fbpx
Dagbok,  Graviditet

Triggervarning: min perfekta graviditet

Dags för en liten graviduppdatering! Jag är nu i vecka 38, 37 + 3. Det betyder egentligen att barnet kan komma när som helst! Graviditeten anses fullgången men beräknade födseln är ännu en tid fram; 24.7.

Jag har ju tidigare bloggat om trimester 1 och 2 och borde kanske försöka mig på en sammanfattning av trean nu också. Men jag tror jag sparar det en tid ännu – den pågår ju ännu som bäst så jag har lite betänketid kvar innan jag summerar den.

Jag har i alla fall inte uppfattat några tecken på att barnet skulle vilja anlända redan. Han verkar trivas väldigt bra med att böka runt i min mage och få mig att ömsom fnittra av förtjusning, ömsom skrika av smärta! Som tur varar de smärtsamma episoderna bara 2-3 sekunder. Men det är inte så kul om man råkar vara i mataffären och man får ett yxhugg i underlivet (insert; kvävt pip och tvärstopp i butiksgången).

Jag hoppas att dessa ”dykningar” betyder att han är på gång så småningom. Å andra sidan kan det vara något så simpelt som en liten vridning av huvudet som jag känner – man har ju så mycket nerver därnere. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

Alla säger så mycket. Rekommenderar så mycket. Berättar sina historier om hur det brukar gå till.
Man ska se efter om man fått större läppar, invänta fullmåne (för då föder många) eller så ska man känna hur man plötsligt blir jättepigg – eller jättetrött. Alla är tecken! Gah, blir galen på att försöka läsa på om detta. Ingen vet när det ska ske eller vad som gör att det sätter igång, punkt. Men det blir ju ingen bra tråd på familjeliv att mötas av rådet – ”ha tålamod och tänk på något annat”. Folk vill ha spekulationer.

Jag tar en dag i taget nu och försöker leva så normalt som möjligt.

Ja, jag är sjukt trött emellanåt och det gör ont att bära på detta mobila motell men jag måste bota rastlösheten; om inte för mitt psyke så för att få tiden att ”gå lite snabbare”. Jag kan ju det – tack vare min så kallade perfekta graviditet. Det var i alla fall sammanfattningen jag fick på rådgivningen. Perfekta värden. Helt enligt boken och regeringens önskebudget.

Okej – det sista lade jag till själv.

Jag har bara varit på rutinkontroller och det känns så udda med tanke på allt man läser om vad andra gravida gör. Kan känna ett litet sting av avund faktiskt när någon får extra uppmärksamhet och skötsel och extra ultraljud osv osv. Men klart jag fattar att det inte är något man ska önska sig – besvär som kräver vård utanför planen. Ändå konstaterade jag häromdagen att folk med influensa nog tar upp läkarvårdens tid mer än jag gjort dessa 9 månader. Jag skapar ett liv liksom? Vill ingen granska mig noggrannare? Så mysko!

Det känns typ som att jag skött detta projekt mer eller mindre själv. Men jag får ju vara glad för det, att jag är så low maintenance.

Återstår nu bara att se om en perfekt graviditet innebär en perfekt förlossning. Min BM sade bestämt nej. Inget samband där. Å andra sidan – vad är en perfekt förlossning? För mig; en frisk bebis och en mor som kan tänka sig att eventuellt föda igen inom ett år eller två. Det är i alla fall min förhoppning för mig själv. Jag lägger ingen större värdering i detaljerna så länge det är resultatet.

Men tillbaka till min perfekta graviditet.

Vi var på bröllop igår och jag orkade bra igenom det – även om det SJÄLVKLART blev tungt åt ryggen och höfterna. Mina fötter svällde upp som bara den, fick en liten chock när jag tog av mig de lågklackade skorna som närmast ”blivit ett” med mina fötter.
Jag har haft den här helgen som en milstolpe för mig själv hur länge som helst nu och undrat om det faktiskt ”kan gå” att gå på bröllop. Nu vet jag att jag det visst går att ha ett socialt liv i vecka 38 om man har lust, vilja och möjlighet. Tog till och med ett par danser med maken på dansgolvet! Han var så glad och tyckte det var så mysigt.

Folk frågar när jag ska föda nu. Det är en given undring. Den stora skillnaden från tidigare är att folk numera blir uppriktigt förvånade när jag säger hur långt gången jag är. Du verkar ju så pigg?!
Håhå. Jag är så osynkad med min samtid. Kände ju mig så DÖD tidigare i graviditeten och då fick man inga sympatier. Nu när  jag fått en ny glöd så här i slutet på trean tycker folk att man är nån slags superwoman. Men den medaljen hade jag nog hellre tagit i mitten av graviditeten, när jag kroknade och tyckte det kändes hopplöst segt och tungt. Men i alla bra filmer kroknar ju hjälten på mitten för att triumfera på slutet. Man får se det som good storytelling.

På tal om det så känner jag en sådan lättnad just nu. Jag sände alltså nyss in en matartikel till en tidning (jobbsöndag – hurraaa). Det har stressat mig att den legat halvfärdig på datorn så här nära på förlossningen. Kan inte tänka mig att föda med ogjorda arbeten på mitt samvete – hur orimligt det än verkar. Det hade på riktigt förstört min vibe! Bara tanken att inte leverera något som jag varit så nära att skriva klart har gett mig ångest. Jag vill helst göra saker systematiskt men det är svårt som gravid. Det blir säkert ännu svårare med en baby – men jag ser fram emot utmaningen.

En sak i taget nu! Nu kan jag äntligen släppa tanken på företagets åtaganden, i alla fall tills augusti, och bara vänta på babyn.

Fick förresten en förfrågan om att hålla föreläsning på annan ort i september – men det tackade jag nej till. Så galen är jag inte. Dels skulle det bli mer eller mindre praktiskt omöjligt med en nyfödd. Dels skulle det inte vara roligt för mig heller eller kännas värt ångesten. Jag vet ju inte hur det känns att vara i bebisbubblan – men jag kan gott tänka mig att jag skiter i allt som heter marknadsföring just då. Vad som talar för ett JA på den förfrågan är såklart risken att bli ersatt med någon annan och inte få fler erbjudande sen, men sånt är livet för en företagarmamma. Det är lätt att döma när man har en arbetsplats som är skyddad av lagen. Känner bara hur ett spann av momshaming börjar svinga sig mot mig nu när jag skriver att det faktiskt suger litet att tacka nej till jobb just nu. Men jag har inte råd att vara så präktig som normen påbjuder. Jorden slutar ju faktiskt inte snurra bara för att jag får barn?

Nåja. Till min mästerliga plan.

Jag har tänkt extra mycket på min situation dessa veckor. Jag är ju en organiserad människa och vill ha en plan a, b, c för allt. Min hjärna smider alltid ränker. Dessa tankar jag nu ska lufta motsäger ganska mycket det jag nyss skrev om min dedikation till min karriär – men jag vill verkligen få detta sagt innan babyns ankomst. Det känns viktigt att ni förstår att detta är en medveten plan och inte något som bara kommer till mig så fort modersinstinkterna kickar in på bb.

Jag har nu alltså officiellt garderat mig mot konstaterandet; ”ja ja när babyn kommer ändrar hon nog fokus från karriär till familjeliv”. Jag kan faktiskt tänka flera tankar samtidigt och ha framförsikt utan hormonell påverkan.

Men så här är det. Jag vill bli en hemmamamma. Jag vill vara hemma med mina barn tills de börjar förskolan. Jag vill fortsätta jobba hemifrån i den här takten som jag gjort nu det senaste året.

Om mammor kan plugga på kvällarna när barnen är med pappan (eller nattetid då de sover) kan väl jag hålla mitt företagande vid liv också – som hemmafru. Problemet är ju bara att det är en så okonventionell lösning. Jag ska alltså vara hemmamamma och jobba samtidigt? Hur redogör man det för Kela? De vill värdera allt i timmar och euron. Men så ser inte mitt liv ut, jag jobbar knyckvis. Jag har barnet med på jobbet, varje dag. Jag har ett sådant arbete där det TYP går att göra så.

Jag tror faktiskt jag får ta och strunta i att ansöka om någon slags flexibel vårdledighet sen. Köra mitt eget race. Ser inget annat alternativ? Om jag inte lyfter stöd så är jag ju fri att göra som jag vill och den där lilla stödpengen är ju inte något man kan leva på hursomhelst? Det känns inte värt besväret att passa in i systemet då jag antagligen skulle klara mig mycket bättre genom att ställa mina dagar på ett sätt som passar mig (och oss) och inte Kela?

Det känns hemskt att försöka passa in i mallen – den som jag inte passar in i från början. Samtidigt tycker jag att jag vore värd en liten slant för mitt moderskap – inte kommer jag ju att kunna jobba varje dag med småbarn. Det fattar till och med jag…

Nå, jag backar och återgår till det jag redan skrev. En dag i taget.
Det visar sig så småningom.

 

kommentarer

  • Carinamarianne

    Malin du är en trendsetter! Skippa vårdbidraget ifall det ställer till mer problem än vad det ger. Vem vet, det har kanske hunnit komma nya mer flexibla lagar tills det är aktuellt 😁

    • Malin

      Hehe, ja! Får se vad nya regeringen kokar ihop riktigt. Kanske gynnar baby daddy? Men jag fick lära mig nu att hemvårdsstöd nog betalas ut trots att jag bollar företaget med Mammas Dagis AB. Jag s.a.s belastar inte kommunen med dagisplats och det verkar vara enda kriteriet. Hade inte fattat det (eftersom det inte stod någonstans, bah). Så jag kommer att klara mig! Hurra!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: