fbpx
  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Himmelen utan en prick

    Tänk att jag håller ett barn på min arm,
    och ser mig själv i dess blick.
    Och vindarna vandra och solen är varm
    och himmelen utan en prick.

    31.7.2019, kl. 17.46.

    Onsdag, för en vecka sedan, kom vår son till världen.
    Gossen höll sin mamma på sträckbänken en hel vecka över den beräknade tiden.
    Sedan kämpade vi på i 3 långa dygn innan han slutligen kom ut på operationsbordet med ett gurglande läte.

    Han föddes i vidöppen bjudning med akut kejsarsnitt.
    Det kändes som för evigt; men slutstriden tog bara 12 minuter.

    Finns så mycket att skriva om detta samtidigt som det inte finns så mycket ord.
    I alla fall inte ännu.

    Itsenäinen poika, konstaterade läkaren.

    Ni vet var ni läste om denna bestämda typ först!

    Headstrong eller ej – för mig är han ”min lilla groda” och vi är så vansinnigt förälskade i honom.

    Vi hörs snart igen när jag återhämtat mig och njutit klart av bebisbubblan.

    Kram.

     

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Tredje trimestern

    Med fyra dagar kvar till BF känner jag att det är dags att börja dra ihop säcken med en kort sammanfattning av tredje trimestern.

    Här kan ni, om ni vill, läsa om första trimestern och andra trimestern.

    Kort sagt skulle jag väl sammanfatta ”trean” så här – nu bär man verkligen på ett barn.
    Det visste vi ju redan – men det är så mycket mer konkret och påtagligt nu. Jag bär på en minimänniska och det känns. En typ med egen vilja som ingalunda ligger stilla. En typ som jag t.o.m kan bli lite arg på. Var den där sparken nödvändig?! Mamma-misshandel!

    Samtidigt är jag stolt och fascinerad över hur stor och stark han är. Stadiga hjärtljud! Rediga rumplyft!
    Jag kan sitta och jaga ”lilla handen” som rör sig under huden, lite som en haj under vattenytan, och fnissa för mig själv. Din lilla filur… Och förbarma mig över den lilla stackaren när han får långvarig hicka, knäcker sina leder, kläms i magen eller hoppar till när jag fäller ner toalettlocket med en smäll. Vilket händer flera gånger om dagen. Förlåt!

    Om man i ”tvåan” fokuserar mycket på den egna kroppens omställning och att anpassa livet efter dessa så är trean mer ett uthållighetslopp. Prestationen är att stå ut och få dagarna att gå på något sätt. Livet som känguru.

    Bild från gårdagens promenad vid stranden här i Vasa. Skönt med värme men jag sväller upp av den. Ska bli så skönt att bli av med all extra vätska och pluffs!

     

    Det som jag tänker verkligen skiljer trean från ettan och tvåan är är den konstanta ryggvärken. Ganska logiskt, såklart. Men jobbigt. Benen är också tyngre än någonsin och en del krämpor som jag fick paus från i tvåan har kommit tillbaka; som tröttheten, illamåendet och halsbrännan. Som tur är jag ledig nu och kan ta många tupplurar – känns hanterbart.

    Det är nu också väldigt svårt att ligga på rygg. Känns som att man sakta kvävs… hjälp!

    Min kroppshydda väcker numera tydligt jobbiga minnen hos andra kvinnor. Ughf – jag minns den där tiden… 

    Tredje trimestern är inte känd för att erbjuda särskilt god nattsömn – men själv har jag varit riktigt bortskämd på den fronten. Jag vaknar en gång mellan 3 och 5 för att gå på toa och somnar snabbt om igen. Några enstaka gånger har jag vaknat jättetidigt och inte kunnat somna om förrän jag ätit något (hungrig bebis?) men det är allt. Så jag börjar inte mitt föräldraskap med minus på sovkontot i alla fall. Faktiskt är jag så uttråkad och utvilad att jag riktigt längtar efter kaos och vaknätter nu!

    Men så är väl naturen funtad. Kroppen gör det så obekvämt och segt för en att man riktigt längtar efter att få ut ungen. Jag känner mig jätteredo och pepp nu. Och lite smått desperat. Vi har så tråkigt och allt är klart och förberett för babyns ankomst. Alla väntar på dig – kom ut nu?

    Jag ser fram emot att åka in till bb och känner att jag, i alla fall mentalt, kan möta allt vad det innebär. För så här kan vi ju inte ha det så länge till – bebben och jag. We got work to do!
    Men det kan ta länge ännu om det vill sig. Det kan gå över tiden. Jag börjar greppa det nu också. Det hjälper att tänka att barnet trivs, är trygg och mår bra där han är.

    På måndag börjar Jonas jobba igen – semestern är över. Känns lite tråkigt att bebben inte hann komma före det men å andra sidan blir det skönt för mig att slippa semester-pressen. Helgerna är faktiskt värst. Känns som att man inte har något liv alls när andra njuter till max på sina sommarstugor, resor och fester. Mina största happenings nu på slutet är att gå en kort sväng på stan eller handla mat. Sommaren har ju inte heller bjudit på något badväder – förrän nu. Nu är det lite för sent för mig att ligga på playan. Meeeen – det kommer fler somrar. Så mycket bättre somrar dessutom – med min nya vän. 🙂 Så mycket att upptäcka tillsammans. Kan knappt bärga mig!

    Hur var din tredje trimester?

  • Dagbok,  Graviditet

    Blivande pappan vid havet

    Inget nytt på bebisfronten. Jag är i vecka 39 och börjar bli väldigt trött på att vara gravid. Sammandragningar har jag haft varje dag sedan mitten av graviditeten – men nu har de vanliga ”sammandrabbningarna” (som Jonas kallar dem) övergått i ganska kraftiga förvärkar, speciellt om kvällarna. Känner molvärk och tyngdkänsla i buken. En krumbuktande bebis med mycket energi (antagligen mitt eget fel eftersom jag äter som en häst) vars rörelser inte är så mysiga längre. Det gör, ärligt talat, rätt ont när han sträcker på sig.

    I början trodde jag att de här förvärkarna jag fått betydde att ”det var på gång” och jag blev så mentalt inställd på att föda. Nu. Jepp. Lets go! Kanske inatt händer det?
    Men de sabla pinande förvärkarna alltså – de klingar alltid av när jag går och lägger mig. På morgonen kan jag bara krasst konstatera att jag sovit gott utan störningsmoment och att bebin med andra ord inte har minsta planer på att komma ut. Sjukt frustrerande och dötråkigt. Jag önskar att jag inte haft de här förvärkarna – för de ger mig bara falska förhoppningar och gör mig deppad! Speciellt när jag tänker på att jag kanske måste ha det så här i flera veckor ännu ifall jag går över tiden. Vilket antiklimax!

    Hur ska jag stå ut så länge?

    Jonas har spenderat en del tid ute i skärgården på familjens sommarställe dessa veckor och byggt ett nytt och fräscht utedass tillsammans med sina bröder. Det har varit ett rätt omfattande sidoprojekt eftersom allt material ska fraktas dit i träbåten (över öppet hav) och så ska det ju byggas upp också. Vissa dagar har de inte kunnat åka ut till ön på grund av blåsten, så det har varit mycket diskussioner och planerande hit och dit. Men nu har bygget tagit fart och idag blev det nästan klart (inväntar karlns hemkomst som bäst).

    Det slog mig nyss att kanske det ändå är pappas projekt som bebin prioriterar? Han är ju definitivt en pappas pojke med sin kurvade näsa och +blod. Här har jag gått och sagt åt ungen att ”bara mamma fått klart bokföringen och sytt dina filtar etc. så får du komma ut, visst?”. Jag utgår ju ifrån att vi är bästis och bundis nu efter dessa snart 9 månader ihop. Men med tanke på mina ignorerade meddelanden (?!) så kanske mammas schema inte är så viktigt? För när Jonas lugnt viskar ”vänta där inne tills dasset är byggt” så lyssnar han! Ungefär som efter en extra hårdhänt akrobatiksession. När jag kvider och ber Jonas lägger handen på magen och bebben – ja, han stillar sig så snällt. Man tackar!

    Men det är fint att ha en god papparelation. Jag hoppas det fortsätter så på utsidan.

     

    På villan (som vi kallar sommarstugan för) har familjen en loggbok, häfte, där alla besök till ön antecknas. Det är ganska sakliga anteckningar, men roliga att läsa i efterhand. Ni vet, så där typiska texter som folk skriver på vykort. Ganska högtidliga och inga utsvävningar så där. Men ändå fina på något sätt.

    Jonas skickade denna bild åt mig idag.

    13.7-19.
    Jag och Robert åkte hit till ca 11.00.
    Planen är att bygga taket på utedasset.
    Malin börjar få värkar oftare så jag åker hem till kvällarna ifall barnet kommer snart. 

    Så mycket kärlek mellan raderna i denna loggbok.

    Tänk, vad fint att läsa detta om 20 år. Av blivande pappan vid havet.
    Följande sidor är ännu oskrivna, redo att fyllas med nya anteckningar.

  • Dagbok,  Graviditet

    Triggervarning: min perfekta graviditet

    Dags för en liten graviduppdatering! Jag är nu i vecka 38, 37 + 3. Det betyder egentligen att barnet kan komma när som helst! Graviditeten anses fullgången men beräknade födseln är ännu en tid fram; 24.7.

    Jag har ju tidigare bloggat om trimester 1 och 2 och borde kanske försöka mig på en sammanfattning av trean nu också. Men jag tror jag sparar det en tid ännu – den pågår ju ännu som bäst så jag har lite betänketid kvar innan jag summerar den.

    Jag har i alla fall inte uppfattat några tecken på att barnet skulle vilja anlända redan. Han verkar trivas väldigt bra med att böka runt i min mage och få mig att ömsom fnittra av förtjusning, ömsom skrika av smärta! Som tur varar de smärtsamma episoderna bara 2-3 sekunder. Men det är inte så kul om man råkar vara i mataffären och man får ett yxhugg i underlivet (insert; kvävt pip och tvärstopp i butiksgången).

    Jag hoppas att dessa ”dykningar” betyder att han är på gång så småningom. Å andra sidan kan det vara något så simpelt som en liten vridning av huvudet som jag känner – man har ju så mycket nerver därnere. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

    Alla säger så mycket. Rekommenderar så mycket. Berättar sina historier om hur det brukar gå till.
    Man ska se efter om man fått större läppar, invänta fullmåne (för då föder många) eller så ska man känna hur man plötsligt blir jättepigg – eller jättetrött. Alla är tecken! Gah, blir galen på att försöka läsa på om detta. Ingen vet när det ska ske eller vad som gör att det sätter igång, punkt. Men det blir ju ingen bra tråd på familjeliv att mötas av rådet – ”ha tålamod och tänk på något annat”. Folk vill ha spekulationer.

    Jag tar en dag i taget nu och försöker leva så normalt som möjligt.

    Ja, jag är sjukt trött emellanåt och det gör ont att bära på detta mobila motell men jag måste bota rastlösheten; om inte för mitt psyke så för att få tiden att ”gå lite snabbare”. Jag kan ju det – tack vare min så kallade perfekta graviditet. Det var i alla fall sammanfattningen jag fick på rådgivningen. Perfekta värden. Helt enligt boken och regeringens önskebudget.

    Okej – det sista lade jag till själv.

    Jag har bara varit på rutinkontroller och det känns så udda med tanke på allt man läser om vad andra gravida gör. Kan känna ett litet sting av avund faktiskt när någon får extra uppmärksamhet och skötsel och extra ultraljud osv osv. Men klart jag fattar att det inte är något man ska önska sig – besvär som kräver vård utanför planen. Ändå konstaterade jag häromdagen att folk med influensa nog tar upp läkarvårdens tid mer än jag gjort dessa 9 månader. Jag skapar ett liv liksom? Vill ingen granska mig noggrannare? Så mysko!

    Det känns typ som att jag skött detta projekt mer eller mindre själv. Men jag får ju vara glad för det, att jag är så low maintenance.

    Återstår nu bara att se om en perfekt graviditet innebär en perfekt förlossning. Min BM sade bestämt nej. Inget samband där. Å andra sidan – vad är en perfekt förlossning? För mig; en frisk bebis och en mor som kan tänka sig att eventuellt föda igen inom ett år eller två. Det är i alla fall min förhoppning för mig själv. Jag lägger ingen större värdering i detaljerna så länge det är resultatet.

    Men tillbaka till min perfekta graviditet.

    Vi var på bröllop igår och jag orkade bra igenom det – även om det SJÄLVKLART blev tungt åt ryggen och höfterna. Mina fötter svällde upp som bara den, fick en liten chock när jag tog av mig de lågklackade skorna som närmast ”blivit ett” med mina fötter.
    Jag har haft den här helgen som en milstolpe för mig själv hur länge som helst nu och undrat om det faktiskt ”kan gå” att gå på bröllop. Nu vet jag att jag det visst går att ha ett socialt liv i vecka 38 om man har lust, vilja och möjlighet. Tog till och med ett par danser med maken på dansgolvet! Han var så glad och tyckte det var så mysigt.

    Folk frågar när jag ska föda nu. Det är en given undring. Den stora skillnaden från tidigare är att folk numera blir uppriktigt förvånade när jag säger hur långt gången jag är. Du verkar ju så pigg?!
    Håhå. Jag är så osynkad med min samtid. Kände ju mig så DÖD tidigare i graviditeten och då fick man inga sympatier. Nu när  jag fått en ny glöd så här i slutet på trean tycker folk att man är nån slags superwoman. Men den medaljen hade jag nog hellre tagit i mitten av graviditeten, när jag kroknade och tyckte det kändes hopplöst segt och tungt. Men i alla bra filmer kroknar ju hjälten på mitten för att triumfera på slutet. Man får se det som good storytelling.

    På tal om det så känner jag en sådan lättnad just nu. Jag sände alltså nyss in en matartikel till en tidning (jobbsöndag – hurraaa). Det har stressat mig att den legat halvfärdig på datorn så här nära på förlossningen. Kan inte tänka mig att föda med ogjorda arbeten på mitt samvete – hur orimligt det än verkar. Det hade på riktigt förstört min vibe! Bara tanken att inte leverera något som jag varit så nära att skriva klart har gett mig ångest. Jag vill helst göra saker systematiskt men det är svårt som gravid. Det blir säkert ännu svårare med en baby – men jag ser fram emot utmaningen.

    En sak i taget nu! Nu kan jag äntligen släppa tanken på företagets åtaganden, i alla fall tills augusti, och bara vänta på babyn.

    Fick förresten en förfrågan om att hålla föreläsning på annan ort i september – men det tackade jag nej till. Så galen är jag inte. Dels skulle det bli mer eller mindre praktiskt omöjligt med en nyfödd. Dels skulle det inte vara roligt för mig heller eller kännas värt ångesten. Jag vet ju inte hur det känns att vara i bebisbubblan – men jag kan gott tänka mig att jag skiter i allt som heter marknadsföring just då. Vad som talar för ett JA på den förfrågan är såklart risken att bli ersatt med någon annan och inte få fler erbjudande sen, men sånt är livet för en företagarmamma. Det är lätt att döma när man har en arbetsplats som är skyddad av lagen. Känner bara hur ett spann av momshaming börjar svinga sig mot mig nu när jag skriver att det faktiskt suger litet att tacka nej till jobb just nu. Men jag har inte råd att vara så präktig som normen påbjuder. Jorden slutar ju faktiskt inte snurra bara för att jag får barn?

    Nåja. Till min mästerliga plan.

    Jag har tänkt extra mycket på min situation dessa veckor. Jag är ju en organiserad människa och vill ha en plan a, b, c för allt. Min hjärna smider alltid ränker. Dessa tankar jag nu ska lufta motsäger ganska mycket det jag nyss skrev om min dedikation till min karriär – men jag vill verkligen få detta sagt innan babyns ankomst. Det känns viktigt att ni förstår att detta är en medveten plan och inte något som bara kommer till mig så fort modersinstinkterna kickar in på bb.

    Jag har nu alltså officiellt garderat mig mot konstaterandet; ”ja ja när babyn kommer ändrar hon nog fokus från karriär till familjeliv”. Jag kan faktiskt tänka flera tankar samtidigt och ha framförsikt utan hormonell påverkan.

    Men så här är det. Jag vill bli en hemmamamma. Jag vill vara hemma med mina barn tills de börjar förskolan. Jag vill fortsätta jobba hemifrån i den här takten som jag gjort nu det senaste året.

    Om mammor kan plugga på kvällarna när barnen är med pappan (eller nattetid då de sover) kan väl jag hålla mitt företagande vid liv också – som hemmafru. Problemet är ju bara att det är en så okonventionell lösning. Jag ska alltså vara hemmamamma och jobba samtidigt? Hur redogör man det för Kela? De vill värdera allt i timmar och euron. Men så ser inte mitt liv ut, jag jobbar knyckvis. Jag har barnet med på jobbet, varje dag. Jag har ett sådant arbete där det TYP går att göra så.

    Jag tror faktiskt jag får ta och strunta i att ansöka om någon slags flexibel vårdledighet sen. Köra mitt eget race. Ser inget annat alternativ? Om jag inte lyfter stöd så är jag ju fri att göra som jag vill och den där lilla stödpengen är ju inte något man kan leva på hursomhelst? Det känns inte värt besväret att passa in i systemet då jag antagligen skulle klara mig mycket bättre genom att ställa mina dagar på ett sätt som passar mig (och oss) och inte Kela?

    Det känns hemskt att försöka passa in i mallen – den som jag inte passar in i från början. Samtidigt tycker jag att jag vore värd en liten slant för mitt moderskap – inte kommer jag ju att kunna jobba varje dag med småbarn. Det fattar till och med jag…

    Nå, jag backar och återgår till det jag redan skrev. En dag i taget.
    Det visar sig så småningom.

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Min gravidfotografering med Cecilia Calrén Photography

    Gravidfotografering – det är kanske ett nyord ändå? Men knappast nyare än babyshower. Ja ja vi blir allt mer amerikaniserade här uppe i norden – men hur kul är det inte med en riktig glammig fotografering i motljus? Prinsessa för en dag! Jag har testat och kan varmt rekommendera.

    Idag tänkte jag visa några bilder från min fotosession med superduktiga Cecila Calrén!

    Det var någon gång i början av min graviditet som jag efterlyste gravidfotografer här i området. Jag fick en del värdefulla tips men då det var så tidigt i graviditeten tog jag inte tag i saken och bokade. På den tiden var magen ännu så liten och jag hade svårt att föreställa mig hur det skulle kännas och bli senare. Jag sköt upp tanken, helt enkelt.

    Kort därpå tog Cecilia kontakt med mig. Hon berättade att hon var på väg att starta eget fotoföretag med specialisering på porträtt av nyfödda och gravida. Skulle jag vara intresserad av att låta mig förevigas för hennes portfolio?
    Jag kollade in hennes arbete och såg potentialen direkt. Den här nischen är precis vad som fattas i Österbotten just nu och det kommer att bli en megasuccé. Självklart ville jag vara med och skapa historia!

    En gravidfotografering är så mycket mer än bara en fotografering. Det är DIN stund, där du ska få känna dig vacker och stark. Det är ett perfekt sätt att skapa positiva och kärleksfulla minnen under graviditeten. Jag vill föreviga din kärlek och din längtan till det barn som nu växer inom dig.

    Cecilia Calrén Photography

    Vi bokade tid för klänningsprovning (Cecilia har eget lager) och jag föreslog fotoplats; min favoritpark Setterbergs park här i Vasa.
    En regnig och vårvinterdag visade jag henne platsen. Det såg för taskigt ut då. Fontänen och rabatterna var ännu övertäckta för vintern och den övergripande färgskalan var nog 50 nyanser av grå och brun. Men vi bokade in oss i början av juni. Och parken levererade, som jag lovade.

    Vi fotograferade sent på kvällen – det är alltså kvällsljus ni ser på bilden – och höll på tills solen gick ned.

    Svägerskan hjälpte mig att göra en uppsättning av min korta medelåldersfrilla (tack!!). Med mig på fotograferingen hade jag maken och svägerskan som skyndade med rocken mellan plåtningarna och rättade till hårtestar och kjol. Man behöver inte ha med sig några assistenter, det är inte ens vanligt, men jag ville ha det.

    Det roligaste var väl nog när jag tappert försökte sitta på huk på marken – men med mina närmast cementerade höftböjare kunde jag inte sitta rak i ryggen – ännu mindre komma upp därifrån! Haha. Hur stel? Men jag gjorde i alla fall ett tappert försök.

    Vill bara passa på och spräcka myten om att gravida skulle vara så himla smidiga. Inte jag i alla fall. Jag har testat att sitta i lotusställning som många gravida influencers gör på instagram. Ni vet, med benen i kors på sängen och håller i magen på bild men alltså herregud nej, det går inte alls. Min lår spärrar upp på sidorna. Magen får inte plats. Jag skriker av obehag och faller bakåt. Fattar inte hur folk gör? Ni vet såna där barbiedockor som man kan vända ut magen på och plopp så är de gravida? Lika smala som innan men med putmage.

    Inte med mitt dna. Ni ser ju hur svårt jag har att hålla mig för skratt.

    Som tur är fick jag göra precis som jag ville på fotograferingen! Jag fick bara förslag som jag kunde testa om jag ville. Så det kändes absolut som ”min” fotografering där jag bestämt alla detaljer.

    Jag är jättenöjd med bilderna! Vad tycker ni?

    Nu siktar vi som nästa på nyföddfotografering. Det blir spännande! Får se om jag får en liten linslus eller ej? hehe.

    Men oavsett så tror jag nog det blir riktigt bra. Cecilia vet hur man ska få bebisarna att trivas (men mer om det senare).

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    Förberedelser

    Midsommardagen. Det är blåsigt och växlande molnighet hos oss (ömsom regn, ömsom sol) och vi bara tar det lugnt här i stan och umgås. Högtid eller ej – mina dagar är sig lika. Förberedelser och väntan.

    Mina dagar går i princip ut på att plocka med ett och annat här hemma, göra någon kort avstickare i närområdet (bil eller cykel) och sedan tar jag mig små tupplurar nu och då. Jag har aldrig varit den typen som kan ta en powernap ”så där bara” men nu hinner jag bara lyssna till vindbrisen från det öppna fönstret en kort stund innan jag slocknar som ett barn. Det är så skönt.

    Det är en folktom stad jag bor i just nu. Under midsommarhelgen sticker alla ut till sina sommarstugor. Vi skulle antagligen ha gjort det också om det inte hade varit för vädret. Det är inte värt besväret att ta sig ut till Js familjs sommarställe med våra små båtar då det blåser. Vi har ungefär 20 minuters båtfärd till ön. Det kan också bli problem att ta sig därifrån och i mitt tillstånd – hur kul är det? Äh. Jag är nöjd med att vara hemma.
    I morse när vi låg och drog oss i sängen sa Jonas att han tyckte vi haft en så trevlig och mysig kväll igår! Allt var bra. När vi åkte ut på en liten tripp till ett skärgårdscafé, cyklat en sväng på (den folktomma) stan, vattnat svägerskans blommor (hon bor på gatan mittemot), handlat förnödenheter och ätit en god midsommarmiddag bestående av goda röror, nypotatis i smörbad och stadsgrillad lax (läs; grillpanna på spisen).

    Säkert kommer vi att minnas den här midsommaren med värme också trots att den var anspråkslös. Midsommaren i stan då vi bara väntade på lilla V.*

    *Vill så gärna använda hans namn men vi måste hålla oss till efter födseln ifall vi skulle ändra oss. Han kanske inte ens ser ut som en V?

     

    Vi förbereder oss alltså som bäst för att få en ny familjemedlem, men det mesta är nu på plats (tror jag).

    För någon dag sedan fick jag hem en beställning från Jollyroom som bl.a innehöll en skötväska. Jag tänkte att den även skulle få betjäna som bb-väska så nu har jag äntligen fått börja packa den! Det var inte så lätt att välja ut kläder (behövs ens kläder på bb?) men jag valde i alla fall ut 4 ombyten. Mest jobbigt var det att välja bodys – ska jag ta kortärmade eller långärmade? Blev osäker så packade några extra.

    Fast egentligen spelar det ingen större roll för oss vad vi har med oss i klädväg då vi har tänkt att Jonas ska sova hemma. Han får ju ta med sånt som vi glömt eller inte tänkt på följande dag. Vi har faktiskt bara 5 minuters bilfärd härifrån till BB så allt ordnar sig. Lyxigt att inte behöva tänka på den aspekten.

     

    Jag har nu alltså packat babyns väska, amningsgrejs, påbörjat min necessär och börjat se ut mina egna hemfärdskläder men inte mer än så – det känns så länge ännu innan vi ska till BB! Vi var ju till läkaren i veckan och hon trodde nog inte att babyn skulle komma så fort. Han ligger rätt väg, tack och lov, men är inte fixerad och livmodertappen var bara lite öppen men ”omogen”. Vi måste hålla koll så att han inte svänger sig fel igen längre fram men sannolikheten för det anses ändå liten.

    Jag räknar nu med att gå över tiden med honom.

    Så gulligt ändå, att det där stenhårda huvudet jag känt och klämt på dessa dagar varit en liten rumpa! Han borde verkligen få sig lite hull på den beniga gumpen nu. Mera glass, kanske? Vad gör man inte för den lille…

    BB-väskans innehåll så här långt. 

    Så småningom gör jag väl en lista på sånt som vi ska komma ihåg att packa sen när det närmar sig. Som kameran, drickflaska, rådgivningskortet, ID-handlingar, tofflor och lite snacks. Sen vill jag nog kanske ha med laptop och hörlurar också – men det tror jag nog inte jag tar med inledningsvis utan det får Jonas hämta sen.

    Jag valde en skötväska som man kan ha som ryggsäck. Tänker lite 2 in one här. En praktiskt ryggväska som jag också kan ha min saker i sen som plånbok och vattenflaska! Bra ifall jag exempelvis bara ska gå något kvarter bort (till svägerskan kanske) och tar babyn i bärsjal. Orka dras med den där vagnen hela tiden? Det är i alla fall som det känns nu. Vi får väl se sen hur det lyckas.

    Jag har köpt en sån här bärsjal. Kunde tyvärr inte knyta den ordentligt nu eftersom jag inte ha någon midja, haha! Eller bebis att träna med…

    Överlag så gillar jag allt som heter wrap, knyt och linda in (och såklart bebisar) så därför känns denna lösning perfekt för mig. Jag är ingen ängslig fummelfia så det ska nog gå bra! Fick till och med lite beröm när jag svepte in babydockan på förberedelsekursen. Kändes fint att någon ”såg” mig på det sättet. Töntigt, jag vet men…

    Det ska vara stadigt, bestämt men tryggt och ömsint på samma gång. Det enda frågetecknet är väl vad bebisen tycker om att ligga i sjalen. De har ju sina egna viljor…

    Det låter kanske lite drygt av mig men jag har alltid känt att jag har ett bra handlag för dessa saker och att jag liksom är ”gjord” för att ha barn. Jag har ju länge sneglat på andra föräldrar och känt en sådan längtan i mina händer, som att de vill få komma till nytta någon gång (något annat än köksbestyr). Nu har jag snart min egen baby att handskas med. Gunga, vagga, tvätta och trösta.


    Jag tänkte nu ägna resten av bloggtiden (J tittar på formel 1) med att börja svara på frågor och kommentarer som jag fått här och på instagram.

    Apropå temat ”förberedelser” tänkte jag att den här frågan skulle passa bra.

    Hur känns det angående förlossningen?
    Vad har ni ännu inte skaffat till babyn?

     

    Förlossningen: Jag tänkte på det mycket förut och läste massor i ämnet – men nu har jag kommit till det nolläget att jag inte längre väntar på själva förlossningen i sig utan jag tänker på att få hem babyn. Jag har alltså flyttat fram mitt fokus och tänker bara på slutresultatet. På ett eller annat sätt kommer han att komma ut. Det kommer att vara slitsamt, jag ser inte fram emot smärtan (vem gillar att ha ont?) men jag kommer att klara det och det kommer att vara värt det. Jag har inte satt in några önskemål i ipana-databasen och tänkte inte skriva något förlossningsbrev heller. Jag tänker att vi nog hinner diskutera smärtlindringsalternativ när jag kommer dit och hinner vi inte så hade ett förlossningsbrev hursomhelst inte spelat någon roll.

    Det är klart att jag har tankar för hur jag skulle önska att allt gick till (föda på stolen, ta i barnet själv i händerna) men jag vill inte få några fix idéer som förstör för mig. Jag vill tro att jag kan föda naturligt men jag har ju inte gjort det förut så vem vet hur min kropp reagerar? Drar det ut på tiden kanske jag måste ta medicinsk smärtlindring även om jag inte ville det, men för att orka. Kanske det är för trångt, barnet blir stressat? Då får de rulla ut mig snabbt som attan och sprätta upp mig även om jag hade hoppats att få slippa kniven. Jag försöker vara beredd på allt. Men utgångsläget är att jag vill ”göra allt själv” som vanligt. Det är roligare för mig då.

    Barnet kommer som sagt förmodligen att gå över tiden och det enda jag tänker med det är att jag inte skulle vilja bli igångsatt. Jag skulle vilja att förlossningen kom igång av sig självt. Men inte ens det kan jag styra själv. Så varför oroa sig i förtid?

    Saker till babyn: Jag tror att vi skaffat allt som behövs i nuläget. För sakens skull har jag gjort upp en liten lista som översikt. Helt galet ändå hur mycket det är. Det känns inte som att vi ansträngt oss så mycket som det låter.

    Vi har;

    • Barnvagn med liggdel och sittdel, tillhörande bilskydd och isofix. Myggnät, regnskydd och sånt.
    • Spegel till baksätet
    • Spjälsäng och sängkläder, spjälskydd
    • Babynest och babysitter
    • Skötväska
    • Skötbord komplett med allt som behövs, blöjor, babyolja, tvättskum, zinksalva osv…
    • Massor av kläder (men de flesta i små storlekar) + allt som fanns i mammalådan
    • Bröstpump (manuell), nappflaskor, amningshjälpmedel (men behöver köpa fler bh-inlägg)
    • Amningsbh – har ju använt dem halva graviditeten redan, haha. så sköna!
    • Flera olika sovpåsar
    • Babyvakt
    • handdukar, trasor, filtar, lekmatta, babygym
    • En lekhörna i vardagsrummet med mjuka lådor som han får ha sina leksaker i – till en början i alla fall (innan han får eget rum)
    • Badkar med ställning, ett extra skötunderlägg ifall man vill byta blöja i WC
    • Har förresten ingen amningskudde men däremot tror jag min vanliga nackkudde kommer att fungera
    • Bärsjal
    • Blöjtunna – en sån där häftig grej som tvinnar in blöjan och kapslar in doften.

     

    Vad vi inte har är sånt som inte känns så viktigt i början och sånt som vi tänker kanske släktingarna vill bidra med i presentväg som leksaker, pekböcker och kläder i storlek 62 och uppåt.
    Jag skulle också behöva skaffa amningsvänliga kläder åt mig men vet inte riktigt var jag ska börja? Vill känna mig efter vad som faktiskt behövs innan jag köper nytt. Här hemma känns det inte så viktigt men när man börjar röra sig utanför hemmet kanske man borde göra det lättare för sig.

     

    Var du orolig över att det inte skulle gå att få barn? Jag tänker massor på det här nämligen.

     

    Jag tror nog att alla kvinnor tänker på det här innan – är jag fertil? Tänk om jag inte är det? Så jo, jag var nog orolig och hann nog bli rätt besatt i tanken trots att de ändå gick snabbt för oss, 2-3 månader beroende på hur man räknar. Det är ju ett skämt egentligen att jag hann bli så nojig – men har man bestämt sig har man ju bestämt sig och då är varje mens ett nederlag. Vad visste jag då om det var något fel på mig eller inte? Det är ju lätt att vara kaxig i efterhand.
    Med det sagt så kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för de som kämpar i åratal! Jag är så otroligt tacksam att jag inte behöver genomgå IVF eller ofrivillig barnlöshet. Personligen tog jag till ägglossningsstickor och prickade in exakt rätt datum och då tog det sig. Säger inte att det var stickorna som gjorde det men åtminstone blev det lite ordning på babyfabriken. Så mycket för den romantiska slumpen…
    Sen må det vara sagt att den där oron för att ”få till det” sedan övergår i en oro för att det inte ska hålla i sig, som sedan går över i en oro för att barnet inte ska vara friskt när det föds… osv.

    Jag tror aldrig man slutar oroa sig. Det finns ju faktiskt sjukt många rörliga delar som ska klaffa rätt i hela processen och det är verkligen jobbigt att inte ha kontroll. Ändå går det för det mesta bra.

    Det enda jag vet säkert är att vi alla ska vandra vår egen väg och göra vår egen resa. Det är lönlöst att jämföra sig med andra eller tänka att det ska gå på ett visst sätt och att allt ska följa normen. Livet är rättvist och orättvist i olika doser för olika personer. Jag har nu valt att njuta till fullo av min graviditet och föräldraskap, för allt annat vore otacksamt. Kanske någon blir ledsen när de läser att jag blev gravid på 2 månader trots min bakgrund med endometrios – och jag vill ju inte ha den effekten på folk, men samtidigt gör det ju min glädje extra logisk? Klart att jag är lycklig, liksom.

    Min glädje är ju inte bort från någon annans. Samtidigt har jag empati och förståelse för de som kanske triggas av mig och inte vill följa mig just nu på sociala medier. Det är komplexa och smärtsamma känslor att handskas med och jag tar det inte personligt om någon avföljer mig för att jag påminner dem om deras (upplevda) tillkortakommanden. Man ska göra det som känns bäst för en själv för att orka kämpa på!

    Min önskan är att alla som vill ha barn skulle få dem.
    Att man verkligen kunde få lägga in en gällande beställning och inte bara en intresseförfrågan.

    Livet är hopplöst invecklat och förbluffande magiskt på samma gång och som människa får man inte allt vad man vill ha. På gott och ont.

    Vill bara att ni ska veta att jag är ödmjukt tacksam för mitt liv just nu. 

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Mammaledig

    mammaledig

    Så var den här dagen här, dagen då jag blev mammaledig. Jag har ju gått mot den här efterlängtade checkpointen så länge nu – men likväl kom övergången för snabbt på! Kände mig inte alls redo att släppa mitt företag igår. Ta ledigt från jobb? Visst. Men ansvaret tar ju aldrig ledigt, även om det går på autopilot nu. Eller fritt fall? Hjälp!

    Det är ju i alla fall skönt att den här nya boken säljer sig själv. Tacka vet jag internet! Det är självservice och automation som gäller i min butik.

    Jag hade inte insett hur knepigt det skulle kännas. Att inte kunna sätta mig vid datorn som vanligt på morgonen och börja se över mina kampanjer, planera marknadsföring och reportage . Mina rutiner som jag hållit nu varje dag de senaste halvåret. Kände mig så låst, plötsligt. Jag kan ju inte ens logga in och betala företagets räkningar när jag vill utan allt ska skötas på söndagar! I alla fall om jag vill behålla min mammapeng. Och det vill jag ju. Jag vill ju vara ledig.

    Det är skrämmande att inse hur mycket av mitt vardagliga pyssel som faktiskt kan anses som JOBB.

    För mig känns det ju inte som arbete, det är ju mitt liv. Mitt livsprojekt.

    Jag fick ta ordentligt snack med mig själv för att ladda om i hjärnan.
    Jag kan inte jobba när jag lyfter mammapeng men; jag har ingen bebis att ta hand om heller (han ligger och myser på all inclusive). Så att.

    Vad ÄR egentligen mitt syfte nu?

    Att… ta hand om mig?
    Bara… vara?

    Hur gör man då? 

    Hm. Tänk tänk…

    Man har så klart HEMMASPA!

    Så klockan 8 på morgonen (ingen sovmorgon på det här vandrande hotellet) började jag tappa upp vatten till ett mintdoftande fotbad. Raspade fötterna, rakade benen och snyggade till bikinilinjen samtidigt som jag lyssnade på framgångspodden. Kanske inte världens bästa nedvarvning från entreprenörskapet – men jag valde avsnitt som inte direkt handlade om att nå framgång. Sånt som som jag vanligtvis hoppar över. Tråkiga avsnitt om vardagliga ting alltså, bah ha!

    Förresten. Här kommer ett tips till andra preggos angående trimning av kroppshår, minns att jag själv grubblade på detta förut. Skaffa er en beauty styler! Bästa köpet ever! De reades ut på matsmart för en tid sen och finns väl nog kanske ännu i lager? Så mycket lättare att nå alla ställen med den lilla trimmern och man behöver inte vara rädd för att skära sig. Kul att veva runt i blindo med en rakhyvel liksom… Nej.
    Obs! Vill inte på något vis vara med och hålla liv vid idén om att det finns något skönhetsideal under graviditeten. Man behöver inte göra sig fin för barnmorskan, haha! Tror inte någon bryr sig. För mig är det en fråga om bekvämlighet bara. Det sticks och kliar ju så förbannat om man bara låter allt leva sitt eget liv och det är jobbigt att åtgärda med stor mage. Viktigt att olja in sig också av den anledningen och mjuka upp huden. Med tanke på hur flitig jag varit på den fronten så skulle det vara hemskt orättvist om jag sprack från a till ö under förlossningen sen. Men vi får väl se.

    Är det förresten äckligt att jag skriver om dessa saker? Folk kommer ju delvis hit för att få matinspiration… Sorry! Försöker välja mina ord i alla fall!

    Efter mitt hemmaspa blev jag så trött att jag ville gå och lägga mig igen. Jag är annars ganska pigg och på språng nu i vecka 36 (otroligt, va) men nu och då märker jag att kroppen liksom ”motorbromsar” in och jag får stanna upp en stund – tills krafterna återvänder. Men, jag hade bjudit över svägerskan på morgonkaffe kl 10 så jag plockade upp lite innan hon kom. Kokade kaffe åt henne, det behöver hon. Hon har semester nu men är superbusy med alla möjliga ”roliga extrajobb” och meet ups. Hon är nog den enda person jag känner som är mer arbetsnarkoman än jag själv, men jag förstår henne. Semestern är definitivt till för att göra andra (roligare) projekt!

    Det är fascinerande att sitta och lyssna på henne vid kaffebordet när hon ringer runt åt folk (är det Ok att jag ringer ett samtal?) och pressar in allt och alla i sitt schema. Snacka om flexibel och tillmötesgående! Därpå ringde svärfar och påminde henne om att hon måste byta olja i bilen! Fasen också. Men det fick hon också in i schemat samma dag.

    Vi hann i alla fall kolla litet på alla barnkläder som jag vikt in i byrån. Sen for hon så småningom på ett lunchmöte och jag gick en sväng på stan och åt lunch på mitt vanliga hak – caféet sweet Vaasa. Bäst att vara hemifrån, tänkte jag. Borta från alla jobbfrestelser.
    Efter att jag suttit en stund i parken; smält min lunchsallad och tittat på folk (vem har jag blivit, egentligen?) hängde jag med svägerskan på oljebyte till ABC. Låter kanske inte så spännande men hej, jag har ju ”semester” och det var trevligt! Medan vi väntade på att bilen skulle vara klar satt vi i solen och åt glass. Sen drog vi en sväng till loppis. Hon skjutsade hem mig och jag vilade litet inför nästa äventyr – storhandel på MiniMani.
    Min man kom nämligen hem från jobbet med den tyngande känslan att han nog behöver styra upp något program för sin rastlösa fruga. Haha! Jag hade gått ganska hårt åt honom kvällen innan om att jag och han MÅSTE HITTA PÅ SAKER OCH UMGÅS UTANFÖR HEMMET INNAN DET ÄR FÖR SENT.

    Men det är ju sant!

    Jag kan knappt vänta tills han får semester efter midsommar. Jag vill UT ur den här lägenheten och se något annat. Carpa sommar och tumistid med honom.

    Snart är vi tre.
    Tänk. En liten familj.

    Vad kul det ska bli!

     

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Mompreneur?

    Godmorgon världen. Jag har än så länge haft den stora lyckan av att sova gott under graviditeten (läs; klubbad säl) men nu börjar jag vakna allt tidigare. Det gör egentligen inget för jag känner mig utvilad, men jag vaknar till ryggvärk och lite småkrämpor och det är väl inte det trevligaste sättet att starta en dag på. Jag har därför växlat i humör hela morgonen och behöver skriva av mig.

    Jag hade världens ”entreprenörs high” igår kväll såhär efter boksläppet. Jag är så glad att ha kommit över den här tröskeln och nått mitt första säljmål.

    Nu är jag precis där jag vill vara med företaget före min föräldraledighet – med en passiv inkomst att underhålla. Det där som jag tjatat om så länge; gör pengar när du sover. Nu får jag leva som jag lär och landa i det på riktigt. Jag vill inte vara en sån där som bara snackar. Allt låter så bra, ni vet, men i handling händer inget. Jag vill vara på riktigt. Ingen fasad. Inga konstigheter.

    Okej, så jag skrev redan att jag inte vaknat på rätt ”sida” idag sådär rent kroppsligt, men det goa mentala ruset från igår kom snabbt tillbaka! Skönt, det var inte bara en tillfällighet (man vet ju aldrig var man har sig själv på riktigt med dessa hormonpåslag).

    Höll ett passionerat föredrag om passiv inkomst åt maken vid frukostbordet. Han lyssnade tålmodigt. Han är inte typen som tar ut någon seger i förskott och brukar inte liva upp sådär som jag  kan ”av bara tanken”. Ingenjören.
    Men när jag börjar bryta ned saker och ting i siffror väcks glöden. Siffror ljuger som ni vet aldrig och om summan är plus så är det är en trygg plats att gå igång på. Jag ska presentera lite uträkningar ikväll så får jag nog med honom på min entreprenörs high.

    Det är lustigt det här hur vi fungerar, jag och han. Det blir så tydligt efter 13 år.

    Bara en sådan grej när jag i förra veckan bakade ett proteinbröd och ville räkna ut hur proteinrikt det faktiskt var. Jonas började lägga sig i jättemycket och jag fattade inte varför? Jag ville ju bara få reda på värdet ”på högt” för att kunna jämföra mitt bröd med andra proteinbröd. Kan jag kalla det proteinbröd, liksom? Han däremot ville jag skulle räkna ut EXAKT och på ett HELT ANNAT SÄTT och började ”ifrågasätta” mina uträkningar.

    Först trodde jag att han bara ville klyva hårstrån med mig (det händer, gaaah), men när jag då frustrerat kontrade med mitt vanliga; ”nämen-varför-hakar-du-upp-dig-så-hårt-på-detta-du-fattar-ingenting-det-spelar-ingen-roll-du-sabbar-min-vibe” så stannade han plötsligt upp och sa tyst och sansat;

    Jag tycker bara att det är så intressant.

    Då smälter mitt hjärta och jag förstår.
    Han är ett så fint komplement till mig. Vi lär oss så mycket av varandra.

    Men nu blev det här inlägget lite puttinuttigt.

    Det var inte alls min intention.

    Egentligen ville jag skriva om vad som hände efter att Jonas åkt till jobbet.

    Jag satt och drack upp resterna av min heliga morgonkaffe (jag dricker 1 mugg kaffe om dagen som gravid – so; sue me) samtidigt som jag underhöll mig själv med att scrolla runt på instagram. Av någon förunderlig anledning hamnade jag in på profil av en ung tjej med entreprenörsdrömmar. Jag slås av hur bombsäkert allt är. Inläggen präglas av intetsägande texter om hennes fantastiska liv som entreprenör och hon uppmanar andra att ta kontakt med henne ifall de också vill leva ett likadant liv som henne. Jag blev självklart intresserad och började gräva lite mer. Hamnade därefter i ett TRÄSK av 21-åringar som driver online businessar och som titulerar sig själva som business coacher. Det står aldrig vad denna business ÄR för något och det finns ingen adress till denna otroliga onlinegrej. Jag misstänker att det handlar om någon typ av network marketing (örk).

    Några av dessa är också, enligt sina profiler, MUMPRENEURS.

    Alltså, jag ville kräkas upp hela frukosten. Blir så sjukt provocerad av detta fenomen. Jag blir nervös och det kliar i hela kroppen!

    Vad är det här för sjukt ideal som unga tjejer försöker leva upp till, affärsrådgivare, ljusår innan de ens är förtjänta av titeln? Innan de ens har en business på riktigt? Eller såklart, businessen är att ha en business och värva andra tjejer som vill ha en business om att ha en business. Så skruvat.

    Det är en sak att vilja bli någonting här i världen – det finns en hälsosam strävan i det. Jag uppmuntrar det. Men det här expresståget till rikedom och lycka som entreprenör tar ju ”fake it til you make it” till en helt ny nivå. Att spotta ut superlativ och ordbajsa ut fluffiga enhörningar bygger bara en jättemur av falska förhoppningar. Vill man faktiskt ha det? En falsk självbild? jag skulle tappa fotfästet helt. Inte undra på att psykisk ohälsa frodas på instagram.

    Det är illa nog att dessa tjejer (och killar) sprider ett falskt ideal som hetsar andra att gå i samma riktning (blinda leder blinda) – ännu värre är det att de lurar sig själva. Det gör så ont i mig att tänka på. Jag kan bara se det brutala uppvaknande som kommer att möta dem i det verkliga livet utanför instagram, och hur ont det kommer att göra. Verkligheten skiter i din instagramprofil, tyvärr. Det är bara en fin broschyr.

    Till nästa hemska tanke – är jag nu en blivande mompreneur? Uäääk! Jag sönderfaller i atomer av ångest! Vad i hela fridens namn är en mompreneur??!! Mitt företagsliv – blod, svett och tårar, en jäkla catchphrase på instagram? En het trend?

    Jag var tvungen att slå upp det på wiki.

    Mompreneur is a neologism defined as a female business owner who is actively balancing the role of mom and the role of entrepreneur.

    The term has a dedicated section on Entrepreneur magazine’s website. There is also a Canadian magazine devoted to the topic, The MOMpreneur Magazine. A 2011 MSNBC article declared the rise of the mompreneur to be a hot trend in the small business sector.

    Investopedia adds that ”mompreneurs are a relatively new trend in entrepreneurship, and have come to increase prominence in the internet age, with the internet allowing entrepreneurs to sell products out of the home rather than relying on foot traffic to brick-and-mortar business.

    U.S. News & World Report tries to dispel the myths about the mompreneur movement, including the belief that an innovative product idea will lead to easy money.

    Jag tror att jag fick en liten existentiell kris här och nu. Å ena sidan har jag sagt (halvt på skämt, halvt på allvar) att jag nu är en professionell hemmafru. Jag började jobba hemifrån som företagare på heltid. Å andra sidan äcklas jag av att ha fallit i den här uppenbara kvinnofällan ovan.

    Jag är ju litet av en mini-Martha Stewart och hela min business bygger ju på att jag är någon sorts domestic goodess då jag jobbar med mat och livsstil främst. Men det är ju mitt yrke, liksom. Jag tycker att det är smart och vettigt och definitivt mycket bekvämare att kocka hemma än på en restaurang för en pissig lön och obekväma arbetstider.
    Jag har också mitt första barn på väg och jag är mer än nöjd med hur jag ställt det hela för mig själv. Jag får mycket tid med mitt barn utan att behöva ge upp min karriär för det och det är jag ju jättestolt över att ha fått till. Han kan till och med hjälpa mig när han blir lite större!

    OCH NU LÅTER JAG PRECIS SOM DE HÄR TJEJERNA PÅ INSTAGRAM.

    Jag älskar att jag kan ha det så här bra och jag vill gärna inspirera andra, mammor som pappor, att ta makten över sina liv, lura systemet och kliva av ekorrhjulet om de kan.

    Men inte fasen vill jag vara en mumpreneur!
    Jag är en entreprenör. Jag är också (snart) förälder. Varken mer eller mindre.

    Det är tufft att vara kvinna. Man kan inte göra rätt.
    Jag måste bara göra det som jag tycker funkar för oss, vår familj. Jag måste hålla fast vid att detta var min målsättning från början och att jag banne mig kom hit och det tog tid. Jag offrade mycket på vägen.

    När träffade ni senast en äkta, inspirerande dadpreneur? Ja. Ni hör ju hör löjligt det låter.

    När träffade ni senaste en business coach vars enda business på CV:t är att vara – en business coach. Tja. Det är väl mer eller mindre dagligen?

    Ska man ta råd av en sådan person? Jag själv vågar knappt påstå att jag förstår mig på företagande och jag är ändå utbildare inom entreprenörskap. Jag kan bara berätta vad jag själv kommit fram till genom personliga exempel och visa var information finns att hämta. Hur det hela är uppbyggt. Skapa diskussion i mina grupper.

    Vad hänvisar en business coach utan egen företagarerfarenhet till?

    Andras erfarenheter.

    Jag skulle inte betala för det, men många gör det.

    Tale as old as time – Drömmar säljer. Men våga ifrågasätta de här luftslotten. Kräv siffror och bevis. Syna vad folk säger och fråga vad de har för erfarenhet som backar upp dem. Du behöver inte vara otrevlig. Om det är på riktigt har man inga problem att visa bokföringen eller CV:t. Det är egentligen ganska konstigt att man måste fråga rakt ut.

    MEN DUUU DÅÅ? Kanske du tänker.

    Ja. Jag ska snart gå igenom mitt eget bokslut och det kommer rapport här på bloggen som vanligt.

    Mitt kommande föräldraskap i kombination med mitt företagande kanske jag inte är lika bekväm med att redovisa i detalj, men jag kommer antagligen att skriva om det nu och då. Man får väl ta en dag i taget? Någon bättre plan än så kan man knappast ha i mitt läge.

     

    Tack för att ni orkade läsa mina funderingar! Väcker det här några tankar hos er? Skriv gärna vad ni tycker om de här fenomenen jag nuddat vid. Något speciellt som kryper i er? Jag kan ju inte vara ensam om att tänka så här, eller?

    Hoppas ni alla får en härlig, vettig och realistiskt underbar onsdag! Det är ni värda.

  • Dagbok,  Graviditet

    Sista rycket

    Oj, vilken vecka jag har på gång nu. Bläddrar igenom kalendern och fnissar åt hur allt tycks klumpa ihop sig för mig. Det är aldrig riktigt balans! Men jag gillar att ha ryckiga ös-perioder varvat med torka. För efter detta sista rycket är min kalender nästan helt tom. Bara några sista artiklar att skriva så är jag ledig på obestämd tid. Svårt att ta in, faktiskt. Det är stort!

    Men först supervecka!

    Om jag får räkna med söndagen så började den igår med gravidfotografering i kvällssolen. Satt med ena skinkan på kanten av en fontän och kände mig som en grekisk gudinna i den böljande klänningen. Ja, i alla fall tills sammandragningarna och ryggvärken tog vid. Inte är det enkelt att vara modell. Eftersom jag själv är producent-lagd så tänker jag ju bara på alla detaljer och det syns ju på mig. Syns skorna genom tyget? Vart blåser mitt hår nu? Ser jag sur ut nu? (resting bitch fejs, hej). Hoppas ändå jag lyckas få till någon hyfsad min.

    Idag värker ryggen men det är lugnt! Jag ska bänka mig vid datorn hela dagen och skriva klart boken idag. Banne mig! Trött på mitt eget tjat om den.

    På tisdag väntar något som jag horribelt nog sett fram emot länge – vi ska på förlossningsförberedelse till BB! Jag tycker graviditeten varit en så hiiimla seeeeg och långtråkig historia så nu känns det äntligen som att något händer. Lite show, tack. Jag vill bli inspirerad! Så där som jag var i början och plöjde igenom en massa böcker, bloggar, tv-serier, poddar och appar om graviditet och förlossning.

    Nu först, sådär ett halvår senare, känns det spännande igen.

    Onsdag. Då har jag deadline på ett matrep. kl 12 och sen kurs i babyvård. Sen på kvällen ska jag på lanseringsfest av ett nytt tv-program. Jag är inbjuden av min ex-poddkumpan Kugge. Ska bli kul att träffas igen! Sist jag var nere till Helsingfors orkade jag inte boka någon träff med någon, inte ens Kugge fast hon försäkrade mig tusen gånger om att det var så e.n.k.e.l.t att ta spårvagnen dit. Men, jag var ju sååå gravid och skör då i första trimestern *host*. Se nu bara hur jag ångar på i tredje fas med jättemagen och går på galej fast jag borde – på riktigt – ta det lugnt.

    Jag tror att man kanske får ett speciellt ”ryck” på slutet när mammaledigheten hägrar, i alla fall jag. Och på sätt och vis vänjer man sig vid att vara gravid. I alla fall tills nästa fas kommer och man måste börja om igen. Happ, nya krämpor! Som tur är nästa fas för min del ”delivery”.

    Har förresten hört om något som kallas ”fjärde trimestern”. Men den dagen, den sorgen (?).

    Torsdag kväll – ännu mera galej! Jag ska på en nätverksträff för företagaremat och prat – som ordnas här i stan. Vi ska få se utrymmena i det nya fiskets hus och restaurang hejm som byggs som bäst. Jag är lite orolig för dem – det ser så halvfärdigt ut ännu? Sommarsäsongen står ju för dörren. Kanske det bara är utsidan som kaoset syns. Vi får väl se, intressant hursomhelst.
    Efter rundvandringen där på bygget ska vi förflytta oss till inre hamnen, kunsti, och få höra på föredrag och äta lite mat. Jag tänker att jag får cykla om jag ska hinna med gänget, hehe. Men det blir nog riktigt kul. Blir ett fint avslut på säsongen som soloentreprenör (utan barn). Vilket år jag haft, ändå. Nu får jag se fram emot sommar och ett nytt sorts liv.

    I slutet av veckan då? Hm, det är lite öppet ännu men nog tänker jag väl mig ordna en liten bokreleasefest. Känns bara så knepigt då det gäller en e-bok – hur firar man det släppet? Med sociala medier-kampanj och sedan ett glas alkoholfri skumpa för sig själv medan man betraktar tickandet på google analytics?

    Jag tror dessutom Jonas skulle bort i helgen ”på något” (sorry, guldfiskhjärna) så det blir väl i min ensamhet – buhu! Men vi får se.

    Nu ska jag återgå till bokfabriken. Ha en fin vecka alla!

     

    Follow my blog with Bloglovin

  • Dagbok,  Graviditet

    Klickljud i magen! Gravid vecka 33

    Lördag förmiddag. Jag sitter här i allsköns ro och skriver på boken. Jag njuter av att se sidorna manifesteras en efter en – jag gör ju layouten själv och det är så tillfredsställande. Själv är faktiskt bäste dräng ibland.

    Bebis uppskattar inte mina kontorstimmar, det blir trångt och jobbigt för honom när jag sitter. Han ligger för det mesta snett tvärsöver magen, som en mosad banan ligger han där och meckar på medan jag skriver. Jag försöker fokusera på vad jag gör. Lite lättare blir det för honom (och mig) om jag sitter bredbent långt fram på stolskanten. Men då igen tar ju magen i skrivbordet.

    Jonas har åkt iväg till skogs för att spika träbockar. Det har med orientering att göra – de turas om i föreningen att lägga upp träningsbanor. Jag tyckte inte att det lät så spännande att komma med så jag valde att stanna hemma och jobba bort den här boken istället.

    Innan han åkte sa Jonas – ”om det händer något så ringer du mig och så kommer jag hem direkt, okej?”.
    Ja, lite pirrigt börjar det nog bli på bebisfabriken redan.

    Fönsterrenoveringen är inte klar ännu. För er som inte hänger med – husbolaget bytte alla fönster före påsk men något hände med vårt sovrumsfönster så att bytet inte kunde genomföras. Orkar inte gå in på detaljer men vi har nu levt i ett rörigt limbo ganska länge här nu utan att veta när arbetet ska återupptas.
    Barnets säng har stått omonterad i hallen i flera veckor och jag har börjat känna stress inför att inte kunna ställa i ordning skötbord och säng. Men nu har vi i alla fall ställt in allt och jag känner mig lugnare. Även om vi kommer att behöva slita ut allt igen när de väl bestämmer sig för att ta itu med fönsterbytet så tycker jag det är bättre så här. Jag har provbäddat sängen och det kändes så bra. Det fungerar. Skötbordet som var lite slitet på ytan (vattenskadat?) har jag fixat upp med dekoplast så att det inte syns. Vi är lite osäkra på hur vi ska möblera smartast men det tar vi sen efter fönsterbytet. Onödigt att tänka på det nu.

    Jag tänker också ganska mycket på att bebisen inte svängt sig rätt ännu. Jag är inte orolig för tillfället, det finns ju tid ännu, men jag har ändå tänkt igenom noggrant hur jag vill göra ifall han faktiskt inte svänger sig sen. Jag har gått igenom flera worst case scenarion mentalt redan – sån är jag. Även det högst otänkbara, som döden. Jag vill alltid ha en plan. Det är inte ett nervöst beteende jag har utan ett sorts förutseende som gör mig lugnare, paradoxalt nog.

    Men på tal om otänkbara saker.

    Nu när jag satt och skrev på boken och bebisen bökade runt extra mycket med sina ben (han har som sagt huvudet uppåt så ni förstår var han trampar runt, aj) så hörde jag högt och tydligt ett ”KLICK” från magen. Något smått rann till lite också kände jag.

    Stelnar till och tänker, shit. Nu gick vattnet.

    Får inte panik, även detta har jag tänkt på kan hända.

    Jag funderar en liten stund. Vad göra?

    Avvaktar.

    Inget händer. Inget vatten forsar.

    Börjar googla.

    Jag kommer in på olika diskussionsforum. Tydligen är det inte helt ovanligt att höra klickljud från magen – men ingen tycks veta säkert vad det är frågan om. Många teorier känns långsökta, som hicka eller smackande. Det mest troliga, med tanke på varifrån ljudet kom tycker jag, är nog att han sträckte på benet så pass mycket att det knäckte till i lederna!

    Han sträcker faktiskt på sig så mycket att det gör riktigt ont ibland. Med hela kroppen pressar han sig åt olika håll och det blir ett sådant tryck i magen. Ibland tror jag att han ska sparka upp ”dörren”, bokstavligen, och börja baxna sig ut.

    Men det går ju inte.

    För allas vårt bästa hoppas jag nog att han dyker neråt snart och fastnar där tills vecka 40.

    För övrigt börjar det verkligen kännas som att han är ganska färdig där inne. Alltså, jag förstår ju att han behöver mer tid ännu för att lägga på hullet och öva på sina ”blåsa bubblor”-skills. Men jag har definitivt gått från tanken att vi ska FÅ en bebis till att vi HAR en bebis.

    Han är på mammas all inclusive och vilar upp sig bara. Men snart är det slut på semestern, både för honom och oss!

    Visst är det lite läskigt att tänka på förlossningen, ansvaret och allt som kan gå snett. Jag är en realist och vill vara påläst om riskerna med allt. Jag tar det här seriöst och sansat! Men när det nu knäppte till så där i magen och jag märkte att jag reagerade på det sättet som jag gjorde – med spänning – så förstod jag att det här nog förmodligen kommer att bli ganska kul, ändå.

    Förbereda sig på det värsta – hoppas på det bästa, är min filosofi.
    Tillåta mig själv att känna lycka och iver trots alla risker – är kanske nästa grej på listan.

     

     

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar: fokuserad eller avtrubbad?

    Det är fredag igen och jag får se tillbaka på en hyfsat produktiv arbetsvecka, ändå. Trots mitt ehrm; tillstånd. Arbetet med boken har fått ny fart och nu känns det nog som att den kommer att bli klar med god marginal före 18.6 – då jag går på mammaledigt så där officiellt.

    Jag har varit på möten och satt sista handen vid två olika frilansjobb, ett copywritinguppdrag och ett receptjobb. Känns skönt att ha levererat!
    Ett litet bakslag hade jag i mitten av veckan när jag fick veta att ett litet konsultarbete jag gjort kring sociala medier inte kommer att generera något arvode alls. Det hade inte ens slagit dem att jag skulle vilja ha betalt för att agera bollplank med dem. Det irriterar ihjäl mig att alla där i rummet hade timlön för att sitta där – förutom jag. Jag hade dessutom nöjt mig med så himla litet. Det är ju principen det handlar om.

    Jag känner mig som en girig liten snorunge för tillfället, som hade förväntat mig något tillbaka. Bah. Dålig feelis nu.

    När det gäller samarbetspartners som jag är van att arbeta med så brukar jag inte börja förhandla om något arvode före jag börjar spåna idéer och lösa folks problem. Tänker, att det är väl vanligt mötesarvode som gäller för en sån här sak. Vi tar det sen. Men nu gick jag bet, alltså och jag är sjukt omotiverad att fortsätta engagera mig i saken.
    På det stora hela så är det en jätteliten grej och det är absolut mitt eget fel att jag inte förhandlade innan. Det är dessutom fråga om småpengar. Vad som nu gjorde litet ont är väl vad detta signalerar; att det jag håller på med inte är värt så mycket för dem. Må vara att jag nu då styrde upp hela åtagandet, kom på ett koncept att följa och gav dem en handlingsplan framåt. Jag måste släppa idén och sluta tänka på den. Det finns folk som har betalt för att göra det (och det är inte jag). Finns inte heller någon personlig vinning för mig som skulle ”ge” mig något annat värde för mödan.

    Det är alltid jobbigt att behöva ta av sig sina rosa glasögon och se saker för vad de är.

    När det gäller min graviditet har jag också hamnat i ett underligt mentalt tillstånd där jag har svårt att känna förväntan. Menar absolut inte att jag är negativ till det som komma skall, bara att jag är nollställd! Kan inte se framåt alls. Inte känna den där otroliga mamma-lyckan i förväg.

    Men jag väntar på den.

    Jag minns för ett år sedan hur hett jag längtade efter barn och vad spännande det kändes att sätta igång hela babyfabriken. Nu när det börjar bli på riktigt så har de förväntningarna ebbat ut till nästan ingenting. Det är som att någon lagt upp en tjock ridå för mina ögon. Jag kan inte nå de där känslorna och pirrigheten som alla pratar om.

    Kan inte föreställa mig något som jag aldrig varit med om.
    Kan inte känna vad jag aldrig känt förut. Är det så konstigt, egentligen?

    Det är ett nytt kapitel på kommande. jag har startat något nytt och utgången är än så länge i dunkel. En total överraskning.
    Kanske är det inte så dumt att göra den här övergången utan rosa solbrillor, ändå. Jag tror jag kan hantera förlossningen bäst så, med vidöppna ögon. Jag är inställd på en mental och fysisk utmaning som förhoppningsvis slutar lyckligt. Jag litar på att den där ridån kommer att falla till slut och kanske avslöja något alldeles fantastiskt för mig. Det här lilla livet som växt bakom kulisserna så länge. Men just nu kan jag inte tänka mig in i det.

    Jag är definitivt en känslomänniska till vardags – men när det verkligen gäller är jag rationell och fokuserad. Det betyder säkert att jag njuter mindre av livet än många andra, men jag vet också att jag klarar mig. Alltid.

    Ha en fin helg!

  • Dagbok,  Graviditet

    Andra trimestern

    Nu är jag officiellt inne i tredje trimestern och tänkte därför kort sammanfatta den föregående tiden.

    Jag läste precis mitt inlägg om den första trimestern och det är ju liksom nu skrivet i retroperspektiv. Det var knepigt att läsa! Känns som ljusår från den arga, fula ragatan jag känner mig som nu. Jag kände mig lycklig då att ha kommit över den första tröskeln som jag beskriver som ”en riktig pärs”.

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Och ja, vad hände sen? Höll lyckoruset i sig?

    Jo-o! Ganska långt nog. Så här efteråt kan jag hålla med om uttrycket ”andra trimestern – graviditetens smekmånad. Hade jag inte blivit så skärrad av den första delen hade jag nog vågat göra mycket mer än vad jag gjorde. Träna, till exempel. Men det är lätt att vara efterklok förstås. Det var en helt ny roll att vänja sig vid.

    Eller ska vi säga så här – vi var kanske överdrivet försiktiga med allt i början. Men vad vet man då det är första graviditeten… Allt var så nytt och konstigt! Jag tog en dag i taget. Unnade mig vila och lugn och ro, men jobbade också friskt och var på flera events och utflykter. Experimenterade med alkoholfria drycker och promenerade mycket.

    Och jösses vad smal jag var, kan jag tycka nu. 10+ kg senare.

    Min migrän försvann helt (halleluja), min aptit och matlust kom tillbaka. Magen var liten och nätt. De flesta av mina normala kläder passade ännu.. Första sparkarna var mysiga (små buffar bara). En bra tid – måste jag säga ändå! Så synd att jag ”förstörde den” med allt grubbel och planerande framåt.
    I början var jag t.ex så obekväm med att skaffa bebissaker och annat graviditetsrelaterat. Kändes som att jag hade för liten mage för att kolla på vagn, haha. Att jag inte landat riktigt i rollen ännu. Man var ”smyg-gravid” så himla länge! Men nu är jag definitivt inne i preggoklubben (och tröttnat på det också hehe). Vi har vi snart allt vi behöver och det känns hur bra som helst att tvätta kläder och boa hemma.

    Utvecklingsmässigt var första delen ganska tråkig, jämfört med innan då allt var så spännande och nytt. Jag tröttnade på appen som inte hade så mycket nytt att berätta för varje vecka. Kände mig rastlös och tyckte allt gick så långsamt. ”Det här kommer att ta en eeevigheeet juuuu” var mitt främsta klagomål hemma. Men när det väl började hända grejer (magen började växa snabbt) blev det ju jobbigt istället!

    Be careful what you wish for…

    Efter vecka 20 började väl formkurvan svänga neråt igen. Sakta, men säkert kom nya krämpor. Lyckan övergick i trötthet och frustration. Jag tänker på företagarkryssningen jag deltog i då med all den shoppingen och vandringen på stan vi gjorde. Den trippen hade jag aldrig orkat nu!

    Så värt att notera om det blir fler gånger: formen är bäst före vecka 20. Sen blir det jobbigt.

    Höjdpunkten var i alla fall då vi fick reda på att vi väntar en pojke – att få se honom på ultraljudet. Tyckte han var sååå gullig…. Alltså den där lilla böjda ryggen, vill bara föra handen över den och luta mitt huvud mot hans. Min målbild är när jag har honom på bröstet och får vyssja ”det gick ju bra, lilla vän”.

     

    Nu blir det att kavla upp ärmarna och ladda upp inför den sista sträckan (läs; stå ut till slutet) och så småningom – kämpa ut lille spark som vid det laget knappast är så liten nå mera! Han spräcker redan det yttersta strecket på tillväxtkurvan (omg) så det blir väl nog en riktig baddare, gissar jag. Precis vad läkaren tyckte jag kunde försöka undvika med tanke på min lilla kroppshydda. Hehe. Fasen! Det kommer väl nog att få sprätta upp mig som en lax på operationsbordet. Precis vad jag inte skulle vilja.

    Men det blir en historia för senare.

    Ni mammor som läser; hur har era andra trimestrar varit?
    Känner ni igen er i det jag skriver eller var det helt annorlunda?