fbpx
Dagbok,  Graviditet

Min förlossningsberättelse – del 2

Det är den 24 juli och jag har nått mitt beräknade datum. Folk frågar om jag har ”några känningar”. En naturlig fråga – men ändå så konstig. Vad söker hen för svar? ”Jodå, babyn testkörde kanalen i natt, det kände jag tydligt”.

Jag svarar artigt, nej. Inget speciellt.

Läs del 1 här:
Min förlossningsberättelse; när Valter kom till världen

Sammandragningar eller förvärkar har jag haft i flera veckor så det är ingenting att gå på. Ingen slempropp har jag sett röken av heller och givetvis har jag inte haft någon vattenavgång.

Som tusen andra gravida kvinnor före mig ställer jag mig frågan – kommer han någonsin att komma ut? Målet är så nära men känns ändå så långt borta. Kanske är det ett practical joke alltihopa?
Jag bestämmer mig för att ta en time out från sociala medier och meddelar på mitt instagramkonto att jag återvänder senare; förhoppningsvis med goda nyheter – då barnet är fött.

Och dagarna går.

Varje kväll tilltar sammandragningarna såpass att jag kan klocka dem – men de avtar när jag går och lägger mig och slutar på natten. Vilket antiklimax det är. Jag vill nästan inte berätta för Jonas längre hur det känns. Vad jag tror. Vill inte ge honom falska förhoppningar.

Det är så segt, så segt.

Mitt Downton Abbey-maraton, som jag tänkt spara till babybubblan, har jag nu tjuvkikat på så länge på att serien börjar gå mot sitt slut.

Jag inväntar den där ”yxan i ryggen” som jag läst om – ett säkert tecken på att förlossningen börjat.

Men jag kommer aldrig att få någon yxa i ryggen.

Jag ångrar nästan min paus från sociala medier*- för nu är tristessen total. Jag tror jag håller på att bli galen!

*I efterhand är jag glad att jag höll mig från instastories, det hade blivit en alldeles onödig stress att börja live-rapportera när allt sen ändå blev så utdraget.

Måndagen den 29e.
Status oförändrad. Nu går livet sakta hemma i lägenheten. Finns inget att göra. Jag tänker att jag ska se ett till avsnitt av Downton abbey innan jag gaskar upp mig och gör lite mat till mig. Men till min förvåning kommer inga fler avsnitt upp på skärmen – jag har sett alla sju säsonger. Så snopet!

Jag är 5 dagar över beräknad tid.
Det blev som sagt ingen baby under Jonas semester – han är tillbaka på jobbet sedan en vecka tillbaka. Vi håller kontakten på whatsapp. Jonas har så mycket program om kvällarna och vi diskuterar läget mycket. Kan han åka bort? Just ikväll borde han vara med som funktionär på en orienteringstävling ca 30 km söder om Vasa. Jag har sammandragningar och känner mig ovanligt trött – så jag ber honom stanna hemma ikväll. Han går med på det och ordnar ersättare.

Vi äter middag och jag börjar känna mig nervös. Förvärkarna kommer riktigt tätt nu – men de gör inte så ont. Känns som tuff mensvärk. Jag googlar för sjuttielfte gången ”hur vet man att man är i latensfasen?” men jag blir inte klokare. Det är så svårt att skilja på värkar och värkar, speciellt mina.

Förvärkarna har ökat i takt och styrka- men i en sådan snigelfart (flera dagar) att jag inte kan känna igen mig i någon beskrivning. Det borde ju ha kommit igång nu? Dessutom har jag fått en molande värk vid blygdbenet som gör ont även mellan värkarna – och det är så förvirrande. Jag kan känna när värkarna börjar och når toppen – men jag kan inte avgöra när de gått över helt.

Syrrans ord ekar i huvudet; mellan värkarna är man helt smärtfri! Men jag känner aldrig så. Det är verkligen jättekonstigt. Jag som verkligen vill komma in till BB med något konkret så att jag inte ska behöva ”skämmas”. Jag är ju ingen mes!

Vi bestämmer oss för att åka in till bb och kolla läget före kl 22 då dörrarna stängs. Vi bor så nära att det känns värt det – för vi blir ju med all säkerhet hemskickade tänker jag.
Vi går ut till bilen med vår packning och åker iväg. Jonas är upprymd och vill ta en bild på oss när vi sitter i bilen. Jag blir alldeles generad och beordrar honom att lägga undan telefonen. Jag vill inte bli glad i onödan. Det är knappast på riktigt ännu. Han gör ett nytt försök i sjukhusets aula och jag vill bara sjunka genom jorden. Svårt att förklara men jag känner att jag redan gör mig till besvär genom att åka in så tidigt. Men jag måste få veta vad de här förvärkarna och molvärken betyder. Är det igång nu eller är det ännu ett falsk alarm? Jag tänker att jag känner mig nöjd om jag öppnat mig ett par centimeter i alla fall, jag har ju kämpat på jomppa-bollen hela kvällen. Studsat och tänjt och försökt öppna upp höfterna allt vad det går. Tagit värkarna med olika tekniker. Försökt att inte spänna mig. Välkomna dem. Visualiserat barnet som rör sig neråt. Andats. Mediterat.

 

Det är lugnt och tyst på sjukhuset. Vi går in i väntrummet och får service direkt (jag hade också ringt innan och fått OK). Det är ledigt i observationsrummet så vi får gå in och jag lägger mig på britsen för att få kurvan avläst. Barnmorskan (som vi kan kalla V) är ung, kanske i min ålder och ger ett varmt intryck. Verkligen rätt person på rätt plats. Jag tänker att den första barnmorskan man möter, med första barnet då allt är nytt och spännande – ändå betyder någonting extra.

Jag berättar att jag har ont nere i magen, nästan mellan benen och hon frågar om jag vill ha en värmedyna. Jag blir generad igen och säger svävande ”ja, om det inte är för mycket besvär så”. Jag känner mig så bortgjord när jag inte har koll på mitt läge. Hon går iväg med ett skratt och säger ”nej, men det är ju mitt jobb!”
Av alla barnmorskor på avdelningen kom V att bli min favorit. Hon fick mig att känna mig trygg och ”inte till besvär alls”, och jag skulle se henne flera gånger igen.

Vi väntar ett tag innan V kommer in igen och tar streptokockprov på mig samt kollar hur långt framskriden jag är. Svaret är knappa 2 cm. Så nedslående. Min status är samma som vid rådgivningen för två veckor sedan. Jag förstår inte. Jag känner att jag måste skärpa mig och sluta tramsa. Jag inbillar mig allt.

 

V säger att eftersom det är så lugnt hos dem får jag välja själv om jag vill stanna på observationen eller åka hem och vänta. Med tanke på de obefintliga framstegen säger jag genast att jag vill åka hem och sova. Jag hatar verkligen att göra mig märkvärdig och att slösa med folks tid och resurser (även om det är deras jobb och trots att jag är en god skattebetalare). På vägen hem ber jag Jonas om ursäkt för att han inte fått åka på den där orienteringstävlingen. Han säger att jag ska sluta fåna mig, klart han vill att jag ska berätta allt jag känner för honom och att vi ska vara beredda på allt.
Jag tar en panadol och vi går och lägger oss. Jag sover en orolig sömn. Klockan 3 vaknar jag av att det känns som att något diffust ”händer” i magen och värkarna växlar upp ett snäpp. Det känns som svidande kramper. Jag lyckas ändå somna om men vaknar tidigt. Det gör riktigt ont nu men jag är glad att det kommit igång ordentligt nu. Jonas får klartecken från jobbet att arbeta hemifrån idag.

Vi äter frukost och åker sen iväg till förlossningen. Klockan är 8 och det är rusning på parkeringen. Jonas kör mig till entrén och ber mig vänta i aulan medan han letar upp en ledig parkering någonstans i närheten. Jag sätter mig på en bänk och hoppas att jag inte ska behöva vänta så länge.

Folk passerar i alla riktningar – jag sitter dumt nog mitt i smeten. Jag noterar barnmorskan V som förmodligen slutat sitt skift nu och får gå hem och sova. Hon ser inte mig. Jag stålsätter mig inför nästa värk. Vill inte att någon ska märka något. Jag spänner min fot så att jag får sendrag. Värken passerar ljudlöst förbi. En oscar för bästa pokerface går till mig.
Jonas kommer slutligen in genom entrén – nu ska han bara gå på toaletten ännu (jag har uppenbarligen ett allt för bra pokerface). Sen åker vi upp till förlossningen igen. Varken jag eller han minns vem som tog emot oss denna gång – bara att resultatet var det samma. 2 cm. Och att vi rekommenderades åka hem.

Nu är jag verkligen less på allt. Det hade tagit ordentligt på krafterna att ta sig till sjukhuset och tanken på att hela nattens onda bara varit pinvärkar ger mig lätt panik.

Tänker;
Om det känns så här nu – hur ska det då kännas sen?

1 kommentar

  • Poppelina

    Väntar på fortsättningen, även om den gör ont bara att läsa och föreställa sig hur du känt dig. Jag hade själv ett mycket snabbare förlopp; två timmar från att förlossningsvärkarna började var det omöjligt att hantera smärtorna hemma så jag for in till BB (utan att ringa först) och var redan 6 cm öppen…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: