fbpx
Dagbok

Helt ärligt

Idag är det en lite tyngre dag på bebisfabriken. Det ter sig såhär att varannan dag är jag i skick och känner mig ”nästan normal” och dagarna däremellan kraschar jag och orkar ingenting. Antagligen för att jag varit för aktiv och behöver vila upp mig dagen därpå.

Nåväl, idag är det som sagt trögt och jobbigt i kroppen men jag kan ju inte bara ligga och stirra i taket heller. Eller bara sova (kom precis från en tvåtimmars-nap).

Så, jag tänkte börja lyfta litet kommentarer jag fått på senare tid som blivit obesvarade.

Jag börjar med en lång kommentar som kom in från det ovanligt deppiga inlägget ”Frågorna ingen ställer”.

 

Jag tycker att människor ska få hålla vissa delar privata om det känns bäst så. Jag är nyfiken på att veta mera om din familj och din ekonomiska knipa, men jag har uppfattat det som att du inte vill gå in på dessa aspekter av ditt liv desto mera och det vill jag som läsare givetvis respektera!

 

Först – tack så mycket för din omtanke, det värmer. Jag fick litet dåligt samvete också. Kanske är det så att jag går omkring och väntar på ett tillfälle att berätta allt som aldrig nämns – men att det tillfället aldrig kommer och då blir jag lite sorgsen. Det har såklart inget med er läsare att göra! Det var orättvist av mig att antyda det.

Jag ser mig som en öppen person. Vidöppen, faktiskt. Jag kan prata om allt (med vem som helst egentligen) – men allt går inte att skriva om.

Jag tänker ofta på det här – hur pass acceptabelt det är ändå att blogga personligt om exempelvis sexualitet, psykiskt illamående, ätstörningar, sjukdomar, arbetslöshet osv. Men en dysfunktionell familj – det ska man hålla tyst om. Det är så sjukt tabu.
Jag skulle alltså gärna skriva mer om mitt liv i bakgrunden. Det är ju min historia och mitt liv, jag vill bli sedd för det jag är – hela mig. Det som jag kämpar med och alltid kommer att behöva kämpa med. Men det passar sig inte här på bloggen. Det skulle uppfattas som en krigshandling mot andra personer, något mycket osmakligt och fult, och det är det sista jag vill ha här på bloggen.

Men som Molly Sandén sjunger ; helt ärligt – finns det någon som är hel?

Jag har ju lärt mig att blockera ut det svåra och vara glad på riktigt ändå. Och det fungerar hyfsat bra, det är ett kallt krig och det syns inte utåt alls. Mina texter om att jag trivs med mitt egna liv och lever i en kärleksfull relation med ett arbete jag trivs med, det är 100% sant. Men det jobbiga med att vara jag försvinner ju ingenstans och någon gång måste den storyn få komma ut. Men hur? Kanske måste jag omvandla det till något annat format än bloggtext. Skriva en roman under pseudonym där jag får utlopp för allt det osagda. Se det ta form i en annan story. En historia som är delvis sann, delvis fiktion. Då får jag sagt det jag vill ha sagt utan att trampa någon på tårna.

Som ni förstår har det varit tämligen enkelt för mig att kasta mig in i mitt entreprenörskap eftersom det är mitt andningshål från allt. Jag känner mig lycklig i den bubblan. Fri. Men det tar ju ut mig i offentligheten och det komplicerar allt.

Och här känner jag att  jag vill släppa på trycket litet.

Jag har blivit jämförd med Trump av en närstående (är hon inte EXAKT som han?) när jag kanske hade varit förtjänt av ett – du var bra på TV, Malin! Det måste ha varit nervöst att åka dit ensam.
Av en annan har jag blivit uppringd med frågan ”alltså HUR fick du det där jobbet?!” när jag egentligen borde ha fått ett – Grattis till nya jobbet, Malin! Det är perfekt för dig.
När jag kom in på ledarskapsakademin i huvudstaden undrade samma person främst vad man egentligen ska göra för att få komma in? En lantis som jag!

Jag har alltid haft en ovana att släta över allt obehagligt genom att säga saker som folk vill höra. På bekostnad av mig själv. Men jag har sett mig som den starka som kan tåla det. Svaret på frågan ovan var ju att jag kommit in av en lycklig slump; tack vare en Vasa-kvotering!

Kommer att tänka på en annan incident nu, där mitt överslätande definitivt gick för långt. När jag i ett desperat försök att lappa ihop vår relation avfärdade allt som hänt mellan oss med att ”jag antagligen jobbade så mycket att jag fick en psykos och inte menade det jag sa” – och det accepterades. Vi gick vidare.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta otroliga svek mot min integritet. Hur kunde jag? Nå, den lappningen höll ju visserligen inte heller så länge. Nu är jag den känslokalla mobbaren istället och det känns ärligt talat bättre.

Och sen kommer jag aldrig att glömma bokmässan i Göteborg, kanske det största framträdande jag någonsin gjort (och ensam), när jag satt på flygplatsen på väg hem. Jag var så nervös att missa planet att jag åkt dit flera timmar i förväg bara för att trampa runt i cirklar och gå sönder av leda. Jag kom på den dumma idén att ringa hem. Jag hann inte prata länge förrän jag blev avrundad med ett mycket ointresserat; ”okej – men jag kollar på ett program på TV nu så att… Då hade jag inte ens hunnit berätta om själva mässan och allt jag varit med om. Då brände tårarna bakom ögonlocken kan jag tala om. Men man lär sig och nu har jag ingen direktkontakt alls med någon av dessa. Bara högst formellt. Och det sjuka är att det fungerar så bra då alla är så duktiga på att ignorera elefanten i rummet. Jag tror jag kan hålla detta lilla ställningskrig för överskådlig framtid nu. Bara jag inte låter mig psykas.

All kärlek är inte bra kärlek. Bättre fly än att illa fäkta.

 

Angående ekonomin så är den kopplad till mitt entreprenörskap såklart och om det kommer jag nog att börja skriva om så småningom. Nu när jag känner att jag är på fast mark igen. Mitt senaste bokslut visade verkligen en personlig revansch för mig! Liksom, jag måste börja oroa mig för saker som vinstskatt. Jag har ju alltid haft ett minus att dra av det på. Någon jobbsöndag här framöver ska jag nog redovisa litet och reflektera öppet om det. Jag har kämpat så hårt för detta!

 

Vad gäller att inte ha nära vänner och aldrig vara nöjd med det du gör så tror jag att det är många som kan skriva under det, här är en i alla fall. Spinn gärna vidare på det så kanske vi får igång en diskussion!

 

Det här är en grej som jag fått många mejl om från personer som känner samma saker som mig. Ett nytt inlägg om vänskap och hur jag ser på det är på ingång! Jag hoppas att ni kommer att tycka att det är upplyftande läsning, trots allt. Jag har en del tröstande saker att säga om det nämligen som jag inte var kapabel till tidigare.

 

Dina företagarrelaterade inlägg är för mig en inspiration och ger mig motivation att kämpa och göra mitt bästa i mitt jobb, fastän jag inte själv är företagare och knappast kommer att bli det. Du delar med dig av ditt driv och din kunskap och som läsare finns det alltid något att plocka med sig, om inte direkt till eget arbete så genom en utökad förståelse för andra.

 

Alltså, så fantastiskt att höra! Det gör mig väldigt glad (och lättad) att även icke-företagare kan ta med sig något av mina funderingar. Samma principer går ju att tillämpa på så många delar av livet. Jag vet att jag använder mycket som jag lärt mig t.ex i restaurangbranschen på allt möjligt vad gäller hemmet, företagandet, bemötande av andra människor, planering osv. All kunskap och erfarenhet blir en helhet!

Om att känna sig nöjd – det är också ett bra ämne. Jag försöker bli bättre på det. tycker att jag lärde mig en hel del i och med nya boken som sköts upp i all oändlighet. Ska det vara perfekt eller ska det bli gjort?

 

Jag är väldigt imponerad av att du kan arbeta hemifrån, hur får man sådan disciplin? Det finns liksom för mycket som distraherar; tvätt, matlagning, städning, gräsklippning och inte minst småbarn då…

 

Haha! Du tror för gott om mig. Hemligheten är ju att jag tillåter mig att ägna mig åt distraktionerna! Jag jobbar till ett visst klocklag eller tills att en viss mängd uppgifter gjorts, sen får jag göra något annat som att städa eller ta en långlunch på stan eller framför teven. Sen går jag tillbaka till datorn tills en viss tidpunkt – kanske tills jag börjar laga kvällsmat. Sen umgås jag kanske med maken. Blir det jobb kvar tar jag upp det igen på kvällen.
Disk och tvätt har jag oftast satt igång efter frukost – före jag börjar jobba. Jag gillar morgonrutiner då jag går några varv i lägenheten och sätter igång saker och ting. Sen har jag ro på kontoret. Självklart finns det hetsiga dagar då allt ska göras på en gång och jag måste satsa 100% för att hinna med – men det är på det stora hela ganska sällan. Då kompenserar jag med att ta några halvdagar efteråt. Jag får ju inte betalt i min tid utan för servicen jag gör. Ju effektivare jag jobbar desto mera fritid för mig.

 

 

Jag har också testat en hel del av dina recept då det i bekantskapskretsen finns personer med celiaki, och en del har jag också modifierat enligt egna preferenser. Tack för fina matinlägg med lockande bilder!

Mina favoritinlägg är ändå de mer personliga som handlar om privatpersonen Malin och dina reflektioner över det som händer i ditt liv. Jag tar gärna del av mera uppdateringar om graviditeten och de funderingar som dyker upp om föräldraskap, barnuppfostran, roller i hemmet osv.

Jag tror du har många läsare som helt enkelt inte hinner kommentera, men ändå uppskattar att kunna ta en kort paus och läsa dina inlägg.

 

Det är ju en ständig dragkamp för mig här på hemsidan att hitta balansen mellan matiga inlägg, det professionella och de personliga. Jag oroar mig för att jag ”förstör” helhetsintrycket av mig själv om det blir för mycket personliga inlägg. Är min gravidmage avskräckande? T.ex.
Många landar ju här enbart för att få matinspiration. Jag vill ju att bloggen ska vara ”fräsch” för eventuella företagskunder också, då det är litet av min portfolio. Idag borde jag verkligen ha lagt upp en god kaka, inte den här superprivata utläggningen.

Samtidigt är det här ju min plattform och alla andra bloggare blandar ju friskt dessa saker utan konsekvenser för plånboken. Tvärtom!

Men självklart är det min dagbok som är roligast att skriva! Nu när jag är mammaledig känns det verkligen som att den delen ska få ta ordentligt med plats här.

Helt ärligt, finns det nån som är hel?
Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel?
Helt ärligt,
finns det nån som lyckats leva
lyckligt med ett yttre gjort utav sten?
Helt ärligt, helt ärligt
Det känns som vi är gjorda av sand
Vi bygger högt och rasar ibland
Så hittar vi oss själva nånstans
Där vi kan börja om, starkare imorgon

1 kommentar

  • Carinamarianne

    Vilket fint och berörande inlägg! Jag hör ju till din fanclub och läser allt, vare sig det är gravidmagar, recept, företagande eller dagboksreflexioner.
    Den där närstående du nämner, låter som en textbok narcissist. Lika bra att hålla på avstånd, även om blodsbanden är nära. ❤️

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: