• Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Hur blir jag som förälder?

    Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

    Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet “den coola föräldern”.
    Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

    Eller vad tror ni?

     

    Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

    Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

    Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
    Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

    Tycker ni det stämmer in på mig?

     

    Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

    Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

     

    Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

    Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

    Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

    Så får det ALDRIG bli för oss.

    Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får “mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

    Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
    Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

     

    En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker “keep it real” redan från början.

    Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
    Vah, vad säger du?
    Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

    Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

     

     

    Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

    Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
    Och det är good enough.

    Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
    Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

    Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

    Hur tänker ni?

     

  • Dagbok,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Tänker mycket på pengar just nu

    Idag fick jag beslutet från Kela om vad jag kan förvänta mig för bidrag som mammaledig. Jag är ju inte den personen som ställer mitt liv utifrån vad jag eventuellt kunde få ut i understöd och bidrag så detta är ju inget jag bävat så mycket inför. Barn vill jag ha NU och det ska jag försöka få. Men jag märkte att mitt belopp var lite mindre än jag räknat med vilket fick mig att fundera.

    Understödet jag beviljats är tillräckligt för att jag ska klara mig, och jag är tacksam för det, men det är ändå en klen tröst med tanke på de intäkter jag går miste om från företaget när jag inte arbetar med det aktivt.

    Många arbetande mammor har ganska kass mammapeng. Det är verkligen trist att vissa typer av arbeten är så underbetalda. Men jag går faktiskt back på att vara mammaledig. På den här punkten känner jag mig utanför och det är det som svider allra mest. Det får mig att känna mig lite ensam som människa. Jag menar, inte ens på rådgivningen känner jag riktigt den där förståelsen och stödet som andra mammor får (inte för att jag behöver det, men, ändå). Vi fick det vanliga snacket om att lämna in graviditetsintyget till Kela men jag som är företagare. Öh jag ska säkert lämna in några andra papper någonstans! Vilken skandal det hade varit om en löntagarmamma hade fått det här rådet. Tur att jag själv har koll, liksom.

    Förstår ni vad jag menar? Mitt liv är mycket krassare än andras och därför är jag också så knäpp som jag är. För att jag måste ju. Jag drivs ut i periferin mer och mer för varje år som går och det skrämmer mig hur litet hjälp jag förväntar mig att få av andra. Till och med födseln känns som något jag ska fixa själv även om det ju verkligen inte är så på riktigt. Men så är jag funtad. Jag förbereder mig mentalt för att i värsta fall göra allt själv, så är man beredd på allt liksom. Som att föda i hallen, till exempel. Det är lite sorgligt.

    Samtidigt är det sjukt självförtroendebyggande att tänka som jag gör och det har jag stor nytta av. Det gör mig modig och självständig.

    Jag stör mig inte alls på samhällssystemet egentligen. Jag stör mig på saker som inte går att fixa. Som tillhörighet och sånt.

    Som att jag är kvinna och jag begränsas av det både biologiskt och ideologiskt. Aj.
    Min livsstil hör inte till normen och det betyder att samma regler gäller inte för mig. Aj.
    Inte ens jämlikhetsfrågan gäller mig i samma grad som andra. Det är ingen räddning för mig, egentligen. Jag menar – ingen jämlikhet i världen kan ju råda bot på det faktum att man inte kan ta ledigt från sitt företag. Även om maken hypotetiskt sätt vore hemma hela tiden och jag KUNDE arbeta så ska jag ändå bära barnet i 9 månader och föda det: Babyn behöver mig närvarande och jag vill också vara det såklart. Inte finns det några lagar som kan göra mitt läge rättvisare och inte vill jag heller att staten ska lägga sig i hur vi ställer vårt liv. It is what it is.

    Alltså. Jag kan söka bidrag för att vara hemma med mitt barn- ja. Jag kan få sjukledigt på pappret- ja. Men jag kan inte söka ledigt från min business. Jag kan inte fysiskt vara på två ställen samtidigt. Så även om jag skulle avsäga mig mammapeng så skulle det inte förändra så mycket på den punkten.

    Så där ja. Nu har jag lurat in er i tron om att det här är ett gnäll-inlägg och få er att läsa detta med ett allt-är-så-orättvist-bröl.
    Tja. Ett litet buhu-inlägg om mitt utanförskap är det nog, men det kommer jag nog över bara jag sovit och fått litet mat i mig. Livet är orättvist, jag har accepterat det för länge sedan. Det är bara längtan efter samhörighet med andra som gör ont ibland. En av de mest basala mänskliga drivkrafterna. Och jag är en människa på den punkten lika mycket som andra. Inget att göra åt.

    MEN (och detta är det knepigaste av allt). Jag känner inte att jag har några egentliga problem. Jag är rätt nöjd med livet. jag kan påverka det. Jag spelar spelets regler och är rätt införstådd med dem. Jag lägger inte så mycket tid på att gnälla och göra motstånd. Skriver av mig bara och går vidare.

    Saken är ju den att jag gillar den här livsstilen. Jag vill ju inte tillhöra normen och inte vill jag vara en man heller. Det är spännande att försöka hitta nya vägar att hantera ekorrhjulet på och just det faktumet inspirerar mig att fortsätta arbeta för mina mål.

    Det här kommer att låta så vrickat – men jag måste säga att jag blev lite motiverad av brevet och summan. På sätt och vis är det som att jag fått ett frikort från staten som svart på vitt rättfärdigar min önskan om att kombinera mammaliv med arbetsliv. Jag måste ju kombinera dem, annars dör företaget och med den min privatekonomi. Så pass no judgements on this girl okey!

    Och jag tror att jag har ett par väldigt smarta lösningar på detta.
    Och därför tänker jag på pengar just nu. För att jag håller på och bygger upp någonting riktigt fiffigt, tror jag.

    Tänker också på vad pengar betyder för mig generellt. Väldigt mycket, faktiskt.

    Men det är inget man tar upp på mamma-barn-träffen tror jag.

    Kanske i ett nytt inlägg.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar

    På fredagar har jag haft en vana att hålla en Q & A eller ställa frågor till mina följare på instagram och i förra veckan bad jag om feedback på min blogg. Jag fick så fina, peppande DM:s att jag blev alldeles rörd. Jag har inte riktigt fattat vilken impact lilla jag kan ha i andra personers liv. Och då menar jag inte som någon slags influencer utan som en kvinnlig förebild. Bara för att jag är jag och lever mitt liv på mitt sätt! Det känns fint. Tack så mycket!

    Men tyvärr tror jag att jag behöver ta en liten paus från instagram stories ett tag.

    En sak jag insett i veckan – när jag försökt blogga om allt detta och annat – är hur mycket instagram stories äter av mitt bloggande. Det är ju så enkelt att bara få ur sig snabbt sina funderingar där och så var det skriv-behovet stillat. Samtidigt vet jag att många inte orkar klicka sig in på bloggar och därför uppskattar så kallat mikrobloggande på instagram. Citerar en kommentar jag fått om just detta – “för då hänger jag ändå med i vad som händer även om jag inte läser bloggar”.

    Hm…

    Svårt att hålla en bra balans mellan instagram och blogg. Å andra sidan – eftersom jag nu haft en intensiv instagramperiod känner jag att det vore på plats att koncentrera mig mera här på bloggen. Jag talar ju ofta varmt om att värna om “sitt hem på internet” – sin hemsida. På min site äger jag allt innehåll själv och jag har kontroll på läget. En tydlig ram för mitt publicerande som känns trygg för mig.

    Nackdelen är att det är hög tröskel att kommentera och jag blir inte lika lättillgänglig som på instagram. Men å andra sidan – med tanke på kommande babyn kanske det bara är vettigt att jag börjar avskärma mig lite smått från stories nu och låter bloggen bli mitt primära fönster utåt. I alla fall för en tid.

    Men mina funderingar och utlägg om ett och annat tycks ju uppskattas (över 95 procent som deltog i min undersökning tyckte jag skulle fortsätta med mikrobloggande på instastories) och jag fick även feedback om att skriva meeeera sånt på bloggen. Åh, så svårt! Men jag kommer absolut inte att sluta leverera reflektioner! De bara flyttar över hit.

    Därför inför jag idag en ny fredagsrubrik – veckans funderingar. 

    Obs! Bästa sättet att hänga med i mitt bloggande är fortsättningsvis genom att följa Malins driftigheter på facebook.

     

    Veckans funderingar

     

    Först; en gravid-uppdatering.
    Jag är nu i vecka 25 och denna vecka har varit riktigt tung tycker jag. Men de tycker jag alltid när jag föreläser mycket, blir ganska slut i huvudet av det generellt. Skillnaden nu är att jag märker att jag blir riktigt sjuk i kroppen av att köra bil. Har nu avverkat 400 km på två dagar och det har varit så obekvämt för mig. Jag är en petite dam med korta ben och kort överkropp så jag passar inte bra i en bil som det är – ännu mindre som gravid. Denna veckas körande tog nog mina spända höfter, rygg och rumpmuskler till nästa nivå av osmidighet och det är alltså på den skalan att jag inte riktigt kan förmå mig att ens försöka stretcha för det gör så ont överallt. Att göra gymnastik känns som ett skämt just nu! Men ikväll ska jag skärpa mig. Ta en lång dusch och sätta mig ner på yogamattan och försöka göra någon typ av program. Kanske var det nattens kramper i sittmusklerna som var droppen – eller det faktum att jag tvinagde min man att massera min rumpa och baklår efter sista körningen. Stackars karl. Kan berätta att det var inte var så lätt att komma i rätt position för den massagen med tanke på att jag inte kan ligga på mage. Men 10 poäng till min man för tålmodig support!

    Sen, litet om min kreativa process.
    Om ni tycker jag varit ovanligt hätsk och konfrontativ i SoMe såväl som IRL på senaste tiden (vadåå jag är bara ärlig) så är det för att jag just nu är i ett skede av min kreativa process som jag kallar “långfingret till världen”. Jag behöver bli lite förbannad för att få den här nya e-boken gjord, helt enkelt. Jag måste väcka min fighting spirit igen! Att vara lycklig och nöjd är ju inte bra för mitt arbete. Jag blir lite lat.

    Jag har fått skjuta upp deadlinen för nya boken flera gånger nu och det är frustrerande för mig. Orsaken till förseningen är helt enkelt att jag fått lite oväntade skriv- och planeringsuppdrag här och där som jag självklart måste prioritera framför mitt personliga projekt. Det är ju mitt jobb och de ska göras först. Lägg då till min lycko-lathet och graviditet de övriga dagarna. Jag unnar mig så mycket återhämtning mellan uppdragen och kalenderbokningarna, det är tuffare för mig att jobba än vad jag vill medge. Den sistnämnda faktorn, graviditeten, innebär lyckligtvis en ganska slutgiltig deadline. Före barnet föds ska boken ha fötts. Satsar dock på att jobba intensivt med bokprojektet nu i april så får jag äntligen släppa den fri! Ser fram emot det.

     

    På tal om annat jag ser fram emot; mammaledighet och semester.
    Officiellt tar jag mammaledigt från 18.6 men eftersom min arbetsgivare är så schysst (me myself and I) så planerar jag nu att checka ut från företagandet på allvar 1.6. Helt kan man ju aldrig koppla från affärerna – men jag planerar att ta lite semester från det i alla fall. Tänker att det är ändå lågsäsong för min typ av arbete i juni så jag kan lika bra passa på och vila upp mig ordentligt!

    Jag ser också fram emot att Jonas går på semester kring midsommar med efterföljande pappaledighet. Det innebär att vi får 7 veckor tillsammans om allt går som planerat. Tänk så skönt. Hoppas det är fint väder och att jag vågar och orkar ta mig ut i skärgården och tanka lite sommar före babyn kommer. Men lite orolig är jag också. Skulle ju vara just snyggt att vattnet gick ute på Dersören. Fast Jonas tycker det skulle vara ett jättefint minne om det gjorde det, haha. Men om de säger att bilfärden till BB är jobbig hur skulle det då inte kännas i en liten träbåt ute till havs? Svärfars båt är ingen turbinkatamaran precis.

    Sen är vi också bjudna på bröllop två veckor före BF och jag skulle så jättegärna vilja gå. Hoppas jag är i skick för det.

    Lite böcker jag lånat från biblioteket i veckan. Är lite pepp på att lära mig sy just nu + lära mig mer om barnmat. bakboken är bara för mitt simpla nöje. Älskar att bläddra i bakböcker och få inspiration till mitt eget bakande.

    Till sist; några korta punkter om vad jag gjort i veckan:

    Måndag: Skrev ihop ett samarbete och landsatte en liten kampanj med klädföretaget Dress Like Marie.  Ni hinner ännu deltaga i utlottningen av ett smycke till dig och en vän, kolla på instagram. @malinsdriftigheter. Jag drar vinnarna på söndag.
    På kvällen tog jag itu med kvartalsbokföringen och sammanställde alla verifikat och sånt som vi förde till bokföringen. Som nästa väntar bokslut så det ska bli spännande att se mina bravader svart på vitt.

    Tisdag:  På kvällen föreläste jag om att starta företag för en ny grupp i Jakobstad. Min sista grupp nu på väldigt länge, tror jag. Första gången jag höll kurs på Campus allegro! Trevliga människor, men liten grupp. Överraskande nog kändes precis likadant som att föreläsa för många, så det var inte mindre tungt för det. När jag kom hem möblerade vi om inför fönsterrenoveringen som startade i vårt trapphus denna vecka. Tur att vi plastade in allt noggrant för det blev verkligen dammigt efteråt.

    Onsdag: Jag hade sett till att vara ute från lägenheten under förmiddagen då fönsterkillarna skulle komma. Tydligen var de försenade så jag kom ju hem precis i rätt tid för kaoset. Typiskt! Inte världens mest peppiga stund före en föreläsning. Jag stod ut en stund och gjorde mig klar – sen körde jag iväg till grannstaden igen och körde en föreläsningskväll till. När jag kom hem hade Jonas satt tillbaka möblerna, dammsugit och skurat golvet. Som tack för det fick han, som jag redan skrev, ta hand om en gnällig fru och massera hennes rumpa.

    Torsdag: Tog ledigt. Hade så ont i alla muskler och kände mig helt kaputt. Konstigt för mig eftersom jag tyckte att föreläsningen gått så smidigt och bra och jag hade inte alls varit stressad. Men kroppen börjar bli seg. Kände mig i torsdags extra otymplig och trött på att vara gravid och då är det ändå 111 dagar kvar. Känns så jättelänge.
    På eftermiddagen hade jag möte med en fotograf som ska göra min gravidfotografering och senare också babyfotografering. Vasa visade sig från sin sämsta sida – regn och piskande vind. Men jag tog henne ändå till min favoritpark och försökte pitcha den i försommarskrud för henne. Jag lovar, det är jättefint här! Haha. Upp till bevis då sen. Vi siktar på slutet av maj/början av juni.

    Fredag – det är ju idag! Obviously bloggar jag. Lite kontorsärenden har jag gjort men that’s it.
    Min kropp krävde sömn idag. Vaknade 7.30-tiden och jag var uppe ett tag. Skulle är efter bara vila en stund på sängen – varpå jag somnade och vaknade igen 11.15. Herregud. Så fort ett ögonblick kan gå. Känner mig så lat, faktiskt. Men Jonas tycker jag bra kan vila upp mig nu med gott samvete. Han är så gullig mot mig och säger “hejdå min vackra, intelligenta fru” när kan pussar mig hejdå varje morgon och åker till jobbet. Idag lade han till ett “min independent woman” haha. Säkert apropå går-kvällens samtalsämne som vi haft han och jag – om mitt långfinger till världen och om det nu är så smart eller ej (undrar han).
    Jag pitchade hårt för att man ska stå på sig och vara den man är. Samt att jag inte behöver någon annans godkännande för att göra min grej. Jag är stolt över mitt oberoende. Påminde honom också om det faktum att det är ju är HAN som lärt mig att vara ärlig och kultivera min integritet. Jag är så tacksam för det.

    Planen är att ta helg nu. Vila.

    Helgens enda konkreta planer är att kanske besöka klädbytardagen i Malax med en vän. Fortsätta baka glutenfria bröd till oss (och boken, om det blir bra). Resten tar jag som det kommer.

    Ha en trevligt helg alla!

     

  • Dagbok,  Graviditet,  Mode

    Dress Like Marie – pigga kläder för alla kroppar!

    I samarbete med Dress Like Marie

    Hej vänner! Idag ska ni få följa med mig till den piggaste och absolut trevligaste klädaffären i min hemstad Vasa – Dress Like Marie!

    Jag är på jakt efter fina kläder som passar min gravidkropp nu och förhoppningsvis också efteråt – man vill ju inte bara köpa en massa gravidkläder som samlar damm i skåpen sen, eller hur?

    Men detta med kläder för alla kroppar är ju inget problem på Dress Like Marie! Tvärtom är det A och O för dem. Ett riktigt inspirerande familjeföretag som fick sin början i Oravais, en liten by norr om Vasa.

    Marie Backman-Thors (The Marie) driver företaget tillsammans med sina döttrar Lisa och Emelie. Emelie var faktiskt en av de första entreprenörerna som jag intervjuade i våga satsa podden när det begav sig. Så himla trevlig!

    ALLA på Dress Like Marie är faktiskt så fantastiskt glada och positiva. Det är verkligen så mycket glädje i vad de gör. I love it!

    Kundbetjäningen i Vasa är absolut inget undantag.

    Vasa- affären på handelsesplanaden 18 drivs av företagaren Lisen Vestlin som jag kan säga, utan att känna henne desto närmare, är en genuint varm människa! Hon får en att känna sig så välkommen och man får så bra hjälp att hitta rätt plagg för sin kropp.

    Jag älskar också att hon är så öppensinnad och gärna testar nya saker.

    Som ni vet konsulterar jag ofta småföretagare och många av dem kunde gärna ta modell av Lisen då det gäller att våga och vara personlig.

    Jag hittade ett youtubeklipp med henne som ni gärna kan ta en titt på – det är YLE som intervjuar Lisen inför julhandeln 2017. Visst gör hon ett strålande jobb med att förklara konceptet? Och hur livet som småföretagare… bara händer.

    Mycket med Dress Like Marie har liksom växt fram organiskt.

    Det började med en kvinna med stort klädintresse, Marie, som så många andra köpte med sig kläder på sina utlandsresor. Spännande kläder som ingen sett förut! Snart började hennes vänner försöka köpa kläderna direkt av henne och hon fick börja ta emot beställningar inför kommande resor. Därav företagsnamnet – Dress Like Marie. 2011 var varumärket dress Like Marie ett etablerat faktum.

     

    Kläder för alla kroppar

    Dress Like Maries huvudtanke är att alla kvinnor ska få känna sig nöjda och stolta över sina unika kroppar trots kroppsform, storlek och ålder. Därför är det viktigt med plagg som inte bara ser bra ut, utan även känns bra, har bra passform och är smickrande, trots att plagget kanske är av större modell. Min egen fördom med kläderna var att de var tänkta för en äldre målgrupp. Men det är såklart struntprat! Tycker ni att jag ser ut som en tant på den här bilden?

    Alltså – kolla in kängorna! De är ju så PUNK! Man står stadigt på jorden med dem. Senap är också min färg och följsamma stretchbyxor är definitivt Guds gåva till min kropp.
    Som jeans – fast skönare.

    I butiken hittar du dessa byxor i alla möjliga, härliga färger och även min andra favorit – värmande leggingsjeansen med hög midja.

    Dress like Marie har verkligen varit de bästa gravidbyxorna. Jag är nu i vecka 25 snart och jeansleggingsen, en modell större än vanligt, går ända upp till brösten ännu. Och de sitter stadigt där! ingen risk för ras, alltså. De är så sköna med sin breda resår –  känns som ett skönt stöd för ryggen och magen. Kan varmt rekommendera dem.

    De senapsfärgade stretchbyxorna valde jag i storlek L och de passade de bra runt magen i nuläget. Så småningom blir de nog för tajta att använda men då igen är de ju säkert helt perfekta igen efter födseln. En måste ju tänka långsiktigt!

    Jag handlar som sagt i min lokala filial i hemstaden – men ni som läser detta behöver faktiskt inte komma till en fysisk butik för att klä er som Marie, så att säga. Mina svenska läsare behöver inte heller komma till Finland (om ni inte vill förstås, ni är så välkomna).

    Dress Like Marie finns självklart på nätet.

    Shoppa enkelt online

    Redan år 2013 öppnade Dress Like Marie sin nätbutik, dresslikemarie.com som levererar till Finland och Sverige. Dress Like Maries huvudkontor och huvudlager finns i Mariehamn på Åland. Butiker och återförsäljare finns redan flera runt om i landet och nätbutiken växer i snabb takt. 2016 lanserades deras alldeles egna klädmärke, Dress like Marie Design. Den svarta tunikan som jag har på mig på bilden ovan är ett av deras egna plagg; RAKEL. Den är också min personliga favorit som jag valde att ta med mig hem.

    Här ser ni förresten alla 3 outfits som jag testade.

    Bild 1
    Tunika Rakel | Senapsfärgade stretchbyxor | Färggrann sjal med prickar | Tuffa läderkängor med liten platå | Halsband, flamingo (finns i Vasa-butikens lager).

    Bild 2
    Mönstrad blus Irma | Jeansleggings med diskret mönster | Kort halsband med ståtligt hänge | Tuff kuvertväska (finns i Vasa-butikens lager).

    Bild 3
    Färgstark blommig klänning | Färgglada MAGIC leggins | Klackskor i mjukt läder | Blandade accessoarer (finns i Vasa-butikens lager).

     

    Vilken outfit gillade du bäst på mig?

    På mitt instagramkonto pågår just nu en omröstning där du kan tycka till och vara med i dragningen av ett valfritt halsband till dig och en vän.

    Älskar sjöhästen och kaktusen! 

    Halsband med kaktushänge | Halsband med sjöhäst.

    Det är Marie själv, tillsammans med dottern Emelie, som gör alla inköp och designar alla Dress like Marie Design-plagg.

    Marie åker runt världen på inköpsresor, sniffar på trenderna inom dammode och väljer noggrant ut varje produkt till sortimentet. Låter det inte som en dröm?

    Bilder från Vasa-butiken.

    Lisen har på sig Klänningen ELINA, också varumärkets egna design. Visst snygg?

    Om ni är intresserade av att shoppa online ska ni komma ihåg att använda min rabattkod.

    MALIN

    Med koden får ni -10% rabatt på valfritt plagg ur Dress Like Maries nya kollektion!

    I kraft till 30.9.2019.

     

    Mer om utlottningen på mitt instagramkonto:


  • Dagbok,  Graviditet

    Carpar romantik nu

    Lördag morgon. Jag vaknar till ett tyst, ljust rum. Vårt sovrum- i en lägenhet – i en liten småstad – på den finska västkusten. Check. Jag har sovit gott och känner mig utvilad – men huvudet snurrar. Nuförtiden drömmer jag så intensiva, groteska och dåraktiga drömmar att det tar mig en liten stund att orientera mig och minnas vem jag är när jag vaknar.
    Just det ja, jag är den här unga kvinnan Malin. Den gravida. Min hand rör sig genast mot naveln som för att kontrollera att inte min baby rymt någonstans under natten. Lever den? Jo, den tumlar runt en aning. Magen vibrerar lätt.
    Jag reflekterar kort över att jag ännu en natt drömt om rått kött.
    Nötkött.

    Sträcker mig efter mobilen som alltid ligger nära till hands. Klockan visar 06.48.
    Jag har exakt 115 dagar kvar tills det förväntade datumet då jag ska bli någons mor.

     

    De säger att mobilanvändandet kan liknas vid att ha ett spädbarn. Du har den alltid nära; men istället för att skrika sänder den pushmeddelanden men liksom för babyn känner du ett starkt behov av att lyfta upp den och kolla läget så fort den piper till. Den solklara fördelen med mobilen dock, tänker jag, är att du kan lägga den i flygplansläge när du sover. Det kommer vi inte att kunna göra med den kommande babyn, den riktiga alltså, och jag undrar hur jag kommer att må sen utan min goda sömn jag vant mig vid. Men det är ett senare problem.

    Jag kramar Jonas, som ligger på min högra sida. Säger att jag ska gå på toaletten; men att jag inte orkar. Det är lögn, jag är bara lat. Han svarar med att gå istället för mig. Han kommer inte tillbaka till sovrummet utan börjar dona med något längre bort i lägenheten. Jag frågar om han kan lägga på kaffet? En undran som egentligen är en befallning.
    Självklart är kaffet på gång. Han undrar om jag vill ha färskpressad apelsin och visst vill jag ha det. “Det är bra så du får lite vitaminer i dig” mumlar han från köket. Jag vänder mig ur min förstelnade position som han lämnat mig i när han gick ur sängen. Greppar mobilen igen och börjar gå igenom meddelanden på instagram.

    Klockan är närmare 8 innan jag kommer mig till toaletten och börjar min dag på riktigt. Jag ska på frukost- slash shoppingevent och han ska åka hem till sin far och hjälpa honom med diverse saker som en äldre, ensam man behöver hjälp med. Tänker att han är snäll, min Jonas. Och så tålmodig.

    Tänk att jag fick vakna upp till detta liv idag, igen. En sådan tur jag har.

    Speciellt en lördag som denna.

    Det är förresten “finvädre” idag säger han jag är gift med.

     

    Jag har tänkt mycket på vardagsromantik på sistone. Så förrädiskt vardagsaktiga och triviala men – så alldeles ljuvliga. Man måste verkligen carpa dem när de uppstår även om de är lite diffusa och svåra att separera från “ett helt vanligt liv”. En dag om 50 år kommer jag att minnas den här tiden i livet med så mycket värme och tacksamhet, det är jag säker på.

    Nu är livet verkligen en romantisk film.
    Jag vill inte säga att jag förstod det först i efterhand.

    Tog på mig en av Jonas skjortor och knäppte ett par självporträtt idag.

    Har redan på mig, och använder flitigt, mina nyligen införskaffade amningsbehåar. De är ju så förbaskat sköna att använda! Tajta, stadiga men utan byglar. Extra brett spänne i ryggen som knappt känns under dagen. Varken skaver eller kliar. För att inte glömma axelbanden som hålls på plats hela dagen. Halleluja!

     

    Jag har många gånger tänkt på mig själv som gravid nu, förväntningar VS verkligheten, och hur det inte alls har känts som jag trott att det skulle göra innan.

    Det där magiska och romantiska sättet att se på det hela, som ju motiverade mig att över överhuvudtaget göra den här resan från första början, har för det mesta glömts bort på vägen. Det är det ovärdiga i projekt gravid som lätt tar över; rådgivningsbesök, allas åsikter, vagnpanik, kissprover, förlossningsberättelser, kroppsförändringar (mer eller mindre äckliga) nervositet och illamående.

    För att inte tala om hur grisigt alla säger att det kommer att bli sen när projekt gravid slutligen övergår i småbarnsvård. Jag kommer att läcka mjölk över allt och alla. Vi kommer att sova dåligt, börja bråka och inte få något gjort hemma och ungen, det vackra kärleksbarnet, kommer att bajsa så mycket att det letar sig ur blöjan och upp över hela väggarna. Det är inte om det händer. Det kommer att hända. Så gulligt av mig att tro att min unge ska bete sig bättre än andras och inte skita ner badrummet…

    Men, kanske är det helt enkelt JAG som kommer att bete mig bättre än andra föräldrar och således hålla mig från att tala vitt och brett om ungens wc-ärenden som att det är nyhetsstoff?
    Jag tror alltså att jag ska vara En. Bättre. Mamma. TM.

    Också lite gulligt.

    Det är med andra ord svårt att hålla fast vid min romantiska läggning just nu. Och nej, inte hjälper det alls att jag inte möts av en vacker gudinna i spegeln utan istället får se mitt vanliga jag – fast utan midja och ovanligt bred näsa.

    Jag känner mig inte så där förtrollande vacker som jag uppfattat andra gravida förut. Jag har inte känt stolthet över min kropp som jag trodde att jag skulle göra – snarare har jag känt mig sårbar och helst velat gömma mig från omvärldens blickar. Det är babyns resa och jag… jag hänger bara med. Jag är en kapsel.

    Men idag, den här morgonen med 58,9 % avklarad babybakning, vill jag känna det vackra igen. För visst är det sablars romantiskt ändå? När Jonas lägger örat mot min mage för att lyssna vad babyn gör och den lilla varelsen svarar med att sparka honom lite lätt i kindbenet. Det börjar så smått dåna över mig att den här typen i magen faktiskt redan har en egen vilja och att jag måste låta varelsen få en relation till sin far också som inte involverar mig direkt.

    Jonas säger att jag ska ligga still och inte fnissa så mycket så att han kan höra bättre. Jag sväljer bubblet, slappnar av och låter dem konversera på sitt primitiva sätt. Tänker att snart kommer Jonas att gå under benämningen “X:s pappa” för många barn. Det är så ljuvligt att tänka på. Förmodligen kommer jag själv också att nergraderas från MALIN till varelsens mamma i samma takt men det är inget jag funderar på ännu. Jag börjar med Jonas. Han är så perfekt tycker jag. Kommer att bli en så bra pappa.

    Visst ÄR det romantiskt?

    Bara det faktum att jag ska få barn med mitt livs kärlek. Att det kommer att springa omkring en människa i den här världen som är ett konkret resultat av vårt förhållande. Hur ska jag någonsin kunna se mig mätt på den människan?

     

    Och folk vill tala om… bajs?!

     

     “Everything grows rounder and wider and weirder, and I sit here in the middle of it all and wonder who in the world you will turn out to be.”

    – Carrie Fisher

  • Dagbok,  Graviditet

    Små, små fötter… Ultraljud i vecka 22

    Äntligen, äntligen! Som vi väntat på den här dagen. Känns som en milstolpe i graviditeten att få komma på ultraljud och se hur babyn har det där inne i magen. Jag var faktisk inte alls nervös, inte Jonas heller. Vi satt i korridoren och småpratade om något helt annat än bebis medan vi väntade på att få gå in, så det säger ganska mycket om stämningen.
    Vi gick in i vecka 22 idag med känslan att detta grejar vi. Nemas problemas!

    På första ultraljudet i vecka 13 var vi ju helt utanför vår comfort zone. Jag visste knappt hur jag skulle förhålla mig till allt som var så nytt. Då fick vi ju mer en “riktig” bekräftelse på att jo, det fungerade faktiskt. Vi ÄR gravida och vi är på gång! Känslan inför dagens ultraljud var mer glad förväntan än oro – vi har ju sett magen växa varje dag och börjat vänja oss mentalt. Allt går av sig självt.

    Det var samma sköterska som sist som gjorde undersökningen. Vi gick systematiskt igenom hela anatomin och hon konstaterade att allt såg jättefint ut. Det var häftigt att se, tyckte både jag och Jonas. Tänk att min kropp bygger något sådär perfekt och otroligt avancerat helt av sig självt.
    Jag har ju berättat åt Jonas hur mycket babyn börjat sprattla omkring, sparka och knuffas och idag var det så kul att han fick se det för sina egna ögon på skärmen! Lilla vilden uppskattade ju nog inte alls att bli väckt ur sin sömn – så självklart började den jabba mig med armarna och gav oss lite show. Haha.

    Men det bästa av allt, nu behöver jag inte hänvisa till “den” eller “hen” längre.

    Kan ni se på bilderna vad det är?

    Självklart är det en liten MINI-JONAS! En pojke.
    Jag är så glad! Och han är så söt!

    Men vet ni, nog är det är knepigt hur psyket fungerar. Hur det skyddar oss från oss själva. Nu när jag vet vågar jag ju berätta för er att jag innerst inne hade önskat mig en pojke och dessutom – att jag gått omkring och haft dåligt samvete för det! Jag har inte ens vågat hoppas på en pojke i hemlighet. Inte ens för mig själv. Fast jag hela tiden alltid sett mig själv som en mamma som väntar på sin pojke.

    Det dåliga samvetet fick sin början egentligen några dagar innan jag blev gravid. Jag drömde att jag fick en utskriven lapp med laboratoriesvar. Där stod det att jag var gravid och lite längre ner… att allt indikerade på en flicka. Kände mig så oväntat skärrad och besviken i drömmen (en flicka?! åh nej… ångest) och när jag vaknade fick jag genast dåligt samvete. Så fult att ha en preferens! Det får man ju inte ha. Jag ska ju vara glad över att jag överhuvudtaget blev gravid!

    Av den orsaken tror jag att jag helt enkelt började ställa in mig mentalt på att det är en flicka. Jag sa det åt alla, redan från början. Ville väl mota bort den där hemska känslan jag fick i drömmen och förbereda mig på att jag eventuellt får en flicka och “bädda mjukt” för det. Jag förstår det nu!

    Men från början har vi ju nog pratat om babyn som att det är en pojke. När vi har fantiserat om vårt föräldraskap har vi tänkt på en pojke – och hejdat oss. Men ändå. Hjärtat VS intellektet…
    Jonas sa efteråt; men nog visste vi ju hela tiden att det var en pojke,va? Och nog visste jag det redan på första ultraljudet när jag såg fostret också. Definitivt på andra. Men jag vågade inte känna det. När sköterskan slutligen berättade vad vi skulle få så ryckte jag knappt till, för det var så självklart för mig.

    Nu känner jag mig riktigt lugn och nöjd! Drömmar slår in, stora som små, även de jag inte tillåter mig att hoppas på.
    Bästa känslan i världen.

     

    Tillägg 14.03: På grund av serverbyte så försvann detta inlägg och med det kommentarerna som ni hade hunnit skriva. Men jag hann i alla fall läsa dem och det är ju huvudsaken. Tack för lyckoönskningarna!

  • Dagbok,  Graviditet

    Mina mål för 2019

    Jag tyckte allt hände så snabbt i början av året. Det var ju på nyåret som vi tog i hand med mäklaren om ett nytt hyreskontrakt. I februari som vi flyttade och i mars som vi började uppgradera vårt hem med möbler och annat.

    Jag satte upp ett hemmakontor i barnkammaren. Mitt illamående släppte och entreprenörsandan väcktes till liv med det. Jag fick flow.

    Och här är vi nu. Året har bara börjat men oj, som det har börjat. Jag är så förväntansfull! Jag skrev om mitt år 2018 men vet inte om jag specificerade mina målsättningar för det nya året så mycket? Jag känner att nu är det en bra tid att göra det. När allt känns bra.

    Att jag inte har gjort detta tidigare beror bara delvis på flytten och allt det nya. Faktum är att det känns aningen “förbjudet” att göra upp mål när man är gravid. Som att man borde veta sin plats, på en yogamatta i livets väntrum kanske, och vänta och se först innan man börjar prata om ambitioner.

    “Du kommer att få ett annat fokus” som jag fått höra nu. Igen och igen.
    Ja, visst.

    Men, jag känner mig själv.

    Det som bromsar mig att tala högt om mina tankar och drömmar är vetskapen om att jag inte är immun mot livets orättvisor och öden – visst kan olyckan drabba även oss. Jag vill inte att någon ska få för sig att jag tar lyckan för given. Klart jag tänker på det.

    Men ikväll, med inspiration av Alexander Pärleros föreläsning i veckan, så bestämde jag mig för att göra en vision board.  Jag måste få planera och drömma, för sån är jag.

    Det kändes fint att göra den.

     

    Vad jag ser framför mig i år är en mix av babybubbla, familjeliv och småföretagarliv. Jag tänker inte att jag jobbar så hårt och ofta – men jag håller liv i allt. Kanske får jag skicka någon faktura i alla fall under senare halvan av året, därav den bilden i mitten till vänster.

    Min plan är istället att satsa allt vad jag orkar och hinner på min blogg och sociala medier. Ärligt talat – är det någon tid man ska försöka med det så är det väl under föräldraledigheten. Att blogga är ju “inget jobb”, som ni vet. Det kan man ju utnyttja. Arbetsmässigt alltså. Men självklart kommer barnets behov först (känns nästan fånigt att behöva skriva ut det). Frågan är väl hurudan baby vi får, vilket temperament och hälsa. Jag litar på att min man kommer att axla mycket av ansvaret också, vi är ju två.

    Det ska gå.

    När föräldraledigheten är förvi har jag förhoppningsvis byggt upp en fin databas av blogginlägg och recept som jag kan spinna vidare på när jag återgår till företagandet på heltid. Tänker, att jag inte ska behöva börja om från början igen då. Tvärtom.

    Gitarren tog jag med eftersom jag för en gångs skull tänkte ta mig tid att spela på min gitarr. Kan ju vara trevligt att spela och sjunga lite för babyn? Men jag är så rostig så det kommer att ta ett tag att få fingrarna att samarbeta. Det är så himla tungt och svårt att hålla de där ackorden tycker jag! Tacka vet jag piano. Tror jag ska investera i lite små babyanpassade instrument så får jag spela på dem också, hehe.

    Borde med andra ord ha haft med den här i min vision board…

    Bildresultat för baby instrument piano

    Herregud, så najs. Med mikrofon och allt. Men såna här avancerade grejer (2 åring) passar bättre på min vision board för 2021.

    På onsdag får vi äntligen gå på vårt andra ultraljud och kanske få veta könet. <3 
    Jag chansar på att det är en flicka, för jag har drömt så mycket drömmar om en flicka nu. Men åter igen har jag mest erfarenhet av flickbabysar också så kanske jag bara har dålig fantasi när jag drömmer? Vi får väl se.

    Har dock fortsatt säga HAN när jag pratar med Jonas om bebben för det bara har blivit så. Tror det är en dialektgrejj bara. Vi menar ju AN (den). 

     

    Det häftigaste med mina vision boards just nu är att jag inte vet så mycket om de kommande åren. Vart kommer de att föra mig? Jag tror knappast det blir enbart sandlåda och stavmixer för mig 2019 och 2020.

    Jag känner som sagt mig själv.

    Men jag känner inte bebben. Ännu.

     

    SJUKT SPÄNNANDE ÄNDÅ.

     

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Vecka 20: Första läkarbesöket och tankar om den kommande tiden

    Halvvägs igenom första graviditeten och so far so good! Jag mår riktigt bra för tillfället. Har både energi och motivation till att genomföra ett och annat – och tur är väl det! Jag har ju massor av projekt att färdigställa nu innan jag kan ta “ledigt” från företagandet. Så jag hoppas på en aktiv period.

    Idag var jag på mitt första läkarbesök som gravid. Visste inte vad jag skulle förvänta mig där inne men jag hade förberett mig själv på ett vanligt gyn-besök och så gick det också (typ) till. Jag fick en del information kring detta skede som jag är i nu och vad jag kan förvänta mig. Undersökningen visade att allt såg fint och normalt ut. Så bra.

    När vi skulle höra på hjärtljuden tog det lite längre tid än vanligt att lokalisera lill-vilden (sekunder, men ändå). Om det inte vore så att jag känt fosterrörelsen hela morgonen så hade jag nog blivit lite orolig men hen låg bara och gömde sig! Djupt nere till vänster – precis där den sparkat (?) mig halva kvällen igår! Hihi. Den gillar att hänga där.

    Det är nog helt surrealistiskt hur mycket det känns i magen när den tumlar omkring. Därför kallar jag bebin för lill-vilden just nu. Jag frågade om det var normalt med så mycket rörelser redan och det var det nog. Kullerbyttor, sa läkaren. Svårt att föreställa sig dock.

    Allt är så svårt att tänka sig! 

    Knäppte en snabb selfie för att föreviga denna historiska checkpoint i tiden.

     

    Visa det här inlägget på Instagram

     

    Matchar frisyr med uppnådda graviditesveckor – hälften bort. 💇 #vecka20

    Ett inlägg delat av Malin Vesterback (@malinsdriftigheter)

     

    Annars inte så mycket nytt på bebis-fronten. I det här skedet är det för tidigt att säga någonting om hur babyn kommer att placera sig och växa o.s.v – men en prognos fick jag i alla fall om min mage. Läkaren sa nämligen att jag kommer att få en stor mage! Detta eftersom jag är kortväxt – 156 cm. Det finns inte mycket plats att växa inåt så ja, magen kommer att bukta utåt rejält och långt före beräknat datum.

    Short girl problems!

    Jag tror inte att detta faktum var något annat än ett konstaterande från läkarens sida, men jag började ändå nojja över det (såklart). Jag tycker redan att magen är jäääättestor (men det tycker väl alla i början förstås) och jag vill ju kunna röra mig någorlunda i alla fall. Jag har inte liksom tänkt på att min längd skulle ha någon betydelse tills nu. I min enfald hade jag väl tänkt att liten kvinna = liten mage. Jag har återigen fått en lite snedvriden bild av vad det innebär att vara gravid. Många bloggare jag följer klagar ju faktiskt på det motsatta (långt gången – liten mage ) och här kommer jag då snart med inte bara en vanlig kalaskula utan en extra jubileums-fest-bula! Så olika det kan vara.

    Buhuu! Kan jag aldrig få följa den rådande some- normen?

    Utseendet är dock inte mitt största bekymmer, trots ytligheten jag nyss exponerade. Nej, alltså jag känner en oväntad hälsohets! Eftersom det var mycket prat om kost och att inte äta för mycket så började jag känna en viss press på mig nu att hålla babyn “mindre” genom att äta extra hälsosamt. Att det är onödigt att pressa marginalerna, speciellt för mig då som har små marginaler. Å andra sidan gällde denna diskussion som vi hade främst de sista 2 månaderna så mycket kan ju hända innan dess. Just nu är det ju nog jobbet som pressar mest – att jobba effektivt NU innan jag blir så där jättestor som jag förutspås bli. Ser framför mig hur jag dunkar magen i köksinredningen här när jag testar recept och att jag inte kan köra bil längre. Har ju liksom redan bilstolen längst fram och sitter nära ratten som det är. Små marginaler där också. Tar jag sätet minsta cm bakåt så når jag inte pedalerna med fötterna, så är det bara.

     

    Men till en annan sak – mitt inlägg med 10 dumma frågor till mina läsare som har barn .

    Jag vill bara säga hur glad och tacksam jag är för alla era svar! Jag har läst allting noggrant och reflekterat, men kände att det blir för rörigt att svara på inläggen direkt så här kommer en mera allmän kommentar.

    Det bästa var all hjälp jag fick kring inhandlande av kläder (storlekar, typer av plagg, antal plagg). Ni lyckades vända mitt inre motstånd till en (något försiktig) iver! Nu känner jag mig faktiskt lite peppad kring de här inköpen. Så tack!
    Barnvagns-diskussionen hade dock inte samma effekt. Vi åkte faktiskt och tittade på lite vagnar i butik – men jag blev så uppgiven av alla detaljer och val kring det här att jag bestämde mig för att kasta in handduken totalt. Jag har nu officiellt “outsourcat” hela vagnbekymret till min man! Kanske fel ordval men, lagt över ansvaret kanske? Insåg att vi faktiskt är två om den här saken och eftersom han verkar rätt insatt redan – varför ska jag behöva älta det då när han trivs med det? Helt seriöst så vet han bättre än jag själv vad jag vill ha och vad vi behöver! det är ju hans yrke att jobba med support och hitta lösningar åt folk. Visserligen inom motorbranschen men – ekipage som ekipage. Med andra ord så har han har mitt fulla förtroende. Lättnaden som uppstod efteråt var rent ut sagt salig.

    Jonas fixar fram förslag med motivering.
    Jag godkänner och ringer och landar affären.
    Jonas fixar logistiken.

    Som med allt annat vi köpt till hemmet. Varför avvika från ett lyckat koncept?

    Just nu ser det ut som att vi skaffar en begagnad vagn av mindre modell med olika smarta lösningar för babyskyddet. Vi tänker för den första tiden nu, så vi får testa oss fram. En liten vagn kommer vi att växa ur så småningom, det må medges, men då skaffar vi väl bara något annat? Det är ju inte som att vi måste hålla oss till den första vagnen vi skaffar? Speciellt inte om det var en billig vagn?

    Jag fattar inte varför jag tänkte att första vagnen måste vara så perfekt? Eller jo, jag vet – antagligen för att det handlar om mycket pengar och att jag inte står ut med att göra en dålig affär. Ganska typiskt mig ändå – min prestationsångest låser mig EVERY TIME. Jag vill göra allt exakt rätt från början, men det är ju omöjligt. Speciellt NU.

    Knepigt hur klarsynt och avslappnad jag blev kring detta plötsligt. Liksom baaaah, vi skaffar väl en bättre vagn sen då när vi vet bättre? Hur svårt kan det vaaah? 

    Så svårt som man gör det för sig, antagligen.

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    10 dumma frågor till mina läsare som har barn

    På fredagar har jag (en förhållandevis ny) tradition kring att hålla Q&A på mitt instagramkonto. Jag brukar svara på lite allt möjligt och ge råd kring sådant som jag kan. Men idag tänkte jag göra precis tvärtom och ställa MINA (dumma) frågor till ER genom detta blogginlägg.

    Veckans tema är “hjälp en förstföderska” och den hjälplösa är alltså jag.
    Jag kunde förstås välja att lista ut allt det här på egen hand (om ett år skrattar jag antagligen själv åt de här funderingarna) men don’t judge okay? Som jag redan skrivit är det de praktiska arrangemangen som jag funderar på mest. Alla abstrakta saker har jag ältat färdigt.

     

    Här kommer frågorna!

    Svara gärna denna gång här i kommentarsfältet (inte på instagram dm eller facebook), så får jag alla svar på ett ställe.


    1. GRAVIDFOTOGRAFERING – i vilken vecka har ni fotograferat och vilken fotograf (i Vasanejden) skulle ni rekommendera? Jag tar också gärna emot förslag på ställe att fotografera och outfit.
    2. GRATIS ÄR GOTT – Jag har nu sajnat upp mig till både liberoklubben och lastentarvike för att få gratis babyboxar därifrån. Finns det något annat som löns att gå med i här i Finland? Jag kan såklart också tänka mig att köpa startpaket om de är bra och säljs till paketpriser. Tipsa mig!
    3. VAGN-ÅNGESTEN – Jag får panik när jag tänker på hur stor och otymplig en barnvagn är. Tips på vagn som passar bra i stadsmiljö (utan bil)? Jag behöver kunna gå på ärenden, liksom. Men också regelrätta naturpromenader.
      Det här med att välja vagn tycker jag är sjukt jobbigt överlag. Och förvaringen av den. Jag vet inte hur jag ska inkorporera detta i vardagen rent praktiskt. Förvara den i hallen eller i cykelförrådet? Kan den inte lätt bli stulen? Vilka delar ska jag använda när? Måste jag ha två vagnar – en robust vagn för naturpromenader och en liten, snärtig för stadsärenden? Vad är mest praktiskt?
      Jag är uppväxt på landet i hus, jag har ingen aning om hur det är att vara småstadsmamma. Landsbygdsborna säger att det räcker att bära babyn i babyskyddet och sen lägga ner det och babyn i handelsvagnen i butiken när man kommer dit men det skulle ju aldrig gå för mig! Alla råd jag får utgår ifrån att man tar bilen dit man ska, men det gör ju inte jag. jag kör inte bil till mina ärenden, jag promenerar. Och jag kan ju inte kånka babyskyddet flera kilometer.
      Jag syftar inte på veckohandlingar med bil nu (att få vagnen i bilen är mitt minsta problem) utan kanske att  till posten efter paket, till bokföraren och lämna in papper (och vagnen är med överallt). Känns som ingen förstår mina behov, buhu 🙁 .
    4. VATTENFÖRLOSSNING – Jag är lite sugen på detta eftersom det är möjligt på mitt BB för de som kan och vill. Men en praktisk fråga – blir det inte väldigt smutsigt i vattnet? Och blir det inte jobbigt att behöva kliva upp ur badet hela tiden för att gå på toa? Finns ju inget tyngre än att häva sig upp ur ett badkar.
    5. AMMA UTE PÅ SPRÅNG – Okej det här är kanske en riktigt dum fråga. Men när jag läser en mammabloggare som är ute på stan och shoppar (med babyn med) och hon skriver att hon gick och ammade (lite så där tjolavips) – då är min första fråga var detta sker? Jag har ingen aning!
      Vill på riktigt veta vad som är kutym.
    6. SÄKERHET – Måste man verkligen ha en sån där elektronisk platta i sängen som varnar ifall babyn slutar andas? Känns inte bra tycker jag med elektronik i sängen. Och jag är ingen anti-strålnings-fanatiker på det sättet, bara olustig inför för att skaffa onödiga, dyra prylar som gör mer skada än nytta. Har ni haft en sån? Samtidigt vill jag ju inte att mitt barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd heller.
    7. BABYVAKT – Hur nojjig behöver man vara här? Vi bor ju bara i en trea så månne jag hör babyn skrika var jag än är? I vilka sammanhang tror ni jag behöver ett alarmsystem/video/ljudupptagning?
    8. SWADDLA? Okej, detta kan vara ett minfält att blogga om men jag gör det bara nu för att stilla min förvirring. Jag har nämligen noterat att så gott som samtliga amerikanska mama-vloggare jag kollar på rekommenderar nya mammor att man ska “swaddla”, alltså linda babysarna riktigt tajt (som små burritos) i diverse filtar och tyg. Varför?
      Jag förstår det som att det lugnar babyn eftersom de känner sig trygga då. Men jag menar bara för att det lugnar babyn behöver det väl inte vara bra per automatik? Förr i tiden gav man dem ju sprit och DET ÄR JU INTE BRA. Extrem point, men. Jag vet inte vad jag ska tro, faktiskt.
      Detta swaddlande är ju ingenting vi sysslar med i norden vad jag vet (efter hemkomsten alltså). Eller?
      Säger inte att jag ska göra så här själv men undrar varför det är så olika? Har för mig att de gör så i Ryssland också. Känns väldigt gammaldags. Å andra sidan tycker väl övriga världen att vi är knäppa som låter våra barn sova ute på vintern så vad vet jag vad som är rätt eller fel. Förstår bara inte hur någonting så allmängiltigt som barnvård kan vara så olika världen över. Det är förvirrande. Jag måste sluta kolla på youtube.
    9. BABYNS GARDEROB – Hur mycket kläder behöver man i början, egentligen? Vill inte handla för mycket i början, men vill inte ha för litet heller. Hur ofta i snitt behöver man byta kläder på en spädis?
    10. TAKE IT CHILL – Vissa säger man ska köpa så lite som möjligt innan och istället köpa grejer vartefter man behövt nåt. Låter vettigt men ärligt talat – hur mycket orkar man shoppa efter hemkomsten? Jag är rädd att jag ska vara helt utslagen och inte vilja gå någonstans. Är det inte skönast att ha saker färdigt? Antar att min fråga är – hur snabbt återhämtar man sig generellt?

     

    Ps. Idag blev jag för första gången hållen och klappad på magen (inte av en söt gumma då – utan halvbekant karl i arbetssammanhang) och herregud vad överrumplad jag blev. Time and place? Visste inte alls hur jag skulle reagera. Gjorde som jag alltid gör – pokerface på, älta det först när jag kommer hem.

    Men, hur är det meningen man ska bete sig? Jag har ju ingen plan för dylika situationer så nu måste jag uppenbarligen utveckla en då jag blev illa till mods av det och inte vill det ska hända igen. Maken föreslog vi skulle öva ikväll. Han ska lära mig att rycka ifrån handen på nåt bra sätt eller annan försvarsmanöver.

    Kanske man får göra som med barnen, lära sig säga stopp – min kropp?

    Men nu känner jag mest att jag aldrig vill visa mig ute med magen synlig igen. 🙁
    Hur har ni hanterat detta?

  • Dagbok,  Graviditet

    Första trimestern

    40% avklarat. Det är med andra ord en hel evighet kvar till BF. Men vart har man bråttom egentligen? Även om första trimestern kändes som en utdragen plåga för mig, ska strax utveckla, så gick det ju ärligt talat i ett huj. Och tur var ju det.

    Tänkte alltså att jag skulle skriva ner några rader nu om hur jag upplevde första trimestern. Det kan ju vara bra att ha det nedskrivet någonstans tänker jag, man glömmer så snabbt. Har ju redan glömt det allra värsta känslorna jag hade då. Det är väl naturens nåd, antar jag. Glömskan.

    Och faktiskt. Nu när jag mår bättre och har acklimatiserat mig något till alla hormoner känns det ju nästan löjligt att lista alla symptom. Det var ju “bara en fas”, tänker jag nu. Ingen big deal. Men  det visste jag ju inte då – att just mitt illamående skulle standard-klinga av i vecka 13. Det kunde ju lika bra ha fortsatt nio månader ut och tagit knäcken på mig totalt. Faktum är att det vore något slags självbedrägeri att bara sopa den här “lilla fasen” under mattan!

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Bilderna är tagna idag, 17 veckor gången.

     

    Under denna skrämmande tid blev mobilen snabbt min närmaste rådgivare. Bara Jonas och google visste om mina innersta tankar.
    Som alla andra googlade jag såklart massor i början av graviditeten och det tog ju inte länge förrän jag fastnade i familjelivs-träsket. Rekommenderas ej. Scrollade TIMTALS. Jag var bara så knäckt över hur jobbigt det kändes och ville få referenser till andra och läsa andras åsikter. Är det verkligen meningen att det ska vara så här tungt och hur sjutton ska man kunna jobba när man mår så här? Dessutom hålla det hemligt? DET ÄR INTE RIMLIGT! Men jag blev bara mer förvirrad.
    Men där i en tråd läste jag någonting som verkligen etsade sig fast i mig. Det gick typ så här:

    Välkommen till första trimestern – där drömmen om den perfekta graviditeten dör!

    Och ja, det är verkligen en perfekt beskrivning av vad jag kände då. Som att drömmen dog. Nu tänker jag att det kanske fanns en poäng med det ändå. Kanske behövde en del av mig kapitulera och ge upp för att ge plats för det här nya livet. Släppa kontrollen.

    Brytas ned (med våld).
    Kanske är naturen jäkligt smart på det sättet.

    Jag kände som sagt övergången väldigt starkt. Nån vecka efter att jag plussat firade kroppen baby-kick-off genom att starta igång en massa processer som kändes både skrämmande och helt knasiga. Det var verkligen allt på en gång.  Som att nå nu får jag sätta mig i baksätet och bara hänga med bäst jag kan. En total take over av min kropp!

    Det knäppaste var nog mina nackmuskler som tappade all stamina. Jag satt på möten och stöttade mitt huvud med händerna för jag kände verkligen att jag inte orkade hålla upp det utan stöd. Jag hade också helt sjuk frossa och kände mig darrig hela tiden. Gick på stan och kände mig typ… svävande. Hög nästan?
    Min syn blev dimmig och illamåendet kom som en oinbjuden, klängig gäst. Inte som det gör på film då, i plötsliga svackor, utan smygande. Och konstant. Som en tjock, blöt filt som du aldrig kan slänga av dig. Jag blev också helt sjukt trött. Alltså DÖDSTRÖTT. Tappat livslusten-trött. Migrän på det – och alla krämpor som tillhör det. På många sätt påminde den här tiden mig om när jag insjuknade i endometrios – och det var obehagligt att behöva återuppleva det.

    Ett symptom som vi ändå hade litet roligt åt var hur oskärpt jag blev plötsligt. Mitt närminne blev helt knas! Det var ju nästan lite läskigt, ändå. Kan jag lita på mig själv?! Hörde vad Jonas sa, men det liksom fastnade inte. Och det var inte som att jag inte lyssnade utan jag kunde inte hålla tanken. Tar du påsen? Ja självklart. Glömmer påsen. Hade jag inte varit gravid hade jag trott att jag drabbats av burnout. Glömde pinkoden till precis alla bankkort jag har, både privata och firmans. Total blackout.

    En annan sak jag vill nämna är det här med mitt drömmande. Jag har ju länge sysslat med drömtydning och hur flummigt det här än låter så har jag faktiskt tränat upp en ganska bra länk mellan mitt vakna jag och mitt undermedvetna genom att tolka mina drömmar. Alltså att jag för det första minns mina drömmar och för det andra att jag förstår “språket” i dem. Det är inget övernaturligt eller så utan helt enkelt en konversation med mig själv som jag haft jättestor nytta av när det gäller självutveckling. Jag till och med njuter av det. Nåja, det for ju helt till skogs när jag blev gravid. Det jag drömmer nu är nog så av “dålig kvalitet” och sådant hjärnskrot att det bara är att förkasta totalt. Det är som att dörren är stängd. Det måste vara meningen att jag ska sluta utvecklas nu och bli mer inåtvänd inför förlossningen. Koncentrera mig på min uppgift, typ.

    Jag fick såklart växtvärk i magen. Det var inget mysigt med det heller, det gjorde emellanåt riktigt ont. Illamåendet och det onda var som värst på kvällen. Jag hade inte det klassiska morgonillamåendet utan istället hade jag kvällsillamående.

    Jag försökte gå på gymmet och träna lite. Fit mum och allt det där jag hade sett framför mig före (HAH). Kände hela kroppen skrika NEJ FÖR F*AN! Men jag ville ändå testa att springa litet på löpbandet en dag. Till min förvåning kändes det inte alls i magen, som jag trott då, utan på ett annat ställe som jag inte ens tagit i beräkningen. BRÖSTEN! Det var outhärdligt. Satte mig på träningscykeln istället för att trampa litet men då blev jag så yr att jag tänkte trilla av. Nej, jag satte genast ut mitt gymkort till uthyrning och det ångrar jag inte.

    Maten då? Tja jag tappade all aptit och det var deprimerande. Jag märkte verkligen under den här tiden hur mycket matlagningen och bakningen genomsyrar mitt liv och arbete. Det är en så stor del av min själ att uttrycka mig i köket. Det är alltså inte något jag bara valt att göra som en slump och det känns ju bra att veta det. Jag har nog tagit det lite för givet.

    Som sagt, det är lite genant att skriva ner allt det här nu i efterhand. Nu när både kropp och knopp känns helt okej och jag inser hur överdramatiskt allt låter. Men jag vidhåller ändå att det kändes hopplöst och tungt där ett tag. Ofattbart jobbigt. Omskakande och bisarrt.

    Å andra sidan är det lika förunderligt hur snabb psyket kan svänga om. Hur anpassningsbar man är. Nu är jag lugn som en filbunke och känner stort självförtroende. Allt det här är ju så natuuurligt såååå och det kommer nog att gå såååå braaaa (läs med ett harmoniskt kvitter).

    Kanske är inte drömmen om den perfekta graviditeten helt död ännu. Se nu bara på den här glada bagaren, fniss.

    Kan ni inte berätta om era första månader (ni som varit gravida alltså)?
    Förfriska mitt minne! Jag har säkert glömt tusen saker ändå.

     

Close