Dagbok


Personlig intervju med mig själv


I dagens inlägg återvinner jag några klassiska intervjufrågor ur glossiga magasin och svarar på dem själv! Vilken kvinna har inte velat bli intervjuad i Amelia, liksom.

 

Skulle vara jättekul om andra bloggare gjorde samma sak! Länka gärna i kommentarsfältet så hittar jag texten sen. Mera hybris åt folket! I canva kan du fixa ett omslag med dig själv, till och med. Orkade inte översätta till svenska dock. You get the picture!  

Men först; en faktaruta. Som sig bör.

Fakta om Malin Vesterback

Ålder: 30. Familj: Maken Jonas Vesterback, 34, och baby på kommande i juli. Bor: I lägenhet i centrum av Vasa. Jag trivs i lägenhet, men drömmer om en villa i Sundom skärgård som skulle fungera som säsongsboende och livstidsprojekt. “Två hem, ett på landet och ett i staden. Det vore alldeles perfekt för våra behov”. Gör: Föreläsare, receptör, medieproducent, bloggare och kokboksförfattare. Driver egna bolaget malinsfoodieliving. Aktuell med: Nya e-boken “Lyckas med glutenfritt bröd” som släpps på egna webbplatsen våren 2019.  

 

 

Ingress

Pallade inte skriva objektiv ingress om mig själv, jag är ju ingen Ellen på det sättet (hon är grym på att göra skrivövningar). Men tänk att jag målar upp en bild av mig själv som ett käckt yrväder nu när jag sveper in på det mysiga cafét där vi ska hålla intervjun. Hälsar på personalen – självklart känner jag alla restaurangägare i den lilla staden. Sätter mig ned men studsar genast upp igen vid åsynen av reporterns halvdruckna rooibos. Ursäktar mig och går och hämtar en kopp bryggkaffe med mycket mjölk. Konverserar oavbrutet med reportern samtidigt som jag norpar åt mig ett par kex från vitrinen – intervjun har redan börjat. Jag betalar senare Karin! Nu är jag redo.

Fråga vad du vill, säger jag. 

Du verkar vara en aktiv person och din blogg heter också Malins driftigheter. Man kan inte låta bli att undra – har du fler timmar på dygnet än andra?

Nej, givetvis inte. Men restaurangbranschen lärde mig att jobba i högt tempo. Först skulle du bemästra något ganska svårt, sedan lära dig att göra det snabbt och dessutom effektivt och i samklang med allt det andra som behöver göras. Många grytor på spisen; alltså. Jag jobbar fortfarande på det sättet även om jag mest sitter framför en dator nuförtiden. Jag multitaskar och arbetar systematiskt. Jag älskar att jag kan bolla både personliga ärenden och jobbärenden samtidigt. Det är ingen som köpt min tid på det sättet. Det säger sig självt att jag får mycket gjort.

Du berömmer ofta din stöttande make i dina föreläsningar om företagsamhet. Hur träffades ni?

Vi träffades online för 13 år sedan! Jag såg hans profil på en community och tog kontakt via messenger – jag var från början den drivande parten i förhållandet. *skratt* Vi gick i skola och bodde i studentlägenheter i samma område. Efter en tids chattande bjöd han mig på date till sin lägenhet. Sedan dess har vi varit ett par. Jag var 17 och han hade precis fyllt 21, en “äldre man” tyckte jag då. Vilken status för mig. Tänk, jag hade inte ens körkort – men jag hade redan börjat jobba vid sidan om studierna och kände mig så vuxen. Jag var ganska trött på moppepojkarna, om vi säger så. Jonas bjöd på rödvin från Sydafrika och skrev att han skulle uppskatta en kvinna att prata med. Dessutom idrottade han och såg bra ut! Det var ju inget att fundera på.

Blev ni kära direkt?

Hm. Nja… näh. Inte riktigt så. Vi blev livspartners snabbt, det kan jag säga. Riktigt nära vänner som tog stöd av varandra som ett par. Men kärleken växte fram med tiden. Testades i ur och skur. Det var ju rätt ambivalenta tider ändå, vi var ju så unga och gick igenom mycket. Jag tycker inte att vi är samma personer då som nu. Vi är bättre, klokare och ödmjukare versioner av oss själva och det har vi varandra att tacka för.

Låter underbart! Jag undrar – vad skulle du ge för relationsråd till andra par? Hur får man förhållandet att hålla länge?

Beundra varandra. Se till att leta efter det där som gör just din partner till en så otrolig typ och tänk på det ofta. Det är så viktigt. Tacksamheten att få bygga ett helt liv tillsammans och göra det som ett team. Är det inte fint?

Du är nu halvvägs in i din första graviditet. Hur tror du att din och Jonas relation kommer att påverkas av att få barn?

Ja-a… *skratt*. Det här är ju en fråga som är ganska svår att svara på i det här läget. Men en sak vet jag – och det är att vi tre kommer att komma varandra väldigt nära. Allt annat vore ytterst besynnerligt med tanke på att vi är så himla tajta jag och Jonas redan. Å andra sidan ligger ju det längre fram i tiden – spädbarnsåret kommer nog att testa oss på nya och oväntade sätt. Jag vill ju gärna klara av allt ensam och tänka själv medan Jonas vill fråga alla han känner om råd innan han tar något beslut. Och “goda råd” finns det gott om då det gäller barnuppfostran! Då blir jag irriterad och han fattar inte vad han gör för fel – han som ju bara försöker göra det rätta. Alltid samma sak! Men vi brukar inte orka sura på varandra särskilt länge. Vi upprör ju aldrig varandra på flit, heller.

Du verkar ha en ganska avslappnad pippi-attityd till föräldraskapet än så länge. Finns det något som skrämmer dig med att få barn?

O ja, klart det finns! Men jag är bara inte den där hispiga typen som vill gör en höna av en fjäder. Jag litar på att vår struktur håller och att vi har de resurser vi behöver för att lyckas i det långa loppet. Vad vi kommer att oroa oss mest för är nog hur det ska gå för barnen när vi INTE är där. Jag kommer att vilja ha stenkoll på dem. Korsförhöra dem om allt. Briefa dem. Kolla att de är förberedda på allt. Ge dem moderliga råd som de inte bett om. Se till att de klätt sig rätt och har allt de behöver innan de går ut. Jag är rädd för att jag ska bli för strikt och kräva för mycket av dem. Då hoppas jag de är bestämda nog att protestera så att jag skärper mig. Vatten gör mig orolig också. Själv lärde jag mig trampa vatten genom att helt enkelt hoppa i från bryggan rakt ner i djupet. Herregud, mitt hjärta skulle ha stannat om jag varit min mamma. Jonas klättrade mycket i träd som liten, det skulle jag också ha svårt med. Men det var annorlunda förr. Vi ungar levde våra egna liv ute i bygden på något sätt. Ingen visste exakt var vi befann oss, det var ju före mobilerna. Sen kom vi hem och pratade inte så mycket om vad vi gjort. Kanske är det därför min generation blir så överbeskyddande som föräldrar. Vi överkompenserar genom att lägga oss i för mycket.

Du pratar om dina barn i plural?

Jo, jag vill gärna ha två barn födda nära varandra nu före jag fyller 35; och kanske en sladdis sen också. Skulle vara roligt att bli mamma igen vid 40. Säger jag nu – jag kanske ångrar mig när småbarnstiden är över. Det måste ju vara supertungt att börja om igen efter en så lång paus. Eller så får jag faktiskt akut babyfeber. Vem vet.

Du har gjort ganska mycket redan i din karriär för att vara så ung. Drivit café, mathantverksbusiness, catering, butik, e-handel, gett ut böcker och föreläst för hundratals människor. Nu skriver du om ett lugnare liv där du jobbar mindre för mer. Hur känner du inför att nu behöva dra ner på tempot? Är du nöjd med vad du åstadkommit så här långt eller har du en till växel som vi kommer att få se mer av i framtiden?

Dra ner på tempot? Ja och nej. Jag ser fram emot att gå in i babybubblan. Jag vill kunna njuta av att vara hemma och rå om oss tre. Det är verkligen skönt att bara få vara “jag” och inte känna den där kniven mot strupen gällande mitt företagande. Att jag måste expandera för att överleva. Jag har ju krattat för en lugnare period i mitt liv nu och ser fram emot det efter allt rusande fram och tillbaka. Men jag har nog mycket kvar att åstadkomma ännu och vill hålla mig aktuell genom t.ex bloggandet.

Som jag ser det är grunden lagd och nu är det bara att vänta och se vad det leder till. Nu vill jag ju börja skörda det jag sått och ta tillvara på mina nya möjligheter som kommer av tid och erfarenhet. Det är verkligen så skönt att vara 30! Jag blir tagen på allvar nu.

Låter som en bra plan! En sista fråga. Boken om ditt liv – vad skulle den heta?

Grävarens dotter.

Tack för intervjun och lycka till med allt!

Tack själv!


#30bloggämnen

1: Varför jag bloggar 2: 10 saker du förmodligen inte visste om mig 3: Min största förebild 4: En måndagslista 5: Ett snabbt hej 6: Ett vlogginlägg 7: 20 frågor och svar 8: Saker jag gör för att må bättre när jag är orolig 9. En fredagslista 10. Get to know me-lista 11. Mina tankar just nu, A -Ö 12. Personlig intervju med mig själv


Små, små fötter… Ultraljud i vecka 22

Äntligen, äntligen! Som vi väntat på den här dagen. Känns som en milstolpe i graviditeten att få komma på ultraljud och se hur babyn har det där inne i magen. Jag var faktisk inte alls nervös, inte Jonas heller. Vi satt i korridoren och småpratade om något helt annat än bebis medan vi väntade på att få gå in, så det säger ganska mycket om stämningen.
Vi gick in i vecka 22 idag med känslan att detta grejar vi. Nemas problemas!

På första ultraljudet i vecka 13 var vi ju helt utanför vår comfort zone. Jag visste knappt hur jag skulle förhålla mig till allt som var så nytt. Då fick vi ju mer en “riktig” bekräftelse på att jo, det fungerade faktiskt. Vi ÄR gravida och vi är på gång! Känslan inför dagens ultraljud var mer glad förväntan än oro – vi har ju sett magen växa varje dag och börjat vänja oss mentalt. Allt går av sig självt.

Det var samma sköterska som sist som gjorde undersökningen. Vi gick systematiskt igenom hela anatomin och hon konstaterade att allt såg jättefint ut. Det var häftigt att se, tyckte både jag och Jonas. Tänk att min kropp bygger något sådär perfekt och otroligt avancerat helt av sig självt.
Jag har ju berättat åt Jonas hur mycket babyn börjat sprattla omkring, sparka och knuffas och idag var det så kul att han fick se det för sina egna ögon på skärmen! Lilla vilden uppskattade ju nog inte alls att bli väckt ur sin sömn – så självklart började den jabba mig med armarna och gav oss lite show. Haha.

Men det bästa av allt, nu behöver jag inte hänvisa till “den” eller “hen” längre.

Kan ni se på bilderna vad det är?

Självklart är det en liten MINI-JONAS! En pojke.
Jag är så glad! Och han är så söt!

Men vet ni, nog är det är knepigt hur psyket fungerar. Hur det skyddar oss från oss själva. Nu när jag vet vågar jag ju berätta för er att jag innerst inne hade önskat mig en pojke och dessutom – att jag gått omkring och haft dåligt samvete för det! Jag har inte ens vågat hoppas på en pojke i hemlighet. Inte ens för mig själv. Fast jag hela tiden alltid sett mig själv som en mamma som väntar på sin pojke.

Det dåliga samvetet fick sin början egentligen några dagar innan jag blev gravid. Jag drömde att jag fick en utskriven lapp med laboratoriesvar. Där stod det att jag var gravid och lite längre ner… att allt indikerade på en flicka. Kände mig så oväntat skärrad och besviken i drömmen (en flicka?! åh nej… ångest) och när jag vaknade fick jag genast dåligt samvete. Så fult att ha en preferens! Det får man ju inte ha. Jag ska ju vara glad över att jag överhuvudtaget blev gravid!

Av den orsaken tror jag att jag helt enkelt började ställa in mig mentalt på att det är en flicka. Jag sa det åt alla, redan från början. Ville väl mota bort den där hemska känslan jag fick i drömmen och förbereda mig på att jag eventuellt får en flicka och “bädda mjukt” för det. Jag förstår det nu!

Men från början har vi ju nog pratat om babyn som att det är en pojke. När vi har fantiserat om vårt föräldraskap har vi tänkt på en pojke – och hejdat oss. Men ändå. Hjärtat VS intellektet…
Jonas sa efteråt; men nog visste vi ju hela tiden att det var en pojke,va? Och nog visste jag det redan på första ultraljudet när jag såg fostret också. Definitivt på andra. Men jag vågade inte känna det. När sköterskan slutligen berättade vad vi skulle få så ryckte jag knappt till, för det var så självklart för mig.

Nu känner jag mig riktigt lugn och nöjd! Drömmar slår in, stora som små, även de jag inte tillåter mig att hoppas på.
Bästa känslan i världen.

 

Tillägg 14.03: På grund av serverbyte så försvann detta inlägg och med det kommentarerna som ni hade hunnit skriva. Men jag hann i alla fall läsa dem och det är ju huvudsaken. Tack för lyckoönskningarna!

Vänta bara… företagare!

Så här i väntans tider får en ju höra en och annan “vänta bara…” (sätt in valfri illavarslande information) – kommentar från erfarna föräldrar. Säger inte att jag stör mig supermycket på dessa – men det gav mig hursomhelst idén att skriva en lista med liknande “välmenande” information till nybakade företagare.

Lite humor, lite allvar.

Här kommer den;

VÄNTA BARA – LISTAN FÖR NYA FÖRETAGARE

  • Vänta bara – det går alltid bra i början. Det är nyhetens behag! Sen börjar det riktiga jobbet. Att överleva.
  • Vänta bara – det är lätt att vara bloggande privatperson. Som företagare har du inte tid och inte samvete heller; kunden på din to do-lista kanske läser din blogg och känner sig nedprioriterad om hen ser dina utläggningar? Det ser också misstänksamt ut om du bloggar för ofta. Har du inga jobb, liksom? Kanske det går dåligt?
  • Vänta bara – när du är företagare slutar du vara plötsligt sjuk, speciellt i krämpor som inte “syns” och som är tuffa att få läkarintyg för. Som migrän. Det bara löns inte och det finns ingen att klaga åt. Du biter ihop och härdar ut.
    Synliga åkommor som influensa innebär i sin tur för mycket pappersarbete för att vara värt besväret (för att inte nämna uteblivna inkomster). Det skulle vara spysjuka då som kräver längre karens och dessutom en tids karantän hemma.
    Men eftersom du inte har ordnat med företagshälsovård (du tänkte ändå aldrig bli sjuk) så blir tröskeln ändå för hög att uppsöka läkare för ett intyg. Kostsamt blir det också att gå till privat läkare. Går förmodligen jämnt ut med dagpenningen. Orka.
  • Vänta bara – du kan inte bli applåderad hur länge som helst. Någonstans kommer gränsen emot och folk börjar leta fel. Du kommer få så många “goda råd” av förbipasserande att du spyr i din mun. Fast du ler såklart, och tackar.
  • Vänta bara – när du blir företagare blir du fri men du blir också väldigt ensam.
  • Vänta bara – ingen vill hjälpa en företagare, egentligen. Man kan beundra dig på avstånd men några extra poäng får du inte (om du inte betalar, förstås).
  • Vänta bara – de första som ringer dig när du blir företagare är inte potentiella kunder och samarbetspartners – det är allehanda försäljare. Du har blivit en företagskund.
  • Vänta bara – när du går över från privatperson till företagskund kostar ALLT. Och det kostar MER.
  • Vänta bara – idealismen svalnar nog. När du blir företagare blir du med tiden cynisk, beräknande och misstänksam mot allt och alla. För att inte glömma kapitalist!
  • Vänta bara – en företagare är aldrig arbetslös. I alla fall inte på pappret. Verkligheten är något annat men – då får du skylla dig själv.
  • Vänta bara – det är inte så lätt som det ser ut.

 

 

Håller ni med om någon punkt? Kommer ni på fler exempel? Fortsätt gärna listan i kommentarsfältet.

 

 

Mina mål för 2019

Jag tyckte allt hände så snabbt i början av året. Det var ju på nyåret som vi tog i hand med mäklaren om ett nytt hyreskontrakt. I februari som vi flyttade och i mars som vi började uppgradera vårt hem med möbler och annat.

Jag satte upp ett hemmakontor i barnkammaren. Mitt illamående släppte och entreprenörsandan väcktes till liv med det. Jag fick flow.

Och här är vi nu. Året har bara börjat men oj, som det har börjat. Jag är så förväntansfull! Jag skrev om mitt år 2018 men vet inte om jag specificerade mina målsättningar för det nya året så mycket? Jag känner att nu är det en bra tid att göra det. När allt känns bra.

Att jag inte har gjort detta tidigare beror bara delvis på flytten och allt det nya. Faktum är att det känns aningen “förbjudet” att göra upp mål när man är gravid. Som att man borde veta sin plats, på en yogamatta i livets väntrum kanske, och vänta och se först innan man börjar prata om ambitioner.

“Du kommer att få ett annat fokus” som jag fått höra nu. Igen och igen.
Ja, visst.

Men, jag känner mig själv.

Det som bromsar mig att tala högt om mina tankar och drömmar är vetskapen om att jag inte är immun mot livets orättvisor och öden – visst kan olyckan drabba även oss. Jag vill inte att någon ska få för sig att jag tar lyckan för given. Klart jag tänker på det.

Men ikväll, med inspiration av Alexander Pärleros föreläsning i veckan, så bestämde jag mig för att göra en vision board.  Jag måste få planera och drömma, för sån är jag.

Det kändes fint att göra den.

 

Vad jag ser framför mig i år är en mix av babybubbla, familjeliv och småföretagarliv. Jag tänker inte att jag jobbar så hårt och ofta – men jag håller liv i allt. Kanske får jag skicka någon faktura i alla fall under senare halvan av året, därav den bilden i mitten till vänster.

Min plan är istället att satsa allt vad jag orkar och hinner på min blogg och sociala medier. Ärligt talat – är det någon tid man ska försöka med det så är det väl under föräldraledigheten. Att blogga är ju “inget jobb”, som ni vet. Det kan man ju utnyttja. Arbetsmässigt alltså. Men självklart kommer barnets behov först (känns nästan fånigt att behöva skriva ut det). Frågan är väl hurudan baby vi får, vilket temperament och hälsa. Jag litar på att min man kommer att axla mycket av ansvaret också, vi är ju två.

Det ska gå.

När föräldraledigheten är förvi har jag förhoppningsvis byggt upp en fin databas av blogginlägg och recept som jag kan spinna vidare på när jag återgår till företagandet på heltid. Tänker, att jag inte ska behöva börja om från början igen då. Tvärtom.

Gitarren tog jag med eftersom jag för en gångs skull tänkte ta mig tid att spela på min gitarr. Kan ju vara trevligt att spela och sjunga lite för babyn? Men jag är så rostig så det kommer att ta ett tag att få fingrarna att samarbeta. Det är så himla tungt och svårt att hålla de där ackorden tycker jag! Tacka vet jag piano. Tror jag ska investera i lite små babyanpassade instrument så får jag spela på dem också, hehe.

Borde med andra ord ha haft med den här i min vision board…

Bildresultat för baby instrument piano

Herregud, så najs. Med mikrofon och allt. Men såna här avancerade grejer (2 åring) passar bättre på min vision board för 2021.

På onsdag får vi äntligen gå på vårt andra ultraljud och kanske få veta könet. <3 
Jag chansar på att det är en flicka, för jag har drömt så mycket drömmar om en flicka nu. Men åter igen har jag mest erfarenhet av flickbabysar också så kanske jag bara har dålig fantasi när jag drömmer? Vi får väl se.

Har dock fortsatt säga HAN när jag pratar med Jonas om bebben för det bara har blivit så. Tror det är en dialektgrejj bara. Vi menar ju AN (den). 

 

Det häftigaste med mina vision boards just nu är att jag inte vet så mycket om de kommande åren. Vart kommer de att föra mig? Jag tror knappast det blir enbart sandlåda och stavmixer för mig 2019 och 2020.

Jag känner som sagt mig själv.

Men jag känner inte bebben. Ännu.

 

SJUKT SPÄNNANDE ÄNDÅ.

 

 

Nycklar till framgång – Alexander Pärleros med flera gästade Vasa

Framgång är att vara orsaken till andras lycka, säger svenska entreprenören Alexander Pärleros. Det var en (för mig) ny (men fin) definition av framgång som jag tar med mig från onsdagens seminarium “Nycklar till framgång”. En tillställning som Finsk-svenska handelskammaren arrangerade i Vasa stadshus.

Det tackar vi för – och kommer gärna igen.

Eventet tillfälligt åsido måste jag säga “denna vecka – vilken framgångsvecka”! Jag känner mig som en vinnare – och jag har “mikro-firat” massor, som Alexander tipsade om i sin föreläsning.

Detta förvånar mig alltså med tanke på att jag faktiskt varit riktigt låg hela förra helgen – sådär som jag alltid brukar bli efter en period av mycket kreativt skapande och allmänt “kämpande framåt”. Lite knäckt. Det stora tvivlet rullade in, som man brukar säga.

Det kommer små korta brytpunkter i livet då jag känner mig märkbart svagare och då får alla pikar och digs som jag samlat på mig dittills sin chans att påverka mig. Vilket de gör. Och jag deppar ihop över en helg.

Men efter regn kommer sol. Jag borde ha lärt känna mina mönster vid det här laget; men ändå blir jag lika positivt överraskad varje gång det händer. Det är faktiskt riktigt typiskt mig att bräsera totalt bara för att resa mig igen med sällan skådat driv. Precis som att någon hört mina önskningar och jag fått ett nytt batteri inopererat. Jag förstår inte ens själv varifrån jag får denna passion? Jag gjorde ju verkligen allt för att sabotera mig själv i helgen. Tänkte hemska tankar. Trodde på all skit. Att jag inte duger.

Måndagen gick hursomhelst  i supereffektivitetens tecken och jag har känt mig så nöjd med mig själv hela veckan.

Lyckan börjar verkligen inifrån.

Men, tillbaka till eventet. Jag hade kameran med som ni märker – men det var svårfotograferat ljus. Fick nog och gjorde vissa bilder grön-blåa.

Linn Jung och Anna Bertills (partners på Bertills & Jung) hade koordinerat eventet och det tyckte jag de gjorde bra.

Alexander berättade om sina och andras nycklar till framgång. Jag har själv suttit och funderat på vad jag tänker är hans främsta nyckel till framgång. Vi vill ju så gärna påpeka EN SAK med folk. Faktor X som gör att en person blir framgångsrik. Det är ju aldrig bara en sak men i Alexanders fall känner jag att hans triumfkort nog ändå är hans självdisciplin. Jag tror att många underskattar vad självdisciplin kan åstadkomma i det långa loppet. Vi vill inte tro på det – för vi vill inte tvinga oss till saker.

Alexander är kanske inte begåvad i de områden som den stora massan värdesätter högst; språk, bildning och intellekt – men herregud vilken energi han besitter. Han kunde ha haft micken på mute – jag hade ändå blivit inspirerad av hans glöd och passion. Han verkar vara en helt vanlig kille men med en ovanlig drivkraft. Och driv är faktiskt allt man behöver för att lyckas som entreprenör egentligen, allt annat kan du komma runt. Faktiskt så tror jag att om Alexander hade haft det där professionella självrättelsesystemet som många av oss har så skulle han inte vågat göra allt som han gör idag.

Jag tror att många av oss är allt för låsta i våra huvuden, vi tänker sönder grejer – och kommer aldrig till skott.

Alexander höll fram mjuka värden och talade mycket mer om att söka lycka och mening än att bli framgångsrik konceptuellt (inga konkreta business-tips alltså).

Men tacksamhet är viktigt. och det är en faktor till konceptuell framgång också. Jag tänker tacksamma tankar varje dag och sedan jag började med det har jag mått så mycket bättre samtidigt som saker och ting också BLIVIT bättre.
Gratitude is the attitude. 

Onsdagens evenemang gjorde inte mitt förnyade hopp svagare, om vi säger så.

Jag höll själv en ny föreläsning igår som gick över förväntan för mig (var inte ens nervös) och jag utesluter inte att orsaken till att det var att jag fått med mig litet av Alexander Pärleros energi från seminariet. Ett mycket ödmjukt och sympatiskt föredrag måste jag säga. Så väldigt o-finskt!

Jag uppskattar alla människor som bryter normen (obs, inte lagen) – oavsett om jag gillar dem personligen eller ej. Om man bara sätter sina förutfattade meningar och politiska korrekthet åt sidan kan man lära sig så otroligt mycket – och få nya insikter.

Jag stannade kvar hela seminariet och fortsatte lyssna på fina tal av Eivor Andersson (styrelseproffs), Mikael Jungner, (vd på Kreab) och Satu Huber, (vd på Elo).

Okej, jag ändrar mig. Energin som jag fick med mig från seminariet var nog 50% Alexanders och 50% Satu.
Vilket kraftfullt men tryggt intryck hon gjorde när hon talade. Så vill jag också framstå när jag föreläser.

En annan höjdpunkt var diplomaternas paneldiskussion. Blev ibland lite för “high politics” för min smak men jag var redan imponerad av att få betrakta de här diplomaterna så nära. Vilka nordiska superstars alltså! Speciellt mycket föll jag för Mikael Antell, Finlands ambassadör i Oslo. Han gav ett så sympatiskt intryck. Jag har en soft spot för sympatiska män, obviously.

Kanske för att jag är så trött på osympatiska sådana. Speciellt alla dessa gubbar som förklarar för mig hur jag tänker och fungerar (utan att ens fråga). Till exempel kan jag inte alls hålla med om uttalandet att unga samlades här för att knyta kontakter.

Det gör vi så bra redan på nätet.  

Ett stort tack till alla härliga människor som jag får chatta med nuförtiden via instagram DM. Älskar att vi kan nå varandra så enkelt nuförtiden. Bara för att vi knyter kontakter i det fördolda, i radioskugga från de äldre generationerna, betyder inte det att det inte händer. Jag får nya bekanta varje dag (utan att lämna kontoret) och det är så himla coolt.

En nyckel till framgång, till och med. Så våga ta kontakt med folk du är nyfiken på! Bara svara på någons story och så är diskussionen igång.

Ha en riktigt fin helg alla! Vi hörs på instagram. 

Starta e-handel kväll 2 och studiebesök på Dermoshop

Som ni kanske minns skrev jag tidigare att jag påbörjat en kortkurs i att starta e-handel. Här kan ni läsa om den första kvällen.

Nu är kursen över och jag tänkte dela med mig av de sista anteckningarna som jag gjorde under kväll 2 samt visa några bilder från studiebesöket till Dermoshop i Korsnäs.

 

 

Hur ser läget för e-handel ut i norden just nu?

Hanna hade plockat fram lite statistik från 2017. Det gav en ganska positiv bild även om Finland halkar efter de nordiska länderna något. Först tänkte jag att medelvärdet per order är ganska högt – men när jag funderade på var mitt eget medelköp kunde ligga så är det nog ganska exakt 150 euro. Som kuriosa kan jag meddela att medelvärdet i min gamla webshop foodster låg på ca 45 euro och jag var konstant förvånad över folk som kunde köpa så få varor (någon ynka kryddburk eller så) och betala full frakt för det. Ska man ha något så ska man ha det, I guess. Därför var också medelvärdet på en order så lågt för mig.

Vi diskuterade också domännamn. En sak som jag skrev ner (som jag itne tänkt på förut) är att google rankar lokala domäner lite högre. Så det kan alltså löna sig för lokala småföretag som säljer inrikes att välja ett .fi-domän.

Hanna ville också åter igen poängtera att en kostnad för att starta en webshop faktiskt kan variera från 0-30.000 € beroende på satsning och därmed var diskussionen vad en webshop “borde” kosta över. Jag tror jag känner företagare som satsat i alla kategorier upp till 10.000 €.

 

Hur göra sin webshop lönsam?

Hanna berättade att samma regler som gäller för en vanlig affär även kan appliceras på en webshop. Det vill säga – god kundservice lönar sig alltid samt att ha rätt produkter till ett konkurrenskraftigt pris.

Det handlar också om att verka i den fysiska världen ibland. Webshopen kan vara primärtjänsten , absolut, men eftersom många ofta är på plats på lagret under dagen kanske man lika gärna kan ha öppet?

Hannas do’s and don’ts

  • Var beredd på hårt jobb!
    • Du ska mata in allt innehåll själv, fixa snygga bilder, informativa texter (på flera språk), följa med trender, tänka på varuexponering och lyfta fram aktuella produkter, göra daglig uppdatering, svara på förfrågningar och mejl
  • Ärlighet – håll dig till sanningen om dina produkter, negativa rykten sprids lätt på internet och stannar där för alla att läsa.
  • Lova inte saker som du inte kan hålla; exempelvis leverans inom tre dagar om du inte klarar av att fullfölja det
  • Rätt marknadsföring på rätt plats – fundera igenom var du har dina kunder. Dra nytta av köptjänster, hjälpmedel och statistik som hjälper dig spåra kunderna.
  • Kopiera inte – man kan bli inspirerad av andra som har lyckats men du kommer inte att lyfta själv om du kopierar rakt av. De andra lär sig tänka ut ännu bättre lösningar och då ligger du alltid steget efter dem.
  • Satsa resurser på företagets synlighet

 

Vad trendar just nu?

  • Crowdsourcing – när ett insamlingsmål är nått börjar produkten säljas
  • Tjänster istället för produkter – konsultation, innehåll, dokument, rådgivning (detta går jag själv igång på HÅRT)
  • “Kan jag sälja på nätet?” har bytts till “Hur kan jag sälja på nätet?”

Hur kan man lyckas med sin webshop om man inte kan konkurrera om varken pris eller leveransvillkor?

Hannas råd:

Nischa dig!
Hitta en nisch som inte blivit allt för väletablerad, gärna något som ingen kan kopiera (ex. Vårdväskan.se – webshop för kringprodukter för vårdpersonal, accessoarer som passar en vårdares kläder etc, där man också kan hitta lediga tjänster inom vården).

Sälj kringtjänster och undvik priskrig
Hitta en tilläggstjänst som skapar mervärde och som motiverar dina priser, vad vill kunden ha och vad saknar den?
Din huvudkund – du säljer vad de söker! Vad är deras intresse/behov utöver huvudprodukten? Ge dem möjlighet att köpa det av dig också. Har du ett specialområde som du kan kombinera med din webshop? Kan du skapa en värld eller Community kring din produkt?

Bygg ditt varumärke genom att bli expert
Kunden kommer till dig för att du är bäst och vet mest. Satsa på att bygga upp ett förtroende.
Erbjud en kunskapsbank –> ex. Ecoride.se

Nöjda kunder återkommer
Hjälpmedel – nyhetsbrev är mycket effektiva när de görs rätt
Använd olika analystjänster.
Följ med trender.
Outsourca tjänster som du inte tycker är värda din tid/som du inte är så bra på.

 


Studiebesök på Dermoshop

Som avslutning på kursen fick vi åka och se för oss själva hur en stor webhandel i Österbotten kan se ut – och i våra trakter är det ju Dermosil som är det närmaste exemplet på det.

Vi togs emot av Rasmus Backlund – Rasmus Backlund, Chief Digital Officer & Partner.

Först bjöds vi på en rundtur i lokalerna. Jag har inte varit inne i byggnaden förut så det var superspännande! Det kändes som att gå i en labyrint. Så stort! Och utsikten var på vissa ställen helt otrolig.

Vi var för tagna för att knäppa några bilder så har tyvärr inte så mycket att bjuda på. Men mitt övergripande intryck var att det var så rent och snyggt överallt. Ordning och reda och prydlighet är verkligen en dygd här, tänkte jag. Fick faktiskt lite dåligt samvete för att jag dragit med mig lite grus som fastnat i krusorna på mina skor. Så rent var det! Här behövs ingen KonMari, that’s for sure.

Sedan bjöds vi på lite mat och Rasmus höll en företagspresentation för oss där vi även hade möjlighet att ställa frågor. Fast de flesta av dem hade redan besvarats under rundturen eftersom vi inte hade kunnat hålla oss! Men Rasmus hade en så himla ödmjuk approach mot oss, kan inte parat för de andra deltagarna men vi på våga satsa-projektet var i alla fall supernöjda.

Överlag hade jag alltså en jättetrevlig kväll i företagandets tecken. Låter kanske lökigt men jag älskar ju sånt här. Vill för alltid omges av framgångsrika människor! Det lyfter mig. Jag vill kunna tänka fritt och stort, då mår jag som bäst.

Mina mentala anteckningar efter besöket:

  • Kunde mitt lilla hemmabolag gynnas av lite mer ordning och reda? Kanske är det en framgångsfaktor ändå?
  • Dermoshop håller 100% kontroll på sin försäljning – inga mellanhänder och allt koncentreras till den egna webben. Kanske kunde jag försöka hålla mig från att sälja min kommande e-bok på Adlibris och hålla det till egen site? Då skulle jag ha kontroll över priset och äga hela processen samt kundregistret.

 

Gillar du mina inlägg om företagande? Tryck gärna på hjärtat här nere så vet jag. <3

4 blogginlägg jag älskat

Dags för mig att lista några riktiga guldkorn i den finlandssvenska blogosfären. Tidlösa inlägg som levererat på olika sätt. Egentligen hade jag tänkt göra en mycket längre lista idag, men tiden kommer emot! Kanske blir det en fortsättning på listan snart – det är ju en trevlig följetong att hålla upp, eller hur? Och det finns gott om guldkorn att skriva om.

Varsågoda, 4 blogginlägg jag älskat.

 

Smart och obrydd – Paulima

En av mina absoluta favoritbloggare just nu är Paulina. Det jag gillar med hennes bloggande är att hon är så RELATABLE. Hon beskriver sig själv som “en amper grubblare, men i grund och botten snäll”. Är vi inte ALLA det? I alla fall i våra huvuden. Och Paulina välkomnar oss till sitt.

Ofta känner jag mig dummast i rummet. Jag erkänner att jag inte tittar på nyheterna så mycket som jag kanske borde eller följer med varken politik eller världsekonomin egentligen alls. Är än idag inte helt hundra på vad Nato är för något och jag vet inte exakt varför det är bra för miljön att vi sorterar våra sopor. Det här är ju saker jag lätt kunde ta reda på om jag ville, så egentligen kanske jag inte borde dumförklara mig själv, utan är väl helt enkelt bara allmänt obrydd. Här hemma består 99% av TV-tiden av Barnkanalen och när jag har en stund över gillar jag att kolla på något som kräver så lite tankeverksamhet som möjligt, typ Kardashians, Real housewives eller bara gamla goda Youtube. Och ni ska veta att jag skäms och hackar ner på mig själv över det här.

Bild från Paulinas blogg.

Bästa bloggen på sevendays enligt mig. Let her shine. Låt henne skriva krönikor i tidningen, va fasen.

 

När man sätter sig ner och pratar med en likasinnadCarola Ekman

Jag har läst Carolas, a.ka Carros blogg ganska länge, men lite sådär med “ett öga”. Jag gillar hennes bloggstil på många sätt (konceptet, bilderna, ärligheten) men då jag inte riktigt känt att vi befunnit oss på samma ställe i livet (hon ung tvåbarnsmamma, jag 30-årig karriärjunkie) har jag inte känt mig som den direkta målgruppen precis. Men nu börjar vi närma oss! Jag blir, om allt går väl, mamma i sommar och hon satsar på entreprenörskapet. Jag länkar nu till ett äldre inlägg där Carro, efter ett samtal med sin vän och poddkompanjon Rebecka, funderar på att satsa på sin karriär och företagandet.

När vi sedan sent på kvällen satt och åt kvällsmat och svarade på lite mejl, så pratade vi samtidigt om det här med att göra det man själv verkligen VILL göra och inte alltid göra det som förväntas av en.
Rebecka gav mig en sån otrolig kick igår om att våga satsa. Våga ta tid för det jag verkligen vill göra karriärsmässigt, det jag brinner för. Hon gav mig verktyg och pepp för att prioritera om.

Framspolning framåt i tiden – hon gjorde det också. Detta värmer mitt hjärta! Älskar folk som vågar ta alternativa vägar och gå dit hjärtat pekar.

Önskar dig Carro all framgång!

Bild från Carolas blogg.

 

Har vi ett jämställt förhållande? – Ideala Catariina

Jag vet inte hur jag ska formulera mig nu riktigt för att inte låta heeelt bakom flötet och ignorant som få – men jag känner att jag har ganska bra koll på livet som homosexuell man – syftar på familjekonstellationen främst nu (pappa, pappa, barn). Alltså bögar syns mycket mer på TV, porträtteras mycket oftare i både sitcoms som dramaserier och de sitter mycket oftare och tycker saker och ting i nyhetsmorgon och det känns helt normalt för mig. Men homosexuella kvinnor som lever tillsammans har jag sån dålig insyn i och mot min vilja skulle jag nog motvilligt stirra ett ögonblick om jag såg en regnsbågsfamilj med kvinnor på stan (och sen förstås skämmas för att jag inte förstår bättre, pryda idiot).

Tills jag började läsa Catariinas blogg. Hon gör ett jättebra jobb med att informera om sitt liv som homosexuell kvinna på ett lättsamt sätt.

Bild från Catariinas blogg.

Inlägget jag länkar till svarar på frågan om hon och frun har ett jämställt förhållande.

Många tänker väl (även jag har tänkt det) att eftersom vi är två kvinnor så blir det per automatik jämställd. News flash: så är det inte. Det här är något som också vi jobbar med.

Hoppas det kommer fler Q&A-inlägg på bloggen för jag älskar att får svar på mina undringar som jag inte visste att jag undrade över.

 

Två års Marginal – Brygd / Linnea

Linnéa, en 34-årig fellow Vasabo, beskriver sig själv på sin blogg som en “mestadels munter dysterkvist”.
Hon är på många sätt raka motsatsen till mig. Hon; sådär skönt sval, anti-social, kulturell och retro med en stark känsla för etik och samhällsfrågor. Jag; obotlig optimist med en lätthet för det kommersiella och i ständig jakt på förnyelse, förbättring och utveckling (av mig själv främst). När Linnéa kämpar för rätten att vara introvert, tvär och kritisk genom poetiskt, vackra, estetiskt tilltalande texter (hon är sjukt duktig grafiker) delar jag lökiga statusar som “goal digger” och “if you can dream it you can do it” på min instagramprofil. Mitt sätt att leva måste säkerligen ge henne sura uppstötningar, något annat kan jag inte tänka mig, men det respekterar jag storligen! Linnea kunde (skämt åsido) råka på mig på stan, slänga en kantig sten i bakhuvudet på mig* och skratta rått åt det hela vägen hem till kvarteret “Kappsäcken”. Jag skulle ändå tycka att hon är den coolaste bruden i stan.

*tillägg, det skulle vara sjukt icke-karaktäristiskt av henne att göra något sådant galet – men ni förstår min poäng.

Något som verkligen väckt mina sympatier för henne är hennes inlägg om sin graviditet som trots alla goda intentioner blev en personlig kris för henne. Dessa blogginlägg har varit så värdefulla för mig att läsa. Tro det eller ej, men även jag har bottnar inom mig som jag sällan skriver något om och även jag har lidit av depressioner som ingen vet något om.
Men – jag är som sagt en romantiker. Därför är det också så fint nu att läsa inlägget där hon ser tillbaka på den här “resan” som jag vill påstå att hon gjort (som jag länkat till). Allt gick ju bra och slutprodukten blev trots allt den otroligt söta tjejen Blenda som inte tycks göra annat än lé, skratta och vinka åt alla hon ser. Väldigt passande namn på en sådan solstråle! Något annat som jag finner väldigt passande här är ett av mina favoritcitat; har man inte solen – får man göra en. 

Bild från Linnéas blogg.


Och så levde dom lyckliga i alla dagar, vill jag tro i alla fall – eftersom jag tror på lyckliga slut och magiska under och allt det där, hej.

 

 

Tutorial: Vegetarisk smörgåstårta

Nu ska jag visa er ett riktigt enkelt recept på vegetarisk smörgåstårta. Så enkelt att du inte ens behöver några anvisningar!

Bara kolla på min video-tutorial så fattar du grejjen.

Stör mig att min rubrik i början “hoppat ur lådan” efter uppladdning. Men efter dryga timmens väntan pallar jag inte göra om det, heh. Så ha lite överseende…

 

Jag hoppas att ni gillar min nya stil med matvideo. Klippen är mycket längre än vanligt, alltså inte lika stressade som de här 1-minutsklippen på fb jag gjort i flera år nu.

Jag har också lagt på voice over där jag berättar vad jag gör, steg för steg.

Slog mig precis att denna video är bebisens Youtube-debut – hen ligger ju där i magen och myser! Haha.

Ps. Receptet på det glutenfria smörgåstårtebrödet som jag visar upp i videon kommer att vara med i min nya e-bok LYCKAS MED GLUTENFRITT BRÖD. Den släpps i mars (vågar inte säga exakt datum) här på bloggen så håll ut!

 

Vecka 20: Första läkarbesöket och tankar om den kommande tiden

Halvvägs igenom första graviditeten och so far so good! Jag mår riktigt bra för tillfället. Har både energi och motivation till att genomföra ett och annat – och tur är väl det! Jag har ju massor av projekt att färdigställa nu innan jag kan ta “ledigt” från företagandet. Så jag hoppas på en aktiv period.

Idag var jag på mitt första läkarbesök som gravid. Visste inte vad jag skulle förvänta mig där inne men jag hade förberett mig själv på ett vanligt gyn-besök och så gick det också (typ) till. Jag fick en del information kring detta skede som jag är i nu och vad jag kan förvänta mig. Undersökningen visade att allt såg fint och normalt ut. Så bra.

När vi skulle höra på hjärtljuden tog det lite längre tid än vanligt att lokalisera lill-vilden (sekunder, men ändå). Om det inte vore så att jag känt fosterrörelsen hela morgonen så hade jag nog blivit lite orolig men hen låg bara och gömde sig! Djupt nere till vänster – precis där den sparkat (?) mig halva kvällen igår! Hihi. Den gillar att hänga där.

Det är nog helt surrealistiskt hur mycket det känns i magen när den tumlar omkring. Därför kallar jag bebin för lill-vilden just nu. Jag frågade om det var normalt med så mycket rörelser redan och det var det nog. Kullerbyttor, sa läkaren. Svårt att föreställa sig dock.

Allt är så svårt att tänka sig! 

Knäppte en snabb selfie för att föreviga denna historiska checkpoint i tiden.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Matchar frisyr med uppnådda graviditesveckor – hälften bort. 💇 #vecka20

Ett inlägg delat av Malin Vesterback (@malinsdriftigheter)

 

Annars inte så mycket nytt på bebis-fronten. I det här skedet är det för tidigt att säga någonting om hur babyn kommer att placera sig och växa o.s.v – men en prognos fick jag i alla fall om min mage. Läkaren sa nämligen att jag kommer att få en stor mage! Detta eftersom jag är kortväxt – 156 cm. Det finns inte mycket plats att växa inåt så ja, magen kommer att bukta utåt rejält och långt före beräknat datum.

Short girl problems!

Jag tror inte att detta faktum var något annat än ett konstaterande från läkarens sida, men jag började ändå nojja över det (såklart). Jag tycker redan att magen är jäääättestor (men det tycker väl alla i början förstås) och jag vill ju kunna röra mig någorlunda i alla fall. Jag har inte liksom tänkt på att min längd skulle ha någon betydelse tills nu. I min enfald hade jag väl tänkt att liten kvinna = liten mage. Jag har återigen fått en lite snedvriden bild av vad det innebär att vara gravid. Många bloggare jag följer klagar ju faktiskt på det motsatta (långt gången – liten mage ) och här kommer jag då snart med inte bara en vanlig kalaskula utan en extra jubileums-fest-bula! Så olika det kan vara.

Buhuu! Kan jag aldrig få följa den rådande some- normen?

Utseendet är dock inte mitt största bekymmer, trots ytligheten jag nyss exponerade. Nej, alltså jag känner en oväntad hälsohets! Eftersom det var mycket prat om kost och att inte äta för mycket så började jag känna en viss press på mig nu att hålla babyn “mindre” genom att äta extra hälsosamt. Att det är onödigt att pressa marginalerna, speciellt för mig då som har små marginaler. Å andra sidan gällde denna diskussion som vi hade främst de sista 2 månaderna så mycket kan ju hända innan dess. Just nu är det ju nog jobbet som pressar mest – att jobba effektivt NU innan jag blir så där jättestor som jag förutspås bli. Ser framför mig hur jag dunkar magen i köksinredningen här när jag testar recept och att jag inte kan köra bil längre. Har ju liksom redan bilstolen längst fram och sitter nära ratten som det är. Små marginaler där också. Tar jag sätet minsta cm bakåt så når jag inte pedalerna med fötterna, så är det bara.

 

Men till en annan sak – mitt inlägg med 10 dumma frågor till mina läsare som har barn .

Jag vill bara säga hur glad och tacksam jag är för alla era svar! Jag har läst allting noggrant och reflekterat, men kände att det blir för rörigt att svara på inläggen direkt så här kommer en mera allmän kommentar.

Det bästa var all hjälp jag fick kring inhandlande av kläder (storlekar, typer av plagg, antal plagg). Ni lyckades vända mitt inre motstånd till en (något försiktig) iver! Nu känner jag mig faktiskt lite peppad kring de här inköpen. Så tack!
Barnvagns-diskussionen hade dock inte samma effekt. Vi åkte faktiskt och tittade på lite vagnar i butik – men jag blev så uppgiven av alla detaljer och val kring det här att jag bestämde mig för att kasta in handduken totalt. Jag har nu officiellt “outsourcat” hela vagnbekymret till min man! Kanske fel ordval men, lagt över ansvaret kanske? Insåg att vi faktiskt är två om den här saken och eftersom han verkar rätt insatt redan – varför ska jag behöva älta det då när han trivs med det? Helt seriöst så vet han bättre än jag själv vad jag vill ha och vad vi behöver! det är ju hans yrke att jobba med support och hitta lösningar åt folk. Visserligen inom motorbranschen men – ekipage som ekipage. Med andra ord så har han har mitt fulla förtroende. Lättnaden som uppstod efteråt var rent ut sagt salig.

Jonas fixar fram förslag med motivering.
Jag godkänner och ringer och landar affären.
Jonas fixar logistiken.

Som med allt annat vi köpt till hemmet. Varför avvika från ett lyckat koncept?

Just nu ser det ut som att vi skaffar en begagnad vagn av mindre modell med olika smarta lösningar för babyskyddet. Vi tänker för den första tiden nu, så vi får testa oss fram. En liten vagn kommer vi att växa ur så småningom, det må medges, men då skaffar vi väl bara något annat? Det är ju inte som att vi måste hålla oss till den första vagnen vi skaffar? Speciellt inte om det var en billig vagn?

Jag fattar inte varför jag tänkte att första vagnen måste vara så perfekt? Eller jo, jag vet – antagligen för att det handlar om mycket pengar och att jag inte står ut med att göra en dålig affär. Ganska typiskt mig ändå – min prestationsångest låser mig EVERY TIME. Jag vill göra allt exakt rätt från början, men det är ju omöjligt. Speciellt NU.

Knepigt hur klarsynt och avslappnad jag blev kring detta plötsligt. Liksom baaaah, vi skaffar väl en bättre vagn sen då när vi vet bättre? Hur svårt kan det vaaah? 

Så svårt som man gör det för sig, antagligen.

10 dumma frågor till mina läsare som har barn

På fredagar har jag (en förhållandevis ny) tradition kring att hålla Q&A på mitt instagramkonto. Jag brukar svara på lite allt möjligt och ge råd kring sådant som jag kan. Men idag tänkte jag göra precis tvärtom och ställa MINA (dumma) frågor till ER genom detta blogginlägg.

Veckans tema är “hjälp en förstföderska” och den hjälplösa är alltså jag.
Jag kunde förstås välja att lista ut allt det här på egen hand (om ett år skrattar jag antagligen själv åt de här funderingarna) men don’t judge okay? Som jag redan skrivit är det de praktiska arrangemangen som jag funderar på mest. Alla abstrakta saker har jag ältat färdigt.

 

Här kommer frågorna!

Svara gärna denna gång här i kommentarsfältet (inte på instagram dm eller facebook), så får jag alla svar på ett ställe.


  1. GRAVIDFOTOGRAFERING – i vilken vecka har ni fotograferat och vilken fotograf (i Vasanejden) skulle ni rekommendera? Jag tar också gärna emot förslag på ställe att fotografera och outfit.
  2. GRATIS ÄR GOTT – Jag har nu sajnat upp mig till både liberoklubben och lastentarvike för att få gratis babyboxar därifrån. Finns det något annat som löns att gå med i här i Finland? Jag kan såklart också tänka mig att köpa startpaket om de är bra och säljs till paketpriser. Tipsa mig!
  3. VAGN-ÅNGESTEN – Jag får panik när jag tänker på hur stor och otymplig en barnvagn är. Tips på vagn som passar bra i stadsmiljö (utan bil)? Jag behöver kunna gå på ärenden, liksom. Men också regelrätta naturpromenader.
    Det här med att välja vagn tycker jag är sjukt jobbigt överlag. Och förvaringen av den. Jag vet inte hur jag ska inkorporera detta i vardagen rent praktiskt. Förvara den i hallen eller i cykelförrådet? Kan den inte lätt bli stulen? Vilka delar ska jag använda när? Måste jag ha två vagnar – en robust vagn för naturpromenader och en liten, snärtig för stadsärenden? Vad är mest praktiskt?
    Jag är uppväxt på landet i hus, jag har ingen aning om hur det är att vara småstadsmamma. Landsbygdsborna säger att det räcker att bära babyn i babyskyddet och sen lägga ner det och babyn i handelsvagnen i butiken när man kommer dit men det skulle ju aldrig gå för mig! Alla råd jag får utgår ifrån att man tar bilen dit man ska, men det gör ju inte jag. jag kör inte bil till mina ärenden, jag promenerar. Och jag kan ju inte kånka babyskyddet flera kilometer.
    Jag syftar inte på veckohandlingar med bil nu (att få vagnen i bilen är mitt minsta problem) utan kanske att  till posten efter paket, till bokföraren och lämna in papper (och vagnen är med överallt). Känns som ingen förstår mina behov, buhu 🙁 .
  4. VATTENFÖRLOSSNING – Jag är lite sugen på detta eftersom det är möjligt på mitt BB för de som kan och vill. Men en praktisk fråga – blir det inte väldigt smutsigt i vattnet? Och blir det inte jobbigt att behöva kliva upp ur badet hela tiden för att gå på toa? Finns ju inget tyngre än att häva sig upp ur ett badkar.
  5. AMMA UTE PÅ SPRÅNG – Okej det här är kanske en riktigt dum fråga. Men när jag läser en mammabloggare som är ute på stan och shoppar (med babyn med) och hon skriver att hon gick och ammade (lite så där tjolavips) – då är min första fråga var detta sker? Jag har ingen aning!
    Vill på riktigt veta vad som är kutym.
  6. SÄKERHET – Måste man verkligen ha en sån där elektronisk platta i sängen som varnar ifall babyn slutar andas? Känns inte bra tycker jag med elektronik i sängen. Och jag är ingen anti-strålnings-fanatiker på det sättet, bara olustig inför för att skaffa onödiga, dyra prylar som gör mer skada än nytta. Har ni haft en sån? Samtidigt vill jag ju inte att mitt barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd heller.
  7. BABYVAKT – Hur nojjig behöver man vara här? Vi bor ju bara i en trea så månne jag hör babyn skrika var jag än är? I vilka sammanhang tror ni jag behöver ett alarmsystem/video/ljudupptagning?
  8. SWADDLA? Okej, detta kan vara ett minfält att blogga om men jag gör det bara nu för att stilla min förvirring. Jag har nämligen noterat att så gott som samtliga amerikanska mama-vloggare jag kollar på rekommenderar nya mammor att man ska “swaddla”, alltså linda babysarna riktigt tajt (som små burritos) i diverse filtar och tyg. Varför?
    Jag förstår det som att det lugnar babyn eftersom de känner sig trygga då. Men jag menar bara för att det lugnar babyn behöver det väl inte vara bra per automatik? Förr i tiden gav man dem ju sprit och DET ÄR JU INTE BRA. Extrem point, men. Jag vet inte vad jag ska tro, faktiskt.
    Detta swaddlande är ju ingenting vi sysslar med i norden vad jag vet (efter hemkomsten alltså). Eller?
    Säger inte att jag ska göra så här själv men undrar varför det är så olika? Har för mig att de gör så i Ryssland också. Känns väldigt gammaldags. Å andra sidan tycker väl övriga världen att vi är knäppa som låter våra barn sova ute på vintern så vad vet jag vad som är rätt eller fel. Förstår bara inte hur någonting så allmängiltigt som barnvård kan vara så olika världen över. Det är förvirrande. Jag måste sluta kolla på youtube.
  9. BABYNS GARDEROB – Hur mycket kläder behöver man i början, egentligen? Vill inte handla för mycket i början, men vill inte ha för litet heller. Hur ofta i snitt behöver man byta kläder på en spädis?
  10. TAKE IT CHILL – Vissa säger man ska köpa så lite som möjligt innan och istället köpa grejer vartefter man behövt nåt. Låter vettigt men ärligt talat – hur mycket orkar man shoppa efter hemkomsten? Jag är rädd att jag ska vara helt utslagen och inte vilja gå någonstans. Är det inte skönast att ha saker färdigt? Antar att min fråga är – hur snabbt återhämtar man sig generellt?

 

Ps. Idag blev jag för första gången hållen och klappad på magen (inte av en söt gumma då – utan halvbekant karl i arbetssammanhang) och herregud vad överrumplad jag blev. Time and place? Visste inte alls hur jag skulle reagera. Gjorde som jag alltid gör – pokerface på, älta det först när jag kommer hem.

Men, hur är det meningen man ska bete sig? Jag har ju ingen plan för dylika situationer så nu måste jag uppenbarligen utveckla en då jag blev illa till mods av det och inte vill det ska hända igen. Maken föreslog vi skulle öva ikväll. Han ska lära mig att rycka ifrån handen på nåt bra sätt eller annan försvarsmanöver.

Kanske man får göra som med barnen, lära sig säga stopp – min kropp?

Men nu känner jag mest att jag aldrig vill visa mig ute med magen synlig igen. 🙁
Hur har ni hanterat detta?


Close