• Dagbok,  Företagande & karriär

    Årsdag

    Idag är det på dagen 1 år sedan jag hoppade ner i mina röda “författar-klackar” för första gången och ställde till med bokreleasefest i min hemstad Vasa. Boken Naturligt glutenfritt stod klar efter 1,5 års arbete. Jag kan faktiskt inte greppa att det bara är ett år sedan? Det känns som minst 2. Snacka om att det runnit en del vatten under broarna sedan dess!

    3.5.2017 då. Det var en stolt dag för mig. En milstolpe i karriären definitivt, och man kan riktigt se hur jag strålar av lycka och lättnad på bilderna!

    Stolt över att få ge ut en kokbok både på svenska och finska.
    Förväntansfull inför att få representera förlaget på bokmässan i Göteborg och Helsingfors.
    Spänd på att få vara med på diverse bokkalas, författarträffar, intervjuer samt medverka i radio och TV!

    Bild: Uffes kitchen 

    Hela upplevelsen med att att få ge ut boken på ett, så att säga, riktigt förlag kändes superspännande, minns jag. Det var en värdefull erfarenhet för mig och jag fick många nya bekanta i författarkretsarna. Men allt hände så snabbt och jag satte hård press på mig själv just då. Det är först nu i efterhand som jag kan blicka tillbaka och känna lite ro och tacksamhet. När dammet lagt sig.

    Min “värld” (som jag känner den) blev åter igen mycket större – det är jag glad för.

    Vad ska jag säga om projektet så här ett år senare då? Var det mödan värt? Var det framgångsrikt?
    Min självkritiska ådra till trots (jag är ju aldrig riktigt nöjd med någonting) arkiverar jag nog Naturligt glutenfritt under fliken lyckade projekt. Boken gjorde mig kanske inte till någon rikskändis (om det är vad framgång är) men faktum är att jag ENBART fått beröm för mitt arbete. Både på finskt håll, i svenskfinland och även i Sverige. I finlandssvenska mått har boken sålt bra och rejält med synlighet har jag fått för mitt arbete. Vet inte exakt hur många ex jag sålt, så vågar inte gissa, men mer än min förra bok. Så det är ju success! Utvecklingen går alltid framåt.
    Klart att min publik kunde vara större, men jag är ju inte klar med kokböcker ännu. Jag hinner!

     

    Vet ni vad? 😉
    Ni hinner också ännu skaffa er ett exemplar av min bok.

    Årsdagen till ära får mina läsare 20 % rabatt på Naturligt glutenfritt i förlagets webshop.
    Klicka er in här och ange koden MALINSMAT i kassan !

     

    Intresserad av att köpa den finska översättningen?
    Jag har kvar ett litet lager hemma som jag säljer för halva priset.
    Vi ska så måningom flytta och jag vill inte släpa dem med mig till nästa ställe…
    Sänd mejl till mig på hej@malinsdriftigheter.com så gör vi en bra deal! 🙂

     

    Ett stort tack till er som understött mig hela vägen och gett feedback på boken! Hoppas att ni haft nytta (och gärna lite nöje också) av den. Jag vill ju verkligen skapa nytto-böcker.
    Jag vill se smutsgula pärmar! Fingeravtryck och mjöldamm längs kanterna. 🙂 Slit den med hälsan.

    Kramar, Malin

     

  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Underbara Malin?

    Livet, det är ganska lustigt ändå.
    Här bestämde jag mig för att bryta mig loss från mitt småföretagarliv genom att sälja min affär och söka nya utmaningar – och ett år senare, vad gör jag? Sysslar med företagsamhet som aldrig förr!

    LÄNKTIPS: THE BORING BUT EFFECTIVE WAY TO MAKE DREAMS COME TRUE | Klicka på bilden för att läsa.


    På dagarna arbetar
    jag med utbildningar och promotion för mikro-och småföretagare på landsbygden. Nätverkar och gör mediaproduktion för projektets räkning. På kvällar och helger sysslar jag med mitt eget företagande som frilansande receptkreatör, författare och medieproducent.

    Först resonerade jag att detta, projektjobbet, bara skulle vara en kort mellanlandning i arbetstagarlivet för mig. Men nu tänker jag att det kanske inte är så dumt att fortsätta i den här stilen ändå?
    Jag tänker så här; företagarlivet är för instabilt, arbetstagarlivet är för stabilt. Men i kombination blir livet både tryggt och intressant! I alla fall för närvarande.

    En del av mitt dagtidsarbete är att lära ut basic företagsamhet och fungera som bollplank med andra företagare. Men själv lär jag mig också nya saker varje dag! Det är det som är så fiffigt med alltihopa! Jag lär mig kunskaper som gynnar mitt eget företagande.
    Ett exempel på det är workshoppen i att bygga e-handel som jag planerat 9.5. Jag har nappat i datanomernas lärare Kaj Ekroos som kommer och lär oss, steg för steg, hur man bygger sin egen webhandel med prestashop. Vi startar kl 9 och vid kursdagens slut kl 15 kommer alla att ha grunden till sin webshop klar. Tänk vilka imperium vi kommer att starta här i datasalen!

    Min prestashop, som jag bygger upp på kursen, kommer jag att använda för att sälja mina böcker här på bloggen. Andra kursdeltagare som jag vet är på kommande ska börja sälja sina hantverk och tjänster på nätet. Om du som läser detta är intresserad av att komma med så finns det några platser kvar ännu. Anmäl dig på den här länken.

     


    Workshopen i e-handel
    är den sista kursen för terminen som vi ordnar via projektet. Under sommaren kommer jag istället att fokusera på att skapa nya avsnitt till vår podcast; våga satsa-podden! En podcast om företagsamhet där vi intervjuar småföretagare och sakkunniga.

    I det senaste avsnittet träffar jag Magdalena Lindroos, aka Bohemian Maggie, som inte ännu startat företag men funderar på det. Jag tänkte att det kunde vara itnressant att podda med en fem-före-företagare och ta pulsen på hen. * Vi diskuterar hennes affärsidé, filosofin bakom, drömmar om framtiden och vad som skrämmer henne då det kommer till företagande.
    *än så länge bara kvinnor som medverkat i podden, men det är ingen medveten strategi. Det har bara blivit så!

    Fotograf: Heidi Hendersson

    I slutet av avsnittet kommer vi av någon anledning in på ämnet ”Jonna Jinton” och då blir det fart på oss! Vi börjar drömma hejvilt! Jag föreslår att Maggie kunde göra en liknande resa som Jinton eller Yoga girl, fast på Replot, och själv hasplar jag ur mig något som jag inte sagt högt förut. Vilken bloggare som jag skulle vilja ta efter i mitt liv. Inläggets rubrik kanske ger en antydan om vem jag tänker på. Om inte, får ni helt enkelt lyssna på podden.

    Det var först när jag klippte podden, och hörde mig själv säga orden, som jag insåg att jag precis luftat min allra djupaste dröm både för MIG och offentligt. Drömmen om att bli hemmafru på heltid.
    Jag är ju en domestic goddess, jag gillar att driva hushåll. Jag tycker om att vara lektant. Varför kämpa emot?
    Skulle det vara ett nederlag för feminismen? För mig?
    Vad tycker ni?

    Jag pitchade detta scenario för sambon i helgen, som svarade så här;
    ”Ja… *retorisk paus*.
    Jag förstår att du tänker så här NU.
    Men.
    Jag känner dig.

    Du ska alltid utveckla saker och ting… ”

    Med andra ord tror han att jag är för rastlös för att vara hemmafru. Han tycker att jag är en typisk chefsperson på ett bolag och att det är min väg framåt (jag bara vet inte om det ännu). Men, jag vet inte jag. Jag tror nog att jag kan kanalisera den energin på mina hemmaprojekt istället. Generera inkomster till firman och trivas med det.

    Men den som lever får se.
    Ett envist litet steg i taget – mot drömmen.

     

    Omslagsbild:
    Luke Stackpoole

  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Våga tala högt om dina drömmar

    Glad måndag på er alla!
    Igår hade jag en riktigt urusel dag med migrän – och jag ska erkänna att i min vånda och plåga föll det nog ett par tårar (jag är faktiskt ingen robot). Men – det är inte hur hårt du faller utan hur snabbt du är uppe i sadeln igen (säg det inte åt mig under pågående migränanfall bara för då skriker jag, eller min favorit – kaffe brukar hjälpa!).
    Idag har jag dock torkat både tårar och snor och är jag uppe i sadeln igen. Faktum är, att jag är fast besluten att ha få en bra start på veckan – och vad passar bättre än att släppa podd? Inte vilket samtal som helst heller utan ett väldigt trevlig sådant med företagaren Michaela Finne!
    Bland annat har jag skrivit om henne här | Trend brunch event @marimekkoVaasa och här | Trend brunch på Wasaborg syncenter |

    Vi spelade in podden på skärtorsdagen och jag klippte ihop det direkt jag kom hem. Jag undrar nog om inte Michaela hade större inflytande på mig den där dagen än vad jag först trodde för jag hade dent mest avslappnade, härliga påsklovet på åratal! Med min petalaxprins! Jag menar, är det inte just det som Michaela förespråkar i sitt bildspråk på instagram? Att se det fina och “magiska” runtomkring oss. I det lilla. Eller att även det “lilla” är stort”.

    Ja, ni förstår vad jag menar. 🙂

    Ta och lyssna vetja, och berätta gärna vad ni tyckte om avsnittet.

     

    Michaela sade upp sig från sitt trygga mediajobb i Vasa för att bli sin egen lyckas smed – som PR-konsult!
    I det femte avsnittet av våga satsa-podden hör vi henne berätta om det nya livet som företagare. Vi diskuterar bland annat våndan i att ta steget ut ur det otrygga, att vilja växa eller inte, lägga upp sina dagar (som man vill?) och givetvis en hel del om; good vibes.

  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Starta andras

    I veckan rundade vi på jobbet av vår andra starta eget-kurs som denna gång ordnades i Vasa.  En kortkurs i allmän företagskunskap, skulle man väl kunna kalla det.

    Själv undervisade jag i konsten att skriva affärsplan, prissättning, komma igång med försäljning och marknadsföring.

    Ett brokigt gäng på 15-20 pers i olika åldrar, alla med helt olika bakgrunder och ambitioner, fick under 5 kvällar lära sig det viktigaste som en behöver känna till kring att starta eget företag.

    Vi insåg ganska snabbt att starta eget-grupp 2 skulle bli en större utmaning än vi trott! Den var ju så stor! Hur högt/lågt borde vi lägga ribban under kvällarna så att så många som möjligt får ut något av kursen? HUR ska vi göra alla nöjda? För – vi vill ju så förtvivlat att ALLA våra deltagare ska trivas hos oss! #peoplepleasers #sömnlösanätter #självkritikenhög #ansvarettynger

    Det har med andra ord varit lite svettigt under kursens gång men nu känner jag, som tur, en liten våg av tillfredsställelse skölja över mig. Stämningen under sista kvällen kändes bra (=alla verkar nöjda) och när jag fick dela ut kursintygen och ta alla i hand med ett “lycka till med företaget” släppte det sista av min prestationsångest.

    Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det bästa med att föreläsa är triumfen blandat med lättnaden som uppstår efteråt. I did it!

    Man kan lugnt säga att jag steppat ut ur min bekvämlighetszon denna vår. Jag har föreläst om ämnen som jag själv haft stora problem med under min företagarresa, t.ex ekonomi. Ni förstår att jag emellanåt känt mig som ett stort skämt! Men då har jag fått påminna mig själv om att jag ändå har mer praktisk erfarenhet av företagande än många andra utbildare (och förstå sig påare) i branschen. Att uppmuntra till entreprenörskap utan att själv ha vågat ta steget ur tryggheten någon gång skulle nog kännas som ett mycket större hyckleri för mig.

    För mig är det också ett stort mysterium hur företagsrådgivare kan slänga ur sig den ena “sanningen” efter den andra om hur “det ska gå till/brukar gå till” utan minsta ångest. Själv kan jag också haspla ur mig klichéer men sen ligger jag också hela natten och grämer mig och funderar om det nu var riktigt “korrekt”. Kunde man se det ur någon annan synvinkel? Kunde jag vara mer diplomatisk? Företagsframgång ter sig så enkelt för vissa. Men livet är ju aldrig enkelt. 

    Jag har märkt att nu som jag närmar mig 30 jordsnurr börjar jag få bättre självförtroende. Mitt föreläsande har också blivit bättre rent pedagogiskt. Men jag kommer nog aldrig att sluta ifrågasätta mitt kunnande, mig själv och vilja bli bättre.

     

    Jag och Linda satt häromdagen på kaffepaus tillsammans med personal från andra avdelningar.  Vår starta eget-kurs på tal och en kollega bytte skämtsamt namn på kursen till “starta andras”. Det är väl det vad vi gör?
    Då slog det mig för första gången att vi faktiskt kan ha större inverkan på våra kursdeltagare än vi ger oss själva cred för. Vi är så upptagna med att korrigera det som är mindre bra att vi glömmer att klappa oss själva på axeln för det som är lyckat.

    Visst, jag är självkritisk till min läggning och tycker alltid att jag borde vara mer framgångsrik för att få uttala mig om saker och ting (shit, när jag kom till min slide om mervärdesskatt kände jag mig nog ute på ovant territorium) men jag har ju trots allt mycket att ge. I alla fall till en nybörjare. Jag kan leverera den allmänna informationen och jag kan krydda den med mina egna erfarenheter. Min erfarenhet har varit dyrköpt och det gör den värdefull (peppar mig själv medan jag skriver detta, haha).

    Och kanske, kanske var det någonting av allt det där som jag babblade om som slog rot hos en deltagare. Och kanske, kanske slipper de trampa i samma håligheter som mig den dagen de ska påbörja en liknande resa.

    Den tanken värmer ett slitet företagarhjärta.
    Kanske till och med läker såren, lite.

    Och ps.
    Inte är MIN EGEN entreprenörsresa riktigt över ännu. 😉 Inte är jag redo att pensionera mig från företagandet redan! Jag bara mellanlandar och samlar kraft nu, på okänd tid. Tankar planet… En läxa jag själv lärt mig – man kan inte vara ALL IN hela tiden – och att stå stilla är i alla fall bättre än att sjunka. 

  • Företagande & karriär

    Passion for fashion! Jag ringde upp modeföretagaren Emelie för att snacka om entreprenörskap

    Kommunikativ information är utan tvekan ett av mina största intressen här i livet och är inte jag en lyckans ost som får arbeta med just detta? Ett av vårens och sommarens intressantaste uppdrag för mig är att producera en informativ podcast för Våga satsa-projektets räkning. Vi kallar det kort och gott “våga satsa-podden” och tanken är att vi ska intervjua österbottniska småföretagare och sakkunniga inom företagsamhet.

    I det tredje avsnittet av podden ringer jag upp en bekant till mig – entreprenör Emelie Westerlund. Tillsammans med sin mamma Marie och syster Lisa driver hon företaget Dress Like Marie; snygga, pigga och sköna kläder för vanliga, kurviga kvinnor!

    Emelie och Marie, Dress Like Marie

    Vi snackar (bland annat) om visionen med klädmärket, hur det kom sig att hon blev företagare, hur det är att vara chef, hur det var att växa upp med en entreprenör-mamma och vad man ska tänka på om man vill starta klädbutik. Dress like Marie finns som nätbutik, med huvudkontoret på Åland och franschisebutiker i  Vasa, Pedersöre och i Sverige.

    Jag och Emelie är riktiga BABBLARE och väldigt bubbliga och glada av oss – så ni får ha lite överseende med att det spårar ur för oss ibland! Hups! 🙂 Men företagsamhet behöver faktiskt inte vara så gravallvarligt alla gånger – och Emelie lever verkligen som hon lär. Hon har verkligen roligt på jobbet och tycker genuint om att vara företagare.
    Ett lättsamt men intressant avsnitt blev det i alla fall och jag känner mig riktigt nöjd med vårt snack.

    Hoppas att ni också tycker om det!

     

     

    Emelie ville dock gärna tillföra några fler tips till protokollet (tiden rinner iväg då man har roligt) så här kommer de;

     

    EMELIES BÄSTA TIPS FÖR ATT STARTA BUTIK

    – Se till att finnas där din målgrupp finns, digitalt (snapchat, facebook, instagram etc….)
    – Kom ihåg att marknadsföra online! Om det känns svårt, ta hjälp!
    – Nätverka, nätverka, nätverka!

    Top tips för att lyckas med nätbutik
    – Ha tålamod och testa dig fram
    – Satsa på marknadsföring och lär dig hur googleranking funkar
    – Satsa på Some-marknadsföring
    – Samarbeta med bloggar/poddar etc för att nå dina kunder

  • Företagande & karriär

    Omgiven av fegisar

    Att analysera “störande kollegor” är hett just nu. Tänker på böckerna och föreläsningarna om att vara omgiven av iditoter, psykopater, och what not.
    Med Daniela s intressanta inlägg ” Icke passande för vissa yrkesgrupper att blogga?” färskt i minnet så kanske ni tror att jag är på väg att trampa i klaveret nu; alltså blogga om mitt jobb på ett osedligt sätt och kanske hänga ut någon av mina kollegor här. NEJ! Det skulle aldrig falla mig in. Jag ska skriva om mina tankar kring jobb och bloggande en annan gång.
    Vad jag skulle vilja skriva om idag är en annan typ av störande “kollega”, eller snarare ett mänskligt fenomen, som jag jobbar mot varje dag. Nämligen, janten (och hans polare patriarkatet, men honom kan vi prata mer om senare).

    Egentligen gillar jag inte ordet jante, det känns uttjatat och tycks tillämpas på lite allt möjligt som skaver. I ett försök att vara specifik uttrycker jag mig istället i termer som “fixed mindset”, småtänkande, ignorans och inskränkthet. Social feghet, till och med – vilket jag vet låter hårt, och jag vill nu absolut inte trampa på någon med social fobi – det är inte vad jag syftar på idag. Inte heller blyghet.
    Här är det väl också på plats med lite självkritisk analys – jag utesluter inte att det är janten i mig som måste credda till ordet jante, ovan.

    Nåväl, en bieffekt av denna search-and destroy-inställning till janten jag har är att jag utvecklat ett ganska sofistikerat luktsinne för att upptäcka den i alla dess former. Ordval, attityder, beteenden… Min radar sveper över alla, även mig själv. Det är väl som med alla typer av “uppvaknanden”, plötsligt ser man mönstret överallt.
    Jag sätter mycket energi på att (försöka) förbereda mig för olika problematiska jante- situationer i vardagen. En teknik jag tränat på, som alltid fungerar, är att spegla det skaviga som en person säger tillbaka till hen; “du säger alltså att” –? Funkar givetvis på en själv också. Eller, att jag ställer en riktigt dum fråga bara för att lysa upp det orimliga i argumentet – med risken för att uppfattas som dum på riktigt, men det är OK.
    Detta radar-svepande och fixande kräver ju dock en jäkla snabbhet, takt och närvaro som givetvis tar sin tid att bygga upp och som dessutom är en färskvara. Jag vet hur störigt det är att komma på det perfekta mothugget på en digg först i bilen på väg hem, men hej, jag kom i alla fall på en strategi! Nu gäller det bara att komma på den snabbare (och det är där som träningen kommer in).

    Ett av de senaste dold-jante-fenomenen som blippat upp på min radar, och som verkligen stör mig på ett personligt plan, (tar sin tid att distansera sig) är vad jag kallar “smyg-ambition”.
    Alltså, människor som nu ALDRIG skulle befatta sig med något så plastigt som entreprenörskap, hitta sin grej, personligt varumärke, strävsamhet, sätta upp mål, företagsamhet och att sälja (uh, S-ordet). Detta trots att de faktiskt GÖR allt det här, promotar sig själva, och uppenbarligen VILL alla de saker jag nämnde på något plan. Men de ser ner på sin framåtanda – och gör det till någonting skitigt. För att det blir “creddigare” så. Och lite mera “okej”. Men det är INTE OKEJ.

    Tänk på det här. Varje gång dessa människor lyfter upp hur o-creddigt och skämmigt det är att vara öppet strävsam- ofta i samma andetag som de pläderar för något projekt som de håller på med – så blir det lite tyngre för oss övriga att andas. 

    För att inte glömma deras egen inre kamp de måste dras med! Tänk att behöva credd-säkra varje uttalande? Jag skulle bli galen, och inte skulle jag kunna sova efter ett föredrag heller. Var jag för mycket? Var jag cool? Den enda frågan man borde ställa sig om nätterna är; gjorde jag mitt bästa enligt mina förutsättningar?

    Om ni tillåter mig att vara riktigt rättfram, vilket måste vara okej då detta är min blogg, så skulle jag vilja säga att den här “creddigheten”, “ambitiös-men inte desperat”, bara är plain and simple – feghet. Man vågar liksom inte ta steget ut helt – och den här nedtoningen sänder en signal till de som lyssnar/läser att det ändå inte är riktigt okej att vilja något för mycket. Tro att man är nån. 

    Är inte det jante- så säg.

    Dessutom:
    Att (mellan raderna) utrrycka att det är  “fult” att kämpa för mycket för något, att det är en sorts dygd i att kultiveta en (dryg) laid back inställning till sitt strävande – det ger en rätt snedvriden bild av verkligheten åt de personer som kanske inte har cash, kontakter, TUR och en stöttande familj bakom sig. Jepp, I said it. 😀

    Först ska man skämmas för att man har ambition och sen ska man skämmas för man måste kämpa för det. Ne-e. Not on my watch.

     

    Det är min övertygelse att:

    Personer som äger sina ambitioner skapar space för andra att göra samma sak. 
    De tar det plastiga ur det ocreddiga, det fula ur att sträva, det töntiga ur att ta plats.
    De ger utrymme för andra att tänka högt och högre.

    Och de mår bra av det själva också. Det är väldigt skönt att trivas i sig själv, det betyder att man inte behöver söka bekräftelse utifrån hela tiden. Man har mer energi också, har jag märkt. 

    Slutligen, jag är inte omgiven av fegisar. Det skrev jag mest för dramatisk effekt.
    Men kanske är det en bok som borde skrivas?

Close