fbpx
Dagbok

Underbara Claras måndagslista

Idag låter jag mig inspireras av Underbara Clara och fyller i hennes måndagslista. Den var riktigt kul att fylla i – även om den fick mig att hetta till på slutet. Hehe. Men det är ju det som är så härligt med Claras blogg – hon vågar ryta till ibland. Mixen av mjukt och hårt är kanske det bästa med hennes blogg, enligt mig.

Nåväl. Här kommer Underbara Malins (?) måndagslista.

Svenskans fulaste ord: “Slippa”. Jag undviker detta ord främst för att det är en no go zone för mig som finlandssvensk. Det blir så lätt fel, liksom ordet “lämna”. Jag hatar ord som jag som finlandssvensk kan gå bet på när jag skriver ren text. Som ett practical joke! Haahaa – sådär kan du inte skriva (även om alla pratar så). Visste du inte det? Piiinsaaaamt!
Å andra sidan låter “hon fick lämna” helt ofullständigt och pubertalt i mina öron även om det är korrekt. Hursomhelst. Jag skriver alltid runt dessa två ord. Men på senare tid har jag även börjat hata att läsa dem i andras texter! Speciellt slipper. Låter så fult. Extra fult som finlandism – jag slapp in till utbildningen. Åh. jag ryser.

Det står jag fan för: Rätten att få vara ologisk ibland. Komplex och svårtolkad!

Snyggaste jag vet: Kuba-vintage-pasteller i hög kontrast. Det kan vara min sommarlängtan som talar – men oj vad jag kom på mig själv häromdagen att längta efter mer färg i livet!
Det var på första maj-paraden här i stan som längtan slog till på allvar – då veteranbilarna med sina vackra retrofärger åkte i parad genom den gråa, kyliga, regntunga staden.

Mmm…

Jag skulle vilja inreda ett helt hem i den färgskalan. Turkos, blågrå, havsblå, gröngrå, beige, rosa, klargul… Citrus! Retroskyltar! Granit! Slitna träväggar med flagnande färger!

Terapi för själen.

Då går jag och gömmer mig: På seminarier, kurser och liknande när det drar ihop sig till “kreativ lekstund”, eller annat krystat grupparbete med främlingar. Det tar så mycket energi av mig. Jag har alltid föredragit att bara sitta och lyssna, betrakta och lära i skolan. Testa själv och sätta igång med uppgifterna. Inget har förändrats sedan dess. Då är jag alltså rätt extrovert av mig men samtidigt vill jag tänka själv och inte alltid vara den drivande personen. Vilket jag blir i grupp, hur jag än försöker ligga lågt. Jobbigt.

Kommer jag aldrig ihåg: Vad folk heter. Jag sparar på personliga koncept, men inga namn. Jättepinsamt. Jag är dessutom livrädd för att säga fel och låter andra hjälpa mig istället. Jag får hålla på och säga så här “Åh, men han som gjorde det och det och är känd för det och det… med hatten… ! Honom borde vi kontakta! Kulturkillen! Som bor där! Gift med skådespelaren! Vet ni? Han har ett instagramkonto! Det börjar på F…”

Ni hör ju, det är ju precis som när man spelar det där klassiska förklaringsspelet…

Ja, vad heter det nu igen? 

Finaste komplimangen jag fått senaste tiden: Min make är bra på att ge mig komplimanger. Säger att jag är vacker och smart.
Men bortsett från honom så blev jag väldigt glad när flertalet läsare skickade nu i veckan att jag skriver bra. Ja, och så var det ju den där dagen för inte så länge sedan när en följare blev helt paff av vetskapen att jag är 30 år. Jag har då bevarats väl! #babyface . Det har jag tänkt på litet. Jag tror att en stor orsak till min ganska “unga reflektion” tror jag är att jag är en sådan inomhuskatt! Alltså, att jag fått mycket mindre solljus än genomsnittet då jag jobbat typ alla somrar i mitt vuxna liv och inte haft något “liv” utöver det heller. Inte rest. Inte solat.

Nyaste insikten: Föräldrar lyssnar bara på andra föräldrar. Märker själv hur jag börjar dela in folk i icke-föräldrar och föräldrar. Sjukt! Måste stå emot detta vansinne!

Snällaste människorna: Våra hyresvärdar! Så tillmötesgående och hyggliga. Stör oss aldrig, gör inga tuffa avtal med oss och höjer inte hyran stup i kvarten som vi är vana vid. Jag sa åt Jonas häromdagen, det är karma för oss efter alla dessa år av ångest med ägarfolk. Nu får vi pusta ut ett tag.

Roligaste kommentaren jag fått: Kan inte komma på något speciellt men jag tycker att det överlag är mycket komiskt att diskutera Jonas “sympatimage” som han fått. Fniss!
Han går an hela tiden om att inga kläder passar på honom nu. Men jag tänker – är det inte en ganska typisk manlig reaktion under graviditeten att bli lite fetare? Jag tycker bara det är gulligt! Haha! Han som var så smal och trimmad på bröllopet får skaffa nya kläder nu – eller hårdträna. Problemet är bara att han har en knäskada som gör att han inte kan springa som förr.

Det fick mig senast att gråta: Äh, jag gråter för allt just nu. Speciellt musik som får mig att tänka på babyn och i synnerhet de sånger som jag har tänkt sjunga för honom. Som den här då! Grät precis igen när jag bäddade in den här! Hu hu…

Sjukaste jag läst: Finns så mycket att reagera på men själv blev jag ganska bestört av nyheten att det svenskspråkiga öppna dagiset här i stan läggs ner. Staden ska spara pengar. Jag kan förstå att i spartider måste tuffa beslut tas, att man får gripa efter halmstrån och att man självklart prioriterar primära dagvården framför den öppna. Vad jag har svårare att förstå är hur stadens ekonomi kan tillåtas bli så dålig överhuvudtaget? Att det går så långt att sparåtgärderna måste gå ut över stadens svenskspråkiga barn och föräldrar? Ett sådant hål i kassan grävs knappast över en natt och det är skamligt att småbarnen ska vara med och betala den fakturan.

Vi har inga nära bekanta med småbarn att hälsa på och leka med så vi får väl helt enkelt hoppas på napp i parken i höst. Hur pedagogiskt är nu det på en skala? Kanske det kan ordnas en kurs i praktisk finska för föräldrar och babysar så vi får bättre förutsättningar att leva på samma villkor som de finskspråkiga? Sandlåde-konversationer på finska? Fixar ni broschyr? Jag bara spånar idéer nu.
Man får komma ihåg att vi svenskspråkiga inte är några andra klassens medborgare som finns här på nåder. Vi har alltid funnits här och byggt den här staden – i generationers generationer! Det är ju vår stad lika mycket som de finskspråkigas. Varför känns det inte så längre?

6 Comments

  • MalinS

    Då går jag och gömmer mig: När det på grupp jomppapasset mitt i allt ska paras ihop två och två me nån du inte känner å gör massa typ couple workout övningar👎👎varpå den andra alltid orkar lite mer än en själv så det känns som man förstör den andras träningspass😂

    • Sara

      Det här var också exakt varför jag slutade på byns enda “gruppträning”. Så synd för det var annars så bra! Numera finns faktiskt ett gym här i byn. Men alltså varför måste de göra så på gruppträningar??? 😀 Fattar ej.

      • Malin

        Nu är jag helt säker på att vi talar om samma gym, haha. Men fri-idrottrare och liknande är supervana att träna så här. Kan vara en chock för oss vanliga, dödliga bara. Gymtid för mig är ju egentid, så därför föredrar jag stan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close