fbpx
  • Dagbok,  Graviditet

    Andra trimestern

    Nu är jag officiellt inne i tredje trimestern och tänkte därför kort sammanfatta den föregående tiden.

    Jag läste precis mitt inlägg om den första trimestern och det är ju liksom nu skrivet i retroperspektiv. Det var knepigt att läsa! Känns som ljusår från den arga, fula ragatan jag känner mig som nu. Jag kände mig lycklig då att ha kommit över den första tröskeln som jag beskriver som ”en riktig pärs”.

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Och ja, vad hände sen? Höll lyckoruset i sig?

    Jo-o! Ganska långt nog. Så här efteråt kan jag hålla med om uttrycket ”andra trimestern – graviditetens smekmånad. Hade jag inte blivit så skärrad av den första delen hade jag nog vågat göra mycket mer än vad jag gjorde. Träna, till exempel. Men det är lätt att vara efterklok förstås. Det var en helt ny roll att vänja sig vid.

    Eller ska vi säga så här – vi var kanske överdrivet försiktiga med allt i början. Men vad vet man då det är första graviditeten… Allt var så nytt och konstigt! Jag tog en dag i taget. Unnade mig vila och lugn och ro, men jobbade också friskt och var på flera events och utflykter. Experimenterade med alkoholfria drycker och promenerade mycket.

    Och jösses vad smal jag var, kan jag tycka nu. 10+ kg senare.

    Min migrän försvann helt (halleluja), min aptit och matlust kom tillbaka. Magen var liten och nätt. De flesta av mina normala kläder passade ännu.. Första sparkarna var mysiga (små buffar bara). En bra tid – måste jag säga ändå! Så synd att jag ”förstörde den” med allt grubbel och planerande framåt.
    I början var jag t.ex så obekväm med att skaffa bebissaker och annat graviditetsrelaterat. Kändes som att jag hade för liten mage för att kolla på vagn, haha. Att jag inte landat riktigt i rollen ännu. Man var ”smyg-gravid” så himla länge! Men nu är jag definitivt inne i preggoklubben (och tröttnat på det också hehe). Vi har vi snart allt vi behöver och det känns hur bra som helst att tvätta kläder och boa hemma.

    Utvecklingsmässigt var första delen ganska tråkig, jämfört med innan då allt var så spännande och nytt. Jag tröttnade på appen som inte hade så mycket nytt att berätta för varje vecka. Kände mig rastlös och tyckte allt gick så långsamt. ”Det här kommer att ta en eeevigheeet juuuu” var mitt främsta klagomål hemma. Men när det väl började hända grejer (magen började växa snabbt) blev det ju jobbigt istället!

    Be careful what you wish for…

    Efter vecka 20 började väl formkurvan svänga neråt igen. Sakta, men säkert kom nya krämpor. Lyckan övergick i trötthet och frustration. Jag tänker på företagarkryssningen jag deltog i då med all den shoppingen och vandringen på stan vi gjorde. Den trippen hade jag aldrig orkat nu!

    Så värt att notera om det blir fler gånger: formen är bäst före vecka 20. Sen blir det jobbigt.

    Höjdpunkten var i alla fall då vi fick reda på att vi väntar en pojke – att få se honom på ultraljudet. Tyckte han var sååå gullig…. Alltså den där lilla böjda ryggen, vill bara föra handen över den och luta mitt huvud mot hans. Min målbild är när jag har honom på bröstet och får vyssja ”det gick ju bra, lilla vän”.

     

    Nu blir det att kavla upp ärmarna och ladda upp inför den sista sträckan (läs; stå ut till slutet) och så småningom – kämpa ut lille spark som vid det laget knappast är så liten nå mera! Han spräcker redan det yttersta strecket på tillväxtkurvan (omg) så det blir väl nog en riktig baddare, gissar jag. Precis vad läkaren tyckte jag kunde försöka undvika med tanke på min lilla kroppshydda. Hehe. Fasen! Det kommer väl nog att få sprätta upp mig som en lax på operationsbordet. Precis vad jag inte skulle vilja.

    Men det blir en historia för senare.

    Ni mammor som läser; hur har era andra trimestrar varit?
    Känner ni igen er i det jag skriver eller var det helt annorlunda?

  • Åsikt,  Dagbok,  Graviditet

    Orka vara duktig flicka

    Idag besökte jag rådgivningen för rutinkontroll. Det konstaterades att jag såg trött ut. Jag förklarade min situation, att jag känner mig utmattad. Att sömn inte hjälper. Att promenera ger mig sammandragningar och ryggvärk. Jag mår illa och får hjärtklappning. Att jag funderar på att det kanske vore värt att träffa en läkare. Jag går miste om inkomst när jag inte orkar jobba på full kapacitet.

    Efter att jag förklarat detta, öppnat upp och visat sårbarhet, sved det nog till att höra ”Nåjo, men allt kan ju inte skyllas på graviditet”. Kanske är det sköldkörteln? Ni vet, den där diffusa körteln som alla tjatar om så fort man mår lite dåligt. Lite som IBS om man har magknip. Jag skulle mycket hellre ha hört, ja det suger att vara gravid men det finns inte så mycket vi kan göra tyvärr, framför att förminska mina symptom.

    Vi kom fram till att det är ganska onödigt att börja tänka på sjukskrivning. Jag tolkade det som att jag är för frisk för att ens fundera på en läkartid. Att det inte skulle vara lönt, och jag förstår det. Mitt blodtryck var som vanligt lågt, men inte för lågt. Att jag lätt svimmar är bara hälsosamt. Mitt hb var också OK, men det hade i och för sig sjunkit drastiskt på bara en månad vilket kunde förklara både trötthet och illamående. Jag rekommenderades järntillskott och spenatsoppa.

    Vi börjar med det så ser vi sen. 

    Men tja. Jag har nog gett upp min lilla dröm om att bekämpa systemet. Slöseri med tid. Det finns en orsak till att jag alltid försöker klara mig själv och det är för att allt annat vore naivt. Till nästa graviditet ska jag spara mer pengar i backup så slipper jag detta.

    Jag, i morse före vi åkte – sket i att sminka mig. En tyst revolution.

     

    Det var väl nog därför jag var så uppgiven i fredags när jag skrev om mina krämpor. På något sätt kan jag nog acceptera att det är tungt att vara gravid. Det är ju inte där orättvisan sitter. Den sjukt jobbiga insikten är ju snarare att min trötthet faktiskt är helt irrelevant för min samhälleliga situation. Det är aldrig synd om mig. Mitt mående har aldrig varit en förmildrande omständighet i mitt liv och inte kommer det att vara det nu heller. Eländes elände.

    Jag måste skärpa mig, helt enkelt. Finns ingen annan väg än framåt.

     

    Fast, ibland tänker jag att jag borde sluta vara så duktig hela tiden. Släppa spärrarna. Dyka in i utbrändheten. Börja supa och knarka. Skita i att betala skatt. Gå i personlig konkurs. Det finns mycket hjälp och förståelse vid brunnens botten, tänker jag. Först efter avslutad business kan man räknas som arbetslös och få dagpenning. Först när du blir jobbig på riktigt blir du sedd. Att inte bidraga alls lönar sig bättre stödmässigt än att kämpa i mittenrännan.

    Ska man vara gravid ska man i alla fall satsa på att spy ordentligt och inte spy i munnen som jag har gjort. Man borde se till att få en existentiell kris och inte läsa så mycket självhjälpsböcker för att mota den i grind. Kanske kunde jag åberopa bipolär sjukdom som finns i släkten. Ingen skulle ju vara förvånad om jag gick in i väggen. Vad jag menar är att det inte finns några sympatier och absolut ingen belöning för att man kämpar i mittendiket. Systemet är ju inte för oss, det är för toppen och botten. Inte för oss i mitten som förväntas flyta upp som korkar helt av oss själva. Det är som att vår kamp inte finns. Som det där typiska mittenbarnet som inte tycks behöva någon hjälp och därför aldrig heller blir riktigt sedd i familjen.

     

    Resultatet från sockerbelastningen som jag hade varit på i förra veckan hade förresten också varit bra. Normalt; förutom att jag varit väldigt nära gränsvärdet just i uppåt-fasen, då när sockret steg som högst. En rejäl sockerfylla med andra ord – och det förvånar mig inte. Jag har aldrig tålt (eller tyckt om) att trycka i mig mycket godis eller dricka läsk eftersom jag mår illa av det. Som tur funkade insulinproduktionen bra och jag återhämtade mig enligt konstens regler. Jag har ju alltid varit en duktig flicka på det sättet, tagit skiten och anpassat mig.

    Efter att vi hört på hjärtljuden fick jag en anti-D spruta i skinkan. Mitt blodprov hade nämligen indikerat att min lilla bebis nog är pappas pojke – i alla fall då det kommer till att besitta antikroppar i blodet. Jag mötte min makes varma, men lite oroliga blick från britsen. Han hade en så speciellt känslosam blick när han betraktade oss, jag i gynposition på britsen och hälsovårdaren och en studerande som försökte lista ut hur babyn låg i magen. Jag kom på mig själv med att tänka att jag nog gärna tar en till Jonas i mitt liv. En pappas pojke? Gärna för mig.

    Min graviditet har definitivt öppnat mina ögon (på riktigt) för det faktum att vi lever i ett patriarkat. Men det bör nu genast fastställas att jag inte hatar män. Det är inte ens männens fel tycker jag. Det är kulturen som gynnar män framför allt annat och den upprätthåller vi väl alla. Många kvinnor gör nog ett bra arbete med att hålla patriarkatet levande, jag själv inkluderad.
    Vad jag däremot hatar är att jämställdheten kommit till den punkten att den gått förbi sitt syfte; könens lika värde – till att kvinnor och män ska VARA exakt lika. Elefanten i rummet är att det inte lyckas. Jag är så trött på att hela tiden förlora på min kvinnlighet som sipprar fram. En man kommer aldrig att förstå hur en oförberedd mens-attack kan förstöra en hel arbetsdag. Att det inte är något vi stolt brölar om utan gömmer undan, snabbt. Så ingen märker.

    Vilken gnällfia jag är! Kom med några lösningar. Hm…
    Kanske lösningen vore att försöka vara lite mindre duktig flicka = ta det som en ”man”, och till exempel kräva lite mera upprättelse för de uppoffringar som kommer med att ha en kvinnas kropp? Vad det innebär för själen som bor där inuti? Jag vet inte jag men om vi skulle börja med att se över hur vi fördelar pengarna och kanske se över de där idealet med gravida kvinnor som jobbar till sista dagen och tar cykeln till förlossningen som en riktig karl. Fråga oss – vem sjutton vinner på att en sådan sjuk bild upprätthålls? Inte är det kvinnorna i alla fall. Jag spyr på mig själv nästan för att jag ville vara sån superwoman. Att jag förväntade det av mig.

     

    Långt inne i en av mina graviditets-googlingar i helgen kom jag över denna fenomenala krönika.

    Eftersom män inte blir gravida ses det som något onormalt att vara med barn

    Tyckte att den satte ord på mycket som jag tänkt på.

    En sorglig utgångspunkt för hela vår kultur är att människan är man, och i den utsträckning som kvinnan är annorlunda så är det fel på henne.
    Förr i tiden löste man det genom att inte ge kvinnor samma rättigheter, hon var ju så konstig med sin kropp, sitt blödande, sin svaghet.

    I mer modern tid löser man det ofta genom att i stället förneka all olikhet. Det här märks exempelvis i hur experter fortfarande i dag kan vifta undan svåra PMS-besvär som hittepå, eller i hur vården inte tar kvinnors smärta eller sjukdom på allvar.

    Det märks också extremt tydligt i synen på den gravida.

    Den fysiska utsattheten förminskas via Försäkringskassan samtidigt som den emotionella och existentiella omvälvningen ignoreras av hela samhället.

    Men, jag kan raljera om feminism hela dagen. Men jag har ett berg att börja bestiga. Kämpa! sa de på rådgivningen när vi skildes åt.
    Med järntabletter och lite finsk sisu ska jag nog återgå till prestationssamhället och göra rätt för mig.

    Jag ska bara se till att göra något för mig själv nu. Som att få min bok klar.
    Att jag skrev den i sjunde månaden kommer inte att vara någon bedrift utan bara ett sorgligt faktum.
    Men stolt kommer jag nog att vara, ändå.

    Så gott folk; hald käftan – nu dansar vi.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar – om att inte vilja ha några lösningar, bara stöd och pepp

    Vill inleda detta inlägg med ett ”oj- fredag igen, så snabbt tiden går” men det blir ju tjatigt i längden. Även om det är lika sant varje fredag.
    Denna veckas funderingar måste jag nog se till att hålla kortfattad för annars blir det nog för mycket negativitet för vad jag anser skäligt på den här bloggen. De senaste dagarna har nämligen präglats av en rejäl formsvacka i det fysiska måendet vilket har en ansträngande effekt på det psykiska. För att inte glömma parförhållandet! En övergående fas i mitt liv, såklart, men ändå så jobbig. Vi som haft en så fin påsk och så bara… pang pladask.

    Jag vill ju inte klaga, men. Jag mår inte så bra just nu. Har gått in i gravidvecka 28 och nu börjar det gå uppför. Trögt och eländigt. Känner mig helt utmattad och svag på ett sätt som jag inte känt förut – som att jag har jättelågt blodtryck. Önskar att jag hade en maskin så jag kunde mäta hur det står till men det är min bästa gissning. Vad jag dock vet är att ingen yoga eller pillerburk i världen kan fixa detta på kort sikt så bespara mig sådana tips, okej? Som jag sa åt maken en tårfylld natt- jag vill bara ha hjälp att stå ut till slutet. Mentalt alltså. Inget mer.

    Jag ser ju inte så farligt stor ut egentligen men jag känner mig jättetung. Armarna är som bly! Till på detta har vi kanske det finaste vårvädret i Europa just nu och det triggar ju mig att söka mig ut på gatorna när jag borde vila. Men det är en plåga att promenera med alla sammandragningar och sen får jag ligga i sängen hela kvällen för att ta igen mig. Kan inte förstå hur andra gravida kan jobba och hålla igång som de gör? Känns som att det är något fel på mig som måste anstränga mig så hårt för så litet. Skulle behöva ha en portabel pall med mig vart jag än går.

    På kvällarna är det värst. Jag har restless legs och kan inte komma till ro i soffan. Min rygg värker också som att den håller på att braka av på mitten men då hjälper i alla fall värmekudde i svanken. Jag räknar ner timmarna tills jag får gå och sova.

    Vi ska till rådgivningen på måndag så då ska jag försöka förklara hur det känns. Mitt problem är bara att jag är så jäkla trevlig och munter utåt, alltid. Jag kan liksom inte förmå mig att bryta ihop så där bara. Det är en spärr! Även om jag skulle vilja det så kan jag inte. Så kommer någon att ta mina besvär på allvar om jag inte ligger på golvet och gråter? Jag tror inte det. Känns väldigt orättvist att graviditet inte klassas som ett sjukdomstillstånd då en vanlig anställd skulle få sjukskrivning direkt för mindre besvär än vad jag har. Inte undra på att folk drar sig för att skaffa barn i de här prestationssamhället. Man behandlas ju inte precis som att man gör en god sak för samhället, snarare som en belastning.

    En sak är säker, min syn på graviditet har definitivt ändras. Jag tänker inte döma någon längre och göra antaganden om att gravida är pjasoga och lata. Mina sympatier, alltså!

    Jag har i princip rensat min kalender hela maj månad för jag orkar inte gå på möten och kämpa med företaget längre på det aktiva sätt som behövs för att generera inkomster. Fysiskt alltså. Jag kan ju knappt gå? Det gör för ont. Hjärnan är väl lika på gång som alltid (missade dock ett möte i veckan pga. förvirring så det var lite pinsamt). Men kroppen vill inte.

    Det är liksom överlevnadsmode på nu. 88 dagar kvar.

    Trots detta gnäll. Hoppas att ni kan göra skillnad på en pissig dag och ett pissigt liv?
    Jag tycker nog fortfarande att jag lever ett lyckligt liv och jag är tacksam för det. Bebis verkar pigg som vanligt och jag håller fast vid att detta är övergående och att jag en dag ska må bättre igen.

    Om ni vill hjälpa mig… Jag skulle vara väldigt tacksam för lite pepp i detta skede… inga lösningar. Bara mentalt stöd, okej? Berätta något hoppfullt, det hjälper.

     

  • Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

    Jag kan inget om att skriva – ändå gör jag det

    Ibland får jag ett starkt sug efter att börja skriva krönikor. Som att det kunde vara något sorts kall i livet för mig. Det är mitt skrivsug som talar – och kanske också pengapåsen. Jag skriver helt okej enligt mig själv – jättebra enligt andra (för att vara lekman) så varför skulle jag inte bara kunna ta och skriva ihop någonting och sända det till en tidning? Det kunde ju bli en hyfsad sidoinkomst för mig?

    Ibland tänker jag göra just det. Testa mina skribentvingar utanför bloggens trygga bo, alltså – men det händer inte. Bloggen vinner alltid. Jag tänker att även om bloggskrivandet i sämsta fall är en liten hobby och i bästa fall långsiktig PR för mig så finns det en typ av frihet här som är så stimulerande för mitt skrivande. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och börjar skriva utan betänkligheter.

    Mitt skriv-sug börjar oftast i något som skaver i mig, något som jag vill ha sagt – litet eller stort. Vartefter tankarna breder ut sig på skärmen kommer jag på fler. Till sist känner jag att det är dags att avrunda – och då försöker jag alltid komma med någon slutknorr som syr ihop ursprungstanken med allt det andra. En röd söm som skapar logik i lapptäcket av tankar. Rutar in mina funderingar till något vettigt. Det är mitt perspektiv och mina tankar som tar färg av saker jag ser runtomkring mig – väldigt sällan jobbar jag mig utifrån in. Jag bara använder ord och uttryck utifrån för att bättre förklara det jag känner. Så att andra kan förstå det också.

    Det är introspektion. Memoarer som skrivs i realtid.

    På bloggen finns inga regler. Här får jag syssla med navelskåderi hur mycket jag vill. Skriva dåligt – för långt och utsvävande. Ta det lilla som finns i mitt hjärta och göra det jättestort och viktigt. Jag får inte betalt för min tid och mina idéer men åh, du store vilken kraftfull terapi det är! Så det ger ändå så mycket.

    Men varför fläka ut sitt inre för allt och alla?
    Självklart kunde jag hålla mina texter för mig själv och inte publicera dem här – men det skulle ta bort en stor del av det som driver mig. Jag har alltid känt att jag lider av en slags mental ensamhet som inte skulle avhjälpas med privata dagböcker. Jag vill få ur mig det jag vill få ur mig men allra helst vill jag att texten ska nå någon likasinnad. Kanske någon som mig som jag tyvärr inte har nöjet att känna – men nöjet att få nå. Då känns inte tankarna lika bortkastade.

    För vad är det för vits att jag utvecklar mig själv i all oändlighet om det inte gynnar någon annan? Inte dokumenteras på något sätt?

    Nåväl. Här kommer en text som jag skrev i förra veckan. En ”blogsk” (nyord?) spretig krönika med inslag av existentiell kris, avokados, game of thrones, tidens gång och tidens förgänglighet. Läs – eller scrolla vidare. Den är alldeles för lång. Kanske är den mera essä än krönika. Men den är min, och det gjorde mig gott att skriva den.

     

    Stuck between a rock and a hard place – utvecklas eller dö?

     

    Det sägs att det enda som med säkerhet aldrig förändras är att allt förändras.

    Jag tänker mycket på samhället och utvecklingen just nu. Jag befinner mig trots allt i ett stort vägskäl i livet med avgörande beslut som kommer att påverka hela mitt liv framöver.
    Jag tänker på det stundande ”mammalivet” och dess inverkan på mig – vem jag riktigt är utan ett arbetsprojekt?
    Min vana trogen går jag totalt in det som jag känner förväntas mest av mig, inte för att det är vad jag vill utan mest för att testa marken.
    Jag kastar ut påståenden i stil med ”nu blir jag snart en helt vanlig person med ett helt vanligt liv” till nära och kära – bara för att se deras reaktioner. Min man bara skrattar och undrar om jag tror på det här själv? För honom är jag The Malin och kommer alltid att vara det oavsett livskonstellationer. Men jag vet inte jag. Jag bara skriver och reflekterar och ventilerar, en dag i taget.

    En tids omprioritering väntar, alltså. Jag vill tänka strategiskt nu. Funderar – vilka kort har jag på hand och vad är mitt nästa drag? Jag vill inte komma tillbaka till arbetslivet efter min föräldraledighet och se att världen rusat mig förbi – jag vill vara beredd. Jag vill hänga med. Jag vill inte bli uträknad och nedgraderat till något mindre än det jag är nu. Jag vill fortsätta utvecklas och arbeta för utveckling. Jag vill se mitt föräldraliv som en utveckling av mig – inte en avveckling. Men jag är bekymrad. Att driva utveckling var svårt redan utan barn, vem ska lyssna på mig sen efter flera år hemma?

    Utvecklas eller dö?

    Som jag ser det finns det två olika sorters människor; de som har ryggen vänd mot förändringen, de som följer strömmen (och automatiskt är lite sist på bollen) och de som är före sin tid. De som sätter bollen i rullning.

    Den första gruppen, i motvinden, håller fast vid det som funkade för 20 år. De vägrar förändras och håller sin konservativa plats på spelplanen med livet som insats – som att det vore en rättighet att få stanna där. De är de mot världen – och de har rätt. Men gör de rätt? Jag tänker på småföretagare som kämpar mot marknadens jättar med bitterhet och minus i kassan som resultat. Förbannar människors köpbeteende. Förbannar den orättvisa världen. Men är det verkligen en fråga om rättvisa?

    Ekonomin förändras. Före 1990-talet kunde affärer sälja varor på basis av produktens funktion. Logiska försäljningsargument och egenskaper som funktion, service och hållbarhet var ett konkurrensmedel. Bästa tillverkaren sålde mest. Detta är fortfarande en fin tanke men den håller inte längre. Idag är marknaden översvämmad av i stort sett likartade produkter och de säljs på basis av (lägsta) pris och emotionell manipulation.
    Vi människor är – och kommer alltid att vara – får. Vi vill tro att folk tar sina egna, självständiga beslut men de flesta blir påverkade till dem i olika grad. Vi vill tro att vi tänker logiskt och har mjuka värden i åtanke, alltid, men vi tänker på vad som är bäst för oss själva i enlighet med övriga får. Jag sätter ingen värdering i det, jag bara konstaterar. Konsumenter idag tenderar att välja det bekvämaste och socialt tryggaste framför det mest logiska eller etiska. Inte går vi till ett café eller butik i utkanten om det får oss att känna oss malplacerade. Detta trots att pris och service är toppkvalité. Så är det bara. Det är enklare att förändra sin affärsidé enligt rådande mönster än att försöka förändra världen i sig. Man kan inte heller jobba med motståndsrörelser och polarisering av olika livsstilar. Lösningen på t.ex landsbygdens avveckling är knappast ett motstånd till staden. Snarare tror jag det handlar om att få dem att fungera ihop, som en fusion. *host, lokal pikning*.

    Jag kämpar mot min egen får-hjärna varje dag. Försöker vara lite smartare än de andra fåren. Det går väl sådär, men jag tänker att medvetenheten i varje fall är till min fördel. I alla fall behöver jag inte vara naiv eller hålla på med önsketänkande. Den största orsaken till besvikelse är faktiskt att man intalat sig att någon eller något är bättre än vad det är och det är ens eget fel att man gått på den niten. Om man sätter sig själv åt sidan och bara artigt betraktar människor och fenomen får man en mycket klarare bild av verkligheten.

    Utveckling är inte en generationsfråga, men vi har definitivt olika förutsättningar för att hantera den.

    Som 30-åring befinner jag mig nu i det ytterst bekväma utvecklingsstadiet ”yngre vuxen”, eller ”livets raksträcka” som Mark Levengood beskrev det i ett avsnitt av framgångspodden förra året. Jag är fortfarande ung, men inte omogen. Jag tänker, likt en avokado kommer jag att vara alldeles lagom god nu tills någonstans vid 40-strecket då jag börjar få svart-bruna fläckar för att någon gång efter 50 – bli oätlig över en natt. I alla fall sett med arbetsmarknadens ögon. Privat, så vet jag inte.

    Jag har aldrig varit 50 år. Därav mitt underläge, de äldre har ju varit 30 förut och kan ha åsikter om min tillväxtkurva. Visserligen i en annan tid men ändå – jag kan inte avgöra vad en 50-åring borde eller inte borde göra av sitt liv. Inte vill jag det heller.

    Men trots att tidens gång är en väsentlig komponent i den här frågan om utveckling som jag försöker närma mig nu – så känner jag att det är fel att göra åldersfråga av det. Saken är den att jag skulle så hemskt gärna vilja arbeta i team med äldre personer. Jag vill inte att ålder ska ha någon betydelse för att bedriva utveckling!
    Jag längtar efter ett inkluderande ledarskap där alla röster blir hörda! Men de äldre vill ha respekt, de vill inte bli ifrågasatta av 30-åriga flicksnärtor som mig med positiv energi och så mycket att se fram emot. De vill inte jobba med mig. Vi är inte jämlikar på riktigt, bara i teorin.

    En tickande fertilitetsbomb är jag också.

    Och de äldre har ju alltid rätt – se på mig nu i vecka 27. Rund och go, på väg ut. Ingen överraskning.
    Hejdå. Tänk inte på jobbet nu.

     

    Ibland känns det som att jag äcklar de äldre med min framåtanda. Jag tror att jag får dem att känna sig otillräckliga och passé. Och ju mer sura miner jag får desto mer breder jag på – tills jag slutligen inser att mina ansträngningar är fruktlösa och jag börjar kultivera ett bekvämt avstånd. Ger dem vad de vill ha – respekt och utrymme.
    Det fungerar. Vi sitter alla på varsitt håll och surar. Klagar på vädret och organisationen. Jag har äntligen anpassat mig och det är så skönt.

    Jag tänker nu vara så där ungdomligt självklar och ytlig och anta att ni alla läsare känner till GoT. Men för poängens skull – det första avsnittet på den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones är utan tvekan vårens största streaminghändelse och manuset generade inte helt oväntat en citatstorm på Twitter.

    Min favorit är denna replik levererad av Lord Varys; om att bli äldre.

    “You overestimate our influence. Jon and Daenerys don’t want to listen to lonely old men…respect is how the young keep us at a distance, so we don’t remind them of an unpleasant truth…nothing lasts”.

    Alltså – de äldre vet att ingenting består och vi unga vill inte bli påminda om det.

    Är detta nyckeln till ålderdomen som jag saknat? Inte förstått? Är det det som jag gjort fel? Har jag haft fel inställning till utveckling hela tiden? Inte alls skapat framåtanda, som jag trott, utan bara ren och skär ångest?

    Jag kan greppa tanken om utveckling i ett fräsch ekonomiskt utvecklingsperspektiv och jag kan vurma för allt det nya och spännande. Men kan jag förstå hur utvecklingen känns? När allt det jag har nu, plötsligt är passé? Hur kommer jag att reagera själv när ingen gillar mina idéer längre? När jag blir omodern och malplacerad? Jag har inte förändrats men allt runtomkring har det – och jag hade ingen aning om hur det hände eller när. Vad kommer den insikten att göra med mig?

    Förmodligen förtränger jag faktum och lever på som vanligt med andra som också är helt passé – och det kan väl vara ett lyckligt liv?

    Samtidigt är utveckling inget personligt.
    Vinden blåser, tåget går. Jag väljer själv om jag följer med och lever lite till – eller stannar och dör. Men effekten av utveckling- den är i högsta grad personlig. Det märker jag minst på de 50+-kvinnor som kommer fram till mig och berättar hur inspirerande det är att följa min blogg. De älskar sociala medier. De fattar precis hur det går till och vet hur de skulle göra det.  De vill gå på intressanta kurser, känna energierna och kreativiteten flöda. De vill vara influencers och kunde bli det också.

    Om de bara var lite yngre.

    De står vid startlinjen. Det enda som hindrar dem egentligen är ett knapptryck på datorn och de är igång. Men där tar det stopp.

    Jag kan känna hur utveckling känns när jag pratar med de här kvinnorna. Jag får en försmak på det som jag ännu inte har förstått i min ungdomsfiltrerade syn på livet. Det jag känner är faktiskt, sorg.

    ”Jag önskar att jag hade varit 30 år idag. Jag hade älskat det”.

    Jag vill svara att det inte är för sent. Alla kan blogga och bli digitala – se bara på Dagny! Sveriges äldsta bloggare.

    ”Jo, men… Jag har inte energin som jag skulle vilja ha längre. Jag har inget driv”.

    De här kvinnorna gör mig så förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag själv ska känna. Vet inte hur jag ska hjälpa dem. Skulle jag kunna ge dem ungdomen tillbaka skulle jag göra det utan att blinka.

    Som den hopplöst inkännande kvinnan jag är får jag såklart skuldkänslor. Men igen – varför ska jag ha det? Jag är lika mycket i blåsten som alla andra. Jag gör det enda jag kan och det är att göra det bästa av tiden jag har. Har de gjort det? Gjort det bästa av sin tid? Är det rättvist att jämföra tidevarv med varandra? Lycka är väl subjektivt, ändå. Finns lika många unga kvinnor nu som hatar sociala medier och kanske hade velat leva på 50-talet? Se bara på alla rockabillys, retrotrender och vintagebutiker.

    Alla vill fly till en bättre tid om det så är i det förflutna eller i framtiden.

    Jag börjar tänka om.

    Kanske är det inte alls så bekvämt att vara i mitten av utveckling. Kanske är det en för jävlig sits ändå. Vi 30- plussare ska driva den primära utvecklingen framåt nu till vår pension – men vi kommer inte att få njuta av den sen. Det kommer våra ungars ungar att få göra (de otacksamma krypen). De skulle bara veta hur lätt de har det! –  och så fick säkert 50-talets unga veta hut också.

    Nej. Det blir rundgång i huvudet hur jag än försöker förstå mig på det här med utveckling. Stuck between a rock and a hard place – vi ska alla leva, utvecklas, avvecklas och dö.

    Nu bygger jag ännu upp mitt liv. Förverkligar mina drömmar. Men i något skede kommer också jag att bli  trött, skrynklig och ful. Gammal och cringe.
    Allt det jag älskar kommer att tas ifrån mig någon gång. Jag kan bara hoppas att det går långsamt och smärtfritt.

    Jag vill tro att den som vinner är den som hade roligast på resan. Och därför väljer jag att köra hårt och försöka komma först i kön, oavsett var jag är i livet.

    Jag släpper taget och går vidare. Släpper taget och går vidare.
    Förändras, tar nya tag. Förändras, tar nya tag.

    Vad annat kan man göra?

  • Dagbok,  Graviditet

    Påskens plus och minus

    Vilken skön och kravlös påskhelg vi haft! Jag brukar för det mesta tycka att påsken är så lång och tråkig men inte i år. Förmodligen eftersom jag börjat vänja mig vid ett segare tempo i livet. Dagarna kommer och dagarna går, liksom.

    Vaknade kring 7 i morse av att mobilen plingade till. ”Välkommen till provtagning bla bla bla” läste jag med ett halvöppet öga. Vardagen kallar. Jag ska på glukostest imorgon (eller heter det sockerbelastning) och det hade jag redan förträngt. Känns totalt onödigt för min del men det hör tydligen till att göra det. Störigt att behöva fasta och stiga upp tidigt och ha astråkigt där i 2h bara för att få reda på hur normalt allt är (så känns mitt förhållande till sjukdomar just nu) men en dag kanske min lycka inte är så självklar och något visar sig vara fel. Så jag testar mig.

    Samtidigt som sockerbelastningen görs ska det tas ett annat blodprov på mig för att (på något konstigt vänster) utreda mitt barns blodtyp. Tydligen kan man lista ut det genom mitt blod. Måste fråga personalen hur det går till, för det verkar som någon ny, listig metod! Jag menar, vårt blod är ju inte blandat i det här skedet? Eller?
    Jag är alltså rh negativ och borde få en spruta denna vecka ifall barnet har +blod (som sin far).
    Det här med blodets kompatibilitet är väl den enda seriösa graviditetskomplikationen jag har (vad jag vet om) men pratar man med folk om det så är det något ganska harmlöst.
    ÄÄÄÄH du får en spruta extra bara före och efter.
    Vi får väl se. Jag är inte orolig i alla fall. Tänker bara att det vore smidigt om barnet hade minusblod så slapp vi tänka på det.

    Det blev inget ”veckans funderingar” i fredags på grund av påsken – men jag tänkte ändå berätta om en tanke jag haft. Eller insikt.

    Vi var nämligen på barnkalas i helgen – min systerdotter fyllde 5 år. Otroligt vad tiden går – och det är också vad jag tänkt på extra mycket i veckan! Jag minns nämligen på 4-årskalaset ifjol att jag diskuterade med systerdotterns farmor att jag nog kände mig redo för giftermål och barn nu. Att det är nästa grej. Då var min nuvarande verklighet bara en vision.
    I år var kalaset mer uppdelat – med ena släkten på dagen och andra på kvällen så de båda familjerna sågs inte i år. Däremot möttes vi dagen efter på matbutiken och utbytte en kram och några hastiga ord om kommande bebben. ”Lyckliga tider” sa hon och tittade varmt på oss innan vi alla fortsatte med våra ärenden.

    Då slog det mig verkligen hur mycket som kan hända på ett år. Vad man kan få till med lite bestämdhet och tur). Det var ju så att genast efter kalaset ifjol förlovade vi oss (första maj), sen gifte vi oss (18 augusti) och i slutet av oktober plussade vi. Nu är det en vecka till första maj och cirkeln är sluten. Det har varit mycket upp- och nedgångar på vägen men ALLT har ju gått bra till sist. Nästan löjligt bra med facit i hand.

    Om det flyter på i den här stilen så får vi snart fira vår första bröllopsdag tillsammans alla 3. Jag, Jonas och lille spark! Tänk så fint! Vi är ett uppenbarligen ett bra team team redan.

    Jag tror att sådana här ”slumpmässiga” möten med folk helt enkelt sker för att vi ska stanna upp och inse saker. Få lite perspektiv, se hur långt vi kommit. Vi tappar så lätt greppet om det stora hela. 

     

    Nu hoppas jag bara att min tredje trimester inte blir så tung och att förlossningen går smidigt sen. Det är utanför min kontroll såklart men jag hoppas på flyt som vanligt och försöker att inte stressa upp mig. Tror inte ens jag ska skriva något förlossningsbrev, vad ska det vara bra för? Jag tar det hellre som det kommer.

    Allt går inte att planera, man kan bara försöka bygga de bästa förutsättningarna för det man vill uppnå (med de resurser man har) och så väntar man. Kanske är det därför jag klarar mig så bra?

    Jag gör alltid mitt bästa men förväntar mig ingenting. Eftersom saker och ting har en förmåga att falla på plats utan min inblandning så blir jag oftast positivt överraskad – vilket leder till en positiv och trygg inställning till livet vilket ger mig ännu mera flyt vilket gör att saker faller på plats osv osv.

    Nyckeln är väl att inte ta lyckan för given utan fortsätta bana väg för den och hålla bollen rullande. Klart det kommer gupp på vägen, av olika magnitud, men det går ju över och leder ju alltid till någonting.

    Det var allt från guru Malin! Hoppas ni får en bra vecka – och får ni inte det så vet ni att det förmodligen finns en poäng med det och att det förmodligen bäddar för bättre veckor senare.

     

    Påskens plus och minus

    + vila, komma ner i varv
    + kravlöst häng, bra serier
    + mysfrukost, mysfika, mysmiddagar, kalas
    + fint väder
    + laga mat som tar halva dagen att förbereda,i lugn och ro
    + otroligt skönt att butiker har öppet nuförtiden = mindre stress

    – alldeles för mycket socker för min del :/
    – orkar inte så mycket som jag skulle vilja just nu, å andra sidan bra tid för det…
    – mitt liv går främst ut på att vara gravid just nu
    – världen stannar inte upp fastän vi gör det, skönt att återgå till vardag igen med rutiner och folk som jobbar…

     

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Hur blir jag som förälder?

    Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

    Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet ”den coola föräldern”.
    Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

    Eller vad tror ni?

     

    Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

    Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

    Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
    Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

    Tycker ni det stämmer in på mig?

     

    Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

    Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

     

    Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

    Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

    Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

    Så får det ALDRIG bli för oss.

    Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får ”mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

    Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
    Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

     

    En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker ”keep it real” redan från början.

    Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
    Vah, vad säger du?
    Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

    Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

     

     

    Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

    Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
    Och det är good enough.

    Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
    Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

    Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

    Hur tänker ni?

     

  • Dagbok

    Veckans funderingar – om minimalism, hemmafruliv, Blondinbellas luftslott och att vara rik på fritid

    Fredag igen – herregud så snabbt tiden går. Den flyger fram! Jag fortsätter min nya fredagsrutin här på bloggen; att samla veckans spridda tankar och händelser i ett inlägg. Tanken är väl att ”tömma hjärnan” inför helgen men idag måste jag göra det för jobbets skull så att jag får tanke-ro. Har ett copywritingjobb på agendan idag och jag kände genast i morse att jag måste skriva av mig själv först för att kunna ge idéer åt någon annan.

     

    Så, veckans funderingar.

    Vi tar avstamp i förra helgens program då jag lyssnade till ett föredrag om minimalism. ”Från minimalist till maximalist – om hållbar klädkonsumtion ” med Ida Haapamäki.

    Själva begreppet minimalism och hållbarhetstänk kring mode/prylar/konsumtion är ju inget nytt förstås. Speciellt inte för oss typer som var på plats för att byta kläder med varandra – men vi behöver ju alla en påminnelse nu och då för att inte falla tillbaka i gamla mönster. För egen del väcktes många tankar till liv ändå.

    Om man får vara lite lökig – jag fick en booost. 

    Det var en tankeväckande föreläsning som rent konkret inspirerade mig att ta tag i några städprojekt hemma som pockat på mig länge. Men på ett djupare plan så insåg jag också en del saker om mig själv. Som att jag gillar minimalism mer än vad jag trodde.

    Jag insåg att även om jag aldrig sett mig själv som en minimalist så är jag faktiskt minimalistisk på många sätt.

    Jag ser mig själv främst som en ”ekonomista” och min definition på det sammanfaller mycket med vad ida pratade om – minimalism. Det enda som egentligen inte gör mig till en renodlad minimalist är väl det att jag inte enbart fokuserar på att leva ett enklare liv och konsumera medvetet – jag vill också få min ekonomi att växa.

    Jag vill kunna jobba mindre för mer. Jag vill downshifta samtidigt som jag vill investera mina resurser (pengar, kunskap, tid) smart och någorlunda säkert. Långsiktigt tänkande. Vad nu det gör mig till. Min minimalism är alltså snarare ett verktyg för framgång än en ideologi som definierar mig.

     

    Jag tyckte hursomhelst om Idas olika omskrivningar på maximimalism – som ”rättmängdförmigism” och ”jagvillintehaskulderism”. Det sistnämnda har jag ju levt till 100% nu de senaste åren. Längtar verkligen efter den dagen då jag kan visa er vad jag verkligen kämpat för och vilken omsvängning jag gjort i mitt liv. Måste bara få det svart på vitt först.

    För att uppnå detta läge i mitt liv har jag ju faktiskt behövt tänka minimalistiskt med min egen konsumtion. Det har gått så bra och varit så givande  att jag har svårt att se mig själv gå tillbaka till något annat tänk. Jag har liksom byggt upp inre spärrar för onödig konsumtion. Det enda som fick mig att vackla litet nu var denna graviditet och grupptrycket att köpa en massa dyra prylar till babyn. Fick verkligen kämpa för att tänka pragmatiskt där.

     

    Några tips för er som är intresserade av att veta mera om minimalism.

    Har också tänkt på det här med att vara en ekonomista.
    Jag tror det lätt kan misstolkas för något annat så jag vill bara klargöra var jag står med det.

    När jag skriver ”ekonomista” vill jag bestämt understryka att även om detta är ett blondinbella-begrepp så tror jag nog att min och Löwengrips definition på att vara en ekonomista är ganska långt ifrån varandra. Äh, nu var jag för snäll. Min drivkraft är äkta och baserad i verkligheten, hennes – en imagegrej som allt annat. Något som lät bra och som hon kanske höll i ett år eller så. Som en liten hobby. Åh jag kan spara pengar på en latte! Den pengen lägger jag i min aktieportfölj – tihiii! Det verkliga målet var väl att göra sig till en trovärdigare börshaj. Alltså att bli investerare var det verkliga målet för henne och så ville hon väl tvätta bort sin slösarstämpel genom att ge lite ekonomitips till småfolket.

    Nu vill hon vara Paris Hilton igen och har varit det en tid. Den typiska maximalisten enligt Idas föreläsning.
    Barnsligt. Blir så besviken på den där människan. Tänk vad hon hade kunnat åstadkomma utan det där egot. Kanske hade hon kunnat få känna hur det är att vara Sveriges mäktigaste affärskvinna på riktigt och inte bara på lek.

    Har hon några verkliga, äkta passioner som driver henne egentligen? Vilket tomt liv det måste vara. Och barnen?? Vill inte ens gå in på det för jag kan inte förstå upplägget.

    Är det inte exakt samma mönster som upprepar sig gång på gång för henne? Resan börjar som en fantasiblogg där hon utger sig själv för att vara en önskeperson, en IT-girl i Stockholm. Det fungerar. Hon blir till och med den där alternativa personligheten till sist. Fake it til you make it! Byter sen stil till något mänskligare. Gifte sig, fick barn, hade personliga åsikter. Var detta den verkliga Bella? Nu är hon ju tillbaka till ursprungsidén igen. Att leka rollspel. Hon utger sig för att vara någon slags business tycoon. En bossbabe. Fake it til you make it – again? Tror inte det fungerar längre. Sociala medier har blivit för ifrågasättande och sanningen läcker alltid ut. Folk kräver autenticitet.

    Inväntar nu kollapsat luftslott och en blogg som är tillbaka på jorden igen – i alla fall lär det ju gå så för Isabella om mönstret fortsätter som tidigare. Men aldrig att hon kommer att erkänna att något gick snett. ”Åh, allt var ändå en medveten strategi , tihi. Nu vill jag testa något annat.” Vad det nu sen blir. Kanske det nya ”hemmafruidealet” som är populärt att skriva krönikor om nu?

    Aproå hemmafru-livet då. Jag har lite reflekterat över mitt eget.

    Nu är det över 6 månader sedan som jag stämplade ut från min anställning för sista gången och lämnade löntagarlivet. Jag vill tro att det var för gott, det är i alla fall planen, men det är klart att saker och ting kan ändras i framtiden. Kanske får jag ett drömuppdrag som jag inte kan tacka nej till senare i livet?
    Hursomhelst. För mig är det en ganska hisnande tanke att jag nu varit egenföretagare här hemma i ett halvår och ännu mer hisnande är tanken på att den eran i mitt liv bara har börjat!

    Nu väntar snart föräldraledighet som sträcker sig över åtminstone 9 månader. Sen jobbar jag med firman medan Jonas tar ut sin andra del av pappaledighet. Därefter blir jag vårdledig på deltid och det är tillsvidare. Förmodligen vill vi försöka med barn nr 2 då. Och så är det samma rumba igen.
    Dessa senaste 7 månader har jag varit gravid 6 av – så det har ju inte varit så hårt fokus på företaget – men jag har klarat mig riktigt bra och det har också varit den lyckligaste tiden hittils i mitt liv (trots den hemska första trimestern). Jag har fått gå hemma som jag längtat efter så länge när jag bara jobbat och jobbat. Minns ännu när jag stängde min butik efter kl 18 och gick hem genom den tysta staden. Jag brukade se upp mot höghusen och se folk som diskade undan efter middagen. De hade redan hunnit handla, laga mat och städa undan. Så mycket fritid till hands. Jag avundades dem. Jag ville också leva ett vanligt liv, men inte som en vanlig person.

    Som mig. 

    Andra höjdpunkter i veckan?

    Jag lyckades äntligen baka ett glutenfritt artesanbröd på 100% surdeg som faktiskt steg ordentligt i ugnen. Alltså ingen köpe-jäst alls! Success! Receptet kommer i min bok. Bakade också riktigt lyckade glutenfria chokladmuffins – de får ni receptet på här i morgon.

    Jag har också varit på föräldracafé med temat förlossning. Velade länge om jag skulle gå – men det var trevligt!
    Min största insikt efteråt var att även om allt är så himla nytt just nu och föräldraskapet är en ny roll så är jag alltid samma gamla, positiva, modiga jag i grunden. Jag kommer att vara mig själv på förlossningen också och mig själv litar jag på. Det känns tryggt att hålla fast vid det.
    Detta var inget som sades på träffen utan bara min egen personliga reflektion då när jag jämförde mina rädslor med andra blivande mammors. Jag tror inte det går någon större nöd på mig, liksom och jag behöver nog ingen doula som stöd som det känns nu.

    Maken dock… haha! Skulle vara skönt om någon pratade med honom ifall jag blir allt för ”in the zone” på BB.

     

    Det var veckans funderingar – det!

    Någon graviduppdatering blir det inte förutom att min mage nu växer explosionsartat och att jag är supertrött i kroppen. Helgens planer är att ta det lugnt.

    Så mycket fritid!

    Tänk, jag kom mig ur allt det där omöjliga…

    Nu är jag rik på fritid.

     

     

     

     

     

  • Dagbok,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Tänker mycket på pengar just nu

    Idag fick jag beslutet från Kela om vad jag kan förvänta mig för bidrag som mammaledig. Jag är ju inte den personen som ställer mitt liv utifrån vad jag eventuellt kunde få ut i understöd och bidrag så detta är ju inget jag bävat så mycket inför. Barn vill jag ha NU och det ska jag försöka få. Men jag märkte att mitt belopp var lite mindre än jag räknat med vilket fick mig att fundera.

    Understödet jag beviljats är tillräckligt för att jag ska klara mig, och jag är tacksam för det, men det är ändå en klen tröst med tanke på de intäkter jag går miste om från företaget när jag inte arbetar med det aktivt.

    Många arbetande mammor har ganska kass mammapeng. Det är verkligen trist att vissa typer av arbeten är så underbetalda. Men jag går faktiskt back på att vara mammaledig. På den här punkten känner jag mig utanför och det är det som svider allra mest. Det får mig att känna mig lite ensam som människa. Jag menar, inte ens på rådgivningen känner jag riktigt den där förståelsen och stödet som andra mammor får (inte för att jag behöver det, men, ändå). Vi fick det vanliga snacket om att lämna in graviditetsintyget till Kela men jag som är företagare. Öh jag ska säkert lämna in några andra papper någonstans! Vilken skandal det hade varit om en löntagarmamma hade fått det här rådet. Tur att jag själv har koll, liksom.

    Förstår ni vad jag menar? Mitt liv är mycket krassare än andras och därför är jag också så knäpp som jag är. För att jag måste ju. Jag drivs ut i periferin mer och mer för varje år som går och det skrämmer mig hur litet hjälp jag förväntar mig att få av andra. Till och med födseln känns som något jag ska fixa själv även om det ju verkligen inte är så på riktigt. Men så är jag funtad. Jag förbereder mig mentalt för att i värsta fall göra allt själv, så är man beredd på allt liksom. Som att föda i hallen, till exempel. Det är lite sorgligt.

    Samtidigt är det sjukt självförtroendebyggande att tänka som jag gör och det har jag stor nytta av. Det gör mig modig och självständig.

    Jag stör mig inte alls på samhällssystemet egentligen. Jag stör mig på saker som inte går att fixa. Som tillhörighet och sånt.

    Som att jag är kvinna och jag begränsas av det både biologiskt och ideologiskt. Aj.
    Min livsstil hör inte till normen och det betyder att samma regler gäller inte för mig. Aj.
    Inte ens jämlikhetsfrågan gäller mig i samma grad som andra. Det är ingen räddning för mig, egentligen. Jag menar – ingen jämlikhet i världen kan ju råda bot på det faktum att man inte kan ta ledigt från sitt företag. Även om maken hypotetiskt sätt vore hemma hela tiden och jag KUNDE arbeta så ska jag ändå bära barnet i 9 månader och föda det: Babyn behöver mig närvarande och jag vill också vara det såklart. Inte finns det några lagar som kan göra mitt läge rättvisare och inte vill jag heller att staten ska lägga sig i hur vi ställer vårt liv. It is what it is.

    Alltså. Jag kan söka bidrag för att vara hemma med mitt barn- ja. Jag kan få sjukledigt på pappret- ja. Men jag kan inte söka ledigt från min business. Jag kan inte fysiskt vara på två ställen samtidigt. Så även om jag skulle avsäga mig mammapeng så skulle det inte förändra så mycket på den punkten.

    Så där ja. Nu har jag lurat in er i tron om att det här är ett gnäll-inlägg och få er att läsa detta med ett allt-är-så-orättvist-bröl.
    Tja. Ett litet buhu-inlägg om mitt utanförskap är det nog, men det kommer jag nog över bara jag sovit och fått litet mat i mig. Livet är orättvist, jag har accepterat det för länge sedan. Det är bara längtan efter samhörighet med andra som gör ont ibland. En av de mest basala mänskliga drivkrafterna. Och jag är en människa på den punkten lika mycket som andra. Inget att göra åt.

    MEN (och detta är det knepigaste av allt). Jag känner inte att jag har några egentliga problem. Jag är rätt nöjd med livet. jag kan påverka det. Jag spelar spelets regler och är rätt införstådd med dem. Jag lägger inte så mycket tid på att gnälla och göra motstånd. Skriver av mig bara och går vidare.

    Saken är ju den att jag gillar den här livsstilen. Jag vill ju inte tillhöra normen och inte vill jag vara en man heller. Det är spännande att försöka hitta nya vägar att hantera ekorrhjulet på och just det faktumet inspirerar mig att fortsätta arbeta för mina mål.

    Det här kommer att låta så vrickat – men jag måste säga att jag blev lite motiverad av brevet och summan. På sätt och vis är det som att jag fått ett frikort från staten som svart på vitt rättfärdigar min önskan om att kombinera mammaliv med arbetsliv. Jag måste ju kombinera dem, annars dör företaget och med den min privatekonomi. Så pass no judgements on this girl okey!

    Och jag tror att jag har ett par väldigt smarta lösningar på detta.
    Och därför tänker jag på pengar just nu. För att jag håller på och bygger upp någonting riktigt fiffigt, tror jag.

    Tänker också på vad pengar betyder för mig generellt. Väldigt mycket, faktiskt.

    Men det är inget man tar upp på mamma-barn-träffen tror jag.

    Kanske i ett nytt inlägg.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar

    På fredagar har jag haft en vana att hålla en Q & A eller ställa frågor till mina följare på instagram och i förra veckan bad jag om feedback på min blogg. Jag fick så fina, peppande DM:s att jag blev alldeles rörd. Jag har inte riktigt fattat vilken impact lilla jag kan ha i andra personers liv. Och då menar jag inte som någon slags influencer utan som en kvinnlig förebild. Bara för att jag är jag och lever mitt liv på mitt sätt! Det känns fint. Tack så mycket!

    Men tyvärr tror jag att jag behöver ta en liten paus från instagram stories ett tag.

    En sak jag insett i veckan – när jag försökt blogga om allt detta och annat – är hur mycket instagram stories äter av mitt bloggande. Det är ju så enkelt att bara få ur sig snabbt sina funderingar där och så var det skriv-behovet stillat. Samtidigt vet jag att många inte orkar klicka sig in på bloggar och därför uppskattar så kallat mikrobloggande på instagram. Citerar en kommentar jag fått om just detta – ”för då hänger jag ändå med i vad som händer även om jag inte läser bloggar”.

    Hm…

    Svårt att hålla en bra balans mellan instagram och blogg. Å andra sidan – eftersom jag nu haft en intensiv instagramperiod känner jag att det vore på plats att koncentrera mig mera här på bloggen. Jag talar ju ofta varmt om att värna om ”sitt hem på internet” – sin hemsida. På min site äger jag allt innehåll själv och jag har kontroll på läget. En tydlig ram för mitt publicerande som känns trygg för mig.

    Nackdelen är att det är hög tröskel att kommentera och jag blir inte lika lättillgänglig som på instagram. Men å andra sidan – med tanke på kommande babyn kanske det bara är vettigt att jag börjar avskärma mig lite smått från stories nu och låter bloggen bli mitt primära fönster utåt. I alla fall för en tid.

    Men mina funderingar och utlägg om ett och annat tycks ju uppskattas (över 95 procent som deltog i min undersökning tyckte jag skulle fortsätta med mikrobloggande på instastories) och jag fick även feedback om att skriva meeeera sånt på bloggen. Åh, så svårt! Men jag kommer absolut inte att sluta leverera reflektioner! De bara flyttar över hit.

    Därför inför jag idag en ny fredagsrubrik – veckans funderingar. 

    Obs! Bästa sättet att hänga med i mitt bloggande är fortsättningsvis genom att följa Malins driftigheter på facebook.

     

    Veckans funderingar

     

    Först; en gravid-uppdatering.
    Jag är nu i vecka 25 och denna vecka har varit riktigt tung tycker jag. Men de tycker jag alltid när jag föreläser mycket, blir ganska slut i huvudet av det generellt. Skillnaden nu är att jag märker att jag blir riktigt sjuk i kroppen av att köra bil. Har nu avverkat 400 km på två dagar och det har varit så obekvämt för mig. Jag är en petite dam med korta ben och kort överkropp så jag passar inte bra i en bil som det är – ännu mindre som gravid. Denna veckas körande tog nog mina spända höfter, rygg och rumpmuskler till nästa nivå av osmidighet och det är alltså på den skalan att jag inte riktigt kan förmå mig att ens försöka stretcha för det gör så ont överallt. Att göra gymnastik känns som ett skämt just nu! Men ikväll ska jag skärpa mig. Ta en lång dusch och sätta mig ner på yogamattan och försöka göra någon typ av program. Kanske var det nattens kramper i sittmusklerna som var droppen – eller det faktum att jag tvinagde min man att massera min rumpa och baklår efter sista körningen. Stackars karl. Kan berätta att det var inte var så lätt att komma i rätt position för den massagen med tanke på att jag inte kan ligga på mage. Men 10 poäng till min man för tålmodig support!

    Sen, litet om min kreativa process.
    Om ni tycker jag varit ovanligt hätsk och konfrontativ i SoMe såväl som IRL på senaste tiden (vadåå jag är bara ärlig) så är det för att jag just nu är i ett skede av min kreativa process som jag kallar ”långfingret till världen”. Jag behöver bli lite förbannad för att få den här nya e-boken gjord, helt enkelt. Jag måste väcka min fighting spirit igen! Att vara lycklig och nöjd är ju inte bra för mitt arbete. Jag blir lite lat.

    Jag har fått skjuta upp deadlinen för nya boken flera gånger nu och det är frustrerande för mig. Orsaken till förseningen är helt enkelt att jag fått lite oväntade skriv- och planeringsuppdrag här och där som jag självklart måste prioritera framför mitt personliga projekt. Det är ju mitt jobb och de ska göras först. Lägg då till min lycko-lathet och graviditet de övriga dagarna. Jag unnar mig så mycket återhämtning mellan uppdragen och kalenderbokningarna, det är tuffare för mig att jobba än vad jag vill medge. Den sistnämnda faktorn, graviditeten, innebär lyckligtvis en ganska slutgiltig deadline. Före barnet föds ska boken ha fötts. Satsar dock på att jobba intensivt med bokprojektet nu i april så får jag äntligen släppa den fri! Ser fram emot det.

     

    På tal om annat jag ser fram emot; mammaledighet och semester.
    Officiellt tar jag mammaledigt från 18.6 men eftersom min arbetsgivare är så schysst (me myself and I) så planerar jag nu att checka ut från företagandet på allvar 1.6. Helt kan man ju aldrig koppla från affärerna – men jag planerar att ta lite semester från det i alla fall. Tänker att det är ändå lågsäsong för min typ av arbete i juni så jag kan lika bra passa på och vila upp mig ordentligt!

    Jag ser också fram emot att Jonas går på semester kring midsommar med efterföljande pappaledighet. Det innebär att vi får 7 veckor tillsammans om allt går som planerat. Tänk så skönt. Hoppas det är fint väder och att jag vågar och orkar ta mig ut i skärgården och tanka lite sommar före babyn kommer. Men lite orolig är jag också. Skulle ju vara just snyggt att vattnet gick ute på Dersören. Fast Jonas tycker det skulle vara ett jättefint minne om det gjorde det, haha. Men om de säger att bilfärden till BB är jobbig hur skulle det då inte kännas i en liten träbåt ute till havs? Svärfars båt är ingen turbinkatamaran precis.

    Sen är vi också bjudna på bröllop två veckor före BF och jag skulle så jättegärna vilja gå. Hoppas jag är i skick för det.

    Lite böcker jag lånat från biblioteket i veckan. Är lite pepp på att lära mig sy just nu + lära mig mer om barnmat. bakboken är bara för mitt simpla nöje. Älskar att bläddra i bakböcker och få inspiration till mitt eget bakande.

    Till sist; några korta punkter om vad jag gjort i veckan:

    Måndag: Skrev ihop ett samarbete och landsatte en liten kampanj med klädföretaget Dress Like Marie.  Ni hinner ännu deltaga i utlottningen av ett smycke till dig och en vän, kolla på instagram. @malinsdriftigheter. Jag drar vinnarna på söndag.
    På kvällen tog jag itu med kvartalsbokföringen och sammanställde alla verifikat och sånt som vi förde till bokföringen. Som nästa väntar bokslut så det ska bli spännande att se mina bravader svart på vitt.

    Tisdag:  På kvällen föreläste jag om att starta företag för en ny grupp i Jakobstad. Min sista grupp nu på väldigt länge, tror jag. Första gången jag höll kurs på Campus allegro! Trevliga människor, men liten grupp. Överraskande nog kändes precis likadant som att föreläsa för många, så det var inte mindre tungt för det. När jag kom hem möblerade vi om inför fönsterrenoveringen som startade i vårt trapphus denna vecka. Tur att vi plastade in allt noggrant för det blev verkligen dammigt efteråt.

    Onsdag: Jag hade sett till att vara ute från lägenheten under förmiddagen då fönsterkillarna skulle komma. Tydligen var de försenade så jag kom ju hem precis i rätt tid för kaoset. Typiskt! Inte världens mest peppiga stund före en föreläsning. Jag stod ut en stund och gjorde mig klar – sen körde jag iväg till grannstaden igen och körde en föreläsningskväll till. När jag kom hem hade Jonas satt tillbaka möblerna, dammsugit och skurat golvet. Som tack för det fick han, som jag redan skrev, ta hand om en gnällig fru och massera hennes rumpa.

    Torsdag: Tog ledigt. Hade så ont i alla muskler och kände mig helt kaputt. Konstigt för mig eftersom jag tyckte att föreläsningen gått så smidigt och bra och jag hade inte alls varit stressad. Men kroppen börjar bli seg. Kände mig i torsdags extra otymplig och trött på att vara gravid och då är det ändå 111 dagar kvar. Känns så jättelänge.
    På eftermiddagen hade jag möte med en fotograf som ska göra min gravidfotografering och senare också babyfotografering. Vasa visade sig från sin sämsta sida – regn och piskande vind. Men jag tog henne ändå till min favoritpark och försökte pitcha den i försommarskrud för henne. Jag lovar, det är jättefint här! Haha. Upp till bevis då sen. Vi siktar på slutet av maj/början av juni.

    Fredag – det är ju idag! Obviously bloggar jag. Lite kontorsärenden har jag gjort men that’s it.
    Min kropp krävde sömn idag. Vaknade 7.30-tiden och jag var uppe ett tag. Skulle är efter bara vila en stund på sängen – varpå jag somnade och vaknade igen 11.15. Herregud. Så fort ett ögonblick kan gå. Känner mig så lat, faktiskt. Men Jonas tycker jag bra kan vila upp mig nu med gott samvete. Han är så gullig mot mig och säger ”hejdå min vackra, intelligenta fru” när kan pussar mig hejdå varje morgon och åker till jobbet. Idag lade han till ett ”min independent woman” haha. Säkert apropå går-kvällens samtalsämne som vi haft han och jag – om mitt långfinger till världen och om det nu är så smart eller ej (undrar han).
    Jag pitchade hårt för att man ska stå på sig och vara den man är. Samt att jag inte behöver någon annans godkännande för att göra min grej. Jag är stolt över mitt oberoende. Påminde honom också om det faktum att det är ju är HAN som lärt mig att vara ärlig och kultivera min integritet. Jag är så tacksam för det.

    Planen är att ta helg nu. Vila.

    Helgens enda konkreta planer är att kanske besöka klädbytardagen i Malax med en vän. Fortsätta baka glutenfria bröd till oss (och boken, om det blir bra). Resten tar jag som det kommer.

    Ha en trevligt helg alla!

     

  • Dagbok,  Graviditet,  Mode

    Dress Like Marie – pigga kläder för alla kroppar!

    I samarbete med Dress Like Marie

    Hej vänner! Idag ska ni få följa med mig till den piggaste och absolut trevligaste klädaffären i min hemstad Vasa – Dress Like Marie!

    Jag är på jakt efter fina kläder som passar min gravidkropp nu och förhoppningsvis också efteråt – man vill ju inte bara köpa en massa gravidkläder som samlar damm i skåpen sen, eller hur?

    Men detta med kläder för alla kroppar är ju inget problem på Dress Like Marie! Tvärtom är det A och O för dem. Ett riktigt inspirerande familjeföretag som fick sin början i Oravais, en liten by norr om Vasa.

    Marie Backman-Thors (The Marie) driver företaget tillsammans med sina döttrar Lisa och Emelie. Emelie var faktiskt en av de första entreprenörerna som jag intervjuade i våga satsa podden när det begav sig. Så himla trevlig!

    ALLA på Dress Like Marie är faktiskt så fantastiskt glada och positiva. Det är verkligen så mycket glädje i vad de gör. I love it!

    Kundbetjäningen i Vasa är absolut inget undantag.

    Vasa- affären på handelsesplanaden 18 drivs av företagaren Lisen Vestlin som jag kan säga, utan att känna henne desto närmare, är en genuint varm människa! Hon får en att känna sig så välkommen och man får så bra hjälp att hitta rätt plagg för sin kropp.

    Jag älskar också att hon är så öppensinnad och gärna testar nya saker.

    Som ni vet konsulterar jag ofta småföretagare och många av dem kunde gärna ta modell av Lisen då det gäller att våga och vara personlig.

    Jag hittade ett youtubeklipp med henne som ni gärna kan ta en titt på – det är YLE som intervjuar Lisen inför julhandeln 2017. Visst gör hon ett strålande jobb med att förklara konceptet? Och hur livet som småföretagare… bara händer.

    Mycket med Dress Like Marie har liksom växt fram organiskt.

    Det började med en kvinna med stort klädintresse, Marie, som så många andra köpte med sig kläder på sina utlandsresor. Spännande kläder som ingen sett förut! Snart började hennes vänner försöka köpa kläderna direkt av henne och hon fick börja ta emot beställningar inför kommande resor. Därav företagsnamnet – Dress Like Marie. 2011 var varumärket dress Like Marie ett etablerat faktum.

     

    Kläder för alla kroppar

    Dress Like Maries huvudtanke är att alla kvinnor ska få känna sig nöjda och stolta över sina unika kroppar trots kroppsform, storlek och ålder. Därför är det viktigt med plagg som inte bara ser bra ut, utan även känns bra, har bra passform och är smickrande, trots att plagget kanske är av större modell. Min egen fördom med kläderna var att de var tänkta för en äldre målgrupp. Men det är såklart struntprat! Tycker ni att jag ser ut som en tant på den här bilden?

    Alltså – kolla in kängorna! De är ju så PUNK! Man står stadigt på jorden med dem. Senap är också min färg och följsamma stretchbyxor är definitivt Guds gåva till min kropp.
    Som jeans – fast skönare.

    I butiken hittar du dessa byxor i alla möjliga, härliga färger och även min andra favorit – värmande leggingsjeansen med hög midja.

    Dress like Marie har verkligen varit de bästa gravidbyxorna. Jag är nu i vecka 25 snart och jeansleggingsen, en modell större än vanligt, går ända upp till brösten ännu. Och de sitter stadigt där! ingen risk för ras, alltså. De är så sköna med sin breda resår –  känns som ett skönt stöd för ryggen och magen. Kan varmt rekommendera dem.

    De senapsfärgade stretchbyxorna valde jag i storlek L och de passade de bra runt magen i nuläget. Så småningom blir de nog för tajta att använda men då igen är de ju säkert helt perfekta igen efter födseln. En måste ju tänka långsiktigt!

    Jag handlar som sagt i min lokala filial i hemstaden – men ni som läser detta behöver faktiskt inte komma till en fysisk butik för att klä er som Marie, så att säga. Mina svenska läsare behöver inte heller komma till Finland (om ni inte vill förstås, ni är så välkomna).

    Dress Like Marie finns självklart på nätet.

    Shoppa enkelt online

    Redan år 2013 öppnade Dress Like Marie sin nätbutik, dresslikemarie.com som levererar till Finland och Sverige. Dress Like Maries huvudkontor och huvudlager finns i Mariehamn på Åland. Butiker och återförsäljare finns redan flera runt om i landet och nätbutiken växer i snabb takt. 2016 lanserades deras alldeles egna klädmärke, Dress like Marie Design. Den svarta tunikan som jag har på mig på bilden ovan är ett av deras egna plagg; RAKEL. Den är också min personliga favorit som jag valde att ta med mig hem.

    Här ser ni förresten alla 3 outfits som jag testade.

    Bild 1
    Tunika Rakel | Senapsfärgade stretchbyxor | Färggrann sjal med prickar | Tuffa läderkängor med liten platå | Halsband, flamingo (finns i Vasa-butikens lager).

    Bild 2
    Mönstrad blus Irma | Jeansleggings med diskret mönster | Kort halsband med ståtligt hänge | Tuff kuvertväska (finns i Vasa-butikens lager).

    Bild 3
    Färgstark blommig klänning | Färgglada MAGIC leggins | Klackskor i mjukt läder | Blandade accessoarer (finns i Vasa-butikens lager).

     

    Vilken outfit gillade du bäst på mig?

    På mitt instagramkonto pågår just nu en omröstning där du kan tycka till och vara med i dragningen av ett valfritt halsband till dig och en vän.

    Älskar sjöhästen och kaktusen! 

    Halsband med kaktushänge | Halsband med sjöhäst.

    Det är Marie själv, tillsammans med dottern Emelie, som gör alla inköp och designar alla Dress like Marie Design-plagg.

    Marie åker runt världen på inköpsresor, sniffar på trenderna inom dammode och väljer noggrant ut varje produkt till sortimentet. Låter det inte som en dröm?

    Bilder från Vasa-butiken.

    Lisen har på sig Klänningen ELINA, också varumärkets egna design. Visst snygg?

    Om ni är intresserade av att shoppa online ska ni komma ihåg att använda min rabattkod.

    MALIN

    Med koden får ni -10% rabatt på valfritt plagg ur Dress Like Maries nya kollektion!

    I kraft till 30.9.2019.

     

    Mer om utlottningen på mitt instagramkonto:


  • Dagbok,  Graviditet

    Carpar romantik nu

    Lördag morgon. Jag vaknar till ett tyst, ljust rum. Vårt sovrum- i en lägenhet – i en liten småstad – på den finska västkusten. Check. Jag har sovit gott och känner mig utvilad – men huvudet snurrar. Nuförtiden drömmer jag så intensiva, groteska och dåraktiga drömmar att det tar mig en liten stund att orientera mig och minnas vem jag är när jag vaknar.
    Just det ja, jag är den här unga kvinnan Malin. Den gravida. Min hand rör sig genast mot naveln som för att kontrollera att inte min baby rymt någonstans under natten. Lever den? Jo, den tumlar runt en aning. Magen vibrerar lätt.
    Jag reflekterar kort över att jag ännu en natt drömt om rått kött.
    Nötkött.

    Sträcker mig efter mobilen som alltid ligger nära till hands. Klockan visar 06.48.
    Jag har exakt 115 dagar kvar tills det förväntade datumet då jag ska bli någons mor.

     

    De säger att mobilanvändandet kan liknas vid att ha ett spädbarn. Du har den alltid nära; men istället för att skrika sänder den pushmeddelanden men liksom för babyn känner du ett starkt behov av att lyfta upp den och kolla läget så fort den piper till. Den solklara fördelen med mobilen dock, tänker jag, är att du kan lägga den i flygplansläge när du sover. Det kommer vi inte att kunna göra med den kommande babyn, den riktiga alltså, och jag undrar hur jag kommer att må sen utan min goda sömn jag vant mig vid. Men det är ett senare problem.

    Jag kramar Jonas, som ligger på min högra sida. Säger att jag ska gå på toaletten; men att jag inte orkar. Det är lögn, jag är bara lat. Han svarar med att gå istället för mig. Han kommer inte tillbaka till sovrummet utan börjar dona med något längre bort i lägenheten. Jag frågar om han kan lägga på kaffet? En undran som egentligen är en befallning.
    Självklart är kaffet på gång. Han undrar om jag vill ha färskpressad apelsin och visst vill jag ha det. ”Det är bra så du får lite vitaminer i dig” mumlar han från köket. Jag vänder mig ur min förstelnade position som han lämnat mig i när han gick ur sängen. Greppar mobilen igen och börjar gå igenom meddelanden på instagram.

    Klockan är närmare 8 innan jag kommer mig till toaletten och börjar min dag på riktigt. Jag ska på frukost- slash shoppingevent och han ska åka hem till sin far och hjälpa honom med diverse saker som en äldre, ensam man behöver hjälp med. Tänker att han är snäll, min Jonas. Och så tålmodig.

    Tänk att jag fick vakna upp till detta liv idag, igen. En sådan tur jag har.

    Speciellt en lördag som denna.

    Det är förresten ”finvädre” idag säger han jag är gift med.

     

    Jag har tänkt mycket på vardagsromantik på sistone. Så förrädiskt vardagsaktiga och triviala men – så alldeles ljuvliga. Man måste verkligen carpa dem när de uppstår även om de är lite diffusa och svåra att separera från ”ett helt vanligt liv”. En dag om 50 år kommer jag att minnas den här tiden i livet med så mycket värme och tacksamhet, det är jag säker på.

    Nu är livet verkligen en romantisk film.
    Jag vill inte säga att jag förstod det först i efterhand.

    Tog på mig en av Jonas skjortor och knäppte ett par självporträtt idag.

    Har redan på mig, och använder flitigt, mina nyligen införskaffade amningsbehåar. De är ju så förbaskat sköna att använda! Tajta, stadiga men utan byglar. Extra brett spänne i ryggen som knappt känns under dagen. Varken skaver eller kliar. För att inte glömma axelbanden som hålls på plats hela dagen. Halleluja!

     

    Jag har många gånger tänkt på mig själv som gravid nu, förväntningar VS verkligheten, och hur det inte alls har känts som jag trott att det skulle göra innan.

    Det där magiska och romantiska sättet att se på det hela, som ju motiverade mig att över överhuvudtaget göra den här resan från första början, har för det mesta glömts bort på vägen. Det är det ovärdiga i projekt gravid som lätt tar över; rådgivningsbesök, allas åsikter, vagnpanik, kissprover, förlossningsberättelser, kroppsförändringar (mer eller mindre äckliga) nervositet och illamående.

    För att inte tala om hur grisigt alla säger att det kommer att bli sen när projekt gravid slutligen övergår i småbarnsvård. Jag kommer att läcka mjölk över allt och alla. Vi kommer att sova dåligt, börja bråka och inte få något gjort hemma och ungen, det vackra kärleksbarnet, kommer att bajsa så mycket att det letar sig ur blöjan och upp över hela väggarna. Det är inte om det händer. Det kommer att hända. Så gulligt av mig att tro att min unge ska bete sig bättre än andras och inte skita ner badrummet…

    Men, kanske är det helt enkelt JAG som kommer att bete mig bättre än andra föräldrar och således hålla mig från att tala vitt och brett om ungens wc-ärenden som att det är nyhetsstoff?
    Jag tror alltså att jag ska vara En. Bättre. Mamma. TM.

    Också lite gulligt.

    Det är med andra ord svårt att hålla fast vid min romantiska läggning just nu. Och nej, inte hjälper det alls att jag inte möts av en vacker gudinna i spegeln utan istället får se mitt vanliga jag – fast utan midja och ovanligt bred näsa.

    Jag känner mig inte så där förtrollande vacker som jag uppfattat andra gravida förut. Jag har inte känt stolthet över min kropp som jag trodde att jag skulle göra – snarare har jag känt mig sårbar och helst velat gömma mig från omvärldens blickar. Det är babyns resa och jag… jag hänger bara med. Jag är en kapsel.

    Men idag, den här morgonen med 58,9 % avklarad babybakning, vill jag känna det vackra igen. För visst är det sablars romantiskt ändå? När Jonas lägger örat mot min mage för att lyssna vad babyn gör och den lilla varelsen svarar med att sparka honom lite lätt i kindbenet. Det börjar så smått dåna över mig att den här typen i magen faktiskt redan har en egen vilja och att jag måste låta varelsen få en relation till sin far också som inte involverar mig direkt.

    Jonas säger att jag ska ligga still och inte fnissa så mycket så att han kan höra bättre. Jag sväljer bubblet, slappnar av och låter dem konversera på sitt primitiva sätt. Tänker att snart kommer Jonas att gå under benämningen ”X:s pappa” för många barn. Det är så ljuvligt att tänka på. Förmodligen kommer jag själv också att nergraderas från MALIN till varelsens mamma i samma takt men det är inget jag funderar på ännu. Jag börjar med Jonas. Han är så perfekt tycker jag. Kommer att bli en så bra pappa.

    Visst ÄR det romantiskt?

    Bara det faktum att jag ska få barn med mitt livs kärlek. Att det kommer att springa omkring en människa i den här världen som är ett konkret resultat av vårt förhållande. Hur ska jag någonsin kunna se mig mätt på den människan?

     

    Och folk vill tala om… bajs?!

     

     “Everything grows rounder and wider and weirder, and I sit here in the middle of it all and wonder who in the world you will turn out to be.”

    – Carrie Fisher

  • Dagbok,  Malins mat

    Alkoholfritt i glaset – mina bästa tips på alkoholfria drinkar

    Jag har aldrig sett mig själv som en person som dricker sprit – förrän jag blev gravid. Låt oss säga så här. Jag dricker inte ofta men jag uppskattar valet att kunna smutta på ett glas vin eller två en lördagskväll, tjuvdricka lite av makens öl när vi grillar på sommarstugan (gillar inte öl förutom till just grillat), dricka fylligt rödvin till den rosa biffen (båda är förbjudna) och att glatt kunna tacka ja till ett glas bubblig cava på ett event. Jag märker nu som gravid att jag tagit allt detta för givet. Liksom kaffet!

    Jag vill också ha en god rekreationsdryck och då menar jag inte läsk. Fy bubblan – jag tycker inte om läsk. Smaken är som baken. 

    Orsaken till att jag inte gillar läsk är att det är alldeles för sött och sliskigt för mig. Jag börjar må illa av det. Nej jag har alltid tyckt om riktigt torra och sträva drycker. Nu som gravid är det enda som kommer i närheten av ett torrt glas vin ett glas iskall äppelmust. Kan alltså varmt rekommendera en mocktail på äppelmust eller kanske tranbärssaft.

    Men åter igen; det är ju saft. Jag vill ha vin.
    Något med lite värdighet och klass.
    Som korken flyger av på om jag skakar det.
    Något att dricka i små, fina zippar (och inte som vatten).

    Som många andra började jag min upptäcktsresa i de alkoholfria dryckernas värld med att testa olika sorter alkoholfritt vin. Men efter att ha förkastat i princip varenda alkoholfritt vin som finns på marknaden, främst de röda, har jag nu fått nytt hopp i och med alkoholfritt skumvin. Det funkar för mig! Jag tycker att bubblorna levererar den fyllighet som jag saknar i alkoholfritt vin och jag har kommit på olika sätt att smaksätta dessa utan att det blir barnkalas utav det hela. Fräscha, naturliga smaksättare blir alltid godast.

    En klar favorit är alkoholfritt skummande rosévin som jag brukar smaksätta med frysta jordgubbar.

    Bubbligt, gott och fräscht!

    Andra goda smaksättare för alkoholfritt mousserande rosévin

    • blåbär
    • hallon
    • granatäpple
    • isté (rooibos)
    • melon
    • rabarber
    • lime
    • mynta
    • ingefära

     

    Men som gravid får jag inte förtära den sistnämnda, i alla fall enligt de finska rekommendationerna.

    En annan stor favorit hemma hos oss är alkoholfri mimosa på färskpressad blodapelsin som vi blandar med vanligt alkoholfritt skumvin. Den ”vita” alltså. Då brukar jag välja en lite sötare sort som balanserar upp apelsinens syra.

    Detta skumvin kunde man gott använda för att göra en alkoholfri havtornsdrink också.

    Eller, slog det mig nu, blanda med äppelmust! Jag har en hel kanister i kylen som jag fått av mamma.

    Då kanske jag kunde göra en Apple Pie Moscow Mule! En klassisk mocktail med ginger ale (visserligen läsk) och äppelcider dekorerad med kanelstång och tunna äppelskivor. Ni vet, som serveras i sådana där kopparfärgade plåtmuggar.

    Ni får bara fantisera hur gott det är.

    Det var mina tips på festligt alkoholfritt i glaset! Hoppas ni fick lite inspiration – och trevlig helg!