fbpx
  • Dagbok,  Företagande & karriär

    Följ mig

    Idag ser jag över mina SoMe-kanaler och kollar att all info är up do date. Jag tänkte nu lista dem alla i prioriteringsordning.

    De kanaler jag satsar mest tid på att uppdatera och analysera kommer högst upp i listan tillsammans med en motivering! Förutom att du som läser kanske hittar ett bekvämt sätt att följa mitt innehåll här så får jag också en chans att dela med mig av hur jag tänker.

     

    Det här är min älsklingsbebis och favorithobby just nu - mitt pinterestkonto! Här delar jag främst mina egna recept men sparar också andras idéer som jag gillar.

    Jag håller på och lär mig ett program nu som automatiserar och schemalägger mitt pinnande och lyfter upp mitt innehåll på rätt tidpunkt, för rätt målgrupp. Det är faktiskt ganska spännande att sitta och pyssla med! Jag lär mig jättemycket om att driva trafik. Perfekt sysselsättning nu under mammaledigheten, eller hur? Mitt mål är att alla mina recept ska finnas på pinterest före årsskiftet. 

    Min facebooksida för denna blogg . "Malins driftigheter" ser jag som navet i min facebook-aktivitet. Tyvärr startade jag denna sida allt för sent och jag märker hur svårt det är att få följare hit. Men jag kämpar på! Här delar jag alla dagboksinlägg och bloggartiklar jag skriver - försöker alltså hålla den här sidan personlig.

    Betydligt bättre följarmässigt går det för min fb-sida Malins mat. En av mina första sidor som hängt med länge. Här lägger jag endast upp matrecept numera - och det är ju inte så hemskt ofta. Men alla som följer min personliga sida får mina matrecept i sin feed - så det räcker faktiskt att bara följa Malins driftigheter

    Med risk för att förvirra er riktigt ordentligt nu - men jag har faktiskt ännu en aktiv fb-sida under brandet bakaglutenfritt.se . En domän som jag säkrade för en tid sedan. Tanken är att nischa mina glutenfria bakningsrecept till ett eget brand som inte är så värst personifierat utåt. Till min personliga blogg hamnar besökarna oavsett så det är inget problem. Men för marknadsföringens skull är det intressant att ha något generellt på gång.

    Förut kallade jag allt "Malins" men det kräver ju att mitt eget personliga brand ska vara så himla starkt! Jag tror det är enklare att få träffar på google och bredda min publik genom att framhäva innehållet före personen bakom. Likadant tänker jag med min nya e-bok som jag kommer att kalla "Lyckas med glutenfritt bröd" istället för "Malins glutenfria bröd". 

    Mitt instagrammande följer samma principer som mitt facebookande. Mitt huvudfokus är mitt personliga konto där jag delar med mig av snapshots från mitt liv.

    Nyligen hade jag en stark microblogg-period i instastorys men det går i perioder för mig. Vi får se hur det känns sen när bebis kommer. Vill tro att jag inte ska spamma ihjäl folk med bilder på barnet - men å andra sidan har jag sett hur det gått för andra bloggare som sagt samma sak före mig. Det är svårt att hejda sig! Inte för att jag tycker det är något fel på det alls - mera bebisar på instagram! Men måtta med allt. Jag vill hålla bevara fokus på mina projekt och tankar. Påminn mig sen när det spårar ur... 

    Utöver mitt personliga konto administrerar jag två andra konton - ett för mat, ett för glutenfri bakning. Båda är nya konton vilket kanske syns på antalet följare. Men jag känner ingen stress kring det utan jag fortsätter uppdatera dem systematiskt med intressant innehåll. Jag litar på att de kommer att växa med tiden bara jag håller mig till min strategi.

    Den goda glutenfria maten

    Baka glutenfritt.se

    Följ mig per e-post

    Jag är en stor vän av e-postutskick och skulle gärna satsa lite mer på det framöver. Nyhetsbrev till exempel. Men det är ännu under utveckling.

    Det fina med e-post-aviseringar och nyhetsbrev är att du inte behöver vara aktiv i sociala medier för att följa mig och få nyheter kring min blogg.

    I den perfekta världen skulle min e-postlista vara den största inkastaren till min blogg! Men så är det inte idag.

    Om du ändå vill hoppa på the "old school train" (gör det gör det) så kan du joina mitt lilla gäng här som prenumererar på mina inlägg. Du får då ett e-postmeddelande genast jag skrivit ett nytt inlägg. På så sätt slipper du kika in stup i kvarten för att kolla läget. 

    Prenumerera på bloggen via epost

    Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör som 5 andra, prenumerera du med.

    Hur följer du mig? Ge gärna feedback på mitt system och vad som är bekvämast för dig.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar: fokuserad eller avtrubbad?

    Det är fredag igen och jag får se tillbaka på en hyfsat produktiv arbetsvecka, ändå. Trots mitt ehrm; tillstånd. Arbetet med boken har fått ny fart och nu känns det nog som att den kommer att bli klar med god marginal före 18.6 – då jag går på mammaledigt så där officiellt.

    Jag har varit på möten och satt sista handen vid två olika frilansjobb, ett copywritinguppdrag och ett receptjobb. Känns skönt att ha levererat!
    Ett litet bakslag hade jag i mitten av veckan när jag fick veta att ett litet konsultarbete jag gjort kring sociala medier inte kommer att generera något arvode alls. Det hade inte ens slagit dem att jag skulle vilja ha betalt för att agera bollplank med dem. Det irriterar ihjäl mig att alla där i rummet hade timlön för att sitta där – förutom jag. Jag hade dessutom nöjt mig med så himla litet. Det är ju principen det handlar om.

    Jag känner mig som en girig liten snorunge för tillfället, som hade förväntat mig något tillbaka. Bah. Dålig feelis nu.

    När det gäller samarbetspartners som jag är van att arbeta med så brukar jag inte börja förhandla om något arvode före jag börjar spåna idéer och lösa folks problem. Tänker, att det är väl vanligt mötesarvode som gäller för en sån här sak. Vi tar det sen. Men nu gick jag bet, alltså och jag är sjukt omotiverad att fortsätta engagera mig i saken.
    På det stora hela så är det en jätteliten grej och det är absolut mitt eget fel att jag inte förhandlade innan. Det är dessutom fråga om småpengar. Vad som nu gjorde litet ont är väl vad detta signalerar; att det jag håller på med inte är värt så mycket för dem. Må vara att jag nu då styrde upp hela åtagandet, kom på ett koncept att följa och gav dem en handlingsplan framåt. Jag måste släppa idén och sluta tänka på den. Det finns folk som har betalt för att göra det (och det är inte jag). Finns inte heller någon personlig vinning för mig som skulle “ge” mig något annat värde för mödan.

    Det är alltid jobbigt att behöva ta av sig sina rosa glasögon och se saker för vad de är.

    När det gäller min graviditet har jag också hamnat i ett underligt mentalt tillstånd där jag har svårt att känna förväntan. Menar absolut inte att jag är negativ till det som komma skall, bara att jag är nollställd! Kan inte se framåt alls. Inte känna den där otroliga mamma-lyckan i förväg.

    Men jag väntar på den.

    Jag minns för ett år sedan hur hett jag längtade efter barn och vad spännande det kändes att sätta igång hela babyfabriken. Nu när det börjar bli på riktigt så har de förväntningarna ebbat ut till nästan ingenting. Det är som att någon lagt upp en tjock ridå för mina ögon. Jag kan inte nå de där känslorna och pirrigheten som alla pratar om.

    Kan inte föreställa mig något som jag aldrig varit med om.
    Kan inte känna vad jag aldrig känt förut. Är det så konstigt, egentligen?

    Det är ett nytt kapitel på kommande. jag har startat något nytt och utgången är än så länge i dunkel. En total överraskning.
    Kanske är det inte så dumt att göra den här övergången utan rosa solbrillor, ändå. Jag tror jag kan hantera förlossningen bäst så, med vidöppna ögon. Jag är inställd på en mental och fysisk utmaning som förhoppningsvis slutar lyckligt. Jag litar på att den där ridån kommer att falla till slut och kanske avslöja något alldeles fantastiskt för mig. Det här lilla livet som växt bakom kulisserna så länge. Men just nu kan jag inte tänka mig in i det.

    Jag är definitivt en känslomänniska till vardags – men när det verkligen gäller är jag rationell och fokuserad. Det betyder säkert att jag njuter mindre av livet än många andra, men jag vet också att jag klarar mig. Alltid.

    Ha en fin helg!

  • Dagbok

    Fort Knox

    Ni som känner mig det minsta vet att jag sätter mycket tid på min blogg. MYCKET tid. Det är ju jag, och bara jag som bygger den – och liksom alla mina åtaganden sätter jag stor ära i att hålla mina projekt snygga, proffsiga och värdiga mitt namn. Aldrig har jag ju haft pengar att göra någonting precis så snyggt som jag skulle vilja; men jag har ändå alltid försökt mitt bästa med de resurser jag har. Ni vet det här.

    Jag skulle inte vilja kalla mig själv pedant – men visst har jag perfektionistiska drag i mig. Vilken kreatör med självaktning har inte det?

    Små detaljer kan verkligen gnaga i mig och nästan förlama mig helt. Det är väl främst den jobbiga slarv-skammen som jag vill undvika och jag går definitivt till bisarra ytterligheter för att få frid i sinnet. Spelar roll om det är ett café, en bok, ett arbetsuppdrag, ett bakverk, en butik, en webshop eller blogg. Jag står inte ut med smutsiga skyltfönster, damm på hyllorna, vattendroppar på bestick och glas, en bruten länk på hemsidan. Jag måste åtgärda felet. Genast! Helst innan det uppdagas.

    Jag minns en gång när jag drev webshop som mest och hade glömt att stänga av mobilens ljud till natten. Tidig morgon, kring fyra-fem, vakande jag av att jag fick ett meddelande från en kund som försökte göra en beställning men hade stött på motstånd. Antagligen en skiftesarbetare, med tanke på klockslaget. Minns inte vad problemet gällde – bara att jag genast steg upp trots Jonas protester. Gick till datorn, hittade problemet och åtgärdade det. Jag kunde bara inte sova med tanken på att det är någon bugg på min hemsida. Att jag gjort någon besviken. Satt käppar i hjulet för en transaktion – hela poängen med projektet.

    Det blev ändå ingen order från kunden, minns jag. Trots besväret. Men jag kunde i alla fall somna om efteråt.

    På sistone har jag fått klagomål på att min blogg är infekterad med virus. Att när man klickar på mina länkar skickas man vidare till en spamsite. Och Gud, vad detta stört mig. Jag känner mig otillräknelig och det står jag inte ut med.

    Extra jobbigt blir det om någon skriver ut detta som en öppen kommentar på fb. Det känns ungefär, kan jag tänka mig, som att pissa på sig på öppet torg och att någon då, litet ofint, skriker ut det med megafon. Kan ju dock hända att jag bara spillt ett glas vatten över mig?

    Spelar roll vad som egentligen hänt, pinsamt är det ändå.

    Jag brukar skicka privat meddelande, med skärmdump, om jag upptäcker något skumt på någons hemsida. Detta är då riktat mot teknikern som gjort hemsidan, inte åt bloggaren själv. Jag försöker ge förslag på åtgärder på sajten som kunde hjälpa. Tycker på riktigt synd om folk som köper hemsidor som visar sig vara helt oskyddade från spam, därför vill jag säga något.

    Men jag har som sagt byggt min sajt själv och kan inte skylla på någon annan. Jag måste ha koll och har höga krav på mig själv. Detta är också anledningen till att jag tackar nej till att bygga hemsidor åt andra – jag känner att jag skulle behöva vara it-ingenjör för att ta det ansvaret. Men så finns det vanliga lekmän då som utan betänkligheter gör detta till sin business utan minsta lilla utbildning. Det ifrågasätter jag skarpt.

    Men nu när jag berättat om webshop-incidenten, vad tror ni händer med mig när någon påstår att min blogg-baby beter sig illa? Jag springer självklart med illröda kinder till min dator och börjar jobba för högtryck för att komma till bukt med fenomenet.

    Man får ingen kontakt med mig. Jag vill inte bli störd. Fort Knox är under attack! Spelar roll att jag har tusentals läsare i veckan och 2 personer har klagat. Två personer är två för mycket.

    Jag går verkligen all in på att försöka hitta var problemet ligger. HUR kan detta stämma? Jag har ju installerat värsta ogenomträngliga fortet på min databas. Jag har inte bara en blöja på mig när jag går på torget, jag har en blöja ovanpå en annan blöja och en blöja på det också. Jag kan inte pissa ner mig.

    Ändå är det en röst i mig som säger att det kan vara mitt fel ändå.
    Bäst att söka igen. Om inte annat för att täppa till detta uppenbarligen kunskapshål i min förståelse för internets skumheter.

    Igår satt jag precis hela kvällen och nystade i detta sattyg efter ännu påminnelse nr 2 från läsare. Googlade, tänkte så det knakade. Vad kan detta bero på? Har det hänt någon förut? Är detta ett fenomen? Hittade inget speciellt på google – bara det faktum att sociala medier fullständigt kryllar av maskar: malware och spam. Man kan nästan utgå ifrån att de flesta har något skit i sin webbläsare någon gång, alltså den applikation som öppnar länkarna du klickar på (rekommendation: ta bort och installera dina appar på nytt med jämna mellanrum).

    Scannade igenom min website för sjuttielfte gången.
    Raderade typ alla appar i min mobil – bara för säkerhets skull.

    Åter igen – jag hittade inga som helst hot i min databas.
    Inga fläckar att putsa (även om jag passade på och vårstädade bland onödiga filer).

    ÅH, FRUSTRATIONEN!

    Till sist bestämde jag mig för att kontakta en expert på området, en mjukvaruarkitekt som dessutom äger webbhotellet jag nyligen flyttat sajten till. Så skönt att inte längre behöva chatta med en indier på andra sidan jordklotet när jag stöter på problem! Personlig service på svenska – it matters.

    Jag bad honom om hjälp att se över mina filer. Kanske är mina rutiner för osofistikerade ändå? Gräver för ytligt?

    I morse fick jag svar och kunde pusta ut.

    Min sajt är skyddad med ett aktivt virusfilter samt brandvägg i WordPress (dessa har jag installerat själv, red anm.). Förutom detta har servern som min sajt ligger på sin egna brandvägg och virusskanner (som inte tillåter filer med virus att sparas). Om sådant skulle dyka upp så skulle min kontaktperson få en varning om detta. Jag hade bett honom att se över mina filer manuellt vilket han gjort utan att finna något fel.

    Malware av den här typen är annars vanligt förekommande. Så här skriver han:
    ” H*n har garanterat ett spamware i sin webbläsare som körs i bakgrunden. Det faktum att det är just din blogg som aktiverar detta beror dock inte på din blogg.

    Dessa spamware gör så att länkar på hemsidor byts ut till något annat och resultatet blir att användaren hamnar på en annan hemsida. H*n kommer säkert till andra skräpsajter också men har bara inte noterat det förutom att h*n visste att h*n borde ha kommit till din blogg, men gjorde inte det. “

    Det här är nu då mitt slutgiltiga svar.

    Jag tänker nu inte lägga mer tid på att diskutera detta. Klart folk får tro vad de vill och ha sina egna teorier om vems fel det är att bloggläsningen här störs av ofrivilliga skjutsar till spamsidor och dylikt. Kanske pissade jag på mig på torget.

    Vad jag däremot vet nu är att JAG åtminstone inte sitter och gissar i soffan längre. Jag har inte bara sett över mitt hus utan också konsulterat professionell expert på området. Jag känner mig nöjd med det – och det strävsamma livet på Fort Knox går vidare.

    Att dessa virus uppdagades och påpekades i just den finlandssvenska bloggare-gruppen som jag nu lämnat är säkert också det, bara en tillfällighet. Eller är det? Det blir så tydligt när man annars är så sparsam med likes och respons på inläggen. Har en bloggare något fel på sin sajt är man nog jättesnabb att påpeka det! 

    Men jag överreagerar säkert…

    *Återgår till att polera kanonen*.

  • Dagbok

    Underbara Claras måndagslista

    Idag låter jag mig inspireras av Underbara Clara och fyller i hennes måndagslista. Den var riktigt kul att fylla i – även om den fick mig att hetta till på slutet. Hehe. Men det är ju det som är så härligt med Claras blogg – hon vågar ryta till ibland. Mixen av mjukt och hårt är kanske det bästa med hennes blogg, enligt mig.

    Nåväl. Här kommer Underbara Malins (?) måndagslista.

    Svenskans fulaste ord: “Slippa”. Jag undviker detta ord främst för att det är en no go zone för mig som finlandssvensk. Det blir så lätt fel, liksom ordet “lämna”. Jag hatar ord som jag som finlandssvensk kan gå bet på när jag skriver ren text. Som ett practical joke! Haahaa – sådär kan du inte skriva (även om alla pratar så). Visste du inte det? Piiinsaaaamt!
    Å andra sidan låter “hon fick lämna” helt ofullständigt och pubertalt i mina öron även om det är korrekt. Hursomhelst. Jag skriver alltid runt dessa två ord. Men på senare tid har jag även börjat hata att läsa dem i andras texter! Speciellt slipper. Låter så fult. Extra fult som finlandism – jag slapp in till utbildningen. Åh. jag ryser.

    Det står jag fan för: Rätten att få vara ologisk ibland. Komplex och svårtolkad!

    Snyggaste jag vet: Kuba-vintage-pasteller i hög kontrast. Det kan vara min sommarlängtan som talar – men oj vad jag kom på mig själv häromdagen att längta efter mer färg i livet!
    Det var på första maj-paraden här i stan som längtan slog till på allvar – då veteranbilarna med sina vackra retrofärger åkte i parad genom den gråa, kyliga, regntunga staden.

    Mmm…

    Jag skulle vilja inreda ett helt hem i den färgskalan. Turkos, blågrå, havsblå, gröngrå, beige, rosa, klargul… Citrus! Retroskyltar! Granit! Slitna träväggar med flagnande färger!

    Terapi för själen.

    Då går jag och gömmer mig: På seminarier, kurser och liknande när det drar ihop sig till “kreativ lekstund”, eller annat krystat grupparbete med främlingar. Det tar så mycket energi av mig. Jag har alltid föredragit att bara sitta och lyssna, betrakta och lära i skolan. Testa själv och sätta igång med uppgifterna. Inget har förändrats sedan dess. Då är jag alltså rätt extrovert av mig men samtidigt vill jag tänka själv och inte alltid vara den drivande personen. Vilket jag blir i grupp, hur jag än försöker ligga lågt. Jobbigt.

    Kommer jag aldrig ihåg: Vad folk heter. Jag sparar på personliga koncept, men inga namn. Jättepinsamt. Jag är dessutom livrädd för att säga fel och låter andra hjälpa mig istället. Jag får hålla på och säga så här “Åh, men han som gjorde det och det och är känd för det och det… med hatten… ! Honom borde vi kontakta! Kulturkillen! Som bor där! Gift med skådespelaren! Vet ni? Han har ett instagramkonto! Det börjar på F…”

    Ni hör ju, det är ju precis som när man spelar det där klassiska förklaringsspelet…

    Ja, vad heter det nu igen? 

    Finaste komplimangen jag fått senaste tiden: Min make är bra på att ge mig komplimanger. Säger att jag är vacker och smart.
    Men bortsett från honom så blev jag väldigt glad när flertalet läsare skickade nu i veckan att jag skriver bra. Ja, och så var det ju den där dagen för inte så länge sedan när en följare blev helt paff av vetskapen att jag är 30 år. Jag har då bevarats väl! #babyface . Det har jag tänkt på litet. Jag tror att en stor orsak till min ganska “unga reflektion” tror jag är att jag är en sådan inomhuskatt! Alltså, att jag fått mycket mindre solljus än genomsnittet då jag jobbat typ alla somrar i mitt vuxna liv och inte haft något “liv” utöver det heller. Inte rest. Inte solat.

    Nyaste insikten: Föräldrar lyssnar bara på andra föräldrar. Märker själv hur jag börjar dela in folk i icke-föräldrar och föräldrar. Sjukt! Måste stå emot detta vansinne!

    Snällaste människorna: Våra hyresvärdar! Så tillmötesgående och hyggliga. Stör oss aldrig, gör inga tuffa avtal med oss och höjer inte hyran stup i kvarten som vi är vana vid. Jag sa åt Jonas häromdagen, det är karma för oss efter alla dessa år av ångest med ägarfolk. Nu får vi pusta ut ett tag.

    Roligaste kommentaren jag fått: Kan inte komma på något speciellt men jag tycker att det överlag är mycket komiskt att diskutera Jonas “sympatimage” som han fått. Fniss!
    Han går an hela tiden om att inga kläder passar på honom nu. Men jag tänker – är det inte en ganska typisk manlig reaktion under graviditeten att bli lite fetare? Jag tycker bara det är gulligt! Haha! Han som var så smal och trimmad på bröllopet får skaffa nya kläder nu – eller hårdträna. Problemet är bara att han har en knäskada som gör att han inte kan springa som förr.

    Det fick mig senast att gråta: Äh, jag gråter för allt just nu. Speciellt musik som får mig att tänka på babyn och i synnerhet de sånger som jag har tänkt sjunga för honom. Som den här då! Grät precis igen när jag bäddade in den här! Hu hu…

    Sjukaste jag läst: Finns så mycket att reagera på men själv blev jag ganska bestört av nyheten att det svenskspråkiga öppna dagiset här i stan läggs ner. Staden ska spara pengar. Jag kan förstå att i spartider måste tuffa beslut tas, att man får gripa efter halmstrån och att man självklart prioriterar primära dagvården framför den öppna. Vad jag har svårare att förstå är hur stadens ekonomi kan tillåtas bli så dålig överhuvudtaget? Att det går så långt att sparåtgärderna måste gå ut över stadens svenskspråkiga barn och föräldrar? Ett sådant hål i kassan grävs knappast över en natt och det är skamligt att småbarnen ska vara med och betala den fakturan.

    Vi har inga nära bekanta med småbarn att hälsa på och leka med så vi får väl helt enkelt hoppas på napp i parken i höst. Hur pedagogiskt är nu det på en skala? Kanske det kan ordnas en kurs i praktisk finska för föräldrar och babysar så vi får bättre förutsättningar att leva på samma villkor som de finskspråkiga? Sandlåde-konversationer på finska? Fixar ni broschyr? Jag bara spånar idéer nu.
    Man får komma ihåg att vi svenskspråkiga inte är några andra klassens medborgare som finns här på nåder. Vi har alltid funnits här och byggt den här staden – i generationers generationer! Det är ju vår stad lika mycket som de finskspråkigas. Varför känns det inte så längre?

  • Åsikt,  Dagbok

    Veckans funderingar: om att vara admin över sitt liv

    Thank god It’s Friday! Jag vaknar kl 05 i morse av oväsen i hallen. Postluckan drämmer till några gånger. Öh… vi har fått brev! Min första tanke är att det är en lapp från remontkillarna. Vi väntar ännu på att de ska komma och byta vårt sovrumsfönster som tyvärr gick sönder när de försökte första gången (därav vår remontlimbo). Jag vill få fönsterbytet överstökat någon gång så vi får inreda sovrummet, skruva ihop barnsängen och få vårt belägrade vardagsrum tillbaka där allt nu ligger på hög och väntar.

    Det mystiska brevet visar sig vara till mig. En förvillad telefonräkning som jag antar att en välvillig granne kommit för att dela ut rätt – osis bara att hen börjar jobba så tidigt och dessutom är så osmidig som postiljon! Teori 2: Postiljonen är en av husets morgonpigga pensionärer som beklagligt nog inte är lika pigg i sin koordination och därför får famla med luckan för att få in brevet. Det skulle förklara både tidpunkt och oväsen.

    Nåväl. Även lille spark tycks vara en vän av uttrycket “morgonstund har guld i mund” så jag kan inte somna om. Läser tidningen på mobilen. Någon gång efter kl 6 börjar jag kliva upp och göra frukost till oss. Maken kommer så småningom och joinar mig och det tycker han är en fin, ny rutin att ha – morgonsällskap! Jag funderar att det nog kommer att bli så här sen; att jag och lillen vaknar först om morgnarna, gör vad vi gör, och när klockan närmar sig 6.30 kommer vi och väcker honom också.

    “Det tar jag nog tusen gånger om mot en alarmklocka” säger han.

    Så fint. 

    Det känns skönt att vara uppe tidigt, ändå. Jag brukade vara en morgonpigg person. Det är något speciellt med tystnaden, att systematiskt väcka allt till liv. Sätta igång. Mycket får man gjort också! Dagens blogginlägg, till exempel, ser ut att vara överstökat redan före kl 10 – det betyder massor av fokuserad tid på mitt bokprojekt senare idag.

    Har faktiskt sett fram emot den här, min fredagsrutin, då jag sammanfattar veckans tankar.

    Idag känner jag att jag vill ta upp det här med mitt bloggande och skrivande som väckt extra mycket uppmärksamhet denna vecka. De flesta tycks fatta poängen med min öppna dagbok, och tycker att mina texter är intressanta. Kanske förstår läsarna inte exakt vad jag försöker få fram alla gånger men det är underhållande att ta del av ändå.  Jag känner mig uppskattad för att jag delar med mig. Folk kan ju take it or leave it, liksom. De flesta kan förstå att jag skriver i dagboksform. Att jag skriver för mig själv men också för någon där ute som kanske känner som jag. Folk förstår att jag inte skriver för att få direkt sympati eller ens för att påverka någon åt något håll – men inte alla.

    Följande stycken är för er som inte fattar.

    Det är så här, att det här är mitt ställe där jag skriver av mig mina tankar för att lätta på trycket och i förlängningen kanske också förstå mig själv bättre. Det är inte meningen att det ska vara så logiskt hela tiden, för livet är inte alltid så greppbart. Själv skriver jag rakt ur mitt liv, precis när det hänt, och i detta livet har jag många roller. Jag är inte bara kvinna, jag är ung kvinna. Jag är företagare, ung sådan men ändå med ganska lång erfarenhet (som många gånger ignoreras). Jag är en handlingskraftig person som vet vad jag vill och jag söker sällan några lösningar, men är ändå öppen för kommentarer. Samtidigt försöker jag öva på min sårbarhet och förväntar mig kanske en viss respekt för att jag faktiskt släpper in er på livet här. Men mest är jag bara en människa som skriver från hjärtat, det som vill komma ut för dagen. Det är varken mer eller mindre.

    Med det sagt – jag sitter inte och tänker att “idag ska jag skriva ur det här perspektivet” utan det är alla perspektiv på en och samma gång. Mitt perspektiv har många filter och ni kan därför inte välja att fokusera på endast ett och kräva en förklaring på det; som gör jag rätt som blivande mor? Ni måste ju räkna in alla de andra perspektiven också som ju spelar roll för mig. Gör jag rätt som blivande mor som också är ung kvinna, företagare, småstadsbo, bloggare, feminist, karriärmänniska o.s.v? Det här är ju inga sakliga insändare jag skriver utan ett ytligt svep över allt som händer i mitt liv. Jag skulle önska att ni såg det här som en lösryckt dagbok och inte som ett hårt och fast personligt ställningstagande varje gång. Är det en människa eller en politiker ni vill följa?

    Den senaste tidens narrativ här på bloggen har i alla fall utspelat sig ungefär så här; 

    1. Känner mig uppgiven inför rådgivningsbesöket eftersom graviditeten känns så tung samtidigt som jag känner på mig att en sjukskrivning inte är lösningen för mig. Försöker samla ny energi i en svag stund.  Skriver ett modfällt inlägg om att jag har en svacka men ändå inte vill ha några lösningar från någon, jag vill bara skriva av mig och kanske få lite pepp att orka kämpa på.
    2. Det går precis som jag trodde på rådgivningen. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Skriver ett bittert inlägg med många kontexter. Alla mina roller har något att säga. Jag är dels ironisk, dels besviken, dels hånskrattar jag åt allt, dels får jag lite ny kämparglöd. Det finns ingen jäkla logik, bara mitt perspektiv.
    3. Bloggen går vidare, tar nya tag och innehållet får en positivare ton igen. Jag går in i min yrkesroll mera och satsar på nya recept och skriver även en bloggartikel om varför bloggandet på egen plattform är så bra. Som att man har 100% kontroll över innehållet. Det slår mig först efteråt att jag borde följa mina egna råd bättre! Kanske börja sanera litet i mitt kommentarsfält, för just nu känns det som att jag inte har kontroll. Om en person inte förstår själv att jag inte är intresserad av exakt gehör på mina dagboksinlägg så har jag ju all rätt att bara radera den. Speciellt när dylika “goda råd” redan har undanbetts.

    Jag har nu befattat mig med en närmast bisarr ordväxling här på bloggen med en anonym person som kallar sig Spunk. De här kommentarerna är fyllda med beska undertoner som jag inte gillar. Det är liksom dödsdömt från början att vi ska nå konsensus. Bara en sådan premiss som att uppge nickname: spunk (som i spunk på mig då antar jag), e-postadress nej@nej.com och dessutom öppna starkt passivt aggressivt med uttrycket “himlar med ögonen” är som att be om dissonans. Allt detta beska är självklart väl invävt i klartext, goda råd och välmening. Spunk är totalt garderad mot mina eventuella invändningar. För hon är inte här för att hjälpa – hon är här för att mästra mig. Men det här är ju skåpmat för mig. Jag talar själv flytande passiv aggressivitet så jag ser igenom det direkt. Är rätt bra på manipulation, faktiskt, men för att citera en scen i Spindelmannen; with great power comes great responsibility. Jag gör med andra ord mitt bästa för att hålla min egen vassa tunga och snabbtänkthet i schack. Använda det för bra saker.

    Låt mig tillägga att jag verkligen hatar denna typ av ranta runt i ringen-diskussioner både på bloggen och i verkliga livet. Det brukar sluta med att jag går och kommer aldrig tillbaka, eftersom jag vet att det är ett nollspel. Jag brukar få glåpord efter mig som säger att jag är konflikträdd. Låt gå för det då. Jag kan i alla falla andas igen och det är så skönt.

    Nåja, så här ser jag igenom dylika attacker. Subtila förvisso – men; “the devil is in the details” som ni vet. Härskartekniken går ut på att måla in motparten i ett hörn genom att argumentera väl i sak, men att se till att leverera budskapet med subtilt översitteri. Mottagaren blir såklart jättepåverkad av den passiva aggressiviteten i diskussionen (som är mera en attack än en diskussion) men kan ju inte heller “få rätt” mot angriparen eftersom hen är så garderad i vad hen säger. Ofta anklagas man med exakt det man tycker att den andra gör, och då blir allt ännu snurrigare. Det kan sluta att man tror man blivit tokig eftersom man får så dubbla budskap hela tiden. Ifrågasätter man allt detta underliggande som personen inte vill låtsas om blir man anklagad för att tolka in för mycket eller vara känslig. Går man iväg är man som sagt konflikträdd. Fortsätter man argumentera tillbaka brukar den som attackerar börja vackla och motsäga sig själv och då kan du, om du har tur, få tyst på personen då du synar hens kort. Men av erfarenhet kan jag säga att det inte är värt det. Bara gå iväg. Det är så himla giftig miljö att vara i.

    Men tillbaka till Spunk. Jag vill ha sista ordet med henne, det är ändå min effing blogg som handlar om MIG. Jag tänker att om man sätter så mycket tid på att kommentera någon annans liv att man återvänder för att skriva ännu mer (det krävs ju ett visst engagemang ändå) så måste man ju ha ett behov av att få trycka ner och/eller känna sig lite viktig och mästrande. Varför skulle man annars göra det? Vad i all sin dar kunde motivera någon till att hålla på så här annat än att få utlopp för något kladdigt i sig? Det är så fegt och löjligt! Brydde man sig på riktigt skulle man väl sända ett mejl eller PM – som många av er gör och det märks att ni verkligen menar väl och gillar min blogg. Allt som sker via PM har jag lite större respekt för, eftersom det är direktkontakt med en riktigt namn. Överlag kommenterar folk kärlek via privata meddelanden och syrligt på bloggen. Resultatet blir dock att endast det skruttiga syns utåt, och även om jag vet att det inte representerar sanningen så kanske andra tror det. Ännu en anledning till att börja sanera bland kommentarer.

     

    Tänk er in i min sits här med spunk. För det första är det så befängt att diskutera sitt liv med en anonym person. Känner jag henne? Vem är hon? Tänk om det är en bekant som jag i min enfald glatt säger “hej” åt på stan ikväll när jag ska handla mitt fredagschips? Hemska tanke.

    Eller är det så att det man säger på internet inte räknas?
    Det är en orättvis fight.
    Jag har alla kort på bordet här på bloggen med bild, namn och en vidöppen dagbok och här sitter jag och käftar med anonyma spunk, liksom. En tråd som hon började, och som jag är så dum att sitta och besvara. Som att hon skulle ha rätt till ett förtydligande från mig. Det här är hon ju medveten om, givetvis, så hon garderar sig med ett “jag vet inte om du behöver förklara det här för mig” samtidigt som hon vill ha just det – en förklaring. Då kan hon ju säga att jag faktiskt inte hade behövt svara om jag inte ville – och vinna den vägen. Snark!
    Avslutningsvis ebbar diskussionen ut i att hon tänker att hon totalt misslyckats med att förstå mig (spelad ödmjukhet), samtidigt som en kontrolläsning från hennes sida nog ändå påvisar att det var jag som inte förstått henne. Tydligen.

    TYDLIGEN! Klassiker.

    Fasen, jag blir irriterad. 

    En debatt som egentligen inte handlar om någonting annat konkret än att få sista ordet. Jag kan inte hitta någon poäng i alla fall, kan ni? Vad handlade det där om egentligen? Ingen aning.

    Frågan kvarstår – hur bemöta dessa personer med detta behov att mästra andra, egentligen? Min make rådde mig att inte kasta ved på brasan och bara låta det vara. Så gör man ju in verkliga livet. Men på bloggen? Jag är ju envåldshärskande admin här. Jag vill ha makten. Jag kan ta den, om jag vill. Jag måste få ha företräde till spydigheten med tanke på min utsatthet – så det rättfärdigar mina blockeringar. Tycker jag. Vem annan ska skydda mig och visa dörren åt folk, om inte jag själv?

    Så härefter tror jag att jag bara helt kallt raderar alla försök till att göra åsiktskloak av min blogg.
    Falskt av mig att radera sånt jag inte gillar här? Nä!
    Det är sunt ledarskap.

    Äh men lite skit måste man väl tåla – och det där var ju ganska harmlöst…
    Öh, nä? Varför skulle jag behöva tåla någonting alls?   

    Många ställen ger mig ont i magen – men inte bloggen. Den här kanalen äger jag. Och i spunks anda så tänker jag nu värna om mitt mående och min ork här i cyberspace och börja rensa mitt kommentarsfält från sånt som stör min nattsömn som detta gjorde. Så tack för insikten! Vill också med detta slå ett slag för alla oss som övertolkar all bullshit här i världen! Vi som “överreagerar” på “välmenande” kommentarer på våra bloggar! Hejja oss!

    Jag kallar den nya policyn lex spunk!

     

    Ps. Jag har också, en gång för alla, beslutat att sluta länka mina inlägg i finlandssvenska bloggare-gruppen (har tänkt tanken förut) för jag märker att de flesta skeptiska människorna kommer därifrån. Ni som gillar min blogg och vill få uppdateringar – följ min sida på facebook istället. D.s

  • Dagbok,  Graviditet

    Andra trimestern

    Nu är jag officiellt inne i tredje trimestern och tänkte därför kort sammanfatta den föregående tiden.

    Jag läste precis mitt inlägg om den första trimestern och det är ju liksom nu skrivet i retroperspektiv. Det var knepigt att läsa! Känns som ljusår från den arga, fula ragatan jag känner mig som nu. Jag kände mig lycklig då att ha kommit över den första tröskeln som jag beskriver som “en riktig pärs”.

    Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

    Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

    Och ja, vad hände sen? Höll lyckoruset i sig?

    Jo-o! Ganska långt nog. Så här efteråt kan jag hålla med om uttrycket “andra trimestern – graviditetens smekmånad. Hade jag inte blivit så skärrad av den första delen hade jag nog vågat göra mycket mer än vad jag gjorde. Träna, till exempel. Men det är lätt att vara efterklok förstås. Det var en helt ny roll att vänja sig vid.

    Eller ska vi säga så här – vi var kanske överdrivet försiktiga med allt i början. Men vad vet man då det är första graviditeten… Allt var så nytt och konstigt! Jag tog en dag i taget. Unnade mig vila och lugn och ro, men jobbade också friskt och var på flera events och utflykter. Experimenterade med alkoholfria drycker och promenerade mycket.

    Och jösses vad smal jag var, kan jag tycka nu. 10+ kg senare.

    Min migrän försvann helt (halleluja), min aptit och matlust kom tillbaka. Magen var liten och nätt. De flesta av mina normala kläder passade ännu.. Första sparkarna var mysiga (små buffar bara). En bra tid – måste jag säga ändå! Så synd att jag “förstörde den” med allt grubbel och planerande framåt.
    I början var jag t.ex så obekväm med att skaffa bebissaker och annat graviditetsrelaterat. Kändes som att jag hade för liten mage för att kolla på vagn, haha. Att jag inte landat riktigt i rollen ännu. Man var “smyg-gravid” så himla länge! Men nu är jag definitivt inne i preggoklubben (och tröttnat på det också hehe). Vi har vi snart allt vi behöver och det känns hur bra som helst att tvätta kläder och boa hemma.

    Utvecklingsmässigt var första delen ganska tråkig, jämfört med innan då allt var så spännande och nytt. Jag tröttnade på appen som inte hade så mycket nytt att berätta för varje vecka. Kände mig rastlös och tyckte allt gick så långsamt. “Det här kommer att ta en eeevigheeet juuuu” var mitt främsta klagomål hemma. Men när det väl började hända grejer (magen började växa snabbt) blev det ju jobbigt istället!

    Be careful what you wish for…

    Efter vecka 20 började väl formkurvan svänga neråt igen. Sakta, men säkert kom nya krämpor. Lyckan övergick i trötthet och frustration. Jag tänker på företagarkryssningen jag deltog i då med all den shoppingen och vandringen på stan vi gjorde. Den trippen hade jag aldrig orkat nu!

    Så värt att notera om det blir fler gånger: formen är bäst före vecka 20. Sen blir det jobbigt.

    Höjdpunkten var i alla fall då vi fick reda på att vi väntar en pojke – att få se honom på ultraljudet. Tyckte han var sååå gullig…. Alltså den där lilla böjda ryggen, vill bara föra handen över den och luta mitt huvud mot hans. Min målbild är när jag har honom på bröstet och får vyssja “det gick ju bra, lilla vän”.

     

    Nu blir det att kavla upp ärmarna och ladda upp inför den sista sträckan (läs; stå ut till slutet) och så småningom – kämpa ut lille spark som vid det laget knappast är så liten nå mera! Han spräcker redan det yttersta strecket på tillväxtkurvan (omg) så det blir väl nog en riktig baddare, gissar jag. Precis vad läkaren tyckte jag kunde försöka undvika med tanke på min lilla kroppshydda. Hehe. Fasen! Det kommer väl nog att få sprätta upp mig som en lax på operationsbordet. Precis vad jag inte skulle vilja.

    Men det blir en historia för senare.

    Ni mammor som läser; hur har era andra trimestrar varit?
    Känner ni igen er i det jag skriver eller var det helt annorlunda?

  • Åsikt,  Dagbok,  Graviditet

    Orka vara duktig flicka

    Idag besökte jag rådgivningen för rutinkontroll. Det konstaterades att jag såg trött ut. Jag förklarade min situation, att jag känner mig utmattad. Att sömn inte hjälper. Att promenera ger mig sammandragningar och ryggvärk. Jag mår illa och får hjärtklappning. Att jag funderar på att det kanske vore värt att träffa en läkare. Jag går miste om inkomst när jag inte orkar jobba på full kapacitet.

    Efter att jag förklarat detta, öppnat upp och visat sårbarhet, sved det nog till att höra “Nåjo, men allt kan ju inte skyllas på graviditet”. Kanske är det sköldkörteln? Ni vet, den där diffusa körteln som alla tjatar om så fort man mår lite dåligt. Lite som IBS om man har magknip. Jag skulle mycket hellre ha hört, ja det suger att vara gravid men det finns inte så mycket vi kan göra tyvärr, framför att förminska mina symptom.

    Vi kom fram till att det är ganska onödigt att börja tänka på sjukskrivning. Jag tolkade det som att jag är för frisk för att ens fundera på en läkartid. Att det inte skulle vara lönt, och jag förstår det. Mitt blodtryck var som vanligt lågt, men inte för lågt. Att jag lätt svimmar är bara hälsosamt. Mitt hb var också OK, men det hade i och för sig sjunkit drastiskt på bara en månad vilket kunde förklara både trötthet och illamående. Jag rekommenderades järntillskott och spenatsoppa.

    Vi börjar med det så ser vi sen. 

    Men tja. Jag har nog gett upp min lilla dröm om att bekämpa systemet. Slöseri med tid. Det finns en orsak till att jag alltid försöker klara mig själv och det är för att allt annat vore naivt. Till nästa graviditet ska jag spara mer pengar i backup så slipper jag detta.

    Jag, i morse före vi åkte – sket i att sminka mig. En tyst revolution.

     

    Det var väl nog därför jag var så uppgiven i fredags när jag skrev om mina krämpor. På något sätt kan jag nog acceptera att det är tungt att vara gravid. Det är ju inte där orättvisan sitter. Den sjukt jobbiga insikten är ju snarare att min trötthet faktiskt är helt irrelevant för min samhälleliga situation. Det är aldrig synd om mig. Mitt mående har aldrig varit en förmildrande omständighet i mitt liv och inte kommer det att vara det nu heller. Eländes elände.

    Jag måste skärpa mig, helt enkelt. Finns ingen annan väg än framåt.

     

    Fast, ibland tänker jag att jag borde sluta vara så duktig hela tiden. Släppa spärrarna. Dyka in i utbrändheten. Börja supa och knarka. Skita i att betala skatt. Gå i personlig konkurs. Det finns mycket hjälp och förståelse vid brunnens botten, tänker jag. Först efter avslutad business kan man räknas som arbetslös och få dagpenning. Först när du blir jobbig på riktigt blir du sedd. Att inte bidraga alls lönar sig bättre stödmässigt än att kämpa i mittenrännan.

    Ska man vara gravid ska man i alla fall satsa på att spy ordentligt och inte spy i munnen som jag har gjort. Man borde se till att få en existentiell kris och inte läsa så mycket självhjälpsböcker för att mota den i grind. Kanske kunde jag åberopa bipolär sjukdom som finns i släkten. Ingen skulle ju vara förvånad om jag gick in i väggen. Vad jag menar är att det inte finns några sympatier och absolut ingen belöning för att man kämpar i mittendiket. Systemet är ju inte för oss, det är för toppen och botten. Inte för oss i mitten som förväntas flyta upp som korkar helt av oss själva. Det är som att vår kamp inte finns. Som det där typiska mittenbarnet som inte tycks behöva någon hjälp och därför aldrig heller blir riktigt sedd i familjen.

     

    Resultatet från sockerbelastningen som jag hade varit på i förra veckan hade förresten också varit bra. Normalt; förutom att jag varit väldigt nära gränsvärdet just i uppåt-fasen, då när sockret steg som högst. En rejäl sockerfylla med andra ord – och det förvånar mig inte. Jag har aldrig tålt (eller tyckt om) att trycka i mig mycket godis eller dricka läsk eftersom jag mår illa av det. Som tur funkade insulinproduktionen bra och jag återhämtade mig enligt konstens regler. Jag har ju alltid varit en duktig flicka på det sättet, tagit skiten och anpassat mig.

    Efter att vi hört på hjärtljuden fick jag en anti-D spruta i skinkan. Mitt blodprov hade nämligen indikerat att min lilla bebis nog är pappas pojke – i alla fall då det kommer till att besitta antikroppar i blodet. Jag mötte min makes varma, men lite oroliga blick från britsen. Han hade en så speciellt känslosam blick när han betraktade oss, jag i gynposition på britsen och hälsovårdaren och en studerande som försökte lista ut hur babyn låg i magen. Jag kom på mig själv med att tänka att jag nog gärna tar en till Jonas i mitt liv. En pappas pojke? Gärna för mig.

    Min graviditet har definitivt öppnat mina ögon (på riktigt) för det faktum att vi lever i ett patriarkat. Men det bör nu genast fastställas att jag inte hatar män. Det är inte ens männens fel tycker jag. Det är kulturen som gynnar män framför allt annat och den upprätthåller vi väl alla. Många kvinnor gör nog ett bra arbete med att hålla patriarkatet levande, jag själv inkluderad.
    Vad jag däremot hatar är att jämställdheten kommit till den punkten att den gått förbi sitt syfte; könens lika värde – till att kvinnor och män ska VARA exakt lika. Elefanten i rummet är att det inte lyckas. Jag är så trött på att hela tiden förlora på min kvinnlighet som sipprar fram. En man kommer aldrig att förstå hur en oförberedd mens-attack kan förstöra en hel arbetsdag. Att det inte är något vi stolt brölar om utan gömmer undan, snabbt. Så ingen märker.

    Vilken gnällfia jag är! Kom med några lösningar. Hm…
    Kanske lösningen vore att försöka vara lite mindre duktig flicka = ta det som en “man”, och till exempel kräva lite mera upprättelse för de uppoffringar som kommer med att ha en kvinnas kropp? Vad det innebär för själen som bor där inuti? Jag vet inte jag men om vi skulle börja med att se över hur vi fördelar pengarna och kanske se över de där idealet med gravida kvinnor som jobbar till sista dagen och tar cykeln till förlossningen som en riktig karl. Fråga oss – vem sjutton vinner på att en sådan sjuk bild upprätthålls? Inte är det kvinnorna i alla fall. Jag spyr på mig själv nästan för att jag ville vara sån superwoman. Att jag förväntade det av mig.

     

    Långt inne i en av mina graviditets-googlingar i helgen kom jag över denna fenomenala krönika.

    Eftersom män inte blir gravida ses det som något onormalt att vara med barn

    Tyckte att den satte ord på mycket som jag tänkt på.

    En sorglig utgångspunkt för hela vår kultur är att människan är man, och i den utsträckning som kvinnan är annorlunda så är det fel på henne.
    Förr i tiden löste man det genom att inte ge kvinnor samma rättigheter, hon var ju så konstig med sin kropp, sitt blödande, sin svaghet.

    I mer modern tid löser man det ofta genom att i stället förneka all olikhet. Det här märks exempelvis i hur experter fortfarande i dag kan vifta undan svåra PMS-besvär som hittepå, eller i hur vården inte tar kvinnors smärta eller sjukdom på allvar.

    Det märks också extremt tydligt i synen på den gravida.

    Den fysiska utsattheten förminskas via Försäkringskassan samtidigt som den emotionella och existentiella omvälvningen ignoreras av hela samhället.

    Men, jag kan raljera om feminism hela dagen. Men jag har ett berg att börja bestiga. Kämpa! sa de på rådgivningen när vi skildes åt.
    Med järntabletter och lite finsk sisu ska jag nog återgå till prestationssamhället och göra rätt för mig.

    Jag ska bara se till att göra något för mig själv nu. Som att få min bok klar.
    Att jag skrev den i sjunde månaden kommer inte att vara någon bedrift utan bara ett sorgligt faktum.
    Men stolt kommer jag nog att vara, ändå.

    Så gott folk; hald käftan – nu dansar vi.

  • Dagbok,  Graviditet

    Veckans funderingar – om att inte vilja ha några lösningar, bara stöd och pepp

    Vill inleda detta inlägg med ett “oj- fredag igen, så snabbt tiden går” men det blir ju tjatigt i längden. Även om det är lika sant varje fredag.
    Denna veckas funderingar måste jag nog se till att hålla kortfattad för annars blir det nog för mycket negativitet för vad jag anser skäligt på den här bloggen. De senaste dagarna har nämligen präglats av en rejäl formsvacka i det fysiska måendet vilket har en ansträngande effekt på det psykiska. För att inte glömma parförhållandet! En övergående fas i mitt liv, såklart, men ändå så jobbig. Vi som haft en så fin påsk och så bara… pang pladask.

    Jag vill ju inte klaga, men. Jag mår inte så bra just nu. Har gått in i gravidvecka 28 och nu börjar det gå uppför. Trögt och eländigt. Känner mig helt utmattad och svag på ett sätt som jag inte känt förut – som att jag har jättelågt blodtryck. Önskar att jag hade en maskin så jag kunde mäta hur det står till men det är min bästa gissning. Vad jag dock vet är att ingen yoga eller pillerburk i världen kan fixa detta på kort sikt så bespara mig sådana tips, okej? Som jag sa åt maken en tårfylld natt- jag vill bara ha hjälp att stå ut till slutet. Mentalt alltså. Inget mer.

    Jag ser ju inte så farligt stor ut egentligen men jag känner mig jättetung. Armarna är som bly! Till på detta har vi kanske det finaste vårvädret i Europa just nu och det triggar ju mig att söka mig ut på gatorna när jag borde vila. Men det är en plåga att promenera med alla sammandragningar och sen får jag ligga i sängen hela kvällen för att ta igen mig. Kan inte förstå hur andra gravida kan jobba och hålla igång som de gör? Känns som att det är något fel på mig som måste anstränga mig så hårt för så litet. Skulle behöva ha en portabel pall med mig vart jag än går.

    På kvällarna är det värst. Jag har restless legs och kan inte komma till ro i soffan. Min rygg värker också som att den håller på att braka av på mitten men då hjälper i alla fall värmekudde i svanken. Jag räknar ner timmarna tills jag får gå och sova.

    Vi ska till rådgivningen på måndag så då ska jag försöka förklara hur det känns. Mitt problem är bara att jag är så jäkla trevlig och munter utåt, alltid. Jag kan liksom inte förmå mig att bryta ihop så där bara. Det är en spärr! Även om jag skulle vilja det så kan jag inte. Så kommer någon att ta mina besvär på allvar om jag inte ligger på golvet och gråter? Jag tror inte det. Känns väldigt orättvist att graviditet inte klassas som ett sjukdomstillstånd då en vanlig anställd skulle få sjukskrivning direkt för mindre besvär än vad jag har. Inte undra på att folk drar sig för att skaffa barn i de här prestationssamhället. Man behandlas ju inte precis som att man gör en god sak för samhället, snarare som en belastning.

    En sak är säker, min syn på graviditet har definitivt ändras. Jag tänker inte döma någon längre och göra antaganden om att gravida är pjasoga och lata. Mina sympatier, alltså!

    Jag har i princip rensat min kalender hela maj månad för jag orkar inte gå på möten och kämpa med företaget längre på det aktiva sätt som behövs för att generera inkomster. Fysiskt alltså. Jag kan ju knappt gå? Det gör för ont. Hjärnan är väl lika på gång som alltid (missade dock ett möte i veckan pga. förvirring så det var lite pinsamt). Men kroppen vill inte.

    Det är liksom överlevnadsmode på nu. 88 dagar kvar.

    Trots detta gnäll. Hoppas att ni kan göra skillnad på en pissig dag och ett pissigt liv?
    Jag tycker nog fortfarande att jag lever ett lyckligt liv och jag är tacksam för det. Bebis verkar pigg som vanligt och jag håller fast vid att detta är övergående och att jag en dag ska må bättre igen.

    Om ni vill hjälpa mig… Jag skulle vara väldigt tacksam för lite pepp i detta skede… inga lösningar. Bara mentalt stöd, okej? Berätta något hoppfullt, det hjälper.

     

  • Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

    Jag kan inget om att skriva – ändå gör jag det

    Ibland får jag ett starkt sug efter att börja skriva krönikor. Som att det kunde vara något sorts kall i livet för mig. Det är mitt skrivsug som talar – och kanske också pengapåsen. Jag skriver helt okej enligt mig själv – jättebra enligt andra (för att vara lekman) så varför skulle jag inte bara kunna ta och skriva ihop någonting och sända det till en tidning? Det kunde ju bli en hyfsad sidoinkomst för mig?

    Ibland tänker jag göra just det. Testa mina skribentvingar utanför bloggens trygga bo, alltså – men det händer inte. Bloggen vinner alltid. Jag tänker att även om bloggskrivandet i sämsta fall är en liten hobby och i bästa fall långsiktig PR för mig så finns det en typ av frihet här som är så stimulerande för mitt skrivande. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och börjar skriva utan betänkligheter.

    Mitt skriv-sug börjar oftast i något som skaver i mig, något som jag vill ha sagt – litet eller stort. Vartefter tankarna breder ut sig på skärmen kommer jag på fler. Till sist känner jag att det är dags att avrunda – och då försöker jag alltid komma med någon slutknorr som syr ihop ursprungstanken med allt det andra. En röd söm som skapar logik i lapptäcket av tankar. Rutar in mina funderingar till något vettigt. Det är mitt perspektiv och mina tankar som tar färg av saker jag ser runtomkring mig – väldigt sällan jobbar jag mig utifrån in. Jag bara använder ord och uttryck utifrån för att bättre förklara det jag känner. Så att andra kan förstå det också.

    Det är introspektion. Memoarer som skrivs i realtid.

    På bloggen finns inga regler. Här får jag syssla med navelskåderi hur mycket jag vill. Skriva dåligt – för långt och utsvävande. Ta det lilla som finns i mitt hjärta och göra det jättestort och viktigt. Jag får inte betalt för min tid och mina idéer men åh, du store vilken kraftfull terapi det är! Så det ger ändå så mycket.

    Men varför fläka ut sitt inre för allt och alla?
    Självklart kunde jag hålla mina texter för mig själv och inte publicera dem här – men det skulle ta bort en stor del av det som driver mig. Jag har alltid känt att jag lider av en slags mental ensamhet som inte skulle avhjälpas med privata dagböcker. Jag vill få ur mig det jag vill få ur mig men allra helst vill jag att texten ska nå någon likasinnad. Kanske någon som mig som jag tyvärr inte har nöjet att känna – men nöjet att få nå. Då känns inte tankarna lika bortkastade.

    För vad är det för vits att jag utvecklar mig själv i all oändlighet om det inte gynnar någon annan? Inte dokumenteras på något sätt?

    Nåväl. Här kommer en text som jag skrev i förra veckan. En “blogsk” (nyord?) spretig krönika med inslag av existentiell kris, avokados, game of thrones, tidens gång och tidens förgänglighet. Läs – eller scrolla vidare. Den är alldeles för lång. Kanske är den mera essä än krönika. Men den är min, och det gjorde mig gott att skriva den.

     

    Stuck between a rock and a hard place – utvecklas eller dö?

     

    Det sägs att det enda som med säkerhet aldrig förändras är att allt förändras.

    Jag tänker mycket på samhället och utvecklingen just nu. Jag befinner mig trots allt i ett stort vägskäl i livet med avgörande beslut som kommer att påverka hela mitt liv framöver.
    Jag tänker på det stundande “mammalivet” och dess inverkan på mig – vem jag riktigt är utan ett arbetsprojekt?
    Min vana trogen går jag totalt in det som jag känner förväntas mest av mig, inte för att det är vad jag vill utan mest för att testa marken.
    Jag kastar ut påståenden i stil med “nu blir jag snart en helt vanlig person med ett helt vanligt liv” till nära och kära – bara för att se deras reaktioner. Min man bara skrattar och undrar om jag tror på det här själv? För honom är jag The Malin och kommer alltid att vara det oavsett livskonstellationer. Men jag vet inte jag. Jag bara skriver och reflekterar och ventilerar, en dag i taget.

    En tids omprioritering väntar, alltså. Jag vill tänka strategiskt nu. Funderar – vilka kort har jag på hand och vad är mitt nästa drag? Jag vill inte komma tillbaka till arbetslivet efter min föräldraledighet och se att världen rusat mig förbi – jag vill vara beredd. Jag vill hänga med. Jag vill inte bli uträknad och nedgraderat till något mindre än det jag är nu. Jag vill fortsätta utvecklas och arbeta för utveckling. Jag vill se mitt föräldraliv som en utveckling av mig – inte en avveckling. Men jag är bekymrad. Att driva utveckling var svårt redan utan barn, vem ska lyssna på mig sen efter flera år hemma?

    Utvecklas eller dö?

    Som jag ser det finns det två olika sorters människor; de som har ryggen vänd mot förändringen, de som följer strömmen (och automatiskt är lite sist på bollen) och de som är före sin tid. De som sätter bollen i rullning.

    Den första gruppen, i motvinden, håller fast vid det som funkade för 20 år. De vägrar förändras och håller sin konservativa plats på spelplanen med livet som insats – som att det vore en rättighet att få stanna där. De är de mot världen – och de har rätt. Men gör de rätt? Jag tänker på småföretagare som kämpar mot marknadens jättar med bitterhet och minus i kassan som resultat. Förbannar människors köpbeteende. Förbannar den orättvisa världen. Men är det verkligen en fråga om rättvisa?

    Ekonomin förändras. Före 1990-talet kunde affärer sälja varor på basis av produktens funktion. Logiska försäljningsargument och egenskaper som funktion, service och hållbarhet var ett konkurrensmedel. Bästa tillverkaren sålde mest. Detta är fortfarande en fin tanke men den håller inte längre. Idag är marknaden översvämmad av i stort sett likartade produkter och de säljs på basis av (lägsta) pris och emotionell manipulation.
    Vi människor är – och kommer alltid att vara – får. Vi vill tro att folk tar sina egna, självständiga beslut men de flesta blir påverkade till dem i olika grad. Vi vill tro att vi tänker logiskt och har mjuka värden i åtanke, alltid, men vi tänker på vad som är bäst för oss själva i enlighet med övriga får. Jag sätter ingen värdering i det, jag bara konstaterar. Konsumenter idag tenderar att välja det bekvämaste och socialt tryggaste framför det mest logiska eller etiska. Inte går vi till ett café eller butik i utkanten om det får oss att känna oss malplacerade. Detta trots att pris och service är toppkvalité. Så är det bara. Det är enklare att förändra sin affärsidé enligt rådande mönster än att försöka förändra världen i sig. Man kan inte heller jobba med motståndsrörelser och polarisering av olika livsstilar. Lösningen på t.ex landsbygdens avveckling är knappast ett motstånd till staden. Snarare tror jag det handlar om att få dem att fungera ihop, som en fusion. *host, lokal pikning*.

    Jag kämpar mot min egen får-hjärna varje dag. Försöker vara lite smartare än de andra fåren. Det går väl sådär, men jag tänker att medvetenheten i varje fall är till min fördel. I alla fall behöver jag inte vara naiv eller hålla på med önsketänkande. Den största orsaken till besvikelse är faktiskt att man intalat sig att någon eller något är bättre än vad det är och det är ens eget fel att man gått på den niten. Om man sätter sig själv åt sidan och bara artigt betraktar människor och fenomen får man en mycket klarare bild av verkligheten.

    Utveckling är inte en generationsfråga, men vi har definitivt olika förutsättningar för att hantera den.

    Som 30-åring befinner jag mig nu i det ytterst bekväma utvecklingsstadiet “yngre vuxen”, eller “livets raksträcka” som Mark Levengood beskrev det i ett avsnitt av framgångspodden förra året. Jag är fortfarande ung, men inte omogen. Jag tänker, likt en avokado kommer jag att vara alldeles lagom god nu tills någonstans vid 40-strecket då jag börjar få svart-bruna fläckar för att någon gång efter 50 – bli oätlig över en natt. I alla fall sett med arbetsmarknadens ögon. Privat, så vet jag inte.

    Jag har aldrig varit 50 år. Därav mitt underläge, de äldre har ju varit 30 förut och kan ha åsikter om min tillväxtkurva. Visserligen i en annan tid men ändå – jag kan inte avgöra vad en 50-åring borde eller inte borde göra av sitt liv. Inte vill jag det heller.

    Men trots att tidens gång är en väsentlig komponent i den här frågan om utveckling som jag försöker närma mig nu – så känner jag att det är fel att göra åldersfråga av det. Saken är den att jag skulle så hemskt gärna vilja arbeta i team med äldre personer. Jag vill inte att ålder ska ha någon betydelse för att bedriva utveckling!
    Jag längtar efter ett inkluderande ledarskap där alla röster blir hörda! Men de äldre vill ha respekt, de vill inte bli ifrågasatta av 30-åriga flicksnärtor som mig med positiv energi och så mycket att se fram emot. De vill inte jobba med mig. Vi är inte jämlikar på riktigt, bara i teorin.

    En tickande fertilitetsbomb är jag också.

    Och de äldre har ju alltid rätt – se på mig nu i vecka 27. Rund och go, på väg ut. Ingen överraskning.
    Hejdå. Tänk inte på jobbet nu.

     

    Ibland känns det som att jag äcklar de äldre med min framåtanda. Jag tror att jag får dem att känna sig otillräckliga och passé. Och ju mer sura miner jag får desto mer breder jag på – tills jag slutligen inser att mina ansträngningar är fruktlösa och jag börjar kultivera ett bekvämt avstånd. Ger dem vad de vill ha – respekt och utrymme.
    Det fungerar. Vi sitter alla på varsitt håll och surar. Klagar på vädret och organisationen. Jag har äntligen anpassat mig och det är så skönt.

    Jag tänker nu vara så där ungdomligt självklar och ytlig och anta att ni alla läsare känner till GoT. Men för poängens skull – det första avsnittet på den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones är utan tvekan vårens största streaminghändelse och manuset generade inte helt oväntat en citatstorm på Twitter.

    Min favorit är denna replik levererad av Lord Varys; om att bli äldre.

    “You overestimate our influence. Jon and Daenerys don’t want to listen to lonely old men…respect is how the young keep us at a distance, so we don’t remind them of an unpleasant truth…nothing lasts”.

    Alltså – de äldre vet att ingenting består och vi unga vill inte bli påminda om det.

    Är detta nyckeln till ålderdomen som jag saknat? Inte förstått? Är det det som jag gjort fel? Har jag haft fel inställning till utveckling hela tiden? Inte alls skapat framåtanda, som jag trott, utan bara ren och skär ångest?

    Jag kan greppa tanken om utveckling i ett fräsch ekonomiskt utvecklingsperspektiv och jag kan vurma för allt det nya och spännande. Men kan jag förstå hur utvecklingen känns? När allt det jag har nu, plötsligt är passé? Hur kommer jag att reagera själv när ingen gillar mina idéer längre? När jag blir omodern och malplacerad? Jag har inte förändrats men allt runtomkring har det – och jag hade ingen aning om hur det hände eller när. Vad kommer den insikten att göra med mig?

    Förmodligen förtränger jag faktum och lever på som vanligt med andra som också är helt passé – och det kan väl vara ett lyckligt liv?

    Samtidigt är utveckling inget personligt.
    Vinden blåser, tåget går. Jag väljer själv om jag följer med och lever lite till – eller stannar och dör. Men effekten av utveckling- den är i högsta grad personlig. Det märker jag minst på de 50+-kvinnor som kommer fram till mig och berättar hur inspirerande det är att följa min blogg. De älskar sociala medier. De fattar precis hur det går till och vet hur de skulle göra det.  De vill gå på intressanta kurser, känna energierna och kreativiteten flöda. De vill vara influencers och kunde bli det också.

    Om de bara var lite yngre.

    De står vid startlinjen. Det enda som hindrar dem egentligen är ett knapptryck på datorn och de är igång. Men där tar det stopp.

    Jag kan känna hur utveckling känns när jag pratar med de här kvinnorna. Jag får en försmak på det som jag ännu inte har förstått i min ungdomsfiltrerade syn på livet. Det jag känner är faktiskt, sorg.

    “Jag önskar att jag hade varit 30 år idag. Jag hade älskat det”.

    Jag vill svara att det inte är för sent. Alla kan blogga och bli digitala – se bara på Dagny! Sveriges äldsta bloggare.

    “Jo, men… Jag har inte energin som jag skulle vilja ha längre. Jag har inget driv”.

    De här kvinnorna gör mig så förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag själv ska känna. Vet inte hur jag ska hjälpa dem. Skulle jag kunna ge dem ungdomen tillbaka skulle jag göra det utan att blinka.

    Som den hopplöst inkännande kvinnan jag är får jag såklart skuldkänslor. Men igen – varför ska jag ha det? Jag är lika mycket i blåsten som alla andra. Jag gör det enda jag kan och det är att göra det bästa av tiden jag har. Har de gjort det? Gjort det bästa av sin tid? Är det rättvist att jämföra tidevarv med varandra? Lycka är väl subjektivt, ändå. Finns lika många unga kvinnor nu som hatar sociala medier och kanske hade velat leva på 50-talet? Se bara på alla rockabillys, retrotrender och vintagebutiker.

    Alla vill fly till en bättre tid om det så är i det förflutna eller i framtiden.

    Jag börjar tänka om.

    Kanske är det inte alls så bekvämt att vara i mitten av utveckling. Kanske är det en för jävlig sits ändå. Vi 30- plussare ska driva den primära utvecklingen framåt nu till vår pension – men vi kommer inte att få njuta av den sen. Det kommer våra ungars ungar att få göra (de otacksamma krypen). De skulle bara veta hur lätt de har det! –  och så fick säkert 50-talets unga veta hut också.

    Nej. Det blir rundgång i huvudet hur jag än försöker förstå mig på det här med utveckling. Stuck between a rock and a hard place – vi ska alla leva, utvecklas, avvecklas och dö.

    Nu bygger jag ännu upp mitt liv. Förverkligar mina drömmar. Men i något skede kommer också jag att bli  trött, skrynklig och ful. Gammal och cringe.
    Allt det jag älskar kommer att tas ifrån mig någon gång. Jag kan bara hoppas att det går långsamt och smärtfritt.

    Jag vill tro att den som vinner är den som hade roligast på resan. Och därför väljer jag att köra hårt och försöka komma först i kön, oavsett var jag är i livet.

    Jag släpper taget och går vidare. Släpper taget och går vidare.
    Förändras, tar nya tag. Förändras, tar nya tag.

    Vad annat kan man göra?

  • Dagbok,  Graviditet

    Påskens plus och minus

    Vilken skön och kravlös påskhelg vi haft! Jag brukar för det mesta tycka att påsken är så lång och tråkig men inte i år. Förmodligen eftersom jag börjat vänja mig vid ett segare tempo i livet. Dagarna kommer och dagarna går, liksom.

    Vaknade kring 7 i morse av att mobilen plingade till. “Välkommen till provtagning bla bla bla” läste jag med ett halvöppet öga. Vardagen kallar. Jag ska på glukostest imorgon (eller heter det sockerbelastning) och det hade jag redan förträngt. Känns totalt onödigt för min del men det hör tydligen till att göra det. Störigt att behöva fasta och stiga upp tidigt och ha astråkigt där i 2h bara för att få reda på hur normalt allt är (så känns mitt förhållande till sjukdomar just nu) men en dag kanske min lycka inte är så självklar och något visar sig vara fel. Så jag testar mig.

    Samtidigt som sockerbelastningen görs ska det tas ett annat blodprov på mig för att (på något konstigt vänster) utreda mitt barns blodtyp. Tydligen kan man lista ut det genom mitt blod. Måste fråga personalen hur det går till, för det verkar som någon ny, listig metod! Jag menar, vårt blod är ju inte blandat i det här skedet? Eller?
    Jag är alltså rh negativ och borde få en spruta denna vecka ifall barnet har +blod (som sin far).
    Det här med blodets kompatibilitet är väl den enda seriösa graviditetskomplikationen jag har (vad jag vet om) men pratar man med folk om det så är det något ganska harmlöst.
    ÄÄÄÄH du får en spruta extra bara före och efter.
    Vi får väl se. Jag är inte orolig i alla fall. Tänker bara att det vore smidigt om barnet hade minusblod så slapp vi tänka på det.

    Det blev inget “veckans funderingar” i fredags på grund av påsken – men jag tänkte ändå berätta om en tanke jag haft. Eller insikt.

    Vi var nämligen på barnkalas i helgen – min systerdotter fyllde 5 år. Otroligt vad tiden går – och det är också vad jag tänkt på extra mycket i veckan! Jag minns nämligen på 4-årskalaset ifjol att jag diskuterade med systerdotterns farmor att jag nog kände mig redo för giftermål och barn nu. Att det är nästa grej. Då var min nuvarande verklighet bara en vision.
    I år var kalaset mer uppdelat – med ena släkten på dagen och andra på kvällen så de båda familjerna sågs inte i år. Däremot möttes vi dagen efter på matbutiken och utbytte en kram och några hastiga ord om kommande bebben. “Lyckliga tider” sa hon och tittade varmt på oss innan vi alla fortsatte med våra ärenden.

    Då slog det mig verkligen hur mycket som kan hända på ett år. Vad man kan få till med lite bestämdhet och tur). Det var ju så att genast efter kalaset ifjol förlovade vi oss (första maj), sen gifte vi oss (18 augusti) och i slutet av oktober plussade vi. Nu är det en vecka till första maj och cirkeln är sluten. Det har varit mycket upp- och nedgångar på vägen men ALLT har ju gått bra till sist. Nästan löjligt bra med facit i hand.

    Om det flyter på i den här stilen så får vi snart fira vår första bröllopsdag tillsammans alla 3. Jag, Jonas och lille spark! Tänk så fint! Vi är ett uppenbarligen ett bra team team redan.

    Jag tror att sådana här “slumpmässiga” möten med folk helt enkelt sker för att vi ska stanna upp och inse saker. Få lite perspektiv, se hur långt vi kommit. Vi tappar så lätt greppet om det stora hela. 

     

    Nu hoppas jag bara att min tredje trimester inte blir så tung och att förlossningen går smidigt sen. Det är utanför min kontroll såklart men jag hoppas på flyt som vanligt och försöker att inte stressa upp mig. Tror inte ens jag ska skriva något förlossningsbrev, vad ska det vara bra för? Jag tar det hellre som det kommer.

    Allt går inte att planera, man kan bara försöka bygga de bästa förutsättningarna för det man vill uppnå (med de resurser man har) och så väntar man. Kanske är det därför jag klarar mig så bra?

    Jag gör alltid mitt bästa men förväntar mig ingenting. Eftersom saker och ting har en förmåga att falla på plats utan min inblandning så blir jag oftast positivt överraskad – vilket leder till en positiv och trygg inställning till livet vilket ger mig ännu mera flyt vilket gör att saker faller på plats osv osv.

    Nyckeln är väl att inte ta lyckan för given utan fortsätta bana väg för den och hålla bollen rullande. Klart det kommer gupp på vägen, av olika magnitud, men det går ju över och leder ju alltid till någonting.

    Det var allt från guru Malin! Hoppas ni får en bra vecka – och får ni inte det så vet ni att det förmodligen finns en poäng med det och att det förmodligen bäddar för bättre veckor senare.

     

    Påskens plus och minus

    + vila, komma ner i varv
    + kravlöst häng, bra serier
    + mysfrukost, mysfika, mysmiddagar, kalas
    + fint väder
    + laga mat som tar halva dagen att förbereda,i lugn och ro
    + otroligt skönt att butiker har öppet nuförtiden = mindre stress

    – alldeles för mycket socker för min del :/
    – orkar inte så mycket som jag skulle vilja just nu, å andra sidan bra tid för det…
    – mitt liv går främst ut på att vara gravid just nu
    – världen stannar inte upp fastän vi gör det, skönt att återgå till vardag igen med rutiner och folk som jobbar…

     

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Hur blir jag som förälder?

    Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

    Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet “den coola föräldern”.
    Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

    Eller vad tror ni?

     

    Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

    Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

    Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
    Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

    Tycker ni det stämmer in på mig?

     

    Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

    Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

     

    Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

    Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

    Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

    Så får det ALDRIG bli för oss.

    Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får “mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

    Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
    Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

     

    En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker “keep it real” redan från början.

    Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
    Vah, vad säger du?
    Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

    Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

     

     

    Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

    Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
    Och det är good enough.

    Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
    Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

    Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

    Hur tänker ni?

     

  • Dagbok

    Veckans funderingar – om minimalism, hemmafruliv, Blondinbellas luftslott och att vara rik på fritid

    Fredag igen – herregud så snabbt tiden går. Den flyger fram! Jag fortsätter min nya fredagsrutin här på bloggen; att samla veckans spridda tankar och händelser i ett inlägg. Tanken är väl att “tömma hjärnan” inför helgen men idag måste jag göra det för jobbets skull så att jag får tanke-ro. Har ett copywritingjobb på agendan idag och jag kände genast i morse att jag måste skriva av mig själv först för att kunna ge idéer åt någon annan.

     

    Så, veckans funderingar.

    Vi tar avstamp i förra helgens program då jag lyssnade till ett föredrag om minimalism. “Från minimalist till maximalist – om hållbar klädkonsumtion ” med Ida Haapamäki.

    Själva begreppet minimalism och hållbarhetstänk kring mode/prylar/konsumtion är ju inget nytt förstås. Speciellt inte för oss typer som var på plats för att byta kläder med varandra – men vi behöver ju alla en påminnelse nu och då för att inte falla tillbaka i gamla mönster. För egen del väcktes många tankar till liv ändå.

    Om man får vara lite lökig – jag fick en booost. 

    Det var en tankeväckande föreläsning som rent konkret inspirerade mig att ta tag i några städprojekt hemma som pockat på mig länge. Men på ett djupare plan så insåg jag också en del saker om mig själv. Som att jag gillar minimalism mer än vad jag trodde.

    Jag insåg att även om jag aldrig sett mig själv som en minimalist så är jag faktiskt minimalistisk på många sätt.

    Jag ser mig själv främst som en “ekonomista” och min definition på det sammanfaller mycket med vad ida pratade om – minimalism. Det enda som egentligen inte gör mig till en renodlad minimalist är väl det att jag inte enbart fokuserar på att leva ett enklare liv och konsumera medvetet – jag vill också få min ekonomi att växa.

    Jag vill kunna jobba mindre för mer. Jag vill downshifta samtidigt som jag vill investera mina resurser (pengar, kunskap, tid) smart och någorlunda säkert. Långsiktigt tänkande. Vad nu det gör mig till. Min minimalism är alltså snarare ett verktyg för framgång än en ideologi som definierar mig.

     

    Jag tyckte hursomhelst om Idas olika omskrivningar på maximimalism – som “rättmängdförmigism” och “jagvillintehaskulderism”. Det sistnämnda har jag ju levt till 100% nu de senaste åren. Längtar verkligen efter den dagen då jag kan visa er vad jag verkligen kämpat för och vilken omsvängning jag gjort i mitt liv. Måste bara få det svart på vitt först.

    För att uppnå detta läge i mitt liv har jag ju faktiskt behövt tänka minimalistiskt med min egen konsumtion. Det har gått så bra och varit så givande  att jag har svårt att se mig själv gå tillbaka till något annat tänk. Jag har liksom byggt upp inre spärrar för onödig konsumtion. Det enda som fick mig att vackla litet nu var denna graviditet och grupptrycket att köpa en massa dyra prylar till babyn. Fick verkligen kämpa för att tänka pragmatiskt där.

     

    Några tips för er som är intresserade av att veta mera om minimalism.

    Har också tänkt på det här med att vara en ekonomista.
    Jag tror det lätt kan misstolkas för något annat så jag vill bara klargöra var jag står med det.

    När jag skriver “ekonomista” vill jag bestämt understryka att även om detta är ett blondinbella-begrepp så tror jag nog att min och Löwengrips definition på att vara en ekonomista är ganska långt ifrån varandra. Äh, nu var jag för snäll. Min drivkraft är äkta och baserad i verkligheten, hennes – en imagegrej som allt annat. Något som lät bra och som hon kanske höll i ett år eller så. Som en liten hobby. Åh jag kan spara pengar på en latte! Den pengen lägger jag i min aktieportfölj – tihiii! Det verkliga målet var väl att göra sig till en trovärdigare börshaj. Alltså att bli investerare var det verkliga målet för henne och så ville hon väl tvätta bort sin slösarstämpel genom att ge lite ekonomitips till småfolket.

    Nu vill hon vara Paris Hilton igen och har varit det en tid. Den typiska maximalisten enligt Idas föreläsning.
    Barnsligt. Blir så besviken på den där människan. Tänk vad hon hade kunnat åstadkomma utan det där egot. Kanske hade hon kunnat få känna hur det är att vara Sveriges mäktigaste affärskvinna på riktigt och inte bara på lek.

    Har hon några verkliga, äkta passioner som driver henne egentligen? Vilket tomt liv det måste vara. Och barnen?? Vill inte ens gå in på det för jag kan inte förstå upplägget.

    Är det inte exakt samma mönster som upprepar sig gång på gång för henne? Resan börjar som en fantasiblogg där hon utger sig själv för att vara en önskeperson, en IT-girl i Stockholm. Det fungerar. Hon blir till och med den där alternativa personligheten till sist. Fake it til you make it! Byter sen stil till något mänskligare. Gifte sig, fick barn, hade personliga åsikter. Var detta den verkliga Bella? Nu är hon ju tillbaka till ursprungsidén igen. Att leka rollspel. Hon utger sig för att vara någon slags business tycoon. En bossbabe. Fake it til you make it – again? Tror inte det fungerar längre. Sociala medier har blivit för ifrågasättande och sanningen läcker alltid ut. Folk kräver autenticitet.

    Inväntar nu kollapsat luftslott och en blogg som är tillbaka på jorden igen – i alla fall lär det ju gå så för Isabella om mönstret fortsätter som tidigare. Men aldrig att hon kommer att erkänna att något gick snett. “Åh, allt var ändå en medveten strategi , tihi. Nu vill jag testa något annat.” Vad det nu sen blir. Kanske det nya “hemmafruidealet” som är populärt att skriva krönikor om nu?

    Aproå hemmafru-livet då. Jag har lite reflekterat över mitt eget.

    Nu är det över 6 månader sedan som jag stämplade ut från min anställning för sista gången och lämnade löntagarlivet. Jag vill tro att det var för gott, det är i alla fall planen, men det är klart att saker och ting kan ändras i framtiden. Kanske får jag ett drömuppdrag som jag inte kan tacka nej till senare i livet?
    Hursomhelst. För mig är det en ganska hisnande tanke att jag nu varit egenföretagare här hemma i ett halvår och ännu mer hisnande är tanken på att den eran i mitt liv bara har börjat!

    Nu väntar snart föräldraledighet som sträcker sig över åtminstone 9 månader. Sen jobbar jag med firman medan Jonas tar ut sin andra del av pappaledighet. Därefter blir jag vårdledig på deltid och det är tillsvidare. Förmodligen vill vi försöka med barn nr 2 då. Och så är det samma rumba igen.
    Dessa senaste 7 månader har jag varit gravid 6 av – så det har ju inte varit så hårt fokus på företaget – men jag har klarat mig riktigt bra och det har också varit den lyckligaste tiden hittils i mitt liv (trots den hemska första trimestern). Jag har fått gå hemma som jag längtat efter så länge när jag bara jobbat och jobbat. Minns ännu när jag stängde min butik efter kl 18 och gick hem genom den tysta staden. Jag brukade se upp mot höghusen och se folk som diskade undan efter middagen. De hade redan hunnit handla, laga mat och städa undan. Så mycket fritid till hands. Jag avundades dem. Jag ville också leva ett vanligt liv, men inte som en vanlig person.

    Som mig. 

    Andra höjdpunkter i veckan?

    Jag lyckades äntligen baka ett glutenfritt artesanbröd på 100% surdeg som faktiskt steg ordentligt i ugnen. Alltså ingen köpe-jäst alls! Success! Receptet kommer i min bok. Bakade också riktigt lyckade glutenfria chokladmuffins – de får ni receptet på här i morgon.

    Jag har också varit på föräldracafé med temat förlossning. Velade länge om jag skulle gå – men det var trevligt!
    Min största insikt efteråt var att även om allt är så himla nytt just nu och föräldraskapet är en ny roll så är jag alltid samma gamla, positiva, modiga jag i grunden. Jag kommer att vara mig själv på förlossningen också och mig själv litar jag på. Det känns tryggt att hålla fast vid det.
    Detta var inget som sades på träffen utan bara min egen personliga reflektion då när jag jämförde mina rädslor med andra blivande mammors. Jag tror inte det går någon större nöd på mig, liksom och jag behöver nog ingen doula som stöd som det känns nu.

    Maken dock… haha! Skulle vara skönt om någon pratade med honom ifall jag blir allt för “in the zone” på BB.

     

    Det var veckans funderingar – det!

    Någon graviduppdatering blir det inte förutom att min mage nu växer explosionsartat och att jag är supertrött i kroppen. Helgens planer är att ta det lugnt.

    Så mycket fritid!

    Tänk, jag kom mig ur allt det där omöjliga…

    Nu är jag rik på fritid.

     

     

     

     

     

Close