fbpx
  • Malins mat

    Knäckig, segmjuk, glutenfri jordgubbskaka med glass – lättbakat och supergott

    I väntan på årets färska jordgubbar har jag bakat en glutenfri jordgubbskaka med frysta jordgubbar i smeten. Egentligen är det en ganska anspråkslös kaka – en slags jordgubbspaj för latmaskar. Men smaken är top notch!

    Liksom; segmjuk kaka med frasiga smörfrästa kanter och så de där mosiga jordgubbarna då här och där. En rejäl kula glass på det. MM-MMM!

    Obs! Kanterna bränns lätt så håll uppsikt över gräddningen. Jag tog ut min kaka i grevens tid.

    Det är egentligen inte meningen att du ska skära kakan i snygga bitar utan gräv åt dig bara med två skedar och skopa glass över. Såsom en smulpaj.

    Vill du inte använda jordgubbar kan du ta vilka andra bär som helst. Bäst är alltid – att ta vad man haver. Eller hur?

    Här kommer receptet! Scrolla nedåt…

    Glöm inte bort att spara det på pinterest 🙂

    Skriv ut recept
    Glutenfri jordgubbskaka med glass
    När du är sugen på paj men vill göra något enklare och snabbare: gör min enkla jordgubbskaka! En enkel segmjuk glutenfri jordgubbskaka med frasiga kanter och knäckig smak.
    Maträtt Bakning, Mjuka kakor
    Keyword Söt paj
    Portioner
    bitar
    Ingredienser
    Maträtt Bakning, Mjuka kakor
    Keyword Söt paj
    Portioner
    bitar
    Ingredienser
    Instruktioner
    1. Lägg ugnen på 175 C och smöra en pajform.
    2. Vispa ägg, socker och vaniljsocker pösigt med elvisp.
    3. Blanda mjölsorter, bakpulver, psyllium och salt i en skål och vänd ner i äggsmeten. Blanda noggrant.
    4. Bred ut smeten i pajformen och tryck ner jordgubbarna. Fördela en näve hackade nötter och/eller kokosflingor ovanpå kakan.
    5. Avsluta med att skära smöret i tunna skivor som du placerar ut över pajen i ett jämnt lager,
    6. Grädda pajen i ca 35 minuter. Håll uppsikt så att kanterna inte bränns - täck i så fall pajen med aluminiumfolie och grädda vidare.
    7. Servera ljummen med vaniljglass.
  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar – om att inte vilja ha några lösningar, bara stöd och pepp

    Vill inleda detta inlägg med ett “oj- fredag igen, så snabbt tiden går” men det blir ju tjatigt i längden. Även om det är lika sant varje fredag.
    Denna veckas funderingar måste jag nog se till att hålla kortfattad för annars blir det nog för mycket negativitet för vad jag anser skäligt på den här bloggen. De senaste dagarna har nämligen präglats av en rejäl formsvacka i det fysiska måendet vilket har en ansträngande effekt på det psykiska. För att inte glömma parförhållandet! En övergående fas i mitt liv, såklart, men ändå så jobbig. Vi som haft en så fin påsk och så bara… pang pladask.

    Jag vill ju inte klaga, men. Jag mår inte så bra just nu. Har gått in i gravidvecka 28 och nu börjar det gå uppför. Trögt och eländigt. Känner mig helt utmattad och svag på ett sätt som jag inte känt förut – som att jag har jättelågt blodtryck. Önskar att jag hade en maskin så jag kunde mäta hur det står till men det är min bästa gissning. Vad jag dock vet är att ingen yoga eller pillerburk i världen kan fixa detta på kort sikt så bespara mig sådana tips, okej? Som jag sa åt maken en tårfylld natt- jag vill bara ha hjälp att stå ut till slutet. Mentalt alltså. Inget mer.

    Jag ser ju inte så farligt stor ut egentligen men jag känner mig jättetung. Armarna är som bly! Till på detta har vi kanske det finaste vårvädret i Europa just nu och det triggar ju mig att söka mig ut på gatorna när jag borde vila. Men det är en plåga att promenera med alla sammandragningar och sen får jag ligga i sängen hela kvällen för att ta igen mig. Kan inte förstå hur andra gravida kan jobba och hålla igång som de gör? Känns som att det är något fel på mig som måste anstränga mig så hårt för så litet. Skulle behöva ha en portabel pall med mig vart jag än går.

    På kvällarna är det värst. Jag har restless legs och kan inte komma till ro i soffan. Min rygg värker också som att den håller på att braka av på mitten men då hjälper i alla fall värmekudde i svanken. Jag räknar ner timmarna tills jag får gå och sova.

    Vi ska till rådgivningen på måndag så då ska jag försöka förklara hur det känns. Mitt problem är bara att jag är så jäkla trevlig och munter utåt, alltid. Jag kan liksom inte förmå mig att bryta ihop så där bara. Det är en spärr! Även om jag skulle vilja det så kan jag inte. Så kommer någon att ta mina besvär på allvar om jag inte ligger på golvet och gråter? Jag tror inte det. Känns väldigt orättvist att graviditet inte klassas som ett sjukdomstillstånd då en vanlig anställd skulle få sjukskrivning direkt för mindre besvär än vad jag har. Inte undra på att folk drar sig för att skaffa barn i de här prestationssamhället. Man behandlas ju inte precis som att man gör en god sak för samhället, snarare som en belastning.

    En sak är säker, min syn på graviditet har definitivt ändras. Jag tänker inte döma någon längre och göra antaganden om att gravida är pjasoga och lata. Mina sympatier, alltså!

    Jag har i princip rensat min kalender hela maj månad för jag orkar inte gå på möten och kämpa med företaget längre på det aktiva sätt som behövs för att generera inkomster. Fysiskt alltså. Jag kan ju knappt gå? Det gör för ont. Hjärnan är väl lika på gång som alltid (missade dock ett möte i veckan pga. förvirring så det var lite pinsamt). Men kroppen vill inte.

    Det är liksom överlevnadsmode på nu. 88 dagar kvar.

    Trots detta gnäll. Hoppas att ni kan göra skillnad på en pissig dag och ett pissigt liv?
    Jag tycker nog fortfarande att jag lever ett lyckligt liv och jag är tacksam för det. Bebis verkar pigg som vanligt och jag håller fast vid att detta är övergående och att jag en dag ska må bättre igen.

    Om ni vill hjälpa mig… Jag skulle vara väldigt tacksam för lite pepp i detta skede… inga lösningar. Bara mentalt stöd, okej? Berätta något hoppfullt, det hjälper.

     

  • DIY,  Inspiration,  Sett på Youtube

    Sett på youtube #2 – Enkla DIY-inredningsprojekt

    Gör det själv - men gör det enkelt för dig

    Inget hyckleri här - jag är för tillfället inte i fysisk form för att påbörja en massa DYI- projekt. Så ni vet. Foglossning och allt det där. MEN; planera går! Och alla de här slöa kvällarna i sängen och soffan - de är trots allt inte "bortkastade" för då planerar jag. Kollar videor, sparar bilder i mappar, lär mig nya saker... och delar med mig av de bästa bitarna till er förstås!

    I dagens "sett på youtube" täntke jag dela med mig av några tutorials på enkla idéer för hemmet - sådant som jag sparat för senare. Gemensamt för dem alla är att de inte kräver en hel arsenal med material och verktyg och de går att fixa på en dag om man är fokuserad. Ser så fram emot att testa dem själv eller i alla fall göra en egen spinoff på dem.

    Enjoy!

    Gör en enkel sänghimmel till barnet 

    Det här tyckte jag var så himla smart! Nytt av gamla saker är ju det bästa. Den här sänghimmeln utgörs alltså av två sidogardiner i sammet som du trär på en järnring ( i detta exempel från en lampskärm) och hänger upp med gardintofsar. Ganska rokoko om du frågar mig!
    Men - jag tänker att just gardintyg kanske inte är det mest lämpliga i det här fallet då det ofta är ganska hårt behandlat med kemikalier för att minska brandrisken osv. Så därför tänkte jag använda ett vanligt lakan istället och sy en enkel kanal uppe som jag kan trä ringen genom. Kräver förstås en symaskin men det är bara raksöm och vanlig tråd som gäller. I can handle that. 

    10 minimalistiska pyssel

    Det här potpurriet av enkla inredningspyssel gjorde mig superinspirerad! Främst blev jag sugen på att göra frostade glas (tips 2) en sådan där lerskål (tips nr 9) och tavlor av album (tips 10). Sen skulle jag också vilja göra en lampskärm med clips (tips nr 3) till pojkens rum senare.
    Äh, ALLT ska jag testa, haha. Ser så fram emot att plocka fram min inre pysseltant under föräldraledigheten. 

    Meditativt ritande - mandala i tusch

    När jag var liten satt jag ofta och ritade samtidigt som jag lyssnade på någon sagokassett. Så rogivande det var. Sen satt jag ofta och ritade liknande mönster på mina skolpapper när jag lyssnade på läraren och många av er kanske satt och klottrade medan ni pratade i telefon. det minns jag att min mamma gjorde i alla fall. Själv är jag en som går och vankar fram och tillbaka och stirrar ut genom fönstret, men det är en annan femma.

    En vuxnare variant av detta metodiska, upprepande ritande från barndomen kunde kanske bli att börja rita mandalas! Otroligt dekorativa och unika mönster som jag gärna skulle pryda mitt kontor med som en påminnelse om mitt skapande. Perfekt att sysselsätta sig med när man lyssnar på en podd.
    I början, när jag övar, kanske jag inte vågar rita med tusch på papper ens utan får hålla mig till blyerts. Men med tiden kanske jag blir så säker på hand att jag vågar måla direkt på en vägg! Det vore ju häftigt. Det man målat själv har ju mycket större mening för en än någon dussintejpning från butiken, eller hur?

    Pimpa lackbordet - klassiskt ikeahack

    Jag har två extra lackbord hemma som jag gärna skulle vilja uppgradrera på något sätt. Det vimlar av tutorials på youtube så det är inte svårt att hitta inspiration för det. Men nu skulle vi ju försöka hålla oss vid simpla projekt som inte kräver en hel snickarbod...  och det är svårare. 

    Jag valde denna video eftersom jag gillar idéen kring att göra ett mosaikbord - men jag tror att det blir för invecklat för mig eftersom jag inte har materialet hemma. Vi får se! 
    Andra tips?
    Idé nr 2 är att kapa bordsbenen kortare, lägga på en bit skumgummi och stansa fast ett tyg för att få trevliga pallar. Kanske till barnrummet? Idé nr 3 skulle vara att pimpa bordet med vinylplast. Simpelt, men effektfullt.

    Gillar du min blogg?

    Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör som 5 andra, prenumerera du med.

  • Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

    Jag kan inget om att skriva – ändå gör jag det

    Ibland får jag ett starkt sug efter att börja skriva krönikor. Som att det kunde vara något sorts kall i livet för mig. Det är mitt skrivsug som talar – och kanske också pengapåsen. Jag skriver helt okej enligt mig själv – jättebra enligt andra (för att vara lekman) så varför skulle jag inte bara kunna ta och skriva ihop någonting och sända det till en tidning? Det kunde ju bli en hyfsad sidoinkomst för mig?

    Ibland tänker jag göra just det. Testa mina skribentvingar utanför bloggens trygga bo, alltså – men det händer inte. Bloggen vinner alltid. Jag tänker att även om bloggskrivandet i sämsta fall är en liten hobby och i bästa fall långsiktig PR för mig så finns det en typ av frihet här som är så stimulerande för mitt skrivande. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och börjar skriva utan betänkligheter.

    Mitt skriv-sug börjar oftast i något som skaver i mig, något som jag vill ha sagt – litet eller stort. Vartefter tankarna breder ut sig på skärmen kommer jag på fler. Till sist känner jag att det är dags att avrunda – och då försöker jag alltid komma med någon slutknorr som syr ihop ursprungstanken med allt det andra. En röd söm som skapar logik i lapptäcket av tankar. Rutar in mina funderingar till något vettigt. Det är mitt perspektiv och mina tankar som tar färg av saker jag ser runtomkring mig – väldigt sällan jobbar jag mig utifrån in. Jag bara använder ord och uttryck utifrån för att bättre förklara det jag känner. Så att andra kan förstå det också.

    Det är introspektion. Memoarer som skrivs i realtid.

    På bloggen finns inga regler. Här får jag syssla med navelskåderi hur mycket jag vill. Skriva dåligt – för långt och utsvävande. Ta det lilla som finns i mitt hjärta och göra det jättestort och viktigt. Jag får inte betalt för min tid och mina idéer men åh, du store vilken kraftfull terapi det är! Så det ger ändå så mycket.

    Men varför fläka ut sitt inre för allt och alla?
    Självklart kunde jag hålla mina texter för mig själv och inte publicera dem här – men det skulle ta bort en stor del av det som driver mig. Jag har alltid känt att jag lider av en slags mental ensamhet som inte skulle avhjälpas med privata dagböcker. Jag vill få ur mig det jag vill få ur mig men allra helst vill jag att texten ska nå någon likasinnad. Kanske någon som mig som jag tyvärr inte har nöjet att känna – men nöjet att få nå. Då känns inte tankarna lika bortkastade.

    För vad är det för vits att jag utvecklar mig själv i all oändlighet om det inte gynnar någon annan? Inte dokumenteras på något sätt?

    Nåväl. Här kommer en text som jag skrev i förra veckan. En “blogsk” (nyord?) spretig krönika med inslag av existentiell kris, avokados, game of thrones, tidens gång och tidens förgänglighet. Läs – eller scrolla vidare. Den är alldeles för lång. Kanske är den mera essä än krönika. Men den är min, och det gjorde mig gott att skriva den.

     

    Stuck between a rock and a hard place – utvecklas eller dö?

     

    Det sägs att det enda som med säkerhet aldrig förändras är att allt förändras.

    Jag tänker mycket på samhället och utvecklingen just nu. Jag befinner mig trots allt i ett stort vägskäl i livet med avgörande beslut som kommer att påverka hela mitt liv framöver.
    Jag tänker på det stundande “mammalivet” och dess inverkan på mig – vem jag riktigt är utan ett arbetsprojekt?
    Min vana trogen går jag totalt in det som jag känner förväntas mest av mig, inte för att det är vad jag vill utan mest för att testa marken.
    Jag kastar ut påståenden i stil med “nu blir jag snart en helt vanlig person med ett helt vanligt liv” till nära och kära – bara för att se deras reaktioner. Min man bara skrattar och undrar om jag tror på det här själv? För honom är jag The Malin och kommer alltid att vara det oavsett livskonstellationer. Men jag vet inte jag. Jag bara skriver och reflekterar och ventilerar, en dag i taget.

    En tids omprioritering väntar, alltså. Jag vill tänka strategiskt nu. Funderar – vilka kort har jag på hand och vad är mitt nästa drag? Jag vill inte komma tillbaka till arbetslivet efter min föräldraledighet och se att världen rusat mig förbi – jag vill vara beredd. Jag vill hänga med. Jag vill inte bli uträknad och nedgraderat till något mindre än det jag är nu. Jag vill fortsätta utvecklas och arbeta för utveckling. Jag vill se mitt föräldraliv som en utveckling av mig – inte en avveckling. Men jag är bekymrad. Att driva utveckling var svårt redan utan barn, vem ska lyssna på mig sen efter flera år hemma?

    Utvecklas eller dö?

    Som jag ser det finns det två olika sorters människor; de som har ryggen vänd mot förändringen, de som följer strömmen (och automatiskt är lite sist på bollen) och de som är före sin tid. De som sätter bollen i rullning.

    Den första gruppen, i motvinden, håller fast vid det som funkade för 20 år. De vägrar förändras och håller sin konservativa plats på spelplanen med livet som insats – som att det vore en rättighet att få stanna där. De är de mot världen – och de har rätt. Men gör de rätt? Jag tänker på småföretagare som kämpar mot marknadens jättar med bitterhet och minus i kassan som resultat. Förbannar människors köpbeteende. Förbannar den orättvisa världen. Men är det verkligen en fråga om rättvisa?

    Ekonomin förändras. Före 1990-talet kunde affärer sälja varor på basis av produktens funktion. Logiska försäljningsargument och egenskaper som funktion, service och hållbarhet var ett konkurrensmedel. Bästa tillverkaren sålde mest. Detta är fortfarande en fin tanke men den håller inte längre. Idag är marknaden översvämmad av i stort sett likartade produkter och de säljs på basis av (lägsta) pris och emotionell manipulation.
    Vi människor är – och kommer alltid att vara – får. Vi vill tro att folk tar sina egna, självständiga beslut men de flesta blir påverkade till dem i olika grad. Vi vill tro att vi tänker logiskt och har mjuka värden i åtanke, alltid, men vi tänker på vad som är bäst för oss själva i enlighet med övriga får. Jag sätter ingen värdering i det, jag bara konstaterar. Konsumenter idag tenderar att välja det bekvämaste och socialt tryggaste framför det mest logiska eller etiska. Inte går vi till ett café eller butik i utkanten om det får oss att känna oss malplacerade. Detta trots att pris och service är toppkvalité. Så är det bara. Det är enklare att förändra sin affärsidé enligt rådande mönster än att försöka förändra världen i sig. Man kan inte heller jobba med motståndsrörelser och polarisering av olika livsstilar. Lösningen på t.ex landsbygdens avveckling är knappast ett motstånd till staden. Snarare tror jag det handlar om att få dem att fungera ihop, som en fusion. *host, lokal pikning*.

    Jag kämpar mot min egen får-hjärna varje dag. Försöker vara lite smartare än de andra fåren. Det går väl sådär, men jag tänker att medvetenheten i varje fall är till min fördel. I alla fall behöver jag inte vara naiv eller hålla på med önsketänkande. Den största orsaken till besvikelse är faktiskt att man intalat sig att någon eller något är bättre än vad det är och det är ens eget fel att man gått på den niten. Om man sätter sig själv åt sidan och bara artigt betraktar människor och fenomen får man en mycket klarare bild av verkligheten.

    Utveckling är inte en generationsfråga, men vi har definitivt olika förutsättningar för att hantera den.

    Som 30-åring befinner jag mig nu i det ytterst bekväma utvecklingsstadiet “yngre vuxen”, eller “livets raksträcka” som Mark Levengood beskrev det i ett avsnitt av framgångspodden förra året. Jag är fortfarande ung, men inte omogen. Jag tänker, likt en avokado kommer jag att vara alldeles lagom god nu tills någonstans vid 40-strecket då jag börjar få svart-bruna fläckar för att någon gång efter 50 – bli oätlig över en natt. I alla fall sett med arbetsmarknadens ögon. Privat, så vet jag inte.

    Jag har aldrig varit 50 år. Därav mitt underläge, de äldre har ju varit 30 förut och kan ha åsikter om min tillväxtkurva. Visserligen i en annan tid men ändå – jag kan inte avgöra vad en 50-åring borde eller inte borde göra av sitt liv. Inte vill jag det heller.

    Men trots att tidens gång är en väsentlig komponent i den här frågan om utveckling som jag försöker närma mig nu – så känner jag att det är fel att göra åldersfråga av det. Saken är den att jag skulle så hemskt gärna vilja arbeta i team med äldre personer. Jag vill inte att ålder ska ha någon betydelse för att bedriva utveckling!
    Jag längtar efter ett inkluderande ledarskap där alla röster blir hörda! Men de äldre vill ha respekt, de vill inte bli ifrågasatta av 30-åriga flicksnärtor som mig med positiv energi och så mycket att se fram emot. De vill inte jobba med mig. Vi är inte jämlikar på riktigt, bara i teorin.

    En tickande fertilitetsbomb är jag också.

    Och de äldre har ju alltid rätt – se på mig nu i vecka 27. Rund och go, på väg ut. Ingen överraskning.
    Hejdå. Tänk inte på jobbet nu.

     

    Ibland känns det som att jag äcklar de äldre med min framåtanda. Jag tror att jag får dem att känna sig otillräckliga och passé. Och ju mer sura miner jag får desto mer breder jag på – tills jag slutligen inser att mina ansträngningar är fruktlösa och jag börjar kultivera ett bekvämt avstånd. Ger dem vad de vill ha – respekt och utrymme.
    Det fungerar. Vi sitter alla på varsitt håll och surar. Klagar på vädret och organisationen. Jag har äntligen anpassat mig och det är så skönt.

    Jag tänker nu vara så där ungdomligt självklar och ytlig och anta att ni alla läsare känner till GoT. Men för poängens skull – det första avsnittet på den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones är utan tvekan vårens största streaminghändelse och manuset generade inte helt oväntat en citatstorm på Twitter.

    Min favorit är denna replik levererad av Lord Varys; om att bli äldre.

    “You overestimate our influence. Jon and Daenerys don’t want to listen to lonely old men…respect is how the young keep us at a distance, so we don’t remind them of an unpleasant truth…nothing lasts”.

    Alltså – de äldre vet att ingenting består och vi unga vill inte bli påminda om det.

    Är detta nyckeln till ålderdomen som jag saknat? Inte förstått? Är det det som jag gjort fel? Har jag haft fel inställning till utveckling hela tiden? Inte alls skapat framåtanda, som jag trott, utan bara ren och skär ångest?

    Jag kan greppa tanken om utveckling i ett fräsch ekonomiskt utvecklingsperspektiv och jag kan vurma för allt det nya och spännande. Men kan jag förstå hur utvecklingen känns? När allt det jag har nu, plötsligt är passé? Hur kommer jag att reagera själv när ingen gillar mina idéer längre? När jag blir omodern och malplacerad? Jag har inte förändrats men allt runtomkring har det – och jag hade ingen aning om hur det hände eller när. Vad kommer den insikten att göra med mig?

    Förmodligen förtränger jag faktum och lever på som vanligt med andra som också är helt passé – och det kan väl vara ett lyckligt liv?

    Samtidigt är utveckling inget personligt.
    Vinden blåser, tåget går. Jag väljer själv om jag följer med och lever lite till – eller stannar och dör. Men effekten av utveckling- den är i högsta grad personlig. Det märker jag minst på de 50+-kvinnor som kommer fram till mig och berättar hur inspirerande det är att följa min blogg. De älskar sociala medier. De fattar precis hur det går till och vet hur de skulle göra det.  De vill gå på intressanta kurser, känna energierna och kreativiteten flöda. De vill vara influencers och kunde bli det också.

    Om de bara var lite yngre.

    De står vid startlinjen. Det enda som hindrar dem egentligen är ett knapptryck på datorn och de är igång. Men där tar det stopp.

    Jag kan känna hur utveckling känns när jag pratar med de här kvinnorna. Jag får en försmak på det som jag ännu inte har förstått i min ungdomsfiltrerade syn på livet. Det jag känner är faktiskt, sorg.

    “Jag önskar att jag hade varit 30 år idag. Jag hade älskat det”.

    Jag vill svara att det inte är för sent. Alla kan blogga och bli digitala – se bara på Dagny! Sveriges äldsta bloggare.

    “Jo, men… Jag har inte energin som jag skulle vilja ha längre. Jag har inget driv”.

    De här kvinnorna gör mig så förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag själv ska känna. Vet inte hur jag ska hjälpa dem. Skulle jag kunna ge dem ungdomen tillbaka skulle jag göra det utan att blinka.

    Som den hopplöst inkännande kvinnan jag är får jag såklart skuldkänslor. Men igen – varför ska jag ha det? Jag är lika mycket i blåsten som alla andra. Jag gör det enda jag kan och det är att göra det bästa av tiden jag har. Har de gjort det? Gjort det bästa av sin tid? Är det rättvist att jämföra tidevarv med varandra? Lycka är väl subjektivt, ändå. Finns lika många unga kvinnor nu som hatar sociala medier och kanske hade velat leva på 50-talet? Se bara på alla rockabillys, retrotrender och vintagebutiker.

    Alla vill fly till en bättre tid om det så är i det förflutna eller i framtiden.

    Jag börjar tänka om.

    Kanske är det inte alls så bekvämt att vara i mitten av utveckling. Kanske är det en för jävlig sits ändå. Vi 30- plussare ska driva den primära utvecklingen framåt nu till vår pension – men vi kommer inte att få njuta av den sen. Det kommer våra ungars ungar att få göra (de otacksamma krypen). De skulle bara veta hur lätt de har det! –  och så fick säkert 50-talets unga veta hut också.

    Nej. Det blir rundgång i huvudet hur jag än försöker förstå mig på det här med utveckling. Stuck between a rock and a hard place – vi ska alla leva, utvecklas, avvecklas och dö.

    Nu bygger jag ännu upp mitt liv. Förverkligar mina drömmar. Men i något skede kommer också jag att bli  trött, skrynklig och ful. Gammal och cringe.
    Allt det jag älskar kommer att tas ifrån mig någon gång. Jag kan bara hoppas att det går långsamt och smärtfritt.

    Jag vill tro att den som vinner är den som hade roligast på resan. Och därför väljer jag att köra hårt och försöka komma först i kön, oavsett var jag är i livet.

    Jag släpper taget och går vidare. Släpper taget och går vidare.
    Förändras, tar nya tag. Förändras, tar nya tag.

    Vad annat kan man göra?

  • Dagbok,  Graviditet

    Påskens plus och minus

    Vilken skön och kravlös påskhelg vi haft! Jag brukar för det mesta tycka att påsken är så lång och tråkig men inte i år. Förmodligen eftersom jag börjat vänja mig vid ett segare tempo i livet. Dagarna kommer och dagarna går, liksom.

    Vaknade kring 7 i morse av att mobilen plingade till. “Välkommen till provtagning bla bla bla” läste jag med ett halvöppet öga. Vardagen kallar. Jag ska på glukostest imorgon (eller heter det sockerbelastning) och det hade jag redan förträngt. Känns totalt onödigt för min del men det hör tydligen till att göra det. Störigt att behöva fasta och stiga upp tidigt och ha astråkigt där i 2h bara för att få reda på hur normalt allt är (så känns mitt förhållande till sjukdomar just nu) men en dag kanske min lycka inte är så självklar och något visar sig vara fel. Så jag testar mig.

    Samtidigt som sockerbelastningen görs ska det tas ett annat blodprov på mig för att (på något konstigt vänster) utreda mitt barns blodtyp. Tydligen kan man lista ut det genom mitt blod. Måste fråga personalen hur det går till, för det verkar som någon ny, listig metod! Jag menar, vårt blod är ju inte blandat i det här skedet? Eller?
    Jag är alltså rh negativ och borde få en spruta denna vecka ifall barnet har +blod (som sin far).
    Det här med blodets kompatibilitet är väl den enda seriösa graviditetskomplikationen jag har (vad jag vet om) men pratar man med folk om det så är det något ganska harmlöst.
    ÄÄÄÄH du får en spruta extra bara före och efter.
    Vi får väl se. Jag är inte orolig i alla fall. Tänker bara att det vore smidigt om barnet hade minusblod så slapp vi tänka på det.

    Det blev inget “veckans funderingar” i fredags på grund av påsken – men jag tänkte ändå berätta om en tanke jag haft. Eller insikt.

    Vi var nämligen på barnkalas i helgen – min systerdotter fyllde 5 år. Otroligt vad tiden går – och det är också vad jag tänkt på extra mycket i veckan! Jag minns nämligen på 4-årskalaset ifjol att jag diskuterade med systerdotterns farmor att jag nog kände mig redo för giftermål och barn nu. Att det är nästa grej. Då var min nuvarande verklighet bara en vision.
    I år var kalaset mer uppdelat – med ena släkten på dagen och andra på kvällen så de båda familjerna sågs inte i år. Däremot möttes vi dagen efter på matbutiken och utbytte en kram och några hastiga ord om kommande bebben. “Lyckliga tider” sa hon och tittade varmt på oss innan vi alla fortsatte med våra ärenden.

    Då slog det mig verkligen hur mycket som kan hända på ett år. Vad man kan få till med lite bestämdhet och tur). Det var ju så att genast efter kalaset ifjol förlovade vi oss (första maj), sen gifte vi oss (18 augusti) och i slutet av oktober plussade vi. Nu är det en vecka till första maj och cirkeln är sluten. Det har varit mycket upp- och nedgångar på vägen men ALLT har ju gått bra till sist. Nästan löjligt bra med facit i hand.

    Om det flyter på i den här stilen så får vi snart fira vår första bröllopsdag tillsammans alla 3. Jag, Jonas och lille spark! Tänk så fint! Vi är ett uppenbarligen ett bra team team redan.

    Jag tror att sådana här “slumpmässiga” möten med folk helt enkelt sker för att vi ska stanna upp och inse saker. Få lite perspektiv, se hur långt vi kommit. Vi tappar så lätt greppet om det stora hela. 

     

    Nu hoppas jag bara att min tredje trimester inte blir så tung och att förlossningen går smidigt sen. Det är utanför min kontroll såklart men jag hoppas på flyt som vanligt och försöker att inte stressa upp mig. Tror inte ens jag ska skriva något förlossningsbrev, vad ska det vara bra för? Jag tar det hellre som det kommer.

    Allt går inte att planera, man kan bara försöka bygga de bästa förutsättningarna för det man vill uppnå (med de resurser man har) och så väntar man. Kanske är det därför jag klarar mig så bra?

    Jag gör alltid mitt bästa men förväntar mig ingenting. Eftersom saker och ting har en förmåga att falla på plats utan min inblandning så blir jag oftast positivt överraskad – vilket leder till en positiv och trygg inställning till livet vilket ger mig ännu mera flyt vilket gör att saker faller på plats osv osv.

    Nyckeln är väl att inte ta lyckan för given utan fortsätta bana väg för den och hålla bollen rullande. Klart det kommer gupp på vägen, av olika magnitud, men det går ju över och leder ju alltid till någonting.

    Det var allt från guru Malin! Hoppas ni får en bra vecka – och får ni inte det så vet ni att det förmodligen finns en poäng med det och att det förmodligen bäddar för bättre veckor senare.

     

    Påskens plus och minus

    + vila, komma ner i varv
    + kravlöst häng, bra serier
    + mysfrukost, mysfika, mysmiddagar, kalas
    + fint väder
    + laga mat som tar halva dagen att förbereda,i lugn och ro
    + otroligt skönt att butiker har öppet nuförtiden = mindre stress

    – alldeles för mycket socker för min del :/
    – orkar inte så mycket som jag skulle vilja just nu, å andra sidan bra tid för det…
    – mitt liv går främst ut på att vara gravid just nu
    – världen stannar inte upp fastän vi gör det, skönt att återgå till vardag igen med rutiner och folk som jobbar…

     

  • Inspiration,  Malins mat

    Inspiration till påskmiddag

    Påsken är här och många av er har förmodligen helgens påskmiddag och övrig mat planerad och ingredienser köpta. Jag gissar att ni är flera som passar på och rullar fram grillarna ur garaget nu när det blivit så fint vårväder! Det skulle jag göra om jag hade möjlighet (inte alls avis).

    Frågan jag ställer mig idag är – vad är egentligen påskmat?
    Finns det några regler?

    Egentligen har jag inget bra svar att ge. Jag kan vara konservativ och rabbla upp en massa klassiker givetvis – men i praktiken följer jag sällan några traditioner utan jag tar vad jag har och gör vad jag har lust med (och är sugen på att testa).

    Vi ska i alla fall bjuda svärfar och Jonas yngre bröder på middag och då blir det älgstek på menyn. Vi har mycket älgkött i frysen att äta upp och då känns det lite fel att köpa lammstek eller rostbiff. Jag planerar också göra helstekt kyckling! Påskkyckling. Tänker att jag ska göra på liknande sätt som man gör med kalkon, med mycket citron och örter. Billigt men festligt! Till efterrätt blir det havtornsmousse och finsk memma (fast memman hoppar jag själv över eftersom jag tänker att det är att be om magknip för min del).

    Resten av påsken blir det nog enklare vårmat som sallader, kokta ägg, paj, potatissallad, lax och annat fräscht. Jag orkar heller inte ställa till med så mycket nu när jag är gravid. Men vill i alla fall ge er någon sorts inspiration – så här kommer ett litet idéplock med tips på påskmat som jag skulle göra om jag hade händerna helt fria. Kanske nästa år? Jonas får underhålla bebben…

    PÅSKBRICKA MED LAX

    Strunt i matlagningen, köp allt färdigt och lägg upp snyggt på en stor bricka! Utgå till exempel från en bit gravlax och fyll på med tillbehör. Eller, så gör du en varm (ljummen) “sallad” med grillad lax, sparris m.m och serverar på bricka istället för att röra ihop.

    Bildkällor:  1 | 2 | 3

    KYCKLING TILL PÅSKMIDDAG

    Helstekt kyckling med tillbehör blir festligt (och billigt). Ett riktigt budget-tips, alltså.
    Om du scrollar neråt hittar du en video på hur man kan göra helstekt kyckling lite enklare genom att fläka upp den platt på en plåt tillsammans med potatis och grönsaker. Där ser du också hur man gör ett gott citronsmör som du kan trycka in under skinnet för extra mycket smak.

    Bildkällor: 1 | 2 | 3

    TÅRTA I EN SKÅL

    Tårta är den enklaste avslutningen på påskmiddag. Bara att ställa fram – en kaka räcker till alla. Men hur ofta får man tillfälle att laga en riktig dessert? Jag vill passa på när tillfället bjuds! Dock ogillar jag att ha en massa dessertskålar ståendes i kylen – det blir så trångt. Njäh, jag är en vän av trifle!

    Istället för att börja stå och portionera i små skålar gör man en maffig skål med en massa gott. Min favorit är tiramisu som du kan fräscha upp med frukt och bär istället för kaffe och choklad. Varva sockerkaka, zabaionekräm, grädde och frukter, till exempel. Toppa med maränger.

    Bildkällor: 1 | 2 | 3

     

    Hur tänker ni kring påskmat?
    Konservativt eller praktiskt?
    Kreativt eller simpelt? Berätta gärna!

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Hur blir jag som förälder?

    Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

    Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet “den coola föräldern”.
    Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

    Eller vad tror ni?

     

    Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

    Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

    Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
    Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

    Tycker ni det stämmer in på mig?

     

    Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

    Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

     

    Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

    Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

    Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

    Så får det ALDRIG bli för oss.

    Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får “mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

    Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
    Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

     

    En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker “keep it real” redan från början.

    Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
    Vah, vad säger du?
    Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

    Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

     

     

    Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

    Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
    Och det är good enough.

    Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
    Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

    Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

    Hur tänker ni?

     

  • Malins mat

    Mina glutenfria chokladmuffins med hallon

    När man är trött och inte orkar baka något riktigt storslaget kan man ju alltid baka glutenfria chokladmuffins. Eller, så tänker jag i alla fall när jag får cravings. Det ska gå snabbt att baka och tillfredsställa alla sinnen.

    Dessa muffins är enkla att lyckas med och de får bra konsistens!

    Jag använde denna gång generöst med bakningschoklad från Lidl som jag balanserade upp med hallon ur frysen. På tal om Lidl så vill jag tipsa om att köpa mandelmjöl där – det är mycket billigare än i andra butiker har jag märkt.

    Men nu har jag ändå inte bakat dessa med mandel, trots att det är en favorit. Jag bakar numera allt choklad-aktigt med teffmjöl! Det blir superbra och man behöver inte vara orolig för att muffinsen ska smaka “fullkorn” eller bröd. Tänker på att teffmjölet likar rågmjöl och att det kan kännas aningen onaturligt att baka muffins med det. Men det går alltså jättebra. Smeten får extra chokladbrun färg så bakverk med choklad blir extra fina. Kan varmt rekommendera!

    På bilden ovan ser ni muffinsen precis före gräddning. Jag ville göra extra stora muffins så därför fyllde jag formarna till bredden. En fördel med glutenfritt – det jäser inte upp så värst mycket.  Med vetemjöl hade det nog blivit en smärre katastrof, haha.

    Som ni ser; helt lagom plufsiga efter gräddning.

    Det här receptet är annars ett bra grundrecept för andra sorters chokladmuffins (andra smaksättningar).

    Du kan också baka dem när du ska göra cupcakes.


    Skriv ut recept
    Glutenfria chokladmuffins med choklad
    Naturligt glutenfria chokladmuffins bakade på teffmjöl och smaksatta med hallon.
    Maträtt Bakning, Muffins
    Keyword muffins
    Portioner
    st
    Ingredienser
    Maträtt Bakning, Muffins
    Keyword muffins
    Portioner
    st
    Ingredienser
    Instruktioner
    1. Sätt ugnen på 200 C. Ta fram en muffinsplåt och lägg i 10 st pappersformar.
    2. Vispa ägg, socker och vaniljsocker pösigt i en skål. Det räcker att vispa för hand. Tillsätt smält smör och mjölk.
    3. Rör samman alla torra ingredienser i en skål och sikta ned dem i smeten.
    4. Blanda till sist ned hälften av chokladen i smeten.
    5. Fördela smeten i muffinsformarna. Toppa med hallonen och resten av chokladen.
    6. Grädda i mitten av ugnen i ca 12-15 minuter. Låt muffinsen svalna innan du plockar upp dem ur formen.
  • Dagbok

    Veckans funderingar – om minimalism, hemmafruliv, Blondinbellas luftslott och att vara rik på fritid

    Fredag igen – herregud så snabbt tiden går. Den flyger fram! Jag fortsätter min nya fredagsrutin här på bloggen; att samla veckans spridda tankar och händelser i ett inlägg. Tanken är väl att “tömma hjärnan” inför helgen men idag måste jag göra det för jobbets skull så att jag får tanke-ro. Har ett copywritingjobb på agendan idag och jag kände genast i morse att jag måste skriva av mig själv först för att kunna ge idéer åt någon annan.

     

    Så, veckans funderingar.

    Vi tar avstamp i förra helgens program då jag lyssnade till ett föredrag om minimalism. “Från minimalist till maximalist – om hållbar klädkonsumtion ” med Ida Haapamäki.

    Själva begreppet minimalism och hållbarhetstänk kring mode/prylar/konsumtion är ju inget nytt förstås. Speciellt inte för oss typer som var på plats för att byta kläder med varandra – men vi behöver ju alla en påminnelse nu och då för att inte falla tillbaka i gamla mönster. För egen del väcktes många tankar till liv ändå.

    Om man får vara lite lökig – jag fick en booost. 

    Det var en tankeväckande föreläsning som rent konkret inspirerade mig att ta tag i några städprojekt hemma som pockat på mig länge. Men på ett djupare plan så insåg jag också en del saker om mig själv. Som att jag gillar minimalism mer än vad jag trodde.

    Jag insåg att även om jag aldrig sett mig själv som en minimalist så är jag faktiskt minimalistisk på många sätt.

    Jag ser mig själv främst som en “ekonomista” och min definition på det sammanfaller mycket med vad ida pratade om – minimalism. Det enda som egentligen inte gör mig till en renodlad minimalist är väl det att jag inte enbart fokuserar på att leva ett enklare liv och konsumera medvetet – jag vill också få min ekonomi att växa.

    Jag vill kunna jobba mindre för mer. Jag vill downshifta samtidigt som jag vill investera mina resurser (pengar, kunskap, tid) smart och någorlunda säkert. Långsiktigt tänkande. Vad nu det gör mig till. Min minimalism är alltså snarare ett verktyg för framgång än en ideologi som definierar mig.

     

    Jag tyckte hursomhelst om Idas olika omskrivningar på maximimalism – som “rättmängdförmigism” och “jagvillintehaskulderism”. Det sistnämnda har jag ju levt till 100% nu de senaste åren. Längtar verkligen efter den dagen då jag kan visa er vad jag verkligen kämpat för och vilken omsvängning jag gjort i mitt liv. Måste bara få det svart på vitt först.

    För att uppnå detta läge i mitt liv har jag ju faktiskt behövt tänka minimalistiskt med min egen konsumtion. Det har gått så bra och varit så givande  att jag har svårt att se mig själv gå tillbaka till något annat tänk. Jag har liksom byggt upp inre spärrar för onödig konsumtion. Det enda som fick mig att vackla litet nu var denna graviditet och grupptrycket att köpa en massa dyra prylar till babyn. Fick verkligen kämpa för att tänka pragmatiskt där.

     

    Några tips för er som är intresserade av att veta mera om minimalism.

    Har också tänkt på det här med att vara en ekonomista.
    Jag tror det lätt kan misstolkas för något annat så jag vill bara klargöra var jag står med det.

    När jag skriver “ekonomista” vill jag bestämt understryka att även om detta är ett blondinbella-begrepp så tror jag nog att min och Löwengrips definition på att vara en ekonomista är ganska långt ifrån varandra. Äh, nu var jag för snäll. Min drivkraft är äkta och baserad i verkligheten, hennes – en imagegrej som allt annat. Något som lät bra och som hon kanske höll i ett år eller så. Som en liten hobby. Åh jag kan spara pengar på en latte! Den pengen lägger jag i min aktieportfölj – tihiii! Det verkliga målet var väl att göra sig till en trovärdigare börshaj. Alltså att bli investerare var det verkliga målet för henne och så ville hon väl tvätta bort sin slösarstämpel genom att ge lite ekonomitips till småfolket.

    Nu vill hon vara Paris Hilton igen och har varit det en tid. Den typiska maximalisten enligt Idas föreläsning.
    Barnsligt. Blir så besviken på den där människan. Tänk vad hon hade kunnat åstadkomma utan det där egot. Kanske hade hon kunnat få känna hur det är att vara Sveriges mäktigaste affärskvinna på riktigt och inte bara på lek.

    Har hon några verkliga, äkta passioner som driver henne egentligen? Vilket tomt liv det måste vara. Och barnen?? Vill inte ens gå in på det för jag kan inte förstå upplägget.

    Är det inte exakt samma mönster som upprepar sig gång på gång för henne? Resan börjar som en fantasiblogg där hon utger sig själv för att vara en önskeperson, en IT-girl i Stockholm. Det fungerar. Hon blir till och med den där alternativa personligheten till sist. Fake it til you make it! Byter sen stil till något mänskligare. Gifte sig, fick barn, hade personliga åsikter. Var detta den verkliga Bella? Nu är hon ju tillbaka till ursprungsidén igen. Att leka rollspel. Hon utger sig för att vara någon slags business tycoon. En bossbabe. Fake it til you make it – again? Tror inte det fungerar längre. Sociala medier har blivit för ifrågasättande och sanningen läcker alltid ut. Folk kräver autenticitet.

    Inväntar nu kollapsat luftslott och en blogg som är tillbaka på jorden igen – i alla fall lär det ju gå så för Isabella om mönstret fortsätter som tidigare. Men aldrig att hon kommer att erkänna att något gick snett. “Åh, allt var ändå en medveten strategi , tihi. Nu vill jag testa något annat.” Vad det nu sen blir. Kanske det nya “hemmafruidealet” som är populärt att skriva krönikor om nu?

    Aproå hemmafru-livet då. Jag har lite reflekterat över mitt eget.

    Nu är det över 6 månader sedan som jag stämplade ut från min anställning för sista gången och lämnade löntagarlivet. Jag vill tro att det var för gott, det är i alla fall planen, men det är klart att saker och ting kan ändras i framtiden. Kanske får jag ett drömuppdrag som jag inte kan tacka nej till senare i livet?
    Hursomhelst. För mig är det en ganska hisnande tanke att jag nu varit egenföretagare här hemma i ett halvår och ännu mer hisnande är tanken på att den eran i mitt liv bara har börjat!

    Nu väntar snart föräldraledighet som sträcker sig över åtminstone 9 månader. Sen jobbar jag med firman medan Jonas tar ut sin andra del av pappaledighet. Därefter blir jag vårdledig på deltid och det är tillsvidare. Förmodligen vill vi försöka med barn nr 2 då. Och så är det samma rumba igen.
    Dessa senaste 7 månader har jag varit gravid 6 av – så det har ju inte varit så hårt fokus på företaget – men jag har klarat mig riktigt bra och det har också varit den lyckligaste tiden hittils i mitt liv (trots den hemska första trimestern). Jag har fått gå hemma som jag längtat efter så länge när jag bara jobbat och jobbat. Minns ännu när jag stängde min butik efter kl 18 och gick hem genom den tysta staden. Jag brukade se upp mot höghusen och se folk som diskade undan efter middagen. De hade redan hunnit handla, laga mat och städa undan. Så mycket fritid till hands. Jag avundades dem. Jag ville också leva ett vanligt liv, men inte som en vanlig person.

    Som mig. 

    Andra höjdpunkter i veckan?

    Jag lyckades äntligen baka ett glutenfritt artesanbröd på 100% surdeg som faktiskt steg ordentligt i ugnen. Alltså ingen köpe-jäst alls! Success! Receptet kommer i min bok. Bakade också riktigt lyckade glutenfria chokladmuffins – de får ni receptet på här i morgon.

    Jag har också varit på föräldracafé med temat förlossning. Velade länge om jag skulle gå – men det var trevligt!
    Min största insikt efteråt var att även om allt är så himla nytt just nu och föräldraskapet är en ny roll så är jag alltid samma gamla, positiva, modiga jag i grunden. Jag kommer att vara mig själv på förlossningen också och mig själv litar jag på. Det känns tryggt att hålla fast vid det.
    Detta var inget som sades på träffen utan bara min egen personliga reflektion då när jag jämförde mina rädslor med andra blivande mammors. Jag tror inte det går någon större nöd på mig, liksom och jag behöver nog ingen doula som stöd som det känns nu.

    Maken dock… haha! Skulle vara skönt om någon pratade med honom ifall jag blir allt för “in the zone” på BB.

     

    Det var veckans funderingar – det!

    Någon graviduppdatering blir det inte förutom att min mage nu växer explosionsartat och att jag är supertrött i kroppen. Helgens planer är att ta det lugnt.

    Så mycket fritid!

    Tänk, jag kom mig ur allt det där omöjliga…

    Nu är jag rik på fritid.

     

     

     

     

     

  • Malins mat

    3 enkla, glutenfria småkakor på 3 sätt

    En gång i månaden skapar jag recept för Hbls bilaga LIVSSTIL. Vartefter recepten dyker upp på nätet tänkte jag dela dem här på bloggen – det är ju fint att de delas gratis på deras sajt i efterhand, eller hur? Jag sände precis in materialet för nästa månad som är recept gjorda på kikärtsmjöl. Försöker hålla en sorts nytänkande, urban stil på recepten. Det finns ju tillräckligt med typer som gör det säkra, gamla vanliga liksom.

    Själv har jag hela tiden kniven mot strupen när jag skapar recept, haha! Det är ju experiment – så då blir det givetvis spänt läge om jag sparat jobbet till dagen före deadline. Jonas bara suckar åt mig, fniss. Han förstår inte varför jag gör saker och ting så svårt för mig. Men lättnaden då det lyckas – i tid! Oslagbart.

    Dessa enkla småkakor nedan rörde jag ihop till senaste bilagan. Min tanke med temat var att de skulle vara superenkla att röra ihop och dessutom vara 3 olika sorter. Det blev en sockerfri variant, en söt och en salt variant. Testa gärna själv!

     

    KRYDDIGA DADELKEX

    Knapriga småkakor utan tillsatt socker, gluten och mjölkprodukter. Rör ihop dem i matberedaren och grädda!

     

     

    SNICKERSKAKOR

    En vuxenvariant på klassiska ”myror” som inte behöver gräddas. Supergoda till en kopp kaffe.

     

     

    SALTA TAHINIKEX MED NÖTTER & TIMJAN

    Perfekta glutenfria kex till ostbrickan.

     

    Recepten kan läsas här

  • Dagbok,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Tänker mycket på pengar just nu

    Idag fick jag beslutet från Kela om vad jag kan förvänta mig för bidrag som mammaledig. Jag är ju inte den personen som ställer mitt liv utifrån vad jag eventuellt kunde få ut i understöd och bidrag så detta är ju inget jag bävat så mycket inför. Barn vill jag ha NU och det ska jag försöka få. Men jag märkte att mitt belopp var lite mindre än jag räknat med vilket fick mig att fundera.

    Understödet jag beviljats är tillräckligt för att jag ska klara mig, och jag är tacksam för det, men det är ändå en klen tröst med tanke på de intäkter jag går miste om från företaget när jag inte arbetar med det aktivt.

    Många arbetande mammor har ganska kass mammapeng. Det är verkligen trist att vissa typer av arbeten är så underbetalda. Men jag går faktiskt back på att vara mammaledig. På den här punkten känner jag mig utanför och det är det som svider allra mest. Det får mig att känna mig lite ensam som människa. Jag menar, inte ens på rådgivningen känner jag riktigt den där förståelsen och stödet som andra mammor får (inte för att jag behöver det, men, ändå). Vi fick det vanliga snacket om att lämna in graviditetsintyget till Kela men jag som är företagare. Öh jag ska säkert lämna in några andra papper någonstans! Vilken skandal det hade varit om en löntagarmamma hade fått det här rådet. Tur att jag själv har koll, liksom.

    Förstår ni vad jag menar? Mitt liv är mycket krassare än andras och därför är jag också så knäpp som jag är. För att jag måste ju. Jag drivs ut i periferin mer och mer för varje år som går och det skrämmer mig hur litet hjälp jag förväntar mig att få av andra. Till och med födseln känns som något jag ska fixa själv även om det ju verkligen inte är så på riktigt. Men så är jag funtad. Jag förbereder mig mentalt för att i värsta fall göra allt själv, så är man beredd på allt liksom. Som att föda i hallen, till exempel. Det är lite sorgligt.

    Samtidigt är det sjukt självförtroendebyggande att tänka som jag gör och det har jag stor nytta av. Det gör mig modig och självständig.

    Jag stör mig inte alls på samhällssystemet egentligen. Jag stör mig på saker som inte går att fixa. Som tillhörighet och sånt.

    Som att jag är kvinna och jag begränsas av det både biologiskt och ideologiskt. Aj.
    Min livsstil hör inte till normen och det betyder att samma regler gäller inte för mig. Aj.
    Inte ens jämlikhetsfrågan gäller mig i samma grad som andra. Det är ingen räddning för mig, egentligen. Jag menar – ingen jämlikhet i världen kan ju råda bot på det faktum att man inte kan ta ledigt från sitt företag. Även om maken hypotetiskt sätt vore hemma hela tiden och jag KUNDE arbeta så ska jag ändå bära barnet i 9 månader och föda det: Babyn behöver mig närvarande och jag vill också vara det såklart. Inte finns det några lagar som kan göra mitt läge rättvisare och inte vill jag heller att staten ska lägga sig i hur vi ställer vårt liv. It is what it is.

    Alltså. Jag kan söka bidrag för att vara hemma med mitt barn- ja. Jag kan få sjukledigt på pappret- ja. Men jag kan inte söka ledigt från min business. Jag kan inte fysiskt vara på två ställen samtidigt. Så även om jag skulle avsäga mig mammapeng så skulle det inte förändra så mycket på den punkten.

    Så där ja. Nu har jag lurat in er i tron om att det här är ett gnäll-inlägg och få er att läsa detta med ett allt-är-så-orättvist-bröl.
    Tja. Ett litet buhu-inlägg om mitt utanförskap är det nog, men det kommer jag nog över bara jag sovit och fått litet mat i mig. Livet är orättvist, jag har accepterat det för länge sedan. Det är bara längtan efter samhörighet med andra som gör ont ibland. En av de mest basala mänskliga drivkrafterna. Och jag är en människa på den punkten lika mycket som andra. Inget att göra åt.

    MEN (och detta är det knepigaste av allt). Jag känner inte att jag har några egentliga problem. Jag är rätt nöjd med livet. jag kan påverka det. Jag spelar spelets regler och är rätt införstådd med dem. Jag lägger inte så mycket tid på att gnälla och göra motstånd. Skriver av mig bara och går vidare.

    Saken är ju den att jag gillar den här livsstilen. Jag vill ju inte tillhöra normen och inte vill jag vara en man heller. Det är spännande att försöka hitta nya vägar att hantera ekorrhjulet på och just det faktumet inspirerar mig att fortsätta arbeta för mina mål.

    Det här kommer att låta så vrickat – men jag måste säga att jag blev lite motiverad av brevet och summan. På sätt och vis är det som att jag fått ett frikort från staten som svart på vitt rättfärdigar min önskan om att kombinera mammaliv med arbetsliv. Jag måste ju kombinera dem, annars dör företaget och med den min privatekonomi. Så pass no judgements on this girl okey!

    Och jag tror att jag har ett par väldigt smarta lösningar på detta.
    Och därför tänker jag på pengar just nu. För att jag håller på och bygger upp någonting riktigt fiffigt, tror jag.

    Tänker också på vad pengar betyder för mig generellt. Väldigt mycket, faktiskt.

    Men det är inget man tar upp på mamma-barn-träffen tror jag.

    Kanske i ett nytt inlägg.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar

    På fredagar har jag haft en vana att hålla en Q & A eller ställa frågor till mina följare på instagram och i förra veckan bad jag om feedback på min blogg. Jag fick så fina, peppande DM:s att jag blev alldeles rörd. Jag har inte riktigt fattat vilken impact lilla jag kan ha i andra personers liv. Och då menar jag inte som någon slags influencer utan som en kvinnlig förebild. Bara för att jag är jag och lever mitt liv på mitt sätt! Det känns fint. Tack så mycket!

    Men tyvärr tror jag att jag behöver ta en liten paus från instagram stories ett tag.

    En sak jag insett i veckan – när jag försökt blogga om allt detta och annat – är hur mycket instagram stories äter av mitt bloggande. Det är ju så enkelt att bara få ur sig snabbt sina funderingar där och så var det skriv-behovet stillat. Samtidigt vet jag att många inte orkar klicka sig in på bloggar och därför uppskattar så kallat mikrobloggande på instagram. Citerar en kommentar jag fått om just detta – “för då hänger jag ändå med i vad som händer även om jag inte läser bloggar”.

    Hm…

    Svårt att hålla en bra balans mellan instagram och blogg. Å andra sidan – eftersom jag nu haft en intensiv instagramperiod känner jag att det vore på plats att koncentrera mig mera här på bloggen. Jag talar ju ofta varmt om att värna om “sitt hem på internet” – sin hemsida. På min site äger jag allt innehåll själv och jag har kontroll på läget. En tydlig ram för mitt publicerande som känns trygg för mig.

    Nackdelen är att det är hög tröskel att kommentera och jag blir inte lika lättillgänglig som på instagram. Men å andra sidan – med tanke på kommande babyn kanske det bara är vettigt att jag börjar avskärma mig lite smått från stories nu och låter bloggen bli mitt primära fönster utåt. I alla fall för en tid.

    Men mina funderingar och utlägg om ett och annat tycks ju uppskattas (över 95 procent som deltog i min undersökning tyckte jag skulle fortsätta med mikrobloggande på instastories) och jag fick även feedback om att skriva meeeera sånt på bloggen. Åh, så svårt! Men jag kommer absolut inte att sluta leverera reflektioner! De bara flyttar över hit.

    Därför inför jag idag en ny fredagsrubrik – veckans funderingar. 

    Obs! Bästa sättet att hänga med i mitt bloggande är fortsättningsvis genom att följa Malins driftigheter på facebook.

     

    Veckans funderingar

     

    Först; en gravid-uppdatering.
    Jag är nu i vecka 25 och denna vecka har varit riktigt tung tycker jag. Men de tycker jag alltid när jag föreläser mycket, blir ganska slut i huvudet av det generellt. Skillnaden nu är att jag märker att jag blir riktigt sjuk i kroppen av att köra bil. Har nu avverkat 400 km på två dagar och det har varit så obekvämt för mig. Jag är en petite dam med korta ben och kort överkropp så jag passar inte bra i en bil som det är – ännu mindre som gravid. Denna veckas körande tog nog mina spända höfter, rygg och rumpmuskler till nästa nivå av osmidighet och det är alltså på den skalan att jag inte riktigt kan förmå mig att ens försöka stretcha för det gör så ont överallt. Att göra gymnastik känns som ett skämt just nu! Men ikväll ska jag skärpa mig. Ta en lång dusch och sätta mig ner på yogamattan och försöka göra någon typ av program. Kanske var det nattens kramper i sittmusklerna som var droppen – eller det faktum att jag tvinagde min man att massera min rumpa och baklår efter sista körningen. Stackars karl. Kan berätta att det var inte var så lätt att komma i rätt position för den massagen med tanke på att jag inte kan ligga på mage. Men 10 poäng till min man för tålmodig support!

    Sen, litet om min kreativa process.
    Om ni tycker jag varit ovanligt hätsk och konfrontativ i SoMe såväl som IRL på senaste tiden (vadåå jag är bara ärlig) så är det för att jag just nu är i ett skede av min kreativa process som jag kallar “långfingret till världen”. Jag behöver bli lite förbannad för att få den här nya e-boken gjord, helt enkelt. Jag måste väcka min fighting spirit igen! Att vara lycklig och nöjd är ju inte bra för mitt arbete. Jag blir lite lat.

    Jag har fått skjuta upp deadlinen för nya boken flera gånger nu och det är frustrerande för mig. Orsaken till förseningen är helt enkelt att jag fått lite oväntade skriv- och planeringsuppdrag här och där som jag självklart måste prioritera framför mitt personliga projekt. Det är ju mitt jobb och de ska göras först. Lägg då till min lycko-lathet och graviditet de övriga dagarna. Jag unnar mig så mycket återhämtning mellan uppdragen och kalenderbokningarna, det är tuffare för mig att jobba än vad jag vill medge. Den sistnämnda faktorn, graviditeten, innebär lyckligtvis en ganska slutgiltig deadline. Före barnet föds ska boken ha fötts. Satsar dock på att jobba intensivt med bokprojektet nu i april så får jag äntligen släppa den fri! Ser fram emot det.

     

    På tal om annat jag ser fram emot; mammaledighet och semester.
    Officiellt tar jag mammaledigt från 18.6 men eftersom min arbetsgivare är så schysst (me myself and I) så planerar jag nu att checka ut från företagandet på allvar 1.6. Helt kan man ju aldrig koppla från affärerna – men jag planerar att ta lite semester från det i alla fall. Tänker att det är ändå lågsäsong för min typ av arbete i juni så jag kan lika bra passa på och vila upp mig ordentligt!

    Jag ser också fram emot att Jonas går på semester kring midsommar med efterföljande pappaledighet. Det innebär att vi får 7 veckor tillsammans om allt går som planerat. Tänk så skönt. Hoppas det är fint väder och att jag vågar och orkar ta mig ut i skärgården och tanka lite sommar före babyn kommer. Men lite orolig är jag också. Skulle ju vara just snyggt att vattnet gick ute på Dersören. Fast Jonas tycker det skulle vara ett jättefint minne om det gjorde det, haha. Men om de säger att bilfärden till BB är jobbig hur skulle det då inte kännas i en liten träbåt ute till havs? Svärfars båt är ingen turbinkatamaran precis.

    Sen är vi också bjudna på bröllop två veckor före BF och jag skulle så jättegärna vilja gå. Hoppas jag är i skick för det.

    Lite böcker jag lånat från biblioteket i veckan. Är lite pepp på att lära mig sy just nu + lära mig mer om barnmat. bakboken är bara för mitt simpla nöje. Älskar att bläddra i bakböcker och få inspiration till mitt eget bakande.

    Till sist; några korta punkter om vad jag gjort i veckan:

    Måndag: Skrev ihop ett samarbete och landsatte en liten kampanj med klädföretaget Dress Like Marie.  Ni hinner ännu deltaga i utlottningen av ett smycke till dig och en vän, kolla på instagram. @malinsdriftigheter. Jag drar vinnarna på söndag.
    På kvällen tog jag itu med kvartalsbokföringen och sammanställde alla verifikat och sånt som vi förde till bokföringen. Som nästa väntar bokslut så det ska bli spännande att se mina bravader svart på vitt.

    Tisdag:  På kvällen föreläste jag om att starta företag för en ny grupp i Jakobstad. Min sista grupp nu på väldigt länge, tror jag. Första gången jag höll kurs på Campus allegro! Trevliga människor, men liten grupp. Överraskande nog kändes precis likadant som att föreläsa för många, så det var inte mindre tungt för det. När jag kom hem möblerade vi om inför fönsterrenoveringen som startade i vårt trapphus denna vecka. Tur att vi plastade in allt noggrant för det blev verkligen dammigt efteråt.

    Onsdag: Jag hade sett till att vara ute från lägenheten under förmiddagen då fönsterkillarna skulle komma. Tydligen var de försenade så jag kom ju hem precis i rätt tid för kaoset. Typiskt! Inte världens mest peppiga stund före en föreläsning. Jag stod ut en stund och gjorde mig klar – sen körde jag iväg till grannstaden igen och körde en föreläsningskväll till. När jag kom hem hade Jonas satt tillbaka möblerna, dammsugit och skurat golvet. Som tack för det fick han, som jag redan skrev, ta hand om en gnällig fru och massera hennes rumpa.

    Torsdag: Tog ledigt. Hade så ont i alla muskler och kände mig helt kaputt. Konstigt för mig eftersom jag tyckte att föreläsningen gått så smidigt och bra och jag hade inte alls varit stressad. Men kroppen börjar bli seg. Kände mig i torsdags extra otymplig och trött på att vara gravid och då är det ändå 111 dagar kvar. Känns så jättelänge.
    På eftermiddagen hade jag möte med en fotograf som ska göra min gravidfotografering och senare också babyfotografering. Vasa visade sig från sin sämsta sida – regn och piskande vind. Men jag tog henne ändå till min favoritpark och försökte pitcha den i försommarskrud för henne. Jag lovar, det är jättefint här! Haha. Upp till bevis då sen. Vi siktar på slutet av maj/början av juni.

    Fredag – det är ju idag! Obviously bloggar jag. Lite kontorsärenden har jag gjort men that’s it.
    Min kropp krävde sömn idag. Vaknade 7.30-tiden och jag var uppe ett tag. Skulle är efter bara vila en stund på sängen – varpå jag somnade och vaknade igen 11.15. Herregud. Så fort ett ögonblick kan gå. Känner mig så lat, faktiskt. Men Jonas tycker jag bra kan vila upp mig nu med gott samvete. Han är så gullig mot mig och säger “hejdå min vackra, intelligenta fru” när kan pussar mig hejdå varje morgon och åker till jobbet. Idag lade han till ett “min independent woman” haha. Säkert apropå går-kvällens samtalsämne som vi haft han och jag – om mitt långfinger till världen och om det nu är så smart eller ej (undrar han).
    Jag pitchade hårt för att man ska stå på sig och vara den man är. Samt att jag inte behöver någon annans godkännande för att göra min grej. Jag är stolt över mitt oberoende. Påminde honom också om det faktum att det är ju är HAN som lärt mig att vara ärlig och kultivera min integritet. Jag är så tacksam för det.

    Planen är att ta helg nu. Vila.

    Helgens enda konkreta planer är att kanske besöka klädbytardagen i Malax med en vän. Fortsätta baka glutenfria bröd till oss (och boken, om det blir bra). Resten tar jag som det kommer.

    Ha en trevligt helg alla!

     

Close