fbpx
  • Åsikt,  Dagbok

    Veckans funderingar: om att vara admin över sitt liv

    Thank god It’s Friday! Jag vaknar kl 05 i morse av oväsen i hallen. Postluckan drämmer till några gånger. Öh… vi har fått brev! Min första tanke är att det är en lapp från remontkillarna. Vi väntar ännu på att de ska komma och byta vårt sovrumsfönster som tyvärr gick sönder när de försökte första gången (därav vår remontlimbo). Jag vill få fönsterbytet överstökat någon gång så vi får inreda sovrummet, skruva ihop barnsängen och få vårt belägrade vardagsrum tillbaka där allt nu ligger på hög och väntar.

    Det mystiska brevet visar sig vara till mig. En förvillad telefonräkning som jag antar att en välvillig granne kommit för att dela ut rätt – osis bara att hen börjar jobba så tidigt och dessutom är så osmidig som postiljon! Teori 2: Postiljonen är en av husets morgonpigga pensionärer som beklagligt nog inte är lika pigg i sin koordination och därför får famla med luckan för att få in brevet. Det skulle förklara både tidpunkt och oväsen.

    Nåväl. Även lille spark tycks vara en vän av uttrycket ”morgonstund har guld i mund” så jag kan inte somna om. Läser tidningen på mobilen. Någon gång efter kl 6 börjar jag kliva upp och göra frukost till oss. Maken kommer så småningom och joinar mig och det tycker han är en fin, ny rutin att ha – morgonsällskap! Jag funderar att det nog kommer att bli så här sen; att jag och lillen vaknar först om morgnarna, gör vad vi gör, och när klockan närmar sig 6.30 kommer vi och väcker honom också.

    ”Det tar jag nog tusen gånger om mot en alarmklocka” säger han.

    Så fint. 

    Det känns skönt att vara uppe tidigt, ändå. Jag brukade vara en morgonpigg person. Det är något speciellt med tystnaden, att systematiskt väcka allt till liv. Sätta igång. Mycket får man gjort också! Dagens blogginlägg, till exempel, ser ut att vara överstökat redan före kl 10 – det betyder massor av fokuserad tid på mitt bokprojekt senare idag.

    Har faktiskt sett fram emot den här, min fredagsrutin, då jag sammanfattar veckans tankar.

    Idag känner jag att jag vill ta upp det här med mitt bloggande och skrivande som väckt extra mycket uppmärksamhet denna vecka. De flesta tycks fatta poängen med min öppna dagbok, och tycker att mina texter är intressanta. Kanske förstår läsarna inte exakt vad jag försöker få fram alla gånger men det är underhållande att ta del av ändå.  Jag känner mig uppskattad för att jag delar med mig. Folk kan ju take it or leave it, liksom. De flesta kan förstå att jag skriver i dagboksform. Att jag skriver för mig själv men också för någon där ute som kanske känner som jag. Folk förstår att jag inte skriver för att få direkt sympati eller ens för att påverka någon åt något håll – men inte alla.

    Följande stycken är för er som inte fattar.

    Det är så här, att det här är mitt ställe där jag skriver av mig mina tankar för att lätta på trycket och i förlängningen kanske också förstå mig själv bättre. Det är inte meningen att det ska vara så logiskt hela tiden, för livet är inte alltid så greppbart. Själv skriver jag rakt ur mitt liv, precis när det hänt, och i detta livet har jag många roller. Jag är inte bara kvinna, jag är ung kvinna. Jag är företagare, ung sådan men ändå med ganska lång erfarenhet (som många gånger ignoreras). Jag är en handlingskraftig person som vet vad jag vill och jag söker sällan några lösningar, men är ändå öppen för kommentarer. Samtidigt försöker jag öva på min sårbarhet och förväntar mig kanske en viss respekt för att jag faktiskt släpper in er på livet här. Men mest är jag bara en människa som skriver från hjärtat, det som vill komma ut för dagen. Det är varken mer eller mindre.

    Med det sagt – jag sitter inte och tänker att ”idag ska jag skriva ur det här perspektivet” utan det är alla perspektiv på en och samma gång. Mitt perspektiv har många filter och ni kan därför inte välja att fokusera på endast ett och kräva en förklaring på det; som gör jag rätt som blivande mor? Ni måste ju räkna in alla de andra perspektiven också som ju spelar roll för mig. Gör jag rätt som blivande mor som också är ung kvinna, företagare, småstadsbo, bloggare, feminist, karriärmänniska o.s.v? Det här är ju inga sakliga insändare jag skriver utan ett ytligt svep över allt som händer i mitt liv. Jag skulle önska att ni såg det här som en lösryckt dagbok och inte som ett hårt och fast personligt ställningstagande varje gång. Är det en människa eller en politiker ni vill följa?

    Den senaste tidens narrativ här på bloggen har i alla fall utspelat sig ungefär så här; 

    1. Känner mig uppgiven inför rådgivningsbesöket eftersom graviditeten känns så tung samtidigt som jag känner på mig att en sjukskrivning inte är lösningen för mig. Försöker samla ny energi i en svag stund.  Skriver ett modfällt inlägg om att jag har en svacka men ändå inte vill ha några lösningar från någon, jag vill bara skriva av mig och kanske få lite pepp att orka kämpa på.
    2. Det går precis som jag trodde på rådgivningen. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Skriver ett bittert inlägg med många kontexter. Alla mina roller har något att säga. Jag är dels ironisk, dels besviken, dels hånskrattar jag åt allt, dels får jag lite ny kämparglöd. Det finns ingen jäkla logik, bara mitt perspektiv.
    3. Bloggen går vidare, tar nya tag och innehållet får en positivare ton igen. Jag går in i min yrkesroll mera och satsar på nya recept och skriver även en bloggartikel om varför bloggandet på egen plattform är så bra. Som att man har 100% kontroll över innehållet. Det slår mig först efteråt att jag borde följa mina egna råd bättre! Kanske börja sanera litet i mitt kommentarsfält, för just nu känns det som att jag inte har kontroll. Om en person inte förstår själv att jag inte är intresserad av exakt gehör på mina dagboksinlägg så har jag ju all rätt att bara radera den. Speciellt när dylika ”goda råd” redan har undanbetts.

    Jag har nu befattat mig med en närmast bisarr ordväxling här på bloggen med en anonym person som kallar sig Spunk. De här kommentarerna är fyllda med beska undertoner som jag inte gillar. Det är liksom dödsdömt från början att vi ska nå konsensus. Bara en sådan premiss som att uppge nickname: spunk (som i spunk på mig då antar jag), e-postadress nej@nej.com och dessutom öppna starkt passivt aggressivt med uttrycket ”himlar med ögonen” är som att be om dissonans. Allt detta beska är självklart väl invävt i klartext, goda råd och välmening. Spunk är totalt garderad mot mina eventuella invändningar. För hon är inte här för att hjälpa – hon är här för att mästra mig. Men det här är ju skåpmat för mig. Jag talar själv flytande passiv aggressivitet så jag ser igenom det direkt. Är rätt bra på manipulation, faktiskt, men för att citera en scen i Spindelmannen; with great power comes great responsibility. Jag gör med andra ord mitt bästa för att hålla min egen vassa tunga och snabbtänkthet i schack. Använda det för bra saker.

    Låt mig tillägga att jag verkligen hatar denna typ av ranta runt i ringen-diskussioner både på bloggen och i verkliga livet. Det brukar sluta med att jag går och kommer aldrig tillbaka, eftersom jag vet att det är ett nollspel. Jag brukar få glåpord efter mig som säger att jag är konflikträdd. Låt gå för det då. Jag kan i alla falla andas igen och det är så skönt.

    Nåja, så här ser jag igenom dylika attacker. Subtila förvisso – men; ”the devil is in the details” som ni vet. Härskartekniken går ut på att måla in motparten i ett hörn genom att argumentera väl i sak, men att se till att leverera budskapet med subtilt översitteri. Mottagaren blir såklart jättepåverkad av den passiva aggressiviteten i diskussionen (som är mera en attack än en diskussion) men kan ju inte heller ”få rätt” mot angriparen eftersom hen är så garderad i vad hen säger. Ofta anklagas man med exakt det man tycker att den andra gör, och då blir allt ännu snurrigare. Det kan sluta att man tror man blivit tokig eftersom man får så dubbla budskap hela tiden. Ifrågasätter man allt detta underliggande som personen inte vill låtsas om blir man anklagad för att tolka in för mycket eller vara känslig. Går man iväg är man som sagt konflikträdd. Fortsätter man argumentera tillbaka brukar den som attackerar börja vackla och motsäga sig själv och då kan du, om du har tur, få tyst på personen då du synar hens kort. Men av erfarenhet kan jag säga att det inte är värt det. Bara gå iväg. Det är så himla giftig miljö att vara i.

    Men tillbaka till Spunk. Jag vill ha sista ordet med henne, det är ändå min effing blogg som handlar om MIG. Jag tänker att om man sätter så mycket tid på att kommentera någon annans liv att man återvänder för att skriva ännu mer (det krävs ju ett visst engagemang ändå) så måste man ju ha ett behov av att få trycka ner och/eller känna sig lite viktig och mästrande. Varför skulle man annars göra det? Vad i all sin dar kunde motivera någon till att hålla på så här annat än att få utlopp för något kladdigt i sig? Det är så fegt och löjligt! Brydde man sig på riktigt skulle man väl sända ett mejl eller PM – som många av er gör och det märks att ni verkligen menar väl och gillar min blogg. Allt som sker via PM har jag lite större respekt för, eftersom det är direktkontakt med en riktigt namn. Överlag kommenterar folk kärlek via privata meddelanden och syrligt på bloggen. Resultatet blir dock att endast det skruttiga syns utåt, och även om jag vet att det inte representerar sanningen så kanske andra tror det. Ännu en anledning till att börja sanera bland kommentarer.

     

    Tänk er in i min sits här med spunk. För det första är det så befängt att diskutera sitt liv med en anonym person. Känner jag henne? Vem är hon? Tänk om det är en bekant som jag i min enfald glatt säger ”hej” åt på stan ikväll när jag ska handla mitt fredagschips? Hemska tanke.

    Eller är det så att det man säger på internet inte räknas?
    Det är en orättvis fight.
    Jag har alla kort på bordet här på bloggen med bild, namn och en vidöppen dagbok och här sitter jag och käftar med anonyma spunk, liksom. En tråd som hon började, och som jag är så dum att sitta och besvara. Som att hon skulle ha rätt till ett förtydligande från mig. Det här är hon ju medveten om, givetvis, så hon garderar sig med ett ”jag vet inte om du behöver förklara det här för mig” samtidigt som hon vill ha just det – en förklaring. Då kan hon ju säga att jag faktiskt inte hade behövt svara om jag inte ville – och vinna den vägen. Snark!
    Avslutningsvis ebbar diskussionen ut i att hon tänker att hon totalt misslyckats med att förstå mig (spelad ödmjukhet), samtidigt som en kontrolläsning från hennes sida nog ändå påvisar att det var jag som inte förstått henne. Tydligen.

    TYDLIGEN! Klassiker.

    Fasen, jag blir irriterad. 

    En debatt som egentligen inte handlar om någonting annat konkret än att få sista ordet. Jag kan inte hitta någon poäng i alla fall, kan ni? Vad handlade det där om egentligen? Ingen aning.

    Frågan kvarstår – hur bemöta dessa personer med detta behov att mästra andra, egentligen? Min make rådde mig att inte kasta ved på brasan och bara låta det vara. Så gör man ju in verkliga livet. Men på bloggen? Jag är ju envåldshärskande admin här. Jag vill ha makten. Jag kan ta den, om jag vill. Jag måste få ha företräde till spydigheten med tanke på min utsatthet – så det rättfärdigar mina blockeringar. Tycker jag. Vem annan ska skydda mig och visa dörren åt folk, om inte jag själv?

    Så härefter tror jag att jag bara helt kallt raderar alla försök till att göra åsiktskloak av min blogg.
    Falskt av mig att radera sånt jag inte gillar här? Nä!
    Det är sunt ledarskap.

    Äh men lite skit måste man väl tåla – och det där var ju ganska harmlöst…
    Öh, nä? Varför skulle jag behöva tåla någonting alls?   

    Många ställen ger mig ont i magen – men inte bloggen. Den här kanalen äger jag. Och i spunks anda så tänker jag nu värna om mitt mående och min ork här i cyberspace och börja rensa mitt kommentarsfält från sånt som stör min nattsömn som detta gjorde. Så tack för insikten! Vill också med detta slå ett slag för alla oss som övertolkar all bullshit här i världen! Vi som ”överreagerar” på ”välmenande” kommentarer på våra bloggar! Hejja oss!

    Jag kallar den nya policyn lex spunk!

     

    Ps. Jag har också, en gång för alla, beslutat att sluta länka mina inlägg i finlandssvenska bloggare-gruppen (har tänkt tanken förut) för jag märker att de flesta skeptiska människorna kommer därifrån. Ni som gillar min blogg och vill få uppdateringar – följ min sida på facebook istället. D.s

  • Åsikt,  Dagbok,  Graviditet

    Orka vara duktig flicka

    Idag besökte jag rådgivningen för rutinkontroll. Det konstaterades att jag såg trött ut. Jag förklarade min situation, att jag känner mig utmattad. Att sömn inte hjälper. Att promenera ger mig sammandragningar och ryggvärk. Jag mår illa och får hjärtklappning. Att jag funderar på att det kanske vore värt att träffa en läkare. Jag går miste om inkomst när jag inte orkar jobba på full kapacitet.

    Efter att jag förklarat detta, öppnat upp och visat sårbarhet, sved det nog till att höra ”Nåjo, men allt kan ju inte skyllas på graviditet”. Kanske är det sköldkörteln? Ni vet, den där diffusa körteln som alla tjatar om så fort man mår lite dåligt. Lite som IBS om man har magknip. Jag skulle mycket hellre ha hört, ja det suger att vara gravid men det finns inte så mycket vi kan göra tyvärr, framför att förminska mina symptom.

    Vi kom fram till att det är ganska onödigt att börja tänka på sjukskrivning. Jag tolkade det som att jag är för frisk för att ens fundera på en läkartid. Att det inte skulle vara lönt, och jag förstår det. Mitt blodtryck var som vanligt lågt, men inte för lågt. Att jag lätt svimmar är bara hälsosamt. Mitt hb var också OK, men det hade i och för sig sjunkit drastiskt på bara en månad vilket kunde förklara både trötthet och illamående. Jag rekommenderades järntillskott och spenatsoppa.

    Vi börjar med det så ser vi sen. 

    Men tja. Jag har nog gett upp min lilla dröm om att bekämpa systemet. Slöseri med tid. Det finns en orsak till att jag alltid försöker klara mig själv och det är för att allt annat vore naivt. Till nästa graviditet ska jag spara mer pengar i backup så slipper jag detta.

    Jag, i morse före vi åkte – sket i att sminka mig. En tyst revolution.

     

    Det var väl nog därför jag var så uppgiven i fredags när jag skrev om mina krämpor. På något sätt kan jag nog acceptera att det är tungt att vara gravid. Det är ju inte där orättvisan sitter. Den sjukt jobbiga insikten är ju snarare att min trötthet faktiskt är helt irrelevant för min samhälleliga situation. Det är aldrig synd om mig. Mitt mående har aldrig varit en förmildrande omständighet i mitt liv och inte kommer det att vara det nu heller. Eländes elände.

    Jag måste skärpa mig, helt enkelt. Finns ingen annan väg än framåt.

     

    Fast, ibland tänker jag att jag borde sluta vara så duktig hela tiden. Släppa spärrarna. Dyka in i utbrändheten. Börja supa och knarka. Skita i att betala skatt. Gå i personlig konkurs. Det finns mycket hjälp och förståelse vid brunnens botten, tänker jag. Först efter avslutad business kan man räknas som arbetslös och få dagpenning. Först när du blir jobbig på riktigt blir du sedd. Att inte bidraga alls lönar sig bättre stödmässigt än att kämpa i mittenrännan.

    Ska man vara gravid ska man i alla fall satsa på att spy ordentligt och inte spy i munnen som jag har gjort. Man borde se till att få en existentiell kris och inte läsa så mycket självhjälpsböcker för att mota den i grind. Kanske kunde jag åberopa bipolär sjukdom som finns i släkten. Ingen skulle ju vara förvånad om jag gick in i väggen. Vad jag menar är att det inte finns några sympatier och absolut ingen belöning för att man kämpar i mittendiket. Systemet är ju inte för oss, det är för toppen och botten. Inte för oss i mitten som förväntas flyta upp som korkar helt av oss själva. Det är som att vår kamp inte finns. Som det där typiska mittenbarnet som inte tycks behöva någon hjälp och därför aldrig heller blir riktigt sedd i familjen.

     

    Resultatet från sockerbelastningen som jag hade varit på i förra veckan hade förresten också varit bra. Normalt; förutom att jag varit väldigt nära gränsvärdet just i uppåt-fasen, då när sockret steg som högst. En rejäl sockerfylla med andra ord – och det förvånar mig inte. Jag har aldrig tålt (eller tyckt om) att trycka i mig mycket godis eller dricka läsk eftersom jag mår illa av det. Som tur funkade insulinproduktionen bra och jag återhämtade mig enligt konstens regler. Jag har ju alltid varit en duktig flicka på det sättet, tagit skiten och anpassat mig.

    Efter att vi hört på hjärtljuden fick jag en anti-D spruta i skinkan. Mitt blodprov hade nämligen indikerat att min lilla bebis nog är pappas pojke – i alla fall då det kommer till att besitta antikroppar i blodet. Jag mötte min makes varma, men lite oroliga blick från britsen. Han hade en så speciellt känslosam blick när han betraktade oss, jag i gynposition på britsen och hälsovårdaren och en studerande som försökte lista ut hur babyn låg i magen. Jag kom på mig själv med att tänka att jag nog gärna tar en till Jonas i mitt liv. En pappas pojke? Gärna för mig.

    Min graviditet har definitivt öppnat mina ögon (på riktigt) för det faktum att vi lever i ett patriarkat. Men det bör nu genast fastställas att jag inte hatar män. Det är inte ens männens fel tycker jag. Det är kulturen som gynnar män framför allt annat och den upprätthåller vi väl alla. Många kvinnor gör nog ett bra arbete med att hålla patriarkatet levande, jag själv inkluderad.
    Vad jag däremot hatar är att jämställdheten kommit till den punkten att den gått förbi sitt syfte; könens lika värde – till att kvinnor och män ska VARA exakt lika. Elefanten i rummet är att det inte lyckas. Jag är så trött på att hela tiden förlora på min kvinnlighet som sipprar fram. En man kommer aldrig att förstå hur en oförberedd mens-attack kan förstöra en hel arbetsdag. Att det inte är något vi stolt brölar om utan gömmer undan, snabbt. Så ingen märker.

    Vilken gnällfia jag är! Kom med några lösningar. Hm…
    Kanske lösningen vore att försöka vara lite mindre duktig flicka = ta det som en ”man”, och till exempel kräva lite mera upprättelse för de uppoffringar som kommer med att ha en kvinnas kropp? Vad det innebär för själen som bor där inuti? Jag vet inte jag men om vi skulle börja med att se över hur vi fördelar pengarna och kanske se över de där idealet med gravida kvinnor som jobbar till sista dagen och tar cykeln till förlossningen som en riktig karl. Fråga oss – vem sjutton vinner på att en sådan sjuk bild upprätthålls? Inte är det kvinnorna i alla fall. Jag spyr på mig själv nästan för att jag ville vara sån superwoman. Att jag förväntade det av mig.

     

    Långt inne i en av mina graviditets-googlingar i helgen kom jag över denna fenomenala krönika.

    Eftersom män inte blir gravida ses det som något onormalt att vara med barn

    Tyckte att den satte ord på mycket som jag tänkt på.

    En sorglig utgångspunkt för hela vår kultur är att människan är man, och i den utsträckning som kvinnan är annorlunda så är det fel på henne.
    Förr i tiden löste man det genom att inte ge kvinnor samma rättigheter, hon var ju så konstig med sin kropp, sitt blödande, sin svaghet.

    I mer modern tid löser man det ofta genom att i stället förneka all olikhet. Det här märks exempelvis i hur experter fortfarande i dag kan vifta undan svåra PMS-besvär som hittepå, eller i hur vården inte tar kvinnors smärta eller sjukdom på allvar.

    Det märks också extremt tydligt i synen på den gravida.

    Den fysiska utsattheten förminskas via Försäkringskassan samtidigt som den emotionella och existentiella omvälvningen ignoreras av hela samhället.

    Men, jag kan raljera om feminism hela dagen. Men jag har ett berg att börja bestiga. Kämpa! sa de på rådgivningen när vi skildes åt.
    Med järntabletter och lite finsk sisu ska jag nog återgå till prestationssamhället och göra rätt för mig.

    Jag ska bara se till att göra något för mig själv nu. Som att få min bok klar.
    Att jag skrev den i sjunde månaden kommer inte att vara någon bedrift utan bara ett sorgligt faktum.
    Men stolt kommer jag nog att vara, ändå.

    Så gott folk; hald käftan – nu dansar vi.

  • Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

    Jag kan inget om att skriva – ändå gör jag det

    Ibland får jag ett starkt sug efter att börja skriva krönikor. Som att det kunde vara något sorts kall i livet för mig. Det är mitt skrivsug som talar – och kanske också pengapåsen. Jag skriver helt okej enligt mig själv – jättebra enligt andra (för att vara lekman) så varför skulle jag inte bara kunna ta och skriva ihop någonting och sända det till en tidning? Det kunde ju bli en hyfsad sidoinkomst för mig?

    Ibland tänker jag göra just det. Testa mina skribentvingar utanför bloggens trygga bo, alltså – men det händer inte. Bloggen vinner alltid. Jag tänker att även om bloggskrivandet i sämsta fall är en liten hobby och i bästa fall långsiktig PR för mig så finns det en typ av frihet här som är så stimulerande för mitt skrivande. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och börjar skriva utan betänkligheter.

    Mitt skriv-sug börjar oftast i något som skaver i mig, något som jag vill ha sagt – litet eller stort. Vartefter tankarna breder ut sig på skärmen kommer jag på fler. Till sist känner jag att det är dags att avrunda – och då försöker jag alltid komma med någon slutknorr som syr ihop ursprungstanken med allt det andra. En röd söm som skapar logik i lapptäcket av tankar. Rutar in mina funderingar till något vettigt. Det är mitt perspektiv och mina tankar som tar färg av saker jag ser runtomkring mig – väldigt sällan jobbar jag mig utifrån in. Jag bara använder ord och uttryck utifrån för att bättre förklara det jag känner. Så att andra kan förstå det också.

    Det är introspektion. Memoarer som skrivs i realtid.

    På bloggen finns inga regler. Här får jag syssla med navelskåderi hur mycket jag vill. Skriva dåligt – för långt och utsvävande. Ta det lilla som finns i mitt hjärta och göra det jättestort och viktigt. Jag får inte betalt för min tid och mina idéer men åh, du store vilken kraftfull terapi det är! Så det ger ändå så mycket.

    Men varför fläka ut sitt inre för allt och alla?
    Självklart kunde jag hålla mina texter för mig själv och inte publicera dem här – men det skulle ta bort en stor del av det som driver mig. Jag har alltid känt att jag lider av en slags mental ensamhet som inte skulle avhjälpas med privata dagböcker. Jag vill få ur mig det jag vill få ur mig men allra helst vill jag att texten ska nå någon likasinnad. Kanske någon som mig som jag tyvärr inte har nöjet att känna – men nöjet att få nå. Då känns inte tankarna lika bortkastade.

    För vad är det för vits att jag utvecklar mig själv i all oändlighet om det inte gynnar någon annan? Inte dokumenteras på något sätt?

    Nåväl. Här kommer en text som jag skrev i förra veckan. En ”blogsk” (nyord?) spretig krönika med inslag av existentiell kris, avokados, game of thrones, tidens gång och tidens förgänglighet. Läs – eller scrolla vidare. Den är alldeles för lång. Kanske är den mera essä än krönika. Men den är min, och det gjorde mig gott att skriva den.

     

    Stuck between a rock and a hard place – utvecklas eller dö?

     

    Det sägs att det enda som med säkerhet aldrig förändras är att allt förändras.

    Jag tänker mycket på samhället och utvecklingen just nu. Jag befinner mig trots allt i ett stort vägskäl i livet med avgörande beslut som kommer att påverka hela mitt liv framöver.
    Jag tänker på det stundande ”mammalivet” och dess inverkan på mig – vem jag riktigt är utan ett arbetsprojekt?
    Min vana trogen går jag totalt in det som jag känner förväntas mest av mig, inte för att det är vad jag vill utan mest för att testa marken.
    Jag kastar ut påståenden i stil med ”nu blir jag snart en helt vanlig person med ett helt vanligt liv” till nära och kära – bara för att se deras reaktioner. Min man bara skrattar och undrar om jag tror på det här själv? För honom är jag The Malin och kommer alltid att vara det oavsett livskonstellationer. Men jag vet inte jag. Jag bara skriver och reflekterar och ventilerar, en dag i taget.

    En tids omprioritering väntar, alltså. Jag vill tänka strategiskt nu. Funderar – vilka kort har jag på hand och vad är mitt nästa drag? Jag vill inte komma tillbaka till arbetslivet efter min föräldraledighet och se att världen rusat mig förbi – jag vill vara beredd. Jag vill hänga med. Jag vill inte bli uträknad och nedgraderat till något mindre än det jag är nu. Jag vill fortsätta utvecklas och arbeta för utveckling. Jag vill se mitt föräldraliv som en utveckling av mig – inte en avveckling. Men jag är bekymrad. Att driva utveckling var svårt redan utan barn, vem ska lyssna på mig sen efter flera år hemma?

    Utvecklas eller dö?

    Som jag ser det finns det två olika sorters människor; de som har ryggen vänd mot förändringen, de som följer strömmen (och automatiskt är lite sist på bollen) och de som är före sin tid. De som sätter bollen i rullning.

    Den första gruppen, i motvinden, håller fast vid det som funkade för 20 år. De vägrar förändras och håller sin konservativa plats på spelplanen med livet som insats – som att det vore en rättighet att få stanna där. De är de mot världen – och de har rätt. Men gör de rätt? Jag tänker på småföretagare som kämpar mot marknadens jättar med bitterhet och minus i kassan som resultat. Förbannar människors köpbeteende. Förbannar den orättvisa världen. Men är det verkligen en fråga om rättvisa?

    Ekonomin förändras. Före 1990-talet kunde affärer sälja varor på basis av produktens funktion. Logiska försäljningsargument och egenskaper som funktion, service och hållbarhet var ett konkurrensmedel. Bästa tillverkaren sålde mest. Detta är fortfarande en fin tanke men den håller inte längre. Idag är marknaden översvämmad av i stort sett likartade produkter och de säljs på basis av (lägsta) pris och emotionell manipulation.
    Vi människor är – och kommer alltid att vara – får. Vi vill tro att folk tar sina egna, självständiga beslut men de flesta blir påverkade till dem i olika grad. Vi vill tro att vi tänker logiskt och har mjuka värden i åtanke, alltid, men vi tänker på vad som är bäst för oss själva i enlighet med övriga får. Jag sätter ingen värdering i det, jag bara konstaterar. Konsumenter idag tenderar att välja det bekvämaste och socialt tryggaste framför det mest logiska eller etiska. Inte går vi till ett café eller butik i utkanten om det får oss att känna oss malplacerade. Detta trots att pris och service är toppkvalité. Så är det bara. Det är enklare att förändra sin affärsidé enligt rådande mönster än att försöka förändra världen i sig. Man kan inte heller jobba med motståndsrörelser och polarisering av olika livsstilar. Lösningen på t.ex landsbygdens avveckling är knappast ett motstånd till staden. Snarare tror jag det handlar om att få dem att fungera ihop, som en fusion. *host, lokal pikning*.

    Jag kämpar mot min egen får-hjärna varje dag. Försöker vara lite smartare än de andra fåren. Det går väl sådär, men jag tänker att medvetenheten i varje fall är till min fördel. I alla fall behöver jag inte vara naiv eller hålla på med önsketänkande. Den största orsaken till besvikelse är faktiskt att man intalat sig att någon eller något är bättre än vad det är och det är ens eget fel att man gått på den niten. Om man sätter sig själv åt sidan och bara artigt betraktar människor och fenomen får man en mycket klarare bild av verkligheten.

    Utveckling är inte en generationsfråga, men vi har definitivt olika förutsättningar för att hantera den.

    Som 30-åring befinner jag mig nu i det ytterst bekväma utvecklingsstadiet ”yngre vuxen”, eller ”livets raksträcka” som Mark Levengood beskrev det i ett avsnitt av framgångspodden förra året. Jag är fortfarande ung, men inte omogen. Jag tänker, likt en avokado kommer jag att vara alldeles lagom god nu tills någonstans vid 40-strecket då jag börjar få svart-bruna fläckar för att någon gång efter 50 – bli oätlig över en natt. I alla fall sett med arbetsmarknadens ögon. Privat, så vet jag inte.

    Jag har aldrig varit 50 år. Därav mitt underläge, de äldre har ju varit 30 förut och kan ha åsikter om min tillväxtkurva. Visserligen i en annan tid men ändå – jag kan inte avgöra vad en 50-åring borde eller inte borde göra av sitt liv. Inte vill jag det heller.

    Men trots att tidens gång är en väsentlig komponent i den här frågan om utveckling som jag försöker närma mig nu – så känner jag att det är fel att göra åldersfråga av det. Saken är den att jag skulle så hemskt gärna vilja arbeta i team med äldre personer. Jag vill inte att ålder ska ha någon betydelse för att bedriva utveckling!
    Jag längtar efter ett inkluderande ledarskap där alla röster blir hörda! Men de äldre vill ha respekt, de vill inte bli ifrågasatta av 30-åriga flicksnärtor som mig med positiv energi och så mycket att se fram emot. De vill inte jobba med mig. Vi är inte jämlikar på riktigt, bara i teorin.

    En tickande fertilitetsbomb är jag också.

    Och de äldre har ju alltid rätt – se på mig nu i vecka 27. Rund och go, på väg ut. Ingen överraskning.
    Hejdå. Tänk inte på jobbet nu.

     

    Ibland känns det som att jag äcklar de äldre med min framåtanda. Jag tror att jag får dem att känna sig otillräckliga och passé. Och ju mer sura miner jag får desto mer breder jag på – tills jag slutligen inser att mina ansträngningar är fruktlösa och jag börjar kultivera ett bekvämt avstånd. Ger dem vad de vill ha – respekt och utrymme.
    Det fungerar. Vi sitter alla på varsitt håll och surar. Klagar på vädret och organisationen. Jag har äntligen anpassat mig och det är så skönt.

    Jag tänker nu vara så där ungdomligt självklar och ytlig och anta att ni alla läsare känner till GoT. Men för poängens skull – det första avsnittet på den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones är utan tvekan vårens största streaminghändelse och manuset generade inte helt oväntat en citatstorm på Twitter.

    Min favorit är denna replik levererad av Lord Varys; om att bli äldre.

    “You overestimate our influence. Jon and Daenerys don’t want to listen to lonely old men…respect is how the young keep us at a distance, so we don’t remind them of an unpleasant truth…nothing lasts”.

    Alltså – de äldre vet att ingenting består och vi unga vill inte bli påminda om det.

    Är detta nyckeln till ålderdomen som jag saknat? Inte förstått? Är det det som jag gjort fel? Har jag haft fel inställning till utveckling hela tiden? Inte alls skapat framåtanda, som jag trott, utan bara ren och skär ångest?

    Jag kan greppa tanken om utveckling i ett fräsch ekonomiskt utvecklingsperspektiv och jag kan vurma för allt det nya och spännande. Men kan jag förstå hur utvecklingen känns? När allt det jag har nu, plötsligt är passé? Hur kommer jag att reagera själv när ingen gillar mina idéer längre? När jag blir omodern och malplacerad? Jag har inte förändrats men allt runtomkring har det – och jag hade ingen aning om hur det hände eller när. Vad kommer den insikten att göra med mig?

    Förmodligen förtränger jag faktum och lever på som vanligt med andra som också är helt passé – och det kan väl vara ett lyckligt liv?

    Samtidigt är utveckling inget personligt.
    Vinden blåser, tåget går. Jag väljer själv om jag följer med och lever lite till – eller stannar och dör. Men effekten av utveckling- den är i högsta grad personlig. Det märker jag minst på de 50+-kvinnor som kommer fram till mig och berättar hur inspirerande det är att följa min blogg. De älskar sociala medier. De fattar precis hur det går till och vet hur de skulle göra det.  De vill gå på intressanta kurser, känna energierna och kreativiteten flöda. De vill vara influencers och kunde bli det också.

    Om de bara var lite yngre.

    De står vid startlinjen. Det enda som hindrar dem egentligen är ett knapptryck på datorn och de är igång. Men där tar det stopp.

    Jag kan känna hur utveckling känns när jag pratar med de här kvinnorna. Jag får en försmak på det som jag ännu inte har förstått i min ungdomsfiltrerade syn på livet. Det jag känner är faktiskt, sorg.

    ”Jag önskar att jag hade varit 30 år idag. Jag hade älskat det”.

    Jag vill svara att det inte är för sent. Alla kan blogga och bli digitala – se bara på Dagny! Sveriges äldsta bloggare.

    ”Jo, men… Jag har inte energin som jag skulle vilja ha längre. Jag har inget driv”.

    De här kvinnorna gör mig så förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag själv ska känna. Vet inte hur jag ska hjälpa dem. Skulle jag kunna ge dem ungdomen tillbaka skulle jag göra det utan att blinka.

    Som den hopplöst inkännande kvinnan jag är får jag såklart skuldkänslor. Men igen – varför ska jag ha det? Jag är lika mycket i blåsten som alla andra. Jag gör det enda jag kan och det är att göra det bästa av tiden jag har. Har de gjort det? Gjort det bästa av sin tid? Är det rättvist att jämföra tidevarv med varandra? Lycka är väl subjektivt, ändå. Finns lika många unga kvinnor nu som hatar sociala medier och kanske hade velat leva på 50-talet? Se bara på alla rockabillys, retrotrender och vintagebutiker.

    Alla vill fly till en bättre tid om det så är i det förflutna eller i framtiden.

    Jag börjar tänka om.

    Kanske är det inte alls så bekvämt att vara i mitten av utveckling. Kanske är det en för jävlig sits ändå. Vi 30- plussare ska driva den primära utvecklingen framåt nu till vår pension – men vi kommer inte att få njuta av den sen. Det kommer våra ungars ungar att få göra (de otacksamma krypen). De skulle bara veta hur lätt de har det! –  och så fick säkert 50-talets unga veta hut också.

    Nej. Det blir rundgång i huvudet hur jag än försöker förstå mig på det här med utveckling. Stuck between a rock and a hard place – vi ska alla leva, utvecklas, avvecklas och dö.

    Nu bygger jag ännu upp mitt liv. Förverkligar mina drömmar. Men i något skede kommer också jag att bli  trött, skrynklig och ful. Gammal och cringe.
    Allt det jag älskar kommer att tas ifrån mig någon gång. Jag kan bara hoppas att det går långsamt och smärtfritt.

    Jag vill tro att den som vinner är den som hade roligast på resan. Och därför väljer jag att köra hårt och försöka komma först i kön, oavsett var jag är i livet.

    Jag släpper taget och går vidare. Släpper taget och går vidare.
    Förändras, tar nya tag. Förändras, tar nya tag.

    Vad annat kan man göra?

  • Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

    Karriären tar inte paus

    Idag tänkte jag skriva lite om hur jag ser på karriären så här under min första graviditet. Kommer jag att ta paus från arbetslivet när jag blir mammaledig? Har jag sänkt mina ambitioner?

    Nej, min syn på karriären är ganska oförändrad.  Jag kommer nog att fortsätta avancera som tidigare, men kanske på ett annat sätt än förut. Jag får helt enkelt pröva mig fram. Jag vet att det är lätt att vara kaxig i detta skede, men inte tänker jag kasta in handduken i förväg heller. Jag siktar på att hålla mig fortsatt aktiv och hålla liv i mitt företag.

    En fråga: Läste du rubrikens karriär som något positivt eller negativt? Jag menade det i alla fall som något positivt. Men först vill jag förklara hur jag ser på det här med mitt arbetsliv.

    Det ÄR skillnad på att ha en karriär och ett jobb. Jag går ogärna miste om värdefull tid med mitt barn för ett jobbs skull, men inte betyder det att jag släpper min karriär för det. Och för vissa betyder det att de börjar jobba på halvfart ganska tidigt efter förlossningen. Nu är jag soloföretagare så jag är mer flexibel på den punkten, tack och lov. Jag har ju ingen fysisk verksamhet eller så att behöva ha koll på.

    Karriären (för mig) är en planerad utvecklingsprocess med tydliga målsättningar som jag bygger min tillvaro kring. Det handlar inte om att jag ”älskar att jobba”. Det handlar inte om pengar (det är ett jobb när man gör det för pengarna). Det handlar om mitt liv och vad jag vill göra av det. Åstadkomma saker. Lära mig. Självklart med en lön som jag är värd med tanke på riskerna jag tar som företagare här i vilda västern utan något socialt skyddsnät som tar emot mig om jag misslyckas.

    Så därför skrev jag min rubrik med en liten pust av lättnad idag. Karriären tar (tack och lov) inte paus = min utveckling tar inte paus och mitt arbete fortsätter. Som jag kommit så långt med redan.

    Men jag vill också ha barn, familj och kvalitetstid med dem.

    Jag vägrar välja. Så vad finns det annat att göra än att anpassa mig?

    Mitt karriärmål nu, parallellt med mitt hembaserade företagande, är att fortsätta bidra till regionen på olika sätt. Sådant publikt arbete är en perfekt motvikt till min hemmabusiness som faktiskt i viss mån är en kvinnofälla. Detta läste jag senast i en gravidbok som starkt avrådde kvinnor från att starta företag under föräldraledigheten. Dels för att det sällan går pga praktiska skäl, dels för att det gör att kvinnorna faller av vagnen och riskerar förlora sin ekonomiska trygghet, pension etc.

    Jag förstår argumentet nog och vet att det är problematiskt att få företagandet att fungera om man inte är 100% dedikerad de första åren. Samhället är ju heller inte riktigt anpassat för detta stödmässigt (kvinnliga företagare får inga extra poäng längre såsom ”kvinnolån”). Investerare vill ha dedikerat folk så det kan vara tufft med finansieringen om det ska sökas.
    Men jag vet också att startups som etablerats under föräldraledigheten KAN gå. Så jag skulle ta det från fall till fall. Men generellt ”borde” en ha företaget i skick (etablerat och hälsosamt) före familjeplaneringen vilket innebär att du måste starta som ung om du ska ”hinna med”. Hårda bud! Men det är bara att inse fakta. Man kan inte tvinga ett företag att bli framgångsrikt snabbt. Det tar sin tid oavsett hur hårt du jobbar. Inte undra på att det satsas på entreprenörskap i skolan, de har tiden på sin sida men vet sällan om det. Det pratas faktiskt allt för litet om det här. Vikten av att starta företagandet tidigt.

    Men tillbaka till min situation.

    Jag hade flera målsättningar med både livet och karriären som jag ville hinna med före 30. Men mina målsättningar efter 30 har jag inte berättat så mycket om.

    Karriärmässigt har jag alltid hoppats på att få göra styrelsearbete så småningom. Det tycker jag skulle vara så intressant (så hon gick och hämtade en annan elefant). Sorry, övar på barnvisor som bäst.

    Tydligen har universum hört mina tankar för nyligen fick jag förfrågan att komma med i en styrelse som överser lokal projektutveckling och det blev jag så glad över! Nu får jag en chans att lära mig hur det går till och skaffa mig erfarenhet och kontakter.

    Vi har första mötet på torsdag – direkt efter vår andra träff med barnmorskan på rådgivningen. Har jag berättat att jag är gravid? Nej. Men min hjärna fungerar som vanligt och mina ambitioner att hänga med är oförändrade. Det praktiska måste jag bara lösa på något sätt…

    En stödjande partner är verkligen a och o.

    Jonas är så stolt över mig och stöder mig i mina ambitioner, så det betyder ju att jag slipper ta den striden hemma. Annat är det ju med utomstående som kanske kan ha åsikter om mitt sätt att lägga upp mitt liv. Men då igen får jag tacka livet för att jag lärt mig att förvandla skit till gödsel. Simpel lantislogik. Man växer av det. men helst skulle man ju slippa andras åsikter som man inte alls bett om.

    Det är tufft att vara kvinna men kvinnor behövs på toppen. Inga superkvinnor då – kvinnor utav mångfald med helt vanliga familjeliv. Vill passa på och blotta min avsky inför ordet ”powerwoman”. Urk, kalla ingen för det. Speciellt eftersom jag känner att den etiketten läggs mer på kvinnor för att de är ”tuffa” än att de, i ordets bemärkelse, har inflytande. Men att kämpa för en karriär är inte mer ädelt än att kämpa för att få en helt vanlig vardag att gå ihop. Det är i alla fall min åsikt.

    Jag menar, man ska kunna nå en (åtminstone lokal) maktposition som kvinna utan att ha sålt sin själ och bränt ut sig på vägen. Det är det jag försöker göra. Ta mig framåt på ett hållbart sätt.

    Framgången smakar som ingredienserna den består av. Smakar den bittert har du betalat ett för högt pris. Och det är min uppfattning att många kvinnor betalar ett för högt pris för sina ambitioner. Och därför åker de upp på hyllan. Det förlorar vi alla på.

    Jag sitter inte på några lösningar på samhällets problem men jag är villig att använda mitt liv som ett feministiskt experiment. Därför hoppas jag verkligen att jag inte får ett gäng mammapoliser på mig senare bara för att jag är karriärmamma. Det skulle göra mig så besviken.

    Men inte skulle det stoppa mig (so don’t bother, be unkind*).

    *En Shakira-låt jag inte hört på superlänge. Från en jobbig tid då jag inte alls var lika kaxig som idag. Brukade lyssna på den om och om igen på mitt internatrum 2005. Känns nu som att jag var Shakira i videon men blev sen den hon sjunger om.
    Men det var en värdefull erfarenhet som tvingade mig att börja tänka själv. Jag insåg att jag ville bli någonting bättre än det ”ideal” jag växt upp med. Värd bättre än de pojkar jag dejtade och personer jag umgicks med. Och då tog det inte länge förrän jag hittade J och vi började bygga ett liv tillsammans. Ett bra liv. Min poäng är att när man förstår sitt värde dras man automatiskt till bättre omständigheter. 

    Så jag menar verkligen att jag vuxit när jag säger det. Och du kan också!

     

  • Åsikt,  Dagbok

    Lilla snigel akta dig!

    Söndag morgon. Drömde inatt att jag spelade ett kortspel som vi tyckte var väldigt roligt att spela när jag var yngre. Frågade min man om han också hade spelat det spelet när han var liten. ”Jo, massor! ” svarade han. Men han kunde inte minnas hur man spelade.
    ”Men, var det inte ett helt otroligt rasistisk namn på det spelet?” funderar jag. Kung och N-ordet, liksom. Ni kan ju gissa vem som blev förloraren i det spelet (det var inte kungen).

    Min man räknar upp några andra spel som han spelat som barn – med minst lika sjuka namn! Tänk, det var inte särskilt länge sedan sånt var OK. Det är ju inte bara ATT vi använde de nedsättande orden utan också hur de spelade roll – som förlorare och fiender. Helt sjukt.

    Men, det är ju inte de äldre generationerna som är de störda enligt media. Det är ju vi unga. Jag ska snart komma till det.

    Vi skakar båda på huvudet men sätter igång med frukost och börjar vår dag. Han åker och skidar och jag ska börja sätta igång med ett skrivjobb. Men det går inte. Jag sitter i soffan och kan inte skaka av mig min irritation.

    Gör misstaget att scrolla igenom nyhetsflödet och läser denna artikel;

    Akta dig för att ta för många selfies – du kan bli en narcissist

    Dagens förakt mot samtiden är serverad. En av många – och temat tycks beständigt. SOME kommer att förgöra oss. Newsflash: MILJÖFÖRSTÖRING KOMMER ATT FÖRGÖRA OSS!

    Vet ni, jag är så himla trött på att läsa sådana här populärpsykologi-artiklar. Så mycket personligt förakt förklätt med ”kulturspaning” och what not. Dessa artiklar är som varm oboy för alla de som tycker att man inte ska ta plats i sociala medier och tro man är något.
    Det måste ju vara skadligt att framhäva sig själv med alla dessa selfies, jag visste det! Hu hu. Låt oss skapa lite ängslig konst kring detta, för allt kan man ju göra konst av (men obs, selfies är ju inte konst).

    Dessa jante-människor behöver inte mera ved på sin brasa – de behöver gå och ta en selfie och lära sig tycka om sig själva.

    Och på tal om etablerat ego; hur bitsk får en skribent vara under yle-flagg egentligen? Tänker på kommentarsfältet. Det kanske upprörde mig allra mest i detta. Det bara bekräftade mina misstankar om att det ligger något mer, något mörkt och geggig, bakom den här artikeln. Som vill ut. Som vill nå MIG rakt i det där motbjudande självförtroendet jag byggt upp under åren. Som spyr på mina selfies.

    Selfiekulturen lärde mig uttrycka mig själv. Gjorde det okej. Gjorde det lönsamt, till och med.

     

    Varje dag stöter jag på en artikel i media som mer eller mindre insinuerar att den moderna människan är störd eller på gränsen till störd. Är det inte företagandet som gör en till ett litet monster så är det teknikanvändningen, konsumtionen eller min arma hjärna – full av popcorn.

    Samtidigt ska vi alla unga drillas i entreprenörskap och lära oss koda och multitaska och NÅ UT (annars finns vi inte). Min fråga är VARFÖR harmlösa selfies är så otroligt laddat och upplevs som ett sådant hot mot samhället? Hela debatten är så skrattretande! Och varför är det så himla fult att vara narcissist? Jag kunde inte bry mig mindre om DU pussar spegeln varje morgon. Det låter nästan lite…eh… hälsosamt.

    Är jag den enda som känner att min intelligens blir otroligt nedvärderad av media? Tror medelålders kulturelit verkligen att vi unga är SÅ OTROLIGT enkla och hopplösa? Om något så är vi flexibla, det har vi lärt oss av samhällets krav. Lösningsorienterade. Kvicka.

    Milennials är så tacksamma att hacka på. Men ofrånkomligen är det min generation som snart ska vara den drivande, exekutiva massan i världen. Trots vårt rykte att vara självupptagna bratz tror jag nog aldrig att någon generation känt större ansvar (och oro) inför vad som komma skall.

    Hur skulle det vara om vi skulle få EN GNUTTA UPPMUNTRAN någon gång?
    Låt oss få ta plats i flödet, samhället, i arbetslivet och få lite praktik innan det blir skarpt läge!
    Låt oss hållas med våra bloggar och instagrambilder! Det är vår tids coping. Inte konstigt att vi vill fly in i en annan värld (den digitala) med tanke på vilken värld vi ärvt.

    Föräldrar och mor-farföräldrar:
    Hjälp oss? Innan ni sticker?

  • Åsikt

    Mina höga ambitioner betyder inte att jag är missnöjd med livet

    Tidstjuven skriver ett viktigt inlägg om att nöja sig. Jag har grubblat på det här i flera dagar nu. Inte på Maria då utan på mig själv. Det väckte skrivlusten som varit väck den senaste tiden, så tack för inspirationen M.

    Först, om jag hade läst det hör inlägget för två år sedan hade jag nog blivit heligt provocerad, tror jag. Skriver detta med ett distanserat leende nu, men det är allvarliga saker.
    Jag var då inne i en viktig, men påfrestande uppbyggnadsfas i mitt liv som jag behövde gå igenom för att lyckas med mina projekt. Inga gulliga hobbyprojekt då utan ett vågspel med allt som jag ägde samt vad jag skulle komma att äga i framtiden. Banklån har den effekten, man betalar med sina framtidsutsikter.

    Det är ju så med företagande att det är först en tid efteråt – när idén lämnat stranden och verksamheten kommit ut på djupare vatten, som allvaret dånar över en. Point of no return. Du behöver mobilisera all drivkraft och muskelkraft som möjligt för att hålla dig flytande och ro båten i land. Risken att sjunka är överhängande och ditt öde hundra procent länkat till dig. Det var ju precis vad du ville ha, frihet, men inte på det här sättet. Inte utan livlina. Du har inget annat val än att tuffa vidare, med en båt vars tankmätare är trasig och innehållet osäkert, och det är en hel fasansfull, otrygg känsla. En känsla som du kanske trodde du var förberedd på – men hur kan man vara det? Du är ensam, rädd och du behöver steppa upp ditt game eller ”dö”. Ditt mantra blir ”jag ska lyckas” men vad du egentligen tänker är ”jag får inte misslyckas”.

    Jag utvecklade superkrafter som jag inte visste att jag hade, med den bieffekten att mitt skottsäkra pansar också gjorde mig till ett prestationsfreak med låg tolerans för medelmåttighet och ”svag” arbetsmoral.

    Det är intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jag behövde alltså utveckla en liten, men avgörande avsky för lågpresterande personer för att orka själv. Och det hjälpte mig då. Hur skulle jag annars ha haft motivation att jobba så hårt som jag gjorde? Jag var ju fast. Jag behövde en överlevnadsstrategi, någon att vara bättre än och hävda mig mot i mitt huvud. Men det var ju bara en teknik, min motivation i stunden i brist på bättre. Inte min egentliga drivkraft. Jag blir trött och ledsen när någon slänger narcissistkortet eller arbetsnarkoman-kortet på mig. En narcissist skulle aldrig skriva en så här nyanserad och öppensinnad blogg och en arbetsnarkoman skulle inte sova till 10 som jag gör nu om dagarna.

    Och vad har det här med Marias text om att nöja sig med ett medelmåttigt liv att göra? Inte så mycket. Men det har allt att göra med uppfattningen om prestationsprinsessorna- och prinsarna att göra. Jag känner mig så ofta missförstådd i den här rollen.

    Är det verkligen jakten på det perfekta som sporrar oss framåt?
    Att ett enkelt, medelmåttigt liv inte är tillräckligt för oss? Mycket vill ha mer?
    Mindervärdeskomplex? Keeping up with the Jones?
    Är det faktiskt så ytligt? Har jag satt allt på spel bara för att ge mitt ego mat?

    Nej, det tror jag inte på. Detta är alldeles för tomma kalorier att springa på! Klart att det kan vara folks orsak nummer ett till att sitta hemma i soffan och hacka på sig själva (jämförandet och hetsandet på instagram, tex) men aldrig att det är en drivkraft som håller i längden. HUR KAN NÅGON TRO DET?

    Det är ju medelmåttornas bild av presterande som skaver. Inte de högpresterandes. De andra har problem med att hantera oss och får komplex, eller så skaver det att de känner att de måste få komplex. Förstår någon vad jag försöker förklara här? Så svårt att sätta ord på.

    Men jag kan ju bara tala för mig själv. Jag jobbar inte hårt för att kunna visa fina bilder här på bloggen, om någon trodde det.

    För mig är det definitivt ett medfött drag att vara driven och företagsam. Jag tror att människor, som mig, som har höga ambitioner också föds med kapaciteten att förverkliga dem. Med i paketet ”kroppen” följer en hårdkodad programvara. Du kan se det som ett virus om du vill! Programmerad med ett simpelt, men brutalt kommando; att vägra ”nöja sig” med mindre än det man kunde bli.

    Kalla det själens röst om du vill, men den går inte att stänga av och den kan vara destruktiv som f’n om den inte hanteras rätt. Det krävs mod att leva sitt liv så här öppet och självsäkert.

    Tro mig, alla vill nöja sig med det vanliga. Också jag vill passa in och ha ett svenssonliv som alla andra. Tryggt och bekvämt.
    Jag har försökt många gånger att dämpa min lust för entreprenörskap. Om jag hade kunnat tygla den hade jag suttit i ett nybyggt elementhus på landet idag med man, tre barn, en hyfsad Opel, en hund och ett helt okej arbete som kökschef på abc eller något annat KPO-ägt matställe. Kökschef på Amarillo var den karriär som min lärare på YH såg framför mig. Hon såg att jag var duktig och driven. Det sorgliga var att det faktiskt var menat som en komplimang. Jag. Den lilla flickan. Kökschef. På Rosso, kanske? Wow.

    Det var inte bara en komplimang. Det var ett realistiskt karriärsråd. En vettigt funtad person hade blivit glad men jag blev sorgmodig av det. Visserligen ville jag uppåt men mycket högre än så där. Jag vägrade tro henne.

    Ni som följt mig länge här vet att jag fick en så förbannat svår livskris efter att jag blev klar från restonomutbildningen. Klar från skolan ett år i förtid för att mötas av exakt den verklighet som läraren målat upp för mig. För jag kom ju ut i världen och insåg att läraren hade rätt.

    Detta är mina karriärutsikter i österbotten och detta ska jag nöja mig med.

    Jag var så knäckt och besviken. Kände mig lurad av samhället som lovat att om man utbildar sig får man ett bra jobb och ett bra liv. Jag hade ju gjort jobbet! Nu ville jag få min belöning också. Men jag lärde mig en viktig lärdom, att samhället är ett work in progress som vi alla skapar tillsammans och ärligt talat så vet vi inte riktigt vad vi håller på med, ändå. Inte ens presidenterna.

    Jag försökte verkligen gilla läget. Levde ett lugnt liv på landet med helgmys och skogspromenader. Vedhuggning och gräsklippning. Saftmajja och bullbak.
    Det är lustigt hur vi gick från unga studerande i stan till ”unga pensionärer” i en liten stuga. Jag var verkligen inte redo för detta, men det må påpekas för protokollet att det var min idé att flytta till landet. Må också tilläggas att vi nu bor i stan igen, i en studerande-tvåa, att det också var min idé och att det knappast var någon slump det heller.

    I ren protest tog jag ett jobb jag var överkvalificerad för. Tänkte att det skulle bota min jobbiga drivkraft. Jag deltidsjobbade på ett eftis i grannbyn där jag stekte plättar åt hungriga skolbarn, blandade saft och torkade mjölk och fasttorkade flingor från små röda, nötta geometriskt formade bord. För att dryga ut kassan höll jag bakningskurser för medborgarinstitutet och så skrev jag recept i tidningen nu och då. Det var helt okej. Det blev inga stora pengar men det räckte för att dela jämnt på fasta utgifter hemma. Jag hade kunnat stanna där.

    För spänningens skull hade förstås kunnat söka mig till det där jobbet som kökschef i stan. Antagligen hade jag kunnat få det också med lite klassiskt -jobba sig uppåt- tänk. Men i ett plötsligt infall orsakat av ett länge pyrande  kreativt undertryck valde jag att starta företag och förverkliga mig själv, som det så äckligt kallas. Och resten vet ni (hoppas jag).

    Men för att återgå till det där ”missnöjet” som andra inte tycks förstå. Varför dög inte livet på fjärden för mig? Det duger ju för de flesta? Tror jag att jag är bättre än alla andra? Och hur täcks jag tro något sånt i så fall?

    Det handlar inte om en egotrippad jakt på materiell lycka eller att göra sig till bättre folk än andra för sakens skull. Det handlar inte om att det är något fult med att vara medelmåtta eller ha ett lågavlönat arbete. Herregud, att vara småföretagare är fasen lågavlönat! Och min jakt på pengar har väldigt lite att göra med egot och ganska mycket att göra med alla pengar jag förlorat. Pengar som som jag skulle behöva jobba ikapp nu som retroaktiv lön för att ens komma till brakeven och ens kunna drömma om ett litet elementhus i Österbotten med små, nätta rabatter.

    Ja, för två år sedan hade jag nog blivit lite provocerad om jag läst ett blogginlägg som undrar om det är fult att nöja sig med det perfekta, utstakade österbottniska livet. För att man ska ju vilja ha mer.

    Ja, NU ja. Bara för 10 år sedan var ju såna som jag några knäppa freaks.

    Medelmåttorna har en jättekonstig syn på drivna människor. Bara för att idealet nu tycks vara den entreprenöriella, den som lever sitt liv till fullo och inte nöjer sig betyder inte det att det är särskilt vanligt förekommande. Det ter sig så på instagram kanske, men det är inte på riktigt.

    Sanningen är att det är jäkligt ensamt här i ytterfilen. Jag undrar 1. var är alla prestationsinriktade människor och 2. Vill ni någon dag gå på kaffe med mig? Kontaktuppgifter hittas i fliken här ovanför.

    Och tro inte heller att min drivkraft är något som jag kan STYRA, ännu mindre TYSTA NER.

    Som jag redan skrev handlar det om en sort medfödd kodning. Ett aggressivt system som slår larm så fort jag ens tänker den blida tanken att nöja mig med något mindre än vad jag är kapabel till.

    Mitt dna är inställt på expansion. Följer jag inte min själs begär blir jag så fruktansvärt olycklig. Inte missnöjd. Inte bitter. Jag blir suicidal.

    Ja på riktigt – jag vill dö. Förstår ingen det?

    Jag måste följa mitt hjärta och utforska min kapacitet! Och vet ni vad det bästa med det är?

    Jag blir nöjdare.

    Det senaste årets händelser har i själva verket gjort underverk för mitt ”det måste finnas något mer”- sug. Jag känner inte längre något sug efter att resa eftersom jag precis (efter många års trånande) varit på en liten tripp till Mallorca och jag gjorde det mesta av det.
    Jag känner inte längre något sug efter att söka något ”bra jobb” för jag har precis fått uppleva ett år på mitt drömjobb, det som jag hade velat ha när jag blev klar från skolan men inte hade möjlighet att söka då. Ett år som projektanställd räckte för att knyta säcken för mig. Jag är nöjd.

    Jag har inte ens så stora ambitioner med företagandet längre. Jag har nått mitt mål att kunna arbeta hemifrån som konsult, författare och föreläsare. Min enda målsättning är att upprätthålla denna livsstil, vecka efter vecka. Och varje månad som jag kan fortsätta så här är en enorm kick för mig just nu. Jag är nöjd med mitt arbetsliv.

    Det enda som jag är missnöjd med är mina gamla företagslån (från de första projekten) som ännu tynger mig ganska svårt. Men för varje månad som går blir jag friare. Det är en helt fantastisk känsla att komma framåt varje månad.

    Jag ångrar heller ingenting, för hade jag inte vågat pröva mina vingar hade jag inte suttit och skrivit detta idag. Ja, vem vet var jag hade varit idag. Förmodligen hade jag inte mått så himla bra. Jag hade imploderat och förstört allt. Self destruction mode.

    Till er som känner att ni är likadant funtade som mig – ni ska inte ge upp era drömmar. Ni ska fortsätta klättra uppåt mot era mål. Ni är hungriga av en anledning, låt den leda er framåt och skit i vad andra säger. Jag upprepar, skit i vad andra säger och följ era hjärtan. Det är ert jobb att leva era liv som ni vill.

    Till er som jagar den perfekta ytan och får stress av ”alla andras perfekta ytor” – gör jobbet eller glöm er dröm. Allt har sitt pris och är du inte beredd att offra någonting för allt det där fina ”som alla andra har” så har du problem. En förvrängd verklighetsuppfattning. När du förstår att alla måste betala med någonting för att uppnå någonting kanske du uppskattar ditt eget liv bättre. Vad har du själv fått offra för att ha det så bra som du har det? Herregud vad bra du gjort det. Ge dig själv lite credd istället för att snegla på andras hus.

    Ni som vet med er att ni vill ha mer utav era liv, men inte vågar – ni är det mest normala personerna i hela bunten! Relax, ta stöd av varandra och ta små beslut från hjärtat varje dag. Det gör stor skillnad! Man behöver inte vara så extrem. Men man ska inte dissa sina ambitioner heller och tränga undan sin dröm bara för att den verkar så ouppnåelig. Låt drömmarna få finnas och gro. Prata om det högt. Drömmen behöver inte vara en aktiv gärning, det kan handla rätt och slatt om att få vara sig själv villkorslöst. När du vågar prata om dina innersta drömmar skapar du utrymme för andra att också dela med sig. Men någon måste börja.

    Till er nöjda typer som inte kan förstå hur andra orkar ”hålla på” och sträva efter bättre hela tiden – grattis, ni har vunnit livets spel. Det måste vara härligt att bara kunna landa i nöjdheten utan att ha behövt ta omväg via alperna, liksom. Men glöm inte att mycket av det ni njuter av nu 2018 faktiskt har kommit till för att någon var missnöjd och ville skapa förändring.

    Jag skrev att jag för två år sedan hade blivit provocerad av Marias inlägg om att få vara nöjd med det mediokra. Jag vill bara förtydliga att det hade varit väldigt fel av mig.

    Däremot hade jag verkligen behövt få läsa peppiga, upplyftande men informativa texter om någon som vågar följa sitt hjärta på gott och ont. Jag hittade ingen, och därav min frustration.

    Idag är jag den personen som skriver texterna som jag själv hade velat läsa. Det är helt galet häftigt! Och trots alla fördomar om ambitiösa prestationsprinsessor och hetsande duracellkaniner som mig själv så vill jag förtydliga; jag är nöjd med mitt liv.

    Man kan komma fram, landa i det, och ändå vara på väg någonstans.

    Ett jättelångt inlägg blev det här. Mitt läsbarhetsplugin blinkar rött som i att upplägget behöver förbättras och luftas upp med lite bilder och underrubriker. Men det struntar jag i idag. Hjärtats texter är mycket sällan SEO-vänliga. Tack till er som orkade läsa så här långt.

     

  • Åsikt,  Dagbok

    Det finns ingen influencer som är god nog åt folket

    Daniela, en finlandssvensk bloggkollega, publicerade idag ett tankeväckande inlägg med rubriken ”en viktig fråga till er”. Ett inlägg där hon funderar över hur just bloggare (och andra influencers) påverkar andras mående, på gott och ont (i detta fall lutar det not mot mest ont) och hon hänvisar till den här videon:

    Absolut tankeväckande frågeställningar.

    Daniela kastar också bollen till sina egna läsare och ber dem kommentera hur hennes blogg får dem att känna sig – bättre eller sämre? 

    Jag tycker att det är fint av henne att så ödmjukt inkludera sina läsare i bloggens innehåll och modigt lyfta frågan på bordet. Det är faktiskt inget skämt att influencers har makt att påverka många människor. Och, with great power comes great responsibility (tror det citat är från Spindelmannen) vilket jag är den första att skriva under. Även om man (bara) är en mikroinfluencer.

    En del bloggare skriver rätt ofta att de inte har någon skyldighet att ta ställning till saker och ting, och det är visserligen sant, men det betyder inte att man är fri från ansvar heller för det man skriver. Tycker jag, då.

    Det finns gott om exempel på hur en ”dålig” influencer, i det här fallet, är. En som får läsaren att må dåligt – antagligen med sin överlägsenhet och perfekthet i största allmänhet. Kroppshets. All möjlig hets. Men däremot har jag extremt svårt att se framför mig en helt igenom ”bra” influencer, alltså som skulle generera 100% good vibes runtomkring sig. Inte ens yoga girl lyckas ju med det. Responsen sitter ju i mottagaren. Alltid.

    Jag är alltså inte helt vän med den här indelningen i bättre och sämre, goda och onda (om man vill spetsa till det). Det finns för det första inga goda spelare – och i så fall är de självutnämnda.

    Good vibes- bloggaren. Hå hå. Ännu ett hopplöst ideal att leva upp till.

    Men för att svara på frågan som Daniela ställde på bloggen:
    Jag upplever Danielas blogg som mycket positiv och hoppfull (även på hennes sämre dagar) och skriven med omtanke och humor. Det är nästan befängt att tänka sig att någon skulle kommentera något negativt. Då söker man verkligen efter något att störa sig på.

    Samtidigt känner jag en tyst protest inom mig. Och det är här mitt inlägg spårar ur i mitt eget strul med mig själv. Det kan knappt ses som ett tillägg till debatten, bara en personlig reflektion och förankring från min sida.

    Nånting med det här, alltihopa, skaver i mig. Jag gillar inte riktigt det här att ge så total makt åt sina läsare – de kan inte hantera den (!!) är min första instinkt. Det är liksom FÖR SNÄLLT. Jag vill bygga en mur av kuddar kring Danielas blogg och alla andra bloggare som tänker att läsaren vet bäst. Men det säger givetvis mer om mig än om dem.

    Det är de facto emot min personliga policy att utsätta mig för onödiga ”folkrättegångar” och jag tänker att detta spörsmål, ”hur får jag dig att må” är som att be om icke konstruktiv kritik.

    Det är inget fel på dig och du gör inget fel förstås – MEN. 🙂

    Liksom det tidigare trendande inläggen som bloggare körde med som var minst lika dräpande – ”vilka är dina fördomar om mig?” Åh GUD JAG VILL VERKLIGEN INTE VETA!

    Internet är inte vad det var för fem år sedan. Det är kyligare. Klä på dig dunjackan! Alltid denna polarisering. Aldrig någon nåd. Ett fel och man avföljer, för man kan inte understöda en person som man inte resonerar med till 100%.

    Men jag är också en person med trust issues så det räcker och blir över, och det färgar min reaktion. Vilken färg? RÖD som i röd flagg. Eller kanske vit till och med – jag ger upp!

    Som ni vet blev jag företagare när jag var väldigt ung och jag började rätt tidigt gå min egen väg. Jag började ”ta för mig i världen” som det så fint heter när en ung kvinna fastslår att ett vanligt liv inte duger åt henne.

    Att välja den här vägen för mig själv, uppåt, betyder (självklart) att andras livsval är dåliga. Jag får kanske sträva uppåt, men då måste jag göra det i lagom doser. Jag får inte visa en sådan iver! Jag måste alltid hålla min personlighet tillbaka, eftersom det blir för mycket för andra. Tro mig, den kritiska punkten är lågt satt. Du har med all säkerhet tummat på den själv någon gång! Men jag, ja jag tycks alltid vara över gränsen.

    Jag har alltid varit den som får andra att må dåligt. Bara för att jag är jag.

    Jag fick idag ett mycket positivt besked i min inkorg. Hoppade till. Kunde inte berätta åt någon. Jag brukade göra det förut, men jag har lärt mig nu att vissa saker är okej att hurra för, vissa inte.
    Jag gick ut ut i trapphuset och gjorde min vanliga segergest med ett väsande ”yesssss”. Sedan gick jag till min plats och fortsatte jobba. Jag längtade efter att få komma hem och berätta åt Jonas. Få vara glad och dessutom dela glädjen. Som ni vet är det också den största glädjen.

    En seger för mig är en seger för oss – och ingen blir gladare än min man för mina erövringar.

    I förra veckan drömde jag att jag sprang ett långt lopp. Jag kom i mål, lycklig och stolt över mig själv. Strax därpå kom en person fram och kommenterade min prestation med ytterst nedlåtande ton; men Malin, du vet väl att det finns människor som bara har ett ben? Tänk på dem också någon gång va? Mitt leende frös till is.
    Jag drömmer också ganska ofta om olika sorters sabotage, att någon häller gift i min mat som jag serverar åt andra, jag får ett sms; ”Du måste komma hit, person X har dött”. Isen i mina ådror.
    När jag riktigt vill plåga mig själv drömmer jag om att någon försöker sabotera för Jonas, och jag tvingas se på utan att kunna ingripa. Det är vidriga drömmar. Hoppas de slutar snart.

    Det säger kanske en del om mina undermedvetna processer och hur mitt liv format mig att vara misstänksam mot allt och alla. Och vilket dåligt samvete jag har ibland över att vara den duktiga. Samtidigt som jag sörjer min ensamhet och misslyckandet i det. Samtidigt som jag trivs bäst ensam för det är enklast så. Ja, det är lite komplicerat.

    Jonas kan inte berätta om sin svensexa för då skulle man så lätt komma in på min möhippa och hur den var. Den obefintliga alltså. Där saboterar ju jag för honom lite. Kanske var det det jag drömde om?

     

    Det känns verkligen att för varje dörr som öppnas för mig i livet så tvingas jag stänga ett fönster in till mig själv. Det är jobbigt. Det känns onaturligt för mig som vill skriva fritt, som nu. Men jag trivs med att nå mina mål och göra ett bra arbete, så det är väl värt det.

    Och det är sorgligt, men jag litar helt enkelt inte på andra. Jag litar inte på att andra kan hålla sina känslor i schack och se förbi dem. Och jag litar verkligen inte på den stora massan. Att jag kan ställa en öppen fråga ut till cyberspace – hur får min blogg dig att må – och få en rättvis bedömning.

    Gör ni det? HUR? Jag kan inte känna den där tilliten som ni har.

     

    Influencers har makt att påverka den stora massan. Ja.
    Men den enskilda läsaren är ju ingalunda maktlös för det. För att inte glömma fri från ansvar.

    Ibland undrar jag om jag inte skulle ha mera vänner om jag inte bloggade.

    Jag antar att vad jag vill säga är att vi alla ansvarar för att hålla nätet rent och snyggt, och att det här med makt handlar lika mycket om att ta den som att få den.

     

    Fortfarande pms:iga hälsningar,

    Malin