• Åsikt,  Dagbok

    Lilla snigel akta dig!

    Söndag morgon. Drömde inatt att jag spelade ett kortspel som vi tyckte var väldigt roligt att spela när jag var yngre. Frågade min man om han också hade spelat det spelet när han var liten. “Jo, massor! ” svarade han. Men han kunde inte minnas hur man spelade.
    “Men, var det inte ett helt otroligt rasistisk namn på det spelet?” funderar jag. Kung och N-ordet, liksom. Ni kan ju gissa vem som blev förloraren i det spelet (det var inte kungen).

    Min man räknar upp några andra spel som han spelat som barn – med minst lika sjuka namn! Tänk, det var inte särskilt länge sedan sånt var OK. Det är ju inte bara ATT vi använde de nedsättande orden utan också hur de spelade roll – som förlorare och fiender. Helt sjukt.

    Men, det är ju inte de äldre generationerna som är de störda enligt media. Det är ju vi unga. Jag ska snart komma till det.

    Vi skakar båda på huvudet men sätter igång med frukost och börjar vår dag. Han åker och skidar och jag ska börja sätta igång med ett skrivjobb. Men det går inte. Jag sitter i soffan och kan inte skaka av mig min irritation.

    Gör misstaget att scrolla igenom nyhetsflödet och läser denna artikel;

    Akta dig för att ta för många selfies – du kan bli en narcissist

    Dagens förakt mot samtiden är serverad. En av många – och temat tycks beständigt. SOME kommer att förgöra oss. Newsflash: MILJÖFÖRSTÖRING KOMMER ATT FÖRGÖRA OSS!

    Vet ni, jag är så himla trött på att läsa sådana här populärpsykologi-artiklar. Så mycket personligt förakt förklätt med “kulturspaning” och what not. Dessa artiklar är som varm oboy för alla de som tycker att man inte ska ta plats i sociala medier och tro man är något.
    Det måste ju vara skadligt att framhäva sig själv med alla dessa selfies, jag visste det! Hu hu. Låt oss skapa lite ängslig konst kring detta, för allt kan man ju göra konst av (men obs, selfies är ju inte konst).

    Dessa jante-människor behöver inte mera ved på sin brasa – de behöver gå och ta en selfie och lära sig tycka om sig själva.

    Och på tal om etablerat ego; hur bitsk får en skribent vara under yle-flagg egentligen? Tänker på kommentarsfältet. Det kanske upprörde mig allra mest i detta. Det bara bekräftade mina misstankar om att det ligger något mer, något mörkt och geggig, bakom den här artikeln. Som vill ut. Som vill nå MIG rakt i det där motbjudande självförtroendet jag byggt upp under åren. Som spyr på mina selfies.

    Selfiekulturen lärde mig uttrycka mig själv. Gjorde det okej. Gjorde det lönsamt, till och med.

     

    Varje dag stöter jag på en artikel i media som mer eller mindre insinuerar att den moderna människan är störd eller på gränsen till störd. Är det inte företagandet som gör en till ett litet monster så är det teknikanvändningen, konsumtionen eller min arma hjärna – full av popcorn.

    Samtidigt ska vi alla unga drillas i entreprenörskap och lära oss koda och multitaska och NÅ UT (annars finns vi inte). Min fråga är VARFÖR harmlösa selfies är så otroligt laddat och upplevs som ett sådant hot mot samhället? Hela debatten är så skrattretande! Och varför är det så himla fult att vara narcissist? Jag kunde inte bry mig mindre om DU pussar spegeln varje morgon. Det låter nästan lite…eh… hälsosamt.

    Är jag den enda som känner att min intelligens blir otroligt nedvärderad av media? Tror medelålders kulturelit verkligen att vi unga är SÅ OTROLIGT enkla och hopplösa? Om något så är vi flexibla, det har vi lärt oss av samhällets krav. Lösningsorienterade. Kvicka.

    Milennials är så tacksamma att hacka på. Men ofrånkomligen är det min generation som snart ska vara den drivande, exekutiva massan i världen. Trots vårt rykte att vara självupptagna bratz tror jag nog aldrig att någon generation känt större ansvar (och oro) inför vad som komma skall.

    Hur skulle det vara om vi skulle få EN GNUTTA UPPMUNTRAN någon gång?
    Låt oss få ta plats i flödet, samhället, i arbetslivet och få lite praktik innan det blir skarpt läge!
    Låt oss hållas med våra bloggar och instagrambilder! Det är vår tids coping. Inte konstigt att vi vill fly in i en annan värld (den digitala) med tanke på vilken värld vi ärvt.

    Föräldrar och mor-farföräldrar:
    Hjälp oss? Innan ni sticker?

  • Åsikt

    Mina höga ambitioner betyder inte att jag är missnöjd med livet

    Tidstjuven skriver ett viktigt inlägg om att nöja sig. Jag har grubblat på det här i flera dagar nu. Inte på Maria då utan på mig själv. Det väckte skrivlusten som varit väck den senaste tiden, så tack för inspirationen M.

    Först, om jag hade läst det hör inlägget för två år sedan hade jag nog blivit heligt provocerad, tror jag. Skriver detta med ett distanserat leende nu, men det är allvarliga saker.
    Jag var då inne i en viktig, men påfrestande uppbyggnadsfas i mitt liv som jag behövde gå igenom för att lyckas med mina projekt. Inga gulliga hobbyprojekt då utan ett vågspel med allt som jag ägde samt vad jag skulle komma att äga i framtiden. Banklån har den effekten, man betalar med sina framtidsutsikter.

    Det är ju så med företagande att det är först en tid efteråt – när idén lämnat stranden och verksamheten kommit ut på djupare vatten, som allvaret dånar över en. Point of no return. Du behöver mobilisera all drivkraft och muskelkraft som möjligt för att hålla dig flytande och ro båten i land. Risken att sjunka är överhängande och ditt öde hundra procent länkat till dig. Det var ju precis vad du ville ha, frihet, men inte på det här sättet. Inte utan livlina. Du har inget annat val än att tuffa vidare, med en båt vars tankmätare är trasig och innehållet osäkert, och det är en hel fasansfull, otrygg känsla. En känsla som du kanske trodde du var förberedd på – men hur kan man vara det? Du är ensam, rädd och du behöver steppa upp ditt game eller “dö”. Ditt mantra blir “jag ska lyckas” men vad du egentligen tänker är “jag får inte misslyckas”.

    Jag utvecklade superkrafter som jag inte visste att jag hade, med den bieffekten att mitt skottsäkra pansar också gjorde mig till ett prestationsfreak med låg tolerans för medelmåttighet och “svag” arbetsmoral.

    Det är intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jag behövde alltså utveckla en liten, men avgörande avsky för lågpresterande personer för att orka själv. Och det hjälpte mig då. Hur skulle jag annars ha haft motivation att jobba så hårt som jag gjorde? Jag var ju fast. Jag behövde en överlevnadsstrategi, någon att vara bättre än och hävda mig mot i mitt huvud. Men det var ju bara en teknik, min motivation i stunden i brist på bättre. Inte min egentliga drivkraft. Jag blir trött och ledsen när någon slänger narcissistkortet eller arbetsnarkoman-kortet på mig. En narcissist skulle aldrig skriva en så här nyanserad och öppensinnad blogg och en arbetsnarkoman skulle inte sova till 10 som jag gör nu om dagarna.

    Och vad har det här med Marias text om att nöja sig med ett medelmåttigt liv att göra? Inte så mycket. Men det har allt att göra med uppfattningen om prestationsprinsessorna- och prinsarna att göra. Jag känner mig så ofta missförstådd i den här rollen.

    Är det verkligen jakten på det perfekta som sporrar oss framåt?
    Att ett enkelt, medelmåttigt liv inte är tillräckligt för oss? Mycket vill ha mer?
    Mindervärdeskomplex? Keeping up with the Jones?
    Är det faktiskt så ytligt? Har jag satt allt på spel bara för att ge mitt ego mat?

    Nej, det tror jag inte på. Detta är alldeles för tomma kalorier att springa på! Klart att det kan vara folks orsak nummer ett till att sitta hemma i soffan och hacka på sig själva (jämförandet och hetsandet på instagram, tex) men aldrig att det är en drivkraft som håller i längden. HUR KAN NÅGON TRO DET?

    Det är ju medelmåttornas bild av presterande som skaver. Inte de högpresterandes. De andra har problem med att hantera oss och får komplex, eller så skaver det att de känner att de måste få komplex. Förstår någon vad jag försöker förklara här? Så svårt att sätta ord på.

    Men jag kan ju bara tala för mig själv. Jag jobbar inte hårt för att kunna visa fina bilder här på bloggen, om någon trodde det.

    För mig är det definitivt ett medfött drag att vara driven och företagsam. Jag tror att människor, som mig, som har höga ambitioner också föds med kapaciteten att förverkliga dem. Med i paketet “kroppen” följer en hårdkodad programvara. Du kan se det som ett virus om du vill! Programmerad med ett simpelt, men brutalt kommando; att vägra “nöja sig” med mindre än det man kunde bli.

    Kalla det själens röst om du vill, men den går inte att stänga av och den kan vara destruktiv som f’n om den inte hanteras rätt. Det krävs mod att leva sitt liv så här öppet och självsäkert.

    Tro mig, alla vill nöja sig med det vanliga. Också jag vill passa in och ha ett svenssonliv som alla andra. Tryggt och bekvämt.
    Jag har försökt många gånger att dämpa min lust för entreprenörskap. Om jag hade kunnat tygla den hade jag suttit i ett nybyggt elementhus på landet idag med man, tre barn, en hyfsad Opel, en hund och ett helt okej arbete som kökschef på abc eller något annat KPO-ägt matställe. Kökschef på Amarillo var den karriär som min lärare på YH såg framför mig. Hon såg att jag var duktig och driven. Det sorgliga var att det faktiskt var menat som en komplimang. Jag. Den lilla flickan. Kökschef. På Rosso, kanske? Wow.

    Det var inte bara en komplimang. Det var ett realistiskt karriärsråd. En vettigt funtad person hade blivit glad men jag blev sorgmodig av det. Visserligen ville jag uppåt men mycket högre än så där. Jag vägrade tro henne.

    Ni som följt mig länge här vet att jag fick en så förbannat svår livskris efter att jag blev klar från restonomutbildningen. Klar från skolan ett år i förtid för att mötas av exakt den verklighet som läraren målat upp för mig. För jag kom ju ut i världen och insåg att läraren hade rätt.

    Detta är mina karriärutsikter i österbotten och detta ska jag nöja mig med.

    Jag var så knäckt och besviken. Kände mig lurad av samhället som lovat att om man utbildar sig får man ett bra jobb och ett bra liv. Jag hade ju gjort jobbet! Nu ville jag få min belöning också. Men jag lärde mig en viktig lärdom, att samhället är ett work in progress som vi alla skapar tillsammans och ärligt talat så vet vi inte riktigt vad vi håller på med, ändå. Inte ens presidenterna.

    Jag försökte verkligen gilla läget. Levde ett lugnt liv på landet med helgmys och skogspromenader. Vedhuggning och gräsklippning. Saftmajja och bullbak.
    Det är lustigt hur vi gick från unga studerande i stan till “unga pensionärer” i en liten stuga. Jag var verkligen inte redo för detta, men det må påpekas för protokollet att det var min idé att flytta till landet. Må också tilläggas att vi nu bor i stan igen, i en studerande-tvåa, att det också var min idé och att det knappast var någon slump det heller.

    I ren protest tog jag ett jobb jag var överkvalificerad för. Tänkte att det skulle bota min jobbiga drivkraft. Jag deltidsjobbade på ett eftis i grannbyn där jag stekte plättar åt hungriga skolbarn, blandade saft och torkade mjölk och fasttorkade flingor från små röda, nötta geometriskt formade bord. För att dryga ut kassan höll jag bakningskurser för medborgarinstitutet och så skrev jag recept i tidningen nu och då. Det var helt okej. Det blev inga stora pengar men det räckte för att dela jämnt på fasta utgifter hemma. Jag hade kunnat stanna där.

    För spänningens skull hade förstås kunnat söka mig till det där jobbet som kökschef i stan. Antagligen hade jag kunnat få det också med lite klassiskt -jobba sig uppåt- tänk. Men i ett plötsligt infall orsakat av ett länge pyrande  kreativt undertryck valde jag att starta företag och förverkliga mig själv, som det så äckligt kallas. Och resten vet ni (hoppas jag).

    Men för att återgå till det där “missnöjet” som andra inte tycks förstå. Varför dög inte livet på fjärden för mig? Det duger ju för de flesta? Tror jag att jag är bättre än alla andra? Och hur täcks jag tro något sånt i så fall?

    Det handlar inte om en egotrippad jakt på materiell lycka eller att göra sig till bättre folk än andra för sakens skull. Det handlar inte om att det är något fult med att vara medelmåtta eller ha ett lågavlönat arbete. Herregud, att vara småföretagare är fasen lågavlönat! Och min jakt på pengar har väldigt lite att göra med egot och ganska mycket att göra med alla pengar jag förlorat. Pengar som som jag skulle behöva jobba ikapp nu som retroaktiv lön för att ens komma till brakeven och ens kunna drömma om ett litet elementhus i Österbotten med små, nätta rabatter.

    Ja, för två år sedan hade jag nog blivit lite provocerad om jag läst ett blogginlägg som undrar om det är fult att nöja sig med det perfekta, utstakade österbottniska livet. För att man ska ju vilja ha mer.

    Ja, NU ja. Bara för 10 år sedan var ju såna som jag några knäppa freaks.

    Medelmåttorna har en jättekonstig syn på drivna människor. Bara för att idealet nu tycks vara den entreprenöriella, den som lever sitt liv till fullo och inte nöjer sig betyder inte det att det är särskilt vanligt förekommande. Det ter sig så på instagram kanske, men det är inte på riktigt.

    Sanningen är att det är jäkligt ensamt här i ytterfilen. Jag undrar 1. var är alla prestationsinriktade människor och 2. Vill ni någon dag gå på kaffe med mig? Kontaktuppgifter hittas i fliken här ovanför.

    Och tro inte heller att min drivkraft är något som jag kan STYRA, ännu mindre TYSTA NER.

    Som jag redan skrev handlar det om en sort medfödd kodning. Ett aggressivt system som slår larm så fort jag ens tänker den blida tanken att nöja mig med något mindre än vad jag är kapabel till.

    Mitt dna är inställt på expansion. Följer jag inte min själs begär blir jag så fruktansvärt olycklig. Inte missnöjd. Inte bitter. Jag blir suicidal.

    Ja på riktigt – jag vill dö. Förstår ingen det?

    Jag måste följa mitt hjärta och utforska min kapacitet! Och vet ni vad det bästa med det är?

    Jag blir nöjdare.

    Det senaste årets händelser har i själva verket gjort underverk för mitt “det måste finnas något mer”- sug. Jag känner inte längre något sug efter att resa eftersom jag precis (efter många års trånande) varit på en liten tripp till Mallorca och jag gjorde det mesta av det.
    Jag känner inte längre något sug efter att söka något “bra jobb” för jag har precis fått uppleva ett år på mitt drömjobb, det som jag hade velat ha när jag blev klar från skolan men inte hade möjlighet att söka då. Ett år som projektanställd räckte för att knyta säcken för mig. Jag är nöjd.

    Jag har inte ens så stora ambitioner med företagandet längre. Jag har nått mitt mål att kunna arbeta hemifrån som konsult, författare och föreläsare. Min enda målsättning är att upprätthålla denna livsstil, vecka efter vecka. Och varje månad som jag kan fortsätta så här är en enorm kick för mig just nu. Jag är nöjd med mitt arbetsliv.

    Det enda som jag är missnöjd med är mina gamla företagslån (från de första projekten) som ännu tynger mig ganska svårt. Men för varje månad som går blir jag friare. Det är en helt fantastisk känsla att komma framåt varje månad.

    Jag ångrar heller ingenting, för hade jag inte vågat pröva mina vingar hade jag inte suttit och skrivit detta idag. Ja, vem vet var jag hade varit idag. Förmodligen hade jag inte mått så himla bra. Jag hade imploderat och förstört allt. Self destruction mode.

    Till er som känner att ni är likadant funtade som mig – ni ska inte ge upp era drömmar. Ni ska fortsätta klättra uppåt mot era mål. Ni är hungriga av en anledning, låt den leda er framåt och skit i vad andra säger. Jag upprepar, skit i vad andra säger och följ era hjärtan. Det är ert jobb att leva era liv som ni vill.

    Till er som jagar den perfekta ytan och får stress av “alla andras perfekta ytor” – gör jobbet eller glöm er dröm. Allt har sitt pris och är du inte beredd att offra någonting för allt det där fina “som alla andra har” så har du problem. En förvrängd verklighetsuppfattning. När du förstår att alla måste betala med någonting för att uppnå någonting kanske du uppskattar ditt eget liv bättre. Vad har du själv fått offra för att ha det så bra som du har det? Herregud vad bra du gjort det. Ge dig själv lite credd istället för att snegla på andras hus.

    Ni som vet med er att ni vill ha mer utav era liv, men inte vågar – ni är det mest normala personerna i hela bunten! Relax, ta stöd av varandra och ta små beslut från hjärtat varje dag. Det gör stor skillnad! Man behöver inte vara så extrem. Men man ska inte dissa sina ambitioner heller och tränga undan sin dröm bara för att den verkar så ouppnåelig. Låt drömmarna få finnas och gro. Prata om det högt. Drömmen behöver inte vara en aktiv gärning, det kan handla rätt och slatt om att få vara sig själv villkorslöst. När du vågar prata om dina innersta drömmar skapar du utrymme för andra att också dela med sig. Men någon måste börja.

    Till er nöjda typer som inte kan förstå hur andra orkar “hålla på” och sträva efter bättre hela tiden – grattis, ni har vunnit livets spel. Det måste vara härligt att bara kunna landa i nöjdheten utan att ha behövt ta omväg via alperna, liksom. Men glöm inte att mycket av det ni njuter av nu 2018 faktiskt har kommit till för att någon var missnöjd och ville skapa förändring.

    Jag skrev att jag för två år sedan hade blivit provocerad av Marias inlägg om att få vara nöjd med det mediokra. Jag vill bara förtydliga att det hade varit väldigt fel av mig.

    Däremot hade jag verkligen behövt få läsa peppiga, upplyftande men informativa texter om någon som vågar följa sitt hjärta på gott och ont. Jag hittade ingen, och därav min frustration.

    Idag är jag den personen som skriver texterna som jag själv hade velat läsa. Det är helt galet häftigt! Och trots alla fördomar om ambitiösa prestationsprinsessor och hetsande duracellkaniner som mig själv så vill jag förtydliga; jag är nöjd med mitt liv.

    Man kan komma fram, landa i det, och ändå vara på väg någonstans.

    Ett jättelångt inlägg blev det här. Mitt läsbarhetsplugin blinkar rött som i att upplägget behöver förbättras och luftas upp med lite bilder och underrubriker. Men det struntar jag i idag. Hjärtats texter är mycket sällan SEO-vänliga. Tack till er som orkade läsa så här långt.

     

  • Åsikt,  Dagbok

    Det finns ingen influencer som är god nog åt folket

    Daniela, en finlandssvensk bloggkollega, publicerade idag ett tankeväckande inlägg med rubriken “en viktig fråga till er“. Ett inlägg där hon funderar över hur just bloggare (och andra influencers) påverkar andras mående, på gott och ont (i detta fall lutar det not mot mest ont) och hon hänvisar till den här videon:

    Absolut tankeväckande frågeställningar.

    Daniela kastar också bollen till sina egna läsare och ber dem kommentera hur hennes blogg får dem att känna sig – bättre eller sämre? 

    Jag tycker att det är fint av henne att så ödmjukt inkludera sina läsare i bloggens innehåll och modigt lyfta frågan på bordet. Det är faktiskt inget skämt att influencers har makt att påverka många människor. Och, with great power comes great responsibility (tror det citat är från Spindelmannen) vilket jag är den första att skriva under. Även om man (bara) är en mikroinfluencer.

    En del bloggare skriver rätt ofta att de inte har någon skyldighet att ta ställning till saker och ting, och det är visserligen sant, men det betyder inte att man är fri från ansvar heller för det man skriver. Tycker jag, då.

    Det finns gott om exempel på hur en “dålig” influencer, i det här fallet, är. En som får läsaren att må dåligt – antagligen med sin överlägsenhet och perfekthet i största allmänhet. Kroppshets. All möjlig hets. Men däremot har jag extremt svårt att se framför mig en helt igenom “bra” influencer, alltså som skulle generera 100% good vibes runtomkring sig. Inte ens yoga girl lyckas ju med det. Responsen sitter ju i mottagaren. Alltid.

    Jag är alltså inte helt vän med den här indelningen i bättre och sämre, goda och onda (om man vill spetsa till det). Det finns för det första inga goda spelare – och i så fall är de självutnämnda.

    Good vibes- bloggaren. Hå hå. Ännu ett hopplöst ideal att leva upp till.

    Men för att svara på frågan som Daniela ställde på bloggen:
    Jag upplever Danielas blogg som mycket positiv och hoppfull (även på hennes sämre dagar) och skriven med omtanke och humor. Det är nästan befängt att tänka sig att någon skulle kommentera något negativt. Då söker man verkligen efter något att störa sig på.

    Samtidigt känner jag en tyst protest inom mig. Och det är här mitt inlägg spårar ur i mitt eget strul med mig själv. Det kan knappt ses som ett tillägg till debatten, bara en personlig reflektion och förankring från min sida.

    Nånting med det här, alltihopa, skaver i mig. Jag gillar inte riktigt det här att ge så total makt åt sina läsare – de kan inte hantera den (!!) är min första instinkt. Det är liksom FÖR SNÄLLT. Jag vill bygga en mur av kuddar kring Danielas blogg och alla andra bloggare som tänker att läsaren vet bäst. Men det säger givetvis mer om mig än om dem.

    Det är de facto emot min personliga policy att utsätta mig för onödiga “folkrättegångar” och jag tänker att detta spörsmål, “hur får jag dig att må” är som att be om icke konstruktiv kritik.

    Det är inget fel på dig och du gör inget fel förstås – MEN. 🙂

    Liksom det tidigare trendande inläggen som bloggare körde med som var minst lika dräpande – “vilka är dina fördomar om mig?” Åh GUD JAG VILL VERKLIGEN INTE VETA!

    Internet är inte vad det var för fem år sedan. Det är kyligare. Klä på dig dunjackan! Alltid denna polarisering. Aldrig någon nåd. Ett fel och man avföljer, för man kan inte understöda en person som man inte resonerar med till 100%.

    Men jag är också en person med trust issues så det räcker och blir över, och det färgar min reaktion. Vilken färg? RÖD som i röd flagg. Eller kanske vit till och med – jag ger upp!

    Som ni vet blev jag företagare när jag var väldigt ung och jag började rätt tidigt gå min egen väg. Jag började “ta för mig i världen” som det så fint heter när en ung kvinna fastslår att ett vanligt liv inte duger åt henne.

    Att välja den här vägen för mig själv, uppåt, betyder (självklart) att andras livsval är dåliga. Jag får kanske sträva uppåt, men då måste jag göra det i lagom doser. Jag får inte visa en sådan iver! Jag måste alltid hålla min personlighet tillbaka, eftersom det blir för mycket för andra. Tro mig, den kritiska punkten är lågt satt. Du har med all säkerhet tummat på den själv någon gång! Men jag, ja jag tycks alltid vara över gränsen.

    Jag har alltid varit den som får andra att må dåligt. Bara för att jag är jag.

    Jag fick idag ett mycket positivt besked i min inkorg. Hoppade till. Kunde inte berätta åt någon. Jag brukade göra det förut, men jag har lärt mig nu att vissa saker är okej att hurra för, vissa inte.
    Jag gick ut ut i trapphuset och gjorde min vanliga segergest med ett väsande “yesssss”. Sedan gick jag till min plats och fortsatte jobba. Jag längtade efter att få komma hem och berätta åt Jonas. Få vara glad och dessutom dela glädjen. Som ni vet är det också den största glädjen.

    En seger för mig är en seger för oss – och ingen blir gladare än min man för mina erövringar.

    I förra veckan drömde jag att jag sprang ett långt lopp. Jag kom i mål, lycklig och stolt över mig själv. Strax därpå kom en person fram och kommenterade min prestation med ytterst nedlåtande ton; men Malin, du vet väl att det finns människor som bara har ett ben? Tänk på dem också någon gång va? Mitt leende frös till is.
    Jag drömmer också ganska ofta om olika sorters sabotage, att någon häller gift i min mat som jag serverar åt andra, jag får ett sms; “Du måste komma hit, person X har dött”. Isen i mina ådror.
    När jag riktigt vill plåga mig själv drömmer jag om att någon försöker sabotera för Jonas, och jag tvingas se på utan att kunna ingripa. Det är vidriga drömmar. Hoppas de slutar snart.

    Det säger kanske en del om mina undermedvetna processer och hur mitt liv format mig att vara misstänksam mot allt och alla. Och vilket dåligt samvete jag har ibland över att vara den duktiga. Samtidigt som jag sörjer min ensamhet och misslyckandet i det. Samtidigt som jag trivs bäst ensam för det är enklast så. Ja, det är lite komplicerat.

    Jonas kan inte berätta om sin svensexa för då skulle man så lätt komma in på min möhippa och hur den var. Den obefintliga alltså. Där saboterar ju jag för honom lite. Kanske var det det jag drömde om?

     

    Det känns verkligen att för varje dörr som öppnas för mig i livet så tvingas jag stänga ett fönster in till mig själv. Det är jobbigt. Det känns onaturligt för mig som vill skriva fritt, som nu. Men jag trivs med att nå mina mål och göra ett bra arbete, så det är väl värt det.

    Och det är sorgligt, men jag litar helt enkelt inte på andra. Jag litar inte på att andra kan hålla sina känslor i schack och se förbi dem. Och jag litar verkligen inte på den stora massan. Att jag kan ställa en öppen fråga ut till cyberspace – hur får min blogg dig att må – och få en rättvis bedömning.

    Gör ni det? HUR? Jag kan inte känna den där tilliten som ni har.

     

    Influencers har makt att påverka den stora massan. Ja.
    Men den enskilda läsaren är ju ingalunda maktlös för det. För att inte glömma fri från ansvar.

    Ibland undrar jag om jag inte skulle ha mera vänner om jag inte bloggade.

    Jag antar att vad jag vill säga är att vi alla ansvarar för att hålla nätet rent och snyggt, och att det här med makt handlar lika mycket om att ta den som att få den.

     

    Fortfarande pms:iga hälsningar,

    Malin

Close