Dagbok


Just nu (vill jag leva)


Samma snack varje dag om att göra sig fri

Idag har jag arbetat i underkläderna. Det är så fruktansvärt varmt i lägenheten! 30 grader varmt ute och nästan lika varmt inne. Jag hade nog tjänat på att åka in till kontoret idag, för där är det alltid svalt. Men jag vet inte, det är så deprimerande att sitta där ensam så jag fortsätter hemifrån.

Nu hade jag bara tänkt skriva en kort statusuppdatering med rubriken “just nu” innan jag lämnar skrivbordet för idag. Men då kom jag osökt att tänka på min favoritlåt av Thomas Ledin, och tankarna började vandra.

Just nu vill jag leva, just nu!
Just nu vill jag känna, just nu!
Känna luften i mina lungor
Känna blodet som pulserar
Känna ljuset i mina ögon
Känna tiden som passerar

Kanske kan den här sången få vara min statusuppdatering. Det känns som att det inte händer någonting alls! Alla är på paus. Men det händer ju faktiskt en hel del bakom kulisserna. Kanske är jag bara i stormens öga?

Jag tror att hösten kan bli alldeles otroligt bra. Har en bra känsla. Livet kommer att hända.
Vad tror ni?

Här hemma har telefonen gått varm hela dagen, men inte för mig utan för Jonas.
Alla vill ha hjälp med något.

“Stressigt på hemmakontoret idag?” frågade jag honom med ett flin.
“Va? – jag har ju semester” svarar han.
“Mmm, jag märker det. Telefonen går ju varm!”.
Jonas är det typiska mittenbarnet som håller ihop allt.
“Haha, jaa du menar det. Men så är det alltid, på jobbet också!”

Tänk. Det är jobb och idrott och familj och allt på en gång. Varje dag, året om, för honom.

Det kommer nog alltid att vara så också. Jonas kommer alltid att ställa upp för allt och alla och jag kommer alltid att ifrågasätta det åt honom! På samma sätt som jag alltid kommer att älta andra intellektuella personers åsikter och råd om allt möjligt (jämföra mig) så kommer Jonas alltid att hugga ner mina tankegångar med ett; vah, bullshit Malin! Vad läser du för idiotiska bloggar?! Och sen se diskussionen avslutad. Jag kommer att fortsätta sucka åt honom – för jag kanske velat få lite bollplank i mina tankar just då – vilket jag insisterar på. Vilket gör Jonas ännu mer frusterad! Haha, att jag aldrig lär mig vårt mönster. Men det är också bara… som det ska vara.

Jag bryr mig egentligen bara om honom (och mig själv), ingen annan. För det är min roll i spelet, som jag ser det. Hur skulle det fungera att vi båda bara tänkte på alla andra? Det skulle ju bli kaos. Han kan göra det så fokuserar jag på våra intressen som familjens eh, överhuvud (obs, självutnämnd sådan).

Jag har mycket tid att analysera oss. Han och jag har t.ex olika sätt att kommunicera och stöda. Jag ger honom nyanserad coaching grundad i intellektet, alltså främst sånt jag läst mig till (och de fraserna testar jag på honom). Han ger mig däremot raka bud baserat på 100% manlig livserfarenhet. Hå hå! 😀 Vi är med andra ord väldigt olika – men också väldigt bra för varandra.
Ibland kan jag höra från sovrummet när han diskuterar med någon i telefon – och så hör jag mina egna ord och argument. Då flinar jag lite för mig själv och tänker; pöh han lyssnar nog på mig! 😉 Det känns bra.
Han i sin tur sporrar mig till att fortsätta kämpa och han tror verkligen på mig, på riktigt. Han säger inte vad jag vill höra, men vad jag behöver höra. Som en äkta vän gör. Han är faktiskt en otroligt fin kamrat. Jag uppskattar det kanske mest av allt med honom. En vapendragare. Som jag alltid velat ha.

Igår gick vi till pastorskansliet här i stan och fyllde i blanketterna för hindersprövning. Blanketter tycker jag om, det känns tryggt. Jonas blir nervös av sånt, så jag ledde operationen, hehe.
Det kändes så fint att ta ställning till att bli en “hustru”. Jag vet inte jag hur man ska förhålla sig till dylika arrangemang i vår tid – men jag kände bara stolthet när jag fyllde i mitt nya namn; Vesterback. Malin Vesterback.

Och lycka, såklart.

Eftersom vi ska gifta oss i en annan kommun fick vi vigselbibeln redan. Den var inplastad.
“Det är bäst att vi behåller plasten på tills bröllopsdagen” resonerade Jonas. Jag lade den i handväskan och sen gick vi ut i sommarhettan, hand i hand. Men det blev så svettigt att jag fick ta och lossa mig ur Jonas grepp (av sanitära skäl). Kroppen, den skiter i romantik.

Vi traskade genom parken, över till Faros och köpte gelato. “Hindersprövnings-glass” kallade vi det. Sen gick vi hem. Bibeln kändes tung i min väska. Nu är det faktiskt på riktigt!
Jonas hade hakat upp sig på några punkter i blanketten och hoppades att det blev rätt. Jag intygade att allt blev rätt.  Jag läser bara väldigt mycket snabbare än vad han gör. Sen fick han chansen att fråga kanslisten igen om det jag nyss förklarat. Hon bara bekräftade allt som jag redan sagt. Inte undra på att han tycker att jag är så smart! Men inte f*n vågar han lita på mig för det. Snark!

 

Äktenskapet är att skapa, varje dag.
Något äkta tillsammans. Jag älskar den tanken.

 

Nu väntar jag på att Jonas ska komma hem från en “utryckning”. Sen ska vi ta oss ut till Brändö och dela på en kebabtallrik och sen ta några simturer på Smulterö. Det ska bli så skönt!

Fortsätt leva livet hörni!


Alla pratar om Julia


Idag vill jag tipsa om våga satsa podcast avsnitt 17 – med unga företagaren Julia Holmqvist! Vi träffades förra veckan (för första gången!) och bandade tillsammans och det var väldigt trevligt! Som ni märker, om ni lyssnar på podden, så diggar jag henne jättemycket! Som rubriken lyder – Julia är ett hett namn för oss unga österbottningar 🙂

“Gäst i det sjuttonde avsnittet av våga satsa-podden är estenomen, bloggaren och företagaren Julia Holmqvist från Vasa. Det blir ett äkta “bloggers unite” mellan Malin och Julia – vilket resulterar i en del inbördes beundran och ett extra bubbligt avsnitt (ursäktar på förhand). 
Vi reder ut Julias alla projekt, dyker ner i ankdammen, pratar om det moderna arbetslivet, bloggande, om att trivas med att jobba som en galning (får man säga det ens?) och vi funderar på Julias framtidplaner. “

Julia sammanfattar sina poänger väldigt bra på sin blogg, läs här.

 

Med tanke på att det var Julias första poddinspelning så tycker jag hon gjorde ett fenomenalt bra jobb med att hänga med i mina frågeställningar och hon svarade rappt! Jag måste dock tillstå att jag själv tycker att jag kunde ha gjort ett bättre jobb rent intervjutekniskt.
Det känns för mig som att jag tar för mycket plats i samtalet – men samtidigt vill jag ju att avsnitten ska få vara diskussioner mellan mig och gästen (framom att jag bara ställer korta frågor och knappt hörs). Så svår balansgång!
Jag är ju inte journalist, och jag går inte omkring och tror att jag är det heller. Å andra sidan kan det också vara min styrka. Att jag inte är utbildad! Jag är inte formad av några “regler” utan låter allt hända naturligt. Samtidigt vill jag såklart göra ett bra jobb med podden och uppfattas professionell. Så att. Var landar man då? Jag har ju ett rätt kommersialiserat sätt att skriva och framställa saker. Kanske underhållningsbranschen vore mitt rätta element? Jag vet inte.
Vad tycker ni är intressantare att lyssna på? Ledig diskussion eller att låta gästen berätta mer om sig? Med andra ord – ska jag tejpa fast min mun till nästa gång? (hämtar silvertejpen).

Obs! Jag märker att jag är i en sån där svacka nu när jag tycker att allt jag gör är sååå dåligt och efter så mycket redigeringsarbete de senaste månaderna står jag knappt ut med att höra min röst längre! Men jag vet också att det är normalt att känna så här ibland och jag vet att det går över. På fredag ska jag till exempel få prata i RIKTIG radio (om podden) och inte skulle de väl bjuda dit någon som är riktigt kass? Eller så har de sommartorka, vad vet ja? Hehe. Hursomhelst, lyssna på radio vega österbotten på fredag efter kl 8.30 om ni är vakna då redan.

Notis i vbl.

Jag jobbar heltid med våga satsa-projektet hela juli månad (liksom andra månader). Mitt huvudsakliga arbete är att producera denna redan nämnda podcast om lokalt företagande vilket är roligt men också lite lätt tortyraktigt i och med att jag sitter klistrad vid en dator i detta vackra och varma sommarväder. Det råder total mörkläggning här i lägenheten just nu.

Sambon har fått semester nu denna vecka så det har bara gjort saker och ting knepigare. Vardagsrutinerna är helt upp och ner. Gud, vad vi gått varandra på nerverna här hemma de tre första dagarna! Men idag känns det som att vi landat i ett upplägg som kan funka (han håller sig på avstånd, haha). Jag är väl mest sur över att förra veckans ordning, när jag satt här hemma och jobbade ensam, är över. Jag trivdes verkligen med det. Att kunna lägga upp arbetsdagen precis som jag vill för maximalt resultat. Nu kan jag ju inte det när J är ledig, men det förstår inte han riktigt.

Ni vet kanske hur det är. Det är svårt att hålla uppe motivationen när den andra är ledig. Vi har dessutom lite olika sätt att värdera arbete som i en sådan här situation krockar med varandra. Jag ser mitt splittrade sätt att arbeta som hypereffektivt, han ser det som nonchalant. Det är i dessa stunder våra stora olikheter blir så jobbiga! Men då igen – samma olikheter håller oss ihop. I alla övriga sammanhang är vi ju ett bra team. På 12 år går det över 4000 dagar. Varje dag av dem har vi vaknat upp – och valt att vara tillsammans. Utan några juridiska papper! Och vår kärlek är testad och bevisat vattentät. Så lite semesternerver ska vi väl klara av, hehe. Vi förenas ju alltid till sena kvällen och kollar black sails tillsammans och blir normala igen. Jag tyckte serien var ett riktigt sömnpiller i början men nu är jag – hooked, som en pirat kanske skulle säga. 😉

Om kvällarna nu då har Jonas alltid något idrottsligt att göra (orientering/talko) så då är han inte hemma, vilket adderar till min frustration. Just på kvällen när jag är ledig (och har tid att vara ledig) och gå ut i solen så vet jag inte vad jag ska hitta på. Så då har jag åkt till stranden och badat ensam (insert fioler) och sen har jag tränat. Man kunde tänka sig att jag kunde RINGA EN VÄN eller nåt men då blir det så lätt att jag skippar träningen – och det är verkligen prio ett för mig just nu. Jag vill verkligen nå mitt träningsmål!

Målet då. Som ni kanske minns så har jag startat en egen fitness-utmaning – att träna och äta sunt i sju veckor. Nu är jag inne på vecka 3 redan och tiden bara flyger iväg! Är ni intresserade av att höra hur det gått så här långt (och vilka framsteg jag gjort/förändringar jag märkt av) eller ska jag vänta tills 7 veckor har gått?

Ha en fin torsdag! // M.


En plågad brud i bloggförpackning


En sak ska man ha klart för sig som bloggare. Det finns ingen “bloggers code” som går ut på att man kan “förtjäna” likes och kommentarer som bloggare. Bloggvärlden är precis lika orättvis som den verkliga världen. Eller om man vill se det på annat sätt – lika rättvis i sin krasshet. Ingen har bett en att blogga och därför kan man heller inte förvänta sig att folk ska kommentera ens inlägg och ge respons. Hur “bra” bloggen än är.

Men ändå. Kommentarer kan värma något så oerhört! Och det den här bloggens senaste kommentar som triggade mig att skriva detta inlägg. Kommer till det snart.

Det här inlägget handlar egentligen inte alls om bloggstatistik eller att hantera sin status i bloggvärlden. Men jag måste börja där för att komma till det vad jag egentligen vill skriva om. Min sårbarhet! Håhå, min plågade konstnärsjäääääl. Mitt bekräftelsebehov och allt det där.

Men tillbaka till min lovande inledning om bloggarens otacksamma (men självpålagda) ämbete.

Man borde inte värdera en bloggs kvalitet enligt antal läsare. Men popularitet är vad samhället eftertraktar och när någon når den kritiska massan (krysset i grafen) går det framåt av bara farten. Var går gränsen i förljarantal för att du t.ex ska bli intresserad av att följa ett visst instagramkonto? Alla vill följa den som andra följer, visst?

Det är jättesvårt att “bli stor” om du fått en trög start. Även om du kickar ass! Snygg raket, men publiken råkade se bort PRECIS när du exploderade på stjärnhimlen. Too bad. Nu måste du ta ny sats och bara hoppas. Men då är det kanske något annat som lockar igen.

Mitt krassa antagande är att den bloggare som skriver om sådant som flest bloggläsande människor kan relatera till också har flest följare. I svenskfinland är det i alla fall familjeliv som intresserar mest. I något annat land/region kan det vara något annat. Ju fler personer som läser bloggar desto fler blomstrande underkategorier. Mat, hälsa, lifestyle… Men eftersom svenskfinland är så litet räcker nog inte läsarna till de nischade bloggarna, tror jag. Därför lyfter de aldrig i statistiken. Men det är som sagt bara mina egna teorier.

Men nog spekulationer – här kommer något jag vet.
Sen jag startade den här bloggen och gav mig själv fritt spelrum att skriva dagbok om vad som helst som faller mig in, utan förväntningar och press om att leverera, blev bloggandet också så mycket roligare. Jag tror att jag äntligen funnit min inre skribent. Började se mig själv som det också. Hon (eller han?) som ju är orsaken till att jag ville blogga från första början. Skrivsuget utan namn. Jag har haft så svårt att tillåta mig själv att ha ett skrivsug -som något fint. Det har alltid känts som något smutsigt.

Men mitt skrivande handlar inte längre om att få bekräftelse och sympatier, det handlar om att få skriva UT. Med er läsare som några slags vittnen till mitt liv, hur dramatiskt det än låter. Men det är så jag känner. Ni är vittnen till mitt liv som jag lever! Annars är det faktiskt bara Jonas som vet någonting om mig och vad jag går igenom på insidan. Visst, det är en vinklad berättelse jag skriver. Men den är min. Jag har rätt till min uppfattning. Jag har rätt att dokumentera den.

“There is nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and bleed.”
Ernest Hemingway

Med det sagt – i det långa loppet tror jag ändå på min blogg. Jag tror att den har potential att växa i samma takt som jag själv utvecklas i mitt liv. Men allt har sin tid – och just nu känns det inte så viktigt att lyckas som influencer. Jag känner ett visst lugn lägga sig över mig, faktiskt. Men jag är på inget sätt befriad från tvivel för det. Det bara knackar på mer sällan.

Men visst uppskattar även jag att få positiv feedback på mina texter. Mer än jag kanske velat erkänna tidigare! Speciellt de texter som jag skrivit i syfte att hjälpa andra vill jag få respons på. De inlägg som jag skriver utifrån min egen smärta och omvandlar till inspiration. Om jag då inte får någon feedback alls på dem blir jag osäker. Jag får liksom inget avslut – och inlägget börjar skava i mig. Det där obesvarade, tunga inlägget blir bloggens ömma punkt. Efter en tid känns det som att det måste bort och då går jag loss med raderar-knappen. Det känns ungefär som att slänga ett jobbigt papper i elden och se det brinna upp. Rätt så skönt.

Jag har alltså en del ännu att jobba med kring mitt självförtroende som skribent. Som att min vilja att skriva och uttrycka mig är lite för stor för mig. Men jag fortsätter, självklart! Jag behöver det för min personliga utveckling, faktiskt. Skriva av mig och allt det där.

Därför vill jag tacka min trogna läsare Carina för den här kommentaren på ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit på länge. Två veckor efter publicering skrev hon:

Jag var väldigt nära att radera det här inlägget just på grund av den här rädslan som jag beskrev tidigare. Men du gav mig det där “avslutet” som jag behövde. Så tack!

 

 


5 random funderingar


ETT
I veckan deltog jag i en gruppträning på gymmet som leddes av en finskspråkig tränare. Inget konstigt med det såklart. Men jag reagerade på ett uttryck som jag inte hade hört förut i träningssammanhang.
Vi låg på rygg på golvet och skulle lägga ihop benen i en stretch. Hon föreslog att vi skulle göra en “salmiakki”.
Innan jag ens hann reflektera över saken hade mina knän hade fallit åt sidorna och bildat formen av en romb.
Alltså – Only in Finland! 😀

TVÅ
Jag har med helt okej framgång odlat frön från frukter som jag förtärt här hemma, som citron, mango och avokado. Men hej – jag har ju ingen limeplanta! Det måste jag ju självklart ha, tänkte jag. Tog en lime ur fruktskålen och skar och skar och skar – men inga frön fanns att finna! Så konstigt! Jag har aldrig tänkt på det. Den limesort som vi köper i butiken har alltså inga frön – jag måste köpa en annan sort som enligt google kan finnas i asiatiska livsmedelsaffärer. Så nu vet jag – och ni – det.

TRE
Ni vet när det serveras avec på festligheter? Oftast finns det två sorter på brickan – en konjak av varierande klass och en likör av varierande smak, till exempel gräddlikören Baileys (en av världens mest kända likörer). Jag gillar båda, men väljer efter humör. Ibland är jag sugen på det ena, ibland på det andra. Gemensamt för alla likörer är att de är söta, och det faller inte alla i smaken kanske. Men VARFÖR insinueras det alltid att konjak är för MÄN medan baileys är för KVINNOR? Jag blir obekväm vilket jag än väljer! Dessutom förstår jag inte logiken? Säg att vissa spritsorter skulle vara “manligare” än andra – knäcker inte rimligtvis Baileys lite högre då som ju faktiskt görs på ultramanlig irländsk whisky? Äh, jag fattar inte. Gör ni?

FYRA
Om jag hade haft någon disciplin som bloggare hade jag gjort denna punkt till ett eget inlägg – men här kommer det. Om ni är som mig, kortväxt och med en ovana att köpa osmickrande, formlösa loppis-blusar som är alldeles för vida i sidorna så har jag ett tips! Ta på dig ett par jeans med hög midja och blusen/t-shirten i fråga. Vik först upp ärmarna ett varv (som tonåringarna gör, mycket snyggare för armarna). Ta tag i blusen, för tyget åt en sida och knyt ihop, ganska högt upp. Voila – timglasfigur! Blusen sitter tajtare, men ändå snyggt draperad över magen (du har fortfarande full kontroll över tyget i andra sidan). Den höga midjan gör att benen ser längre ut och midjan smalare.

Problemet är bara att det är så hiskeligt svårt att få till den där knuten! Oftast räcker inte tröjans tyg till för att få ihop knuten – och går den ihop blir looken för stram och inte alls så där ledigt snyggt som tänkt. Dessutom lossnar knuten så fort du rör på dig. Vilket leder mig till…
Tips nummer 2! Köp såna där genomskinliga gummisnoddar för håret och använd dem för att fästa “knuten” i sidan. Samla ihop tyget i handen, så mycket som du vill, och fäst “toppen” med en gummisnodd istället för att knyta ihop. På så sätt går det åt mycket mindre av tröjans tyg. Bredda “knuten” något och fäst med ytterligare snoddar i var sida så att den ser ut som en rosett. Du kan enkelt justera looken genom att dra i tröjan och lossa på “knuten” tills du är nöjd, gummibanden håller det på plats. Detta hade jag lätt kunnat illustrera med ett par bilder men det är viktigt att lära sig att skriva beskrivande texter också, tänker jag.

FEM
Jag har en palettbladsväxt här i fönstret som jag ofta stirrar på när jag sitter och jobbar. Jag har upptäckt att jag stör mig på den – och nu vet jag varför.
När plantan var liten och späd med några små blad tyckte jag om den – men nu när den växt till sig tycker jag den mest påminner om en brännässla! Alltså jag VILL tycka om den men jag kan bara inte.
Ungefär som med katter då. De är så gulliga, ljuvliga och härliga när de är små ungar, men sen som fullvuxna katter tycker jag mest de är irriterande och t.o.m lite motbjudande. Jag är verkligen ingen kattmänniska! Faktiskt ingen utpräglad djurmänniska över huvud taget.
Jag tycker djur är fina och trevliga och jag klappar gärna andras husdjur en stund och gullar med dem till och med. De är roliga att leka med en stund, absolut! Jag uppskattar att se vilda djur i naturen som vilken normalt funtad person som helst – men samtidigt har jag en ovilja mot dem. Kan någon relatera?

Känns så sjukt provocerande att erkänna att man är lite äcklad av djur. Jag skulle nog inte vilja ha husdjur själv (har haft alla de sorter som yngre . så inte vet jag var nånstans det intresset svalnade).

Men! Innan ni avföljer mig för det jag nyss erkände om mig själv! Som motvikt till min osympatiska (?) inställning till djur kan jag inflika att jag är väldigt barnkär och har alltid tyckt att barn är ljuvliga i alla varianter. Det ska nog mycket till för att avskräcka mig från umgänge med kids, faktiskt.
Det skulle vara riktigt empatistörda exemplar då – såna som sparkar boll med igelkottar.

Då föredrar jag nog djur, faktiskt.


Jobb-juli, min nya moderliga stil, vänner som piggar upp, den ofrivilliga bantningshetsen och att sprit är överskattat


Happ. Första veckan i juli är här! Jag har inte ledigt men mitt “day job” är superlugnt och jag jobbar helt enligt min egen taktpinne så det känns nästan som semester. Jag har dessutom lov att arbeta hemifrån 4 av 5 dagar och det är jag så tacksam för.

Jag jobbar som ni vet med ett projekt som utbildar mikro-och småföretagare på den österbottniska landsbygden, våga satsa. Tänkte att det tåls att nämnas igen ifall jag har läsare som inte känner mig så bra eller missat detta.

På schemat i juli har jag noll interna ärenden (alla är som sagt på semester) men desto mer företagsbesök.  Idag t.ex. besökte jag företagaren William Rönn som driver fyra gym och som även brinner för mental träning. Vi hann prata om ganska många saker, en del lämnade jag också att fundera på resten av dagen. Alla företagares historier påverkar mig alltid på något plan, kanske för att jag kan relatera så mycket.

Vad mera? Nå, den uppmärksamma kanske noterar att jag ändrat min grafik! Jag går sakta och säkert mot att bli en kvinnlig Ernst här i cyberspace. Eller det är i alla fall min målbild; en megakreativ och pysslig hemma-entreprenör. Det vill jag vara! Så därför har jag börjat dra mot en mera “huslig” stil. Den urbana entreprenören känns inte riktigt som “mig” längre och ärligt talar vet jag inte om hon är så intressant, heller.

Jag funderar också mycket på mig i perspektivet “fru Vesterback” nu. Vem är hon? Det känns som en bra tid att byta stil. Bloggen ska ju växa och utvecklas med bloggaren, eller hur? Och jag tackar väl aldrig nej till en möjlighet att re-branda mig? Hehe. Eller en ny chans att få det rätt, menade jag.

Det är ju inte som att jag målar upp någon falsk personlighet. Jag försöker bara komma närmare mig själv och mina drömmar i mitt uttryck, that’s all.

Förra veckan började jag min fitness challenge och den fortgår som planerat! Jag var ganska missnöjd med förra veckan eftersom den sabla migränen återvände och jag därav missade 3 dagars träning – men när jag ställde mig på vågen i morse blev jag nöjdare. Jag hade gått ner lite i vikt – men bara i fett (min våg har kroppsanalys). Och det är det som är ett av mina mål – att bli av med lite överflödigt kontors-hull men inga muskler.

Ber om ursäkt för att jag får det att låta som att jag hårdbantar och att det är allt som betyder något. Jag skulle avsky att bidra till ett osunt ideal! Men jag har alltså själv med mycket möda planerat mitt kostupplägg och då behöver jag ju mäta mina resultat på något sätt. Det sägs att magrutor görs i köket och eftersom jag är kock vill jag ju sätta mina kunskaper på prov! Det är min inställning.

Jag tyckte om mig själv även före den här utmaningen (med lite trångare byxor) och jag kommer att göra det efteråt också (med lite lösare byxor). Det här är en teknisk utmaning för mig, inget bantningsläger. 

Men jag vill i alla fall skriva av mig litet om hur veckorna går. Hoppas att det är okej.
Första veckan blev alltså mest utmanade kosthållsmässigt. Det blev en mycket större chock för kroppen att svänga om från semestermat till “clean eating” (i brist på bättre formulering) än vad jag hade trott. Humörsvängningarna var brutala, alltså! Men då hade jag också en ovanligt påfrestande vecka på känslofronten (ni som följer mig på instagram kanske har en susning) så jag vet inte vad som är kroppsligt och vad som är själsligt. Bara att det var en jäkligt dålig vecka som jag helst bara vill glömma. Räddningen kom till helgen då en vän ordnade fest och jag fick skratta lite med dem. Det piggade upp, så tack. Jag var dock nykter med tanke på min hälsoutmaning. Så knäppt det var att få ta bilen hem mitt i natten. Och att vara pigg och kry dagen efter – så lyx! Sprit är ganska överskattat, faktiskt. Jag hade hur kul som helst utan det.

Men moving on. Denna vecka hoppas jag få fokusera lite mer på rörelse nu då jag *peppar,peppar” får vara frisk och träna som jag vill (lite hårdare). En annan sak jag ser fram emot är helgens bröllop! Jonas kusin Sofia gifter sig äntligen med sin Matias efter 1,5 års bröllopsplanering. Måste kännas helskumt att dagen D äntligen är här!

Jag är spänd på min nya festklänning som jag har på sömnad just nu. Kan ni gissa hur den ser ut? Hint – den är gammelrosa och är en draperad historia. Ni får se sen. 🙂

Ha en fin vecka alla! // Kram Malin

 

 


7 weeks fitness challenge


Just idag känner jag mig riktigt pepp på livet! Efter några riktigt sega veckor känns det så skönt att sätta igång med mina nya tränings- och kostrutiner. Mycket snack, lite verkstad – jag vet! Urgh! Men nu blir det fart på.  Första dagen har gått hur enkelt som helst, har knappt tänkt på det.

BAKGRUND
Jag räknade att det är sju veckor kvar till bröllopet nu – så vad passar bättre än en riktig bootcamp med detta i sikte? Det är alltid mycket enklare att nå ett mål som har en tydlig deadline. Annars är det så lätt att skjuta fram! Nu finns det inga fler veckor, det är nu eller aldrig.

Det här kommer att boosta mig på så många fler plan än bara hälsan. Till exempel motiverar det mig jättemycket i arbetet med min nya kokbok som jag gör just nu om hälsosam(mare) mat. Jag har väldigt många nya recept nedskrivna på datorn som jag behöver testa i verkligheten. På mig! Så lägligt, eller hur?

Jag kallar alltså detta lilla äventyr för min “7 weeks fitness challenge” och det är klart att det hade låtit lika bra på svenska (elleeeer…) men nu är det här faktiskt en lifestyle blog och ingen språkligt korrekt tidsskrift så deal with it.

VAD GÅR DET UT PÅ DÅ?

Ganska enkelt! I sju veckor ska jag…

  • röra på mig varje dag
  • äta hälsosamt*

Vad jag vill få ut av detta:

  • ta fram en ny sida hos mig och skapa nya vanor (som att stiga upp tidigt)
  • vara ute mer i friska luften (brrrr det där lät prutthurtigt)
  • kompensera för allt stillasittande arbete inomhus (sittmusklerna har jag tränat bra – hö hö men resten av kroppen behöver nog större motstånd i vardagen för att funka optimalt )
  • att utmana mig i köket (roligt roligt roligt!!)
  • att utmana mig fysiskt (det tuffaste)
  • att kanske bli kvitt en del krämpor  (vi får se)
  • få bättre hållning


Mer i detalj
tänkte jag inte gå in på kosten i nuläget*- för jag vill inte trigga någon i onödan eller bli en förespråkare för någon viss kost. Nog vet ni alla vad hälsosam mat är i stora drag, eller hur? Grönsaker, baby!

Jag hoppas att ni förstår att jag inte alls vill komma med några pekpinnar eller besserwisserheter (är det ens ett ord?).
Själv ser jag den här perioden helt krasst som den sista chansen jag har att komma i form före 30. Mina ego-år börjar ta slut! Sen vill jag fokusera på andra saker, som familjeliv kanske.

Jag har alltid undrat hur min kropp kunde se ut om jag verkligen försökte. Jag har undrat hur det känns att ha byxor som inte är obekväma kring midjan. Nu ska jag ta reda på det – och det är allt.

Vad kan egentligen hända med en (min) kropp på 7 veckor? Det ska bli så spännande att ta reda på det!
Ni kommer att kunna följa min resa på instastories. Jag heter @malinsdriftigheter ! Det är dock inte meningen att det ska bli någon stor grej av detta men jag behöver få dokumentera processen i SoMe som “motivation” ändå – i alla fall i början. Hoppas inte allt för många avföljer… men det kanske är lika bra då. Inte ska man ju följa någon man irriterar sig på.

Som sagt, det här blir en kul grej – sju veckor kommer att gå i ett nafs! Sen väntar DEN STORA DAGEN och skuttande regnbågar och färgsprakande enhörningar… (!!??) öh.

Jag menar. Jag är redan en vinnare! Det är min start-feelis.

TO BE CONTINUED!


Önskeinlägget: om att vända motgångar till framgångar


I min bloggenkät bad jag er att utmana mig med era önskerubriker för bloggen.  En önskerubrik som jag tänkte ta mig an idag är denna:

Att vända motgångar till framgångar (om hur du alltid verkar lyckas ladda om, hitta nytt fokus och vågar satsa fullt ut på nästa mål).

Tack för en intressant rubrik! Jag skulle kunna ta mig an det här ämnet ur så många olika synvinklar men jag får väl ta och börja med mig själv (eftersom du frågar mig). 🙂

Många tänker nog att den här “kämpar-mentaliteten” som jag har är något som jag fötts med. Att det är ett starkt personlighetsdrag hos mig, vilket ni har rätt i. Men det är faktiskt ett inlärt beteende, inte medfött.
Jag kan gå med på att jag är medfött modig, eller tapper, för det kan jag inte säga varifrån det kommer. Men livserfarenhet måste man skaffa sig genom trial and error och jag är ganska bra på att hanka mig fram just eftersom jag testat så mycket… och hankat mig fram mycket.

Jag ska nu försöka förklara hur jag blivit “så här”.

Alla människor är olika, men min drivkraft är väldigt mycket förankrad i min självupplevda “värdighet”. Jag måste alltid höja mig över det jag inte tycker om – och när jag lyckas med det så stärks mitt självförtroende. Enkelt förklarat så kickar min drivkraft igång som starkast när jag faller. En sådan person, som får kraft av vinden, kan ju egentligen aldrig misslyckas.

Jag ser faktiskt inte på livet som att lyckas och misslyckas, det är mera “två steg fram, ett steg bak” mot mitt mål.  Det finns inget start och slut, bara ett starkt begär efter “ett bättre liv” som jag försöker nå på olika sätt. Men inte bara metoderna måste vara flexibla – även slutmålet, och det är där som jag tror de flesta människor fastnar. De märker att variablerna förändras och då vägrar de ge upp sin urspungsidé eftersom det skulle anses som ett “misslyckande”. Men det är helt i sin ordning! På vägen mot mitt mål upptäcker jag nya saker som jag vill inkorporera i drömmen vilket innebär att X:et på kartan behöver flyttas ett snäpp också. Det är så det fungerar – kämpa inte emot det!

Med andra ord: Om du inte vet exakt vart du ska – hur kan du säga att du misslyckats med ditt mål?
Tänk om lyckan är bara runt hörnet – och du vänder tillbaka? Är det inte bättre att vara nyfiken och se vad som väntar? Man borde aldrig ge upp, bara byta riktning. Att ge upp är ett slukhål som kräver mångdubbelt mer energi att komma upp ur än en guppa på vägen. Var smart med dina efforts!

Sluta döm din resa och dina resultat. Bara kör slalom kring det jobbiga och lär dig navigera i mörker om du måste. Till slut är du framme! Kanske inte vid det som du först tänkte, men till det som passar dig bäst. 

Mitt alter ego, den strävsamma och tysta. Bra att ha ibland.

Förra sommaren hade jag min senaste, riktigt tuffa period. Jag kämpade jättemycket med mig själv och försökte finna styrkan att byta riktning – ännu en gång. Mina många försök att hitta rätt i företaget hade till slut kommit ikapp mig rent ekonomiskt. Det var bara att blunda, andas och låta den där vågen jag kämpat emot så länge bara träffa mig.
Och vågen kom.

Jag mötte till slut en av mina allra största rädslor, höll kuvertet i handen som jag aldrig trodde jag skulle hålla. Kände hur min värdighet, som jag byggt upp så länge, sjönk till botten liksom mina tårar rann nerför kinderna och droppade ner på wc-golvet. “Nu är jag officiellt en looser”, tänkte jag. Men sen kom också lättnaden, och lösningarna. Fem års kamp är över, och jag är fri att tänka i nya banor. Så skönt. Bygga en bättre framtid.

12 månader senare kan jag se vilken makalös resa jag gjort – och jag fortsätter ta mig uppåt igen tills allt det här som hände då bara är ett minne från en tid då jag hade det lite jobbigt. Kanske kan jag till och med ser det som något romantiskt. En bra lärdom var det i alla fall, avgörande för var jag är idag.

Någon gång när jag är redo ska jag skriva mer om det här, men som jag redan förklarat om min drivkraft och hur den fungerar så förstår ni vad som hände. Mina instinkter kickade in. Jag började simma uppåt.

Men den här gången nöjer jag mig inte med att hålla hakan under vattenytan. Jag måste överkompensera och så föds alltid mina framgångar, utan undantag. Det är mönstret i mitt liv! Det är därifrån mitt självförtroende kommer, jag har kämpat för min “värdighet” och det är den bästa känslan i världen. Självrespekt. Och det är en resa som jag bara gör med mig själv, inte med någon annan.

Låt alltid din come back vara större än din setback.

Så, när någon hävdar att de vill bli framgångsrik borde följande fråga vara – är du säker? För ingen framgång utan uppoffringar.

För att se på saken med riktigt stor ödmjukhet– är det inte BRA att det kommer motgångar och farthinder på vägen? Är inte det egentligen en jättenyttig sak? Motgångarna hjälper oss att avgöra om vi faktiskt är på rätt väg. Ger oss en chans att känna efter om detta är vad vi verkligen vill.
Vill du fortgå med projektet trots all turbulens och svårigheter? Känner du att svaret är ja, så vet du att du har kraften att se det till slut också. Är svaret nej – tur att du bromsade dig i tid! Vart ska du gå istället?

Det är faktiskt i de tuffa tiderna som man bygger motivationsmuskler, inte då det går bra. Framgång är bara en illusion, en hägring i öknen. Det är polstjärnan som visar vägen – men ingen riktigt destination.

Det är som sagt en kombination av tankesätt, erfarenhet och mentala verktyg som hjälper mig framåt.  Jag har utvecklat mekanismer som funkar för mig – det är mitt sätt att leva, helt enkelt. Nuförtiden kommer det så automatiskt för mig att jag inte ens tänker på det.
Och ja det kan vara mörkt ibland. Personlig utveckling är inte så positiv alla gånger, det gör ont. Det är viktigt att förstå det. Mina sätt har också negativa konsekvenser – som att jag inte litar på andra människor. Men sån är jag. Säkert blir jag bättre på att släppa garden också med tiden.

 

Du som önskade rubriken – hoppas att detta var till hjälp! Berätta gärna om din situation så kan jag svara mer specifikt för dig.

Obs! Bloggenkäten har inget utgångsdatum så det är bara att fortsätta ge feedback om ni vill, jag läser allt och min intention är också att jag ska verkställa det festa av förslagen.


Floppen


Ibland kan jag tänka; att nog är det skönt att inte veta hur veckan ska bli i förväg. För hade jag vetat i söndags hur den här veckan skulle utveckla sig hade jag nog blivit riktigt knäckt! Handlingsförlamad – rent av!

Så att. Jag har en längtan efter att komma igång med min träning igen och verkligen fokusera på min hälsa och nya vanor. Dessutom har jag i flera veckors tid gått och bärt på känslan av att ha alldeles för många saker ogjorda för vad som känns bra för mig. Jag vill ha kontroll på läget. Jag vill bocka av saker systematiskt. Jag vill hinna med mina personliga projekt och även sköta mitt jobb bra.
Det är okej att halka efter lite. Men det blir jobbigt att aldrig få känna frid i kroppen. Jag HATAR att ha lösa trådar och ogjorda uppgifter. Jag bara kan inte leva med det. Kan inte! Samtidigt känner jag hur min kropp inte alls får den träning den behöver och vågen pekar bara uppåt.

Så denna vecka bestämde jag mig för att starta lite nya vanor och komma “on top of things”.

Men hur? Som jag ser det har jag två alternativ.
1. Acceptera att jag inte kan göra allt jag vill och stryka saker från min lista.
eller
2. Börja stiga upp tidigare om morgnarna för att hinna med allt. Åtminstone träningen.

Vilket alternativ tror ni att jag valde? Nå nummer TVÅ såklart 😉 *blink*

 

Måndag morgon. Väckarklockan ringer 06.00. Jonas är imponerad över min beslutsamhet men tycker också att jag är lite galen. Han skulle aldrig orka träna före jobbet – och han tränar MYCKET.
Jag klär på mig, äter en banan, borstar tänderna och åker till gymmet.
Kl 06.40 ställer jag mig på löpbandet och börjar jogga som uppvärmning. Ingen TV eller musik är på (har förstås glömt mina hörlurar hemma). Jag är ensam i salen och det finns inga människor eller annat rörligt att se på. Efter en kvart är jag uttråkad – på gränsen till psykotisk. Det går inte att löpträna i tomt gym! Man blir galen.

Jag fortsätter till F.I.T-avdelningen och kör ett styrketräningspass med största delen egen vikt, många reps. Man ska inte lyfta tungt på tom mage, tänker jag – så jag satsar på flås och cirkelträning. Går sen för att jogga ner men byter  löpbandet till crosstrainer istället. Det funkar. Jag känner mig nöjd.
Duschar. Äter frukost. Är på jobbet 8.30. Känner mig ganska trött (somnade först kl 2.30 denna natt förstås så det blev inte så många timmar sömn) men fräsch. Det känns bra. Trodde inte jag skulle känna mig så överlägsen andra människor av att morgonträna – good morning suckers! – men jag sjasar inte iväg känslan.  Träningen är gjord och nu har jag hela dagen på mig att göra andra saker. Så skönt!

Jag kommer in på kontoret och knäpper på datorn som vanligt. Rumsgrannen kommenterar direkt att jag verkar pigg, vilket förvånar – men gläder mig. Det måste vara något med min energi som han snappar upp för jag har varken sagt eller gjort något. Jag berättar att jag tränat redan. Han säger “fy fan”. Jag skrattar.

Dagen fortskrider som planerat. Jag fortsätter planera veckans träning och kost. Så skönt att vara igång! Men eftersom jag inte vill puscha mig själv för hårt i början bestämmer jag mig för att inte göra om gympasset följande morgon utan istället satsa på en löptur på kvällen. Kanske med Jonas?

Tisdag morgon. Vaknar och känner mig dödstrött. Alltså inte så där vanligt morgontrött utan onormalt trött. Jag tänker att det beror på gårdagen, jag har inte tränat på ett tag så det är en rätt stor omställning. Jag bestämmer mig för att vara lite schysst mot mig själv och arbeta hemifrån med att klippa podcast – det går dessutom snabbare hemma när jag inte blir störd.

När jag nästan är klar med ett avsnitt upptäcker jag att jag har fått skräp på ögat. Blinkar ett par gånger. Tittar bort, skräpet är kvar. F*ck. Hjärnan sade upp kontraktet (migrän). Ni som inte vet hur det ser ut kan kolla det här klippet.

Jag gör första hjälpen på mig själv (värkmedicin, vatten, mat och kaffe) och fortsätter jobba. När jag är klar med uppgiften går jag och lägger mig i en timme, sedan fortsätter jag tills allt är lanserat och klart. Dumt, men. Jag vill inte att migränen ska “vinna över mig” och styra över mitt liv. Det känns också konstigt att sjukskriva sig en halv dag, så jag ser till att få undan dagens agenda ändå, om än lite skadeskjuten.

Min första hjälpen-insats och den där vilotimmen på dagen verkade ha bromsat själva huvudvärken vilket gjorde att jag inte behövde bli helt sängliggande i hjärnkramp. Efter några timmar i soffan blev jag dock så uttråkad att jag tog till datorn. Rörde mig inte ur fläcken på tre timmar. Bara skrev och skrev. Bloggade!
Jag vet inte hur det är med er när ni har migrän men jag kan få lite så där maniska ryck sent på kvällen som jag oftast använder till att skriva något. Oftast blir det något bra skrivet. Men oftast får det konsekvenser.

Onsdag. Jag vaknar strax före sambons väckarklocka ringer. Får lite panik. Om kroppen kändes tung igår så är den tre gånger värre nu! Jag mår illa. Känns som att jag fått en Dementors kyss. Jag kommer aldrig att orka släpa mig till jobbet det här skicket.

Jonas säger att jag inte borde ha suttit uppe o bloggat igår – jag borde ha vilat! Nu är jag ju ännu sjukare! Jag snyftar tillbaka att jag måste ju få leeeeva buhuuuu! Jag måste få göra vad jag vill och inte bara ligga i sängen-äääh!
Jonas går iväg från sovrummet medan han nynnar på en munter sång om att “blågg-aaah o leeev-aaah, leevaaa o blåggaaaah”.

Jag kastar in handduken och sjukskriver mig för dagen. Kollar på netflix och bara existerar. Men hjärnan, den är ju PÅ. Får en massa nya idéer som jag skriver ner, vissa idéer mejlar jag till och med vidare.
Rätt som det är har jag kontakt med utvecklingschefen på Yle.

VAFAN MALIN??!! Jag kan liksom inte bara chilla längre än 1-2h.

Jonas tycker att jag borde få frisk luft så på kvällen tar han tar ut mig på promenad. Trots att vi går sakta är jag så slut i kroppen att jag får släpa mig fram. Känner mig så skit. Kommer jag nånsin att få min energi tillbaka? Är det så här det ska vara nu? Är det straffet för min morgonträning i måndags? Vad är det för sjukt skämt?

JAG SOM VARIT SÅ DUKTIG!

 

Torsdag. Tillbaka på jobb. Jag är lite seg men det går. Kontorsjobb får the win, jej.
Vi tar alla helg tidigt. För nu är det midsommar.

Fredag. Jag är återställd! Det är party! Vad ska jag hitta på med all denna energi och nyfunna vigör? Det ösregnar och blåser så skärgården är inget alternativ – vi står över den biten i år. Träningsveckan och hälsoveckan är en stor flopp så ingen vits att återuppta den tråden – vad finns det då kvar att göra denna helg?

Jag tänker; comfort food. 🙂

Tänk att den här veckan då jag skulle ta tag i mitt liv och få kontroll på alla lösa delar så bara skiter sig allt. Jag kämpar emot men ju mer jag kämpar – desto mer sjunker jag. Snacka om en manic monday som sabbade allt!

Men jag vägrar ge upp! På måndag ska jag försöka igen. Ställer alarmet på 06! Håll tummarna!

 


Bröllopsplaner


Nå ja, kanske dags att blåsa liv i bröllopsbloggen. Status just nu: stabilt! Den mest intensiva fasen i bröllopsplanerandet är över (puh, första puschen alltid tyngst) och nu klarnar de sista detaljerna i sakta mak.

Egentligen hade vi inte alls tänkt göra någon stor sak av vår ALLIANS (som jag kallar det), men projektet har ändå utvecklats ganska mycket från den originella tanken – som var “bara de närmaste” och “lite kaffe & tårta bara”.
Vårt bröllop kommer slutligen att bli en skräddarsydd mix av supertraditionella inslag (kyrkbröllop) blandat med egna idéer (som egentid , haha, vad är deeeet?).

Först blir det traditionell vigsel i Petalax kyrka. Datumet är 18.8.18 och det valde vi eftersom det passade oss i kalendern. Det var först efteråt som vi insåg att vi råkat välja årets “poppis-datum”! Hm, kommer att se snyggt ut i ringen. 😉 Men det var som sagt bara en lycklig slump.

Fotograf är bokad till vigsel och porträttfotografering (vilken vi tänkte göra direkt efteråt medan gästerna beger sig till lokalen). Ni som blev oroliga efter våra självtagna förlovningsfoton kan pusta ut. 🙂

Nedan har jag gjort en visionboard för fotograferingen. Det låter kanske fånigt men det är en konst att få till bra bilder – man måste testa ut poseringarna innan! Spelar roll hur duktig fotografen är om vi står som två stela pinnar med lika stela leenden… Vi har inte allt för mycket tid att bli varma i kläderna heller så jag hoppas vi “levererar” ganska direkt.

Jag misstänker ändå att jag kommer bli så pass känslomässigt tagen efter vigseln att alla de här detaljerna kommer att kännas sekundära och små. Iiik. Jag längtar faktiskt nu! Som jag sa åt Jonas häromdagen – bara du är där så ordnar sig allt annat. Det är ju vigseln som är det viktigaste.

Men tillbaka till planerna.

Grundidén om en lättsam eftermiddagsbjudning har vi hållit fast vid (vigseln är redan kl 13) men vi har bjudit desto fler gäster (<60 + kids) och hyrt en ordentlig lokal för kalaset.
Jag tänkte faktiskt VE OCH FASA hålla vår egen välkomstskål (har alltså fått höra att detta är otänkbart redan) och inte heller ha någon toastmadam/toastmaster som håller i trådarna (såvida ingen nu insisterar på att vara det men ingen har insisterat). Lättsamt, inbjudande, familjärt, intimt. Det ordnar sig!

Vi kommer att bjuda på plockmat (kall buffé) som jag till största delen beställt från Köttdisken i Malax – men jag kommer själv att baka pajer och bröd (åtminstone) för att dryga ut. Jag vet att det låter crazy att bruden ska fixa en del av maten  men, det är så lätt för mig att ordna på förhand. Det ger också mer utrymme i budgeten för annat som jag inte vill/kan ordna själv.

Dryck? Även om det är dagsbröllop ska vi självklart ha brudskål i mousserande vin och sen vin/öl till plockmaten. Men det behövs knappast lika mycket sprit som till en middag med dans, tänker jag. Detta med drycker har vi dock inte tagit itu med ännu… Men en resa till Tallinn känns kanske överkurs för det här ändamålet…

Tårtor har jag beställt av Nadine Hagman – en lokal hemmabagare som jag följer på instagram. 🙂
Vi kommer också att ha en godisbuffé till kaffet som sponsras av maxikarkki.fi (det enda på bröllopet som är sponsrat obs obs). Vi har alltså för närvarande 25 kg godis intryck i köksskåpet som ingen får röra. Tuffa tider!

Frisör är bokad – detta var ett av de svåraste sakerna att få till här i Vasa. Det var nästan så att salongerna slängde på luren så fort jag nämnde “brudkamning”. Jag kan förstå att kamningar inte är något som alla frisörer vill hålla på med, självklart, men man kan väl sköta det snyggt? Kände mig så dum som kom med ett sådant jobbig förslag som att få mitt hår fixat till mitt bröllop. Vem skulle jag ha ringt då, rörmokaren? Jag fick alltså ett väldigt dåligt intryck av flera salonger i stan som jag länge varit nyfiken på. I will forgive but I will never forget!
Slutligen fick jag mig inbokad på Cava, på min knaggliga finska. Men jag bryr mig inte om språk bara jag får bra betjäning i övrigt.
En eloge till Sophie på skolhusgatan som inte ville ta emot mitt case men som ändå tog sig tid att rekommendera ett annat ställe. Jag fick också bra betjäning hos Ekta salong, de försökte få in mig och lade mig på väntelista, men de var tyvärr fullbokade den dagen. Inser nu att jag börjar låta som en galen bridezilla men jag ÄR väldigt easy going. Jag brukar låta studerande gå bärsärkargång i mitt hår på YA! och säger de “vill du prova nåt nytt?” så säger jag alltid “kör hårt”. JAG ÄR JU SNÄLL buhuu!

Klänningen är köpt och inväntar lite justeringar. Idag förde jag den till Mia Holm på syatelje A&M som ska korta den och fixa korsettsnörning i ryggen istället för dragkedja.
Önskar att alla kläder hade snörning, det är så behändigt och känns stadigt och bra. Signatur; svag coremuskulatur, ehrm.

 

Brudbukett och corsage har jag beställt av Anemone. Enda sedan jag sålde min kassaapparat till dem i höstas har jag räknat dem som “min blombutik”. Jag går förvånansvärt ofta på feeling när jag väljer ställen. Jag gav henne en liten rolig utmaning faktiskt med buketten. Jag vill nämligen ha med zukkulenter i buketten! Inspobild nedan. Jag har ltie obehag för att köpa snittblommor då det känns så dumt att bara slänga dem kort efteråt. Om jag har en eller flera zukkulenter i buketten kan jag sätta dem i vattenglas efteråt och låta dem ta rot på nytt så de kan planteras om. Förhoppningsvis har jag ett mera bestående minne av min brudbukett i flera år efteråt.
Samma tänk har jag med dukningen. Min önskan är att duka med mini-växter som jag såg på plantagen. Det fanns till och med rosor. Skulle inte det vara alldeles bedårande? jag tycker det. Team “vi som älskar mini-växter”.

Vad mer? Nå, som sagt inget band ska vi ha- men nog lite dans till tonerna av min laptop kopplad till förstärkare. Jonas har lovat att dansa bröllopsdans med mig och jag har ett par låtförslag. 😉

Men vad ska ni göra på kvällen då? VI SKA HA EGENTID! Jag har jobbat på tillräckligt många bröllop för att inse att de där storslagna festerna nog är mer för gästerna än för brudparet. Jag vill inte vara trött och packad på min bröllopsnatt. Jag vill sluta på topp!
Vi avrundar därför bjudningen mot kvällen. Några släktingar satsar säkert på efterfest någon annanstans och det tycker jag är en jättebra idé. Men vi drar tillbaka till stan på något sätt (chaufför och fordon ännu osäkert).
Jag tänkte boka bord åt mig och J till kl 21 på vår favoritrestaurang och därefter tar vi nog in på hotell. Tror jag bokar scandic. Blir mycket “jag ska” här nu men det är jag som är “bokaren” i familjen, ingen envåldshärskare. Hade jag fått som jag vill hade vi varit gifta för länge sedan *badum dysch*.

Egentligen hade vi tänkt resa bort någonstans på kvällen (tänk så romantiskt) – men efter lite eftertanke konstaterade vi att vi nog kommer att vara för trötta för det. Därför har jag sänkt kraven till att rummet ska ha jacuzzi. That’s it! Lite löjligt är det ju nog att ta in på hotell i egen stad – men ännu löjligare hade det varit att komma hem till lilla lägenheten, byta till pyjamas och kolla netflix. 🙂

Ja, det var väl bröllopsplanerna i stora drag. Förstås tusen detaljer kvar att berätta om men, på det stora hela.


Boktips – din nya vegetariska vardag


Mitt senaste tillskott i köksbiblioteket är en vegetarisk kokbok av de debuterande kokboksförfattarna Charlotta Munsterhjelm och Anton Häggman. Ett finlandssvenskt par numera bosatta i Stockholm.
Vi finlandssvenska kokboksförfattare växer sannerligen inte på träd – så när det kommer en ny bok på marknaden är jag den första att applådera projektet. Bra gjort!

“Din nya vegetariska vardag” utkom i april i år och konceptet är det samma som på parets blogg “Cake and Beans” – en receptsamling med fokus på lättlagad vegomat (vegetarisk & vegan). Bloggen skriver de på engelska men boken utkom i Finland på svenska och på finska.

 

Anton och Lotta beskriver sin matlagning som icke-pretentiös, hälsosam och med låg tröskel. De strävar efter att ingredienserna ska vara så allehanda att de hittas i den lokala matbutiken och recepten så anpassningsbara att de går att tillämpa på vad som råkar finnas i kylskåpet. Jag tycker att de lyckats med den visionen.

 

En sak jag uppskattar med boken är att de hållit fast vid sitt finska arv – till skillnad från mig som jämt och ständigt försöker göra så “svenska” produktioner som möjligt (och jag bor inte ens i Stockholm).
Ett kapitel är så fint dedikerat till “finsk husmanskost” – vegetariska varianter på exempelvis vår älskade barndomsklassiker makaronilåda. Vilken bra idé!

Ett annat recept som jag fastnade för var dessa finska tortillas med bovete och dill (se bild nedan).

Jag tyckte också om den fräscha layouten och “hantverket” som helhet.
Det första jag kollar i en kokbok är vem som skrivit, fotograferat och layoutat – och de är paret själva. Det gillar jag. Inte för att det skulle vara något fel på att anlita utomstående kreatörer – nej nej – jag tycker bara att det i det här fallet gav boken en extra personlig touch som tilltalar mig. Små spontana “anteckningar”, pilar och detaljer som endast författarna själva hade kunnat peta in i materialet.

Andra uppslag som föll mig i smaken; vegansk toast skagen och faux sill samt “göttbullar” med mandel och cheddarost.

Själv är jag flexitarian och därför alltid på jakt efter nya idéer på vardagsrätter så; på det sättet passade boken mig. Som kock söker jag dock större utmaningar så den här boken åker nog ganska omgående på utlåningsturné bland mina bekanta. Jag misstänker dock att det kommer att ta ganska lång tid innan jag ser den igen…
Det ÄR en riktigt bra receptsamling för de som vill äta mer vegetariskt men inte vet var de ska börja – och det är ju också hela idén med boken. Så – paying it forward! 

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsexemplaret.