fbpx

Dagbok

Min förlossningsberättelse – del 4

Vi har kommit in till förlossningen för tredje gången och vi har tagits emot av en barnmorska som visar sig vara den jag pratat med i telefon. Jag sätter mig i väntrummet och torkar mina tårar samtidigt som jag säger ”jag brukar inte vara en sådan här lipsill”. Barnmorskan sätter sig på huk framför mig, lägger händerna på mina knän och säger att hon nog också skulle lipa om hon var jag. Men hon är inte den tröstande typen. Hon sitter tyst och väntar medan jag tar en värk. Sen minns jag att hon hämtar en värmedyna åt mig att hålla mellan benen.

Denna kväll är det rusning på BB och båda observationsrummen är upptagna. Vi får vänta på vår tur. I 45 minuter sitter jag där och pustar, frustar och hummar mig igenom smärtan. Hummar låter gulligt, men det lät väl närmast som att skrika med en munkavel på. Det är ett annat par i rummet. Jag blundar för jag orkar inte möta deras blickar, inte ens i misstag. Jonas hyssjar mig när jag låter som värst. Jag tror inte han menar att jag måste vara tyst; jag kan gott tänka mig att det är en reflex att göra så när någon skriker (tänker osökt på min bebis här hemma). Det kan inte vara kul att sitta där i väntrummet och lyssna på mina läten, men tänk då hur det måste kännas för mig. Jag blundar, som sagt, och bara koncentrerar mig på att stå ut.

Till slut är det vår tur. Barnmorskan, den sammanbitna, kommer nästan rusande och ursäktar att vi fått vänta så länge. Vi går in till observationsrummet och jag går på toaletten som finns där. Lite nöjd är jag över att det finns toalettpapper! Sidospår, men det var jag själv som hade fyllt på pappret vid förra besöket. Fånigt att jag måste ta upp detta nu – men det är något prekärt med att sitta på toaletten med värkar och märka att toalettpappret är slut! Det var alldeles för långt från sitsen till hyllan och korgen med nya rullar så det var bara att vackert stiga upp och krypa till handfatet efter handpapper. Med byxorna nere. Andra gången gillt (fortfarande slut) såg jag till att det fanns papper. Ni förstår alltså hur nöjd jag var den här kvällen när min goda gärning betalade sig.

Nåväl, samma procedurer på britsen igen och jag har fortfarande inte öppnat mig mer än 2-3 cm! Jag börjar genast böna och be om att få stanna kvar. Säger att jag inte klarar smärtan mera hemma! Barnmorskan lugnar mig på sitt stela vis genom att upplysa mig om att de nog har smärtlindring på bb. Och det verkar också som att det är ganska självklart att jag ska stanna, jag har bara inte fattat det själv ännu. För säkerhets skull tjatar jag lite till ”jo jo jo bara jag inte måste åka hem”. Jag säger också uppgivet ”jag har inte fått någon paus alls” och syftar på mina förvärkar som jag antar inte räknas som latensfas ens med tanke på den långsamma öppningstakten. ”Nej, men det ska det inte göra heller när man föder barn” säger hon. Aha. Så det är det jag gör nu? tänker jag. Har inte gjort det skiftet i mitt huvud ännu. Blä, jag avskyr att bli skriven på näsan. Nåja. Den här inre undersökningen resulterar i alla fall i något nytt; min slempropp som rinner ut på britsen. Barnmorskan gjorde ingen sak av det och sade för den delen ingenting heller. Som tur var hann jag få en glimt. Som jag väntat på den jäkeln! Jo, tydligen hade jag också en sådan även om jag börjat tvivla. Såg ut som… ja ni får ursäkta matkopplingen men, innanmätet på ett ostron? En bläckfisk? Grått i färgen och slemmigt var det. Fascinerande.

Nu minns jag att det blir skiftesbyte och jag får ny barnmorska. Det är V som är tillbaka på jobb! Hon undrar glatt om jag skulle vilja ta ett bad? Ja, det kan jag tänka mig. Jag får välja doft på badsåpan också. Minns för mitt liv inte vad jag valde, ännu mindre vad det doftade! Det var knappast ett aktivt val jag gjorde.
Jonas sticker och hämtar mina saker ur bilen och jag får lite kvällsmat att sitta och äta i väntrummet medan jag väntar på mitt bad. Det är dock supersvårt att hinna tugga mellan värkarna. Smöret är kallt och omöjligt att bre på brödet i någon hast. V kommer och hämtar mig. Det stör mig ännu att jag inte hann äta upp mina smörgåsar.
Minns att jag är orolig att Jonas inte ska hitta mig när han kommer tillbaka, men det gör han nog sen. Jag kryper ner i badet och försöker slappna av, men det är omöjligt.

Usch, jag hittar ingen bekväm ställning hur jag än försöker. Det är som att molvärken vid blygdbenet känns extra mycket i vattnet där jag guppar omkring som en kork, det är ganska djupt på sina ställen och jag vill ju ändå täckas av vatten upp till hakan så att jag inte börjar frysa. Jonas tittar på och försöker komma med förslag på ställningar. Han håller kontakten med släkten via whatsapp och kollar på sin telefon medan jag ligger och plågas. Men det måste ha sett rätt mysigt ut ändå med den dämpade belysningen, som att det inte gick någon nöd på mig. Jag minns det dock som en av de plågsammare stunderna av förlossningen. Överlag infinner sig aldrig någon härlig spa-känsla av badet, det är helt enkelt inte min grej som föderska.

Jag vet inte hur länge jag ligger i badet, men till slut får jag ge upp. Jag bestämmer mig för att ställa mig i duschen istället och där drar jag upp värmen till max vad jag klarar av och riktar duschstrålen mot olika ställen på magen. Det ger bäst lindring hittills. Jag säger åt Jonas att det känns fel att slösa så mycket på Vasa stads vatten. ”Får man verkligen göra det?” Han tror nog att min vattenförbrukning är en fis i havet här på sjukhuset. Men tja, känns ändå lite slösaktigt.

Jag ska inte säga att jag ångrar att jag inte hade med något schampo, för det är en så liten detalj på det stora hela, men jag kommer nu att ha smutsigt hår i flera dagar. Min tjocka lugg som hänger mig i ögonen är ett starkt minne av hela upplevelsen. Den var precis för kort för att hållas i en tofs på huvudet.

V kommer så småningom in och gör en ny inre undersökning på mig. Jag sitter i duschen på en pall för jag orkar snart inte stå längre. Flera timmar har passerat sedan jag kom in till förlossningen. Fortfarande ingen förändring i öppenhet, konstaterar V. Eventuellt var kanterna lite mer utplånade än sist*.

*Eller så var det så redan förra gången det noterades. Dessa detaljer minns jag inte.   

Nu är det midnatt och jag avslutar badandet. Känner mig totalt färdig och vill inget annat hellre än att checka ut från de här värkarna och sova. Jag tar på mig sjukhuskläder. Fattar inte hur bindorna ska användas så jag river upp en på toaletten så att luddet flyger omkring. Tips; man ska inte flika upp den på något sätt, haha.
Vi får gå till en förlossningssal som tillfälligt görs om till ett sovrum. Det hämtas en bekvämare säng från bb till mig och det bestäms att jag ska få en sovdos som förhoppningsvis hjälper mig sova en stund. Jag behöver samla krafter för att orka med förlossningen. Vid den här tidpunkten börjar man prata om min utdragna latensfas. Jag lägger mig ner i sängen och försöker vila så gott det går.

Jonas åker hem för att sova han också. Men vi håller kontakten på whatsapp.

V kommer in med två sprutor i handen. Den ena är morfin för smärtan och den andra bricanyl som lugnar ner värkarna. Ungefär här slutar min förlossning att vara av den naturliga sorten. Men jag klagar inte, tvärtom. Det är den bästa stunden på hela förlossningen och jag sluddrar åt V om hur tacksam jag är. Herregud, kan verkligen förstå de som blir beroende av opiater.
Ibland hör jag hur sköterskorna skrattar åt någonting och hur det stökas runt, men annars är det mörkt och tyst på förlossningen.

Jag dåsar bort till en annan värld.

Tre timmar senare vaknar jag av att det känns som att en propp går i mig.
Jag ringer på klockan och V kommer in i rummet.

Vattnet har gått, helt av sig självt.

Nu har min förlossning officiellt börjat.

 

Min förlossningsberättelse – del 3

Tisdag förmiddag. Vi är hemma igen efter att ha blivit hemskickade från bb för andra gången. Jag är ännu bara öppen 2 cm. Jag är i latensfasen – men det känns mycket värre än de beskrivningar jag läst. Jag förstår ingenting och känner mig sämst i världen på det här med att föda barn. Tänker, att det är som att kroppen bara vill jävlas med mig. Men det gör den inte. Min livmoder kämpar på för fullt för att öppna passagen för barnet.

Läs del 1 och del 2 här:

Min förlossningsberättelse; när Valter kom till världen

Min förlossningsberättelse; del 2

 

Jag minns inte så mycket av den här för- och eftermiddagen. Jonas satt vid sin laptop och jobbade, vet jag. Jag tog värkar lite här och var i lägenheten men främst stod jag lutad över spjälsängen och jämrade mig. Usch, det gjorde så helvetiskt ont och speciellt nere vid blygdbenet. Kändes som att det var alla värkars mål att kulminera just där. Jag får förresten aldrig känslan av att jag föder barn. Att det är det jag gör… Det kunde lika gärna handla om en magsjukdom eller inflammerad blindtarm. Jag får aldrig känna den där känslan av att det går framåt och att jag är en aktiv föderska. Jag känner bara smärtdelen av ekvationen. Jag får till minnes något jag läst i en bok om att föda utan rädsla; att smärtan i sig inte är lika med ett lidande. Den bara är. Men det är inte så gott att tänka rätt tankar nu mera, jag börjar bli väldigt trött och det är bittert att kämpa förgäves. Nu är smärtan ett lidande. Det är för utdraget.

Jag tror klockan är kring 16 på tisdagen när jag bestämmer mig för att ringa till förlossningen igen och be om råd. Smärtan närmar sig outhärdlig samtidigt som jag verkligen inte vill åka in igen bara för att bli hemskickad. Jag resonerar att det nog är säkrast att ringa.
Jag förklarar min situation. Att jag känner mig villrådig och inte förstår riktigt var jag är i processen. Undrar, vad barnmorskan tror?
”Det är omöjligt för mig att säga!” säger hon trött.
Här kommer min dumma inställsamhet i vägen för mitt eget bästa igen. Helt otroligt hur den kan kicka in även i de mest utsatta situationer. Barnmorskan i telefon har en irriterad, lite mästrande ton och då reagerar jag instinktivt med att försöka släta över min situation. Obotlig väktare av god stämning, som jag är. Kan bara inte stå ut med att någon är irriterad på mig eller att jag stör.
Hon frågar; ”men har du en värk nu då?” Jag skrattar nervöst och hör mig säga ”eh, ja jag tror det” (herregud, det hade jag ju inte – vad är det för fel på mig?!). Barnmorskan upplyser mig om att man nog inte kan skratta om det är på riktigt. Jag ursäktar mig, känner mig bortgjord (igen) och säger med ett spelat lugn att det är nog bäst att jag väntar lite till här hemma. Säger att det hjälpte att ringa, nu känns det bättre, och tack.

Just som vi lägger på får jag en värk. På riktigt den här gången. Värken är lång och lämnar en molande smärta efter sig. Jag gråter en skvätt av uppgivenhet. Förbannat.

Ett par timmar senare kliver vi i bilen och åker till BB igen. Jag håller hårt i handtaget och stålsätter mig inför nästa värk som oundvikligen sker precis utanför hörnet Vasaesplanaden-Skolhusgatan där jag hade min butik förut. Jonas säger jag ska andas lugnt. Att vi bara har 5 minuters bilfärd till sjukhuset är inget jag uppskattar i nuläget, det är ändå en hemskt långt färd. Det känns konstigt att möta bilar och se hur alla människor beter sig som vanligt. På väg hem från sina jobb. Och jag genomgår det här ofattbara. Detta helvete.

Jag blir skjutsad till dörren. Ännu en gång väntar jag i sjukhusaulan med hemska värkar; men denna gång råkar Jonas få plats direkt utanför och kommer in med fart så jag slipper vänta. Vi åker upp i hissen och för varje våning känner jag hur jag börjar tappa kontrollen över mig själv. Det enda jag kan tänka på är att hur jag ska lyckas övertala personalen om hur ont jag har.
Vi stiger ur hissen och ringer på klockan och väntar. Jag borrar in mitt ansikte i Jonas mage. Efter en stund kommer en barnmorska ut och möter oss. Jag får inte fram ett ord, men mitt ansiktsuttryck säger väl allt. Jag mumlar något om att ”Jonas får förklara” samtidigt som jag går in i väntrummet och brister ut i gråt. Antagligen blev jag så lättad av att slippa kämpa ensam att jag bara övergav mig själv till vården sådär utan omsvep.

”Är det du som ringde tidigare”? frågar barnmorskan.

Jonas svarar åt mig.
Jag skrattar inte längre.

Min förlossningsberättelse – del 2

Det är den 24 juli och jag har nått mitt beräknade datum. Folk frågar om jag har ”några känningar”. En naturlig fråga – men ändå så konstig. Vad söker hen för svar? ”Jodå, babyn testkörde kanalen i natt, det kände jag tydligt”.

Jag svarar artigt, nej. Inget speciellt.

Läs del 1 här:
Min förlossningsberättelse; när Valter kom till världen

Sammandragningar eller förvärkar har jag haft i flera veckor så det är ingenting att gå på. Ingen slempropp har jag sett röken av heller och givetvis har jag inte haft någon vattenavgång.

Som tusen andra gravida kvinnor före mig ställer jag mig frågan – kommer han någonsin att komma ut? Målet är så nära men känns ändå så långt borta. Kanske är det ett practical joke alltihopa?
Jag bestämmer mig för att ta en time out från sociala medier och meddelar på mitt instagramkonto att jag återvänder senare; förhoppningsvis med goda nyheter – då barnet är fött.

Och dagarna går.

Varje kväll tilltar sammandragningarna såpass att jag kan klocka dem – men de avtar när jag går och lägger mig och slutar på natten. Vilket antiklimax det är. Jag vill nästan inte berätta för Jonas längre hur det känns. Vad jag tror. Vill inte ge honom falska förhoppningar.

Det är så segt, så segt.

Mitt Downton Abbey-maraton, som jag tänkt spara till babybubblan, har jag nu tjuvkikat på så länge på att serien börjar gå mot sitt slut.

Jag inväntar den där ”yxan i ryggen” som jag läst om – ett säkert tecken på att förlossningen börjat.

Men jag kommer aldrig att få någon yxa i ryggen.

Jag ångrar nästan min paus från sociala medier*- för nu är tristessen total. Jag tror jag håller på att bli galen!

*I efterhand är jag glad att jag höll mig från instastories, det hade blivit en alldeles onödig stress att börja live-rapportera när allt sen ändå blev så utdraget.

Måndagen den 29e.
Status oförändrad. Nu går livet sakta hemma i lägenheten. Finns inget att göra. Jag tänker att jag ska se ett till avsnitt av Downton abbey innan jag gaskar upp mig och gör lite mat till mig. Men till min förvåning kommer inga fler avsnitt upp på skärmen – jag har sett alla sju säsonger. Så snopet!

Jag är 5 dagar över beräknad tid.
Det blev som sagt ingen baby under Jonas semester – han är tillbaka på jobbet sedan en vecka tillbaka. Vi håller kontakten på whatsapp. Jonas har så mycket program om kvällarna och vi diskuterar läget mycket. Kan han åka bort? Just ikväll borde han vara med som funktionär på en orienteringstävling ca 30 km söder om Vasa. Jag har sammandragningar och känner mig ovanligt trött – så jag ber honom stanna hemma ikväll. Han går med på det och ordnar ersättare.

Vi äter middag och jag börjar känna mig nervös. Förvärkarna kommer riktigt tätt nu – men de gör inte så ont. Känns som tuff mensvärk. Jag googlar för sjuttielfte gången ”hur vet man att man är i latensfasen?” men jag blir inte klokare. Det är så svårt att skilja på värkar och värkar, speciellt mina.

Förvärkarna har ökat i takt och styrka- men i en sådan snigelfart (flera dagar) att jag inte kan känna igen mig i någon beskrivning. Det borde ju ha kommit igång nu? Dessutom har jag fått en molande värk vid blygdbenet som gör ont även mellan värkarna – och det är så förvirrande. Jag kan känna när värkarna börjar och når toppen – men jag kan inte avgöra när de gått över helt.

Syrrans ord ekar i huvudet; mellan värkarna är man helt smärtfri! Men jag känner aldrig så. Det är verkligen jättekonstigt. Jag som verkligen vill komma in till BB med något konkret så att jag inte ska behöva ”skämmas”. Jag är ju ingen mes!

Vi bestämmer oss för att åka in till bb och kolla läget före kl 22 då dörrarna stängs. Vi bor så nära att det känns värt det – för vi blir ju med all säkerhet hemskickade tänker jag.
Vi går ut till bilen med vår packning och åker iväg. Jonas är upprymd och vill ta en bild på oss när vi sitter i bilen. Jag blir alldeles generad och beordrar honom att lägga undan telefonen. Jag vill inte bli glad i onödan. Det är knappast på riktigt ännu. Han gör ett nytt försök i sjukhusets aula och jag vill bara sjunka genom jorden. Svårt att förklara men jag känner att jag redan gör mig till besvär genom att åka in så tidigt. Men jag måste få veta vad de här förvärkarna och molvärken betyder. Är det igång nu eller är det ännu ett falsk alarm? Jag tänker att jag känner mig nöjd om jag öppnat mig ett par centimeter i alla fall, jag har ju kämpat på jomppa-bollen hela kvällen. Studsat och tänjt och försökt öppna upp höfterna allt vad det går. Tagit värkarna med olika tekniker. Försökt att inte spänna mig. Välkomna dem. Visualiserat barnet som rör sig neråt. Andats. Mediterat.

 

Det är lugnt och tyst på sjukhuset. Vi går in i väntrummet och får service direkt (jag hade också ringt innan och fått OK). Det är ledigt i observationsrummet så vi får gå in och jag lägger mig på britsen för att få kurvan avläst. Barnmorskan (som vi kan kalla V) är ung, kanske i min ålder och ger ett varmt intryck. Verkligen rätt person på rätt plats. Jag tänker att den första barnmorskan man möter, med första barnet då allt är nytt och spännande – ändå betyder någonting extra.

Jag berättar att jag har ont nere i magen, nästan mellan benen och hon frågar om jag vill ha en värmedyna. Jag blir generad igen och säger svävande ”ja, om det inte är för mycket besvär så”. Jag känner mig så bortgjord när jag inte har koll på mitt läge. Hon går iväg med ett skratt och säger ”nej, men det är ju mitt jobb!”
Av alla barnmorskor på avdelningen kom V att bli min favorit. Hon fick mig att känna mig trygg och ”inte till besvär alls”, och jag skulle se henne flera gånger igen.

Vi väntar ett tag innan V kommer in igen och tar streptokockprov på mig samt kollar hur långt framskriden jag är. Svaret är knappa 2 cm. Så nedslående. Min status är samma som vid rådgivningen för två veckor sedan. Jag förstår inte. Jag känner att jag måste skärpa mig och sluta tramsa. Jag inbillar mig allt.

 

V säger att eftersom det är så lugnt hos dem får jag välja själv om jag vill stanna på observationen eller åka hem och vänta. Med tanke på de obefintliga framstegen säger jag genast att jag vill åka hem och sova. Jag hatar verkligen att göra mig märkvärdig och att slösa med folks tid och resurser (även om det är deras jobb och trots att jag är en god skattebetalare). På vägen hem ber jag Jonas om ursäkt för att han inte fått åka på den där orienteringstävlingen. Han säger att jag ska sluta fåna mig, klart han vill att jag ska berätta allt jag känner för honom och att vi ska vara beredda på allt.
Jag tar en panadol och vi går och lägger oss. Jag sover en orolig sömn. Klockan 3 vaknar jag av att det känns som att något diffust ”händer” i magen och värkarna växlar upp ett snäpp. Det känns som svidande kramper. Jag lyckas ändå somna om men vaknar tidigt. Det gör riktigt ont nu men jag är glad att det kommit igång ordentligt nu. Jonas får klartecken från jobbet att arbeta hemifrån idag.

Vi äter frukost och åker sen iväg till förlossningen. Klockan är 8 och det är rusning på parkeringen. Jonas kör mig till entrén och ber mig vänta i aulan medan han letar upp en ledig parkering någonstans i närheten. Jag sätter mig på en bänk och hoppas att jag inte ska behöva vänta så länge.

Folk passerar i alla riktningar – jag sitter dumt nog mitt i smeten. Jag noterar barnmorskan V som förmodligen slutat sitt skift nu och får gå hem och sova. Hon ser inte mig. Jag stålsätter mig inför nästa värk. Vill inte att någon ska märka något. Jag spänner min fot så att jag får sendrag. Värken passerar ljudlöst förbi. En oscar för bästa pokerface går till mig.
Jonas kommer slutligen in genom entrén – nu ska han bara gå på toaletten ännu (jag har uppenbarligen ett allt för bra pokerface). Sen åker vi upp till förlossningen igen. Varken jag eller han minns vem som tog emot oss denna gång – bara att resultatet var det samma. 2 cm. Och att vi rekommenderades åka hem.

Nu är jag verkligen less på allt. Det hade tagit ordentligt på krafterna att ta sig till sjukhuset och tanken på att hela nattens onda bara varit pinvärkar ger mig lätt panik.

Tänker;
Om det känns så här nu – hur ska det då kännas sen?

Min förlossningsberättelse – när Valter kom till världen

Idag har det gått sex veckor sedan Valter kom till världen. Otroligt hur snabbt tiden går. Jag har redan fått lägga undan babykläder som blivit för små. Helt galet att se bilderna från bb – vilken liten skrutt! Nu har han blivit alldeles knubbig och gosig med valkar och fylliga kinder.

Bild ovan: Valter på bb, nedpackad för hemfärd. Så himla liten!

Nedan; en kort video jag gjorde idag för att visa upp ett amningshalsband som min kusin gjort.

 

Nu när allt är bra och vi har landat här hemma känns det som att det börjar bli dags att ta tag i min förlossningsberättelse. Det känns som en gigantisk utmaning, samtidigt som jag vill skriva. Jag vill och behöver skriva ned berättelsen nu innan minnet bleknar för mycket, det värsta förträngs och det bästa förvrängs – såsom alla stora livshändelser har en tendens att göra över tid.

Som ni förstår blir det en story i flera delar. Just för att jag vill reflektera igenom varje aspekt ordentligt. Kanske kommer jag på något nytt som jag inte tänkt på innan. Hur pinsamt det än känns att erkänna detta så är min förlossning ett trauma för mig och jag vill inte nedvärdera mina känslor eller min uppfattning om vad som hände.

Jag börjar med detta inlägg som ett slags förord. Jag måste närma mig långsamt just eftersom det är så jobbigt för mig. Små och stora saker som skaver som jag inte riktigt processat klart ännu. Jag måste fråga mig själv – varför känner jag så där? innan jag kan komma vidare.

Det första som grämer mig är att jag inte ”kan” min förlossning i minsta detalj. Sådär som andra mammor kan. Sådär som andra mammor som skriver grundliga, peppiga blogginlägg om sina förlossningar kan. Som älskar att prata om sina egna, bekantas och icke-bekantas förlossningar. Jag vill bara skaka av mig min berättelse fortare än kvickt. Jag vill inte höra om någon annans heller. betyder det att jag inte är en Riktig Mamma?

Jag såg aldrig på någon klocka. Jag hade ingen känsla för tid och rum. Det var kväll dygnet runt – som på ett casino i Las Vegas. Jag minns min förlossning som en enda lång dag– inte som de tre dagar det faktiskt tog från start till målgång. Jag tog inga bilder, åt inga snacks och vi lyssnade inte på någon gemensam playlist med ”våra låtar” och dansade. Vi bara bet ihop och väntade. Och väntade.
Även om jag intalade mig själv att jag inte hade några förväntningar på förlossningen – det får gå som det går” så hade jag nog ändå en önskan om att det hela i alla fall skulle gå snabbt och plågan kort. Jag fick inte min önskan uppfylld – det tog tre dagar av kämpande innan pojken kom ut och ytterligare tre dagar innan jag kände mig någorlunda klar i huvudet och kände att jag kunde ta in alltihopa. Det var så himla stressigt efteråt.

Jag har frågat mig själv varför jag känner mig så ledsen över alltihopa. Varför jag inte vill kännas vid min förlossning?
Varför det går så trögt att skriva den här sabla berättelsen?

Problemet tror jag är att jag, mot bättre vetande, över årens lopp ackumulerat en otroligt romantisk bild av förlossningen; mötet med mitt efterlängtade barn.
Visionen är inte orealistisk i sig – men kärleken kommer aldrig så där pang bong i verkligheten. Den växer fram. Den är också inte så lätt att komma i kontakt med i en klinisk miljö. Fast det betyder inte att den inte finns.

Jag trodde att jag var väl införstådd med den tekniska biten av att möta mitt barn; ingreppen, sjukhusmiljön – men ändå blev det en chock. Det blev så avhugget alltihopa. Så kliniskt. Så stelt. Mina känslor blev strypta. Jag kände mig nästan i vägen, på ett konstigt sätt. Så jag lämnade min kropp och bara existerade tills det var säkert att känna något igen.

Visst fanns det fina stunder men jag kände mig aldrig riktigt närvarande i dem eftersom jag var så trött, sliten och starkt medicinerad. Jag har fått fråga Jonas om allt. Häromdagen slog det mig att jag inte minns exakt hur det gick till när jag ammade första gången. Kom det ens någon mjölk? Jag har bara små skärvor av ögonblick som jag inte riktigt kan pussla ihop och det gör mig så sjukt ledsen.

Är det inte ganska galet egentligen hur vi förväntar oss att vi ska känna sådan ofattbar lycka hela tiden i de mest bisarra situationer. Att allt ska vara så härligt och empowering. Där i sjukhusmiljö med prasslande plastskynken, gummihandskar och katetrar ska du träffa ditt livs kärlek, ditt barn. Blandade känslor är ett understatement. Det är en rutinhändelse, ett dagligt fenomen samtidigt som det är ett underverk av utomjordiska mått – tänk att det fungerar. En helt ny person kom ut ur mig. Det naturliga vore ju att bli omskakad, i alla fall någon variant av förskräckt.

Själv blev jag apatisk. Kände absolut ingenting. Egentligen en rätt vettig reaktion på att bli uppskuren som en gädda.

Hur du än vänder och vrider på det så är det ju en verkligt bisarr situation att föda barn. Jag vill med min förlossningsberättelse berätta att du inte alls behöver njuta av att vara gravid och inte heller stortrivas på bb för att kunna säga att du hade en lycklig förlossning. Att föda barn är ju ingen prestation egentligen för det bara händer ju åt en (man kan inte vara ”duktig” på det), men att uthärda den är en prestation.

Imorgon ska jag berätta hur det gick till när jag uthärdade min.

Spridda tankar på företagardagen

Regnsmatter på fönstret! Åh, vilken bra dag för spridda tankar och reflektioner och för att mysa inomhus. jag är verkligen en sann ”homebody” – one whose life centers on home. Plötsligt känns mammaledigheten som en riktigt dröm. Jag som igår velat skriva att det är världens stressigaste jobb. Jag antar att båda stämmer.

Men halt!

Skrev jag faktiskt att jag har en baby som inte sover?
Ombytliga är de små liven. Igår sov han ”förmiddagslur” i hisnande 4,5 h (en halv arbetsdag det ju) och idag hoppas jag givetvis på en repris. Jag har redan fått undan så sjukt mycket av sånt som gnagt i bakhuvudet att jag känner mig som en ny människa med massor av möjligheter. Problemet är ju bara att jag aldrig kan veta hur länge han tänker sussa. En halvtimme? En halv dag?

Nåja. Företagardagen är temat.

Så här synapsar just min hjärna, just idag när jag tänker på just mitt företagande.

Jag startade företag 2012 och 7 år senare har jag ännu inte lyckats skaka av mig den huttrande känslan av att jag ännu bara jobbar för att hålla hakan över vattnenytan. Det är en jättetung känsla. Såklart beror det på att jag bytt branscher, investerat i nya projekt och sadlat om flertalet gånger men ändå. Det är visst tufft fast jag alltid ler så käckt och visst är jag jättetrött.

Folk undrar hur jag orkar jobba på söndagar nu som mammaledig och tja. Jag behöver pengarna och renommén så inte kan jag börja känna efter på det sättet? Det är ju en livsstil, inte ett jobb och på ett sjukligt sätt tycker jag ju om det. Jag gillar att skapa min egen arbetsplats.

Vi försöker få ihop det maken och jag så att uppdragen blir gjorda. Företagandet har så många fördelar att de är värt det de jobbiga dagarna. Största delen av intäkterna går ännu till banken mest och så har vi valt att ha det för att bli skuldfria så fort som möjligt. Om jag fortsätter i den här takten kommer det att innebära att senast i slutet av 2021 är jag helt och hållet kreditfri och det betyder HEJDÅ till ekorrhjulet. Så en vacker framtid hägrar nu efter allt slit. Det är det jag tänker på när det är jobbigt.

Klyschigt men sant som de säger.

Snart börjar jag föreläsa igen och kanske blir det också att åka på en arbetsresa om det blir av. Maken och bebbe kommer självklart med och stöttar mig (annars skulle det aldrig gå).

Det är nog så viktigt att ha en förstående familj som tror på en och är stolt över det man åstadkommer. Det är också superviktigt att ha ett WHY.

Mitt why är drömmen om ett bättre liv för mig och min familj. Att kunna finansiera mina drömmar själv och friheten att verkställa dem. Jag bygger något som jag inte kan sätta fingret på. Något som gynnar fler än mig själv. Det är fantastiskt, verkligen. Men inte utan uppoffringar och inte gratis.

Att företagandet är en livsstil är ju inget jag bara säger bara för att det låter bra eller för att rättfärdiga de många arbetstimmarna. Vad jag menar är att det är livet som genomsyrar företagandet – inte tvärtom. Jag påverkas av allt som händer inom mig och runtomkring mig. Det finns inga gränser, bara resultat. Jag klockar inte ut, delar inte upp mig själv i olika roller. Jag jobbar söndagar men jag checkar inte ut som mamma och fru för det. inte ens mig själv får jag en brake från med alla möjliga krämpor etc. Mina andra problem liksom mina andra lyckosamheter påverkar företagandet. Utomstående faktorer påverkar. Saker och ting blir av. Saker och ting blir inte av. Det är komplicerat och tokigt och galet tröttsamt men spännande och kreativt! Jag känner verkligen att jag lever ut mitt liv.

Ett par visdomsord från mig

Kom ihåg – världen är inte skyldig dig något. Om du inte förstår det kommer du inte att lyckas som företagare. Du kommer bara att gå omkring och vara sur och tycka att allt är så orättvist och ”dåligt” ordnat. Det finns gott att klaga om som företagare så är du lagd åt det hållet passar det livet inte dig. Du måste ha orken att pröva igen och igen och igen och igen.

Du måste bli din egen och själv hitta stödet som håller dig flytande. Både personligt, finansiellt och professionellt. Låter det tufft ska du inte bli företagare utan vara nöjd med det fina samhälle vi har med socialt skydd och kollektivavtal och skaffa en anställning.

Slutligen.
Ett filmtips för er med företagardrömmar!

 

 

Hick! Några bekännelser

Skriver detta inlägg som hastigast. Valter sover gott (?!) sin förmiddagslur på balkongen och det är faktiskt ett litet mirakel i sig. Så pass att jag för en gångs skull väljer att ignorera högar av tvätt och disk bara för att få en chans att blogga av mig.

Jag saknar det så förbaskat. Att skriva alltså. Inte på den nivån att jag önskar att jag inte skaffat barn (herregud) men nog hade jag väl fantiserat att jag skulle ha mer tid. I alla fall i små knyckar. ”Bebisar sover ju bara!” som de säger.

Det är väl det som är den springande punkten här. Min bebis sover inte så bra. I alla fall inte just nu men det är väl ”en fas”.

Men, vad hade jag riktigt förväntat mig då?

Jag tänkte väl att allt skulle vara ungefär som förut – bara mer krävande. Mer utmanande. Och det är det också! Men babyn andas nog upp det mesta syret här hemma, metaforiskt talat alltså.

Det smärtar mig verkligen – och nu måste jag djupandas i en påse för att tillstå det här – men det verkar som att jag har begränsningar. 

!!!

Vi har begränsningar. Team Valter och mami. Jag kan ha idéer om vad jag ska göra under en dag – men hela korthuset faller om Valter inte sover eller har magknip eller något annat som stör honom. Då blir inget gjort och ingen är glad. Och allt blir försenat eftersom när jag en gång får en liten paus måste prioritera mina egna basala behov, därefter markservice, sen mina projekt.

Tiden är ett mysterium. Hick, så har en hel dag gått. Det är min största mammabekännelse idag. Att jag inte alls hinner med någonting som jag vill.

Jag börjar dock vänja mig vid det här – att ingenting jag gör följer regelboken. Inte graviditeten, inte förlossningen, inte återhämtningen, inte amningen, inte bebisen. Inte bärsjalen. Valter HATAR bärsjalen. Han gillar inte att vara i famnen och låter sig hellre vaggas till sömns av ett fordon/maskin/havsbris/vägarbete – än en människa.

Vrider litet på mig nu när jag tänker på vad barnmorskan på amningspolikliniken sa;
”jag gissar att du är den typen som vill ha mycket kontroll.”

HICK!

Jag? Mycket kontroll?
Eh. Jag ser det inte alls på det sättet men kanske om man jämför med andra, vad vet jag hur andra resonerar och lägger upp sina liv.
Kanske är det det faktum att jag faktiskt försöker ”lägga upp mitt liv” som gör skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att det är varken mycket begärt (eller ens naivt) att förvänta sig att en bebis ska sova och när han inte gör det ska han trivas nära mig i famnen. Så blev det ju inte – och klart som tusan försöker jag ta kontroll över situationen.

Vad jag vet är att jag är en problemlösare av rang och jag ger aldrig upp. Det ska funka. Det ska banne mig fungera på något sätt. Men inte till vilket pris som helst. Inte till självuppoffringens rand. Då testar jag något annat.

Och sån är Valters mamma.
Sämre kunde han väl ha?

Avslutar dagens inlägg med ett favorittuttryck.
God loves a trier.
Säger det till mig själv flera gånger om dagen och det känns stärkande. Det känns som att jag har en gosig, klok kyrktant med mig i fantasin. Som något slags alter ego. Hon peppar mig. Kanske är det min egen saknad efter en nära far/morförälder som skapat sig själv.

Hursomhelst vill också jag bli en klok, trygg tant när jag blir gammal. Som fixar allt, odramatiskt och lätt. Som säger rätt saker. Som både peppar och lugnar.

Får väl börja med att bli en så bra mamma jag kan.
Försöka. Varje dag försöka.
Göra om göra rätt. Testa nytt. Testa annat.

Hick!
Så plötsligt sitter jag här och tvinnar mina skrynkliga händer i knät och mumlar
samma saker som alla andra gör vid den här åldern
att inte visste jag att detta var livet,
och att allt,
ja ALLT, har sin tid.

Framför allt så går den så fort.

3 frågor och 3 svar

Så kom äntligen dagen när jag kunde sätta mig ner och skriva blogg! Betyder det att babybubblan börjar spricka upp? Jag börjar återhämta mig? Ni som har erfarenhet – när tyckte ni att det blev vardag igen efter första barnet? Svara gärna i kommentarsfältet.

Idag kör jag en liten Q & A med svar på frågor jag håvat in på en av mina storys på instagram.


FRÅGESTUND

Sista tiden som gravid, förlossningen och första tiden med barn!
Oj! Hm.
Spontant känns detta som en helt omöjlig fråga att svara kortfattat på. Det var säkert menat som rubrikförslag. Bra sådana – och jag ska absolut försöka blogga om dem. Måste bara vänta tills en dag när bebis låter mig författa lite längre texter igen (men det ska väl inte ta så länge nu när vi båda slutat gråta och skrika så mycket om dagarna, heh).

Men för att ändå svara kort och koncist;

1. UTDRAGET PÅ ETT STILLSAMT OCH TRÅKIGT SÄTT
2. UTDRAGET PÅ ETT VÅLDSAMT OCH PLÅGSAMT SÄTT
3. INTENSIVT PÅ ETT BRA; MEN INTE SÅ ÅTERHÄMTANDE SÄTT*

*Faktum är att idag, 3 veckor och 4 dagar efter förlossningen, är den första dagen jag känner mig någorlunda ”normal” i huvudet. Alltså, inte totalt utmattad och/eller sjuk av något.

Jag hann ju bara hem från BB (som definitivt inte är något vilohem trots alls service) så fick jag migrän, sedan feber (pga mjölkstigning), sedan muskelinflammation från absoluta helvetet (i skuldran – gick med en tens-apparat i 3 dagar för att stå ut med smärtan), sedan feber igen (bröstinflammation). Däremellan fick bebben släng av kolik (misstänker d-vitamindropparna) och det var hemskt! Hoppas att det var en engångsföreteelse. Nu äter jag antibiotika och har själv börjat må bättre.

Det känns, ta i trä, som en ganska ”vanlig” söndag idag och det känns väldigt bra. Har fått sova ca 5 timmar inatt, inte i sträck men ändå! Kunnat göra normala saker igen här hemma. Vi hoppas att nästa vecka fortsätter i samma stil så vi får en chans att bli till folk igen.

Ärret från snittet irriterar (kliar, stramar), men gör inte ont längre. Min största krämpa är faktiskt hudbristningarna som kliar så infernaliskt! Speciellt i knävecken och insida lår. Fattar inte hur i hela friden man kan få bristningar där?! Jag fick ganska mycket märken de sista veckorna pga all vätska.

Vad ska lillen heta?
Valter Emil Vesterback (Valter är tilltalsnamnet).

Ser fram emot att börja planera för dopet nästa vecka!

Vad är din största dröm?
Min största dröm är att kunna kombinera mammalivet och arbete på ett hållbart sätt som freelancer och hemmajobbare. Leva som jag gör nu, fast bättre. Köpa ett hus som är anpassat för just denna livsstil med ett kök som lämpar sig för mina receptjobb! Köket behöver vara både snyggt, funktionellt och ha rätt belysning. Jag måste också ha översikt över barnet eller barnen. Så; en öppen planlösning blir aktuell!

För övrigt drömmer jag väl ännu om att lyckas nå lite högre i karriären; alltså medverka i någon typ av mediaformat utöver detta. Jag vill ännu nog känna att jag ”lyckats”, så att säga. Men jag är klok nog att inte fixera mig vid en viss utgång utan låta dörren stå öppen.

Så. Välkommen, möjligheter.

 

Bomullsbabyn och det så kallade fullbordade äktenskapet

Det är en regntung och seg söndag. En maskin laddad med nerspyttade sängkläder och trasor surrar på och vi har nyss beställt pizza. Jonas undrar om jag har sett hur sött babyn sover? Han måste gå och ta en bild. Själv försöker jag som bäst ladda upp alla miljontals bilder jag har på ungen från mobilen till mitt one drive-konto. Alla bilder laddas upp och sparas; även de suddiga. Vågar inte ta bort en endaste en.

Idag firar vi ett år som gifta, Jonas och jag. Folk brukar skratta när jag förklarar hur det gick till när vi ”friade” till varandra – det är ju så kalkylerat alltihopa. Det var ju så att vi bestämde att ville bli en familj och försöka få barn. Men före det ville jag nog vara gift, och före det ville vi nog förlova oss. Så det gick lite ”baklänges” fram – men å andra sidan är det ju helt logiskt tänkt!

Vi förlovade oss 1 maj 2018, gifte oss 18 augusti 2018 och ca ett år senare – 31 juli 2019 – gick planen i lås när vi blev föräldrar till lilla V! Obs, jag avslöjar namnet i nästa inlägg då jag kommer att svara på frågor som ni skickat till mig på instagram.

Som de nyblivna föräldrar vi är så firade vi inte bomullsbröllopet desto mer storslaget än med varsin kaffekopp och smulpaj från gårdagens släktbesök.

Vi roade oss med att öppna ”ordet är fritt”-lådan som svägerskan haft fram på vår bröllopsfest med strikta instruktioner om att inte få öppnas förrän just idag. 

Så många lappar var det inte i lådan, men flera lustiga.

Som den här lappen; om det blivit något smått? Kul för oss att kunna säga JA! Fanns också fler andra (ganska givna) anspelningar på hur kvällen skulle kunna få sluta för brudparet. I den äkta sängen!

Nå, ni ser ju facit klart och tydligt. En himla tur vi hade ändå att det gick så väl – tänk vad ledsamt om planen inte lyckats? Det är ganska vågat ändå av oss, av alla, att bara förutsätta att man ska fixa något så komplicerat som att skapa en helt ny person. Så där bara.

Om jag ändå får vara lite mallig – som den historienörd och smygroyalist jag är så måste jag hänvisa till alla dessa kostymfilmer och serier om kungarikens öden som jag sett i mina dagar. Hur lyckad är inte jag? Jag levererade en tronarvinge, en son, inom ett år! Jag får behålla både huvud och kronan på den.

Det (då) otänkbara faktum att det är mannens arvsmassa som bestämmer könet på barnet (och således är totalt utanför kvinnans kontroll) hjälpte dock ingen drottning på den tiden. Tänker på det ibland, hur orättvist det har varit att vara kvinna genom tiderna. Har också läst litet om bröllopsseder och bruk nyligen och försöker resonera med mig själv hur jag riktigt tänker när jag så gärna ville bli gift och dessutom gick med på att gifta mig i kyrkan. Egentligen står jag ju inte alls för den religiösa aspekten av det. Likväl känns det fint att vara i äktenskapet. Jag skulle göra det igen! Alla är vi hycklare i olika grad… 

Folk säger att det inte känns annorlunda efteråt, att vara gift alltså. Livet fortsätter som vanligt. Men jag håller inte med för egen del. Det symboliska värdet och civila statusen betyder jättemycket för mig och det har varit ett härligt år! Känner mig som en ny person med nytt namn och allt.

Jag är så nöjd med att vara fru! Det känns tryggt och redigt. Jag antar att det är den borgerliga familjekulturen som jag omedvetet strävar till att uppnå. Och självklart kärnfamiljen. Som skilsmässobarn är det ju idealet och vad i alla fall jag vill ge mina barn om jag bara kan. Obs, säger inte att det ÄR idealet, så himla omodern och konservativ är jag faktiskt inte, utan att det är idealet för mig. 

Skulle gärna gräva lite djupare i det här med äktenskapet och förankra mina tankar bättre i historien och samtiden, men en bebis håller på att vakna och en pizza svalnar! Här kan ni läsa en intressant artikel om ämnet. 

Konstigt bara hur liberal jag är inför andras livskonstellationer samtidigt som jag själv, med glädje och uppsåt målar in mig själv i ett normativt hörn pyntat med 50-talsvärderingar. 

Nåväl. Jag får väl vidhålla rätten att få göra ologiska livsval, heh. 

 

En nystart och en rivstart

Fjortonde augusti och hösten är här på riktigt. Mysigt, tycker jag. Jag har alltid älskat hösten – egentligen hela upptrappningen till vintern (även hemska november). Den här tiden på året känns det som att jag ”lever upp” igen – för att peaka någonstans i december, som är ”min” månad. Herregud, fyller ju 31 i år. Känns som att man bra kan sluta räkna åren nu. 31-39 har inte så stor betydelse.

Men höst-lättnaden, ja. Jag hör alltså inte till dem som sörjer sommarens slut! Det är något med folk som återgår till rutinerna igen som känns lugnande för mig. Jag är en doer och ingen semestertyp. Vill helst att alla andra ska vara doers också. Då är allt i sin ordning.

Njäh, sommaren är inte mitt element. Jag får ju alltid en släng av vad jag kallar summertime sadness. Det känns som att livet sätts på paus lite för länge för min smak.

Men detta betyder inte att jag är en sån tokig, manisk människa som gillar att ha fullt ös. Jag trivs bäst när jag har något smått, lagom svårt och intressant som puttrar på spisen – så länge det är någorlunda konstant. Alltid något att se fram emot och förbereda. Alltid något på gång. Och på hösten är det okej att vara sån.

Jag tänker att hösten både för med sig nya spännande saker samtidigt som den är så där ”tryggt tråkig”. Förstår ni vad jag menar? Det är nystart blandat med de samma, vanliga rutinerna.

I måndags satt vi och reflekterade över skolstarten jag och Jonas, och jämförde erfarenheter som barn. Själv längtade jag alltid efter skolstarten och tyckte det var så roligt att börja skolan. För Jonas var det helt tvärtom. Ett år, berättade han, att han känt sig så stressad inför skolstarten att han spytt utanför dörren innan han gick in! Stackarn. Man önskar man hade funnits till för varandra redan då och hjälpt varandra. Sådär som vi gör nu. Är varandras ”föräldrar”, på sätt och vis.

Men nu har vi ju ett eget barn att beskydda och ta hand om. Han är 14 dagar gammal idag och han håller oss minst sagt sysselsatta! Bara framtiden kan berätta om han brås på sin mor eller sin far då det gäller skolan, men vilket som så har han ju åtminstone en förälder som förstår honom.

Det är förmodligen för tidigt att spekulera kring hurudan person han kommer att bli – men han verkar, tycker jag, vara rätt självständig till temperamentet. Han sover i sin egen säng från starten och har i alla fall inte ännu visat några tendenser på att kräva särskilt mycket närhet ännu. Han är inte så klängig. Jag menar, man har ju t.ex fått höra så mycket att DET ÄR MAMMA SOM GÄLLER I BÖRJAN och pappan som får ta ett steg tillbaka. Men för oss är det nog helt jämlikt med matningen och omsorgen och han verkar inte ha någon skillnad på oss två heller. Båda duger lika bra.

Och mat och omsorg – ja det är ju verkligen ett heltidsjobb med en spädis! Vår kille är den konstant hungriga typen. Det känns som att man bara hinner avsluta en matning innan det är dags igen. Jag klarar inte av att amma honom vid varje tillfälle då jag får rätt ont av den bitska (men söta) lilla pirajan ännu – men att pumpa går bra (depåerna är fulla) och han tar sen också flaskan villigt utan att det påverkar helheten negativt. Han har bra sugteknik och jag har mjölk. Vi har fått bra med stöd från amningspolikliniken så bara mina bröst läker och härdas (ville lite för mycket i början och fick sår) så hoppas jag att jag kan helamma utan problem. Men – jag gillar det praktiska med att pumpa och ge flaska. Matningen går ju så mycket snabbare då och vem som helst kan mata.

Barnsängstiden annars då? Tja. det går väl ut på att försöka hålla bebis nöjd (ett ganska tufft uppdrag vill jag tillägga). Ni vet, bebisar har verkligen noll tålamod så man får lägga på ett kol hela tiden. Kommer på mig själv ibland med att vyssja och hyssja och förhandla med honom redan ”du kommer iiiinte att svälta ihjäl, jag lovar”! Mamma måste bara gå på toa först schhhhh håll uuuut”! 5 minuter! Pappa fixar! Snaaaart schhhh såja”.
Apropå barnsängstid så är jag nog väldigt aktiv och rörlig för att vara nyopererad. Jag har, som sagt, varken lust eller tålamod att ligga stilla.

Vi pratar ganska mycket med pojken, speciellt Jonas! Han skojjar, tjoar och tjimmar med honom. Lite som Baloo och Mowgli – ”jag ska lära dig allt jag kan”! Det är beundransvärt med tanke på att han inte får mycket respons tillbaka. Jag har istället anammat en mjukare, tröstande kommunikationsstil och föredrar att viska ömhetsbetygelser till honom. När andra sjåpar sig och pratar högljutt och smått överdrivet med honom föredrar jag att hålla en privat konversation som kanske bara de som står närmast kan höra. Helst bara han och jag.

Det är lite underligt, men det känns faktiskt ibland som att jag har ett större anknytningsbehov till honom än vad han har till mig. Det som att han tröstar mig lika mycket som jag tröstar honom! Han är verkligen både min smärta och min medicin.

Jag har ju varit ganska ledsen efter förlossningen då den blev som den blev. Inte för att jag är bitter på något sätt eller önskar det hade varit annorlunda, egentligen. Jag kom ju för bebisen, inte för förlossningen. Jag är bara sorgsen för att jag inte minns så mycket och det jag faktiskt minns är så osammanhängande och i o-ordning. Jonas har fått fylla i väldigt många minnesluckor i efterhand åt mig.
Hur ska jag ens kunna skriva en förlossningsberättelse här på bloggen?  Allt bara hände åt mig. Jag var bara kroppen som uthärdade allt. Och det var hemskt. Riktig hemskt. Det gjorde så ont och kändes så hopplöst. Vill inte ens tänka på hur jag hade mått utan smärtlindring. De pumpade mig verkligen full och jag tog tacksamt emot.
Så typiskt mig att falla på en naturlig komplikation. Min kropp gjorde allt rätt, försökte pressa ut barnet outtröttligt och för för fulla muggar och ändå hjälpte det inte. Min naturliga förlossning hade, för ett par hundra år sedan, blivit min naturliga död. Tänk så sorgligt på en frisk mamma och ett friskt barn. Vi hade bara lite otur.
Självklart var jag aldrig rädd för mitt liv – på ett modernt sjukhus, övervakad av både läkare, sköterskor och maskiner. Men min kropp kände inte så. Jag kom liksom i kontakt med något väldigt primalt där ett tag. Som djuret i fällan. Det var en hemsk känsla att vara fast i den skärselden med sig själv. Att veta att mina värkar inte tar mig närmare bebisen, bara närmare utmattningen. Då var profylax, dykövningar och studs på bollen inte mycket värda och jag är väldigt tacksam att jag fick mina sprutor och tid ensam med maken tills medicinerna tog slut och det blev dags att plocka ut pojken (som mådde hur bra som helst, bara 1 minuspoäng för gulhet).

Men det var då. Det är bara ibland på nätterna jag blir ledsen och ältar förlossningen. Dagarna i bebisbubblan får en att glömma allt som varit jobbigt. Vi är ju så lyckliga som fick gå hem med en sån fin pojke, det får ju inte alla. Jag är så tacksam!

Friska barn är det viktigaste och jag har inte blivit avskräckt ifrån att skaffa fler barn även om jag får glömma min tanke om pseudotvillingar. Kroppen behöver vila ett år från graviditet efter snitt och dessutom vill jag inte vara höggravid en sommar till, det var ingen höjdare faktiskt.

Jag brukar se varje höst som en nystart, som det verkliga nyåret, och visst är det starten på ett helt nytt liv för oss nu som småbarnsföräldrar. Babyn påverkar ju alla delar av mitt liv även utanför hemmet; mitt sätt att jobba, träna, göra upp planer… Allt ska omkalibreras!

Det är spännande tider!

Tiden går så jättesnabbt nu så den nystarten kommer nog automatiskt. Dagarna rusar fram och det händer så mycket hela tiden. Vilken totalomvändning från tredje trimestern då jag trodde jag skulle bli galen av leda.

Nu kommer jag förmodligen aldrig att ha tråkigt i mitt liv igen. Och det passar mig alldeles utmärkt.

Himmelen utan en prick

Tänk att jag håller ett barn på min arm,
och ser mig själv i dess blick.
Och vindarna vandra och solen är varm
och himmelen utan en prick.

31.7.2019, kl. 17.46.

Onsdag, för en vecka sedan, kom vår son till världen.
Gossen höll sin mamma på sträckbänken en hel vecka över den beräknade tiden.
Sedan kämpade vi på i 3 långa dygn innan han slutligen kom ut på operationsbordet med ett gurglande läte.

Han föddes i vidöppen bjudning med akut kejsarsnitt.
Det kändes som för evigt; men slutstriden tog bara 12 minuter.

Finns så mycket att skriva om detta samtidigt som det inte finns så mycket ord.
I alla fall inte ännu.

Itsenäinen poika, konstaterade läkaren.

Ni vet var ni läste om denna bestämda typ först!

Headstrong eller ej – för mig är han ”min lilla groda” och vi är så vansinnigt förälskade i honom.

Vi hörs snart igen när jag återhämtat mig och njutit klart av bebisbubblan.

Kram.