fbpx
  • Dagbok,  Föräldraskap

    En nystart och en rivstart

    Fjortonde augusti och hösten är här på riktigt. Mysigt, tycker jag. Jag har alltid älskat hösten – egentligen hela upptrappningen till vintern (även hemska november). Den här tiden på året känns det som att jag ”lever upp” igen – för att peaka någonstans i december, som är ”min” månad. Herregud, fyller ju 31 i år. Känns som att man bra kan sluta räkna åren nu. 31-39 har inte så stor betydelse.

    Men höst-lättnaden, ja. Jag hör alltså inte till dem som sörjer sommarens slut! Det är något med folk som återgår till rutinerna igen som känns lugnande för mig. Jag är en doer och ingen semestertyp. Vill helst att alla andra ska vara doers också. Då är allt i sin ordning.

    Njäh, sommaren är inte mitt element. Jag får ju alltid en släng av vad jag kallar summertime sadness. Det känns som att livet sätts på paus lite för länge för min smak.

    Men detta betyder inte att jag är en sån tokig, manisk människa som gillar att ha fullt ös. Jag trivs bäst när jag har något smått, lagom svårt och intressant som puttrar på spisen – så länge det är någorlunda konstant. Alltid något att se fram emot och förbereda. Alltid något på gång. Och på hösten är det okej att vara sån.

    Jag tänker att hösten både för med sig nya spännande saker samtidigt som den är så där ”tryggt tråkig”. Förstår ni vad jag menar? Det är nystart blandat med de samma, vanliga rutinerna.

    I måndags satt vi och reflekterade över skolstarten jag och Jonas, och jämförde erfarenheter som barn. Själv längtade jag alltid efter skolstarten och tyckte det var så roligt att börja skolan. För Jonas var det helt tvärtom. Ett år, berättade han, att han känt sig så stressad inför skolstarten att han spytt utanför dörren innan han gick in! Stackarn. Man önskar man hade funnits till för varandra redan då och hjälpt varandra. Sådär som vi gör nu. Är varandras ”föräldrar”, på sätt och vis.

    Men nu har vi ju ett eget barn att beskydda och ta hand om. Han är 14 dagar gammal idag och han håller oss minst sagt sysselsatta! Bara framtiden kan berätta om han brås på sin mor eller sin far då det gäller skolan, men vilket som så har han ju åtminstone en förälder som förstår honom.

    Det är förmodligen för tidigt att spekulera kring hurudan person han kommer att bli – men han verkar, tycker jag, vara rätt självständig till temperamentet. Han sover i sin egen säng från starten och har i alla fall inte ännu visat några tendenser på att kräva särskilt mycket närhet ännu. Han är inte så klängig. Jag menar, man har ju t.ex fått höra så mycket att DET ÄR MAMMA SOM GÄLLER I BÖRJAN och pappan som får ta ett steg tillbaka. Men för oss är det nog helt jämlikt med matningen och omsorgen och han verkar inte ha någon skillnad på oss två heller. Båda duger lika bra.

    Och mat och omsorg – ja det är ju verkligen ett heltidsjobb med en spädis! Vår kille är den konstant hungriga typen. Det känns som att man bara hinner avsluta en matning innan det är dags igen. Jag klarar inte av att amma honom vid varje tillfälle då jag får rätt ont av den bitska (men söta) lilla pirajan ännu – men att pumpa går bra (depåerna är fulla) och han tar sen också flaskan villigt utan att det påverkar helheten negativt. Han har bra sugteknik och jag har mjölk. Vi har fått bra med stöd från amningspolikliniken så bara mina bröst läker och härdas (ville lite för mycket i början och fick sår) så hoppas jag att jag kan helamma utan problem. Men – jag gillar det praktiska med att pumpa och ge flaska. Matningen går ju så mycket snabbare då och vem som helst kan mata.

    Barnsängstiden annars då? Tja. det går väl ut på att försöka hålla bebis nöjd (ett ganska tufft uppdrag vill jag tillägga). Ni vet, bebisar har verkligen noll tålamod så man får lägga på ett kol hela tiden. Kommer på mig själv ibland med att vyssja och hyssja och förhandla med honom redan ”du kommer iiiinte att svälta ihjäl, jag lovar”! Mamma måste bara gå på toa först schhhhh håll uuuut”! 5 minuter! Pappa fixar! Snaaaart schhhh såja”.
    Apropå barnsängstid så är jag nog väldigt aktiv och rörlig för att vara nyopererad. Jag har, som sagt, varken lust eller tålamod att ligga stilla.

    Vi pratar ganska mycket med pojken, speciellt Jonas! Han skojjar, tjoar och tjimmar med honom. Lite som Baloo och Mowgli – ”jag ska lära dig allt jag kan”! Det är beundransvärt med tanke på att han inte får mycket respons tillbaka. Jag har istället anammat en mjukare, tröstande kommunikationsstil och föredrar att viska ömhetsbetygelser till honom. När andra sjåpar sig och pratar högljutt och smått överdrivet med honom föredrar jag att hålla en privat konversation som kanske bara de som står närmast kan höra. Helst bara han och jag.

    Det är lite underligt, men det känns faktiskt ibland som att jag har ett större anknytningsbehov till honom än vad han har till mig. Det som att han tröstar mig lika mycket som jag tröstar honom! Han är verkligen både min smärta och min medicin.

    Jag har ju varit ganska ledsen efter förlossningen då den blev som den blev. Inte för att jag är bitter på något sätt eller önskar det hade varit annorlunda, egentligen. Jag kom ju för bebisen, inte för förlossningen. Jag är bara sorgsen för att jag inte minns så mycket och det jag faktiskt minns är så osammanhängande och i o-ordning. Jonas har fått fylla i väldigt många minnesluckor i efterhand åt mig.
    Hur ska jag ens kunna skriva en förlossningsberättelse här på bloggen?  Allt bara hände åt mig. Jag var bara kroppen som uthärdade allt. Och det var hemskt. Riktig hemskt. Det gjorde så ont och kändes så hopplöst. Vill inte ens tänka på hur jag hade mått utan smärtlindring. De pumpade mig verkligen full och jag tog tacksamt emot.
    Så typiskt mig att falla på en naturlig komplikation. Min kropp gjorde allt rätt, försökte pressa ut barnet outtröttligt och för för fulla muggar och ändå hjälpte det inte. Min naturliga förlossning hade, för ett par hundra år sedan, blivit min naturliga död. Tänk så sorgligt på en frisk mamma och ett friskt barn. Vi hade bara lite otur.
    Självklart var jag aldrig rädd för mitt liv – på ett modernt sjukhus, övervakad av både läkare, sköterskor och maskiner. Men min kropp kände inte så. Jag kom liksom i kontakt med något väldigt primalt där ett tag. Som djuret i fällan. Det var en hemsk känsla att vara fast i den skärselden med sig själv. Att veta att mina värkar inte tar mig närmare bebisen, bara närmare utmattningen. Då var profylax, dykövningar och studs på bollen inte mycket värda och jag är väldigt tacksam att jag fick mina sprutor och tid ensam med maken tills medicinerna tog slut och det blev dags att plocka ut pojken (som mådde hur bra som helst, bara 1 minuspoäng för gulhet).

    Men det var då. Det är bara ibland på nätterna jag blir ledsen och ältar förlossningen. Dagarna i bebisbubblan får en att glömma allt som varit jobbigt. Vi är ju så lyckliga som fick gå hem med en sån fin pojke, det får ju inte alla. Jag är så tacksam!

    Friska barn är det viktigaste och jag har inte blivit avskräckt ifrån att skaffa fler barn även om jag får glömma min tanke om pseudotvillingar. Kroppen behöver vila ett år från graviditet efter snitt och dessutom vill jag inte vara höggravid en sommar till, det var ingen höjdare faktiskt.

    Jag brukar se varje höst som en nystart, som det verkliga nyåret, och visst är det starten på ett helt nytt liv för oss nu som småbarnsföräldrar. Babyn påverkar ju alla delar av mitt liv även utanför hemmet; mitt sätt att jobba, träna, göra upp planer… Allt ska omkalibreras!

    Det är spännande tider!

    Tiden går så jättesnabbt nu så den nystarten kommer nog automatiskt. Dagarna rusar fram och det händer så mycket hela tiden. Vilken totalomvändning från tredje trimestern då jag trodde jag skulle bli galen av leda.

    Nu kommer jag förmodligen aldrig att ha tråkigt i mitt liv igen. Och det passar mig alldeles utmärkt.

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Himmelen utan en prick

    Tänk att jag håller ett barn på min arm,
    och ser mig själv i dess blick.
    Och vindarna vandra och solen är varm
    och himmelen utan en prick.

    31.7.2019, kl. 17.46.

    Onsdag, för en vecka sedan, kom vår son till världen.
    Gossen höll sin mamma på sträckbänken en hel vecka över den beräknade tiden.
    Sedan kämpade vi på i 3 långa dygn innan han slutligen kom ut på operationsbordet med ett gurglande läte.

    Han föddes i vidöppen bjudning med akut kejsarsnitt.
    Det kändes som för evigt; men slutstriden tog bara 12 minuter.

    Finns så mycket att skriva om detta samtidigt som det inte finns så mycket ord.
    I alla fall inte ännu.

    Itsenäinen poika, konstaterade läkaren.

    Ni vet var ni läste om denna bestämda typ först!

    Headstrong eller ej – för mig är han ”min lilla groda” och vi är så vansinnigt förälskade i honom.

    Vi hörs snart igen när jag återhämtat mig och njutit klart av bebisbubblan.

    Kram.

     

     

  • Dagbok,  Föräldraskap

    Den här bloggens framtid

    Att få barn är livsomvälvande. Hur dagarna kommer att bli för mig framöver kan jag bara fantisera om – men det hindrar inte mig från att dra upp linjer i sanden och planera höstens projekt.

    I skrivande stund har jag inget bättre för mig heller. Bara väntar och väntar på ”det nya livet” som jag både får varningar och avundsamhet för.
    Kommer att bli en så fin tid! Myyys!
    Ni ska veta det här – bebistiden kommer att bli en chock för er!
    Förresten, sjukt konstigt att bli ”varnad” för bebistiden – alltså mitt eget barn. Haha. Det lilla ”monstret”. Jag tror jag kan hantera honom (och det är inte heller så att jag kan ångra mig nu heller, men tack).

    Nåja, tillbaka till planerna.

    Ett av de största projekten under hösten/vintern är mitt bloggande som verkligen ska få ta mer plats nu under mammaledigheten.

     

    Mitt liv får ett nytt innehåll – ska bloggen få det också?
    Hur tänker jag kring exponering av mitt barn i sociala medier?
    Vad är mitt mål med bloggen; med andra ord vad ska det leda till?

    Jag tänker ganska mycket på framtiden och i vilken riktning jag vill styra det här ”skeppet”.

    Det är så viktigt att våga sätta kursen mot ett mål, ha en vision och tänka långsiktigt. Jag tänker inte för ”allmän pepp och drömmande” nu utan för de dagar när vågorna kommer och man börjar tvivla eller hemska tanke – sluta bry sig. Ge upp. Då måste man ha något att hålla fast vid så man inte sviker sig själv och allt man jobbat för.

    Jag tror många som ger upp sina drömmar, med bloggar som exempel, tänker så här:
    Äh, bloggar är döda ändå. Vem bryr sig om vad jag skriver? Det tar bara värdefull tid. Det tar mer än vad det ger. Det var en gammal dröm som inte lockar längre. 

    Men så finns det någon som tänker alla de här tankarna – men ändå fortsätter.
    Och den personen vinner.
    Alla gånger.

    Jag tänker att den personen är jag.
    Här kommer mina planer för bloggandet i höst.

     

    Drömmen om att driva en receptsajt

    Minns ni när jag skrev hur glad jag var över att jag kommit över domänen bakaglutenfritt.se? Nå, i höst tänker jag att jag ska börja utveckla den idén och börja planera en separat receptsajt som handlar om glutenfri bakning. Det innebär i praktiken att alla mina bakningsrecept kommer att styras dit i sakta mak. I början kommer jag att se på sidan som en kompletterande databas; men i framtiden hoppas jag att jag ska kunna driva sajten som ett arbete och som chefredaktör.

    Men det är långt dit, såklart.

    Än så länge har jag bara sökt upp ett wordpresstema som jag tycker passar min vision för sidan. Ta gärna en titt. 

     

    Det personliga bloggandet får mer utrymme

    I takt med att mina bakningsrecept får ett nytt (och ganska anonymt) hem blir min egen blogg en fristad för mina egna funderingar och personliga projekt. Visst kommer det att märkas att jag bakar mycket – men som exempel: Säg att vi har dop och jag berättar om dagen med lite bilder och text. Jag visar att jag har bakat en tårta och berättar litet om den. Själva receptet får man dock söka upp på bakaglutenfritt.se där tårtan presenteras utan omsvep som en glutenfri doptårta utan personlig koppling till mig. Förstår ni hur jag menar?

    Den tanken stöder också min tanke om att utveckla mitt fotograferande. Jag skulle vilja fotografera mycket mer och visa mina bilder här på bloggen. Låta bilder tala mer. Jag tror att familjelivet kommer att öppna upp för fotomöjligheter för mig. Älskar ju att fotografera barn, till exempel.

    Vilket för mig in på nästa punkt; barnets exponering och bloggens innehåll.

     

    Jag är mamma – men ingen mammabloggare

    Nej, det blir ingen baby take over här på bloggen och det blir heller ingen mammabloggare av mig. Ni kommer inte att få läsa långa och detaljerade romaner om barnets alla utvecklingsfaser och våra vardagsbestyr i detalj. Det är inte babyns blogg. Jag är mamma för honom – inte för er. Självfallet kommer även jag att vilja dokumentera varje litet framsteg som babyn gör men då är det faktiskt mitt publicistiska ansvar att plita ner den rapporten i ”mitt första år”-boken och inte i sociala medier. Jag kan skriva mera övergripande inlägg här. Hur det känns för mig. Vart livet tar oss.

    Min bloggstil fortsätter med andra ord som förut. Samlade tankar och funderingar, projekt och planer. Problem och lösningar. Jag kommer fortsättningsvis att vara JAG med den twisten att jag blivit förälder. Inte kommer jag gömma undan min unge eller blurra hans ansikte – men ni kommer inte att se mitt barn i fem olika vinklar på en filt på golvet heller, flera gånger i veckan. För då har jag ju helt tappat greppet om vad som är intressant! Läser själv inte mammabloggar eftersom jag upplever texterna som antingen för präktiga, för självklara, för upprepande eller för gnälliga. Jag vill tro att jag kan leverera bättre än så. Jag vill ha något mer nyanserat för er att läsa. Inte vad jag gjort på en dag utan vad jag tänker, vad som skaver, vad som kokar, vad som känns.

     

    Ingen glansbild – men jag kommer att behöva vara extra selektiv

    När barnet blir lite äldre tänker jag att han gärna får vara min sidekick i mina produktioner, om han vill. Jag tycker att det är viktigt att barnen får vara delaktiga i de vuxnas liv och leverne. De ska själva bli vuxna en dag och det här med matföretagande är ju mammas jobb och intresse! Det vore ju himla gulligt med en hjälpande hand i mina matlagningsfilmer! Men det är ju en helt annan typ av exponering än om jag skulle göra reality show av honom och berätta om alla hans wc-bestyr, koppor och raseriutbrott i sociala medier. Som så många gör! Blir redan så illa berörd av sådant att jag inte ens klarar av att vara med i föräldragrupper på facebook. Det är för mycket osakligheter och over sharing som är totalt onödig. För att inte nämna problemet med läsförståelsen. Du kan fråga om produkt X och Y – vilken är bättre? och få svaret – ”jag tyckte inte att något sådant behövdes och jag gjorde så här och så här”. Tack, nu vet vi.

    Mammagrupperna gör mig folkskygg på riktigt. Kanske är det också andra mammor som skrämmer mig mest med föräldraskapet? Har ju redan fått min beskärda del av konstiga kommentarer som gravid. Ibland gapar jag över hur gränslösa folk kan vara. Jag kommer nog att välja mycket noggrant vad jag förmedlar framöver, det är ett som är säkert… Och gör jag det ska det vara IRL, förtroligt mammor emellan.

    Förstå mig rätt. Jag vill inte sälla mig till dem som förmedlar en glansbild av hur livet med småbarn är och bidra till någon sorts hets – men ändå. Vad hände med god smak? Jag blir så konfunderad på mammor som är så noga med sina selfies med rätt filter och moderiktiga kläder men ungarna visar man gärna upp från värsta tänkbara vinkel i tid och otid. Varför? Och vem ger en rätten?

    Alla föräldrar måste dra sina linjer i sanden – och jag har gjort upp mina nu.

     

     

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Mompreneur?

    Godmorgon världen. Jag har än så länge haft den stora lyckan av att sova gott under graviditeten (läs; klubbad säl) men nu börjar jag vakna allt tidigare. Det gör egentligen inget för jag känner mig utvilad, men jag vaknar till ryggvärk och lite småkrämpor och det är väl inte det trevligaste sättet att starta en dag på. Jag har därför växlat i humör hela morgonen och behöver skriva av mig.

    Jag hade världens ”entreprenörs high” igår kväll såhär efter boksläppet. Jag är så glad att ha kommit över den här tröskeln och nått mitt första säljmål.

    Nu är jag precis där jag vill vara med företaget före min föräldraledighet – med en passiv inkomst att underhålla. Det där som jag tjatat om så länge; gör pengar när du sover. Nu får jag leva som jag lär och landa i det på riktigt. Jag vill inte vara en sån där som bara snackar. Allt låter så bra, ni vet, men i handling händer inget. Jag vill vara på riktigt. Ingen fasad. Inga konstigheter.

    Okej, så jag skrev redan att jag inte vaknat på rätt ”sida” idag sådär rent kroppsligt, men det goa mentala ruset från igår kom snabbt tillbaka! Skönt, det var inte bara en tillfällighet (man vet ju aldrig var man har sig själv på riktigt med dessa hormonpåslag).

    Höll ett passionerat föredrag om passiv inkomst åt maken vid frukostbordet. Han lyssnade tålmodigt. Han är inte typen som tar ut någon seger i förskott och brukar inte liva upp sådär som jag  kan ”av bara tanken”. Ingenjören.
    Men när jag börjar bryta ned saker och ting i siffror väcks glöden. Siffror ljuger som ni vet aldrig och om summan är plus så är det är en trygg plats att gå igång på. Jag ska presentera lite uträkningar ikväll så får jag nog med honom på min entreprenörs high.

    Det är lustigt det här hur vi fungerar, jag och han. Det blir så tydligt efter 13 år.

    Bara en sådan grej när jag i förra veckan bakade ett proteinbröd och ville räkna ut hur proteinrikt det faktiskt var. Jonas började lägga sig i jättemycket och jag fattade inte varför? Jag ville ju bara få reda på värdet ”på högt” för att kunna jämföra mitt bröd med andra proteinbröd. Kan jag kalla det proteinbröd, liksom? Han däremot ville jag skulle räkna ut EXAKT och på ett HELT ANNAT SÄTT och började ”ifrågasätta” mina uträkningar.

    Först trodde jag att han bara ville klyva hårstrån med mig (det händer, gaaah), men när jag då frustrerat kontrade med mitt vanliga; ”nämen-varför-hakar-du-upp-dig-så-hårt-på-detta-du-fattar-ingenting-det-spelar-ingen-roll-du-sabbar-min-vibe” så stannade han plötsligt upp och sa tyst och sansat;

    Jag tycker bara att det är så intressant.

    Då smälter mitt hjärta och jag förstår.
    Han är ett så fint komplement till mig. Vi lär oss så mycket av varandra.

    Men nu blev det här inlägget lite puttinuttigt.

    Det var inte alls min intention.

    Egentligen ville jag skriva om vad som hände efter att Jonas åkt till jobbet.

    Jag satt och drack upp resterna av min heliga morgonkaffe (jag dricker 1 mugg kaffe om dagen som gravid – so; sue me) samtidigt som jag underhöll mig själv med att scrolla runt på instagram. Av någon förunderlig anledning hamnade jag in på profil av en ung tjej med entreprenörsdrömmar. Jag slås av hur bombsäkert allt är. Inläggen präglas av intetsägande texter om hennes fantastiska liv som entreprenör och hon uppmanar andra att ta kontakt med henne ifall de också vill leva ett likadant liv som henne. Jag blev självklart intresserad och började gräva lite mer. Hamnade därefter i ett TRÄSK av 21-åringar som driver online businessar och som titulerar sig själva som business coacher. Det står aldrig vad denna business ÄR för något och det finns ingen adress till denna otroliga onlinegrej. Jag misstänker att det handlar om någon typ av network marketing (örk).

    Några av dessa är också, enligt sina profiler, MUMPRENEURS.

    Alltså, jag ville kräkas upp hela frukosten. Blir så sjukt provocerad av detta fenomen. Jag blir nervös och det kliar i hela kroppen!

    Vad är det här för sjukt ideal som unga tjejer försöker leva upp till, affärsrådgivare, ljusår innan de ens är förtjänta av titeln? Innan de ens har en business på riktigt? Eller såklart, businessen är att ha en business och värva andra tjejer som vill ha en business om att ha en business. Så skruvat.

    Det är en sak att vilja bli någonting här i världen – det finns en hälsosam strävan i det. Jag uppmuntrar det. Men det här expresståget till rikedom och lycka som entreprenör tar ju ”fake it til you make it” till en helt ny nivå. Att spotta ut superlativ och ordbajsa ut fluffiga enhörningar bygger bara en jättemur av falska förhoppningar. Vill man faktiskt ha det? En falsk självbild? jag skulle tappa fotfästet helt. Inte undra på att psykisk ohälsa frodas på instagram.

    Det är illa nog att dessa tjejer (och killar) sprider ett falskt ideal som hetsar andra att gå i samma riktning (blinda leder blinda) – ännu värre är det att de lurar sig själva. Det gör så ont i mig att tänka på. Jag kan bara se det brutala uppvaknande som kommer att möta dem i det verkliga livet utanför instagram, och hur ont det kommer att göra. Verkligheten skiter i din instagramprofil, tyvärr. Det är bara en fin broschyr.

    Till nästa hemska tanke – är jag nu en blivande mompreneur? Uäääk! Jag sönderfaller i atomer av ångest! Vad i hela fridens namn är en mompreneur??!! Mitt företagsliv – blod, svett och tårar, en jäkla catchphrase på instagram? En het trend?

    Jag var tvungen att slå upp det på wiki.

    Mompreneur is a neologism defined as a female business owner who is actively balancing the role of mom and the role of entrepreneur.

    The term has a dedicated section on Entrepreneur magazine’s website. There is also a Canadian magazine devoted to the topic, The MOMpreneur Magazine. A 2011 MSNBC article declared the rise of the mompreneur to be a hot trend in the small business sector.

    Investopedia adds that ”mompreneurs are a relatively new trend in entrepreneurship, and have come to increase prominence in the internet age, with the internet allowing entrepreneurs to sell products out of the home rather than relying on foot traffic to brick-and-mortar business.

    U.S. News & World Report tries to dispel the myths about the mompreneur movement, including the belief that an innovative product idea will lead to easy money.

    Jag tror att jag fick en liten existentiell kris här och nu. Å ena sidan har jag sagt (halvt på skämt, halvt på allvar) att jag nu är en professionell hemmafru. Jag började jobba hemifrån som företagare på heltid. Å andra sidan äcklas jag av att ha fallit i den här uppenbara kvinnofällan ovan.

    Jag är ju litet av en mini-Martha Stewart och hela min business bygger ju på att jag är någon sorts domestic goodess då jag jobbar med mat och livsstil främst. Men det är ju mitt yrke, liksom. Jag tycker att det är smart och vettigt och definitivt mycket bekvämare att kocka hemma än på en restaurang för en pissig lön och obekväma arbetstider.
    Jag har också mitt första barn på väg och jag är mer än nöjd med hur jag ställt det hela för mig själv. Jag får mycket tid med mitt barn utan att behöva ge upp min karriär för det och det är jag ju jättestolt över att ha fått till. Han kan till och med hjälpa mig när han blir lite större!

    OCH NU LÅTER JAG PRECIS SOM DE HÄR TJEJERNA PÅ INSTAGRAM.

    Jag älskar att jag kan ha det så här bra och jag vill gärna inspirera andra, mammor som pappor, att ta makten över sina liv, lura systemet och kliva av ekorrhjulet om de kan.

    Men inte fasen vill jag vara en mumpreneur!
    Jag är en entreprenör. Jag är också (snart) förälder. Varken mer eller mindre.

    Det är tufft att vara kvinna. Man kan inte göra rätt.
    Jag måste bara göra det som jag tycker funkar för oss, vår familj. Jag måste hålla fast vid att detta var min målsättning från början och att jag banne mig kom hit och det tog tid. Jag offrade mycket på vägen.

    När träffade ni senast en äkta, inspirerande dadpreneur? Ja. Ni hör ju hör löjligt det låter.

    När träffade ni senaste en business coach vars enda business på CV:t är att vara – en business coach. Tja. Det är väl mer eller mindre dagligen?

    Ska man ta råd av en sådan person? Jag själv vågar knappt påstå att jag förstår mig på företagande och jag är ändå utbildare inom entreprenörskap. Jag kan bara berätta vad jag själv kommit fram till genom personliga exempel och visa var information finns att hämta. Hur det hela är uppbyggt. Skapa diskussion i mina grupper.

    Vad hänvisar en business coach utan egen företagarerfarenhet till?

    Andras erfarenheter.

    Jag skulle inte betala för det, men många gör det.

    Tale as old as time – Drömmar säljer. Men våga ifrågasätta de här luftslotten. Kräv siffror och bevis. Syna vad folk säger och fråga vad de har för erfarenhet som backar upp dem. Du behöver inte vara otrevlig. Om det är på riktigt har man inga problem att visa bokföringen eller CV:t. Det är egentligen ganska konstigt att man måste fråga rakt ut.

    MEN DUUU DÅÅ? Kanske du tänker.

    Ja. Jag ska snart gå igenom mitt eget bokslut och det kommer rapport här på bloggen som vanligt.

    Mitt kommande föräldraskap i kombination med mitt företagande kanske jag inte är lika bekväm med att redovisa i detalj, men jag kommer antagligen att skriva om det nu och då. Man får väl ta en dag i taget? Någon bättre plan än så kan man knappast ha i mitt läge.

     

    Tack för att ni orkade läsa mina funderingar! Väcker det här några tankar hos er? Skriv gärna vad ni tycker om de här fenomenen jag nuddat vid. Något speciellt som kryper i er? Jag kan ju inte vara ensam om att tänka så här, eller?

    Hoppas ni alla får en härlig, vettig och realistiskt underbar onsdag! Det är ni värda.

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Hur blir jag som förälder?

    Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

    Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet ”den coola föräldern”.
    Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

    Eller vad tror ni?

     

    Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

    Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

    Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
    Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

    Tycker ni det stämmer in på mig?

     

    Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

    Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

     

    Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

    Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

    Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

    Så får det ALDRIG bli för oss.

    Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får ”mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

    Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
    Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

     

    En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker ”keep it real” redan från början.

    Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
    Vah, vad säger du?
    Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

    Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

     

     

    Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

    Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
    Och det är good enough.

    Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
    Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

    Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

    Hur tänker ni?