Dagbok


Vår bröllopsfotografering


Tack för kommentarerna (här och på andra ställen) om min “vigselberättelse“. Puh, det är ganska tungt att skriva om alla delar av bröllopet, men snart är allt dokumenterat!

Idag tänkte jag komma till del fem – fotograferingen. Det här var ett av de momenten som gav mig mest huvudbry, faktiskt. Att få till det hela rent praktiskt alltså tidsmässigt o.s.v. Mina modell-skillz litar jag nog på (en har ju övat).

Vi hade planerat att ta våra bröllopsporträtt direkt efter vigseln, men det fanns ett problem. Vi kunde inte hitta något bra “fotoställe” i byn att åka till! Järnspikar.

Vi bestämde oss därför för att ta bilderna vid kyrkan.
Det finns en liten stuga bredvid kyrkgården nämligen som jag blivit lite förtjust i under alla våra färder till begravningsplan. Ett gammalt trähus med en vildvuxen trädgård och en vacker gärdesgård. Det fick bli vår fotoplats!

Jag kan inte säga vems gård det är eller ge er någon histora kring den. Men jag skulle gärna veta mer!
Någon av mina läsare kanske kan berätta mer om den lilla gården?

Men här kom huvudbry nummer två: hur få iväg gästerna från kyrkan på ett snyggt sätt? Jag ville ju helst inte ha publik vid fotograferingen. Och brudparet brukar ju åka iväg först? Så det måste vi ju få till på något sätt så att det blir ett naturligt flow. Men hur?

Det var Jonas som kom med förslaget.
Vi sätter oss i bilen direkt efter vigseln och åker iväg – men vi åker inte till festplatsen utan tar bara en liten sväng upp till skolan. Där gömmer vi oss en stund tills kusten är klar – och sen åker vi tillbaka till kyrkan och fotograferar!

Det var också precis vad vi gjorde.

Min kollega Linda hade varit så snäll och ställt upp som bröllopskjuts och hon kom tillsammans med sin sambo Joacim som körde.

Jag hade fixat ballonger från Flying Tiger- butiken i stan som Linda knutit fast. Tyvärr hölls ballongerna inte fast hela färden vilket jag skrattade gott åt. Såg framför mig hur de landat på knepiga platser i byn, som rävfarmen till exempel. haha!

Faktiskt så hade Anna sett en ligga på en åker. Vad ska bonden tänka?

Vi gömde oss vid lågstadiet en stund som planerat. Jag var väldigt uppspelt minns jag! Men det hela kändes fortfarande väldigt surrealistiskt.

Vi kom tillbaka till kyrkgården. Alla gästerna hade åkt iväg förutom svägerskan Anna (kreativ assistent och alltiallo) och fotografen Emma med pojkvän Viljam (fotoassistent) som väntade glatt på oss.

Vi började att ta bilder framför gärdsgården.

Som jag redan berättat var det storm den här dagen så Jonas fick hålla i slöjan bakom min rygg för att den inte skulle fäkta åt alla håll! Som tur var det lite lä inne på gården.

Viljam tyckte att vi hade ett riktigt Carola-moment med all fläkt! Jag sjöng första raderna av fångad av en stormvind som svar. 🙂

Sen klättrade vi in på gården. Mina fina, vita (tygklädda) klackar sjönk djupt ner i leran. Men vad gör man inte för en bra bild! Inga konstigheter.

Bilden nedan är min favorit. Det var Emmas idé att vi skulle sätta våra pannor mot varandra! Kändes lite lustigt men det såg ju onekligen bra ut på bild. Så testa själva när det är er tur!

Bilderna framför huset blev också jättefina, precis som jag sett framför mig.
Får ni nordisk känsla av dem? Själv tycker jag de känns lite…amerikanska! Old fashioned country style, ni vet. Eller så är det bara önsketänkande. Tihi.

Bilden nedan hade vi tänkt använda för tack-korten.

Stort tack till Emma Buss som fotograferat! Alltid ett nöje att anlita unga talanger!

Jag bokar ofta kvinnor som är i min ålder eller yngre, för de är de bästa! Alla levererade också, som jag visste de skulle göra.

Vi fick de första bilderna av Emma redan efter en vecka, uppladdade i dropbox. Allteftersom fler bilder blev klara ploppade de också upp i den delade mappen! Så det var superkul att kolla dem på det sättet.

Kan varmt rekommendera Emma som bröllopsfotograf!


Mer om bröllopet i nästa del, festen… 

 

 


Orkar världen med ännu en självutnämnd coach?


I helgen har jag suttit och funderat på hur jag ska formulera min företagssida här på sajten.

I och med att jag blir “heltidsföretagare” igen i oktober skulle det ju vara på plats med en uppdatering av vad jag gör och vilka tjänster jag erbjuder. En liten flik uppe i balken bara för de som vill läsa mer och kanske hitta mina kontaktuppgifter. Självklarheter, självklarheter.

Jag har gjort ett utkast på min dator och funderat på olika formuleringar och beskrivningar. Till exempel så överväger jag nu om jag ska använda svenska eller engelska ord och uttryck.
I min mejlsignatur använder jag nu “creative consultant & content producer”. Det känns gångbart eftersom jag jobbar en hel med pr-byråer och där används engelska benämningar ofta. Jag vill ju smälta in bland dem. Men här på min hemsida känns det aningen löjligt att använda engelska titlar. Så det tror jag att jag ska skippa.

Eller? Nåväl, det blir nog bra bara jag bestämmer mig för en linje.

Det är ju också det där att paketera vad jag gör – som måste göras. Svårt på alla språk, då det jag gör är så spretigt. Men jag ska koka ner det nu. Bestämma mig.

Men så till ämnet nya tjänster.
Det finns en liten tanke i bakhuvudet som jag funderar på att erbjuda som dock känns aningen; (ursäkta min ärlighet) töntigt att skriva ut.

Att börja “coacha” andra.
Vah.

Ska jag bli en sån?  JAG SOM INTE ENS GILLAR SÅNT!

Det här känns lite förbjudet att skriva. Men, om jag måste höra ännu en coach prata om vikten att sätta upp målsättningar, hur man definierar dem och hur man når dem så skriker jag rätt ut! Folk behöver inte fler verktyg utan mera handlingskraft.
Kanske tillhör jag helt enkelt inte målgruppen och därför låter allt som coacher säger som självklarheter för mig. Inte vet jag. Kanske är jag en arrogant typ bara som tror jag vet allt. Förmodligen båda!

Okej, så varför tänker jag ens i de här banorna själv då? Nå, det är (faktiskt) ganska många som tar kontakt med mig för att de skulle vilja ha mig som bollplank inför företagsstarten, bokprojektet eller sina hemsidor/bloggar och det känns jobbigt att inte kunna ta emot dem på ett bra sätt. Jag vill ju hjälpa dem men jag orkar inte hålla på gratis längre.
Förut satt jag ofta och chattade med folk (pro bono) om kvällarna och var supergenerös! För snäll! Det började gå ut över mig själv och min fritid, så på senare tid har jag hänvisat alla till våga satsa-projektet istället. Där jag åtminstone fått lön för att lyssna och komma med förslag. Och det har funkat rätt bra, men nu jobbar jag ju snart inte där längre – så vad ska jag göra då? Jag måste hänvisa till min egen firma.

Innan någon får upp pulsen – jag är mycket medveten om skillnaden mellan coaching och rådgivning/konsultering och jag har inga planer på att utnämna mig själv till varken life coach, mental tränare eller professionell coach. Ehrm. Speciellt inte med tanke på att jag inte har någon utbildning eller erhållna certifikat inom det (!). Bara livets hårda skola (urk, hatar det uttrycket). Å andra sidan – måste man ha ett diplom på väggen för att jobba som konsult? Nä. men det skadar väl knappast.

Men det var fel av mig att använda ordet coach. Förlåt.
Vad jag tänker på är inte coachning utan en lättsam typ av konsultering – “sparringsessioner”! Idékläckande, peppande och informativa samtal där de som redan känner till hur jag jobbar och vet vad jag “kan” har möjlighet att boka mig 1,5 h. Jag har många idéer, många fler än jag behöver. Jag har viss erfarenhet av projektplanering. Jag kan hjälpa och stötta. Berätta hur jag gjorde när jag gick igenom det du nu kanske står inför. Förklara hur man kan tänka och var man kan börja.

Jag tror, att jag nog skulle nog tycka om att ha ett par klienter i månaden som jag sparrar. Det skulle vara givande att hjälpa andra i sådana stunder som jag själv gått igenom, men där jag stod ensam.

Eller kallas det mentoring? Det låter som något pensionerade företagsledare gör gratis. Där är jag inte ännu.
Men, jag tror inte att jag ens skulle behöva definiera exakt ramarna för sessionerna jag tänker på; för de som kontaktar mig tycks nog veta exakt vad de vill ha av mig! Det är allt möjligt smått fix som gäller kreativa projekt. Frågor om rätt konkreta saker, men också helt flummiga förfrågningar. Som att få lite av min positiva energi. Hm… Men det skulle ingå i köpet, tänker jag. Framåtanda är ju inte precis något man kan sälja på burk, men jag kan utstråla den kanske?

Frågan är bara – orkar världen med ännu en life coach (obs, ej legitimerad)?
Eller är världen mätt? Jag själv är ju i alla fall proppmätt på den fronten så jag kan förstå att ni känner så om jag börjar hålla låda!

Jag känner faktiskt ett visst obehag av att ens sätta mig själv i det här facket. Det kunde till och med skada min image på sikt att börja tuta ut att jag tror jag är nån sorts coach utan vettiga grunder.

Njäh. Det får nog bli ett senare mål i livet. Sen när jag är gammal och klok!
Ville bara skriva av mig litet och höra vad ni tycker.

Vad är er åsikt om sånt här? Berätta gärna om era  erfarenheter med diverse coachning, konsultering och mental träning etc. Finns det bättre och sämre? Funkar det eller funkar det inte? Jag har så jättesvårt för sånt här. Det känns som att jag är den enda ibland som inte riktigt fattar grejjen? Alla andra tycks ju vara så inspirerade. Varför är ni det?

Samtidigt är ju jag nån sorts inspiratör också – och det blir ju jättekonstigt. Självhatet alltså! Öj öj.

Personligen har jag gått på sparring en gång och det var rätt bra. Hon hade exakt den kunskapen som jag sökte och erbjöd bara ett bollplank åt mig. Inga känn dig själv-formulär eller andningsövningar.
Sen gjorde jag ju sist och slutligen precis som jag själv ville och tänkte, som vanligt, men det var ändå givande att bolla idén med henne.

En sån skulle jag kunna bli. En konsult, bara. Inget humbug. Bara jag och inga certifikat.
Men en annan dag.


Vår vigsel


Dags för del fyra i min “serie” om vårt bröllop. Jag har tidigare skrivit om förberedelserna, min styling och blomsterarrangemanget – och nu ska jag äntligen få ur mig den mest känslosamma delen; vigseln.

Jag har försökt tänka efter varför jag tycker att den här delen är så svårskriven.

Detta, att gifta sig och bli någons fru, är en gigantisk milstolpe i mitt liv (sett till mina personliga målsättningar). Och det är såklart oundvikligt att bygga upp förhoppningar och förväntningar kring något som man tänkt på så länge. Min vigsel är något som jag fantiserat om typ hela mitt liv (antagligen sedan jag började läsa sagor som liten). Plötsligt blir drömmen verklighet – och med ett knäpp i fingrarna så är det över.

Hur ska man få ner den känslan i text?
Att något kan vara så väldigt stort och samtidigt otroligt simpelt?
Och… Hur den lyckligaste dagen i ens liv också kan kännas som ett piku-litet trauma?
För att inte glömma tomheten som uppstår efteråt.
Ovanpå det, den oerhörda stoltheten av att åter igen ha åstadkommit något tillsammans med sin bästa vän och därav blivit ett ännu mer sammansvetsat team. 

Hela resan fram till bröllopet, från att vi friade till varandra och började planera för nästa steg, tyckte jag var så romantisk och pirrig. Vi kom varandra ännu närmare än förut och vi blev ännu en erfarenhet rikare. Men, det var egentligen ganska dumt att inbilla sig att bröllopet skulle bli någon slags storslagen final ovanpå detta fina. I efterhand kan jag konstatera att det var resan som var målet. Och fortsätter att vara det också.
Det känns viktigt att påpeka detta faktum eftersom man lätt får den bilden av att allt är en enda saga och man bör vara realistisk med sina förväntningar. Livet har en tendens att vara lite krångligare och dråpligare än drömmarna. Men det betyder inte att det är dåligt för det. Jag tänker att kanske någon som läser detta behövde få höra detta.

Eftersom det här var en så big deal för mig, och jag har så mycket att processera ännu, hoppas jag att ni har överseende med detta milslånga inlägg!

Ännu litet bakgrundsfunderingar innan jag går in på själva dagen.

Helt krasst så tycker jag om den byråkratiska sidan av vigsel-arrangemanget. Jag tänker hålla fast vid den känslan för den kändes bra före och den känns bra nu. När prästen sa att han stadfäster vårt äktenskap tänkte jag nästan spricka av stolthet. Är det romantik?
Jag medger alltså att jag har en beräknande sida (att gifta sig för social status och trygghet osv) men å andra sidan så är jag också en hopplös romantiker. Och nu när jag analyserar känslorna efteråt så förstår jag att det är just dessa två sidor av mig, den pragmatiska järnladyn och den översvallande drömmaren som kolliderade med varandra och skapade denna förvirring hos mig! Därför känns det också så svårt att svara på “hur det kändes”, eftersom jag har två versioner av vad som hände. Det var mycket romantiskt och vackert samtidigt som det var en gigantisk prestation. Förstår ni vad jag menar?

Jag har alltså haft en del sorterande i huvudet att göra innan jag kunde skriva om vigseln här. Jag skulle vilja skriva romantiskt och tårdrypande. Så där att ni verkligen förstår vilken enorm kärlek jag har för den här mannen och hur bra vi har det tillsammans. Men ni som är gifta kan säkert känna igen er i att inget bröllop är så där “perfekt” som på film och att det faktiskt är ganska läskigt och nervöst. Och att en vigsel som man sett fram emot i 20 år kan vara över på en sekund och man undrar vad som riktigt hände?

Jag är med andra ord lite besviken på mig själv att jag inte riktigt klarade av att vara närvarande i stunden och att allt gick förbi så snabbt.
Min hjärna tycks ha lite svårt att bestämma sig för om en vigsel är någonting bra eller en krissituation. Haha!

Men till storyn.

Jag fortsätter där jag slutade; lördag morgon. Jag hade fått hår och make up fixat och jag hade kommit hem igen. Under tiden jag befann mig i sminket hade Jonas åkt på ärenden och han hade inte kommit hem ännu. Jag fick en liten stund för mig själv och det var jätteskönt. Vid den här tidpunkten kände jag mig mest förväntansfull och glad.
Sen kom Jonas hem. I väntan på att blombutiken skulle öppna hade han åkt och fått bilen tvättad. Han hade också handlat mat och på vägen hem hade han hämtat upp blommorna. Vi åt lite mat, kyckling-taco sallad, enligt min rekommendation. En sån här dag ska man inte göra det svårt för sig, liksom. Vi har båda oroliga magar så vi tänkte att sallad nog är det säkraste kortet. Vi drack inget kaffe, av samma orsak. Såna här saker minns jag. Och att vi dubbelkollade vår packning flera gånger innan vi for hemifrån. Både i hissen och sen i bilen. Just in case.

Vi tog alltså klänningar och kostymer, blommor och annat med oss i bilen och styrde kosan mot Petalax, ca en halvtimmes färd från Vasa. På vägen dit började jag känna mig nervös och gjorde alltså så som jag alltid gör när jag blir ängslig; slutar prata. Bara samlar ihop mig och andas. Jonas kände sig också ängslig och gjorde som han alltid gör då han blir nervös; pratar ihjäl mig. Vill diskutera alla dessa detaljer, mikrobeslut som vi redan tagit. Nog var det det väl rätt att vi valde sådär och det här och det där? Jag tror nog det blir bra jag. Eller? Kanske det var dumt? Det var väl kanske inte så bra? Eller, vad tycker du – om det här och det där? Malin? Maaaliiiin? Vi kan ju inte sitta och vara tysta – vi måste ju prata bort tiden lite. 

Ingen bra kombination med andra ord, haha. När jag försöker hitta lugnet genom att samla mig, tänka att “gjort är gjort” och verkligen försöker landa i situationen så vill Jonas riva upp precis allt och diskutera en miljard små saker. IGEN. En timme före bröllopet. Och det är liksom inte ens några allvarliga funderingar, han vill bara ventilera och bolla “problem” med mig. Lite sådär casual. Vilket jag förstår, alla med sina jåånor – samtidigt som jag också behöver få hantera min nervositet genom att INTE älta någonting. Buhu. När jag vill fylla min hjärna med mindfulness vill Jonas fylla sin med prat.

Jag tror att det var här mitt “kom ihåg att njuta av dagen” for till skogs och jag satte i prestationsväxeln. Den konstnärliga ledaren. Jag måste vara stark och få alla igenom detta projekt. Sätta känslorna åt sidan och bara deala med det här stressiga (och alla andras känslor). Men det paradoxala med mig är att det ju är så här jag tar mig an krissituationer. Jag blir pragmatiska järnladyn, mitt hårdaste jobb-jag. Hon är ju jäkla bra att ha, ändå. Får mycket gjort och håller agendan. Men denna dag hade hon ju med fördel fått stanna hemma (det var ju varken ett jobb eller en kris).

Vi kom fram till Petalax i god tid. Vi gick upp till svärfars lägenhet där J:s syskon var på plats. Vi kom mitt i lunchen. Anna hjälpte mig att få på mig klänningen och fixade till de sista detaljerna i håret. Bröderna, inklusive min blivande man, pockade också på uppmärksamheten och ville ha assistans med kläderna vilket fick oss båda kvinnor att bestämt säga; nej nu får ni nog klara er själva en stund för bruden är nog viktigare.
Jag blev så småningom klar och kände mig ängslig att komma iväg. Jag manade på Jonas att skynda sig litet, jag ville att vi skulle vara först på plats vid kyrkan så att ingen såg oss. Det kändes viktigt på något sätt att få komma dit “ostört”.

Vi gick ut till bilen. Det blåste väldigt hårt så det var lite besvärligt att gå, men Anna hade satt allt så bra på plats, håret och slöjan, så det var ingen fara med det.

Vi körde upp till kyrkan i byn och är där en halvtimme före vigseln, precis enligt planerna. Men ett par gäster hade redan kommit! Nej! Jag tänkte snabbt, och bad Jonas köra ända fram till kyrkan och släppa av mig där. Jag vinkade glatt till gästerna när vi susade förbi dem. Man är ju professionell.

Jag gick in på sidan av kyrkan, i till sakristian, och satte mig där och väntade medan Jonas parkerade bilen. Det kändes som att han var borta en evighet. Jag satt vid ett bord och småpratade med vaktmästaren och kantorn. Prästen hade inte kommit ännu, han brukar komma strax före, förstod jag. Lite samma som i showbusiness, tänkte jag.

Jag har tidigare skrivit att vi inte haft några ärenden till kyrkan på länge förutom begravningar. Och av den anledningen kanske jag hade lite svårare att koppla på lyckan än vad jag trott innan.
Själv har jag sörjt Jonas mamma kanske som mest veckorna innan bröllopet. Funderat på vad hon hade tyckt och tänkt om alltihopa. Jonas har också tänkt jättemycket på sin farmor som han hade en mycket nära relation till. Hans farmor kände jag inte men hans mormor han jag prata med många gånger. Det kändes jobbigt att hon inte heller skulle vara med oss.
En kväll i början av augusti “söp vi till” efter en utekväll och bara grävde ner oss i sorg vid köksbordet. Efter den kvällen släppte vi de mörka tankarna. Vi bestämde oss för att ha tre tända ljus för dem i kyrkan, för att visa att vi tänker på dem.

Det var meningen att Jonas skulle tända ljusen till deras minne före vigseln. Men eftersom det blåste så hårt ute hade gästerna bett om att få komma in tidigare och därför hann vi inte riktigt med den ritualen i fred. Jag insåg detta redan när jag väntade på Jonas, och bad vaktmästaren göra det åt oss. Men lika bra det. Jonas verkade mest lättad över att det hade blivit gjort.
När han kom in i sakristian satte han sig bredvid mig och kantorn och småpratade litet. Gick på WC. Det kändes som vi var i väldigt god tid. Sen kom prästen och alla i personalen gick till sina poster. Det slog mig hur simpelt det här ändå är. För dem är kyrkan en arbetsplats. Detta är ett jobb och bröllop är en rutingrej. Det tog bort min nervositet, men också magin lite.

Faktiskt hände det mest besynnerliga jag varit med om. Det är lite svårt att förklara, men minuterna innan vi skulle börja röra på oss var det som att tiden stannade ett slag. Jag kände ett nästan övernaturligt lugn.
Jonas tittade på mig, log förundrat och sa;
vet du vad – för en sekund så glömde jag bort varför vi är här.
Ja, jag också, s
varade jag.

Jag är inte religiös, men med tanke på omständigheterna kunde man ju tro att det var Gud fadern själv som låtit litet av sin frid sänka sig över oss.

Vi gick ut ur sakristian, ut på råden, runt kyrkan fram till porten. Jag minns knastrande grus under mina klackar och hårda vindar som slet våldsamt i min klänning och slöja. Väl framme vid trappan råkade jag trampa på min underkjol och jag fastnade med klacken i den. Jonas, hjälp mig! Min sambos sista uppgift som ogift blev alltså att hjälpa mig ur denna knipa. Något som lustigt nog tycktes lugna honom. Han såg mycket glad och nöjd ut. Själv blev jag orolig för att jag gått och tappat magin med alltihopa i och med all stress.

Orgeln spelade de första takterna till “here comes the bride” och vi gick in. Jag log och tänker att nu är det äntligen dags. Cheer up!

Men. Jag var inte alls mentalt förberedd på hur svårt det skulle vara att gå med klänningen inne i kyrkan. För varje steg jag tog fastnade tyllen i den stickiga mattan och jag fick sparka mig fram.
Mina benrörelser syndes knappast under allt tyg, men tänk dig själv att marschera fram till altaret som som en av soldaterna vid buckingham palace. Det var lite underligt.
Jag slogs också av den seriösa stämningen i kyrkan, det gjorde mig ännu mer osäker efter klänningshaveriet. Vet inte vad jag hade förväntat mig heller, förstås. Men jag stålsatte mig och försökte låtsas som ingenting. Att jag såg ner i marken då och då kunde ju tas för plötslig blyghet. Kanske.

Vi kom så småningom fram till altaret och vår präst, en mycket snäll och munter man, såg glatt på oss. Vi sjöng första psalmen, måne och sol. Den psalmen hade jag valt av tre anledningar; för att den är enkel och jag kan den utantill. Den är ganska avdramatiserande och back to basics med sina fraser om vatten, vind, blommor och barn, men framför allt så handlar den om tacksamhet. Och det var den känsla jag ville förmedla allra mest. Hur tacksam jag är för kärleken i mitt liv. Kanske ville jag påminna mig själv också ifall jag gått och tappat känslan, och visst hjälpte det mig litet.

Sen kom alla de procedurer och ritualer som vi gått igenom på förhand. En psalm till; nr 82. En klassiker av Runeberg. Jag hade valt den eftersom jag tyckte att vi nog behövde ha en psalm som handlade om stundens allvar också.

Någonstans kom också prästens tal. Det var väldigt fint och handlade om oss två och vår kärlek. Jag blev faktiskt så rörd att jag ploppade ur min kropp igen (för jag hade ju stålet på så jag kunde inte gråta i det läget).  Det här är så skrattretande, men jag minns att han sa att Jonas är ingenjören och jag projektledaren. Och som tillägg till det sa han att jag startar projekt OCH avslutar dem. Det där började jag genast grubbla på (har jag avslutat alla projekt?) så jag missade ett helt sjok där. Men jag minns i alla fall slutklämmen om att vår kärlek är testad och genomtänkt. Att vi är olika men delar samma drömmar.

Jag fick min ring och i något skede sa vi JA till varandra också. Det kändes både högtidligt och mysko. Just den här delen har jag ju hypat så mycket i mina fantasier att det hela blev så surrealistiskt när det var på riktigt. Fast det borde ju vara tvärtom!

Jag fick lov att ploppa ner i min kropp igen för jag var ganska spänd på att lyssna efter ordet “stadfästa”. Efter det var det bestämt att kyssen skulle äga rum och det fick jag ju inte missa. I Finland säger ju inte prästen ” and you may kiss the bride” som de gör i amerikanska filmer så jag var lite nervös inför att ta det steget på rätt tidpunkt. Men som tur hade Jonas bra koll på det.

Sen sa prästen några avslutande ord och vi vände på oss. Stod en stund och traskade ut till den vanliga brudmarschen (vi kunde inte välja mellan de två vanligaste styckena så vi hade båda). Jag hade samma problem med klänningen som innan, men denna gång var jag ju förberedd så det gick bra. Vi gick upp till läktaren och väntade på att alla skulle gå ut ur kyrkan. Sen viftade vaktmästaren åt oss att kusten var klar, och vi gick ut på trappan.

Jag var ännu lite stel och tagen, gästerna också, så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jonas viskade åt mig och skämtade litet om den smått underliga stämningen. Då började det plötsligt regna ris på oss! Jag blev så överraskad att förstelningen bröts.

Jonas föreslog att vi skulle pussas.

Det hade jag inte något emot.

 

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.


Beauty Boost Event på Kika’s i Vasa


Vilken intensiv vecka jag haft! I torsdags hängde jag på Bocks på företagarseminarium, igår kväll gick jag på musikalen Gambämark på Ritz och i morse var det dags för frukostflickornas event på skönhetssalongen Kika’s. Tufft att vara jag, liksom!

Först hela den här jobb-situationen i början av veckan som tog på krafterna (släppte lös en del också i.o.f.s ) och sen tre sociala happenings på det. Men jag överlever! 😉

Ärligt talat orkade jag inte vara så social idag (kände inte så många av gästerna heller) men desto flitigare var jag med min kamera!

Här kommer en liten bildbomb från eventet. Enjoy!

Kika’s salong har flyttat till nya utrymmen och lanserat nya produkter. Tillsammans med Michaela ordnades därför en inspirationsmorgon enligt frukostflickorna-konceptet.

Temat var naturlig skönhetsvård, något som salongen satsar 100% på. 

 

Michaela, som är en trogen kund på salongen, berättade om sina hudproblem och svåra akne som hon fått hjälp med hos Kika’s.

Hon visade några favoritprodukter ur sortimentet och gav sina bästa råd för att ta hand om sin hud.

Även ägaren Marika gav goda råd om huden och hur den fungerar (man ska tänka säsong och skeden i livet, inte hudtyp) och berättade om salongen och produkterna.

Personalen på Kika’s erbjöd för de snabba (och de som orkade köa) peeling för händerna, flätning av håret och guidning till snabb och fräsch vardagssminkning.

Jag själv testade inte på några behandlingar idag, men jag skulle väldigt gärna vilja testa ansiktsbehandling någon gång (på riktigt alltså). Jag har aldrig testat det, faktiskt! Allra minst med naturliga produkter.
Gör det stor skillnad för en tror ni? Alltså en ansiktsbehandling generellt. Jag har inte problem med akne men rätt glåmig är jag nog, förstås. Får man det där “glowet” som är så inne nu?

Jag antar att jag inte kan förstå skillnaden förrän jag faktiskt testar (och får reda på hur min hud mår enligt ett proffs).

Idag lanserade Kikas det holländska märket Abloom Skincare. De är först i Finland med att sälja det.

Abloom-produkterna är ekologiska och så naturliga att de går att äta, berättade Marika. Intressant!

Jag blev intresserad av de här produkterna från svenska Care of Gerd.

C/O Gerd tillverkar naturlig och ekologisk hudvård och hårvård i Jokkmokk. Care of Gerd grundades av syskonen Johan och Anne-Lena Wiklund – som döpt företaget efter mamma Gerd – som är båda terapeuter i botten. De letar ständigt efter innovativa svenska ingredienser att använda i sin hudvård, som till exempel lingon, blåbär och hjortron.

I dag har c/o Gerd många återförsäljare och hittas bland annat på många spa-anläggningar i landet, men även i Japan där de är som tokiga i den nordiska hudvården.

KLINTA har tagit fram veganska doftljus som nu också finns att köpa hos Kikas.

 

Lite mingel-bilder.

Style by Shya- Sandra och Michaela.

Den där tapeten känner jag igen! 😉

Verkligen snygg! Jag är så sugen på att tapetsera hos oss. Men orka göra det när man bor på hyra.

Det var helt packat med folk på eventet, ca 75 deltagare. Det var av den anledningen ganska svårt att få en överblick på stället. Men jag får gå in och se mig omkring någon annan dag – i lugn och ro.

 

Alla deltagare fick en goodie bag med testers från Esse, C/O Gerd och Abloom samt ett litet massageljus från Klinta.

Det ska bli riktigt intressant att testa produkterna!

Ps. Om ni vill läsa mer om kikas – läs gärna mitt samarbete med dem från i våras. 


Plötsligt jagar drömmen mig


Oj. oj. oj.

Bråda tider för mig just nu. Mycket som händer och mycket som händer snabbt. Det finns så mycket att berätta, och jag hinner inte berätta allt nu.

Men någonting vill jag ändå avslöja! 

Som jag redan skrev tidigare så jobbar jag väldigt mycket just nu. Jag har mitt “day job” på Yrkesakademin med projektet våga satsa. Kvällar och helger har jag gett till mina företagskunder som ökat stadigt den senaste tiden. Det är alla möjliga typer av uppdrag. Receptskrivande, reklamtexter, tidningsartiklar, samarbeten här på bloggen, planering av kurser och föreläsningar.

Det har känts så surrealistiskt. Jag som inte ens försökt sälja in mig någonstans? Förut fick jag knacka på många dörrar för att få ett gig, och nu gör jag… ingenting? Kan det ens fungera så? Måste man inte jobba jättehårt för framgång?

På jobbet har jag nu befunnit mig i den sitsen att mitt arbetskontrakt börjat gå mot sitt slut. Projektvärlden fungerar på det viset att man anställs för viss tid och människor kommer och går (liksom de olika projekten). Men jag sökte givetvis “min” tjänst igen och lämnade in CV. Då var det bara att vänta och se.

Veckan som följde trillade ytterligare jobb in på min lilla medie/konsultbyrå. De var det där jobbet som fick bägaren att rinna över, men på ett bra sätt. Och min framgång började kännas som ett problem. Nu började jag på riktigt oroa mig för hur jag skulle hinna med allt, och jag har som ni vet hög tolerans då det gäller mina passion projects så det var rätt mycket på bordet.

På måndag fick jag veta att jag fått tjänsten som projektplanerare på våga satsa-projektet i ett år till.

Och vad gjorde jag då?

Jag tackade nej!

 

Men tackade JA till MIG!

Jag var tvungen att göra ett val (jobbet eller företaget). Jag valde företaget.

Jag kommer alltså fr.om oktober månad leva småföretagarliv igen då jag slutar jobba med våga satsa. Helt crazy!

Eller nej, inte alls crazy.  För den här gången blir det en helt annan approach till det hela.
För det första väljer jag företagandet av rätt orsaker. Inte av desperation, inte för att rymma från ett sämre alternativ, inte för att jag är arbetslös, inte för att jag är understimulerad.

Helt enkelt för att det finns en efterfrågan på mina tjänster och jag är villig att möta den efterfrågan på heltid.

Men det hände verkligen inte över en natt. Mark my words, det tog mig SJU ÅR att komma till denna punkt. Ungefär sex år längre än jag trodde i min spröda ungdom där jag startade denna resa. HÅ. HÅ. HÅ.

 

Nytt för denna gång är att mitt hjärta (mina drömmar) och hjärna (simpel logik) för en gång skull tycks gå åt samma håll. Så har det ju inte varit förut.

Jag kan se nu mina tidigare försök lite klarare. En resa som verkligen inte varit unik – jag har gjort de flesta klassiska misstagen som en företagare kan göra. Jag har gjort affärsplaner baserade på förhoppningar. Jag har mött en annan verklighet än den på pappret och tvingats anpassa mig till den med de resurser jag haft till förfogande. Mycket små alltså. Men jag ser också lärdomen i det jag varit med om. Jag skulle inte vilja ha något ogjort (men däremot vill jag aldrig gå igenom det igen).

 

Det senaste året har jag verkligen fått sätta mig in i det här med att starta företag. Jag har satt prestigen åt sidan. Lyssnat och lärt mig. Det har med andra ord varit ett helt otroligt givande år på YA för mig, och vilka kontakter jag knytit! Allra minst min kollega Linda som jag nog ser som en vän nu efter vårt täta samarbete.

Jag är nöjd med min insats med våga satsa – och glad att få sluta på topp. Jag får nu återgå till mitt tilltuffsade, men ändå så fina företag som börjar vända sin kurva från nedåt till uppåt igen.

 

Men jag slås av hur underligt det känns. Vändningen har liksom skett i tysthet. Inga sömnlösa nätter. Jag bara gled in i det här igen. Jag har svårt att förstå det. Jag är ju van med tuffare tag än så.

Nu vet jag att verklig framgång för mig är den som känns bra.

Att inte behöva pumpa en massa reklam, buzz och fyrverkeri för varje erövring bara för att bevisa min duglighet för andra. Låta mitt arbete vara mitt brand.
Att bara få ta mig an saker och ting i stillhet bakom kulisserna, leverera kvalitet, och att det faktiskt räcker bra.
Jag behöver inte blåsa upp någonting. Jag behöver inte ens vara omtyckt (duktiga flickors problem nummer ett). Jag behöver bara göra bra ifrån mig och det kan jag kontrollera.

Det är HEALING för mig, det ska ni veta.
Allt jag velat är att mitt arbete ska vara gott nog. Att jag ska kunna leva på det jag kan och bara vara jag. Det är min plats i världen. Varken mer eller mindre. 

Jag känner hur min värdighet sakta men säkert kommer tillbaka till mig efter många års tragglande. Jag är för fasen… stolt över mig själv! Jag känner lycka! Jag känner känslor som jag inte haft förut. Ett lugn som bara erfarenhet kan ge.

Äntligen är tiden mogen för min ultimata dröm. Tjänsteföretagare på heltid.

Det trodde jag nog aldrig skulle hända, men uppenbarligen så händer det ju.

Och uppenbarligen är det aldrig för sent att bli den du kunde ha blivit.


Var tacksam för det du har och du kommer att ha ännu mera


Jag har nu ganska länge gått omkring med villfarelsen att mitt liv skulle bli så mycket bättre om vi bara hade en större lägenhet.
Jag skrev villfarelse. Men ändå inte helt långsökt med tanke på att vi bor i en tvåa utan diskmaskin, med väggar som det är typ omöjligt att hänga upp något på och som definitivt inte passar ett nygift par som oss. Lite under vår värdighet, kanske. Nej frun i huset är på jakt efter ett bättre liv! Och ett bättre alternativ skall hon finna!

Denna vecka åkte vi därför på två lägenhetsvisningar. En trea i höghus, några kvarter från oss, och en radhustrea på landsbygden ca 10 km från våra jobb.

Ingen av dem föll oss i smaken, av olika orsaker. Och vet ni, vilken salig frid jag känner i kroppen just nu? Min irritation som växt i flera veckar bara POFF – försvann!

Okej, andra saker har också hänt nu som påverkat detta, men lägenhetssituationen är i alla fall en bidragande faktor till att det lättat på trycket.

Visningen av trean i stan fick mig att inse att den uppgradering i kvadrater som jag fantiserat om inte nödvändigtvis skulle höja vår livskvalitet särskilt mycket. I alla fall inte så mycket att det skulle vara värt den jobbiga flytten och dessutom en hundralapp mer i hyresutgift varje månad. Rummen var visserligen större, men hallen trång och lägenheten precis lika tryckande het som vår. Däremot blev jag väldigt inspirerad av de boendes inredning, och jag fick en hel del nya idéer för vårt space.

Men radhustrea på landet, åh ja det skulle nog vara luftigare och bättre ändå! Eller?
Då igen var den lägenheten ganska sliten, området kändes så “trött” och till på köpet insåg jag att radhusliv nog inte är något för mig.

Man fattar inte förrän man är där och känner in stället. Eller, i alla fall inte jag som är en typisk feeling-beslutsfattare.

Jag började alltså se vårt nuvarande ställe och situation i ett helt annat ljus efter detta.
Även om vi bor på små kvadrater så har vi ändå en öppen planlösning här. Vi har en bra hiss, bra husbolag och vi har blivit riktigt hemmastadda i huset och området. Hyran är överkomlig och jag störs bara av en granne. De övriga hör man knappt och inte ser man dem heller. Vi har inga problem med parkering och det är nära till allt.

Detta är alltså vad jag kommit fram till;
Om vi bara står ut med vad vi skämtsamt kallar “living the low life” alltså på liten budget och med lågstatusprylar, (skrotbilar med kasettspelare till exempel) och trångbodda som ett studerandepar så kommer vi att ha sparat ihop till handpenningen för vårt drömhus inom 2 år. Inga borgenärer, vårt eget kapital. Hah! Det är min heta arbetarklassdröm, det.

Den här helgen har jag alltså för första gången på dessa två år börjat tänka i inredningsbanor. Jag har släppt strategin “vi ska bara bo här tillfälligt, ingen vits att göra det fint” och börjat känna in även “vårt rum”.
Jag har börjat möblera om (som i möblera BORT) för att få mer space i vardagsrummet och rum för nya tankar. Jag antar att det är vad som kallas feng shui? Jag har gett hän åt mitt begär att få bona in oss. På riktigt.

Här har vi det så bra, du och jag. Som Jonas sagt, (faktiskt) om alla hem vi haft. Månne är det inte själva boendet som avgör sist och slutligen – utan vad man gör av det.

Men en sak är dock aningen störande. Att Jonas redan förklarade det här åt mig för några månader sedan, att det inte är lönt att flytta. Då när jag klagade som mest och ville höra något annat. Och jag bara borstade bort hans argument med att han är rädd för förändring och allt det där. Bah! Jonas har ju alltid rätt till sist.

Men då det rätta alltid är sååå tråååkiiiiigt. 🙂

Varför måste jag alltid göra den här långa loopen innan jag kommer fram till det samma?
Nå, någon underhållning och ambivalens ska vi väl ha i vårt liv.

Jag är ju trots allt innehållsproducent.

Och som soundtrack till detta inlägg; en låt som får mig att gråta pga stort igenkännande o.s.v.
klicka här

 

Och på tal om det – jag har stora nyheter på kommande! Så – stay tuned. 🙂


Låt kärleken slå rot – min brudbukett


Jag hade egentligen tänkt publicera del tre i min bröllopsserie idag, om själva vigseln (som utlovat). Men det inlägget behöver lite mer tid på sig ännu, så därför tar jag ett annat tema här emellan; brudbukett och bröllopsblomster!

Blomsterarrangemangen är ju en stor del av ett bröllop och jag lade ner rätt mycket tid på att fundera ut hur jag egentligen vill ha det. Eller vi, då.

För mig kändes det viktigt att få in återbruks-aspekten i blomsterplaneringen (och Jonas tyckte det var en fin tanke).

Jag älskar snittblommor men älskar tyvärr inte känslan av att se dem vissna och dö! Därför valde vi till exempel att inte köpa sedvanliga snittblommor till dukningen.

Istället köpte vi miniväxter från plantagen,kalanchoe i vit och lila (rosa var slut), och små vita krukor att lägga dem i.

Några av miniväxterna tog vi hem och resten gav vi bort åt folk som hjälpt oss på olika sätt.

Det känns fint att se på dem nu, ett minne från dagen.

Min brudbukett, och matchande corsage till Jonas , beställde jag från blomsteraffären Anemone här i stan.

Bukettens huvudingrediens var (på min något ovanliga begäran) en succulent! En kaktus! Herregud.

Jag ville nämligen ha någonting i min bukett som jag enkelt kunde plantera om efteråt som ett minne och jag älskar ju succulenter – så varför inte liksom? Succulenten omfamnas av vita rosor, vit astillbe, vit veronica, rosa kvistrosor (samma som i mitt hår) lammöron och hallonblad.

Buketten pyntades med tyg som blev över från min klänning när den kortades hos sömmerskan.

Visst härlig detalj? Jag har sparat banden också.

Herregud så nöjd jag blev med buketten. Tack, tack Linda!

Jag tyckte om att den inte blev för stor och maffig utan liten och nätt. Jag och svägerskan har diskuterat det här mycket och hon gav mig många bra råd också hur man ska tänka med buketten. Den ska absolut inte vara för stor och man ska hålla den lågt framför sig (typ vid skrevet). Det var också mitt mantra under fotograferingen. Håll INTE buketten som en glass!

Buketten ska ju vara en dekoration, inte överskugga klänningen.
En annan sak som Anna lärde mig – håll INTE i kvistarna! Man ska hålla i bandet. 🙂

Även Jonas fick en minibukett som corsage. Så bedårande! Visst skymtar ni lite klänningstyg där också?

En vecka efter bröllopet bröt jag upp buketten och tog vara på succulenten.

Jag är inte så förtjust i att torka och spara blommor, men de här ljuvliga lammöronen tog jag vara på faktiskt. Vilket naturens under, alltså. Så mjuka och fluffiga. <3

Tja, låt kärleken slå rot!

Jag lät succulenten stå i vatten i några dagar innan jag planterade den i en kruka.
Nu står den här på mitt arbetsbord. Än så länge ser den ut att ha klarat sig bra! 🙂


Det finns ingen influencer som är god nog åt folket


Daniela, en finlandssvensk bloggkollega, publicerade idag ett tankeväckande inlägg med rubriken “en viktig fråga till er“. Ett inlägg där hon funderar över hur just bloggare (och andra influencers) påverkar andras mående, på gott och ont (i detta fall lutar det not mot mest ont) och hon hänvisar till den här videon:

Absolut tankeväckande frågeställningar.

Daniela kastar också bollen till sina egna läsare och ber dem kommentera hur hennes blogg får dem att känna sig – bättre eller sämre? 

Jag tycker att det är fint av henne att så ödmjukt inkludera sina läsare i bloggens innehåll och modigt lyfta frågan på bordet. Det är faktiskt inget skämt att influencers har makt att påverka många människor. Och, with great power comes great responsibility (tror det citat är från Spindelmannen) vilket jag är den första att skriva under. Även om man (bara) är en mikroinfluencer.

En del bloggare skriver rätt ofta att de inte har någon skyldighet att ta ställning till saker och ting, och det är visserligen sant, men det betyder inte att man är fri från ansvar heller för det man skriver. Tycker jag, då.

Det finns gott om exempel på hur en “dålig” influencer, i det här fallet, är. En som får läsaren att må dåligt – antagligen med sin överlägsenhet och perfekthet i största allmänhet. Kroppshets. All möjlig hets. Men däremot har jag extremt svårt att se framför mig en helt igenom “bra” influencer, alltså som skulle generera 100% good vibes runtomkring sig. Inte ens yoga girl lyckas ju med det. Responsen sitter ju i mottagaren. Alltid.

Jag är alltså inte helt vän med den här indelningen i bättre och sämre, goda och onda (om man vill spetsa till det). Det finns för det första inga goda spelare – och i så fall är de självutnämnda.

Good vibes- bloggaren. Hå hå. Ännu ett hopplöst ideal att leva upp till.

Men för att svara på frågan som Daniela ställde på bloggen:
Jag upplever Danielas blogg som mycket positiv och hoppfull (även på hennes sämre dagar) och skriven med omtanke och humor. Det är nästan befängt att tänka sig att någon skulle kommentera något negativt. Då söker man verkligen efter något att störa sig på.

Samtidigt känner jag en tyst protest inom mig. Och det är här mitt inlägg spårar ur i mitt eget strul med mig själv. Det kan knappt ses som ett tillägg till debatten, bara en personlig reflektion och förankring från min sida.

Nånting med det här, alltihopa, skaver i mig. Jag gillar inte riktigt det här att ge så total makt åt sina läsare – de kan inte hantera den (!!) är min första instinkt. Det är liksom FÖR SNÄLLT. Jag vill bygga en mur av kuddar kring Danielas blogg och alla andra bloggare som tänker att läsaren vet bäst. Men det säger givetvis mer om mig än om dem.

Det är de facto emot min personliga policy att utsätta mig för onödiga “folkrättegångar” och jag tänker att detta spörsmål, “hur får jag dig att må” är som att be om icke konstruktiv kritik.

Det är inget fel på dig och du gör inget fel förstås – MEN. 🙂

Liksom det tidigare trendande inläggen som bloggare körde med som var minst lika dräpande – “vilka är dina fördomar om mig?” Åh GUD JAG VILL VERKLIGEN INTE VETA!

Internet är inte vad det var för fem år sedan. Det är kyligare. Klä på dig dunjackan! Alltid denna polarisering. Aldrig någon nåd. Ett fel och man avföljer, för man kan inte understöda en person som man inte resonerar med till 100%.

Men jag är också en person med trust issues så det räcker och blir över, och det färgar min reaktion. Vilken färg? RÖD som i röd flagg. Eller kanske vit till och med – jag ger upp!

Som ni vet blev jag företagare när jag var väldigt ung och jag började rätt tidigt gå min egen väg. Jag började “ta för mig i världen” som det så fint heter när en ung kvinna fastslår att ett vanligt liv inte duger åt henne.

Att välja den här vägen för mig själv, uppåt, betyder (självklart) att andras livsval är dåliga. Jag får kanske sträva uppåt, men då måste jag göra det i lagom doser. Jag får inte visa en sådan iver! Jag måste alltid hålla min personlighet tillbaka, eftersom det blir för mycket för andra. Tro mig, den kritiska punkten är lågt satt. Du har med all säkerhet tummat på den själv någon gång! Men jag, ja jag tycks alltid vara över gränsen.

Jag har alltid varit den som får andra att må dåligt. Bara för att jag är jag.

Jag fick idag ett mycket positivt besked i min inkorg. Hoppade till. Kunde inte berätta åt någon. Jag brukade göra det förut, men jag har lärt mig nu att vissa saker är okej att hurra för, vissa inte.
Jag gick ut ut i trapphuset och gjorde min vanliga segergest med ett väsande “yesssss”. Sedan gick jag till min plats och fortsatte jobba. Jag längtade efter att få komma hem och berätta åt Jonas. Få vara glad och dessutom dela glädjen. Som ni vet är det också den största glädjen.

En seger för mig är en seger för oss – och ingen blir gladare än min man för mina erövringar.

I förra veckan drömde jag att jag sprang ett långt lopp. Jag kom i mål, lycklig och stolt över mig själv. Strax därpå kom en person fram och kommenterade min prestation med ytterst nedlåtande ton; men Malin, du vet väl att det finns människor som bara har ett ben? Tänk på dem också någon gång va? Mitt leende frös till is.
Jag drömmer också ganska ofta om olika sorters sabotage, att någon häller gift i min mat som jag serverar åt andra, jag får ett sms; “Du måste komma hit, person X har dött”. Isen i mina ådror.
När jag riktigt vill plåga mig själv drömmer jag om att någon försöker sabotera för Jonas, och jag tvingas se på utan att kunna ingripa. Det är vidriga drömmar. Hoppas de slutar snart.

Det säger kanske en del om mina undermedvetna processer och hur mitt liv format mig att vara misstänksam mot allt och alla. Och vilket dåligt samvete jag har ibland över att vara den duktiga. Samtidigt som jag sörjer min ensamhet och misslyckandet i det. Samtidigt som jag trivs bäst ensam för det är enklast så. Ja, det är lite komplicerat.

Jonas kan inte berätta om sin svensexa för då skulle man så lätt komma in på min möhippa och hur den var. Den obefintliga alltså. Där saboterar ju jag för honom lite. Kanske var det det jag drömde om?

 

Det känns verkligen att för varje dörr som öppnas för mig i livet så tvingas jag stänga ett fönster in till mig själv. Det är jobbigt. Det känns onaturligt för mig som vill skriva fritt, som nu. Men jag trivs med att nå mina mål och göra ett bra arbete, så det är väl värt det.

Och det är sorgligt, men jag litar helt enkelt inte på andra. Jag litar inte på att andra kan hålla sina känslor i schack och se förbi dem. Och jag litar verkligen inte på den stora massan. Att jag kan ställa en öppen fråga ut till cyberspace – hur får min blogg dig att må – och få en rättvis bedömning.

Gör ni det? HUR? Jag kan inte känna den där tilliten som ni har.

 

Influencers har makt att påverka den stora massan. Ja.
Men den enskilda läsaren är ju ingalunda maktlös för det. För att inte glömma fri från ansvar.

Ibland undrar jag om jag inte skulle ha mera vänner om jag inte bloggade.

Jag antar att vad jag vill säga är att vi alla ansvarar för att hålla nätet rent och snyggt, och att det här med makt handlar lika mycket om att ta den som att få den.

 

Fortfarande pms:iga hälsningar,

Malin


Jag är humlan


Idag är jag lite nedstämd. Med största sannolikhet är det pms som är boven i dramat, för jag har ingenting att vara nedstämd över. Men nu när jag ändå är här i deppigheten och vistas, om så bara för en kort stund, kan jag ju utforska vilka tankar som här finns.

Jag föreställer mig att jag är nere i källaren och rotar ett slag.

Ser mig omkring här i halvdunklet. Jag hittar inget nytt här, inga nya bekymmer. Ett antal gastar som plågat mig tidigare krälar fortfarande omkring på det ojämna golvet. Men de skrämmer mig inte längre.

Här finns ingenting som jag inte lärt mig att hantera.

Vissa av dessa kryp har jag till och med kunnat packa ner i lådor och föra till en annan avdelning i mitt psyke – avdelningen för självkänsla och karaktär; eller – “svårigheter som jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur.” I det rummet ser man saker och ting i ett annat ljus, och där tycker jag om att vara.

Men nu är jag ju här i källaren bland gamla potatisar och damm. Jag sätter mig ner på en träpall och “känner efter”, så där som man borde göra lite oftare.

Min första instinkt är att sluta ögonen. Är det något som jag uppskattar med bottenvåningen av mitt inre så är det tystnaden. Den där inneslutna dovheten som bara ett rum under jorden kan erbjuda.
Väggen känns sval mot min rygg. Jag vill sitta här och ömsom blunda, ömsom stirra in i väggen så länge jag vill, utan att någon ifrågasätter om det är okej eller inte. Utan att någon kommer och gör ett problem av det. Ännu ett problem att lösa som inte är mitt utan någon annans.

Det är en underlig känsla att vilja bli sedd och samtidigt vilja försvinna.

Förstår ingen – att jag tycker att det är skönt att vara ensam med mina tankar? Att man kan vara riktigt trevlig och utåtriktad samtidigt som man faktiskt kan nära en liten, men ljum bitterhet mot andra människor? Och ett behov att få sitta med den också?

Förstår ingen – att min syrlighet inte är en avvikelse utan en del av den jag är. Vad jag försöker säga är att jag känner mig lite irriterad och ännu mer irriterad blir jag av att inte få vara det. Som en ilsken humla som blivit störd i sin jakt på blommor, men som för övrigt är en riktigt fredlig insekt. Lite gullig på ett sätt, men givetvis inte harmlös. Den har en giftig gadd som den sjävklart är beredd att använda om den måste.

Jag läste en sak häromdagen. Att humlan inte kan flyga, teoretiskt sett. Vingarnas bärkraft är för liten för kroppens storlek. Men detta vet jag humlan ingenting om och därför flyger den i alla fall.
Jag är humlan.

Humlan skiter i vad andra gör. Den ägnar hela sitt liv till att åka från blomma till blomma med ett fokuserat hummande. Manisk? ja, men nöjd med att vara det.

Kanske försöker jag säga att jag nog är en trevlig prick egentligen, trots mina dippar, men att jag tycker att det är tungt? Newsflash; jag kan faktiskt vara entusiasmerande för andra utan att känna det själv.

Gränsen mellan deppad och trött är ganska hårfin. Och riktigt eländig pms kan verkligen trycka ner mig hårt i skorna.

Jag vet inte riktigt vad som fattas mig. Visserligen är jag trött och jag har varit det en längre tid nu. Det kan ju bara vara det. Att jag är trött och hormonell. Förbannat, vilken slav man är under progesteronet.

Jag jobbar väldigt mycket. Jag jobbar heltid på en kontorstjänst och när jag kommer hem jobbar jag med mitt företag. Till företaget ramlar det in uppdrag hela tiden, mest receptskapande och tidningsskrivande. Allt ser riktigt ljust ut. Men vägen har varit lång och nu börjar allt slit kanske komma ikapp mig.

Jag är kanske humlan som irrade in i ett hus och söker vägen ut.
Och kanske jag är lite trött på att vara det.


Min brudsminkning och styling med produkter från Dermosil


I samarbete med Dermoshop Ab

Min bröllopsberättelse har nu kommit så långt som till kvällen före bröllopet (läs om förberedelserna här). Min svägerska Anna har instruerat mig att ta en dusch och tvätta håret riktigt noggrant (vilket jag gör). Vi ska träffas på lördag morgon och styla mig – så då måste håret vara riktigt rent för att lockarna ska hålla.
Hon har också instruerat mig att klämma in lite mousse i längderna så att det hinner torka på vägen. Vi ska nämligen fixa mig på Annas jobb, wasa teater, och det är ett kvarter ifrån där jag bor. Månne moussen hinner torka på vägen dit.

Men jag är inte orolig för mitt hår, egentligen. Jag har redan hunnit testa fiber moussen från Dermosil och jag känner mig trygg med att mina lockar kommer att hålla med den. Den är, helt ärligt, min favorit av alla hårstylingprodukter i Dermosils sortiment. Faktiskt, av alla hårmousser som finns så är den BÄST.

Man kan lita på den.

Anna har varit min personliga frisör och make up artist ungefär lika länge som jag sällskapat med Jonas, (tolv år!) så hon kan mitt hår på molekylnivå och vet hur det beter sig (mitt hår har en egen vilja).

Vi brukar för det mesta använda Dermosils produkter i familjen – så det var med stor glädje som jag veckan innan bröllopet fick mottaga en hel låda med smink- och stylingprodukter från Dermosil.

SÅ. HIMLA. LYX.

Lustigt nog hade Anna redan sponsrat mig med en flaska djuprengörande schampo från Dermosil innan hon fick nys om detta samarbete! Det brukar fungera så att jag beklagar mig över något över kaffet (tänk om jag inte får håret rent – vad gör vi då) och några dagar senare får jag en flaska av Anna med en lösning på problemet.

Så även om schampo inte ingick i det aktuella samarbetet så vill jag varmt rekommendera dermosils djuprengörande schampo för er som har krävande uppsättningar på gång. Det fick ordning på mitt feta och metalltyngda hår (kopparrör = döden för håret). Mycket bra.

På lördagen, prick klockan åtta, står jag utanför porten vid teatern. Solen skiner och det är alldeles lugnt i vår stadsdel. Trefaldighetskyrkans klockor klämtar åtta slag.

Pirret.

Anna öppnar den tunga dörren med en hand, och i den andra håller hon en kaffemugg. Kom in kom iiin! Business as usual, hon har mycket att stå i denna dag. Hennes lillebrors bröllopsdag.

Jag däremot har bara ett jobb kvar nu – att stå brud.

Vi börjar med att lägga värmespolar i mitt hår som Anna redan värmt upp. Medan de sitter i håret och gottar sig i fibermoussen blir jag sminkad.

Bilderna nedan tog jag när jag kom hem (vi var för stressade för att fotografera vid teatern).

Visst fint?

Innan storyn fortsätter kommer jag nu att visa upp produkterna vi använde och dela med mig av några spontana reaktioner på dem.

 

Dessa produkter nedan använde vi till ansiktet; själva grunden då.

GRUNDEN: lystergivande primer | ögonskuggsprimer | make up créme | flytande concealer | ideal puder | rouge peach | uppfräschande make up fix | Tillbehör: 3D makeupsvamp | makeupborste | foundationborste | rougeborste

 

Till ögonen m.m. bad jag personalen plocka ihop färger på temat “peach” och “grape” (mina favoritfärger).

Jag fick vad jag önskade mig!

En ny bekantskap för mig – magnetic ögonskuggspalett! Du väljer själv fyra färger (dina favoriter) och placerar dem i asken. Där hålls de stadigt tack vare magneterna på baksidan.

En annan ny produkt för mig var den vattenresistenta eyelinern i tuschform. Smidig att använda!

Men mest imponerad blev jag nog över ögonbrynsfärgen i krämform med tillhörande borste och pensel. Jag målar mina ögonbryn varje dag och en bra ögonbrynsprodukt simplifierar alltså min vardag enormt mycket! Tack vare den sneda penseln fick jag exakt precision också på mina linjer. Kan varmt rekommendera!

ÖGON & BRYN: Magnetic ögonskugga | Duo Ögonskuggsborste |  Maximizing Moist Proof mascara | Moist Proof Eyeliner | Moist proof ögonbrynsfärg

LÄPPAR: Flytande matt läppstift Chestnut 

HÅRSTYLING: Hårspray Structure & Volume | Fibermousse

Jag fick även testa saltvattenspray som vi dock inte använde till min brudkamning men däremot har det blivit en riktig vardagsfavorit för mig när jag jobbar. Jag använder det nästan varje dag!
Så här går det till: Jag stiger upp, applicerar generöst med saltvattenspray i mitt bångstyriga, självlockiga hår – rufsar till det ännu mer – och fäster sedan håret i en rufsig hästsvans i nacken. Klart!

Dermosil var också vänliga och plockade ihop lite smått och gott till toaletterna på festen. Det är ju inga fråga om några lyxtoaletter i en bygdegård – så produkterna gjorde av den anledningen ganska stor skillnad.

Men – håret då?

Ja, vi kom väl så långt som till värmespolarna – visst? Fibermoussen gjorde sitt jobb – jag hade riktigt “bouncy” lockar! Och när de tuperades fick jag full afro! Ni som följde min instagram story den här dagen vet att jag talar sanning – ni andra får bara lita på mitt ord. Tyvärr hade jag inte nerver till att fotografera några ordentliga bilder i det här skedet (och inte Anna heller). Jag är väldigt håröm så jag fokuserade på att överleva Annas tuperande. Och hon ja, hon fokuserade på att tupera mig.

När håret tuperats klart fästes det i en stadig, men lite rufsig knut. Min pannlugg flätades i en fiskbensfläta över hela pannan – det gjorde ont ska ni veta. Men värt det! Slöjan tryckte hon in så hårt i bakhuvudet att det tog fäste i själva hjärnbarken (ehrm). Men det var också nödvändigt för det blåste rejält på eftermiddagen.
REJÄLT.

Slutligen fäste Anna lite rosor och blad i frisyren och sen var det klart!

Tack Dermosil för ett superbt samarbete! Ni är BÄST!

 

I nästa inlägg om bröllopet ska jag skriva om det pirrigaste av allt.
Vigseln.