Dagbok


Glamourös med grön skönhet – jag testar växtfärgning hos Kika’s


Kommersiellt samarbete med Kika’s

Oj, idag har jag mycket att skriva om! Jag måste riktigt tygla mina fingrar som vill flyga över tangenterna och explodera i superlativ (!!).

För det första; visste ni att det finns en alldeles ljuvlig skönhetssalong, spa och butik här i Vasa som enbart använder naturliga produkter? Stället heter Kikas och det  finns i Wasaborgshuset, Vasaesplanaden 14, med ingång från gränden. Jag har nyligen blivit kund hos dem och i samma veva har jag fått upp ögonen för naturlig skönhetsvård.

Herregud, så inspirerande.

För det andra; visste ni att naturlig hårvård inte alls behöver vara synonymt med noll styling?
Bli inte arga på mig nu, men jag har i alla fall alltid förknippat ekologisk hårfärgning med trista, vildvuxna frisyrer. Jag har sett naturlig skönhet som ett  ställningstagande mot skönhetsindustrin, och det har tidigare gjort mig lite tveksam till att ta steget mot naturlig hårvård. Inte för att det är något fel med bohemisk livsstil (if you like it I love it), men det är inte “min stil” och dessutom tycker jag om att pyssla med mitt utseende. Det är ju ett intresse, som allt annat.

Men hör på det här; jag har precis fått sitta i stolen hos Kika’s ekofrisör Linda Örn – och jag har nog aldrig haft en så trendig färgning som nu. Tänk vad man kan göra med växter! Jag gick ut därifrån med glänsande, svallande  lockar och förnyat självförtroende – inte alls som ett öjbergstroll med mossa i håret (fniss).

Upplevelsen och miljön var också som vilken trendig salong som helst. Verkligen guldkant i vardagen.

Kika’s Natural Green Beauty and spa ägs av företagaren Marika Suomalainen, bosatt i Replot. Marika är kosmetolog och har drivit Kika’s sedan 2009, i lite olika format. Konceptet i dess nuvarande form, med kosmetologtjänster, spa, butik, webshop och ekofrisör har funnits i ett år i wasaborgshuset. Marika hade tidigare sin mottagning hos Sports gym på Brändö, och den finns fortfarande kvar.

 

Varför har jag inte gått hit förut? Jag kunde ha fått så bra hjälp med mitt hår redan när jag fick problem med mina gröna skiftningar (metallföroreningar), och jag hade inte behövt plåga min känsliga hårbotten så mycket med kemikalier för att fixa det.

Här ser ni förvandligen:

Men, låt oss ta detta från början.
Ni som läser min blogg kanske känner till Michaela Finne som jag nyligen intervjuade i Våga satsa-podden. Hon har brottats med svår akne och har prövat alla möjliga behandlingar för att läka sin hud. Hos Kikas har hon fått hjälp på naturlig väg och på den vägen fick jag höra om det här stället.
Om jag ska vara riktigt ärlig, så fattade jag inte grejjen först. Jag tog Michaelas rekommendationer i sociala medier med en nypa salt, för jag menar – SÅ fantastiskt kan väl det väl ändå inte vara? Säkert helt bra men magiskt? Helt fantastiskt?

GULD?

Detta som Michaela talar varmt om; Esse Scincare – hudvårdsprodukter med aktiva ekologiska och probiotiska ingredienser som lugnar och läker känslig hy. Jag har ju som tur inte problem med akne, men jobbig blandhud. Jag funderar därför på att skaffa det här prova på kitet för oljig/kombinationshud och se hur det påverkar mig!

 

Sen började jag även se andra personer i min bekantskapskrets diskutera Kikas på facebook – och med lika stora ord! “Behandlingen var alldeles himmelsk”. “Som att sväva på moln”. Rekommenderas varmt!
Hm, det där låter ju nog intressant, tänkte jag. Kanske något att önska sig i julklapp?
Jag tog en titt på hemsidan och konstaterade att den var förvånansvärt välgjord, med webshop och bokningsystem och allt. Det gav ett gott intryck.

Men ni vet hur det är. Nån gång, ska jag testa…

Det som slutligen fick mig att boka tid på riktigt var när vi diskuterade problemhår på jobbet. Många har verkligen problem med att de reagerar på kemikalierna. En kollega rekommenderade att fixa håret med växtfärg. Vart då? undrade jag. “Gå till Kikas”! sa hon.

Så jag gick till Kikas – och blev förtjust, även jag.

Några veckor senare sitter jag här i den gräddgula stolen hos Kikas ekofrisör Linda Örn. Jag berättar om mitt utgångsläge; hårt blonderat hår som på grund av metaller i vattnet blivit grön-gulaktigt – vilket jag försökt täcka med alla möjliga färgningar. Värst skada har de butiksköpta färgerna gjort. De senaste färgningarna hos frisör har slutligen gett bra resultat utseendemässigt men min hårbotten är ilsken, kliande och röd av alla turer. Till på köpet har all färg från den senaste färgningen runnit bort ur håret.
Kvar är en daskig och trist kalufs och en tjej som börjar bli riktigt trött på att laborera med färgburkar.

Ser ni den lilla fläcken av mörkbrunt hår? Det är det enda som är kvar av min färgning som jag gjorde i mitten av mars. Folk undrar om jag gjort något med mitt hår igen – “du har gjort nåt med håret – har du ljusat upp dig?” LOL. Nej.

Utväxt har jag också fått, men det såg inte så farligt ut just på denna bild. Värst i benan.

Behandlingen började med konsultering och analys av mitt hår och hårbotten. Linda berättade om växtfärgning – vad det innebär och hur det fungerar – och vad jag kan förvänta mig av behandlingen.

 

Växtfärgning är en process och resultatet är väldigt individuellt, förklarade Linda. Alla har sitt eget unika utgångsläge! Man jobbar alltså MED naturen, inte mot den. Alla färger går att uppnå förutom onaturliga färger som chockrosa och platinablond. Du kan alltså inte peka på en hårkarta och säga – “den där färgen vill jag ha” som på en traditionell salong. En traditionell frisör vet hur resultatet blev före den går hem, men en ekofrisör ser inte det slutgiltiga resultatet av sitt arbete förrän efter ett par dagar då färgen utvecklas och mognat. Färgen oxiderar. Håret kan också skifta litet i grönt eller blått direkt efter färgning, men även det försvinner. Ofta redan samma kväll.

Det är alltså många faktorer som spelar in när du färgar med växtfärg. I vissa, envisare fall, behövs dubbla färgningar. Då brukar kunden ibland välja att gå hem med färgen i håret eftersom det blir så långt tid att vänta. Detta gäller ifall du har grått hår.

I mitt fall bestämde vi oss för en färgning – men två olika nyanser. I botten valde Lina”soft black” och i längderna “light brown”. Mörk botten är ju himla trendigt just nu, och inget som jag haft förut, så det lät spännande. Linda kunde inte garantera att färgen håller bättre i håret än den syntetiska (växtfärg går nämligen inte på djupet av hårstrået) men hennes egen färg har hållit trots liknande problem. Men jag är dedikerad till den här metoden nu, vi kommer att fortsätta jobba med mitt hår framöver tills det blivit starkt och friskt igen.

Viktigt också att påpeka att du inte kan växla mellan växtfärg och syntetisk färg helt problemfritt. Svarta och bruna växtfärger innehåller till exempel indigo vilket i kombination med blondering resulterar i blått hår! Så när du en gång väljer den naturella vägen gör du bäst i att hålla dig till den. Det bör ju också vara din intention när du börjar med det här! Den skonsamma behandlingen är ganska bortkastad om du ändå fortsätter med syntetiska färger, schampon och stylingprodukter. Själv använder jag mest arganolja nuförtiden för min frissighet, inget mer. Jag är dedikerad till det här, som sagt. Naturligt stylish! Det går!

Vi började med en vårdande och djuprengörande algbehandling. Detta för att pigga upp mitt hår och hårbotten och få bort alla orenheter och kemikalierester. Behandligen ger lyster och glans och rekommenderas för alla förstagångskunder innan man tar steget till växtfärg eller lerblekning.

Eftersom jag har så irriterad hud i nacken lade Lina extra mild behandling där – torv! Tyvärr har jag ingen bild på det, men det kändes ganska skönt.

Grönt är skönt! Jag har mycket hår så det gick åt två koppar.

Halvvägs.

När all algbehandling var penslad i håret packades mitt huvud in och jag fick sitta och vänta en stund. Under tiden visade Linda mig hur algerna ser ut.

Jag tänkte att de skulle likna typ… sushi-alger! Men det liknar mera sågspån, faktiskt.

Sen fick jag gosa ner mig i tvättstolen som hade inbyggd massage (mmm) och all den tunga geggan sköljdes bort.

Nästa steg! Färgning. Nedan ser ni de gröna byttorna med färg som ska generera den ljusbruna och den svarta färgen. Är det inte ganska fantastiskt att det fungerar? Enda omedelbara nackdelen är kanske doften av vått hö eller stall. Men jag är från landet, så jag överlever.

Dags att vänta 45 minuter. Inte så värst länge i frissatid.

Under tiden fick jag en pratstund med företagets ägare Marika Suomalainen, eller Kika. Hon brukade kallas för det som barn, berättade hon. Därför heter salongen Kika’s!

Jag tyckte om den familjära stämningen hos Kika’s. Varken Linda eller Marika är ju bekanta till mig från tidigare – men det tog inte länge förrän jag kände mig som en gammal vän till dem, eller i alla fall som deras stammis! Vi pratade om ditt och datt och hängde i salongen. Linda fixade till Marikas frisyr medan mitt hår verkar. Jag fick kaffe med ihavre-mjölk (gott!) och hann även byta några ord med övriga i personalen.

Man kan lugnt säga att jag kände mig som hemma! Det är viktigt tycker jag när man är på skönhetsbehandling, att man kan slappna av och göra det man trivs med. Jag tycker om att småprata, speciellt om sånt jag annars inte diskuterar så ofta med någon. Tjej-stuff, ni vet.

Hos Kika’s finns alla möjliga spännande produkter som jag aldrig sett förut! Jag passade på och gick runt och spanade in deras kosmetikprodukter extra noggrant. Vilken dröm att sakta men säkert kunna byta ut sina sminkprodukter till naturliga märken. Speciellt nyfiken blev jag på make up-produkterna från Inika organics.

Efter en stund gick Linda över till mig och jag fick jag håret tvättat, fönat och lockat.

Vad tycker ni om slutresultatet?

Snyggt va?

Jag kände mig så fin i min naturliga färgning och gick direkt och tog förlovningsfoton i min nya frisyr. Hur de fotona blev kan ni se i gårdagens inlägg.

Hoppas att ni också blev inspirerade att testa växtfärgning hos Kikas! Jag kommer i alla fall att fortsätta gå hit nu när jag har en långsiktigare plan för mitt hår. En plan som känns vettig och balanserad.

Om du är intresserad av växtfärgning rekommenderar jag att du tittar in hos Kikas och låter Linda ta en titt på dit hår! Du kan också boka direkt på deras hemsida, länk till bokningen här.

 

Jag frågade förresten Linda vad som är den vanligaste orsaken till att kunder väljer att övergå till växtfärgning. Hon svarade att det bland de yngre främst handlar om medvetna kunder som väljer ekofrisörtjänster för att de önskar leva ett liv med mindre gifter, både för sin egen skull och för miljön. De äldre kunderna vänder sig däremot till ekofrisörer för att de inte längre tål vanlig frissafärg och alltså redan har problem med utslag och allergi.

En annan viktig aspekt, som jag tänkt ganska mycket på, är att jag vill stödja arbetsplatser som inte är skadliga för frisörerna. Man ska inte behöva bli sjuk av sitt arbete om det finns andra metoder som bevisligen fungerar.

Med andra ord; stöd en ekofrisör – boka tid till Kikas 😉


EFTERORD:
2 dagar senare – håret lite “mustigare” i tonen än vid färgningen
2 veckor senare – det orangea har försvunnit i topparna och kvar är en ljusbrun färg (tycker om det).
Den mörka bottenfärgen är mahognybrun och sitter riktigt bra. Färgen är jämn i håret och har inte rasat ur som den brukar vid det här laget. Är skitnöjd!
Enda minuset är att håret lutade vått gräs rätt länge, men nu tänker jag inte på det längre.

Malin Båtmästar

 Bild från Venn, i onsdags.


Svaren på bloggenkäten


Tack till er som svarade på min bloggenkät! Av erfarenhet vet jag hur hiskeligt svårt det är att få folk att svara på feedbackformulär- så jag får väl vara nöjd med mina 11 st. Speciellt eftersom jag inte lockade med något pris, eller så.

Här kommer i alla fall svaren som kom in- och mina kommentarer på dem.

Spridda skurar! Lite förvånad blev jag ändå över åldersgruppen 16-25. Ni var också snabbast med att fylla i enkäten. Inbillar mig att ingen under 30 läser min blogg så jag blev lite glad då faktiskt.

Hej, fellow landskapsmän (kvinnor). 🙂 Kul att ni följer mig!

Tog dock en snabb titt på mitt statistikprogram, geografiskt placerar sig mina läsare så här:
1. Helsingfors (27 %)
2. Åbo (18 %)
3. Vasa (17 %)
4. Tammerfors (8%)
5. Jakobstad (5 %)

Malinsblogg.fi – bloggen – är min aktivaste blogg hittills så jag är inte så förvånad.

 

Ingen överraskning här heller.

Ingen vill läsa mer om mitt privatliv i alla fall. Kanske för att jag inte har nåt, haha! Eller så betyder det att jag redan är rätt transparent med allt som händer i mitt liv och det är bra så.
Den här frågan var annars lite illa ställd då man bara kunde välja ett alternativ. Kanske hade procentarna fördelat sig annorlunda med möjligheten att välja flera favoritområden.

Mat och personlighet, vill ni läsa om mest i alla fall. Betyder att jag har en bra uppdelning på bloggen!

En fundering: vad skulle hända på bloggen om jag blev gravid? Skulle ni vilja läsa om det då eller skulle bli en osmakligt mix tillsammans med maten och företagandet? Förstå mig rätt här nu… kan skriva om ALLT (och graviditeter är fina, inte osmakliga) men undrar om det är vettigt i kontexten. Jag tror att jag inte skulle skriva om det alls, faktiskt. Bara om om någon uttryckligen frågade något om det.

Ps. Vet inte om ni märkt det – men jag har faktiskt medvetet valt att sluta skriva om sjukdomar och krämpor här (obs disclaimer, graviditet är inte en sjukdom, ny mening – nytt tema). Tycker faktiskt att jag är duktig som lärt mig att vara sjuk ibland utan att hela världen måste veta om det.

Summa summarum; alla delområden har en läsare.

Tack för de fina orden. Borde lägga upp denna bild på väggen för motiga dagar.

 

Nummer 1 och 3 är på G!
Till dig som skrev den sista kommentaren; du kommer att gilla min nya kokbok för där är temat glutenfritt, sockerfritt, mjölkfritt och äggfritt. Så håll ut!

 

  1. Jag uppskattar din ärlighet 😉
    2. Håller med.

 

De som läser om mat kommer faktiskt in bara för receptet så därför kommer jag att fortsätta hålla mina vardagsbetraktelser och matrecept åtskilda. Men annars good point! Det har också med SEO att göra, lite cyniskt men – nödvändigt.

 

TACK SNÄLLA NI FÖR KOMMENTARERNA!


Småföretagarliv i Korsholms skärgård


Det finns arbetsdagar – och så finns det arbetsdagar. 🙂

Just den här tisdagen började ändå på normalt vis. Steg upp kring 7, samåkte med Jonas till jobbet och stämplade in lite efter 8. Startade datorn och svarade på e-post och annat kontor-igt. Kaffepaus vid 9. Det vanliga.

Därefter kom min kollega Linda till huset. Vi jobbade en stund och sen var klockan redan 11 – så vi åkte vi in till centrum på lunch. Linda ville äta “nån fräsch sallad” så jag föreslog Raawka, där vi åt… en fräsch sallad.

Får aldrig min egen hummus lika god som deras. VILL KOMMA SOM PRAKTIKANT!

Det är efter lunchen som denna normala arbetsdag övergår till en extraordinär arbetsdag.

Våga satsa podden SUMMER TOUR!

Vår podcast om och med österbottniska företagare ska nämligen ha sommartema i juni-juli. Lite kortare avsnitt med tydligt fokus på sommarnäringar. Turism, till exempel.
För att kicka igång serien bestämde vi oss för att göra en utflykt av det hela och banda flera stycken avsnitt på en dag.

Vi tar alla chanser att komma bort från kontoret och ut på fältet, men det var faktiskt bara en slump att vi råkade pricka in podcast-touren på denna ovanligt vackra sommardag i Maj. En av de sista innan vårvädret stabiliserar sig och går ner till mera normala 13-16 C.

 

Idag åkte vi alltså ut i Korsholms skärgård för att ta pulsen på fyra stycken företagare och som sagt: herregud, vilken härlig dag för ett sådant projekt! Varmt, soligt och klarblå himmel. Linda hade planerat allt i minsta detalj och jag behövde bara hänga på.

Vårt färdmedel, Lindas “sommarbil”. Jag har aldrig åkt cab förut, så nu fick jag checka av det på min bucket list.

Första stoppet, Björkö och Kvarkens värdhus.

Vi fick en rundtur och pratstund med ägarinnan Anne Ojala.

Vårt första poddavsnitt på finska, faktiskt! Tur att Linda är tvåspråkig, skulle bli aningen trögt att höra mig stamma fram frågorna.

Andra stoppet; Salteriet. Här fick vi till poddens andra avsnitt på finska!

Kimmo Kauppila är inne på andra säsongen som restaurang-caféägare och vi pratade om Kimmos företagande och småföretagarliv i skärgården.

Ni får lyssna på samtalet så snart jag klippt ihop det och fått grönt ljus från alla inblandade.

Efter Kimmo fick vi besök av Fredric Sandvik på Kvarkenturer. Otroligt sympatisk typ som var trevlig att prata med. För honom var poddar inget nytt för han brukar lyssna på bokpodden med Anne Hietanen, sa han. Så otippat!
Han ville dock inte vara med på bild för han hade inte klätt upp sig för dagen! 😉 Här hittar ni dock bild på honom .

 

Efter inspelningen med Fredric fick vi sätta på ett kol för att hinna i tid till vår avtalade tid med Freddi Skott på Kalles Inn.

Jag har aldrig varit ute till Klobbskat förut så jag blev faktiskt ganska tagen av hur vackert det var där.

Freddi visade oss runt på området och det fanns verkligen så mycket att se! Hade förstås inte med kameran på själva vandringen… Men det var häftigt. Nästa projekplaneringsdag på Kalles inn? JA? Hoppas chefen läser.

Freddi väntade en bussplast med gäster – så det blev bråttom att podda! Vi hann precis bli klara när bussen anlände på gården.

Jag fick passa på och knäppa bilder medan samtalet pågick, för att spara lite tid. Lyssnade ändå med ett öra.

En snabb visit – men inspirerande.

Efter besöket på Kalles inn åkte vi raka spåret tillbaka till Vasa, med undantag för en snabb wc-paus på Bernys. Linda slängde av mig hemma på kyrkoesplanaden och sedan styrde hon kosan hem till Jeppis.

Vilken tripp!

Nästa podcast summer tour tänkte vi skulle kunna bli en tripp söderut. Vem ska vi åka till? Tipsa gärna om företagare som skulle passa vårt sommartema!

Restauranger, lokala förmågor, sevärdheter… Mejla mig på malin.batmastar@yrkesakademin.fi .


Från djupet av mitt hjärta


Det pratas mycket om olika triggers nuförtiden och hur vi påverkas negativt av allt möjligt i samhället (andra människor val, reklam, etc). Fenomen som eldar på våra personliga komplex, vår mindervärdeskänsla, avundsjuka och annat som får oss att må riktigt dåligt. Speciellt i våra sociala medier får vi alla dessa triggers serverade lika snabbt som vi kan scrolla med fingret (och det är snabbt).

Men hej, inget nytt under solen!

Jag däremot kämpar med en annan sak. Något som jag tänkte försöka sätta ord på idag – och jag kan inte bestämma mig för om det är utomordentligt fånigt det jag strax ska försöka skriva om, eller bara sorgligt? Rent av sjukt? Är jag den enda som “lider av det här”? Är det ett tecken på att jag är HSP (högkänslig person) eller ändå rätt HVP (helt vanlig person)? Jag vet inte – jag har aldrig pratat om det här förut.

Här kommer det.

Jag får attacker av extrem längtan.
Och jag har haft det så här i 2 år nu.

Inte bara “åh, det skulle vara najs att göra det där och det där”. Det är ju bara på larv-stadiet av det jag känner.

Jag menar verkligen att jag går omkring med EXTREM längtan.

Det uppstår av diverse triggers, ja. Men det är inte en negativt känsla i sig. Det är mest tungt bara. Förstår ni vad jag menar? Det är inte som att jag ser något och blir avundsjuk, för jag vet att kommer att ha det en dag. Det är bara inte NU.

Jag vet inte om det är någon sorts 30-årskris som jag går igenom – eller, högst antagligen är det ju det – men jag spenderar sjukt mycket tid på att dagdrömma nuförtiden. Jag måste till och med ta mig egentid och gå ut på promenad bara för att jag ska få en stund över för min extrema längtan och få tänka de här tankarna.

Jag är typ – beroende av att tänka på allt som jag längtar efter?

Är det sjukt?

Är det kanske detta som menas med uttrycket “längta ihjäl sig”?

Är det 30-årskrisen i ett nötskal?

Min egen teori (för självklart är jag min egen psykolog i brist på en äkta terapeut i mitt liv) är att det kanske finns en undertryckt sida av mig som kämpar för att få finnas. Och nu när det snart blir legitimt för mig att få vara den personen (genomgår en ganska tillåtande och öppen tid i mitt liv) så börjar det typ, brista i sömmarna.

Jag pratar så klart om min ultrafeminima personlighet som jag tryckt undan så jävla djupt för jag har behövt vara

  1. så stark
  2. så tuff
  3. så tålig

så väldigt länge.

Nu när jag skriver det här inser jag att sedan min depression i tonåren måste ha kommit på kant med mig själv. Jag skämdes nämligen så otroligt mycket för min känslighet, min femininitet och för att jag mådde så dåligt och berördes så illa av situationerna jag befann mig i med alla relationer. Ingen annan gjorde ju det. Vad är det för FEL på mig? Men den rätta frågan jag borde ha ställt var – vad är det för fel på ER!?

Jag tror hursomhelst att jag efter den värsta krisen, när depressionen började släppa, gömde undan mitt känsliga jag (hon som inte kan hantera livet) och istället började utveckla min “manliga sida” istället. Det är ju bara att se på facit! Jag sökte mig till riktigt tuffa utbildningar och jobb. Ju tuffar desto bättre. Manliga chefer som skriker och gormar – yes det vill jag ha. Svårigheter vill jag ha. Jobba ihjäl mig – vill jag göra. Blod, svett, tårar. Få tjockare hud. Få respekt som yrkesmänniska. Skaffa mänskliga muskler.

X antal år senare – jag har kommit ut på andra sidan. Fått kontroll över mina känslor (inte som att de är undertrycka menar jag då, utan att jag kan hantera dem på ett hälsosamt sätt). Jag vet vem jag är, vad jag vill och hur jag ska göra det. Säga vad jag tänker på. Jag kan säga ifrån utan att darra på läppen. Förut var jag syrlig och konfrontativ med det (ett steg i rätt riktning men lite onödigt omtumlande för mig kanske), nu strävar jag efter att säga ifrån lite snyggare. Enklast är att inte låta saker och ting växa för stora. Morra lite lätt redan första gången nån går över gränsen istället för att explodera i hundskall den sjuttielfte gången. För då är det för sent att fixa. Folk kommer bara att tycka att man överreagerar i det skedet.

Jag vet också mina gränser, känner var jag börjar och slutar. Det känns tryggt. Jag behöver inte spänna de där musklerna längre (men är väldigt glad för att jag har dem dock, de är bra att ha). Men jag kan börja slappna av, släppa på garden. Unna mig det.

Vara sårbar.

Bli mitt riktiga jag igen. Hon som är mjuk i kanterna, med lätt till både tårar och skratt. Som tycker om att sjunga och dansa, leka och uttrycka sig. Hon som är en konstnär. En pysseltant. Som tycker borta bra, men hemma bäst! Gärna med små barn kring sig. Ljuvliga små varelser som ser på världen på samma sätt som jag; med stora ögon…

Som jag längtar.


Min senaste idé – eller lösning på ett problem


Folk brukar fråga mig varifrån jag får alla mina idéer ifrån. Men frågan de egentligen borde ställa mig är – varifrån får jag alla problem?? Mitt liv går i princip ut på att grunna på praktiska lösningar – och därav uppstår alla “spontana idéer” som jag kläcker ur mig på löpande band. De är inte idéer, de är lösningar.

Mitt senaste “infall” , eller praktiska lösning på ett sak-krängarproblem, är mitt personliga bloppis på facebook. Att ordna bloppis är väl inget nytt (att sälja av grejjer via sin blogg). Inte heller att ordna bloppis på facebook är något nytt. Skillanden med min bloppsgrupp och andra (öppna) är att endast JAG säljer i min grupp – och ni köper.

STORHETSVANSINNE MUCH?

Låt mig förklara.

Allt börjar egentligen med detta hemsidabygget som ni för tillfället befinner er i. Malins driftigheter. Jag grunnar väldigt mycket på konceptet just nu, vilket av naturliga orsaker sammanhänger med mitt liv och mina planer för det. Allt är sammanlänkat! När jag förbättrar något i mitt liv förbättras också mina projekt – och tvärtom.

Tanken är att denna hemsida, min lifestyleportal, ska innefatta en webshop så småningom. Den shoppen kommer jag att driva även fysiskt  som en outlet-butik på min gård. Men hold your horses! NÄR jag har en gård. I framtiden. Den biten är ju ingalunda löst ännu och jag ser inte det hända förrän 2-3 år tidigast.

Grunden bygger jag dock redan nu och planen är att börja lite smått med böcker och annat som inte konkurrerar med min gamla butik som jag sålde förra året. En början är också att installera tekniken här på bloggen. När jag gör det tekniska själv så kostar det inget och då gör det inget heller att jag är lite före min tid här.

Till problemet. Igår hade jag allt klart för min prestashop och fick upp den på sidan – men då slog jag emot en vägg! Min server och databas tillåter inte så hög uppladdningstid som installationspaketet kräver. Crap.


Nu ska jag inte tråka ut er med mitt datanörderi här, men ni kan i alla fall förstå vilket antiklimax detta var för mig.  Så nära, men ändå inte.

Ser ni förresten det gröna låset framför min hemsidas url i webbläsaren? Det betyder att min hemsida är säker och ni kan vara lika säkra på att JAG made it happen. Helt gratis. Stötte på en bugg (mixed conent) och pga min inkompetens tog det mig ganska länge att klura ut hur jag skulle lösa det. Fick böka ganska djupt i koderna för att reda upp det. Ville bara ha det sagt. Det var en stor seger för mig – men ingen bryr ser ju det strävsamma IT-jobbet bakom kulisserna, buhu. 

Men jag fick hursomhelst lägga webbshoppen på hyllan ett tag. I väntan på att lösa det tekniska på hemsidan började jag istället lägga ut saker, lite ett och annat, på fb-loppisgrupper. Vi ska ju så småningom flytta från lägenheten så vi behöver verkligen göra oss av med saker. Jag är en burn your bridges and don’t look back- typ och föredrar att starta om fresh framom att samla på mig saker.

Till det intressanta, som fick mig att ändra taktik med loppiskrängandet. En upptäckt, en insikt.
Jag har märkt att när jag flyttar (från hem eller från företagslokal) brukar jag få till stånd ganska lyckade försäljningsdrev. Låter halvt sorgligt, men det har blivit litet av en tradition det här – mitt kringflackande och utförsäljande. Folk har helt enkelt börjat vänja sig vid att det finns fynd att göra hos mig när jag bryter upp från något.

Efter alla mina flyttar och affärer av begagnat har lyckas bygga upp en liten fanbase i närområdet. Jag har fått erfarenhet och en kundkrets, och det är här jag vänder det trista till min fördel (min specialitet).
Jag har speciellt en VIP kund (du vet vem du är, kram) som igår skickade på PM något i stil med; “tänker du lägga upp något mer på loppis? Jag tänkte gå ut i trädgården men vill inte missa något”. Är inte det helt otroligt?
En sann entreprenör vet när man har något bra på gång, och det där fick mig att tända till.

Så jag tänkte; varför inte börja ge dessa personer första tjing på mina grejer?  Varför inte skapa en sluten loppis grupp endast för intresserade? Mindre jobb för mig att söka köpare, högre chans för medlemmarna att vara först på bollen, högre chanser för mig att få mina saker sålda. Win-win! Varför inte knyta ihop mitt loppiskrängande med mitt bloggvarumärke och använda bloggen som inkastare till gruppen?

Ibland imponerar jag på mig själv faktiskt.

Men, att bara ha idéer räcker inte. De måste verkställas också!
Sagt och gjort,

välkomna att följa och bli medlem i Malins bloppis.

Inte så många grejer uppe ännu – men de kommer. Och de kommer att fortsätta att komma tills jag har den där efterlängtade bloppis/outlet/gårdsbutiken som jag drömmer om. Då får ni förhoppningsvis komma hem till mig och gräva i mitt rekvisitaförråd. Dricka en kopp kaffe i solen…

Ah, nog är det roligt att leva och drömma.

 

 

 


Det duger inte att fastna i drömmar och glömma att leva


Vad roligt det var att läsa svaren från min bloggenkät som jag publicerade igår. Jag blev riktigt glad, faktiskt.

Okej, inledningsvis fick jag en klump i halsen av oro. Såklart. Även om jag har tjock hud betyder ju inte det att jag njuter av att få kritik! Men jag litade på att ni är snälla! Jag stålsatte mig och läste.

Ni var väldigt snälla – och hjälpsamma också!

Klumpen i halsen blev varmare. Klumpen löstes upp till en stor, mjuk droppe och gled slutligen ner i magen med en mjuk duns.

Tänk; lavalampa.

Inget är så skönt som att bli positivt överraskad. Förundrad, till och med. Ni hade så smarta analyser! Ni måste känna mig väl för att kunna leverera så spot on feedback. Blev lite rörd faktiskt (obs, jag inväntar lite fler svar innan jag sammanställer responsen så jag återkommer till det senare).

På tal om lavalampa och klumpar som släpper.
Jag har stålsatt mig för så mycket , så länge nu. Hoppat upp på cykeln fast jag VET att jag kommer att ramla igen, kanske redan i nästa krök. I ett dike med brännässlor.
Speciellt tungt har det varit i vår när jag sökte till TV-programmet Strömsö. En liten grej som “bara” puttrat lite i bakgrunden men som ändå blev så konstigt stort och kafka-aktigt för mig.  Men efter att den proppen gick ur mig vände också allt – till det bättre.

Morran gick hem och blommorna växte upp igen. Jag slutade falla i kurvorna och upptäckte att mitt liv faktiskt ÄR jäkligt najs! Jag behöver inte försöka så hårt. Det finns annan typ av framgång än att komma med på TV. Riktig framgång, som ett förnöjsamt liv där allt i balans och allt fungerar och jobbet är lagom intressant, men heller aldrig tråkigt. Där kärlek finns och uppskattning. Det duger bra med att vara “en trevlig typ”. En person som kanske inte gör stordåd, men bra dåd – med viss regelbundenhet.

Allt känns så enkelt och flowigt nu. Jag har flyt! Det känns bra.

Egentligen var det ju ingen big deal alls själva castingen.  Tror knappast någon på Yle har tänkt särskilt hårt på min insats. Det var ju bara en kul grej. Jag är ju easy going, vafan. Ett wildcard. Jag är utfyllnadspersonen som jämnar ut fältet. Vattenglaset mellan vinprovningarna.

Jag tar väl knappast så hårt på det här med mat-tv. Jag har ju så mycket annat på G. Väl?

Önskar att det var sant!

Castingen var rätt roligt och jag tyckte det gick bra. Jag var inte nervös heller. Ångesten för mig låg snarare i att hela processen triggade så mycket gammal besvikelse i mig och lika gammal längtan! Usch! Som en burk lingonsylt som stått ute i en jordkällare, lite för länge, och fått ett lager svart mögel runt kanten men ändå har fullt ätbar (söt, men lite besk) lingonsylt innanför glaskanterna. En dröm som ännu duger – om du täcks öppna locket. Om du täcks ta in burken ur källaren och fejsa det äckliga möglet. Gammal sylt. En massa jobb utan utdelning på tallriken.

Att få göra mat i tv är liksom en dröm som jag haft så ur-länge. En gammal version av mig som kan gå all in på kommando. Som vet hur man tar en kamera men också vet vad Finlandssvensk Media vill ha – och att det inte är jag. Att det aldrig kommer att vara jag.
Jag har investerat äckligt mycket tid, utbildningar, pengar och nattsömn på att försöka nå ut som matprofil de senaste åren. Det har varit svårt att släppa. Men, jag kände i årsskiftet att jag nu slutligen nått en punkt i livet där jag med frid i sinnet kunde lägga det här på hyllan och göra det som “en liten trevlig hobby” ändå.

Då plötsligt den här möjligheten till mitt “drömjobb” dök upp och förstörde allt. En lömsk blandning av glädje och förnedring, dröm och mardröm, drabbade mig. Förbannat. Och jag hamnade i ett slags limbo i mig själv. En låsning.

Att söka jobbet över huvud taget gav mig så sakelis med ångest. Det är okaraktäristiskt för mig så jag borde ha anat oråd. Det tog mig flera dagar att uppbringa modet och energin som behövdes för att göra det. Sen konstaterade jag krasst och odramatiskt (läs; avtrubbat) att en sån här chans kommer så sällan att jag måste ta den. Göra. Den allra Sista. Ansträngningen.

När ansökan var gjord kände jag mig lugnare och kunde koncentrera mig på annat. Ett par veckor senare ringde sedermera Strömsö med inbjudan till casting – och då blossade allt upp igen. Fast då blev jag först ganska nöjd och glad. Jag fick en försmak av triumf, tror jag. En fantasi, såklart. Men en fin dagdröm.

Sen gick jag in i work mode – mitt mest sansade sinnesställe där endast pragmatism råder. Jag bestämde mig för att göra min casting till 100% MALIN. Som “jag” skulle göra jobbet, och inte låtsas vara någon annan. Malins mat, inte en krögares mat. Public service, inte “my service and you should pay for this, really”. Lilla jag, på gott och ont. Med den inställningen tänkte jag att jag kan ta NEJ:et med högt huvud. Med äran i behåll. För, vill de inte ha MIG så vill ju inte heller JAG ha jobbet. Och då skulle känslorna kvittera ut varandra och ekvationen sluta på noll, som i oberörd.

En månad gick och jag var helst slut på att vänta på besked. Helt slut på att tänka på detta varje dag. Jag tvivlade såklart starkt på att jag skulle få jobbet, det var ju sjukt många som sökt och fått provfilma så oddsen var ju toklåga.  Samtidigt måste jag ju förbereda mig på den lilla chansen att jag faktiskt får jobbet. Jag skulle ju vara en komplett idiot om jag inte planerade för ett eventuellt ja också! Man kan ju inte söka ett jobb som man inte är mentalt redo att ta eller åtminstone försökt sätta sig in i. Skulle jag faktiskt ha fått jobbet hade det ju vänt upp och ner på allt i mitt liv . Klart jag måste sätta mig in i att få ett offentligt jobb. Tänk bara alla kommentarer på Svenska Yle som jag skulle behöva stålsätta mig för. Kommentarer som jag fantiserade skulle vara ganska skeptiska till mig. En kock är en kock och Malin är, tja, för många saker på en gång för att vara en kock. Fanns det ingen bättre? Jag skulle antagligen få hat.

Som ni märker malde tankarna väldigt hårt i mig, och detta i flera månader! Ni som sökt många jobb vet hur sjukt dränerande det är att hålla en dörr öppen riktigt länge. Det blir jäkligt tungt i armen, eller hur?! Dessutom blir du så led att tänka samma tankar om och om igen att du till sist skiter i utslaget – bara det kommer någon gång. Bara plågan är över så du kan fortsätta med ditt liv.

Nå, beskedet kom till sist och det var ett fett nej. Med ett tillägg som jag nu enkelt sammanfattar till ett “men hoppas att du inte ger upp för det här”.
För 5 år sedan hade mitt yngre, naivare och hurtiga jag antagligen tagit det hela med en klackspark (vilket jag ju gjorde på den tiden med alla nej) och fortsatt sträva mot mitt mål att bli en framgångsrik receptkreatör (vilket jag också gjorde då).

Men den här gången ser jag verkligen meningen med motgången. Och det är inte alls någon efterkonstruktion. Drömmen om TV är verkligen död. Och det har den varit länge – jag har bara inte fattat det. Jag behövde den här mini-krisen för att verkligen begrava mitt gamla liv.

Mitt nya liv då? Det fick en ny lyster.
De senaste veckorna har jag fått så mycket uppskattning på jobbet som gjort mig så glad. Jag TRIVS verkligen med att arbeta med företagare och utveckling. Det inspirerar mig och jag känner hur jag faktiskt gör skillnad. På små sätt, men ändå.

Jag har förverkligat en massa personliga drömmar som ger mig mycket mer tillfredsställelse än vad jag hade trott. Som att planera resa, planera bröllop, flytt och min annalkande 30-årsfest. Vilken njutning det är att få känna lite frid och förnöjsamhet. Och så mycket kärlek vi fått för att vi äntligen tagit steget att förlova oss! Vi har haft det så tufft med utomstående saker som prövat vårt tålamod och tyngt ner oss. Sorg och besvikelser. Sjukdom och bråk. Otur och orättvisa. Det har aldrig varit “läge för något lyckligt” om man säger så. Men nu är det äntligen vår tur i solen, bokstavligen.
Men jag springer inte emot det. Jag glider på en badmadrass! En sån där rosa flamingo från Leilas General Store. Lugnt och fint, för jag har hela livet på mig att må bra och ha det bra.

Jag jobbar med min dröm-kokbok som blir 100% på Malins sätt och det finns ingen press att “bevisa något” med den. Det är bara njutning. Vissa projekt gör man för pengar och vissa för själen – och “Malins supermat” lägger sig i den sistnämnda kategorin.

 

I min bloggenkät önskade ni mer personliga grubblerier, deep stuff och flum från mig. En önskerubrik var också “mitt största misslyckande”. Jag tror att jag checkade av alla de boxarna med detta inlägg.

Jag tänkte att jag skulle kunna bli en rikskänd stjärna – men jag blev en lavalampa.
Inte så aktuell, inte stilren, inte creddig, men varm! Hot, i mina bästa vinklar. Folklig. Lite lustig. Rentav bubblig. Och ganska fin att se på när jag är istöpslad.

 

“I think you travel to search
and you come back home
to find yourself there.” 

Med kärlek,

Malin


Den som väntar på något gott


Det bästa med att bli vuxen, tycker jag, är möjligheten att skapa sina egna strukturer och rutiner i livet. Till exempel att starta upp egna familjetraditioner! Man är ju faktiskt helt “fri” att bryta sig loss från samhälleliga och familjära strukturer om man så vill och trampa upp sina egna stigar. Och det ska man göra!

I år införde jag och Jonas första maj-brunch som ny tradition. Vi ville skapa en egen struktur och rutin kring första maj. Liksom; så här firar vi.
Jag har aldrig känt mig inkluderad i vappenfirandet då jag aldrig levt det där “studielivet” med studentfester etc. Jag förstår inte riktigt vad det är meningen man ska göra och känna? Första maj, däremot känns mer bekant. Jag kan jobba med det 😉

Den nya första maj- traditionen befäste vi ordentligt med att göra det till vår dag. Vi har alltså efter 12 år tillsammans äntligen uppgraderat oss till fästmö och fästman – and that calls för celebration!

Äntligen hade vi anledning att öppna en av Jonas äkta champagneflaskor – sparade från hans glansdagar som pokerspelare kring 2010.

Förväntningarna var höga. Jag vet inte om det var stundens sötma som påverkade mina smaklökar och förstärkte mina sinnen, men herregud så gott det var! Godaste skumvinet jag någonsin druckit. Om det här var den minst värdefulla flaskan så undrar jag verkligen hur den andra smakar. Den flaskan tror jag vi sparar till vårt bröllop.

Den allra första – första maj-brunchen blev en våffelbuffé. Vi ställde också fram lite bröd och pålägg. 

Våfflorna är dubbelsats av mina glutenfria våfflor. Vill ni ha receptet? Hojta till i kommentarsfältet i så fall.

Jonas är helt galen i Snickars laxröra och skagenröra, så de hade vi givetvis köpt.

 

Gäster på brunchen var Jonas pappa och syskon.
Efter att vi ätit gick vi en runda på torget, som sig bör. Det blev en riktigt bra dag – även om vi var helt slutkörda efter anspänningen!
Jag hade nog aldrig trott att det skulle vara så spännande att förlova sig. Jag har varit yr och vinglig hela veckan och knappt kunnat koncentrera mig på något, allra minst komma ihåg namn på någon. Blev lite pinsamt på jobbet ibland. Men de äldre kollegorna tycker att det är skönt att även de yngre i personalen har minnesproblem. Så det bjuder jag på.

Men nu är vi förlovade och på gång! Till och med annons har vi fixat.
I dagens Vasabladet:

 

Igår tog vi förlovningsfoton. Vad tycker ni – har vi giftastycke?
Vi har inte anlitat någon fotograf, bara ställt upp stativet och försökt se någorlunda vettiga ut. Blev det okej tycker ni? Ser det amatörigt ut? Det var svårare än jag trodde att fotografera sig själv och nu är jag så hemmablind av att redigera bilderna själv att jag inte kan se om de blev fina eller inte?

Vilket foto tycker ni att vi ska välja?


Årsdag


Idag är det på dagen 1 år sedan jag hoppade ner i mina röda “författar-klackar” för första gången och ställde till med bokreleasefest i min hemstad Vasa. Boken Naturligt glutenfritt stod klar efter 1,5 års arbete. Jag kan faktiskt inte greppa att det bara är ett år sedan? Det känns som minst 2. Snacka om att det runnit en del vatten under broarna sedan dess!

3.5.2017 då. Det var en stolt dag för mig. En milstolpe i karriären definitivt, och man kan riktigt se hur jag strålar av lycka och lättnad på bilderna!

Stolt över att få ge ut en kokbok både på svenska och finska.
Förväntansfull inför att få representera förlaget på bokmässan i Göteborg och Helsingfors.
Spänd på att få vara med på diverse bokkalas, författarträffar, intervjuer samt medverka i radio och TV!

Bild: Uffes kitchen 

Hela upplevelsen med att att få ge ut boken på ett, så att säga, riktigt förlag kändes superspännande, minns jag. Det var en värdefull erfarenhet för mig och jag fick många nya bekanta i författarkretsarna. Men allt hände så snabbt och jag satte hård press på mig själv just då. Det är först nu i efterhand som jag kan blicka tillbaka och känna lite ro och tacksamhet. När dammet lagt sig.

Min “värld” (som jag känner den) blev åter igen mycket större – det är jag glad för.

Vad ska jag säga om projektet så här ett år senare då? Var det mödan värt? Var det framgångsrikt?
Min självkritiska ådra till trots (jag är ju aldrig riktigt nöjd med någonting) arkiverar jag nog Naturligt glutenfritt under fliken lyckade projekt. Boken gjorde mig kanske inte till någon rikskändis (om det är vad framgång är) men faktum är att jag ENBART fått beröm för mitt arbete. Både på finskt håll, i svenskfinland och även i Sverige. I finlandssvenska mått har boken sålt bra och rejält med synlighet har jag fått för mitt arbete. Vet inte exakt hur många ex jag sålt, så vågar inte gissa, men mer än min förra bok. Så det är ju success! Utvecklingen går alltid framåt.
Klart att min publik kunde vara större, men jag är ju inte klar med kokböcker ännu. Jag hinner!

 

Vet ni vad? 😉
Ni hinner också ännu skaffa er ett exemplar av min bok.

Årsdagen till ära får mina läsare 20 % rabatt på Naturligt glutenfritt i förlagets webshop.
Klicka er in här och ange koden MALINSMAT i kassan !

 

Intresserad av att köpa den finska översättningen?
Jag har kvar ett litet lager hemma som jag säljer för halva priset.
Vi ska så måningom flytta och jag vill inte släpa dem med mig till nästa ställe…
Sänd mejl till mig på hej@malinsdriftigheter.com så gör vi en bra deal! 🙂

 

Ett stort tack till er som understött mig hela vägen och gett feedback på boken! Hoppas att ni haft nytta (och gärna lite nöje också) av den. Jag vill ju verkligen skapa nytto-böcker.
Jag vill se smutsgula pärmar! Fingeravtryck och mjöldamm längs kanterna. 🙂 Slit den med hälsan.

Kramar, Malin

 


Jag testar nya kläder från Dress Like Marie


I samarbete med Dress Like Marie

I veckan bokade jag och sambon sista minuten-resa till Mallorca. Sol, bad och god mat står på schemat – en riktigt klassisk solsemester! Åh, som jag längtar. Sista veckan i maj åker vi.

Apropå Spanien (med omnejd); idag ska ni få se min senaste outfit från Dress Like Marie!
Emelie på DLM har sänt mig två plagg ur deras nya kollektion – Finnish design made in Portugal – och jag provar glatt kläderna i videon nedan.

SA DU VIDEO? Ja, tag tänkte att det kunde vara lite kul med lite rörligt material, för en gångs skull. 🙂

En liten varning utfärdas dock – för min kritvita gestalt! Mina kritvita ben gör inte de soliga kläderna från Portugal rättvisa, om vi säger så. 😉

Vill dock inflika att Ritva-tunikan, som jag har på mig i videon, faktiskt är den design som jag anser vara mest “finsk” av alla i sortimentet. Inte för att jag är någon modekännare ÖHT men det är “min känsla” som jag får. Om det är färgen eller snittet, jag vet inte, men finskt känns det. På ett bra sätt, alltså! Med andra ord, min blekhet kanske går an (denna gång).

Jag gillar verkligen alla typer av omlott-kläder och jag tyckte extra mycket om Ritva-tunikans dubbel-band! Det känns rejält, ger stöd åt ryggen, samtidigt som det är snyggt!
Som ni märker i videon så börjar jag stretcha och balansera på ett ben (och allt vad jag nu gör framför spegeln) och det säger ganska mycket om klädernas passform! Plaggen är är supersköna! Man vill röra på sig och man KAN göra det också – tack vare stretchmaterialet.

Leggingsen var ju också för söta! Ni såg det inte i videon, men man kan vika upp mudden om man vill, de är blåa på insidan!
Jag ska absolut packa med mig Greta leggingsen på resan, kanske jag kan ha dem med mina lädersandaler?

 

Här kan ni se en annan video, från fabriken i Portugal. Ser fram emot resten av kollektionen!

Emelie slängde förresten också med ett erbjudande till er;

MED KODEN  MALIN
FÅR MINA LÄSARE 10% RABATT PÅ
DESSA PLAGG UR NYA KOLLEKTIONEN

Rabattkoden gäller t.o.m 31.10.2018.

 

Psst. En lite sommarfräschare OOTD-bild på mig med Ritva-tunikan utlovas efter Mallorca 😉
Har ni förresten tips på aktiviteter/sevärdheter på ön? Tips mig! TACK


Underbara Malin?


Livet, det är ganska lustigt ändå.
Här bestämde jag mig för att bryta mig loss från mitt småföretagarliv genom att sälja min affär och söka nya utmaningar – och ett år senare, vad gör jag? Sysslar med företagsamhet som aldrig förr!

LÄNKTIPS: THE BORING BUT EFFECTIVE WAY TO MAKE DREAMS COME TRUE | Klicka på bilden för att läsa.


På dagarna arbetar
jag med utbildningar och promotion för mikro-och småföretagare på landsbygden. Nätverkar och gör mediaproduktion för projektets räkning. På kvällar och helger sysslar jag med mitt eget företagande som frilansande receptkreatör, författare och medieproducent.

Först resonerade jag att detta, projektjobbet, bara skulle vara en kort mellanlandning i arbetstagarlivet för mig. Men nu tänker jag att det kanske inte är så dumt att fortsätta i den här stilen ändå?
Jag tänker så här; företagarlivet är för instabilt, arbetstagarlivet är för stabilt. Men i kombination blir livet både tryggt och intressant! I alla fall för närvarande.

En del av mitt dagtidsarbete är att lära ut basic företagsamhet och fungera som bollplank med andra företagare. Men själv lär jag mig också nya saker varje dag! Det är det som är så fiffigt med alltihopa! Jag lär mig kunskaper som gynnar mitt eget företagande.
Ett exempel på det är workshoppen i att bygga e-handel som jag planerat 9.5. Jag har nappat i datanomernas lärare Kaj Ekroos som kommer och lär oss, steg för steg, hur man bygger sin egen webhandel med prestashop. Vi startar kl 9 och vid kursdagens slut kl 15 kommer alla att ha grunden till sin webshop klar. Tänk vilka imperium vi kommer att starta här i datasalen!

Min prestashop, som jag bygger upp på kursen, kommer jag att använda för att sälja mina böcker här på bloggen. Andra kursdeltagare som jag vet är på kommande ska börja sälja sina hantverk och tjänster på nätet. Om du som läser detta är intresserad av att komma med så finns det några platser kvar ännu. Anmäl dig på den här länken.

 


Workshopen i e-handel
är den sista kursen för terminen som vi ordnar via projektet. Under sommaren kommer jag istället att fokusera på att skapa nya avsnitt till vår podcast; våga satsa-podden! En podcast om företagsamhet där vi intervjuar småföretagare och sakkunniga.

I det senaste avsnittet träffar jag Magdalena Lindroos, aka Bohemian Maggie, som inte ännu startat företag men funderar på det. Jag tänkte att det kunde vara itnressant att podda med en fem-före-företagare och ta pulsen på hen. * Vi diskuterar hennes affärsidé, filosofin bakom, drömmar om framtiden och vad som skrämmer henne då det kommer till företagande.
*än så länge bara kvinnor som medverkat i podden, men det är ingen medveten strategi. Det har bara blivit så!

Fotograf: Heidi Hendersson

I slutet av avsnittet kommer vi av någon anledning in på ämnet ”Jonna Jinton” och då blir det fart på oss! Vi börjar drömma hejvilt! Jag föreslår att Maggie kunde göra en liknande resa som Jinton eller Yoga girl, fast på Replot, och själv hasplar jag ur mig något som jag inte sagt högt förut. Vilken bloggare som jag skulle vilja ta efter i mitt liv. Inläggets rubrik kanske ger en antydan om vem jag tänker på. Om inte, får ni helt enkelt lyssna på podden.

Det var först när jag klippte podden, och hörde mig själv säga orden, som jag insåg att jag precis luftat min allra djupaste dröm både för MIG och offentligt. Drömmen om att bli hemmafru på heltid.
Jag är ju en domestic goddess, jag gillar att driva hushåll. Jag tycker om att vara lektant. Varför kämpa emot?
Skulle det vara ett nederlag för feminismen? För mig?
Vad tycker ni?

Jag pitchade detta scenario för sambon i helgen, som svarade så här;
”Ja… *retorisk paus*.
Jag förstår att du tänker så här NU.
Men.
Jag känner dig.

Du ska alltid utveckla saker och ting… ”

Med andra ord tror han att jag är för rastlös för att vara hemmafru. Han tycker att jag är en typisk chefsperson på ett bolag och att det är min väg framåt (jag bara vet inte om det ännu). Men, jag vet inte jag. Jag tror nog att jag kan kanalisera den energin på mina hemmaprojekt istället. Generera inkomster till firman och trivas med det.

Men den som lever får se.
Ett envist litet steg i taget – mot drömmen.

 

Omslagsbild:
Luke Stackpoole