fbpx
  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    Förberedelser

    Midsommardagen. Det är blåsigt och växlande molnighet hos oss (ömsom regn, ömsom sol) och vi bara tar det lugnt här i stan och umgås. Högtid eller ej – mina dagar är sig lika. Förberedelser och väntan.

    Mina dagar går i princip ut på att plocka med ett och annat här hemma, göra någon kort avstickare i närområdet (bil eller cykel) och sedan tar jag mig små tupplurar nu och då. Jag har aldrig varit den typen som kan ta en powernap ”så där bara” men nu hinner jag bara lyssna till vindbrisen från det öppna fönstret en kort stund innan jag slocknar som ett barn. Det är så skönt.

    Det är en folktom stad jag bor i just nu. Under midsommarhelgen sticker alla ut till sina sommarstugor. Vi skulle antagligen ha gjort det också om det inte hade varit för vädret. Det är inte värt besväret att ta sig ut till Js familjs sommarställe med våra små båtar då det blåser. Vi har ungefär 20 minuters båtfärd till ön. Det kan också bli problem att ta sig därifrån och i mitt tillstånd – hur kul är det? Äh. Jag är nöjd med att vara hemma.
    I morse när vi låg och drog oss i sängen sa Jonas att han tyckte vi haft en så trevlig och mysig kväll igår! Allt var bra. När vi åkte ut på en liten tripp till ett skärgårdscafé, cyklat en sväng på (den folktomma) stan, vattnat svägerskans blommor (hon bor på gatan mittemot), handlat förnödenheter och ätit en god midsommarmiddag bestående av goda röror, nypotatis i smörbad och stadsgrillad lax (läs; grillpanna på spisen).

    Säkert kommer vi att minnas den här midsommaren med värme också trots att den var anspråkslös. Midsommaren i stan då vi bara väntade på lilla V.*

    *Vill så gärna använda hans namn men vi måste hålla oss till efter födseln ifall vi skulle ändra oss. Han kanske inte ens ser ut som en V?

     

    Vi förbereder oss alltså som bäst för att få en ny familjemedlem, men det mesta är nu på plats (tror jag).

    För någon dag sedan fick jag hem en beställning från Jollyroom som bl.a innehöll en skötväska. Jag tänkte att den även skulle få betjäna som bb-väska så nu har jag äntligen fått börja packa den! Det var inte så lätt att välja ut kläder (behövs ens kläder på bb?) men jag valde i alla fall ut 4 ombyten. Mest jobbigt var det att välja bodys – ska jag ta kortärmade eller långärmade? Blev osäker så packade några extra.

    Fast egentligen spelar det ingen större roll för oss vad vi har med oss i klädväg då vi har tänkt att Jonas ska sova hemma. Han får ju ta med sånt som vi glömt eller inte tänkt på följande dag. Vi har faktiskt bara 5 minuters bilfärd härifrån till BB så allt ordnar sig. Lyxigt att inte behöva tänka på den aspekten.

     

    Jag har nu alltså packat babyns väska, amningsgrejs, påbörjat min necessär och börjat se ut mina egna hemfärdskläder men inte mer än så – det känns så länge ännu innan vi ska till BB! Vi var ju till läkaren i veckan och hon trodde nog inte att babyn skulle komma så fort. Han ligger rätt väg, tack och lov, men är inte fixerad och livmodertappen var bara lite öppen men ”omogen”. Vi måste hålla koll så att han inte svänger sig fel igen längre fram men sannolikheten för det anses ändå liten.

    Jag räknar nu med att gå över tiden med honom.

    Så gulligt ändå, att det där stenhårda huvudet jag känt och klämt på dessa dagar varit en liten rumpa! Han borde verkligen få sig lite hull på den beniga gumpen nu. Mera glass, kanske? Vad gör man inte för den lille…

    BB-väskans innehåll så här långt. 

    Så småningom gör jag väl en lista på sånt som vi ska komma ihåg att packa sen när det närmar sig. Som kameran, drickflaska, rådgivningskortet, ID-handlingar, tofflor och lite snacks. Sen vill jag nog kanske ha med laptop och hörlurar också – men det tror jag nog inte jag tar med inledningsvis utan det får Jonas hämta sen.

    Jag valde en skötväska som man kan ha som ryggsäck. Tänker lite 2 in one här. En praktiskt ryggväska som jag också kan ha min saker i sen som plånbok och vattenflaska! Bra ifall jag exempelvis bara ska gå något kvarter bort (till svägerskan kanske) och tar babyn i bärsjal. Orka dras med den där vagnen hela tiden? Det är i alla fall som det känns nu. Vi får väl se sen hur det lyckas.

    Jag har köpt en sån här bärsjal. Kunde tyvärr inte knyta den ordentligt nu eftersom jag inte ha någon midja, haha! Eller bebis att träna med…

    Överlag så gillar jag allt som heter wrap, knyt och linda in (och såklart bebisar) så därför känns denna lösning perfekt för mig. Jag är ingen ängslig fummelfia så det ska nog gå bra! Fick till och med lite beröm när jag svepte in babydockan på förberedelsekursen. Kändes fint att någon ”såg” mig på det sättet. Töntigt, jag vet men…

    Det ska vara stadigt, bestämt men tryggt och ömsint på samma gång. Det enda frågetecknet är väl vad bebisen tycker om att ligga i sjalen. De har ju sina egna viljor…

    Det låter kanske lite drygt av mig men jag har alltid känt att jag har ett bra handlag för dessa saker och att jag liksom är ”gjord” för att ha barn. Jag har ju länge sneglat på andra föräldrar och känt en sådan längtan i mina händer, som att de vill få komma till nytta någon gång (något annat än köksbestyr). Nu har jag snart min egen baby att handskas med. Gunga, vagga, tvätta och trösta.


    Jag tänkte nu ägna resten av bloggtiden (J tittar på formel 1) med att börja svara på frågor och kommentarer som jag fått här och på instagram.

    Apropå temat ”förberedelser” tänkte jag att den här frågan skulle passa bra.

    Hur känns det angående förlossningen?
    Vad har ni ännu inte skaffat till babyn?

     

    Förlossningen: Jag tänkte på det mycket förut och läste massor i ämnet – men nu har jag kommit till det nolläget att jag inte längre väntar på själva förlossningen i sig utan jag tänker på att få hem babyn. Jag har alltså flyttat fram mitt fokus och tänker bara på slutresultatet. På ett eller annat sätt kommer han att komma ut. Det kommer att vara slitsamt, jag ser inte fram emot smärtan (vem gillar att ha ont?) men jag kommer att klara det och det kommer att vara värt det. Jag har inte satt in några önskemål i ipana-databasen och tänkte inte skriva något förlossningsbrev heller. Jag tänker att vi nog hinner diskutera smärtlindringsalternativ när jag kommer dit och hinner vi inte så hade ett förlossningsbrev hursomhelst inte spelat någon roll.

    Det är klart att jag har tankar för hur jag skulle önska att allt gick till (föda på stolen, ta i barnet själv i händerna) men jag vill inte få några fix idéer som förstör för mig. Jag vill tro att jag kan föda naturligt men jag har ju inte gjort det förut så vem vet hur min kropp reagerar? Drar det ut på tiden kanske jag måste ta medicinsk smärtlindring även om jag inte ville det, men för att orka. Kanske det är för trångt, barnet blir stressat? Då får de rulla ut mig snabbt som attan och sprätta upp mig även om jag hade hoppats att få slippa kniven. Jag försöker vara beredd på allt. Men utgångsläget är att jag vill ”göra allt själv” som vanligt. Det är roligare för mig då.

    Barnet kommer som sagt förmodligen att gå över tiden och det enda jag tänker med det är att jag inte skulle vilja bli igångsatt. Jag skulle vilja att förlossningen kom igång av sig självt. Men inte ens det kan jag styra själv. Så varför oroa sig i förtid?

    Saker till babyn: Jag tror att vi skaffat allt som behövs i nuläget. För sakens skull har jag gjort upp en liten lista som översikt. Helt galet ändå hur mycket det är. Det känns inte som att vi ansträngt oss så mycket som det låter.

    Vi har;

    • Barnvagn med liggdel och sittdel, tillhörande bilskydd och isofix. Myggnät, regnskydd och sånt.
    • Spegel till baksätet
    • Spjälsäng och sängkläder, spjälskydd
    • Babynest och babysitter
    • Skötväska
    • Skötbord komplett med allt som behövs, blöjor, babyolja, tvättskum, zinksalva osv…
    • Massor av kläder (men de flesta i små storlekar) + allt som fanns i mammalådan
    • Bröstpump (manuell), nappflaskor, amningshjälpmedel (men behöver köpa fler bh-inlägg)
    • Amningsbh – har ju använt dem halva graviditeten redan, haha. så sköna!
    • Flera olika sovpåsar
    • Babyvakt
    • handdukar, trasor, filtar, lekmatta, babygym
    • En lekhörna i vardagsrummet med mjuka lådor som han får ha sina leksaker i – till en början i alla fall (innan han får eget rum)
    • Badkar med ställning, ett extra skötunderlägg ifall man vill byta blöja i WC
    • Har förresten ingen amningskudde men däremot tror jag min vanliga nackkudde kommer att fungera
    • Bärsjal
    • Blöjtunna – en sån där häftig grej som tvinnar in blöjan och kapslar in doften.

     

    Vad vi inte har är sånt som inte känns så viktigt i början och sånt som vi tänker kanske släktingarna vill bidra med i presentväg som leksaker, pekböcker och kläder i storlek 62 och uppåt.
    Jag skulle också behöva skaffa amningsvänliga kläder åt mig men vet inte riktigt var jag ska börja? Vill känna mig efter vad som faktiskt behövs innan jag köper nytt. Här hemma känns det inte så viktigt men när man börjar röra sig utanför hemmet kanske man borde göra det lättare för sig.

     

    Var du orolig över att det inte skulle gå att få barn? Jag tänker massor på det här nämligen.

     

    Jag tror nog att alla kvinnor tänker på det här innan – är jag fertil? Tänk om jag inte är det? Så jo, jag var nog orolig och hann nog bli rätt besatt i tanken trots att de ändå gick snabbt för oss, 2-3 månader beroende på hur man räknar. Det är ju ett skämt egentligen att jag hann bli så nojig – men har man bestämt sig har man ju bestämt sig och då är varje mens ett nederlag. Vad visste jag då om det var något fel på mig eller inte? Det är ju lätt att vara kaxig i efterhand.
    Med det sagt så kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för de som kämpar i åratal! Jag är så otroligt tacksam att jag inte behöver genomgå IVF eller ofrivillig barnlöshet. Personligen tog jag till ägglossningsstickor och prickade in exakt rätt datum och då tog det sig. Säger inte att det var stickorna som gjorde det men åtminstone blev det lite ordning på babyfabriken. Så mycket för den romantiska slumpen…
    Sen må det vara sagt att den där oron för att ”få till det” sedan övergår i en oro för att det inte ska hålla i sig, som sedan går över i en oro för att barnet inte ska vara friskt när det föds… osv.

    Jag tror aldrig man slutar oroa sig. Det finns ju faktiskt sjukt många rörliga delar som ska klaffa rätt i hela processen och det är verkligen jobbigt att inte ha kontroll. Ändå går det för det mesta bra.

    Det enda jag vet säkert är att vi alla ska vandra vår egen väg och göra vår egen resa. Det är lönlöst att jämföra sig med andra eller tänka att det ska gå på ett visst sätt och att allt ska följa normen. Livet är rättvist och orättvist i olika doser för olika personer. Jag har nu valt att njuta till fullo av min graviditet och föräldraskap, för allt annat vore otacksamt. Kanske någon blir ledsen när de läser att jag blev gravid på 2 månader trots min bakgrund med endometrios – och jag vill ju inte ha den effekten på folk, men samtidigt gör det ju min glädje extra logisk? Klart att jag är lycklig, liksom.

    Min glädje är ju inte bort från någon annans. Samtidigt har jag empati och förståelse för de som kanske triggas av mig och inte vill följa mig just nu på sociala medier. Det är komplexa och smärtsamma känslor att handskas med och jag tar det inte personligt om någon avföljer mig för att jag påminner dem om deras (upplevda) tillkortakommanden. Man ska göra det som känns bäst för en själv för att orka kämpa på!

    Min önskan är att alla som vill ha barn skulle få dem.
    Att man verkligen kunde få lägga in en gällande beställning och inte bara en intresseförfrågan.

    Livet är hopplöst invecklat och förbluffande magiskt på samma gång och som människa får man inte allt vad man vill ha. På gott och ont.

    Vill bara att ni ska veta att jag är ödmjukt tacksam för mitt liv just nu. 

     

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    10 dumma frågor till mina läsare som har barn

    På fredagar har jag (en förhållandevis ny) tradition kring att hålla Q&A på mitt instagramkonto. Jag brukar svara på lite allt möjligt och ge råd kring sådant som jag kan. Men idag tänkte jag göra precis tvärtom och ställa MINA (dumma) frågor till ER genom detta blogginlägg.

    Veckans tema är ”hjälp en förstföderska” och den hjälplösa är alltså jag.
    Jag kunde förstås välja att lista ut allt det här på egen hand (om ett år skrattar jag antagligen själv åt de här funderingarna) men don’t judge okay? Som jag redan skrivit är det de praktiska arrangemangen som jag funderar på mest. Alla abstrakta saker har jag ältat färdigt.

     

    Här kommer frågorna!

    Svara gärna denna gång här i kommentarsfältet (inte på instagram dm eller facebook), så får jag alla svar på ett ställe.


    1. GRAVIDFOTOGRAFERING – i vilken vecka har ni fotograferat och vilken fotograf (i Vasanejden) skulle ni rekommendera? Jag tar också gärna emot förslag på ställe att fotografera och outfit.
    2. GRATIS ÄR GOTT – Jag har nu sajnat upp mig till både liberoklubben och lastentarvike för att få gratis babyboxar därifrån. Finns det något annat som löns att gå med i här i Finland? Jag kan såklart också tänka mig att köpa startpaket om de är bra och säljs till paketpriser. Tipsa mig!
    3. VAGN-ÅNGESTEN – Jag får panik när jag tänker på hur stor och otymplig en barnvagn är. Tips på vagn som passar bra i stadsmiljö (utan bil)? Jag behöver kunna gå på ärenden, liksom. Men också regelrätta naturpromenader.
      Det här med att välja vagn tycker jag är sjukt jobbigt överlag. Och förvaringen av den. Jag vet inte hur jag ska inkorporera detta i vardagen rent praktiskt. Förvara den i hallen eller i cykelförrådet? Kan den inte lätt bli stulen? Vilka delar ska jag använda när? Måste jag ha två vagnar – en robust vagn för naturpromenader och en liten, snärtig för stadsärenden? Vad är mest praktiskt?
      Jag är uppväxt på landet i hus, jag har ingen aning om hur det är att vara småstadsmamma. Landsbygdsborna säger att det räcker att bära babyn i babyskyddet och sen lägga ner det och babyn i handelsvagnen i butiken när man kommer dit men det skulle ju aldrig gå för mig! Alla råd jag får utgår ifrån att man tar bilen dit man ska, men det gör ju inte jag. jag kör inte bil till mina ärenden, jag promenerar. Och jag kan ju inte kånka babyskyddet flera kilometer.
      Jag syftar inte på veckohandlingar med bil nu (att få vagnen i bilen är mitt minsta problem) utan kanske att  till posten efter paket, till bokföraren och lämna in papper (och vagnen är med överallt). Känns som ingen förstår mina behov, buhu 🙁 .
    4. VATTENFÖRLOSSNING – Jag är lite sugen på detta eftersom det är möjligt på mitt BB för de som kan och vill. Men en praktisk fråga – blir det inte väldigt smutsigt i vattnet? Och blir det inte jobbigt att behöva kliva upp ur badet hela tiden för att gå på toa? Finns ju inget tyngre än att häva sig upp ur ett badkar.
    5. AMMA UTE PÅ SPRÅNG – Okej det här är kanske en riktigt dum fråga. Men när jag läser en mammabloggare som är ute på stan och shoppar (med babyn med) och hon skriver att hon gick och ammade (lite så där tjolavips) – då är min första fråga var detta sker? Jag har ingen aning!
      Vill på riktigt veta vad som är kutym.
    6. SÄKERHET – Måste man verkligen ha en sån där elektronisk platta i sängen som varnar ifall babyn slutar andas? Känns inte bra tycker jag med elektronik i sängen. Och jag är ingen anti-strålnings-fanatiker på det sättet, bara olustig inför för att skaffa onödiga, dyra prylar som gör mer skada än nytta. Har ni haft en sån? Samtidigt vill jag ju inte att mitt barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd heller.
    7. BABYVAKT – Hur nojjig behöver man vara här? Vi bor ju bara i en trea så månne jag hör babyn skrika var jag än är? I vilka sammanhang tror ni jag behöver ett alarmsystem/video/ljudupptagning?
    8. SWADDLA? Okej, detta kan vara ett minfält att blogga om men jag gör det bara nu för att stilla min förvirring. Jag har nämligen noterat att så gott som samtliga amerikanska mama-vloggare jag kollar på rekommenderar nya mammor att man ska ”swaddla”, alltså linda babysarna riktigt tajt (som små burritos) i diverse filtar och tyg. Varför?
      Jag förstår det som att det lugnar babyn eftersom de känner sig trygga då. Men jag menar bara för att det lugnar babyn behöver det väl inte vara bra per automatik? Förr i tiden gav man dem ju sprit och DET ÄR JU INTE BRA. Extrem point, men. Jag vet inte vad jag ska tro, faktiskt.
      Detta swaddlande är ju ingenting vi sysslar med i norden vad jag vet (efter hemkomsten alltså). Eller?
      Säger inte att jag ska göra så här själv men undrar varför det är så olika? Har för mig att de gör så i Ryssland också. Känns väldigt gammaldags. Å andra sidan tycker väl övriga världen att vi är knäppa som låter våra barn sova ute på vintern så vad vet jag vad som är rätt eller fel. Förstår bara inte hur någonting så allmängiltigt som barnvård kan vara så olika världen över. Det är förvirrande. Jag måste sluta kolla på youtube.
    9. BABYNS GARDEROB – Hur mycket kläder behöver man i början, egentligen? Vill inte handla för mycket i början, men vill inte ha för litet heller. Hur ofta i snitt behöver man byta kläder på en spädis?
    10. TAKE IT CHILL – Vissa säger man ska köpa så lite som möjligt innan och istället köpa grejer vartefter man behövt nåt. Låter vettigt men ärligt talat – hur mycket orkar man shoppa efter hemkomsten? Jag är rädd att jag ska vara helt utslagen och inte vilja gå någonstans. Är det inte skönast att ha saker färdigt? Antar att min fråga är – hur snabbt återhämtar man sig generellt?

     

    Ps. Idag blev jag för första gången hållen och klappad på magen (inte av en söt gumma då – utan halvbekant karl i arbetssammanhang) och herregud vad överrumplad jag blev. Time and place? Visste inte alls hur jag skulle reagera. Gjorde som jag alltid gör – pokerface på, älta det först när jag kommer hem.

    Men, hur är det meningen man ska bete sig? Jag har ju ingen plan för dylika situationer så nu måste jag uppenbarligen utveckla en då jag blev illa till mods av det och inte vill det ska hända igen. Maken föreslog vi skulle öva ikväll. Han ska lära mig att rycka ifrån handen på nåt bra sätt eller annan försvarsmanöver.

    Kanske man får göra som med barnen, lära sig säga stopp – min kropp?

    Men nu känner jag mest att jag aldrig vill visa mig ute med magen synlig igen. 🙁
    Hur har ni hanterat detta?

  • Dagbok,  Frågor och svar

    10 frågor och svar

    Har du döpts efter någon?
    Malin i Saltkråkan lär ha varit en inspiration…
    Men jag vill minnas att mamma sagt att jag helt enkelt bara ”såg ut som en Malin”. Det verkar också ha varit ett riktigt poppisnamn där i slutet av åttiotalet –  jag var inte ensam om mitt förnamn precis! Men jag gillar det. Det är ett folkligt och trevligt namn.

    Vart ska ni flytta?
    Vet inte ännu. Känns riktigt hopplöst att hitta en passlig trea häromkring. Antar att alla som hyr treor och mindre egnahemshus håller väldigt hårt i dem. Vi bor nog kvar här i tvåan ett tag till.

    Vill ni ha barn? 
    Jo! Jag hoppas på att få två barn i mitt liv inom fem år. Sen skulle jag kunna tänka mig en tredje efter 40. Mycket medveten förstås om att barn inte är något man bara beställer 🙂 Tiden får utvisa.

    Om du skulle vinna en miljon, vad skulle du göra då?
    Då skulle jag köpa en riktig fin tomt vid havet och bygga mitt drömhus där.

    Vem inspireras du av?
    Just nu – amerikanska tv-profilen, inredaren och författaren Joanna Gaines! Hon är på något sätt min nya målbild för hur jag vill leva mitt liv mellan 30-40 år. Jag inspireras nödvändigtvis inte av den delen där hon gör tv och inreder hus – men allt det andra med familjen, gården, huset, böckerna och den egna webbutiken… det vill jag också göra.

    Jag vill blogga om allt jag pysslar med hemma och dokumentera mina projekt på gården. Skriva om mitt liv och leva det på mitt sätt! Skulle du följa mig?

    Country Living! Ah, så underbart.
    Men modernt ska det vara. Alltid det senaste och trendigaste, i skön kombination med det traditionella. Kontraster inspirerar mig.

    Har ni förresten märkt att jag startat upp en webshop här på sidan? Grunden läggs redan nu, tihi. 🙂

    Om du var tvungen att jobba men inte behövde göra det för pengarna – vad skulle du jobba med då?
    Förmodligen allt det jag skrev här ovan – men jag skulle ta semester oftare och resa mer.

    Hur lång är du?
    156,5 cm

    Har du haft drömmar som du tvingats ge upp?
    Hm, nåjo – men livet är ju (förhoppningsvis) långt så jag har inte avskrivit någonting ännu! Däremot har jag accepterat att jag inte kan få uppfylla alla drömmar på en gång. Min husdröm tvingas jag skjuta upp ännu, brrr att bo i en trång tvåa! Men jag får uppfylla andra drömmar så länge, som att gifta mig, jobba med podcasts och allt det där.

    Om du skulle starta en välgörenhetsfond – vad skulle den arbeta för?
    Utsatta barn! Jag skulle ordna sommarläger och sånt. Alla barnen skulle delas in i små grupper med sin egen ledare så att alla skulle känna sig sedda och hörda.

    Hur får du så mycket gjort? 
    Jag antar att jag är en typisk multitasker och jag arbetar snabbt och systematiskt. Jag har många grytor som puttrar på en gång, om vi säger så. Därför får jag mycket gjort.
    Det handlar också om uppoffringar – tråkigt men sant. Som exempel; i höst när jag skriver min bok klart kommer jag att behöva stiga upp tidigare om morgnarna för att hinna skriva före jobbet. Det kommer att bli en utmaning! Jag lägger också min tidigare TV-tid om kvällarna på att gymma. Jag har aldrig sett så lite på TV som när jag startade min träningsutmaning!

    Fler frågor? Skriv en kommentar!

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Personlig utveckling

    Önskeinlägget: om att vända motgångar till framgångar

    I min bloggenkät bad jag er att utmana mig med era önskerubriker för bloggen.  En önskerubrik som jag tänkte ta mig an idag är denna:

    Att vända motgångar till framgångar (om hur du alltid verkar lyckas ladda om, hitta nytt fokus och vågar satsa fullt ut på nästa mål).

    Tack för en intressant rubrik! Jag skulle kunna ta mig an det här ämnet ur så många olika synvinklar men jag får väl ta och börja med mig själv (eftersom du frågar mig). 🙂

    Många tänker nog att den här ”kämpar-mentaliteten” som jag har är något som jag fötts med. Att det är ett starkt personlighetsdrag hos mig, vilket ni har rätt i. Men det är faktiskt ett inlärt beteende, inte medfött.
    Jag kan gå med på att jag är medfött modig, eller tapper, för det kan jag inte säga varifrån det kommer. Men livserfarenhet måste man skaffa sig genom trial and error och jag är ganska bra på att hanka mig fram just eftersom jag testat så mycket… och hankat mig fram mycket.

    Jag ska nu försöka förklara hur jag blivit ”så här”.

    Alla människor är olika, men min drivkraft är väldigt mycket förankrad i min självupplevda ”värdighet”. Jag måste alltid höja mig över det jag inte tycker om – och när jag lyckas med det så stärks mitt självförtroende. Enkelt förklarat så kickar min drivkraft igång som starkast när jag faller. En sådan person, som får kraft av vinden, kan ju egentligen aldrig misslyckas.

    Jag ser faktiskt inte på livet som att lyckas och misslyckas, det är mera ”två steg fram, ett steg bak” mot mitt mål.  Det finns inget start och slut, bara ett starkt begär efter ”ett bättre liv” som jag försöker nå på olika sätt. Men inte bara metoderna måste vara flexibla – även slutmålet, och det är där som jag tror de flesta människor fastnar. De märker att variablerna förändras och då vägrar de ge upp sin urspungsidé eftersom det skulle anses som ett ”misslyckande”. Men det är helt i sin ordning! På vägen mot mitt mål upptäcker jag nya saker som jag vill inkorporera i drömmen vilket innebär att X:et på kartan behöver flyttas ett snäpp också. Det är så det fungerar – kämpa inte emot det!

    Med andra ord: Om du inte vet exakt vart du ska – hur kan du säga att du misslyckats med ditt mål?
    Tänk om lyckan är bara runt hörnet – och du vänder tillbaka? Är det inte bättre att vara nyfiken och se vad som väntar? Man borde aldrig ge upp, bara byta riktning. Att ge upp är ett slukhål som kräver mångdubbelt mer energi att komma upp ur än en guppa på vägen. Var smart med dina efforts!

    Sluta döm din resa och dina resultat. Bara kör slalom kring det jobbiga och lär dig navigera i mörker om du måste. Till slut är du framme! Kanske inte vid det som du först tänkte, men till det som passar dig bäst. 

    Mitt alter ego, den strävsamma och tysta. Bra att ha ibland.

    Förra sommaren hade jag min senaste, riktigt tuffa period. Jag kämpade jättemycket med mig själv och försökte finna styrkan att byta riktning – ännu en gång. Mina många försök att hitta rätt i företaget hade till slut kommit ikapp mig rent ekonomiskt. Det var bara att blunda, andas och låta den där vågen jag kämpat emot så länge bara träffa mig.
    Och vågen kom.

    Jag mötte till slut en av mina allra största rädslor, höll kuvertet i handen som jag aldrig trodde jag skulle hålla. Kände hur min värdighet, som jag byggt upp så länge, sjönk till botten liksom mina tårar rann nerför kinderna och droppade ner på wc-golvet. ”Nu är jag officiellt en looser”, tänkte jag. Men sen kom också lättnaden, och lösningarna. Fem års kamp är över, och jag är fri att tänka i nya banor. Så skönt. Bygga en bättre framtid.

    12 månader senare kan jag se vilken makalös resa jag gjort – och jag fortsätter ta mig uppåt igen tills allt det här som hände då bara är ett minne från en tid då jag hade det lite jobbigt. Kanske kan jag till och med ser det som något romantiskt. En bra lärdom var det i alla fall, avgörande för var jag är idag.

    Någon gång när jag är redo ska jag skriva mer om det här, men som jag redan förklarat om min drivkraft och hur den fungerar så förstår ni vad som hände. Mina instinkter kickade in. Jag började simma uppåt.

    Men den här gången nöjer jag mig inte med att hålla hakan under vattenytan. Jag måste överkompensera och så föds alltid mina framgångar, utan undantag. Det är mönstret i mitt liv! Det är därifrån mitt självförtroende kommer, jag har kämpat för min ”värdighet” och det är den bästa känslan i världen. Självrespekt. Och det är en resa som jag bara gör med mig själv, inte med någon annan.

    Låt alltid din come back vara större än din setback.

    Så, när någon hävdar att de vill bli framgångsrik borde följande fråga vara – är du säker? För ingen framgång utan uppoffringar.

    För att se på saken med riktigt stor ödmjukhet– är det inte BRA att det kommer motgångar och farthinder på vägen? Är inte det egentligen en jättenyttig sak? Motgångarna hjälper oss att avgöra om vi faktiskt är på rätt väg. Ger oss en chans att känna efter om detta är vad vi verkligen vill.
    Vill du fortgå med projektet trots all turbulens och svårigheter? Känner du att svaret är ja, så vet du att du har kraften att se det till slut också. Är svaret nej – tur att du bromsade dig i tid! Vart ska du gå istället?

    Det är faktiskt i de tuffa tiderna som man bygger motivationsmuskler, inte då det går bra. Framgång är bara en illusion, en hägring i öknen. Det är polstjärnan som visar vägen – men ingen riktigt destination.

    Det är som sagt en kombination av tankesätt, erfarenhet och mentala verktyg som hjälper mig framåt.  Jag har utvecklat mekanismer som funkar för mig – det är mitt sätt att leva, helt enkelt. Nuförtiden kommer det så automatiskt för mig att jag inte ens tänker på det.
    Och ja det kan vara mörkt ibland. Personlig utveckling är inte så positiv alla gånger, det gör ont. Det är viktigt att förstå det. Mina sätt har också negativa konsekvenser – som att jag inte litar på andra människor. Men sån är jag. Säkert blir jag bättre på att släppa garden också med tiden.

     

    Du som önskade rubriken – hoppas att detta var till hjälp! Berätta gärna om din situation så kan jag svara mer specifikt för dig.

    Obs! Bloggenkäten har inget utgångsdatum så det är bara att fortsätta ge feedback om ni vill, jag läser allt och min intention är också att jag ska verkställa det festa av förslagen.

  • Frågor och svar

    Läsarfråga: Vad kan man ersätta citron med?

    Fråga:

    Jag hör till de multiallergiska och tål bland annat inte citrusfrukter. Vad anser du att man kan ersätta citron med i olika recept?
    Tilläggas kan att jag får svåra reaktioner av utländska äpplen, men inhemska klarar jag av, än så länge, är det väl bäst att tillägga. // Allergiker

    Svar:
    Gällande bakning och matlagning skulle jag i första hand försöka med någon annan syrlig frukt som är gul i färgen. Ananas till exempel. Men då igen kanske du också är allergisk mot det…

    I sånt fall vill jag gärna slå ett slag för nordens egen citrus; havtorn!
    Jag har aldrig hört om någon som varit allergisk mot dessa små vitaminbomber (men alltid är det någon som bekräftar regeln). Hursomhelst kan du enkelt byta ut citronsaft till pressad havtornssaft och istället för citronskal kan du använda havtornspulver av torkade havtorn. Mosade hjorton är också bra citronsubstitut, men sila bort kärnorna.

    För dressing och sås kan du istället för citronsaft använda vinäger för syrligheten.

    mvh. Malin

     

    Har du en fråga till mig? Sänd den till hej@malinsdriftigheter.com .

  • Dagbok,  Frågor och svar

    Svaren på bloggenkäten

    Tack till er som svarade på min bloggenkät! Av erfarenhet vet jag hur hiskeligt svårt det är att få folk att svara på feedbackformulär- så jag får väl vara nöjd med mina 11 st. Speciellt eftersom jag inte lockade med något pris, eller så.

    Här kommer i alla fall svaren som kom in- och mina kommentarer på dem.

    Spridda skurar! Lite förvånad blev jag ändå över åldersgruppen 16-25. Ni var också snabbast med att fylla i enkäten. Inbillar mig att ingen under 30 läser min blogg så jag blev lite glad då faktiskt.

    Hej, fellow landskapsmän (kvinnor). 🙂 Kul att ni följer mig!

    Tog dock en snabb titt på mitt statistikprogram, geografiskt placerar sig mina läsare så här:
    1. Helsingfors (27 %)
    2. Åbo (18 %)
    3. Vasa (17 %)
    4. Tammerfors (8%)
    5. Jakobstad (5 %)

    Malinsblogg.fi – bloggen – är min aktivaste blogg hittills så jag är inte så förvånad.

     

    Ingen överraskning här heller.

    Ingen vill läsa mer om mitt privatliv i alla fall. Kanske för att jag inte har nåt, haha! Eller så betyder det att jag redan är rätt transparent med allt som händer i mitt liv och det är bra så.
    Den här frågan var annars lite illa ställd då man bara kunde välja ett alternativ. Kanske hade procentarna fördelat sig annorlunda med möjligheten att välja flera favoritområden.

    Mat och personlighet, vill ni läsa om mest i alla fall. Betyder att jag har en bra uppdelning på bloggen!

    En fundering: vad skulle hända på bloggen om jag blev gravid? Skulle ni vilja läsa om det då eller skulle bli en osmakligt mix tillsammans med maten och företagandet? Förstå mig rätt här nu… kan skriva om ALLT (och graviditeter är fina, inte osmakliga) men undrar om det är vettigt i kontexten. Jag tror att jag inte skulle skriva om det alls, faktiskt. Bara om om någon uttryckligen frågade något om det.

    Ps. Vet inte om ni märkt det – men jag har faktiskt medvetet valt att sluta skriva om sjukdomar och krämpor här (obs disclaimer, graviditet är inte en sjukdom, ny mening – nytt tema). Tycker faktiskt att jag är duktig som lärt mig att vara sjuk ibland utan att hela världen måste veta om det.

    Summa summarum; alla delområden har en läsare.

    Tack för de fina orden. Borde lägga upp denna bild på väggen för motiga dagar.

     

    Nummer 1 och 3 är på G!
    Till dig som skrev den sista kommentaren; du kommer att gilla min nya kokbok för där är temat glutenfritt, sockerfritt, mjölkfritt och äggfritt. Så håll ut!

     

    1. Jag uppskattar din ärlighet 😉
      2. Håller med.

     

    De som läser om mat kommer faktiskt in bara för receptet så därför kommer jag att fortsätta hålla mina vardagsbetraktelser och matrecept åtskilda. Men annars good point! Det har också med SEO att göra, lite cyniskt men – nödvändigt.

     

    TACK SNÄLLA NI FÖR KOMMENTARERNA!

  • Frågor och svar

    Tyck till om min blogg

    Inspirerad av Kugges lyckade bloggenkätkampanj tog jag modet till mig att skapa en egen version.

    Till skillnad från kugge kan jag inte fresta med någon utlottning, men jag hoppas att ni ändå vill plita ner några svar! Av era goda hjärtan då. Haha! Eller för att bota kvällslig tristess i soffan, vad vet jag.

    Känner ni inte för att skriva löpande text (öppna frågorna på slutet) så räcker det bra att fylla i de första snabba.

    Tackar på förhand!

  • Frågor och svar

    Hur får man fluffiga, glutenfria bakverk utan ägg?

    FRÅGA MALIN
    En fråga om ägg + glutenfritt ramlade in till min frågelåda 🙂

    Hej Malin
    Jag har nästan nyligen upptäckt din blogg och bara älskar den ? har en fråga.. jag är vegan själv samt väldigt känslig för gluten – det finns ju ofta ägg i bakverken.. finns det något man kan ersätta ägg med? Jag har testat med chia-ägg i receptet med dina hotellfrallor men det blir inte lika fluffigt ? kan man göra på annat sätt? Finns det något man kan använda överlag eller det beror på vad det är för sammansättning av ingredienser?
    Vänligen, M.

    Svar:
    Hej M,
    tack för ditt mejl och roligt att du läser (och gillar) min blogg! 🙂
    Jag önskar att jag kunde hjälpa dig med något smart knep! 🙁 Tyvärr finns det ingen råvara som helt och hållet kan ersätta äggets ”fluffighet” (dvs. förmågan att underlätta jäsningen) och färgen det ger till bakverken. Däremot kan man efterlikna äggets bindningsförmåga på olika sätt – t.ex genom att göra ”chia-ägg” som du testat.

    I receptet på hotellfrallor (bild ovan) har jag redan åtgärdat bindningsförmågan med hjälp av psyllium – så chia-äggen borde inte förbättra recept på något vis. Tvärtom! Det kan göra degen tyngre och ännu mindre fluffig, så det är onödigt! Jag har tillsätt ägg främst för färg och fluffighet, som en extra bonus bara. Originalreceptet har inte ens ägg med så det är absolut ingen nödvändighet…

    Som svar på frågan; Sammansättningen av ingredienser spelar inte så stor roll. Ägg är ägg och det blir helt enkelt lite tristare utan dem. Gällande finliret (fluffet och färgen) måste man bara gilla läget är jag rädd…

    Det är mycket sällan som jag ger rådet att ”gilla läget” när det kommer till mat. Det är klart att jag önskar att du fick njuta av extra fluffiga, frasiga frallor också, buhu. 🙁 Men glutenfritt bröd blir ju helt okej ändå utan ägg, eller hur?

    Det enda tips jag kan ge är att tillsätta mer fett i receptet, t.ex en neutral matolja, för en mjukare deg. Bröden kan upplevas som ”fluffigare” då. Du kunde också försöka tillsätta 1 tsk bikarbonat i degen och se vad som händer… Lite extra turboeffekt från bikarbonat kan inte skada! 😉

    Lycka till med bakandet!


    Vill du också ställa en fråga? Sänd ett mejl till fragamalin@aretrunt.se

  • Frågor och svar

    Om varför jag valt att äta glutenfritt

    En surdegsbagare sa en gång; ”för att orka baka glutenfritt behöver du nog vara tvingad till det”. En ganska krass, men vanlig inställning bland proffs.

    Personligen har jag alltid gillat kreativa utmaningar i köket. Att alla ska kunna få njuta av god mat & bakverk är en hederssak för mig och inget tvång, men jag förstår vad bagaren menar. För någon som har lyxen att frossa i smördrypande croissanter och härligt, sega surdegsbaguetter varje dag måste det vara svårt att finna den sanna drivkraften som krävs för att orka utveckla gott, glutenfritt bröd.

    MEN eftersom jag nu då i egenskap av kock och bagare nischat in mig just detta omöööööjliga – glutenfritt – så undrar man ju ändå om jag kanske själv är glutenintolerant?

    Det är också den vanligaste frågan jag får. Har du celiaki?
    Det borde vara en väldigt enkel ja- eller nej fråga – men för mig är det mera komplext. Idag tänkte jag att jag skulle försöka svara på den frågan en gång för alla!

     

    Det korta svaret? Jag vet inte. Nej. Eller jo, jag hade det förut men inte längre, tror jag. Ganska förvirrat alltså!

    Innan er puls stiger allt för mycket (är hon helt obildad den här Malin eller??) kan jag ändra mitt uttalande till ett NEJ.

    NEJ är det säkraste och mest korrekta uttalandet jag kan ge eftersom jag inte har några bevis som pekar på motsatsen och det vore ljug att säga JA. Men jag ska förklara!

    Min komplexa relation till gluten börjar när jag som liten börjar dricka välling och jag blir sjuk.
    Obs, jag har inte läst min egen journal någon gång utan det här är vad som berättats åt mig.
    Jag hade alla klassiska symptom som små barn med Celiaki har (jag börjar inte rabbla upp symptomen nu men ni vet säkert vilka det är). Jag tror att det tog ett tag innan läkarna visste vad som var felet. Min farmor har nämligen berättat åt mig att hon tyckte att jag verkade så illa däran att hon var helt övertygad om att jag hade cancer och skulle dö. Men jag hade inte cancer utan celiaki. Mitt tarmludd var ”helt förstört”. Det fanns inget kvar (citat av min mamma).

    Men sen då? Tja, jag åt glutenfri kost i några år. Det var inga problem alls med det; jag har aldrig varit kinkig med maten så jag åt med god aptit! Min mamma är också en duktig kock så det kan givetvis ha bidragit till den goda acklimatiseringen… 😉

    Men det är här det blir konstigt. Av någon anledning är jag så frisk och kry – och mitt tarmludd i så bra skick – att jag i dagisåldern blir satt på experiment! Jag blir ordinerad att äta vanlig mat en tid för att testa om mina tarmar står pall. Jag förstår inte alls VARFÖR det här beslutet tas men kanske hoppades man att min intolerans bara varit en fas? Glutenfri kost var ju ingen höjdare på 90-talet, det var ju lite synd om oss då, menar jag.

    Till allas stora glädje visade det sig att mina tarmar klarat av den vanliga vete-kosten; och jag blir friskförklarad. När jag började skolan åt jag precis som alla andra barnen; och trivdes med det. Jag älskade maten så mycket att jag blev kock när jag blev stor! Slutet gott, allting gott!

    Fast, tja. Så bra blev det väl inte. Jag kan säga att min goda matlust till trots har jag alltid dragits med magsmärtor. Det har aldrig lämnat mig helt, men gått i perioder. Men det är något som jag hållit för mig själv. Jag är positivt lagd, lite stolt och ganska tapper så jag har inte klagat. Ärligt talat fattade jag inte själv heller att mina besvär var något onormalt när jag var yngre. För mig var det ju inget nytt! Jag har ju alltid haft besvär och lärt mig att leva med det. Jag minns att jag som liten hade som rutin att sova på mage med handen knuten under mig för att jag inbillade mig att det hjälpte mot magkramperna. Bara en sån sak.

    Men som ung vuxen fick jag nog. Jag orkade inte må dåligt längre. Mina besvär hade sakta blivit värre och värre, nya grejjer smygit sig på med åren och det hela hade blivit outhärdligt för mig. Jag gick till läkare och berättade om min orkeslöshet, migrän, illamående, yrsel, magramper, ledvärk… allt! Tyvärr är dessa saker jag räknade upp ganska allmänna symptom som inte pekar på något direkt. Det togs i alla fall blodprov för celiaki men det visade inte något. Däremot konstaterades det senare att jag har endometrios. På baksidan av livmodern (om det säger er nåt). Inte undra på att den där kolonskopin jag genomled hade gjort så ont, tänkte jag. 🙁

    Det var hursomhelst skönt att få en konkret diagnos på mina besvär; även om jag blev väldigt skrämd av den. Men varför hade jag fått endo? Kunde det vara en biverkning av en illa skött celiaki (som jag kanske ändå hade kvar.. eller?). Jag ville inte experimentera med min kropp längre. Jag bestämde mig för att återgå till den glutenfria kosten jag hade hållit som liten och mått bra av. Celiakidiagnos eller ej.
    Ett år senare hade jag fått mina krafter tillbaka igen. Min karriär fick också ny mening och ny riktning då jag märkte att jag kunde använda min kreativitet och yrkeskunskap till att utveckla glutenfria recept istället.

    Jag ger ut min andra glutenfria kokbok maj 2017.

    Men någon hälsokostare kommer jag nog aldrig att se mig som, eller utge mig för att vara. Det är faktiskt min största skräck att bli anti-vete-Malin med hela folket, haha, neeeej… därför uttalar jag mig helst inte om glutenfritt är ”bra” eller ”dåligt” eller kommer med några kostråd. Jag är inte den typen som gör vänner och fiender av nånting i mitt skafferi. jag kan inte jobba så! Jag står för kreativa lösningar i köket, inte någon hälsoideologi. Det har läkare betalt för att sitta och klura på, inte jag. Min plats i livet är att utveckla recept och hjälpa människor som av olika anledningar inte äter gluten. Få inte panik, vi kan göra god mat ändå! Gärna så allergivänliga recept som som möjligt försöker jag göra, (därav det naturligt glutenfria) utan att rucka på smakerna förstås.

    Men jag tycker ändå att det är viktigt att ni känner till varför jag håller på med det här och varför jag är så passionerad kring glutenfri kost, därför skrev jag detta inlägg. Jag uppmanar inte alls till att ta ödet i egna händer som jag gjort och självdiagnostisera er bara för att jag nu faktiskt gjort det. Det bara blev så. Och nu vet ni hur det ligger till.

    Har ni funderingar kring det här? Skriv i kommentarsfältet så ska jag svara mer i detalj.
    Har ni liknande erfarenheter som mig eller har ni hört om något liknande? Jag är tacksam för era tankar och åsikter.
    Kramar, Malin