fbpx
  • Dagbok,  Hälsa & välmående

    Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

    Hej världen, nu ska jag blogga. Utmaningen #30bloggämnen, inlägg åtta.

    Att jag skulle skriva ett inlägg varje dag var ju god – men korkad. Varför ska jag alltid göra allt så svårt för mig? I den här takten är jag klar till nästa jul.

    Dagens rubrik kunde inte komma lägligare. Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig.

    Efter en alldeles ljuvlig entreprenörs high, flyt och total harmoni damp jag nu ner i en riktigt jobbig mental svacka denna vecka. Jag visste väl att den skulle komma nån gång… Sömnlösa nätter och ångest från Mordor. Jag fick som värsta domedagskänslan över mig och det går delvis att skylla på hormoner, men nog finns det ju mycket osäkerhet ännu som hägrar över hela min livssituation nästa år. Först nu fick jag den där riktiga företagarångesten. Som såklart hör till, men ändå. Trodde jag hade bemästrat den på något sätt. Dum tanke förstås, man vänjer sig aldrig med livets ups and downs.

    Nu känner jag i alla fall att den värsta skräcken släppt sitt tag om mig, annars hade jag inte kunnat skriva detta inlägg! Jag förstår verkligen att då man är helt hysteriskt orolig (så som jag varit denna vecka) så kommer en sån här lista som jag skrivit nu kanske inte att kännas så hjälpsam.

    TA EN PROMENAD?! SKOJJAR DU? KOMMER JU NOG ATT LÖSA ALLA PROBLEM!

    Men det är ju just det. Man tror att det bara är lösningar man behöver för att kunna slappna av, men för varje lösning finns också ett nytt problem! Vilket ändå bara skapar mera grubbel. Så lösningen är, hur icke kosntruktivt det än låter, antistress. Att finna stunder av “ingenting att lösa exakt nu” (oavsett hur det känns). Det är ända sättet att få en paus i huvudet tror jag. Då bryter man förtrollningen och får en mer jordad överblick.

     

    Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

     

    Tar en promenad på stan
    Av någon anledning blir jag lugnare av att se folk på stan och påminnas om att världen inte kretsar kring mig. Jag får också frisk luft och lätt motion vilket har en helt otroligt bra effekt. Men det måste vara utan musik och podd! För det stimulerar mig så mycket. Någonting att lyssna på när man går är dock jättehärligt om man är på neutralt humör och behöver en boost, men inte i kris. Då ska det vara tyst.

    Dricker hett té
    Gärna mint. Det ska vara skållhett så att man nästan måste meditera en minut mellan varje sipp för att inte bränna tungan.

    Tänker tacksamma och rationella tankar.
    När jag inte orkar plåga mig själv längre brukar pragmatikern i mig komma fram och börja lyfta upp det som är bra och dämpa det som är överdrivet hispigt. Jag håller på med tankarna tills jag känner en känsla av att det kommer att ordna sig. När jag känner själv att det negativa tankarna är överdrivna. Pragmatikern brukar också vara bra på att krasst konstatera att även om “det skiter sig” så kommer det ju knappast att vara ens i närheten så katastrofalt som jag målar upp i mina tankar. Vi målar ju aldrig upp alla bra saker som skulle kunna hända, liksom.

    Tar till biologiska knep
    När intellektet spårat ur ska man koppla på kroppen, kanske åka till gymmet eller något annat som producerar endorfiner. Motvilligt, men kroppen är ju kroppen. Man kan tvinga fram ett och annat, liksom. Hit hör också att kramas och att äta god mat. Jag är annars den typen som “glömmer” att äta när jag är stressad. Inte bra. På tal om kroppen och att vara riktigt o-smart, alltså.

    Gör praktiska uppgifter 
    Om jag igår var helt stirrig och stressad hela dagen (planerade bara och skrev) så har jag idag hållit mig till min ursprungliga arbetsplan. Jag märker att jag mår får bättre feeling direkt när jag börjar göra något praktiskt på min to do-list! Mina händer behöver få göra något, det är lugnande.

    Duschar
    Jag blir lugn av vatten. Känns som att jag duschar bort dagen och tar nya tag igen.

    Ger upp. Tillfälligt.
    Det här är enormt svårt, för jag är en fighter. Men jag har börjat unna mig att vara en mindre duktig flicka ibland. Jag är bara människa och jag måste också få misslyckas ibland och få fucka upp. På riktigt alltså, varför håller jag alltid tuffare kvalitetskrav på mig själv än på andra?
    Det intressanta är att när jag en gång hissar vit flagg för en kväll så får jag ny kraft. Sist och slutligen så är ju oro en sorts låsning.

    Ger mig själv en “brake” och livet lite “space”
    Också supersvårt att göra när man oroar sig som mest, men om man bara släpper tankenystanet för en stund brukar i alla fall en del av trådarna nysta upp sig själva. Det som jag grubblade så hårt på i förrgår till exempel har faktiskt redan fått en lösning idag. Men det är ju det där “HUR”et som man alltid vill veta på förhand – men hur skulle man kunna? Det går ju inte att styra livet men ändå är det det vi försöker göra största delen av tiden. Osäkerheten är ju så jobbig!

    Hörde en podcast en motivationsföreläsare säga att man måste lägga undan icke produktiv tid också. Då man väntar in det man “beställt”. Jag tänker på det nu och då och försöker ge livet lite en chans att falla på plats. Om så för bara en kväll. Tror faktiskt att det är mitt största problem som företagare just nu. Jag tänker på jobb för mycket på kvällen. Måste kanske försöka dra någon gräns.

    Gränssättning!
    Men det får bli ett annat inlägg.

    Hur tänker ni? 
    Har ni några andra bra tips? Skriv gärna i kommentarsfältet.


    #30bloggämnen

    1: Varför jag bloggar
    2: 10 saker du förmodligen inte visste om mig
    3: Min största förebild
    4: En måndagslista
    5: Ett snabbt hej
    6: Ett vlogginlägg
    7: 20 frågor och svar
    8: Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig

     

     

  • Hälsa & välmående

    No cow! Vilket alternativ till mjölk är egentligen bäst i kaffet?

    I samarbete med KPO, Prisma-butikerna

    På senare tid har jag verkligen försökt att bli mera “plant based”. Alltså, äta mer mat från växtriket.

    Notera, försökt. För det har varit en trög process.
    Vegetarisk mat är det inget fel på, jag tycker om grönsaker. Och jag kan laga mat (påstår att jag är ett proffs till och med).
    Det är nog själva omställningen, livsstilsförändringen som är det jobbiga (speciellt när jag äter både glutenfritt och växtbaserat). Det blir besvärligt utanför huset.
    Men hemma funkar det bra. Matlagningen är uppfriskande och kreativ. Det har till och med funnits stunder då det känts så bra att jag tänkt för mig själv; kanske jag nog skulle klara av att bli vegan, ändå? 

    Bara för att snabbt konstatera:

    OM DET INTE VORE FÖR MJÖLKSKVÄTTEN I KAFFET…

    Allt fallerar alltså på de där matskedarna komjölk som jag måste ha i mitt kaffe varje dag.

    Men men men! Det finns ju alternativ, säger du.

    För många alternativ! Se här nu ett foto jag tog med min mobil på Prisma i Vasa i helgen. Sortimentet på växtbaserade mjölkdrycker är så stort att det inte ens ryms med allt i bild.

    Eh… jag frågar publiken!

    Jag gjorde en snabb gallup bland mina följare på instagram där jag frågade; vilken växtmjölk är bäst i kaffet?

    Jag fick genast en hel drös med svar. Växtdryck engagerar verkligen!
    Svaret var entydigt. Så gott som alla svarande rekommenderade att köpa en så kallad “barista”-variant eller “for professionals”. Dessa växtmjölkdrycker går att skumma och skär sig heller inte lika enkelt i kaffet som de övriga.

    90% av de svarande skrev att de använder en sådan variant av havremjölk och nästan alla av dem rekommenderade specifikt produkten OATLY i kaffe.

    Så om jag skulle gå på publikens röster vore valet enkelt. Men nu är jag kärringen mot strömmen och vill komma fram till en egen slutsats!

    Så, vilka är då mina favoriter i kaffet?

    Jag har testat mig fram och konstaterat att jag gillar denna bäst; alpro for professionals coconut-soja.
    Överlag tycks jag falla för blandningar av smaker, som i det här fallet sojamjölk med kokos. Konstigt nog tolkar min hjärna blandningar som neutralast. På andra plats i min top 3 kommer blue diamond – osötad mandelmjölk breeze och på tredje plats Oatly havremjölk i kaffe.

    Obs! Vill tillägga att jag tycker att plantis inhemska havredryck för kaffe smakar minst lika bra som Oatlys men kanske är det en fråga om konsistens som delar folket? Varför väljer alla OATLY? WHY?
    Är det pga marknadsföringen? Tilltalande förpackning? Flockbeteende? Berätta.

    Men innan ni analyserar min topplista allt för noggrant – detta är definitivt en fråga om tycke och smak samt andra preferenser. Min topp tre är egentligen ingen topplista heller i dess egentliga mening – utan jag kan tänka mig att varva dessa tre sorter för variationens skull. Faktiskt så kan det vara riktigt smart att byta om nu och då eftersom man då får variation på näringsämnen.

    Det går med andra ord inte att avgöra vilken som är “bäst” för alla – och man behöver inte ranka dem heller. Men visst finns det parabler.
    Det hälsosammaste valet anses havredryck vara. Men då igen; glutenintoleranta kan inte dricka havredryck. Samma problematik med nötmjölk och soja; allergier spelar in på valet. Sojadryck har mest protein (men långt ifrån lika mycket som komjölk).
    Etik och moral spelar också viss roll. En av dem som svarade på min gallup skrev att hen gillar mandelmjölken mest, men ändå väljer bort den av miljöskäl. En annan påstod att soja är ohälsosamt för kvinnor. Hälsoargumenten är många och högst personliga ibland. Men tur att vi alla får välja själva!
    En annan rekommenderade att köpa soja-vispgrädde till kaffet som är fylligare (fetare) än dryckerna, men hen dricker iofs inte kaffe så ofta (annars hade det blivit fort dyrt kan jag tänka mig). Hen tipsade också om vispad kokosolja som smakbrytare i kaffet. Det har jag inte testat ännu så jag kan inte uttala mig om den saken.

    Matcha-cappuccino. 

     

    Ju fler val det finns, desto fler åsikter om dem.

    Livsmedel och trender inom livsmedel är alltid något som intresserat mig. Det är fascinerande att både betrakta och att själv ryckas med i! Detta lilla experiment med växtdrycker fick mig att reflektera och se tillbaka.

    Förut har jag till hundra procent förknippat växtdrycker med allergier. Små barn som inte tål kolmjölk och behöver ett alternativ hittar det här. Rismjölk eller sojamjölk. 
    Sen började jag förknippa hyllan med veganer. Mandelmjölk och havremjölk. Personer som av etiska skäl väljer bort komjölken men som behöver alternativ. För veganer är alternativdryckerna ett bra sätt att få i sig kalcium och B-vitamin. Så länge de inte köper ekologiskt vill säga. För att produkterna ska få använda ekologisk märkning får inte kalcium eller vitaminer tillsättas och därför finns det mindre näringsämnen i ekologisk växtdryck.

    Därefter började jag komma till den här samma hyllan själv och gräva, men inte för att jag blivit vegan utan av hälsoskäl. Jag hade börjat träna och intressera mig för så kallad supermat. Jag hade börjat göra smoothies hemma och ville inte längre använda komjölk som vätska. Chiapudding hade blivit hett, liksom kokos (i alla format). Jag hamstrade kokosdryck eftersom den var mycket smidigare att använda en vanlig kokosmjölk (som jag förknippat med thaimat).

    Idag, 2018, kommer jag till hyllan av samma anledningar som förut. Men nu är hyllan dubbelt så stor och utbudet likaså. Havredryckerna är “the shit” och finns i många olika märken, till och med lokalproducerad och färsk kan finnas i kyldisken om man har tur.

    Men varför?
    Har fler fått allergier? Förmodligen inte.
    Har fler blivit veganer? Ja, men inte så här många?
    Har fler börjat skippa mjölk av hälsoskäl? Jo, men de flesta skippar ju det helt och köper inga växt-alternativ.

    Så vilken grupp är det som har ökat efterfrågan så mycket? Jag tror att det har tillkommit en helt ny – icke-allergiska flexitarianer – och att det är de nya konsumenterna, yngre vuxna, som fått efterfrågan att öka. Man har ju sett samma fenomen inom glutenfritt.

    Det är faktiskt så att även om man inte är allergisk mot mjölk, eller vill sluta helt med mjölk, så är det många som ändå vill köpa växtbaserad mjölk. Mig inkluderad, notorisk flexitarian – hej hej.

    Men jag tror faktiskt att kaffekulturen spelar stor roll här också. Det finns en anledning till att just I KAFFE säljer slut.

    Jag resonerar så här:
    1. Finland är ett kaffeälskande land (största kaffekonsumenterna i hela världen)
    2. Finland är ett havreälskande land
    3. Den breda massan identifierar sig med sin mat och vill vara (minst) flexitarianer
    4. Flexitarianerna vill ha kaffe och gärna med mjölk.

    Lösningen: Havremjölk (och då den coola burken, oatly).

    Man kan nästan dra slutsatsen att det är det nya normala nu, att vara flex. Äta kött, med glutenfritt knäckebröd till och sen ta en kaffe med havremjölk på det. Men jag tycker att det är en bra utveckling. Det är bra att vi vågar bryta mönster och testa nya saker. Vänja oss vid att äta (och dricka) mer växtbaserad kost. Man måste inte vara “allt eller inget”. Eller hur resonerar ni?

    På bilden ovan har jag gjort vanlig kaffe men toppat skummet med kakaopulver som smakbrytare.
    TIPS: Växtdrycken soja-kokos är supergod som varm choklad! Häll upp i kastrull, smaksätt med kakao och vaniljpulver. Värm upp blandningen under omrörning, gärna med en mjölkskummare (visp). Klart!

    Kakao är som tur en växt (tack gode gud för det).

     

    Vad häller du i kaffet? Berätta gärna!

  • Dagbok,  Hälsa & välmående

    Halvvägs igenom min träningsutmaning

    Jag har tidigare berättat att jag startat en träningsutmaning för mig själv för 7 veckors tid. Jag har nu avlagt fyra veckor av sju och det har gått riktigt bra.

    Den största förändringen är att jag fått ett nytt förhållande till träning, från en plåga till en njutning. Det är givetvis fortfarande utmanande och tungt, men inte ett lidande. Inte alls!

    En vän frågade mig nyligen vad utmaningen egentligen går ut på och jag svarade henne att jag helt enkelt försöker röra på mig varje dag och äta hälsosamt. Det kändes som ett futtigt svar.
    “Ja – men meeera information… vad är målet? Viktminskning eller…?
    “Hm. Jag försöker nog bara bli “FIT”, typ” – fortsatte jag. Det är faktiskt allt.

    Alltså vältränad vill jag bli, med allt vad det innebär. Resan är ett tillräckligt mål i sig själv, känns det som. Att bara göra den. Det är en utmaning för mig.

    Till utmaningen hör också att odla en livsstil av bättre matvanor, men där handlar det mer om att “bara göra det”. Maten är inte särskilt utmanande för mig som är kockutbildad. Jag har heller inget uttalat sötstug längre eller längtan efter onyttigheter som gör det hela svårare. Det knepiga för mig är väl egentligen “sambofällan”.

    Det kör ihop sig ibland hos oss av praktiska skäl. Hade jag bott ensam hade det varit så lätt att köra mitt eget race och äta “avskalat” – men när Jonas står för maten nu (han har semester nämligen) så äter jag det han fixar. Men jag stressar inte över det. Det blir bättre i höst när jag får bossa över maten. 🙂 Förstå mig rätt, han gör bra mat (kött och sallad mest) men jag hade en idé om att skapa nya, vegorecept som är ultranyttiga men jag har inte riktigt kunnat förverkliga de ideerna ännu så därför känns min utmaning på matfronten inte helt hundra.

    Men.

    Nu har det som sagt gått halva tiden och jag har kanske ett annat perspektiv på det hela än vad jag hade vid starten. Det är klart att det delvis var yttre faktorer som fick mig att vilja ta tag i träningen och kosten (vem vill inte se bra ut) men nog är det ändå hälsofördelarna som får mig att vilja fortsätta.

    Det är alltså inte den förändrade spegelbilden som ger kicken, så snabbt går det inte. Det är känslan av att bo i en piggare, starkare kropp som gör skillnaden. Känslan av att må bättre, orka bättre. Det skapar en vana som man vill fortsätta med på riktigt, av rätt orsaker.

    Jag oroar mig mindre, sover bättre. Och det bara på fyra veckor! Men sådana förändringar skriver inga tidningar om. Gå ner i vikt på några veckor jo, men att “må bättre – på bara en månad” ser man inte lika ofta.

    Det här har jag märkt på en ynka månad av daglig motion:

    • ryggvärk – helt borta
    • nackvärk – fortfarande mycket stel, men ingen smärta (ska gå till massör i nästa vecka, tror ju inte att träning ska fixa allt heller)
    • migrän – inget anfall ännu men för tidigt att säga
    • rörligheten förbättrad
    • konditionen rejält förbättrad

    Ni har säkert läst att träning gör en piggare. Det har jag också gjort – jag är väl rätt energisk så det behöver jag väl inte mer av? Men oj, vad mycket jag underskattat den här punkten… En energisk personlighet är verkligen inte samma sak som en energisk kropp.

    Förut var jag “helt slutkörd” efter ett träningspass. Jag oroade mig för hur jag skulle orka gå hem från gymet. Detta var alltså läget före min träningsutmaning då jag brukade träna sporadiskt, ca 1-3 gånger i veckan, med perioder av ingen träning alls.

    Suddig mobilbild från senaste gympasset.

    Konditionen ökar väldigt snabbt i början. Det känns inte så – men det är så.
    Jag värmer alltid upp på gymet genom att jogga på löpmattan i 10-15 minuter, så har jag alltid gjort. Jag brukar påminna mig själv om att när jag började träna efter nyår klarade jag med nöd och näppe att jogga på fartnivå 6 (6km/timme). Minns ännu hur segt och jobbigt det kändes. Nu värmer jag upp på nivå 9 och kör sedan ett styrketräningspass i högt tempo på det. Och har energi efteråt. Det är en utveckling som skett nu, under den här utmaningen. Det är självklart ingen tävling i hur snabbt man springer, och skulle det vara det så har jag mycket att jobba på ännu, haha. Min poäng är alltså att jag har energi kvar. Jag är inte helt slutkörd efteråt.

    Det har varit en aha-upplevelse för mig att kroppen faktiskt kommer emot på riktigt. Det är inte bara något som gäller andra eller något som man bara läser om.

    På något sätt har jag haft så svårt att se mig som en aktiv person. Att jag på något sätt skulle ha fått en sämre kropp, men det har jag alltså inte. Jag har en bra kropp. 🙂 Lite trög hjärna bara, hö hö. Men nu är jag på rätt väg!

    Ett annat exempel.

    I förra veckan sprang jag för första gången på mycket länge en 5 km länk utomhus med någorlunda fart (ca 7,5 km/h). Det känns alltid så mycket tyngre utomhus. Jag fick tvinga mig igenom hela rundan och när jag väl kom “i mål” slängde jag mig på marken i en flämtande hög. Jag tänkte – oj, nu har jag nog tagit ut mig ordentligt. Det där var ju supertungt! Såg framför mig hur jag bara skulle slappa i soffan resten av kvällen och vila upp mig efter denna prövning. Tänk, förra gången jag försökte kom jag bara någon km innan benen totalt gav upp av mjölksyran och jag fick gå hem i plågsamma kramper. Så bara att jag orkade springa igenom detta var ju en rejäl förbättring.
    Efter en stund på marken steg jag upp, gick hem och duschade. Men till min stora förvåning kände jag mig inte alls slutkörd och soff-färdig. Tvärtom kände jag mig upp-piggad! Det var en märklig känsla. Den ökade orken är den verkliga belöningen som träning ger i början. Inte resultat på vågen.

    Jag ska inte dela med mig av några mätresultat ännu, men jag kan säga att efter 3,5 veckor märker man nog inte så mycket på vågen i alla fall.

    Men däremot har jag märkt:

    • att min hållning är mycket bättre
    • att kroppen har börjat forma om sig, det märks kanske tydligast vid axlar och armar – men det är svårt att avgöra själv då man ju ser sig själv varje dag…
    • känner mig gladare?

    Summa summarum efter halva utmaningen:

    • Första veckorna går i princip åt till att lära kroppen att träna och att anpassa sig till nya rutiner med maten. Att bygga grunden.
    • Det är frustrerande i början och det känns som att du inte gör några resultat alls med tanke på den möda du lägger ned – men ge inte upp! Du måste bygga grunden först!
    • Nu ser jag fram emot den andra halvan av min fitness challenge – ska bli spännande att se hur det utvecklar sig nu när jag fått upp konditionen. Logiskt sett borde jag få mer synliga resultat nu när jag kan ta ut rörelserna ordentligt och faktiskt hålla på i en hel timme (det orkade jag ju inte förut).

    Jag kör den här utmaningen för att visa åt mig själv vad man kan åstadkomma på den tiden. Men inte kommer mina hälsosamma dagar att ta slut där för det. Så dum jag var som tänkte att jag “måste satsa nu medan jag kan”. Läs min resonemang här.
    Tänkte alltså att jag efter 30 skulle satsa på familjeliv och att det då skulle vara för sent med träning, det är ju ändå “kört” då.  Men klart att man kan hålla sig i form för det om man vill! Det ska jag göra så mycket jag kan i mån av möjlighet. Sambon stöder mig i det också, har han sagt. Det känns bra.

    Nu ska jag iväg på veckans löprunda längs strandpromenaden (5 km om man svänger tillbaka vid villa sandviken). Ska bli spännande att se hur det känns nu, andra gången. Nu vågar jag kanske springa lite snabbare när jag vet att jag orkar. Jag håller koll på pulsen och ställer farten därefter.

    För att citera min sambo som förklarade åt mig hur jag ska klara mitt mål på 5 km under 30 minuter (jag hade nämligen tänkt att jag nu bara ska gå ut och pina mig till det).

    Nej det funkar inte så alls! Litet i taget! Man springer inte på ren viljestyrka, man springer på den kapacitet man har. Vilket ökar med träning. 
    Det är inte DU som anstränger dig mer, det är kroppen som med tiden kommer längre på samma intensitet. Du kommer att springa på samma sätt, och det kommer att kännas på samma sätt, men plötsligt kommer du att märka att det gått kortare tid än förut (du har blivit snabbare). 

    Låter kanske självklart men det har det inte varit för mig! Kanske hjälper det någon annan som kämpar med löpningen.

    Vi hörs! // M.

  • Dagbok,  Hälsa & välmående

    7 weeks fitness challenge

    Just idag känner jag mig riktigt pepp på livet! Efter några riktigt sega veckor känns det så skönt att sätta igång med mina nya tränings- och kostrutiner. Mycket snack, lite verkstad – jag vet! Urgh! Men nu blir det fart på.  Första dagen har gått hur enkelt som helst, har knappt tänkt på det.

    BAKGRUND
    Jag räknade att det är sju veckor kvar till bröllopet nu – så vad passar bättre än en riktig bootcamp med detta i sikte? Det är alltid mycket enklare att nå ett mål som har en tydlig deadline. Annars är det så lätt att skjuta fram! Nu finns det inga fler veckor, det är nu eller aldrig.

    Det här kommer att boosta mig på så många fler plan än bara hälsan. Till exempel motiverar det mig jättemycket i arbetet med min nya kokbok som jag gör just nu om hälsosam(mare) mat. Jag har väldigt många nya recept nedskrivna på datorn som jag behöver testa i verkligheten. På mig! Så lägligt, eller hur?

    Jag kallar alltså detta lilla äventyr för min “7 weeks fitness challenge” och det är klart att det hade låtit lika bra på svenska (elleeeer…) men nu är det här faktiskt en lifestyle blog och ingen språkligt korrekt tidsskrift så deal with it.

    VAD GÅR DET UT PÅ DÅ?

    Ganska enkelt! I sju veckor ska jag…

    • röra på mig varje dag
    • äta hälsosamt*

    Vad jag vill få ut av detta:

    • ta fram en ny sida hos mig och skapa nya vanor (som att stiga upp tidigt)
    • vara ute mer i friska luften (brrrr det där lät prutthurtigt)
    • kompensera för allt stillasittande arbete inomhus (sittmusklerna har jag tränat bra – hö hö men resten av kroppen behöver nog större motstånd i vardagen för att funka optimalt )
    • att utmana mig i köket (roligt roligt roligt!!)
    • att utmana mig fysiskt (det tuffaste)
    • att kanske bli kvitt en del krämpor  (vi får se)
    • få bättre hållning


    Mer i detalj
    tänkte jag inte gå in på kosten i nuläget*- för jag vill inte trigga någon i onödan eller bli en förespråkare för någon viss kost. Nog vet ni alla vad hälsosam mat är i stora drag, eller hur? Grönsaker, baby!

    Jag hoppas att ni förstår att jag inte alls vill komma med några pekpinnar eller besserwisserheter (är det ens ett ord?).
    Själv ser jag den här perioden helt krasst som den sista chansen jag har att komma i form före 30. Mina ego-år börjar ta slut! Sen vill jag fokusera på andra saker, som familjeliv kanske.

    Jag har alltid undrat hur min kropp kunde se ut om jag verkligen försökte. Jag har undrat hur det känns att ha byxor som inte är obekväma kring midjan. Nu ska jag ta reda på det – och det är allt.

    Vad kan egentligen hända med en (min) kropp på 7 veckor? Det ska bli så spännande att ta reda på det!
    Ni kommer att kunna följa min resa på instastories. Jag heter @malinsdriftigheter ! Det är dock inte meningen att det ska bli någon stor grej av detta men jag behöver få dokumentera processen i SoMe som “motivation” ändå – i alla fall i början. Hoppas inte allt för många avföljer… men det kanske är lika bra då. Inte ska man ju följa någon man irriterar sig på.

    Som sagt, det här blir en kul grej – sju veckor kommer att gå i ett nafs! Sen väntar DEN STORA DAGEN och skuttande regnbågar och färgsprakande enhörningar… (!!??) öh.

    Jag menar. Jag är redan en vinnare! Det är min start-feelis.

    TO BE CONTINUED!

  • Hälsa & välmående

    Mina erfarenheter och tankar kring panikångest

    Ni som känner mig, eller har sett mig agera i olika sammanhang, har antagligen märkt att jag till min natur är ganska lättsam och skojfrisk (med reservation för eventuella sämre dagar) och jag har lätt för att entusiasmera andra. Jag skulle inte påstå att jag är någon sorts ljusbringande ängel (håhå, det där kändes löjligt att bokstavera ut) men i skalan över positivet och framåtanda ligger jag definitivt över genomsnittet. Därför känns det extra viktigt för mig nu att lyfta fram sidor hos mig som inte är så glansiga och att skriva om svåra ämnen. Även glada personligheter kan bära på tunga ryggsäckar.

    Jag har vid flera tillfällen öppnat upp om min ångestproblematik. Det är inget att skämmas för, tycker jag. Men jag har inte skrivit om panikattacker förut, så det är precis vad detta inlägg kommer att handla om idag. Jag hoppas att ni får en bredare inblick i ämnet och kanske en större förståelse för vad det är som händer i kroppen – och varför.

    Jag vill inleda min text med insikten om att panikångestattacker inte är ett symptom på mental sjukdom. Panikångest är en upplevelse – en abnorm upplevelse, ja- men inte en sjukdom. Alla kan drabbas och du skulle bli förvånad om du visste hur vanligt förekommande det är.

    Obs! Jag skriver idag om allmän panikångest, som kan drabba alla, och som inte är kopplad till personlighetsstörningar och andra komplexa diagnoser. Jag är inte psykolog. Följande texter är mina samlade slutsatser från min egen research, främst på nätet. Vill understryka att jag inte är sakkunnig, bara en person på jakt efter svar och verktyg.

     

    Förstå panikångest

    Barndomens påverkan
    Personer som utvecklar panikångest har åtminstone en förälder som de beskriver som arg, skrämmande, kritisk och/eller kontrollerande. De har svårt för att uttrycka sina behov (eller har helt enkelt inte haft utrymme att göra det) och de har under barndomen utvecklat en passivt aggressiv inställning till konflikter (locket på). De tycker att det är obekvämt att hävda sig själva, sätta gränser och det finns tendenser till kroniskt låg självkänsla, känsla av otillräcklighet och liten tilltro till den egna förmågan. Det gör att de här personerna känner sig extra beroende av andra människor, vilket är ångestframkallande.
    Barn som går omkring på äggskal hemma blir överdrivet medvetna om sina kroppsliga reaktioner. De känner att de måste hålla sina reaktioner i “schack” inför den krävande föräldern och de är alltid “on edge”. De utvecklar en radar för att upptäcka hot och ett känsligt nervsystem (HSP).  Typiskt är att en förälder är arg och kritisk medan den andra är passiv och bär på tydliga rädslor. Båda föräldrarna upplevs som en opålitlig källa till trygghet och säkerhet för barnet. Barnet måste alltså förlita sig på föräldrar som de samtidigt är rädda för. Ett resultat av detta är att barnet utvecklar ilska och motvilja mot den kritiska föräldern samtidigt som de lär sig att de måste trycka ner sina känslor för att inte trigga den kritiska föräldern. Men känslor måste åka någonstans – och i det här fallet riktar barnet de undertryckta känslorna inåt istället. Mot sig själva. Den inre kritikern är född.

    Om den icke optimala familjedynamiken fortgår utvecklas barnet till en vuxen med en starkt känslighet för ilska och dålig stämning. Som att ilska är något sorts reaktoravfall som de känner sig nödgade att ta hand om! De blir således det där berget som absorberar farligt avfall – och till ett väldigt högt personligt pris. Detta, i kontext med att de känner sig beroende av andra människor, blir väldigt fruktsam jord för en panikångestattack.

    Den första attacken börjar med en stark inre konflikt
    Den första panikattacken föregås ofta av hög stress, starka känslor av frustration, motvilja, avsky och undertryckt ilska. En konflikt har pågått som de inte fått eller kunnat ta tag i. De kanske är “låsta” på ett jobb där de känner sig exploaterade och där de är rädda för att uttrycka sitt missnöje (exakt vad som hände mig på ett extremt svårt sommarjobb 2009). De är “låsta” i en dåliga relation till en, eller flera personer som de samtidigt är i beroendeställning till. Deras uppbyggda självbild av att vare “duktig och snäll” kraschar totalt med de inre, verkliga känslorna. Undertryckta känslor kan inte fortgå hur länge som helst och när personen når sin gräns kulminerar det i en panikattack. En explosion av rå, fysiologisk och emotionell energi.

    För mig personligen nådde jag min gräns på mitt på ett sommarjobb där jag som nyutexaminerad kock var belastad långt över min erfarenhetsnivå (och lönenivå). Den sommaren tog nästan död på mig. Jag minns att jag hade ångest redan när jag kom till jobbet den där dagen för jag visste att vi hade mycket matgäster på kommande. Jag hade, som vanligt, ansvar för att laga all den maten ensam. Jag var oerfaren och fattade inte att det inte var OK. Jag var superrädd för mina chefer, minns jag.
    När jag skulle sätta igång och förbereda maten möttes jag av en helt tom kyl. Inga varor hade blivit beställda. Då brast det för mig. Jag kunde inte bryta ihop på plats så jag sprang hem- och skrev ett sms att jag blivit akut sjuk. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Åkte till akuten där det konstaterades stress. Jag minns än idag känslan av skam och panik som sköljde över mig när jag satt i väntrummet och fick SMS från min chef med orden: “Jag hoppas att du är sjuk på riktigt. ” Jag fick så dåligt samvete att jag åkte tillbaka till jobbet följande dag. Till den denna dag är jag känd som den enda kvinnan som klarat av en hel sommar i köket på den restaurangen, och det är inget jag är stolt över. 

    Triggers

    Panikångestattacker utlöses av en, eller flera triggers (utlösande faktorer). De kan vara interna (en tanke) eller externa (en situation). Utlösande faktorer för panikångest är notoriskt breda (i princip vad som helst kan vara en trigger för någon). De är ofta känslomässigt relaterade och mycket svåra att kontrollera.

    Panikångest skapar en ond cirkel

    Det första man bör förstå är hur en panikångestattack uppstår och hur den tar formen av en ond cirkel. Det är det här som jag upplever att utomstående inte räknar med när det drar sina snabba slutsatser om panikångest. “Kan du inte bara skärpa dig?” “Det är ju inte farligt?”

    Om vi börjar med att utgå ifrån tankesättet “sinnet är mästaren och kroppen är slaven”. Alltså; kroppen gör vad sinnet tänker. En annan liknelse jag använder är “generalen och soldaterna”. När sinnet således triggas och upplever ett “hot” mobiliserar kroppen (utan att blinka) alla sina resurser för att ingå “fight-or-flight-mode”. Må det röra sig om ett riktigt eller ett inbillat hot – spelar ingen roll – slaven ifrågasätter inte mästaren!

    Nu är det fara o färde! För att kickstarta dig utsöndrar kroppen adrenalin och stresshormon och även om den inte SER fienden (kanske den ligger i bakhåll någonstans) så antar den att 1. du ska springa från faran eller 2. slåss mot den. Symptomen på detta är hjärtklappning, skakningar, svårigheter att andas och tryck i huvudet. Dessa symptom har ju inte precis någon lugnande effekt på hjärnan; tvärtom! Du kommer att tolka dem som en verklig hjärtattack eller en stroke. Jag kommer att dö! Det är en otroligt kuslig känsla av undergång och katastrof som sinnet producerar.

    KOD RÖD! Nu är det verkligen KRIG, tänker kroppen, och svarar med att tillverka ännu mer adrenalin och stresshormon, vilket föder ännu mer ångest och panik i sinnet. Den onda cirkeln är född.
    Efter ett tag lugnar kroppen ner sig (stoppa trupperna – falskt alarm!), men det den kusliga känslan ligger i sig länge efteråt.

    Rädd för att bli rädd

    Den här onda cirkeln leder små småningom till att man utvecklar en ny rädsla, rädslan för sin egen fysiologi. Alltså att tappa kontrollen över kroppen, som vid en panikattack. Man blir med andra ord rädd för att bli rädd.

    En av mina absoluta triggers är faktiskt känslan av att kroppen inte orkar. Att kroppen ska “ge upp” på sämsta möjliga tillfälle (typ, mitt i en skidrunda när det är långt “hem” eller ute på ett fysiskt krävande jobb).

    Olika åtgärder för att hantera panikångest

    Höja tröskeln
    En person med panikångest har en sänkt tröskel för när “fight-or-flight-mode” sätter in. Ett sätt att motarbeta panikångest är att försöka höja tröskeln tillbaka till hållbarare nivåer. Istället för att bli bättre på att deala med kroppens panik (vilket för mig är totalt omöjligt) försöker man istället höja sinnets tolerans för stress.
    Här finns det en mängd olika tillvägagångssätt som höjer stresstoleransen; exempelvis att se över sina kostvanor, livsstil och sömnrutiner.

    Gradvis ta bort olika säkerhetsåtgärder 
    Det är vanligt att utveckla diverse säkerhetsåtgärder mot sina panikångestattacker. Ni som lider av detta vet vad jag menar! Till exempel att gå på toa i tid och otid “för säkerhets skull” , att undvika kaffe pga rädsla för att bli kissnödig i ett jobbigt läge, att inte boka mittenplatsen på bion, att inte köra på okända platser med bilen, att ta trapporna fast andra tar hissen. Listan kan göras lång. Självklart är de här åtgärderna praktiska i och med att man undviker att bli triggad – men det bästa är att bota sin rädsla.

    Bli okej med sin kropp
    Det är givetvis även viktigt att försöka minska rädslan för kroppens funktioner. Här är KBT vanligt- att man helt “enkelt” utsätter sig för (en simulerad version) av det som utlöser panikattacken och synar händelseförloppet. Är det här en rimlig reaktion som jag har nu? Faller himlen verkligen över mig nu eller är det falskt alarm? Själv försöker jag utmana mina rädslor hela tiden, men under stressfulla perioder halkar jag enkelt tillbaka i det gamla.

    Förlåta sig själv
    Att bli kvitt ångest är ingen lätt sak då ångest faktiskt är en del av livet i små doser. Vad man däremot måste göra, och som tagit mig nästan 30 år att komma fram till, är att det faktiskt är okej att vara sårbar. Det är alltid mer okej att reagera som en människa än en robot. Ha medkänsla för dig själv.

    Hur jag själv lärt mig att få grepp om min panik är att jag sökt kunskap om det och utbildat mig (själv) i psykologi; det blir genast mindre skrämmande för mig när jag förstår de bakomliggande faktorerna. Jag har lärt känna mig själv och lokaliserat mina triggers, t.ex min thalassofobi , rädsla för stora objekt under vattnet (och tydligen nära vattnet då även stora torrdockor på stranden skrämmer mig) samt att vara långt ifrån land. Men jag funderar nu allvarligt på att testa hypnos för detta. Främst vill jag få hjälp med det eftersom jag inte för mitt liv kan rationalisera varför jag har detta? Har inte varit med om någon olycka till havs eller så. Kanske handlar det om något mycket mer symboliskt – som rädsla för det undermedvetna? Fast i så fall tycker man att hypnos i sig skulle skrämma livet ur mig, men det gör det inte. Så många frågor… 


    Det var allt jag hade att skriva om detta ämne för den här gången. Jag hoppas att du hade nytta av det. 🙂

    Har du egna erfarenheter av panikångest? Skriv gärna av dig i kommentarsfältet, du kan vara anonym. Ni som inte har ångestproblematik – hoppas att ni fick en större förståelse för vad vi gått eller går igenom.

    Kramar, Malin

     

    Photo:

    Jian Xhin Element5 Digital
    Tim Goedhart

  • Hälsa & välmående,  Malins mat

    Avokadotryfflar – lite nyttigare godis

    Håller du tillbaka med sockret men vill unna dig något trevligt godis ändå? Testat mina avokadotryfflar?

    För att bota sötsuget, i alla fall kortsiktigt, brukar jag rekommendera dessa maffiga chokladbollar med mörk choklad. Bitterheten i chokladen gör att du snabbt känner dig “nöjd” och avokadon – ja det är ju praktiskt taget en grönsak (även om det är en frukt). Avokado innehåller nyttiga fetter och mättar också väldigt bra. Det gröna fruktköttet bidrar med både krämighet och struktur till godiset samtidigt som smaken är så mild att chokladen får all uppmärksamhet.

    AVOKADOTRYFFLAR

    1 stor mogen avokado eller 2 små, mosade
    100 g mörk choklad*, hackad
    1 tsk kokosolja, smält
    1 krm bourbon vaniljpulver
    1 krm malen ceylonkanel
    kakaopulver

    1. Mosa avokado med en gaffel i en skål.
    2. Smält choklad och kokosolja i en kastrull på låg värme.
    3. Rör ihop mosad avokado med den smälta chokladen.
    4. Smaksätt med vaniljpulver och kanel.
    5. Låt smeten vila i kylskåp i en halvtimme. Kontrollera att smeten kylts tillräckligt, den ska gå att forma med händerna när den är kall.
    6. Rulla 10-12 bollar av smeten och rulla dem i kakaopulver. Förvara tryfflarna i kylen.

    *Jag har använt ekologisk, belgisk mörk choklad med kakaohalt 73%. Den innehåller kakaomassa, rörsocker, kakaosmör och vanilj – helt vegansk med andra ord 🙂

    Tips!

    • Testa att rulla tryfflarna i en blandning av kakaopulver, en nypa flingsalt och lakritspulver. Vilken kombo!
    • Du kan också rulla tryfflarna i en blandning av kakao och kanel eller skippa kakaon helt!
    • Istället för att rulla tryfflarna i kakao kan du rulla dem i bärpulver. Jag själv är riktigt förtjust i hallonpulver…

Close