fbpx
  • Dagbok,  Föräldraskap,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Mompreneur?

    Godmorgon världen. Jag har än så länge haft den stora lyckan av att sova gott under graviditeten (läs; klubbad säl) men nu börjar jag vakna allt tidigare. Det gör egentligen inget för jag känner mig utvilad, men jag vaknar till ryggvärk och lite småkrämpor och det är väl inte det trevligaste sättet att starta en dag på. Jag har därför växlat i humör hela morgonen och behöver skriva av mig.

    Jag hade världens ”entreprenörs high” igår kväll såhär efter boksläppet. Jag är så glad att ha kommit över den här tröskeln och nått mitt första säljmål.

    Nu är jag precis där jag vill vara med företaget före min föräldraledighet – med en passiv inkomst att underhålla. Det där som jag tjatat om så länge; gör pengar när du sover. Nu får jag leva som jag lär och landa i det på riktigt. Jag vill inte vara en sån där som bara snackar. Allt låter så bra, ni vet, men i handling händer inget. Jag vill vara på riktigt. Ingen fasad. Inga konstigheter.

    Okej, så jag skrev redan att jag inte vaknat på rätt ”sida” idag sådär rent kroppsligt, men det goa mentala ruset från igår kom snabbt tillbaka! Skönt, det var inte bara en tillfällighet (man vet ju aldrig var man har sig själv på riktigt med dessa hormonpåslag).

    Höll ett passionerat föredrag om passiv inkomst åt maken vid frukostbordet. Han lyssnade tålmodigt. Han är inte typen som tar ut någon seger i förskott och brukar inte liva upp sådär som jag  kan ”av bara tanken”. Ingenjören.
    Men när jag börjar bryta ned saker och ting i siffror väcks glöden. Siffror ljuger som ni vet aldrig och om summan är plus så är det är en trygg plats att gå igång på. Jag ska presentera lite uträkningar ikväll så får jag nog med honom på min entreprenörs high.

    Det är lustigt det här hur vi fungerar, jag och han. Det blir så tydligt efter 13 år.

    Bara en sådan grej när jag i förra veckan bakade ett proteinbröd och ville räkna ut hur proteinrikt det faktiskt var. Jonas började lägga sig i jättemycket och jag fattade inte varför? Jag ville ju bara få reda på värdet ”på högt” för att kunna jämföra mitt bröd med andra proteinbröd. Kan jag kalla det proteinbröd, liksom? Han däremot ville jag skulle räkna ut EXAKT och på ett HELT ANNAT SÄTT och började ”ifrågasätta” mina uträkningar.

    Först trodde jag att han bara ville klyva hårstrån med mig (det händer, gaaah), men när jag då frustrerat kontrade med mitt vanliga; ”nämen-varför-hakar-du-upp-dig-så-hårt-på-detta-du-fattar-ingenting-det-spelar-ingen-roll-du-sabbar-min-vibe” så stannade han plötsligt upp och sa tyst och sansat;

    Jag tycker bara att det är så intressant.

    Då smälter mitt hjärta och jag förstår.
    Han är ett så fint komplement till mig. Vi lär oss så mycket av varandra.

    Men nu blev det här inlägget lite puttinuttigt.

    Det var inte alls min intention.

    Egentligen ville jag skriva om vad som hände efter att Jonas åkt till jobbet.

    Jag satt och drack upp resterna av min heliga morgonkaffe (jag dricker 1 mugg kaffe om dagen som gravid – so; sue me) samtidigt som jag underhöll mig själv med att scrolla runt på instagram. Av någon förunderlig anledning hamnade jag in på profil av en ung tjej med entreprenörsdrömmar. Jag slås av hur bombsäkert allt är. Inläggen präglas av intetsägande texter om hennes fantastiska liv som entreprenör och hon uppmanar andra att ta kontakt med henne ifall de också vill leva ett likadant liv som henne. Jag blev självklart intresserad och började gräva lite mer. Hamnade därefter i ett TRÄSK av 21-åringar som driver online businessar och som titulerar sig själva som business coacher. Det står aldrig vad denna business ÄR för något och det finns ingen adress till denna otroliga onlinegrej. Jag misstänker att det handlar om någon typ av network marketing (örk).

    Några av dessa är också, enligt sina profiler, MUMPRENEURS.

    Alltså, jag ville kräkas upp hela frukosten. Blir så sjukt provocerad av detta fenomen. Jag blir nervös och det kliar i hela kroppen!

    Vad är det här för sjukt ideal som unga tjejer försöker leva upp till, affärsrådgivare, ljusår innan de ens är förtjänta av titeln? Innan de ens har en business på riktigt? Eller såklart, businessen är att ha en business och värva andra tjejer som vill ha en business om att ha en business. Så skruvat.

    Det är en sak att vilja bli någonting här i världen – det finns en hälsosam strävan i det. Jag uppmuntrar det. Men det här expresståget till rikedom och lycka som entreprenör tar ju ”fake it til you make it” till en helt ny nivå. Att spotta ut superlativ och ordbajsa ut fluffiga enhörningar bygger bara en jättemur av falska förhoppningar. Vill man faktiskt ha det? En falsk självbild? jag skulle tappa fotfästet helt. Inte undra på att psykisk ohälsa frodas på instagram.

    Det är illa nog att dessa tjejer (och killar) sprider ett falskt ideal som hetsar andra att gå i samma riktning (blinda leder blinda) – ännu värre är det att de lurar sig själva. Det gör så ont i mig att tänka på. Jag kan bara se det brutala uppvaknande som kommer att möta dem i det verkliga livet utanför instagram, och hur ont det kommer att göra. Verkligheten skiter i din instagramprofil, tyvärr. Det är bara en fin broschyr.

    Till nästa hemska tanke – är jag nu en blivande mompreneur? Uäääk! Jag sönderfaller i atomer av ångest! Vad i hela fridens namn är en mompreneur??!! Mitt företagsliv – blod, svett och tårar, en jäkla catchphrase på instagram? En het trend?

    Jag var tvungen att slå upp det på wiki.

    Mompreneur is a neologism defined as a female business owner who is actively balancing the role of mom and the role of entrepreneur.

    The term has a dedicated section on Entrepreneur magazine’s website. There is also a Canadian magazine devoted to the topic, The MOMpreneur Magazine. A 2011 MSNBC article declared the rise of the mompreneur to be a hot trend in the small business sector.

    Investopedia adds that ”mompreneurs are a relatively new trend in entrepreneurship, and have come to increase prominence in the internet age, with the internet allowing entrepreneurs to sell products out of the home rather than relying on foot traffic to brick-and-mortar business.

    U.S. News & World Report tries to dispel the myths about the mompreneur movement, including the belief that an innovative product idea will lead to easy money.

    Jag tror att jag fick en liten existentiell kris här och nu. Å ena sidan har jag sagt (halvt på skämt, halvt på allvar) att jag nu är en professionell hemmafru. Jag började jobba hemifrån som företagare på heltid. Å andra sidan äcklas jag av att ha fallit i den här uppenbara kvinnofällan ovan.

    Jag är ju litet av en mini-Martha Stewart och hela min business bygger ju på att jag är någon sorts domestic goodess då jag jobbar med mat och livsstil främst. Men det är ju mitt yrke, liksom. Jag tycker att det är smart och vettigt och definitivt mycket bekvämare att kocka hemma än på en restaurang för en pissig lön och obekväma arbetstider.
    Jag har också mitt första barn på väg och jag är mer än nöjd med hur jag ställt det hela för mig själv. Jag får mycket tid med mitt barn utan att behöva ge upp min karriär för det och det är jag ju jättestolt över att ha fått till. Han kan till och med hjälpa mig när han blir lite större!

    OCH NU LÅTER JAG PRECIS SOM DE HÄR TJEJERNA PÅ INSTAGRAM.

    Jag älskar att jag kan ha det så här bra och jag vill gärna inspirera andra, mammor som pappor, att ta makten över sina liv, lura systemet och kliva av ekorrhjulet om de kan.

    Men inte fasen vill jag vara en mumpreneur!
    Jag är en entreprenör. Jag är också (snart) förälder. Varken mer eller mindre.

    Det är tufft att vara kvinna. Man kan inte göra rätt.
    Jag måste bara göra det som jag tycker funkar för oss, vår familj. Jag måste hålla fast vid att detta var min målsättning från början och att jag banne mig kom hit och det tog tid. Jag offrade mycket på vägen.

    När träffade ni senast en äkta, inspirerande dadpreneur? Ja. Ni hör ju hör löjligt det låter.

    När träffade ni senaste en business coach vars enda business på CV:t är att vara – en business coach. Tja. Det är väl mer eller mindre dagligen?

    Ska man ta råd av en sådan person? Jag själv vågar knappt påstå att jag förstår mig på företagande och jag är ändå utbildare inom entreprenörskap. Jag kan bara berätta vad jag själv kommit fram till genom personliga exempel och visa var information finns att hämta. Hur det hela är uppbyggt. Skapa diskussion i mina grupper.

    Vad hänvisar en business coach utan egen företagarerfarenhet till?

    Andras erfarenheter.

    Jag skulle inte betala för det, men många gör det.

    Tale as old as time – Drömmar säljer. Men våga ifrågasätta de här luftslotten. Kräv siffror och bevis. Syna vad folk säger och fråga vad de har för erfarenhet som backar upp dem. Du behöver inte vara otrevlig. Om det är på riktigt har man inga problem att visa bokföringen eller CV:t. Det är egentligen ganska konstigt att man måste fråga rakt ut.

    MEN DUUU DÅÅ? Kanske du tänker.

    Ja. Jag ska snart gå igenom mitt eget bokslut och det kommer rapport här på bloggen som vanligt.

    Mitt kommande föräldraskap i kombination med mitt företagande kanske jag inte är lika bekväm med att redovisa i detalj, men jag kommer antagligen att skriva om det nu och då. Man får väl ta en dag i taget? Någon bättre plan än så kan man knappast ha i mitt läge.

     

    Tack för att ni orkade läsa mina funderingar! Väcker det här några tankar hos er? Skriv gärna vad ni tycker om de här fenomenen jag nuddat vid. Något speciellt som kryper i er? Jag kan ju inte vara ensam om att tänka så här, eller?

    Hoppas ni alla får en härlig, vettig och realistiskt underbar onsdag! Det är ni värda.

  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Lyckas med glutenfritt bröd

    Nu ikväll kan jag med glädje berätta att min nya e-bok; ”Lyckas med glutenfritt bröd” äntligen är klar och publicerad. Det var en fin känsla att ladda upp den här på bloggens webshop i förmiddags – och i grevens tid också!

    Bok före bebis, bok före bebis.
    Det har varit mitt mantra sedan nyår, tidpunkten då jag egentligen hade tänkt ha boken klar. För, vem lanserar ett bokprojekt i juni?! Det är klart att den hade passat bättre på vårvintern som det var tänkt. Men livet, graviditeten, tog mig på sängen så det fick lov o bli en junibok.

    När jag mådde sådär pyton i december och framåt fick jag ta och prioritera andra arbetsuppdrag före boken, och med all rätt. Jag hade ju precis slutat på mitt jobb för att satsa på företaget (!!!) och hade så mycket att bevisa för mig själv och andra. Som tur var fick jag arbetet gjort. Harvade mig igenom alla deadlines. Så småningom lättade både migränanfallen och illamåendet och den egna receptproduktionen fick fart. Aptiten återkom i andra trimestern och jag blev piggare och riktigt produktiv.

    Så här mot sommaren har det dock varit segt. Men helt okej att bara sitta och knacka bokstäver. Merparten av skrivandet och layoutandet till den här boken gjorde jag nu i sjätte och åttonde månaden med en bångstyrig bebis i magen. Jag har skrivit tidigare att han inte är så vidare förtjust i min skrivhållning (inte axlarna heller för den delen). Åh, så trångt det är! Sträck på dig mamma!

    Med bara en vecka kvar till mammaledigheten rodde jag äntligen projektet i land och det är en stor lättnad, ska ni veta.

     

    Nu tar min arbetsvecka ny riktning. Jag har en del promotionarbete och kampanjande för boken att hinna med nu innan jag blir ledig på riktigt, sådär i statens ögon.

    Min plan framöver, när bebisen är född, är att satsa någon timme på digital marknadsföring varje söndag så att boken har en chans att nå rätt målgrupp och leva länge. Jag är väldigt peppad på att utmana mig själv och mina idéer kring digitala kampanjer nu när jag har någonting konkret att sälja och testa mig fram med.

    Jag fick förresten redan idag en kommentar om att boken var så vacker och väckte bakningssug! Det gjorde mig SÅ glad! Tänk att det var som jag tänkte ändå, det är innehållet som gör skillnaden. Spelar roll om du bläddrar i en bok eller scrollar. Det är min passion och mitt hårda arbete som kommer emot dig – lika mycket på skärmen som på ett tryckt papper.

    Visst har jag ansträngt mig för att göra boken inspirerande trots formatet och det gläder mig att det syns! Ville fälla en liten tår av tacksamhet men höll tillbaka då vi befann oss i matbutiken för tillfället. Ja, jag har plockat upp mobilen för minsta lilla BEEP idag. Den har varit som fastklistrad i min hand.

    Det är så spännande att bryta mark på nätet när man har något nytt att komma med.

     

    Jag kommer inte att skriva så mycket mer om bokens innehåll idag. Jag misstänker att jag kommer att tjata ihjäl er om mina brödrecept tids nog ändå. Men en sak vill jag i alla fall säga; om du jobbar med media och/eller glutenfritt och är intresserad av ett recensionsexemplar av min bok så hör gärna av dig!

    Jag kommer heller inte att skriva några pressmeddelanden till lokalmedia om boksläppet denna gång. Min målgrupp inte är lokal och det känns som att lokalbefolkningen kanske inte riktigt skulle förstå grejen med att jag släpper en e-bok. Någon tidigare kund kanske till och med blir besviken! Därav den ovanligt svaga personliga framtoningen i boken. Denna gång ville jag fokusera mest på innehållet och kunskapen framför mig själv som person och brand. Jag vill nå personen som googlar problemet och jag vill att hen ska finna lösningen hos mig utan att känna till desto mera vem jag är.

    Jag är rädd att folk här hemma inte ska förstå mina planer. Ser bara framför mig långa kommentarsfält om den tryckta bokens vara eller icke vara. ”Nog är det bra men jag föredrar en tryckt bok i handen” o.s.v. Då har man nog inte alls förstått motivationen till varför jag valt att digitalisera min bokproduktion. Kanske jag borde förklara mig i ett senare inlägg förresten? Men det är klart; jag kan gå an i timtal om mina entreprenörsdrömmar och visioner kring digitala produkter ifall någon vill vinkla det så. Prata om framtiden och skalbarhet och hållbar utveckling. En sådan artikel skulle jag gärna ställa upp på.

    Men allra helst kanske jag vill prata om det enorma arbete som ligger bakom att producera över 50 st nya recept på glutenfritt bröd. Gravid och illamående. Hur man riktig orkar göra det utan  att ha en aning om någon ens kommer att vilja köpa boken? Men jag tror på min bok, på mig och mitt projekt.

     

    ”Lyckas med glutenfritt bröd” hittar ni här i webshoppen och så småningom hos återförsäljare som Adlibris m.m. Det får bli morgondagens jobb att börja sätta igång distributionen på allvar.
    Ett stort tack för att ni stöder mig och laddar ner boken! Sänd gärna feedback och berätta hur det gått med bröden sen.

    Kramar,

    en lite kvällstrött men lycklig Malin.

    Ps. Nu när boken är klar ser jag fram emot att börja blogga ”som vanligt” igen. Har många inlägg i pipelinen så titta gärna in nu och då.

  • Dagbok,  Graviditet

    Sista rycket

    Oj, vilken vecka jag har på gång nu. Bläddrar igenom kalendern och fnissar åt hur allt tycks klumpa ihop sig för mig. Det är aldrig riktigt balans! Men jag gillar att ha ryckiga ös-perioder varvat med torka. För efter detta sista rycket är min kalender nästan helt tom. Bara några sista artiklar att skriva så är jag ledig på obestämd tid. Svårt att ta in, faktiskt. Det är stort!

    Men först supervecka!

    Om jag får räkna med söndagen så började den igår med gravidfotografering i kvällssolen. Satt med ena skinkan på kanten av en fontän och kände mig som en grekisk gudinna i den böljande klänningen. Ja, i alla fall tills sammandragningarna och ryggvärken tog vid. Inte är det enkelt att vara modell. Eftersom jag själv är producent-lagd så tänker jag ju bara på alla detaljer och det syns ju på mig. Syns skorna genom tyget? Vart blåser mitt hår nu? Ser jag sur ut nu? (resting bitch fejs, hej). Hoppas ändå jag lyckas få till någon hyfsad min.

    Idag värker ryggen men det är lugnt! Jag ska bänka mig vid datorn hela dagen och skriva klart boken idag. Banne mig! Trött på mitt eget tjat om den.

    På tisdag väntar något som jag horribelt nog sett fram emot länge – vi ska på förlossningsförberedelse till BB! Jag tycker graviditeten varit en så hiiimla seeeeg och långtråkig historia så nu känns det äntligen som att något händer. Lite show, tack. Jag vill bli inspirerad! Så där som jag var i början och plöjde igenom en massa böcker, bloggar, tv-serier, poddar och appar om graviditet och förlossning.

    Nu först, sådär ett halvår senare, känns det spännande igen.

    Onsdag. Då har jag deadline på ett matrep. kl 12 och sen kurs i babyvård. Sen på kvällen ska jag på lanseringsfest av ett nytt tv-program. Jag är inbjuden av min ex-poddkumpan Kugge. Ska bli kul att träffas igen! Sist jag var nere till Helsingfors orkade jag inte boka någon träff med någon, inte ens Kugge fast hon försäkrade mig tusen gånger om att det var så e.n.k.e.l.t att ta spårvagnen dit. Men, jag var ju sååå gravid och skör då i första trimestern *host*. Se nu bara hur jag ångar på i tredje fas med jättemagen och går på galej fast jag borde – på riktigt – ta det lugnt.

    Jag tror att man kanske får ett speciellt ”ryck” på slutet när mammaledigheten hägrar, i alla fall jag. Och på sätt och vis vänjer man sig vid att vara gravid. I alla fall tills nästa fas kommer och man måste börja om igen. Happ, nya krämpor! Som tur är nästa fas för min del ”delivery”.

    Har förresten hört om något som kallas ”fjärde trimestern”. Men den dagen, den sorgen (?).

    Torsdag kväll – ännu mera galej! Jag ska på en nätverksträff för företagaremat och prat – som ordnas här i stan. Vi ska få se utrymmena i det nya fiskets hus och restaurang hejm som byggs som bäst. Jag är lite orolig för dem – det ser så halvfärdigt ut ännu? Sommarsäsongen står ju för dörren. Kanske det bara är utsidan som kaoset syns. Vi får väl se, intressant hursomhelst.
    Efter rundvandringen där på bygget ska vi förflytta oss till inre hamnen, kunsti, och få höra på föredrag och äta lite mat. Jag tänker att jag får cykla om jag ska hinna med gänget, hehe. Men det blir nog riktigt kul. Blir ett fint avslut på säsongen som soloentreprenör (utan barn). Vilket år jag haft, ändå. Nu får jag se fram emot sommar och ett nytt sorts liv.

    I slutet av veckan då? Hm, det är lite öppet ännu men nog tänker jag väl mig ordna en liten bokreleasefest. Känns bara så knepigt då det gäller en e-bok – hur firar man det släppet? Med sociala medier-kampanj och sedan ett glas alkoholfri skumpa för sig själv medan man betraktar tickandet på google analytics?

    Jag tror dessutom Jonas skulle bort i helgen ”på något” (sorry, guldfiskhjärna) så det blir väl i min ensamhet – buhu! Men vi får se.

    Nu ska jag återgå till bokfabriken. Ha en fin vecka alla!

     

    Follow my blog with Bloglovin

  • Dagbok,  Graviditet

    Klickljud i magen! Gravid vecka 33

    Lördag förmiddag. Jag sitter här i allsköns ro och skriver på boken. Jag njuter av att se sidorna manifesteras en efter en – jag gör ju layouten själv och det är så tillfredsställande. Själv är faktiskt bäste dräng ibland.

    Bebis uppskattar inte mina kontorstimmar, det blir trångt och jobbigt för honom när jag sitter. Han ligger för det mesta snett tvärsöver magen, som en mosad banan ligger han där och meckar på medan jag skriver. Jag försöker fokusera på vad jag gör. Lite lättare blir det för honom (och mig) om jag sitter bredbent långt fram på stolskanten. Men då igen tar ju magen i skrivbordet.

    Jonas har åkt iväg till skogs för att spika träbockar. Det har med orientering att göra – de turas om i föreningen att lägga upp träningsbanor. Jag tyckte inte att det lät så spännande att komma med så jag valde att stanna hemma och jobba bort den här boken istället.

    Innan han åkte sa Jonas – ”om det händer något så ringer du mig och så kommer jag hem direkt, okej?”.
    Ja, lite pirrigt börjar det nog bli på bebisfabriken redan.

    Fönsterrenoveringen är inte klar ännu. För er som inte hänger med – husbolaget bytte alla fönster före påsk men något hände med vårt sovrumsfönster så att bytet inte kunde genomföras. Orkar inte gå in på detaljer men vi har nu levt i ett rörigt limbo ganska länge här nu utan att veta när arbetet ska återupptas.
    Barnets säng har stått omonterad i hallen i flera veckor och jag har börjat känna stress inför att inte kunna ställa i ordning skötbord och säng. Men nu har vi i alla fall ställt in allt och jag känner mig lugnare. Även om vi kommer att behöva slita ut allt igen när de väl bestämmer sig för att ta itu med fönsterbytet så tycker jag det är bättre så här. Jag har provbäddat sängen och det kändes så bra. Det fungerar. Skötbordet som var lite slitet på ytan (vattenskadat?) har jag fixat upp med dekoplast så att det inte syns. Vi är lite osäkra på hur vi ska möblera smartast men det tar vi sen efter fönsterbytet. Onödigt att tänka på det nu.

    Jag tänker också ganska mycket på att bebisen inte svängt sig rätt ännu. Jag är inte orolig för tillfället, det finns ju tid ännu, men jag har ändå tänkt igenom noggrant hur jag vill göra ifall han faktiskt inte svänger sig sen. Jag har gått igenom flera worst case scenarion mentalt redan – sån är jag. Även det högst otänkbara, som döden. Jag vill alltid ha en plan. Det är inte ett nervöst beteende jag har utan ett sorts förutseende som gör mig lugnare, paradoxalt nog.

    Men på tal om otänkbara saker.

    Nu när jag satt och skrev på boken och bebisen bökade runt extra mycket med sina ben (han har som sagt huvudet uppåt så ni förstår var han trampar runt, aj) så hörde jag högt och tydligt ett ”KLICK” från magen. Något smått rann till lite också kände jag.

    Stelnar till och tänker, shit. Nu gick vattnet.

    Får inte panik, även detta har jag tänkt på kan hända.

    Jag funderar en liten stund. Vad göra?

    Avvaktar.

    Inget händer. Inget vatten forsar.

    Börjar googla.

    Jag kommer in på olika diskussionsforum. Tydligen är det inte helt ovanligt att höra klickljud från magen – men ingen tycks veta säkert vad det är frågan om. Många teorier känns långsökta, som hicka eller smackande. Det mest troliga, med tanke på varifrån ljudet kom tycker jag, är nog att han sträckte på benet så pass mycket att det knäckte till i lederna!

    Han sträcker faktiskt på sig så mycket att det gör riktigt ont ibland. Med hela kroppen pressar han sig åt olika håll och det blir ett sådant tryck i magen. Ibland tror jag att han ska sparka upp ”dörren”, bokstavligen, och börja baxna sig ut.

    Men det går ju inte.

    För allas vårt bästa hoppas jag nog att han dyker neråt snart och fastnar där tills vecka 40.

    För övrigt börjar det verkligen kännas som att han är ganska färdig där inne. Alltså, jag förstår ju att han behöver mer tid ännu för att lägga på hullet och öva på sina ”blåsa bubblor”-skills. Men jag har definitivt gått från tanken att vi ska FÅ en bebis till att vi HAR en bebis.

    Han är på mammas all inclusive och vilar upp sig bara. Men snart är det slut på semestern, både för honom och oss!

    Visst är det lite läskigt att tänka på förlossningen, ansvaret och allt som kan gå snett. Jag är en realist och vill vara påläst om riskerna med allt. Jag tar det här seriöst och sansat! Men när det nu knäppte till så där i magen och jag märkte att jag reagerade på det sättet som jag gjorde – med spänning – så förstod jag att det här nog förmodligen kommer att bli ganska kul, ändå.

    Förbereda sig på det värsta – hoppas på det bästa, är min filosofi.
    Tillåta mig själv att känna lycka och iver trots alla risker – är kanske nästa grej på listan.

     

     

     

  • Dagbok

    Frågorna ingen ställer

    Hej igen bloggen. Jag skulle ju inte återvända hit förrän min bok var klar (den är inte klar) men jag kom att tänka på mitt senaste inlägg och fick litet angst. Fick litet lust att skriva om det.

    Alltså jag bad er här senast (lite vagt, men ändå) om inputs på mitt innehåll. Undrade – vad vill ni läsa om här i kategorin ”lifvet” eller med andra ord- ALLT SOM INTE GÄLLER MAT? Har ni några önskerubriker för mig att börja tugga?
    Ni verkade inte undra om något särskilt och det är såklart helt okej, ingen har ju bett mig att blogga precis och det är ingen plikt att kommentera här. Men ändå kan jag inte hjälpa att analysera – för sådan är jag. Är jag kanske ändå en för öppen bok? Är jag tråkig? Förutsägbar? Känns det som att ni redan känner mig, kanske?

    Jag kanske ändå borde anamma en mer mystisk framtoning som jag spydde på så mycket sist. Liksom, höja spänningen på riktigt. För er skull! Helt krasst så kanske det osagda, bara antydda, i slutändan underhåller folket mer än att jag sitter här och vräker ur mig mina innersta tankar hela tiden. Kanske är det riktigt smart att säga a – men inte b. Bara lägga upp bilder, kanske. Tänka att jag är Malenami. Bara guldkanter. Lite små detaljer här och där bara som öppnar upp för en fråga.

    Men självklart aldrig svara. Låta folk undra och vänta på fler detaljer, som en bra såpa.

    Å andra sidan är det så dumt att jag ältar det här. För min del bloggar jag gärna på här i allsköns ro även utan solklar agenda eller mottagare. Jag har alltid något att säga! Alltid något jag vill skriva om. Det är ju inte som att JAG lider, men på riktigt – tråkar jag ut er?

    Det är såklart inte så jättekul om det inte finns någon längtan hos läsarna att få veta något mer om mig.

    Kom bara att tänka på tusen frågor som folk ofta ställer till andra bloggare, men aldrig ställer till mig. Jag menar frågor om personliga grejjer – drömmar, åsikter, planer. Är jag så tydlig på de punkterna att det inte intresserar? Förstå mig rätt – Det är både kul och hedersamt att kunna vara rådgivare inom allt möjligt (kan du skriva hur du gjorde det där, om recept, hur man pitchar, hur man ger ut en bok, hur man startar företag m.m) och att folk söker min kunskap rent generellt men det skulle någon gång vara fint om någon undrade något mer personligt. Kanske eftersom jag längtar efter att någon gång få de där rätta frågorna som intresserar MIG att svara på och som ger mig en chans att berätta om mig själv.

    Frågor som jag aldrig får, t.ex.

    Hur ser du på din karriär om 5 år?
    Vad vill du med ditt företag?
    Vilka är dina nycklar till framgång?
    Hur ser du på pengar? Din ekonomiska kris – vad hände och hur tog du dig ur den?
    Varför skriver du aldrig om din familj?
    Hur var det att växa upp som skilsmässobarn?
    Hur tänker du kring X och X och X?

    Saker jag frågar mig själv
    – Jag har inga nära vänner alls. Hade ingen möhippa, kommer inte att få någon babyshower (som jag läst är något som förväntas nuförtiden). Firar inte min födelsedag. Varför? Och stör det mig?
    – Jag är self made. Hur kom en okänd tjej från en grisfarm, utan pengar och kontakter, så himla långt på egen hand? Vad är det som driver mig? Vart är jag på väg?
    – Varför är jag aldrig nöjd med något jag gör?
    – Hur känns det egentligen att ta steget? Kasta sig ut? Gå utanför normen? Bara tänka att man ska göra en grej – och så gör man det? Själv!

    Blir man rädd i efterskott? JA

    Ångrar jag något? NEJ

    Vaknar jag ibland av tryckande ångest och undrar – varför blev jag så annorlunda? JA

    Har jag dåligt samvete för att jag bara vill göra min egen grej hela tiden och inte arbeta i team? JA

    Kan man ändå vara så otroligt lycklig just nu? JA

    Tycker jag om mig själv? JA

    Kanske problemet är att folk tror de känner mig och har ganska bra koll på mig. Tänker att de har mig ganska bra inboxat. Man kan ju inte fråga om det man inte känner till att fråga om. Men väldigt få känner mig på riktigt, riktigt. Jag tror i alla fall att jag är en rätt misstolkad person. Därför har jag någon gång tänkt att jag ska ta tag i alla de här fördomarna om mig som säkert finns och FRÅGA ER RAKT UT så att jag kan bemöta dem. Samtidigt skulle det vara som att be om trollkommentarer och det vet jag inte om jag har lust med. Drar mig till och med för att öppna brevlådan som vi fick på vårt bröllop eftersom jag är så rädd att någon ska ha skrivit något negativt som skulle förstöra mitt minne av dagen.

    Jag undrar vad folk säger om mig, när jag inte hör. Ser någon något mer än det uppenbara någon gång? Och försöker klura ut mig? Så där som jag sitter och funderar på andra hela tiden.

    Samtidigt har denna eventuella information absolut ingen praktisk betydelse för mig. Jag ångar ju på i min egen fil, ändå.

    Det är en knepig sits det här, att undra hur andra ser på en samtidigt som man verkligen inte vill veta.

  • Dagbok

    Lite dåligt samvete

    Bloggtorka hos Malins? Nej, snarare strypgrepp på mig själv!

    Jag försöker medvetet hålla mig från att blogga just nu eftersom jag är så rädd att jag inte ska få mitt bokprojekt klart före mammaledigheten. Måste sätta allt skrivfokus där! Skulle hata mig själv om jag prokrastinerade bort denna möjlighet, min sista chans på länge, att åstadkomma något på företaget. Samtidigt är det supersvårt för mig att se folk trilla in här på bloggen utan att finna något nytt att läsa. FÖRLÅT!

    Nästa vecka när jag kikar in här igen hoppas jag att jag har goda nyheter om min bok – att den är klar – och då kan jag också tillåta mig att dra ur bloggproppen. Ni kan förvänta er en ocean av blogginlägg här framöver. Helt säkert.

    Cliffhangers, det är inte min grej uppenbarligen. Jag vill inte vara en sån bloggare som låter sina läsare vänta på uppdateringar bara för att bygga upp spänningen (fast det är det ju ingen bloggare som erkänner att de sysslar med). Jag menar – jag hade lätt kunnat lämna er med ett kryptiskt inlägg med deppiga undertoner och inte hört av mig på en månad. Men det är inte min stil.

    Typ så här. Sympatier, tack.

    Men nej! 

    Jag tänker lämna er med en fråga istället – tills nästa gång vi ”ses”.

    Alltså; jag undrar: vad uppskattar ni att läsa av ”någon som mig”? Företagande hemmafru med en liten baby och tusen projektidéer. Vilken del av min hjärna och mitt liv vill ni få insyn i? Jag har en lång mammaledighet av bloggande framför mig snart.

    Ja, jag kommer definitivt att ha tid att blogga som förut även om några av er säkert tvivlar på den saken.

    Kan ni ge mig ett par önskerubriker? Tacksam om ni gör det.

    Vi hörs senare när boken är klar!

  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Följ mig

    Idag ser jag över mina SoMe-kanaler och kollar att all info är up do date. Jag tänkte nu lista dem alla i prioriteringsordning.

    De kanaler jag satsar mest tid på att uppdatera och analysera kommer högst upp i listan tillsammans med en motivering! Förutom att du som läser kanske hittar ett bekvämt sätt att följa mitt innehåll här så får jag också en chans att dela med mig av hur jag tänker.

     

    Det här är min älsklingsbebis och favorithobby just nu - mitt pinterestkonto! Här delar jag främst mina egna recept men sparar också andras idéer som jag gillar.

    Jag håller på och lär mig ett program nu som automatiserar och schemalägger mitt pinnande och lyfter upp mitt innehåll på rätt tidpunkt, för rätt målgrupp. Det är faktiskt ganska spännande att sitta och pyssla med! Jag lär mig jättemycket om att driva trafik. Perfekt sysselsättning nu under mammaledigheten, eller hur? Mitt mål är att alla mina recept ska finnas på pinterest före årsskiftet. 

    Min facebooksida för denna blogg . "Malins driftigheter" ser jag som navet i min facebook-aktivitet. Tyvärr startade jag denna sida allt för sent och jag märker hur svårt det är att få följare hit. Men jag kämpar på! Här delar jag alla dagboksinlägg och bloggartiklar jag skriver - försöker alltså hålla den här sidan personlig.

    Betydligt bättre följarmässigt går det för min fb-sida Malins mat. En av mina första sidor som hängt med länge. Här lägger jag endast upp matrecept numera - och det är ju inte så hemskt ofta. Men alla som följer min personliga sida får mina matrecept i sin feed - så det räcker faktiskt att bara följa Malins driftigheter

    Med risk för att förvirra er riktigt ordentligt nu - men jag har faktiskt ännu en aktiv fb-sida under brandet bakaglutenfritt.se . En domän som jag säkrade för en tid sedan. Tanken är att nischa mina glutenfria bakningsrecept till ett eget brand som inte är så värst personifierat utåt. Till min personliga blogg hamnar besökarna oavsett så det är inget problem. Men för marknadsföringens skull är det intressant att ha något generellt på gång.

    Förut kallade jag allt "Malins" men det kräver ju att mitt eget personliga brand ska vara så himla starkt! Jag tror det är enklare att få träffar på google och bredda min publik genom att framhäva innehållet före personen bakom. Likadant tänker jag med min nya e-bok som jag kommer att kalla "Lyckas med glutenfritt bröd" istället för "Malins glutenfria bröd". 

    Mitt instagrammande följer samma principer som mitt facebookande. Mitt huvudfokus är mitt personliga konto där jag delar med mig av snapshots från mitt liv.

    Nyligen hade jag en stark microblogg-period i instastorys men det går i perioder för mig. Vi får se hur det känns sen när bebis kommer. Vill tro att jag inte ska spamma ihjäl folk med bilder på barnet - men å andra sidan har jag sett hur det gått för andra bloggare som sagt samma sak före mig. Det är svårt att hejda sig! Inte för att jag tycker det är något fel på det alls - mera bebisar på instagram! Men måtta med allt. Jag vill hålla bevara fokus på mina projekt och tankar. Påminn mig sen när det spårar ur... 

    Utöver mitt personliga konto administrerar jag två andra konton - ett för mat, ett för glutenfri bakning. Båda är nya konton vilket kanske syns på antalet följare. Men jag känner ingen stress kring det utan jag fortsätter uppdatera dem systematiskt med intressant innehåll. Jag litar på att de kommer att växa med tiden bara jag håller mig till min strategi.

    Den goda glutenfria maten

    Baka glutenfritt.se

    Följ mig per e-post

    Jag är en stor vän av e-postutskick och skulle gärna satsa lite mer på det framöver. Nyhetsbrev till exempel. Men det är ännu under utveckling.

    Det fina med e-post-aviseringar och nyhetsbrev är att du inte behöver vara aktiv i sociala medier för att följa mig och få nyheter kring min blogg.

    I den perfekta världen skulle min e-postlista vara den största inkastaren till min blogg! Men så är det inte idag.

    Om du ändå vill hoppa på the "old school train" (gör det gör det) så kan du joina mitt lilla gäng här som prenumererar på mina inlägg. Du får då ett e-postmeddelande genast jag skrivit ett nytt inlägg. På så sätt slipper du kika in stup i kvarten för att kolla läget. 

    Prenumerera på bloggen via epost

    Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör som 7 andra, prenumerera du med.

    Hur följer du mig? Ge gärna feedback på mitt system och vad som är bekvämast för dig.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar: fokuserad eller avtrubbad?

    Det är fredag igen och jag får se tillbaka på en hyfsat produktiv arbetsvecka, ändå. Trots mitt ehrm; tillstånd. Arbetet med boken har fått ny fart och nu känns det nog som att den kommer att bli klar med god marginal före 18.6 – då jag går på mammaledigt så där officiellt.

    Jag har varit på möten och satt sista handen vid två olika frilansjobb, ett copywritinguppdrag och ett receptjobb. Känns skönt att ha levererat!
    Ett litet bakslag hade jag i mitten av veckan när jag fick veta att ett litet konsultarbete jag gjort kring sociala medier inte kommer att generera något arvode alls. Det hade inte ens slagit dem att jag skulle vilja ha betalt för att agera bollplank med dem. Det irriterar ihjäl mig att alla där i rummet hade timlön för att sitta där – förutom jag. Jag hade dessutom nöjt mig med så himla litet. Det är ju principen det handlar om.

    Jag känner mig som en girig liten snorunge för tillfället, som hade förväntat mig något tillbaka. Bah. Dålig feelis nu.

    När det gäller samarbetspartners som jag är van att arbeta med så brukar jag inte börja förhandla om något arvode före jag börjar spåna idéer och lösa folks problem. Tänker, att det är väl vanligt mötesarvode som gäller för en sån här sak. Vi tar det sen. Men nu gick jag bet, alltså och jag är sjukt omotiverad att fortsätta engagera mig i saken.
    På det stora hela så är det en jätteliten grej och det är absolut mitt eget fel att jag inte förhandlade innan. Det är dessutom fråga om småpengar. Vad som nu gjorde litet ont är väl vad detta signalerar; att det jag håller på med inte är värt så mycket för dem. Må vara att jag nu då styrde upp hela åtagandet, kom på ett koncept att följa och gav dem en handlingsplan framåt. Jag måste släppa idén och sluta tänka på den. Det finns folk som har betalt för att göra det (och det är inte jag). Finns inte heller någon personlig vinning för mig som skulle ”ge” mig något annat värde för mödan.

    Det är alltid jobbigt att behöva ta av sig sina rosa glasögon och se saker för vad de är.

    När det gäller min graviditet har jag också hamnat i ett underligt mentalt tillstånd där jag har svårt att känna förväntan. Menar absolut inte att jag är negativ till det som komma skall, bara att jag är nollställd! Kan inte se framåt alls. Inte känna den där otroliga mamma-lyckan i förväg.

    Men jag väntar på den.

    Jag minns för ett år sedan hur hett jag längtade efter barn och vad spännande det kändes att sätta igång hela babyfabriken. Nu när det börjar bli på riktigt så har de förväntningarna ebbat ut till nästan ingenting. Det är som att någon lagt upp en tjock ridå för mina ögon. Jag kan inte nå de där känslorna och pirrigheten som alla pratar om.

    Kan inte föreställa mig något som jag aldrig varit med om.
    Kan inte känna vad jag aldrig känt förut. Är det så konstigt, egentligen?

    Det är ett nytt kapitel på kommande. jag har startat något nytt och utgången är än så länge i dunkel. En total överraskning.
    Kanske är det inte så dumt att göra den här övergången utan rosa solbrillor, ändå. Jag tror jag kan hantera förlossningen bäst så, med vidöppna ögon. Jag är inställd på en mental och fysisk utmaning som förhoppningsvis slutar lyckligt. Jag litar på att den där ridån kommer att falla till slut och kanske avslöja något alldeles fantastiskt för mig. Det här lilla livet som växt bakom kulisserna så länge. Men just nu kan jag inte tänka mig in i det.

    Jag är definitivt en känslomänniska till vardags – men när det verkligen gäller är jag rationell och fokuserad. Det betyder säkert att jag njuter mindre av livet än många andra, men jag vet också att jag klarar mig. Alltid.

    Ha en fin helg!

  • Dagbok

    Fort Knox

    Ni som känner mig det minsta vet att jag sätter mycket tid på min blogg. MYCKET tid. Det är ju jag, och bara jag som bygger den – och liksom alla mina åtaganden sätter jag stor ära i att hålla mina projekt snygga, proffsiga och värdiga mitt namn. Aldrig har jag ju haft pengar att göra någonting precis så snyggt som jag skulle vilja; men jag har ändå alltid försökt mitt bästa med de resurser jag har. Ni vet det här.

    Jag skulle inte vilja kalla mig själv pedant – men visst har jag perfektionistiska drag i mig. Vilken kreatör med självaktning har inte det?

    Små detaljer kan verkligen gnaga i mig och nästan förlama mig helt. Det är väl främst den jobbiga slarv-skammen som jag vill undvika och jag går definitivt till bisarra ytterligheter för att få frid i sinnet. Spelar roll om det är ett café, en bok, ett arbetsuppdrag, ett bakverk, en butik, en webshop eller blogg. Jag står inte ut med smutsiga skyltfönster, damm på hyllorna, vattendroppar på bestick och glas, en bruten länk på hemsidan. Jag måste åtgärda felet. Genast! Helst innan det uppdagas.

    Jag minns en gång när jag drev webshop som mest och hade glömt att stänga av mobilens ljud till natten. Tidig morgon, kring fyra-fem, vakande jag av att jag fick ett meddelande från en kund som försökte göra en beställning men hade stött på motstånd. Antagligen en skiftesarbetare, med tanke på klockslaget. Minns inte vad problemet gällde – bara att jag genast steg upp trots Jonas protester. Gick till datorn, hittade problemet och åtgärdade det. Jag kunde bara inte sova med tanken på att det är någon bugg på min hemsida. Att jag gjort någon besviken. Satt käppar i hjulet för en transaktion – hela poängen med projektet.

    Det blev ändå ingen order från kunden, minns jag. Trots besväret. Men jag kunde i alla fall somna om efteråt.

    På sistone har jag fått klagomål på att min blogg är infekterad med virus. Att när man klickar på mina länkar skickas man vidare till en spamsite. Och Gud, vad detta stört mig. Jag känner mig otillräknelig och det står jag inte ut med.

    Extra jobbigt blir det om någon skriver ut detta som en öppen kommentar på fb. Det känns ungefär, kan jag tänka mig, som att pissa på sig på öppet torg och att någon då, litet ofint, skriker ut det med megafon. Kan ju dock hända att jag bara spillt ett glas vatten över mig?

    Spelar roll vad som egentligen hänt, pinsamt är det ändå.

    Jag brukar skicka privat meddelande, med skärmdump, om jag upptäcker något skumt på någons hemsida. Detta är då riktat mot teknikern som gjort hemsidan, inte åt bloggaren själv. Jag försöker ge förslag på åtgärder på sajten som kunde hjälpa. Tycker på riktigt synd om folk som köper hemsidor som visar sig vara helt oskyddade från spam, därför vill jag säga något.

    Men jag har som sagt byggt min sajt själv och kan inte skylla på någon annan. Jag måste ha koll och har höga krav på mig själv. Detta är också anledningen till att jag tackar nej till att bygga hemsidor åt andra – jag känner att jag skulle behöva vara it-ingenjör för att ta det ansvaret. Men så finns det vanliga lekmän då som utan betänkligheter gör detta till sin business utan minsta lilla utbildning. Det ifrågasätter jag skarpt.

    Men nu när jag berättat om webshop-incidenten, vad tror ni händer med mig när någon påstår att min blogg-baby beter sig illa? Jag springer självklart med illröda kinder till min dator och börjar jobba för högtryck för att komma till bukt med fenomenet.

    Man får ingen kontakt med mig. Jag vill inte bli störd. Fort Knox är under attack! Spelar roll att jag har tusentals läsare i veckan och 2 personer har klagat. Två personer är två för mycket.

    Jag går verkligen all in på att försöka hitta var problemet ligger. HUR kan detta stämma? Jag har ju installerat värsta ogenomträngliga fortet på min databas. Jag har inte bara en blöja på mig när jag går på torget, jag har en blöja ovanpå en annan blöja och en blöja på det också. Jag kan inte pissa ner mig.

    Ändå är det en röst i mig som säger att det kan vara mitt fel ändå.
    Bäst att söka igen. Om inte annat för att täppa till detta uppenbarligen kunskapshål i min förståelse för internets skumheter.

    Igår satt jag precis hela kvällen och nystade i detta sattyg efter ännu påminnelse nr 2 från läsare. Googlade, tänkte så det knakade. Vad kan detta bero på? Har det hänt någon förut? Är detta ett fenomen? Hittade inget speciellt på google – bara det faktum att sociala medier fullständigt kryllar av maskar: malware och spam. Man kan nästan utgå ifrån att de flesta har något skit i sin webbläsare någon gång, alltså den applikation som öppnar länkarna du klickar på (rekommendation: ta bort och installera dina appar på nytt med jämna mellanrum).

    Scannade igenom min website för sjuttielfte gången.
    Raderade typ alla appar i min mobil – bara för säkerhets skull.

    Åter igen – jag hittade inga som helst hot i min databas.
    Inga fläckar att putsa (även om jag passade på och vårstädade bland onödiga filer).

    ÅH, FRUSTRATIONEN!

    Till sist bestämde jag mig för att kontakta en expert på området, en mjukvaruarkitekt som dessutom äger webbhotellet jag nyligen flyttat sajten till. Så skönt att inte längre behöva chatta med en indier på andra sidan jordklotet när jag stöter på problem! Personlig service på svenska – it matters.

    Jag bad honom om hjälp att se över mina filer. Kanske är mina rutiner för osofistikerade ändå? Gräver för ytligt?

    I morse fick jag svar och kunde pusta ut.

    Min sajt är skyddad med ett aktivt virusfilter samt brandvägg i WordPress (dessa har jag installerat själv, red anm.). Förutom detta har servern som min sajt ligger på sin egna brandvägg och virusskanner (som inte tillåter filer med virus att sparas). Om sådant skulle dyka upp så skulle min kontaktperson få en varning om detta. Jag hade bett honom att se över mina filer manuellt vilket han gjort utan att finna något fel.

    Malware av den här typen är annars vanligt förekommande. Så här skriver han:
    ” H*n har garanterat ett spamware i sin webbläsare som körs i bakgrunden. Det faktum att det är just din blogg som aktiverar detta beror dock inte på din blogg.

    Dessa spamware gör så att länkar på hemsidor byts ut till något annat och resultatet blir att användaren hamnar på en annan hemsida. H*n kommer säkert till andra skräpsajter också men har bara inte noterat det förutom att h*n visste att h*n borde ha kommit till din blogg, men gjorde inte det. ”

    Det här är nu då mitt slutgiltiga svar.

    Jag tänker nu inte lägga mer tid på att diskutera detta. Klart folk får tro vad de vill och ha sina egna teorier om vems fel det är att bloggläsningen här störs av ofrivilliga skjutsar till spamsidor och dylikt. Kanske pissade jag på mig på torget.

    Vad jag däremot vet nu är att JAG åtminstone inte sitter och gissar i soffan längre. Jag har inte bara sett över mitt hus utan också konsulterat professionell expert på området. Jag känner mig nöjd med det – och det strävsamma livet på Fort Knox går vidare.

    Att dessa virus uppdagades och påpekades i just den finlandssvenska bloggare-gruppen som jag nu lämnat är säkert också det, bara en tillfällighet. Eller är det? Det blir så tydligt när man annars är så sparsam med likes och respons på inläggen. Har en bloggare något fel på sin sajt är man nog jättesnabb att påpeka det! 

    Men jag överreagerar säkert…

    *Återgår till att polera kanonen*.

  • Dagbok

    Underbara Claras måndagslista

    Idag låter jag mig inspireras av Underbara Clara och fyller i hennes måndagslista. Den var riktigt kul att fylla i – även om den fick mig att hetta till på slutet. Hehe. Men det är ju det som är så härligt med Claras blogg – hon vågar ryta till ibland. Mixen av mjukt och hårt är kanske det bästa med hennes blogg, enligt mig.

    Nåväl. Här kommer Underbara Malins (?) måndagslista.

    Svenskans fulaste ord: ”Slippa”. Jag undviker detta ord främst för att det är en no go zone för mig som finlandssvensk. Det blir så lätt fel, liksom ordet ”lämna”. Jag hatar ord som jag som finlandssvensk kan gå bet på när jag skriver ren text. Som ett practical joke! Haahaa – sådär kan du inte skriva (även om alla pratar så). Visste du inte det? Piiinsaaaamt!
    Å andra sidan låter ”hon fick lämna” helt ofullständigt och pubertalt i mina öron även om det är korrekt. Hursomhelst. Jag skriver alltid runt dessa två ord. Men på senare tid har jag även börjat hata att läsa dem i andras texter! Speciellt slipper. Låter så fult. Extra fult som finlandism – jag slapp in till utbildningen. Åh. jag ryser.

    Det står jag fan för: Rätten att få vara ologisk ibland. Komplex och svårtolkad!

    Snyggaste jag vet: Kuba-vintage-pasteller i hög kontrast. Det kan vara min sommarlängtan som talar – men oj vad jag kom på mig själv häromdagen att längta efter mer färg i livet!
    Det var på första maj-paraden här i stan som längtan slog till på allvar – då veteranbilarna med sina vackra retrofärger åkte i parad genom den gråa, kyliga, regntunga staden.

    Mmm…

    Jag skulle vilja inreda ett helt hem i den färgskalan. Turkos, blågrå, havsblå, gröngrå, beige, rosa, klargul… Citrus! Retroskyltar! Granit! Slitna träväggar med flagnande färger!

    Terapi för själen.

    Då går jag och gömmer mig: På seminarier, kurser och liknande när det drar ihop sig till ”kreativ lekstund”, eller annat krystat grupparbete med främlingar. Det tar så mycket energi av mig. Jag har alltid föredragit att bara sitta och lyssna, betrakta och lära i skolan. Testa själv och sätta igång med uppgifterna. Inget har förändrats sedan dess. Då är jag alltså rätt extrovert av mig men samtidigt vill jag tänka själv och inte alltid vara den drivande personen. Vilket jag blir i grupp, hur jag än försöker ligga lågt. Jobbigt.

    Kommer jag aldrig ihåg: Vad folk heter. Jag sparar på personliga koncept, men inga namn. Jättepinsamt. Jag är dessutom livrädd för att säga fel och låter andra hjälpa mig istället. Jag får hålla på och säga så här ”Åh, men han som gjorde det och det och är känd för det och det… med hatten… ! Honom borde vi kontakta! Kulturkillen! Som bor där! Gift med skådespelaren! Vet ni? Han har ett instagramkonto! Det börjar på F…”

    Ni hör ju, det är ju precis som när man spelar det där klassiska förklaringsspelet…

    Ja, vad heter det nu igen? 

    Finaste komplimangen jag fått senaste tiden: Min make är bra på att ge mig komplimanger. Säger att jag är vacker och smart.
    Men bortsett från honom så blev jag väldigt glad när flertalet läsare skickade nu i veckan att jag skriver bra. Ja, och så var det ju den där dagen för inte så länge sedan när en följare blev helt paff av vetskapen att jag är 30 år. Jag har då bevarats väl! #babyface . Det har jag tänkt på litet. Jag tror att en stor orsak till min ganska ”unga reflektion” tror jag är att jag är en sådan inomhuskatt! Alltså, att jag fått mycket mindre solljus än genomsnittet då jag jobbat typ alla somrar i mitt vuxna liv och inte haft något ”liv” utöver det heller. Inte rest. Inte solat.

    Nyaste insikten: Föräldrar lyssnar bara på andra föräldrar. Märker själv hur jag börjar dela in folk i icke-föräldrar och föräldrar. Sjukt! Måste stå emot detta vansinne!

    Snällaste människorna: Våra hyresvärdar! Så tillmötesgående och hyggliga. Stör oss aldrig, gör inga tuffa avtal med oss och höjer inte hyran stup i kvarten som vi är vana vid. Jag sa åt Jonas häromdagen, det är karma för oss efter alla dessa år av ångest med ägarfolk. Nu får vi pusta ut ett tag.

    Roligaste kommentaren jag fått: Kan inte komma på något speciellt men jag tycker att det överlag är mycket komiskt att diskutera Jonas ”sympatimage” som han fått. Fniss!
    Han går an hela tiden om att inga kläder passar på honom nu. Men jag tänker – är det inte en ganska typisk manlig reaktion under graviditeten att bli lite fetare? Jag tycker bara det är gulligt! Haha! Han som var så smal och trimmad på bröllopet får skaffa nya kläder nu – eller hårdträna. Problemet är bara att han har en knäskada som gör att han inte kan springa som förr.

    Det fick mig senast att gråta: Äh, jag gråter för allt just nu. Speciellt musik som får mig att tänka på babyn och i synnerhet de sånger som jag har tänkt sjunga för honom. Som den här då! Grät precis igen när jag bäddade in den här! Hu hu…

    Sjukaste jag läst: Finns så mycket att reagera på men själv blev jag ganska bestört av nyheten att det svenskspråkiga öppna dagiset här i stan läggs ner. Staden ska spara pengar. Jag kan förstå att i spartider måste tuffa beslut tas, att man får gripa efter halmstrån och att man självklart prioriterar primära dagvården framför den öppna. Vad jag har svårare att förstå är hur stadens ekonomi kan tillåtas bli så dålig överhuvudtaget? Att det går så långt att sparåtgärderna måste gå ut över stadens svenskspråkiga barn och föräldrar? Ett sådant hål i kassan grävs knappast över en natt och det är skamligt att småbarnen ska vara med och betala den fakturan.

    Vi har inga nära bekanta med småbarn att hälsa på och leka med så vi får väl helt enkelt hoppas på napp i parken i höst. Hur pedagogiskt är nu det på en skala? Kanske det kan ordnas en kurs i praktisk finska för föräldrar och babysar så vi får bättre förutsättningar att leva på samma villkor som de finskspråkiga? Sandlåde-konversationer på finska? Fixar ni broschyr? Jag bara spånar idéer nu.
    Man får komma ihåg att vi svenskspråkiga inte är några andra klassens medborgare som finns här på nåder. Vi har alltid funnits här och byggt den här staden – i generationers generationer! Det är ju vår stad lika mycket som de finskspråkigas. Varför känns det inte så längre?

  • Åsikt,  Dagbok

    Veckans funderingar: om att vara admin över sitt liv

    Thank god It’s Friday! Jag vaknar kl 05 i morse av oväsen i hallen. Postluckan drämmer till några gånger. Öh… vi har fått brev! Min första tanke är att det är en lapp från remontkillarna. Vi väntar ännu på att de ska komma och byta vårt sovrumsfönster som tyvärr gick sönder när de försökte första gången (därav vår remontlimbo). Jag vill få fönsterbytet överstökat någon gång så vi får inreda sovrummet, skruva ihop barnsängen och få vårt belägrade vardagsrum tillbaka där allt nu ligger på hög och väntar.

    Det mystiska brevet visar sig vara till mig. En förvillad telefonräkning som jag antar att en välvillig granne kommit för att dela ut rätt – osis bara att hen börjar jobba så tidigt och dessutom är så osmidig som postiljon! Teori 2: Postiljonen är en av husets morgonpigga pensionärer som beklagligt nog inte är lika pigg i sin koordination och därför får famla med luckan för att få in brevet. Det skulle förklara både tidpunkt och oväsen.

    Nåväl. Även lille spark tycks vara en vän av uttrycket ”morgonstund har guld i mund” så jag kan inte somna om. Läser tidningen på mobilen. Någon gång efter kl 6 börjar jag kliva upp och göra frukost till oss. Maken kommer så småningom och joinar mig och det tycker han är en fin, ny rutin att ha – morgonsällskap! Jag funderar att det nog kommer att bli så här sen; att jag och lillen vaknar först om morgnarna, gör vad vi gör, och när klockan närmar sig 6.30 kommer vi och väcker honom också.

    ”Det tar jag nog tusen gånger om mot en alarmklocka” säger han.

    Så fint. 

    Det känns skönt att vara uppe tidigt, ändå. Jag brukade vara en morgonpigg person. Det är något speciellt med tystnaden, att systematiskt väcka allt till liv. Sätta igång. Mycket får man gjort också! Dagens blogginlägg, till exempel, ser ut att vara överstökat redan före kl 10 – det betyder massor av fokuserad tid på mitt bokprojekt senare idag.

    Har faktiskt sett fram emot den här, min fredagsrutin, då jag sammanfattar veckans tankar.

    Idag känner jag att jag vill ta upp det här med mitt bloggande och skrivande som väckt extra mycket uppmärksamhet denna vecka. De flesta tycks fatta poängen med min öppna dagbok, och tycker att mina texter är intressanta. Kanske förstår läsarna inte exakt vad jag försöker få fram alla gånger men det är underhållande att ta del av ändå.  Jag känner mig uppskattad för att jag delar med mig. Folk kan ju take it or leave it, liksom. De flesta kan förstå att jag skriver i dagboksform. Att jag skriver för mig själv men också för någon där ute som kanske känner som jag. Folk förstår att jag inte skriver för att få direkt sympati eller ens för att påverka någon åt något håll – men inte alla.

    Följande stycken är för er som inte fattar.

    Det är så här, att det här är mitt ställe där jag skriver av mig mina tankar för att lätta på trycket och i förlängningen kanske också förstå mig själv bättre. Det är inte meningen att det ska vara så logiskt hela tiden, för livet är inte alltid så greppbart. Själv skriver jag rakt ur mitt liv, precis när det hänt, och i detta livet har jag många roller. Jag är inte bara kvinna, jag är ung kvinna. Jag är företagare, ung sådan men ändå med ganska lång erfarenhet (som många gånger ignoreras). Jag är en handlingskraftig person som vet vad jag vill och jag söker sällan några lösningar, men är ändå öppen för kommentarer. Samtidigt försöker jag öva på min sårbarhet och förväntar mig kanske en viss respekt för att jag faktiskt släpper in er på livet här. Men mest är jag bara en människa som skriver från hjärtat, det som vill komma ut för dagen. Det är varken mer eller mindre.

    Med det sagt – jag sitter inte och tänker att ”idag ska jag skriva ur det här perspektivet” utan det är alla perspektiv på en och samma gång. Mitt perspektiv har många filter och ni kan därför inte välja att fokusera på endast ett och kräva en förklaring på det; som gör jag rätt som blivande mor? Ni måste ju räkna in alla de andra perspektiven också som ju spelar roll för mig. Gör jag rätt som blivande mor som också är ung kvinna, företagare, småstadsbo, bloggare, feminist, karriärmänniska o.s.v? Det här är ju inga sakliga insändare jag skriver utan ett ytligt svep över allt som händer i mitt liv. Jag skulle önska att ni såg det här som en lösryckt dagbok och inte som ett hårt och fast personligt ställningstagande varje gång. Är det en människa eller en politiker ni vill följa?

    Den senaste tidens narrativ här på bloggen har i alla fall utspelat sig ungefär så här; 

    1. Känner mig uppgiven inför rådgivningsbesöket eftersom graviditeten känns så tung samtidigt som jag känner på mig att en sjukskrivning inte är lösningen för mig. Försöker samla ny energi i en svag stund.  Skriver ett modfällt inlägg om att jag har en svacka men ändå inte vill ha några lösningar från någon, jag vill bara skriva av mig och kanske få lite pepp att orka kämpa på.
    2. Det går precis som jag trodde på rådgivningen. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Skriver ett bittert inlägg med många kontexter. Alla mina roller har något att säga. Jag är dels ironisk, dels besviken, dels hånskrattar jag åt allt, dels får jag lite ny kämparglöd. Det finns ingen jäkla logik, bara mitt perspektiv.
    3. Bloggen går vidare, tar nya tag och innehållet får en positivare ton igen. Jag går in i min yrkesroll mera och satsar på nya recept och skriver även en bloggartikel om varför bloggandet på egen plattform är så bra. Som att man har 100% kontroll över innehållet. Det slår mig först efteråt att jag borde följa mina egna råd bättre! Kanske börja sanera litet i mitt kommentarsfält, för just nu känns det som att jag inte har kontroll. Om en person inte förstår själv att jag inte är intresserad av exakt gehör på mina dagboksinlägg så har jag ju all rätt att bara radera den. Speciellt när dylika ”goda råd” redan har undanbetts.

    Jag har nu befattat mig med en närmast bisarr ordväxling här på bloggen med en anonym person som kallar sig Spunk. De här kommentarerna är fyllda med beska undertoner som jag inte gillar. Det är liksom dödsdömt från början att vi ska nå konsensus. Bara en sådan premiss som att uppge nickname: spunk (som i spunk på mig då antar jag), e-postadress nej@nej.com och dessutom öppna starkt passivt aggressivt med uttrycket ”himlar med ögonen” är som att be om dissonans. Allt detta beska är självklart väl invävt i klartext, goda råd och välmening. Spunk är totalt garderad mot mina eventuella invändningar. För hon är inte här för att hjälpa – hon är här för att mästra mig. Men det här är ju skåpmat för mig. Jag talar själv flytande passiv aggressivitet så jag ser igenom det direkt. Är rätt bra på manipulation, faktiskt, men för att citera en scen i Spindelmannen; with great power comes great responsibility. Jag gör med andra ord mitt bästa för att hålla min egen vassa tunga och snabbtänkthet i schack. Använda det för bra saker.

    Låt mig tillägga att jag verkligen hatar denna typ av ranta runt i ringen-diskussioner både på bloggen och i verkliga livet. Det brukar sluta med att jag går och kommer aldrig tillbaka, eftersom jag vet att det är ett nollspel. Jag brukar få glåpord efter mig som säger att jag är konflikträdd. Låt gå för det då. Jag kan i alla falla andas igen och det är så skönt.

    Nåja, så här ser jag igenom dylika attacker. Subtila förvisso – men; ”the devil is in the details” som ni vet. Härskartekniken går ut på att måla in motparten i ett hörn genom att argumentera väl i sak, men att se till att leverera budskapet med subtilt översitteri. Mottagaren blir såklart jättepåverkad av den passiva aggressiviteten i diskussionen (som är mera en attack än en diskussion) men kan ju inte heller ”få rätt” mot angriparen eftersom hen är så garderad i vad hen säger. Ofta anklagas man med exakt det man tycker att den andra gör, och då blir allt ännu snurrigare. Det kan sluta att man tror man blivit tokig eftersom man får så dubbla budskap hela tiden. Ifrågasätter man allt detta underliggande som personen inte vill låtsas om blir man anklagad för att tolka in för mycket eller vara känslig. Går man iväg är man som sagt konflikträdd. Fortsätter man argumentera tillbaka brukar den som attackerar börja vackla och motsäga sig själv och då kan du, om du har tur, få tyst på personen då du synar hens kort. Men av erfarenhet kan jag säga att det inte är värt det. Bara gå iväg. Det är så himla giftig miljö att vara i.

    Men tillbaka till Spunk. Jag vill ha sista ordet med henne, det är ändå min effing blogg som handlar om MIG. Jag tänker att om man sätter så mycket tid på att kommentera någon annans liv att man återvänder för att skriva ännu mer (det krävs ju ett visst engagemang ändå) så måste man ju ha ett behov av att få trycka ner och/eller känna sig lite viktig och mästrande. Varför skulle man annars göra det? Vad i all sin dar kunde motivera någon till att hålla på så här annat än att få utlopp för något kladdigt i sig? Det är så fegt och löjligt! Brydde man sig på riktigt skulle man väl sända ett mejl eller PM – som många av er gör och det märks att ni verkligen menar väl och gillar min blogg. Allt som sker via PM har jag lite större respekt för, eftersom det är direktkontakt med en riktigt namn. Överlag kommenterar folk kärlek via privata meddelanden och syrligt på bloggen. Resultatet blir dock att endast det skruttiga syns utåt, och även om jag vet att det inte representerar sanningen så kanske andra tror det. Ännu en anledning till att börja sanera bland kommentarer.

     

    Tänk er in i min sits här med spunk. För det första är det så befängt att diskutera sitt liv med en anonym person. Känner jag henne? Vem är hon? Tänk om det är en bekant som jag i min enfald glatt säger ”hej” åt på stan ikväll när jag ska handla mitt fredagschips? Hemska tanke.

    Eller är det så att det man säger på internet inte räknas?
    Det är en orättvis fight.
    Jag har alla kort på bordet här på bloggen med bild, namn och en vidöppen dagbok och här sitter jag och käftar med anonyma spunk, liksom. En tråd som hon började, och som jag är så dum att sitta och besvara. Som att hon skulle ha rätt till ett förtydligande från mig. Det här är hon ju medveten om, givetvis, så hon garderar sig med ett ”jag vet inte om du behöver förklara det här för mig” samtidigt som hon vill ha just det – en förklaring. Då kan hon ju säga att jag faktiskt inte hade behövt svara om jag inte ville – och vinna den vägen. Snark!
    Avslutningsvis ebbar diskussionen ut i att hon tänker att hon totalt misslyckats med att förstå mig (spelad ödmjukhet), samtidigt som en kontrolläsning från hennes sida nog ändå påvisar att det var jag som inte förstått henne. Tydligen.

    TYDLIGEN! Klassiker.

    Fasen, jag blir irriterad. 

    En debatt som egentligen inte handlar om någonting annat konkret än att få sista ordet. Jag kan inte hitta någon poäng i alla fall, kan ni? Vad handlade det där om egentligen? Ingen aning.

    Frågan kvarstår – hur bemöta dessa personer med detta behov att mästra andra, egentligen? Min make rådde mig att inte kasta ved på brasan och bara låta det vara. Så gör man ju in verkliga livet. Men på bloggen? Jag är ju envåldshärskande admin här. Jag vill ha makten. Jag kan ta den, om jag vill. Jag måste få ha företräde till spydigheten med tanke på min utsatthet – så det rättfärdigar mina blockeringar. Tycker jag. Vem annan ska skydda mig och visa dörren åt folk, om inte jag själv?

    Så härefter tror jag att jag bara helt kallt raderar alla försök till att göra åsiktskloak av min blogg.
    Falskt av mig att radera sånt jag inte gillar här? Nä!
    Det är sunt ledarskap.

    Äh men lite skit måste man väl tåla – och det där var ju ganska harmlöst…
    Öh, nä? Varför skulle jag behöva tåla någonting alls?   

    Många ställen ger mig ont i magen – men inte bloggen. Den här kanalen äger jag. Och i spunks anda så tänker jag nu värna om mitt mående och min ork här i cyberspace och börja rensa mitt kommentarsfält från sånt som stör min nattsömn som detta gjorde. Så tack för insikten! Vill också med detta slå ett slag för alla oss som övertolkar all bullshit här i världen! Vi som ”överreagerar” på ”välmenande” kommentarer på våra bloggar! Hejja oss!

    Jag kallar den nya policyn lex spunk!

     

    Ps. Jag har också, en gång för alla, beslutat att sluta länka mina inlägg i finlandssvenska bloggare-gruppen (har tänkt tanken förut) för jag märker att de flesta skeptiska människorna kommer därifrån. Ni som gillar min blogg och vill få uppdateringar – följ min sida på facebook istället. D.s

  • Dagbok,  Graviditet

    Andra trimestern

    Nu är jag officiellt inne i tredje trimestern och tänkte därför kort sammanfatta den föregående tiden.

    Jag läste precis mitt inlägg om den första trimestern och det är ju liksom nu skrivet i retroperspektiv. Det var knepigt att läsa! Känns som ljusår från den arga, fula ragatan jag känner mig som nu. Jag kände mig lycklig då att ha kommit över den första tröskeln som jag beskriver som ”en riktig pärs”.

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Och ja, vad hände sen? Höll lyckoruset i sig?

    Jo-o! Ganska långt nog. Så här efteråt kan jag hålla med om uttrycket ”andra trimestern – graviditetens smekmånad. Hade jag inte blivit så skärrad av den första delen hade jag nog vågat göra mycket mer än vad jag gjorde. Träna, till exempel. Men det är lätt att vara efterklok förstås. Det var en helt ny roll att vänja sig vid.

    Eller ska vi säga så här – vi var kanske överdrivet försiktiga med allt i början. Men vad vet man då det är första graviditeten… Allt var så nytt och konstigt! Jag tog en dag i taget. Unnade mig vila och lugn och ro, men jobbade också friskt och var på flera events och utflykter. Experimenterade med alkoholfria drycker och promenerade mycket.

    Och jösses vad smal jag var, kan jag tycka nu. 10+ kg senare.

    Min migrän försvann helt (halleluja), min aptit och matlust kom tillbaka. Magen var liten och nätt. De flesta av mina normala kläder passade ännu.. Första sparkarna var mysiga (små buffar bara). En bra tid – måste jag säga ändå! Så synd att jag ”förstörde den” med allt grubbel och planerande framåt.
    I början var jag t.ex så obekväm med att skaffa bebissaker och annat graviditetsrelaterat. Kändes som att jag hade för liten mage för att kolla på vagn, haha. Att jag inte landat riktigt i rollen ännu. Man var ”smyg-gravid” så himla länge! Men nu är jag definitivt inne i preggoklubben (och tröttnat på det också hehe). Vi har vi snart allt vi behöver och det känns hur bra som helst att tvätta kläder och boa hemma.

    Utvecklingsmässigt var första delen ganska tråkig, jämfört med innan då allt var så spännande och nytt. Jag tröttnade på appen som inte hade så mycket nytt att berätta för varje vecka. Kände mig rastlös och tyckte allt gick så långsamt. ”Det här kommer att ta en eeevigheeet juuuu” var mitt främsta klagomål hemma. Men när det väl började hända grejer (magen började växa snabbt) blev det ju jobbigt istället!

    Be careful what you wish for…

    Efter vecka 20 började väl formkurvan svänga neråt igen. Sakta, men säkert kom nya krämpor. Lyckan övergick i trötthet och frustration. Jag tänker på företagarkryssningen jag deltog i då med all den shoppingen och vandringen på stan vi gjorde. Den trippen hade jag aldrig orkat nu!

    Så värt att notera om det blir fler gånger: formen är bäst före vecka 20. Sen blir det jobbigt.

    Höjdpunkten var i alla fall då vi fick reda på att vi väntar en pojke – att få se honom på ultraljudet. Tyckte han var sååå gullig…. Alltså den där lilla böjda ryggen, vill bara föra handen över den och luta mitt huvud mot hans. Min målbild är när jag har honom på bröstet och får vyssja ”det gick ju bra, lilla vän”.

     

    Nu blir det att kavla upp ärmarna och ladda upp inför den sista sträckan (läs; stå ut till slutet) och så småningom – kämpa ut lille spark som vid det laget knappast är så liten nå mera! Han spräcker redan det yttersta strecket på tillväxtkurvan (omg) så det blir väl nog en riktig baddare, gissar jag. Precis vad läkaren tyckte jag kunde försöka undvika med tanke på min lilla kroppshydda. Hehe. Fasen! Det kommer väl nog att få sprätta upp mig som en lax på operationsbordet. Precis vad jag inte skulle vilja.

    Men det blir en historia för senare.

    Ni mammor som läser; hur har era andra trimestrar varit?
    Känner ni igen er i det jag skriver eller var det helt annorlunda?