fbpx
Dagbok,  Föräldraskap

En nystart och en rivstart

Fjortonde augusti och hösten är här på riktigt. Mysigt, tycker jag. Jag har alltid älskat hösten – egentligen hela upptrappningen till vintern (även hemska november). Den här tiden på året känns det som att jag ”lever upp” igen – för att peaka någonstans i december, som är ”min” månad. Herregud, fyller ju 31 i år. Känns som att man bra kan sluta räkna åren nu. 31-39 har inte så stor betydelse.

Men höst-lättnaden, ja. Jag hör alltså inte till dem som sörjer sommarens slut! Det är något med folk som återgår till rutinerna igen som känns lugnande för mig. Jag är en doer och ingen semestertyp. Vill helst att alla andra ska vara doers också. Då är allt i sin ordning.

Njäh, sommaren är inte mitt element. Jag får ju alltid en släng av vad jag kallar summertime sadness. Det känns som att livet sätts på paus lite för länge för min smak.

Men detta betyder inte att jag är en sån tokig, manisk människa som gillar att ha fullt ös. Jag trivs bäst när jag har något smått, lagom svårt och intressant som puttrar på spisen – så länge det är någorlunda konstant. Alltid något att se fram emot och förbereda. Alltid något på gång. Och på hösten är det okej att vara sån.

Jag tänker att hösten både för med sig nya spännande saker samtidigt som den är så där ”tryggt tråkig”. Förstår ni vad jag menar? Det är nystart blandat med de samma, vanliga rutinerna.

I måndags satt vi och reflekterade över skolstarten jag och Jonas, och jämförde erfarenheter som barn. Själv längtade jag alltid efter skolstarten och tyckte det var så roligt att börja skolan. För Jonas var det helt tvärtom. Ett år, berättade han, att han känt sig så stressad inför skolstarten att han spytt utanför dörren innan han gick in! Stackarn. Man önskar man hade funnits till för varandra redan då och hjälpt varandra. Sådär som vi gör nu. Är varandras ”föräldrar”, på sätt och vis.

Men nu har vi ju ett eget barn att beskydda och ta hand om. Han är 14 dagar gammal idag och han håller oss minst sagt sysselsatta! Bara framtiden kan berätta om han brås på sin mor eller sin far då det gäller skolan, men vilket som så har han ju åtminstone en förälder som förstår honom.

Det är förmodligen för tidigt att spekulera kring hurudan person han kommer att bli – men han verkar, tycker jag, vara rätt självständig till temperamentet. Han sover i sin egen säng från starten och har i alla fall inte ännu visat några tendenser på att kräva särskilt mycket närhet ännu. Han är inte så klängig. Jag menar, man har ju t.ex fått höra så mycket att DET ÄR MAMMA SOM GÄLLER I BÖRJAN och pappan som får ta ett steg tillbaka. Men för oss är det nog helt jämlikt med matningen och omsorgen och han verkar inte ha någon skillnad på oss två heller. Båda duger lika bra.

Och mat och omsorg – ja det är ju verkligen ett heltidsjobb med en spädis! Vår kille är den konstant hungriga typen. Det känns som att man bara hinner avsluta en matning innan det är dags igen. Jag klarar inte av att amma honom vid varje tillfälle då jag får rätt ont av den bitska (men söta) lilla pirajan ännu – men att pumpa går bra (depåerna är fulla) och han tar sen också flaskan villigt utan att det påverkar helheten negativt. Han har bra sugteknik och jag har mjölk. Vi har fått bra med stöd från amningspolikliniken så bara mina bröst läker och härdas (ville lite för mycket i början och fick sår) så hoppas jag att jag kan helamma utan problem. Men – jag gillar det praktiska med att pumpa och ge flaska. Matningen går ju så mycket snabbare då och vem som helst kan mata.

Barnsängstiden annars då? Tja. det går väl ut på att försöka hålla bebis nöjd (ett ganska tufft uppdrag vill jag tillägga). Ni vet, bebisar har verkligen noll tålamod så man får lägga på ett kol hela tiden. Kommer på mig själv ibland med att vyssja och hyssja och förhandla med honom redan ”du kommer iiiinte att svälta ihjäl, jag lovar”! Mamma måste bara gå på toa först schhhhh håll uuuut”! 5 minuter! Pappa fixar! Snaaaart schhhh såja”.
Apropå barnsängstid så är jag nog väldigt aktiv och rörlig för att vara nyopererad. Jag har, som sagt, varken lust eller tålamod att ligga stilla.

Vi pratar ganska mycket med pojken, speciellt Jonas! Han skojjar, tjoar och tjimmar med honom. Lite som Baloo och Mowgli – ”jag ska lära dig allt jag kan”! Det är beundransvärt med tanke på att han inte får mycket respons tillbaka. Jag har istället anammat en mjukare, tröstande kommunikationsstil och föredrar att viska ömhetsbetygelser till honom. När andra sjåpar sig och pratar högljutt och smått överdrivet med honom föredrar jag att hålla en privat konversation som kanske bara de som står närmast kan höra. Helst bara han och jag.

Det är lite underligt, men det känns faktiskt ibland som att jag har ett större anknytningsbehov till honom än vad han har till mig. Det som att han tröstar mig lika mycket som jag tröstar honom! Han är verkligen både min smärta och min medicin.

Jag har ju varit ganska ledsen efter förlossningen då den blev som den blev. Inte för att jag är bitter på något sätt eller önskar det hade varit annorlunda, egentligen. Jag kom ju för bebisen, inte för förlossningen. Jag är bara sorgsen för att jag inte minns så mycket och det jag faktiskt minns är så osammanhängande och i o-ordning. Jonas har fått fylla i väldigt många minnesluckor i efterhand åt mig.
Hur ska jag ens kunna skriva en förlossningsberättelse här på bloggen?  Allt bara hände åt mig. Jag var bara kroppen som uthärdade allt. Och det var hemskt. Riktig hemskt. Det gjorde så ont och kändes så hopplöst. Vill inte ens tänka på hur jag hade mått utan smärtlindring. De pumpade mig verkligen full och jag tog tacksamt emot.
Så typiskt mig att falla på en naturlig komplikation. Min kropp gjorde allt rätt, försökte pressa ut barnet outtröttligt och för för fulla muggar och ändå hjälpte det inte. Min naturliga förlossning hade, för ett par hundra år sedan, blivit min naturliga död. Tänk så sorgligt på en frisk mamma och ett friskt barn. Vi hade bara lite otur.
Självklart var jag aldrig rädd för mitt liv – på ett modernt sjukhus, övervakad av både läkare, sköterskor och maskiner. Men min kropp kände inte så. Jag kom liksom i kontakt med något väldigt primalt där ett tag. Som djuret i fällan. Det var en hemsk känsla att vara fast i den skärselden med sig själv. Att veta att mina värkar inte tar mig närmare bebisen, bara närmare utmattningen. Då var profylax, dykövningar och studs på bollen inte mycket värda och jag är väldigt tacksam att jag fick mina sprutor och tid ensam med maken tills medicinerna tog slut och det blev dags att plocka ut pojken (som mådde hur bra som helst, bara 1 minuspoäng för gulhet).

Men det var då. Det är bara ibland på nätterna jag blir ledsen och ältar förlossningen. Dagarna i bebisbubblan får en att glömma allt som varit jobbigt. Vi är ju så lyckliga som fick gå hem med en sån fin pojke, det får ju inte alla. Jag är så tacksam!

Friska barn är det viktigaste och jag har inte blivit avskräckt ifrån att skaffa fler barn även om jag får glömma min tanke om pseudotvillingar. Kroppen behöver vila ett år från graviditet efter snitt och dessutom vill jag inte vara höggravid en sommar till, det var ingen höjdare faktiskt.

Jag brukar se varje höst som en nystart, som det verkliga nyåret, och visst är det starten på ett helt nytt liv för oss nu som småbarnsföräldrar. Babyn påverkar ju alla delar av mitt liv även utanför hemmet; mitt sätt att jobba, träna, göra upp planer… Allt ska omkalibreras!

Det är spännande tider!

Tiden går så jättesnabbt nu så den nystarten kommer nog automatiskt. Dagarna rusar fram och det händer så mycket hela tiden. Vilken totalomvändning från tredje trimestern då jag trodde jag skulle bli galen av leda.

Nu kommer jag förmodligen aldrig att ha tråkigt i mitt liv igen. Och det passar mig alldeles utmärkt.

kommentarer

  • Titti

    Jag rekommenderar höst/senhöst som födelsetid! Nu får man ju inte alltid välja och bestämma sånt men jag har barnen födda 25.9, 2.3 och 19.7. Att vara höggravid på vintern med tvåan var ett helvete för mig. Köld och is och halka med foglossning var inte nådigt. Höggravid med trean på sommaren -nå du vet själv 🙂 Men att vara höggravid på hösten var toppen. Ingen värme eller köld/halka som ställde till det utan bara mys. Sen hann man få lite ordning på sig själv till julen också 😁 som ett tips inför framtiden 😉

    Ettan och tvåan är pseudotvillingar här. Fick också rekommendationer från sjukhuset att låta kroppen vila och återhämta sig ett år (vi hade hållit på med fertilitetsbehandlingar flera år före första lossna). Men sen bestämde kroppen sig för att bjussa på en spontan graviditet redan efter åtta månader. Och det gick också 😅

    • Malin

      Härligt! Måste satsa på höstbebismys nästa gång vi SATSAR, hehe, (pon intended). Blir spännande att se hur tvåan artar sig. Såhär spontant känner jag bara att ÅH vad skönt att inte vara en total nybörjare på gravid-bebisfronten nästa gång. Det får bli av bara farten (när det nu sen blir).

  • Carinamarianne

    Vad härligt att läsa om din första tid! Har själv ibland funderat att åtminstone jag fokuserade onödigt mycket på förlossningen, att den skulle vara just som jag hade tänkt mig, medan jag var helt oförberedd på hur det var att sköta bebin. Är så glad att du verkar trygg och lycklig. Det roliga är ju att jag också var 31 när min dotter föddes och nu är hon 23!

    • Malin

      Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle ha en sån här seg förlossning. Känner mig typ, lite kränkt?! Haha. Nej men alltså det var tuffare än vad jag fantiserat om. Bebislivet har jag fått så mycket maningar om att jag kände mig i alla fall teoretiskt beredd på upplägget. Men sömnbristen är ju ändå en liten chock för systemet – och amningen. Sjutton gubbar vad det gör ont i början (och ännu lite nog…).

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: