fbpx
Åsikt,  Dagbok

Veckans funderingar: om att vara admin över sitt liv

Thank god It’s Friday! Jag vaknar kl 05 i morse av oväsen i hallen. Postluckan drämmer till några gånger. Öh… vi har fått brev! Min första tanke är att det är en lapp från remontkillarna. Vi väntar ännu på att de ska komma och byta vårt sovrumsfönster som tyvärr gick sönder när de försökte första gången (därav vår remontlimbo). Jag vill få fönsterbytet överstökat någon gång så vi får inreda sovrummet, skruva ihop barnsängen och få vårt belägrade vardagsrum tillbaka där allt nu ligger på hög och väntar.

Det mystiska brevet visar sig vara till mig. En förvillad telefonräkning som jag antar att en välvillig granne kommit för att dela ut rätt – osis bara att hen börjar jobba så tidigt och dessutom är så osmidig som postiljon! Teori 2: Postiljonen är en av husets morgonpigga pensionärer som beklagligt nog inte är lika pigg i sin koordination och därför får famla med luckan för att få in brevet. Det skulle förklara både tidpunkt och oväsen.

Nåväl. Även lille spark tycks vara en vän av uttrycket ”morgonstund har guld i mund” så jag kan inte somna om. Läser tidningen på mobilen. Någon gång efter kl 6 börjar jag kliva upp och göra frukost till oss. Maken kommer så småningom och joinar mig och det tycker han är en fin, ny rutin att ha – morgonsällskap! Jag funderar att det nog kommer att bli så här sen; att jag och lillen vaknar först om morgnarna, gör vad vi gör, och när klockan närmar sig 6.30 kommer vi och väcker honom också.

”Det tar jag nog tusen gånger om mot en alarmklocka” säger han.

Så fint. 

Det känns skönt att vara uppe tidigt, ändå. Jag brukade vara en morgonpigg person. Det är något speciellt med tystnaden, att systematiskt väcka allt till liv. Sätta igång. Mycket får man gjort också! Dagens blogginlägg, till exempel, ser ut att vara överstökat redan före kl 10 – det betyder massor av fokuserad tid på mitt bokprojekt senare idag.

Har faktiskt sett fram emot den här, min fredagsrutin, då jag sammanfattar veckans tankar.

Idag känner jag att jag vill ta upp det här med mitt bloggande och skrivande som väckt extra mycket uppmärksamhet denna vecka. De flesta tycks fatta poängen med min öppna dagbok, och tycker att mina texter är intressanta. Kanske förstår läsarna inte exakt vad jag försöker få fram alla gånger men det är underhållande att ta del av ändå.  Jag känner mig uppskattad för att jag delar med mig. Folk kan ju take it or leave it, liksom. De flesta kan förstå att jag skriver i dagboksform. Att jag skriver för mig själv men också för någon där ute som kanske känner som jag. Folk förstår att jag inte skriver för att få direkt sympati eller ens för att påverka någon åt något håll – men inte alla.

Följande stycken är för er som inte fattar.

Det är så här, att det här är mitt ställe där jag skriver av mig mina tankar för att lätta på trycket och i förlängningen kanske också förstå mig själv bättre. Det är inte meningen att det ska vara så logiskt hela tiden, för livet är inte alltid så greppbart. Själv skriver jag rakt ur mitt liv, precis när det hänt, och i detta livet har jag många roller. Jag är inte bara kvinna, jag är ung kvinna. Jag är företagare, ung sådan men ändå med ganska lång erfarenhet (som många gånger ignoreras). Jag är en handlingskraftig person som vet vad jag vill och jag söker sällan några lösningar, men är ändå öppen för kommentarer. Samtidigt försöker jag öva på min sårbarhet och förväntar mig kanske en viss respekt för att jag faktiskt släpper in er på livet här. Men mest är jag bara en människa som skriver från hjärtat, det som vill komma ut för dagen. Det är varken mer eller mindre.

Med det sagt – jag sitter inte och tänker att ”idag ska jag skriva ur det här perspektivet” utan det är alla perspektiv på en och samma gång. Mitt perspektiv har många filter och ni kan därför inte välja att fokusera på endast ett och kräva en förklaring på det; som gör jag rätt som blivande mor? Ni måste ju räkna in alla de andra perspektiven också som ju spelar roll för mig. Gör jag rätt som blivande mor som också är ung kvinna, företagare, småstadsbo, bloggare, feminist, karriärmänniska o.s.v? Det här är ju inga sakliga insändare jag skriver utan ett ytligt svep över allt som händer i mitt liv. Jag skulle önska att ni såg det här som en lösryckt dagbok och inte som ett hårt och fast personligt ställningstagande varje gång. Är det en människa eller en politiker ni vill följa?

Den senaste tidens narrativ här på bloggen har i alla fall utspelat sig ungefär så här; 

  1. Känner mig uppgiven inför rådgivningsbesöket eftersom graviditeten känns så tung samtidigt som jag känner på mig att en sjukskrivning inte är lösningen för mig. Försöker samla ny energi i en svag stund.  Skriver ett modfällt inlägg om att jag har en svacka men ändå inte vill ha några lösningar från någon, jag vill bara skriva av mig och kanske få lite pepp att orka kämpa på.
  2. Det går precis som jag trodde på rådgivningen. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Skriver ett bittert inlägg med många kontexter. Alla mina roller har något att säga. Jag är dels ironisk, dels besviken, dels hånskrattar jag åt allt, dels får jag lite ny kämparglöd. Det finns ingen jäkla logik, bara mitt perspektiv.
  3. Bloggen går vidare, tar nya tag och innehållet får en positivare ton igen. Jag går in i min yrkesroll mera och satsar på nya recept och skriver även en bloggartikel om varför bloggandet på egen plattform är så bra. Som att man har 100% kontroll över innehållet. Det slår mig först efteråt att jag borde följa mina egna råd bättre! Kanske börja sanera litet i mitt kommentarsfält, för just nu känns det som att jag inte har kontroll. Om en person inte förstår själv att jag inte är intresserad av exakt gehör på mina dagboksinlägg så har jag ju all rätt att bara radera den. Speciellt när dylika ”goda råd” redan har undanbetts.

Jag har nu befattat mig med en närmast bisarr ordväxling här på bloggen med en anonym person som kallar sig Spunk. De här kommentarerna är fyllda med beska undertoner som jag inte gillar. Det är liksom dödsdömt från början att vi ska nå konsensus. Bara en sådan premiss som att uppge nickname: spunk (som i spunk på mig då antar jag), e-postadress nej@nej.com och dessutom öppna starkt passivt aggressivt med uttrycket ”himlar med ögonen” är som att be om dissonans. Allt detta beska är självklart väl invävt i klartext, goda råd och välmening. Spunk är totalt garderad mot mina eventuella invändningar. För hon är inte här för att hjälpa – hon är här för att mästra mig. Men det här är ju skåpmat för mig. Jag talar själv flytande passiv aggressivitet så jag ser igenom det direkt. Är rätt bra på manipulation, faktiskt, men för att citera en scen i Spindelmannen; with great power comes great responsibility. Jag gör med andra ord mitt bästa för att hålla min egen vassa tunga och snabbtänkthet i schack. Använda det för bra saker.

Låt mig tillägga att jag verkligen hatar denna typ av ranta runt i ringen-diskussioner både på bloggen och i verkliga livet. Det brukar sluta med att jag går och kommer aldrig tillbaka, eftersom jag vet att det är ett nollspel. Jag brukar få glåpord efter mig som säger att jag är konflikträdd. Låt gå för det då. Jag kan i alla falla andas igen och det är så skönt.

Nåja, så här ser jag igenom dylika attacker. Subtila förvisso – men; ”the devil is in the details” som ni vet. Härskartekniken går ut på att måla in motparten i ett hörn genom att argumentera väl i sak, men att se till att leverera budskapet med subtilt översitteri. Mottagaren blir såklart jättepåverkad av den passiva aggressiviteten i diskussionen (som är mera en attack än en diskussion) men kan ju inte heller ”få rätt” mot angriparen eftersom hen är så garderad i vad hen säger. Ofta anklagas man med exakt det man tycker att den andra gör, och då blir allt ännu snurrigare. Det kan sluta att man tror man blivit tokig eftersom man får så dubbla budskap hela tiden. Ifrågasätter man allt detta underliggande som personen inte vill låtsas om blir man anklagad för att tolka in för mycket eller vara känslig. Går man iväg är man som sagt konflikträdd. Fortsätter man argumentera tillbaka brukar den som attackerar börja vackla och motsäga sig själv och då kan du, om du har tur, få tyst på personen då du synar hens kort. Men av erfarenhet kan jag säga att det inte är värt det. Bara gå iväg. Det är så himla giftig miljö att vara i.

Men tillbaka till Spunk. Jag vill ha sista ordet med henne, det är ändå min effing blogg som handlar om MIG. Jag tänker att om man sätter så mycket tid på att kommentera någon annans liv att man återvänder för att skriva ännu mer (det krävs ju ett visst engagemang ändå) så måste man ju ha ett behov av att få trycka ner och/eller känna sig lite viktig och mästrande. Varför skulle man annars göra det? Vad i all sin dar kunde motivera någon till att hålla på så här annat än att få utlopp för något kladdigt i sig? Det är så fegt och löjligt! Brydde man sig på riktigt skulle man väl sända ett mejl eller PM – som många av er gör och det märks att ni verkligen menar väl och gillar min blogg. Allt som sker via PM har jag lite större respekt för, eftersom det är direktkontakt med en riktigt namn. Överlag kommenterar folk kärlek via privata meddelanden och syrligt på bloggen. Resultatet blir dock att endast det skruttiga syns utåt, och även om jag vet att det inte representerar sanningen så kanske andra tror det. Ännu en anledning till att börja sanera bland kommentarer.

 

Tänk er in i min sits här med spunk. För det första är det så befängt att diskutera sitt liv med en anonym person. Känner jag henne? Vem är hon? Tänk om det är en bekant som jag i min enfald glatt säger ”hej” åt på stan ikväll när jag ska handla mitt fredagschips? Hemska tanke.

Eller är det så att det man säger på internet inte räknas?
Det är en orättvis fight.
Jag har alla kort på bordet här på bloggen med bild, namn och en vidöppen dagbok och här sitter jag och käftar med anonyma spunk, liksom. En tråd som hon började, och som jag är så dum att sitta och besvara. Som att hon skulle ha rätt till ett förtydligande från mig. Det här är hon ju medveten om, givetvis, så hon garderar sig med ett ”jag vet inte om du behöver förklara det här för mig” samtidigt som hon vill ha just det – en förklaring. Då kan hon ju säga att jag faktiskt inte hade behövt svara om jag inte ville – och vinna den vägen. Snark!
Avslutningsvis ebbar diskussionen ut i att hon tänker att hon totalt misslyckats med att förstå mig (spelad ödmjukhet), samtidigt som en kontrolläsning från hennes sida nog ändå påvisar att det var jag som inte förstått henne. Tydligen.

TYDLIGEN! Klassiker.

Fasen, jag blir irriterad. 

En debatt som egentligen inte handlar om någonting annat konkret än att få sista ordet. Jag kan inte hitta någon poäng i alla fall, kan ni? Vad handlade det där om egentligen? Ingen aning.

Frågan kvarstår – hur bemöta dessa personer med detta behov att mästra andra, egentligen? Min make rådde mig att inte kasta ved på brasan och bara låta det vara. Så gör man ju in verkliga livet. Men på bloggen? Jag är ju envåldshärskande admin här. Jag vill ha makten. Jag kan ta den, om jag vill. Jag måste få ha företräde till spydigheten med tanke på min utsatthet – så det rättfärdigar mina blockeringar. Tycker jag. Vem annan ska skydda mig och visa dörren åt folk, om inte jag själv?

Så härefter tror jag att jag bara helt kallt raderar alla försök till att göra åsiktskloak av min blogg.
Falskt av mig att radera sånt jag inte gillar här? Nä!
Det är sunt ledarskap.

Äh men lite skit måste man väl tåla – och det där var ju ganska harmlöst…
Öh, nä? Varför skulle jag behöva tåla någonting alls?   

Många ställen ger mig ont i magen – men inte bloggen. Den här kanalen äger jag. Och i spunks anda så tänker jag nu värna om mitt mående och min ork här i cyberspace och börja rensa mitt kommentarsfält från sånt som stör min nattsömn som detta gjorde. Så tack för insikten! Vill också med detta slå ett slag för alla oss som övertolkar all bullshit här i världen! Vi som ”överreagerar” på ”välmenande” kommentarer på våra bloggar! Hejja oss!

Jag kallar den nya policyn lex spunk!

 

Ps. Jag har också, en gång för alla, beslutat att sluta länka mina inlägg i finlandssvenska bloggare-gruppen (har tänkt tanken förut) för jag märker att de flesta skeptiska människorna kommer därifrån. Ni som gillar min blogg och vill få uppdateringar – följ min sida på facebook istället. D.s

kommentarer

  • Carinamarianne

    Vad uppfriskande att läsa! Men som du vet hör ju jag till dem som riktigt mycket gillar det du skriver. Har aldrig förstått meningen med att ösa skit, vare sig täckt eller inte, i kommentarer på nätet. Som du säger, det här är din blogg och det är du som bestämmer över den. Stryker du kommentarer så har du full rätt till det oberoende av vad folk tycker om saken.
    Men jättetrist om det just är via fbgruppen som de värsta kommentarerna kommer. För via den egna fbsidan är ju spridningen så himla liten. Men jag prenumererar ju på dig, så behöver inte oroas över att missa ett inlägg 😁

    • malinsdriftigheter

      Guldstjärna till dig (och 3 andra) som prenumererar via epost. 😍 Känns häftigt när jag publicerar ett inlägg och wordpress meddelar att alla mina prenumeranter har underrättats. Haha! Fantiserar att det är tusentals. Nåja, jag har hyfsat stor fb sida, malins mat, som genererar klick ganska bra. Min mer allmänna bloggsida är dock tröglanserad, startade den alldeles för sent. Svårt att värva följare på den. Bäst är nog att tipsa på instagram stories och så är ju min inkastare nr 1 fortsättningsvis pinterest. Men det är åter igen recepten som drar klick där. Men kanske någon upptäcker mina texter också när de ändå är här…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: