• Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    10 dumma frågor till mina läsare som har barn

    På fredagar har jag (en förhållandevis ny) tradition kring att hålla Q&A på mitt instagramkonto. Jag brukar svara på lite allt möjligt och ge råd kring sådant som jag kan. Men idag tänkte jag göra precis tvärtom och ställa MINA (dumma) frågor till ER genom detta blogginlägg.

    Veckans tema är “hjälp en förstföderska” och den hjälplösa är alltså jag.
    Jag kunde förstås välja att lista ut allt det här på egen hand (om ett år skrattar jag antagligen själv åt de här funderingarna) men don’t judge okay? Som jag redan skrivit är det de praktiska arrangemangen som jag funderar på mest. Alla abstrakta saker har jag ältat färdigt.

     

    Här kommer frågorna!

    Svara gärna denna gång här i kommentarsfältet (inte på instagram dm eller facebook), så får jag alla svar på ett ställe.


    1. GRAVIDFOTOGRAFERING – i vilken vecka har ni fotograferat och vilken fotograf (i Vasanejden) skulle ni rekommendera? Jag tar också gärna emot förslag på ställe att fotografera och outfit.
    2. GRATIS ÄR GOTT – Jag har nu sajnat upp mig till både liberoklubben och lastentarvike för att få gratis babyboxar därifrån. Finns det något annat som löns att gå med i här i Finland? Jag kan såklart också tänka mig att köpa startpaket om de är bra och säljs till paketpriser. Tipsa mig!
    3. VAGN-ÅNGESTEN – Jag får panik när jag tänker på hur stor och otymplig en barnvagn är. Tips på vagn som passar bra i stadsmiljö (utan bil)? Jag behöver kunna gå på ärenden, liksom. Men också regelrätta naturpromenader.
      Det här med att välja vagn tycker jag är sjukt jobbigt överlag. Och förvaringen av den. Jag vet inte hur jag ska inkorporera detta i vardagen rent praktiskt. Förvara den i hallen eller i cykelförrådet? Kan den inte lätt bli stulen? Vilka delar ska jag använda när? Måste jag ha två vagnar – en robust vagn för naturpromenader och en liten, snärtig för stadsärenden? Vad är mest praktiskt?
      Jag är uppväxt på landet i hus, jag har ingen aning om hur det är att vara småstadsmamma. Landsbygdsborna säger att det räcker att bära babyn i babyskyddet och sen lägga ner det och babyn i handelsvagnen i butiken när man kommer dit men det skulle ju aldrig gå för mig! Alla råd jag får utgår ifrån att man tar bilen dit man ska, men det gör ju inte jag. jag kör inte bil till mina ärenden, jag promenerar. Och jag kan ju inte kånka babyskyddet flera kilometer.
      Jag syftar inte på veckohandlingar med bil nu (att få vagnen i bilen är mitt minsta problem) utan kanske att  till posten efter paket, till bokföraren och lämna in papper (och vagnen är med överallt). Känns som ingen förstår mina behov, buhu 🙁 .
    4. VATTENFÖRLOSSNING – Jag är lite sugen på detta eftersom det är möjligt på mitt BB för de som kan och vill. Men en praktisk fråga – blir det inte väldigt smutsigt i vattnet? Och blir det inte jobbigt att behöva kliva upp ur badet hela tiden för att gå på toa? Finns ju inget tyngre än att häva sig upp ur ett badkar.
    5. AMMA UTE PÅ SPRÅNG – Okej det här är kanske en riktigt dum fråga. Men när jag läser en mammabloggare som är ute på stan och shoppar (med babyn med) och hon skriver att hon gick och ammade (lite så där tjolavips) – då är min första fråga var detta sker? Jag har ingen aning!
      Vill på riktigt veta vad som är kutym.
    6. SÄKERHET – Måste man verkligen ha en sån där elektronisk platta i sängen som varnar ifall babyn slutar andas? Känns inte bra tycker jag med elektronik i sängen. Och jag är ingen anti-strålnings-fanatiker på det sättet, bara olustig inför för att skaffa onödiga, dyra prylar som gör mer skada än nytta. Har ni haft en sån? Samtidigt vill jag ju inte att mitt barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd heller.
    7. BABYVAKT – Hur nojjig behöver man vara här? Vi bor ju bara i en trea så månne jag hör babyn skrika var jag än är? I vilka sammanhang tror ni jag behöver ett alarmsystem/video/ljudupptagning?
    8. SWADDLA? Okej, detta kan vara ett minfält att blogga om men jag gör det bara nu för att stilla min förvirring. Jag har nämligen noterat att så gott som samtliga amerikanska mama-vloggare jag kollar på rekommenderar nya mammor att man ska “swaddla”, alltså linda babysarna riktigt tajt (som små burritos) i diverse filtar och tyg. Varför?
      Jag förstår det som att det lugnar babyn eftersom de känner sig trygga då. Men jag menar bara för att det lugnar babyn behöver det väl inte vara bra per automatik? Förr i tiden gav man dem ju sprit och DET ÄR JU INTE BRA. Extrem point, men. Jag vet inte vad jag ska tro, faktiskt.
      Detta swaddlande är ju ingenting vi sysslar med i norden vad jag vet (efter hemkomsten alltså). Eller?
      Säger inte att jag ska göra så här själv men undrar varför det är så olika? Har för mig att de gör så i Ryssland också. Känns väldigt gammaldags. Å andra sidan tycker väl övriga världen att vi är knäppa som låter våra barn sova ute på vintern så vad vet jag vad som är rätt eller fel. Förstår bara inte hur någonting så allmängiltigt som barnvård kan vara så olika världen över. Det är förvirrande. Jag måste sluta kolla på youtube.
    9. BABYNS GARDEROB – Hur mycket kläder behöver man i början, egentligen? Vill inte handla för mycket i början, men vill inte ha för litet heller. Hur ofta i snitt behöver man byta kläder på en spädis?
    10. TAKE IT CHILL – Vissa säger man ska köpa så lite som möjligt innan och istället köpa grejer vartefter man behövt nåt. Låter vettigt men ärligt talat – hur mycket orkar man shoppa efter hemkomsten? Jag är rädd att jag ska vara helt utslagen och inte vilja gå någonstans. Är det inte skönast att ha saker färdigt? Antar att min fråga är – hur snabbt återhämtar man sig generellt?

     

    Ps. Idag blev jag för första gången hållen och klappad på magen (inte av en söt gumma då – utan halvbekant karl i arbetssammanhang) och herregud vad överrumplad jag blev. Time and place? Visste inte alls hur jag skulle reagera. Gjorde som jag alltid gör – pokerface på, älta det först när jag kommer hem.

    Men, hur är det meningen man ska bete sig? Jag har ju ingen plan för dylika situationer så nu måste jag uppenbarligen utveckla en då jag blev illa till mods av det och inte vill det ska hända igen. Maken föreslog vi skulle öva ikväll. Han ska lära mig att rycka ifrån handen på nåt bra sätt eller annan försvarsmanöver.

    Kanske man får göra som med barnen, lära sig säga stopp – min kropp?

    Men nu känner jag mest att jag aldrig vill visa mig ute med magen synlig igen. 🙁
    Hur har ni hanterat detta?

  • Dagbok,  Graviditet

    Första trimestern

    40% avklarat. Det är med andra ord en hel evighet kvar till BF. Men vart har man bråttom egentligen? Även om första trimestern kändes som en utdragen plåga för mig, ska strax utveckla, så gick det ju ärligt talat i ett huj. Och tur var ju det.

    Tänkte alltså att jag skulle skriva ner några rader nu om hur jag upplevde första trimestern. Det kan ju vara bra att ha det nedskrivet någonstans tänker jag, man glömmer så snabbt. Har ju redan glömt det allra värsta känslorna jag hade då. Det är väl naturens nåd, antar jag. Glömskan.

    Och faktiskt. Nu när jag mår bättre och har acklimatiserat mig något till alla hormoner känns det ju nästan löjligt att lista alla symptom. Det var ju “bara en fas”, tänker jag nu. Ingen big deal. Men  det visste jag ju inte då – att just mitt illamående skulle standard-klinga av i vecka 13. Det kunde ju lika bra ha fortsatt nio månader ut och tagit knäcken på mig totalt. Faktum är att det vore något slags självbedrägeri att bara sopa den här “lilla fasen” under mattan!

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Bilderna är tagna idag, 17 veckor gången.

     

    Under denna skrämmande tid blev mobilen snabbt min närmaste rådgivare. Bara Jonas och google visste om mina innersta tankar.
    Som alla andra googlade jag såklart massor i början av graviditeten och det tog ju inte länge förrän jag fastnade i familjelivs-träsket. Rekommenderas ej. Scrollade TIMTALS. Jag var bara så knäckt över hur jobbigt det kändes och ville få referenser till andra och läsa andras åsikter. Är det verkligen meningen att det ska vara så här tungt och hur sjutton ska man kunna jobba när man mår så här? Dessutom hålla det hemligt? DET ÄR INTE RIMLIGT! Men jag blev bara mer förvirrad.
    Men där i en tråd läste jag någonting som verkligen etsade sig fast i mig. Det gick typ så här:

    Välkommen till första trimestern – där drömmen om den perfekta graviditeten dör!

    Och ja, det är verkligen en perfekt beskrivning av vad jag kände då. Som att drömmen dog. Nu tänker jag att det kanske fanns en poäng med det ändå. Kanske behövde en del av mig kapitulera och ge upp för att ge plats för det här nya livet. Släppa kontrollen.

    Brytas ned (med våld).
    Kanske är naturen jäkligt smart på det sättet.

    Jag kände som sagt övergången väldigt starkt. Nån vecka efter att jag plussat firade kroppen baby-kick-off genom att starta igång en massa processer som kändes både skrämmande och helt knasiga. Det var verkligen allt på en gång.  Som att nå nu får jag sätta mig i baksätet och bara hänga med bäst jag kan. En total take over av min kropp!

    Det knäppaste var nog mina nackmuskler som tappade all stamina. Jag satt på möten och stöttade mitt huvud med händerna för jag kände verkligen att jag inte orkade hålla upp det utan stöd. Jag hade också helt sjuk frossa och kände mig darrig hela tiden. Gick på stan och kände mig typ… svävande. Hög nästan?
    Min syn blev dimmig och illamåendet kom som en oinbjuden, klängig gäst. Inte som det gör på film då, i plötsliga svackor, utan smygande. Och konstant. Som en tjock, blöt filt som du aldrig kan slänga av dig. Jag blev också helt sjukt trött. Alltså DÖDSTRÖTT. Tappat livslusten-trött. Migrän på det – och alla krämpor som tillhör det. På många sätt påminde den här tiden mig om när jag insjuknade i endometrios – och det var obehagligt att behöva återuppleva det.

    Ett symptom som vi ändå hade litet roligt åt var hur oskärpt jag blev plötsligt. Mitt närminne blev helt knas! Det var ju nästan lite läskigt, ändå. Kan jag lita på mig själv?! Hörde vad Jonas sa, men det liksom fastnade inte. Och det var inte som att jag inte lyssnade utan jag kunde inte hålla tanken. Tar du påsen? Ja självklart. Glömmer påsen. Hade jag inte varit gravid hade jag trott att jag drabbats av burnout. Glömde pinkoden till precis alla bankkort jag har, både privata och firmans. Total blackout.

    En annan sak jag vill nämna är det här med mitt drömmande. Jag har ju länge sysslat med drömtydning och hur flummigt det här än låter så har jag faktiskt tränat upp en ganska bra länk mellan mitt vakna jag och mitt undermedvetna genom att tolka mina drömmar. Alltså att jag för det första minns mina drömmar och för det andra att jag förstår “språket” i dem. Det är inget övernaturligt eller så utan helt enkelt en konversation med mig själv som jag haft jättestor nytta av när det gäller självutveckling. Jag till och med njuter av det. Nåja, det for ju helt till skogs när jag blev gravid. Det jag drömmer nu är nog så av “dålig kvalitet” och sådant hjärnskrot att det bara är att förkasta totalt. Det är som att dörren är stängd. Det måste vara meningen att jag ska sluta utvecklas nu och bli mer inåtvänd inför förlossningen. Koncentrera mig på min uppgift, typ.

    Jag fick såklart växtvärk i magen. Det var inget mysigt med det heller, det gjorde emellanåt riktigt ont. Illamåendet och det onda var som värst på kvällen. Jag hade inte det klassiska morgonillamåendet utan istället hade jag kvällsillamående.

    Jag försökte gå på gymmet och träna lite. Fit mum och allt det där jag hade sett framför mig före (HAH). Kände hela kroppen skrika NEJ FÖR F*AN! Men jag ville ändå testa att springa litet på löpbandet en dag. Till min förvåning kändes det inte alls i magen, som jag trott då, utan på ett annat ställe som jag inte ens tagit i beräkningen. BRÖSTEN! Det var outhärdligt. Satte mig på träningscykeln istället för att trampa litet men då blev jag så yr att jag tänkte trilla av. Nej, jag satte genast ut mitt gymkort till uthyrning och det ångrar jag inte.

    Maten då? Tja jag tappade all aptit och det var deprimerande. Jag märkte verkligen under den här tiden hur mycket matlagningen och bakningen genomsyrar mitt liv och arbete. Det är en så stor del av min själ att uttrycka mig i köket. Det är alltså inte något jag bara valt att göra som en slump och det känns ju bra att veta det. Jag har nog tagit det lite för givet.

    Som sagt, det är lite genant att skriva ner allt det här nu i efterhand. Nu när både kropp och knopp känns helt okej och jag inser hur överdramatiskt allt låter. Men jag vidhåller ändå att det kändes hopplöst och tungt där ett tag. Ofattbart jobbigt. Omskakande och bisarrt.

    Å andra sidan är det lika förunderligt hur snabb psyket kan svänga om. Hur anpassningsbar man är. Nu är jag lugn som en filbunke och känner stort självförtroende. Allt det här är ju så natuuurligt såååå och det kommer nog att gå såååå braaaa (läs med ett harmoniskt kvitter).

    Kanske är inte drömmen om den perfekta graviditeten helt död ännu. Se nu bara på den här glada bagaren, fniss.

    Kan ni inte berätta om era första månader (ni som varit gravida alltså)?
    Förfriska mitt minne! Jag har säkert glömt tusen saker ändå.

     

Close