fbpx
Dagbok,  Graviditet

Min förlossningsberättelse – när Valter kom till världen

Idag har det gått sex veckor sedan Valter kom till världen. Otroligt hur snabbt tiden går. Jag har redan fått lägga undan babykläder som blivit för små. Helt galet att se bilderna från bb – vilken liten skrutt! Nu har han blivit alldeles knubbig och gosig med valkar och fylliga kinder.

Bild ovan: Valter på bb, nedpackad för hemfärd. Så himla liten!

Nedan; en kort video jag gjorde idag för att visa upp ett amningshalsband som min kusin gjort.

 

Nu när allt är bra och vi har landat här hemma känns det som att det börjar bli dags att ta tag i min förlossningsberättelse. Det känns som en gigantisk utmaning, samtidigt som jag vill skriva. Jag vill och behöver skriva ned berättelsen nu innan minnet bleknar för mycket, det värsta förträngs och det bästa förvrängs – såsom alla stora livshändelser har en tendens att göra över tid.

Som ni förstår blir det en story i flera delar. Just för att jag vill reflektera igenom varje aspekt ordentligt. Kanske kommer jag på något nytt som jag inte tänkt på innan. Hur pinsamt det än känns att erkänna detta så är min förlossning ett trauma för mig och jag vill inte nedvärdera mina känslor eller min uppfattning om vad som hände.

Jag börjar med detta inlägg som ett slags förord. Jag måste närma mig långsamt just eftersom det är så jobbigt för mig. Små och stora saker som skaver som jag inte riktigt processat klart ännu. Jag måste fråga mig själv – varför känner jag så där? innan jag kan komma vidare.

Det första som grämer mig är att jag inte ”kan” min förlossning i minsta detalj. Sådär som andra mammor kan. Sådär som andra mammor som skriver grundliga, peppiga blogginlägg om sina förlossningar kan. Som älskar att prata om sina egna, bekantas och icke-bekantas förlossningar. Jag vill bara skaka av mig min berättelse fortare än kvickt. Jag vill inte höra om någon annans heller. betyder det att jag inte är en Riktig Mamma?

Jag såg aldrig på någon klocka. Jag hade ingen känsla för tid och rum. Det var kväll dygnet runt – som på ett casino i Las Vegas. Jag minns min förlossning som en enda lång dag– inte som de tre dagar det faktiskt tog från start till målgång. Jag tog inga bilder, åt inga snacks och vi lyssnade inte på någon gemensam playlist med ”våra låtar” och dansade. Vi bara bet ihop och väntade. Och väntade.
Även om jag intalade mig själv att jag inte hade några förväntningar på förlossningen – det får gå som det går” så hade jag nog ändå en önskan om att det hela i alla fall skulle gå snabbt och plågan kort. Jag fick inte min önskan uppfylld – det tog tre dagar av kämpande innan pojken kom ut och ytterligare tre dagar innan jag kände mig någorlunda klar i huvudet och kände att jag kunde ta in alltihopa. Det var så himla stressigt efteråt.

Jag har frågat mig själv varför jag känner mig så ledsen över alltihopa. Varför jag inte vill kännas vid min förlossning?
Varför det går så trögt att skriva den här sabla berättelsen?

Problemet tror jag är att jag, mot bättre vetande, över årens lopp ackumulerat en otroligt romantisk bild av förlossningen; mötet med mitt efterlängtade barn.
Visionen är inte orealistisk i sig – men kärleken kommer aldrig så där pang bong i verkligheten. Den växer fram. Den är också inte så lätt att komma i kontakt med i en klinisk miljö. Fast det betyder inte att den inte finns.

Jag trodde att jag var väl införstådd med den tekniska biten av att möta mitt barn; ingreppen, sjukhusmiljön – men ändå blev det en chock. Det blev så avhugget alltihopa. Så kliniskt. Så stelt. Mina känslor blev strypta. Jag kände mig nästan i vägen, på ett konstigt sätt. Så jag lämnade min kropp och bara existerade tills det var säkert att känna något igen.

Visst fanns det fina stunder men jag kände mig aldrig riktigt närvarande i dem eftersom jag var så trött, sliten och starkt medicinerad. Jag har fått fråga Jonas om allt. Häromdagen slog det mig att jag inte minns exakt hur det gick till när jag ammade första gången. Kom det ens någon mjölk? Jag har bara små skärvor av ögonblick som jag inte riktigt kan pussla ihop och det gör mig så sjukt ledsen.

Är det inte ganska galet egentligen hur vi förväntar oss att vi ska känna sådan ofattbar lycka hela tiden i de mest bisarra situationer. Att allt ska vara så härligt och empowering. Där i sjukhusmiljö med prasslande plastskynken, gummihandskar och katetrar ska du träffa ditt livs kärlek, ditt barn. Blandade känslor är ett understatement. Det är en rutinhändelse, ett dagligt fenomen samtidigt som det är ett underverk av utomjordiska mått – tänk att det fungerar. En helt ny person kom ut ur mig. Det naturliga vore ju att bli omskakad, i alla fall någon variant av förskräckt.

Själv blev jag apatisk. Kände absolut ingenting. Egentligen en rätt vettig reaktion på att bli uppskuren som en gädda.

Hur du än vänder och vrider på det så är det ju en verkligt bisarr situation att föda barn. Jag vill med min förlossningsberättelse berätta att du inte alls behöver njuta av att vara gravid och inte heller stortrivas på bb för att kunna säga att du hade en lycklig förlossning. Att föda barn är ju ingen prestation egentligen för det bara händer ju åt en (man kan inte vara ”duktig” på det), men att uthärda den är en prestation.

Imorgon ska jag berätta hur det gick till när jag uthärdade min.

kommentarer

  • Rebecka

    Väntar med spänning på förlossningsberättelsen.

    Jag fick ju min drömförlossning. Men kände också att känslorna blev strypta i sjukhusmiljön. Först hemma ’vågade’ jag känna efter på riktigt och börja umgås med dottern. Dottern låg nästan 24/7 i sin egen säng på BB, nästan så att man får dåligt samvete när man tänker tillbaka, jag hade ju faktist haft möjlighet att mysa och knyta an till dottern dygnet runt, men kände mig bara låst.

  • Jessica

    Jag känner så igen mig i det du skriver! För lite över ett år sen föddes vårt barn, då jag fick barnet på bröstet kände jag bara en enorm lättnad över att smärtan äntligen var slut (barnet klämde på en nerv, så hade smärtor som smärtlindringen inte bet på, och fick alltså aldrig vila mellan värkarna). Inga glädjetårar eller andra känslostormar som jag förväntar mig, istället somnade jag med barnet på bröstet och vaknade först en stund senare då barnmorskan kom in för att hjälpa med första amningen. Och då hade jag endå överlag en ganska lätt och snabb förlossning..

  • Lilla jag

    Tack för att du skriver om en förlossning som inte är perfekt. Precis så kände jag oxå under min och efteråt blev det direkt operation på mig, barnet tack å lov inget fel. Men lyckoruset kunde ju inte infinna dig direkt, flera veckor av smärta och värk efteråt men kärleken kom ändå stark men min förlossning e inget jag vill diskutera under tjejfikan direkt. Och det är oxå helt normalt.

  • Carinamarianne

    Själv jag envisades med att vi skulle föda på barnvänliga Ekenäs BB (finns inte mera) och vi körde från Åbo dit när värkarna börjar komma tillräckligt regelbundet. Skulle inte göra om det, men sjukhuset var underbart! Förlossningen, mindre så. Tur nog så hittade jag en grupp mammaor via Studenthälsan och vi träffades flera gånger tillsammans med Studenthälsans psykologi. med och utan bebisar. Och det var väldigt skönt att få tala ut med andra som förstod en.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: