fbpx
Dagbok,  Graviditet

Tredje trimestern

Med fyra dagar kvar till BF känner jag att det är dags att börja dra ihop säcken med en kort sammanfattning av tredje trimestern.

Här kan ni, om ni vill, läsa om första trimestern och andra trimestern.

Kort sagt skulle jag väl sammanfatta ”trean” så här – nu bär man verkligen på ett barn.
Det visste vi ju redan – men det är så mycket mer konkret och påtagligt nu. Jag bär på en minimänniska och det känns. En typ med egen vilja som ingalunda ligger stilla. En typ som jag t.o.m kan bli lite arg på. Var den där sparken nödvändig?! Mamma-misshandel!

Samtidigt är jag stolt och fascinerad över hur stor och stark han är. Stadiga hjärtljud! Rediga rumplyft!
Jag kan sitta och jaga ”lilla handen” som rör sig under huden, lite som en haj under vattenytan, och fnissa för mig själv. Din lilla filur… Och förbarma mig över den lilla stackaren när han får långvarig hicka, knäcker sina leder, kläms i magen eller hoppar till när jag fäller ner toalettlocket med en smäll. Vilket händer flera gånger om dagen. Förlåt!

Om man i ”tvåan” fokuserar mycket på den egna kroppens omställning och att anpassa livet efter dessa så är trean mer ett uthållighetslopp. Prestationen är att stå ut och få dagarna att gå på något sätt. Livet som känguru.

Bild från gårdagens promenad vid stranden här i Vasa. Skönt med värme men jag sväller upp av den. Ska bli så skönt att bli av med all extra vätska och pluffs!

 

Det som jag tänker verkligen skiljer trean från ettan och tvåan är är den konstanta ryggvärken. Ganska logiskt, såklart. Men jobbigt. Benen är också tyngre än någonsin och en del krämpor som jag fick paus från i tvåan har kommit tillbaka; som tröttheten, illamåendet och halsbrännan. Som tur är jag ledig nu och kan ta många tupplurar – känns hanterbart.

Det är nu också väldigt svårt att ligga på rygg. Känns som att man sakta kvävs… hjälp!

Min kroppshydda väcker numera tydligt jobbiga minnen hos andra kvinnor. Ughf – jag minns den där tiden… 

Tredje trimestern är inte känd för att erbjuda särskilt god nattsömn – men själv har jag varit riktigt bortskämd på den fronten. Jag vaknar en gång mellan 3 och 5 för att gå på toa och somnar snabbt om igen. Några enstaka gånger har jag vaknat jättetidigt och inte kunnat somna om förrän jag ätit något (hungrig bebis?) men det är allt. Så jag börjar inte mitt föräldraskap med minus på sovkontot i alla fall. Faktiskt är jag så uttråkad och utvilad att jag riktigt längtar efter kaos och vaknätter nu!

Men så är väl naturen funtad. Kroppen gör det så obekvämt och segt för en att man riktigt längtar efter att få ut ungen. Jag känner mig jätteredo och pepp nu. Och lite smått desperat. Vi har så tråkigt och allt är klart och förberett för babyns ankomst. Alla väntar på dig – kom ut nu?

Jag ser fram emot att åka in till bb och känner att jag, i alla fall mentalt, kan möta allt vad det innebär. För så här kan vi ju inte ha det så länge till – bebben och jag. We got work to do!
Men det kan ta länge ännu om det vill sig. Det kan gå över tiden. Jag börjar greppa det nu också. Det hjälper att tänka att barnet trivs, är trygg och mår bra där han är.

På måndag börjar Jonas jobba igen – semestern är över. Känns lite tråkigt att bebben inte hann komma före det men å andra sidan blir det skönt för mig att slippa semester-pressen. Helgerna är faktiskt värst. Känns som att man inte har något liv alls när andra njuter till max på sina sommarstugor, resor och fester. Mina största happenings nu på slutet är att gå en kort sväng på stan eller handla mat. Sommaren har ju inte heller bjudit på något badväder – förrän nu. Nu är det lite för sent för mig att ligga på playan. Meeeen – det kommer fler somrar. Så mycket bättre somrar dessutom – med min nya vän. 🙂 Så mycket att upptäcka tillsammans. Kan knappt bärga mig!

Hur var din tredje trimester?

kommentarer

  • Rebecka

    Tredje trimestern gick bara fint, fram tills att mammaledigheten började. Rastlös, rastlös, rastlös. För mycket fritid helt enkelt. Önskade hela tiden att bebis kommer en jämn vecka (storebrorn har vi hos oss ojämna veckor), tänkte att vi har lättare att ta oss till BB om vi inte behöver fixa barnvakt t.ex mitt i natten. Bebis tog det på allvar och kom dagen efter att storebror for till mamman. Föddes i vecka 40+6. Dagarna efter att BF passerat var en mental plåga, speciellt när kompisarna födde barn en efter en (hade alltså 3 kompisar som var gravida samtidigt). Fysiskt lätt, blev ju aldrig stor och klumpig. Gjorde knäböj och marklyft 24h före bebis ankomst 😂 och gick på vandringsled i djupsnö, hahah 🙄🙈

    • Malin

      Så bra att bebis lyssnade! Måste vara nervöst att få det praktiska att klaffa. Överlag jobbigt att behöva kontrollera det okontrollerbara… Gaah! Jag vet inte varför jag fick för mig att jag säkert skulle föda före bf, kanske för att ”alla” halvbekanta jag följer fick sina julibebisar tidigt. Så det känns som att jag gått över bf redan. Men, nu känns det som att nåja; jag kan göra detta en vecka till. Då skulle jag föda på 40+4.
      Wow, du är så snärt! Mina sammandragningar sabbade lite min träningsiver från början. Nu vet jag att jag nog kan puscha mig igenom dem om jag behöver, det är inte så farligt…
      Kanske var det marklyftet som satte igång det för dig? Haha. Jag sitter på jomppabollen ofta om kvällarna, faktiskt skönt. Man känner sig lite mjukare i höfterna än vad man är…

      • Rebecka

        Jag var inställd på att föda i vecka 38+ nånting, eftersom jag och mina syskon e födda i den veckan å det lär ska vara genetiskt.. Man vet bättre till nästa gång! Nästa gång ska ja va mentalt förberedd på 41+ så kanske väntan int e lika olidlig 😂

  • Carinamarianne

    Minns bara att jag hade ont i ryggen och pga den var det jobbigt. Annars mådde jag prima men var både otålig och lite rädd. Gjorde massor av yoga o stretchövningar och tack vare dem födde jag faktiskt på en pall, men det är sedan en annan historia… bebisen kom typ fem dagar för tidigt enligt beräknad tid och det skyller jag på Tall Ships Race. Vi traskade upp och ner längs Aura å och upp och ner för det ena efter det andra skeppet… det gjorde tydligen susen…😁😁

    De första veckorna efter förlossningen var asjobbiga. Men tack o lov svängde det och efter det svävade jag på moln under största delen av mammaledigheten. Har bara ett råd, lyssna alltid i första hand på dig själv och ta hjälp av andra när du inte själv orkar. Strunta i resten.
    Är evigt tacksam för min mamma som aldrig lade sig i något av hur vi skötte vår flicka, fanns bara där som stöd när jag behövde henne ❤️

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: