fbpx
Åsikt,  Dagbok,  Graviditet

Orka vara duktig flicka

Idag besökte jag rådgivningen för rutinkontroll. Det konstaterades att jag såg trött ut. Jag förklarade min situation, att jag känner mig utmattad. Att sömn inte hjälper. Att promenera ger mig sammandragningar och ryggvärk. Jag mår illa och får hjärtklappning. Att jag funderar på att det kanske vore värt att träffa en läkare. Jag går miste om inkomst när jag inte orkar jobba på full kapacitet.

Efter att jag förklarat detta, öppnat upp och visat sårbarhet, sved det nog till att höra “Nåjo, men allt kan ju inte skyllas på graviditet”. Kanske är det sköldkörteln? Ni vet, den där diffusa körteln som alla tjatar om så fort man mår lite dåligt. Lite som IBS om man har magknip. Jag skulle mycket hellre ha hört, ja det suger att vara gravid men det finns inte så mycket vi kan göra tyvärr, framför att förminska mina symptom.

Vi kom fram till att det är ganska onödigt att börja tänka på sjukskrivning. Jag tolkade det som att jag är för frisk för att ens fundera på en läkartid. Att det inte skulle vara lönt, och jag förstår det. Mitt blodtryck var som vanligt lågt, men inte för lågt. Att jag lätt svimmar är bara hälsosamt. Mitt hb var också OK, men det hade i och för sig sjunkit drastiskt på bara en månad vilket kunde förklara både trötthet och illamående. Jag rekommenderades järntillskott och spenatsoppa.

Vi börjar med det så ser vi sen. 

Men tja. Jag har nog gett upp min lilla dröm om att bekämpa systemet. Slöseri med tid. Det finns en orsak till att jag alltid försöker klara mig själv och det är för att allt annat vore naivt. Till nästa graviditet ska jag spara mer pengar i backup så slipper jag detta.

Jag, i morse före vi åkte – sket i att sminka mig. En tyst revolution.

 

Det var väl nog därför jag var så uppgiven i fredags när jag skrev om mina krämpor. På något sätt kan jag nog acceptera att det är tungt att vara gravid. Det är ju inte där orättvisan sitter. Den sjukt jobbiga insikten är ju snarare att min trötthet faktiskt är helt irrelevant för min samhälleliga situation. Det är aldrig synd om mig. Mitt mående har aldrig varit en förmildrande omständighet i mitt liv och inte kommer det att vara det nu heller. Eländes elände.

Jag måste skärpa mig, helt enkelt. Finns ingen annan väg än framåt.

 

Fast, ibland tänker jag att jag borde sluta vara så duktig hela tiden. Släppa spärrarna. Dyka in i utbrändheten. Börja supa och knarka. Skita i att betala skatt. Gå i personlig konkurs. Det finns mycket hjälp och förståelse vid brunnens botten, tänker jag. Först efter avslutad business kan man räknas som arbetslös och få dagpenning. Först när du blir jobbig på riktigt blir du sedd. Att inte bidraga alls lönar sig bättre stödmässigt än att kämpa i mittenrännan.

Ska man vara gravid ska man i alla fall satsa på att spy ordentligt och inte spy i munnen som jag har gjort. Man borde se till att få en existentiell kris och inte läsa så mycket självhjälpsböcker för att mota den i grind. Kanske kunde jag åberopa bipolär sjukdom som finns i släkten. Ingen skulle ju vara förvånad om jag gick in i väggen. Vad jag menar är att det inte finns några sympatier och absolut ingen belöning för att man kämpar i mittendiket. Systemet är ju inte för oss, det är för toppen och botten. Inte för oss i mitten som förväntas flyta upp som korkar helt av oss själva. Det är som att vår kamp inte finns. Som det där typiska mittenbarnet som inte tycks behöva någon hjälp och därför aldrig heller blir riktigt sedd i familjen.

 

Resultatet från sockerbelastningen som jag hade varit på i förra veckan hade förresten också varit bra. Normalt; förutom att jag varit väldigt nära gränsvärdet just i uppåt-fasen, då när sockret steg som högst. En rejäl sockerfylla med andra ord – och det förvånar mig inte. Jag har aldrig tålt (eller tyckt om) att trycka i mig mycket godis eller dricka läsk eftersom jag mår illa av det. Som tur funkade insulinproduktionen bra och jag återhämtade mig enligt konstens regler. Jag har ju alltid varit en duktig flicka på det sättet, tagit skiten och anpassat mig.

Efter att vi hört på hjärtljuden fick jag en anti-D spruta i skinkan. Mitt blodprov hade nämligen indikerat att min lilla bebis nog är pappas pojke – i alla fall då det kommer till att besitta antikroppar i blodet. Jag mötte min makes varma, men lite oroliga blick från britsen. Han hade en så speciellt känslosam blick när han betraktade oss, jag i gynposition på britsen och hälsovårdaren och en studerande som försökte lista ut hur babyn låg i magen. Jag kom på mig själv med att tänka att jag nog gärna tar en till Jonas i mitt liv. En pappas pojke? Gärna för mig.

Min graviditet har definitivt öppnat mina ögon (på riktigt) för det faktum att vi lever i ett patriarkat. Men det bör nu genast fastställas att jag inte hatar män. Det är inte ens männens fel tycker jag. Det är kulturen som gynnar män framför allt annat och den upprätthåller vi väl alla. Många kvinnor gör nog ett bra arbete med att hålla patriarkatet levande, jag själv inkluderad.
Vad jag däremot hatar är att jämställdheten kommit till den punkten att den gått förbi sitt syfte; könens lika värde – till att kvinnor och män ska VARA exakt lika. Elefanten i rummet är att det inte lyckas. Jag är så trött på att hela tiden förlora på min kvinnlighet som sipprar fram. En man kommer aldrig att förstå hur en oförberedd mens-attack kan förstöra en hel arbetsdag. Att det inte är något vi stolt brölar om utan gömmer undan, snabbt. Så ingen märker.

Vilken gnällfia jag är! Kom med några lösningar. Hm…
Kanske lösningen vore att försöka vara lite mindre duktig flicka = ta det som en “man”, och till exempel kräva lite mera upprättelse för de uppoffringar som kommer med att ha en kvinnas kropp? Vad det innebär för själen som bor där inuti? Jag vet inte jag men om vi skulle börja med att se över hur vi fördelar pengarna och kanske se över de där idealet med gravida kvinnor som jobbar till sista dagen och tar cykeln till förlossningen som en riktig karl. Fråga oss – vem sjutton vinner på att en sådan sjuk bild upprätthålls? Inte är det kvinnorna i alla fall. Jag spyr på mig själv nästan för att jag ville vara sån superwoman. Att jag förväntade det av mig.

 

Långt inne i en av mina graviditets-googlingar i helgen kom jag över denna fenomenala krönika.

Eftersom män inte blir gravida ses det som något onormalt att vara med barn

Tyckte att den satte ord på mycket som jag tänkt på.

En sorglig utgångspunkt för hela vår kultur är att människan är man, och i den utsträckning som kvinnan är annorlunda så är det fel på henne.
Förr i tiden löste man det genom att inte ge kvinnor samma rättigheter, hon var ju så konstig med sin kropp, sitt blödande, sin svaghet.

I mer modern tid löser man det ofta genom att i stället förneka all olikhet. Det här märks exempelvis i hur experter fortfarande i dag kan vifta undan svåra PMS-besvär som hittepå, eller i hur vården inte tar kvinnors smärta eller sjukdom på allvar.

Det märks också extremt tydligt i synen på den gravida.

Den fysiska utsattheten förminskas via Försäkringskassan samtidigt som den emotionella och existentiella omvälvningen ignoreras av hela samhället.

Men, jag kan raljera om feminism hela dagen. Men jag har ett berg att börja bestiga. Kämpa! sa de på rådgivningen när vi skildes åt.
Med järntabletter och lite finsk sisu ska jag nog återgå till prestationssamhället och göra rätt för mig.

Jag ska bara se till att göra något för mig själv nu. Som att få min bok klar.
Att jag skrev den i sjunde månaden kommer inte att vara någon bedrift utan bara ett sorgligt faktum.
Men stolt kommer jag nog att vara, ändå.

Så gott folk; hald käftan – nu dansar vi.

11 Comments

  • Linda

    Jag känner såå igen det där. Men vet du, när man är duktig flicka o kämpar för länge så brakar man i diket o ligger där o sprattlar länge. Man måste säga till på skarpen att hej nu orkar jag inte längre! Sjukskriv mej! Jag kan inte jobba! Speciellt nu när du behöver spara energi till förlossningen o den eventuellt kommande sömnlösa tiden. Kör inte slut på dej! Ingen tackar dej för att du kämpade.

    • malinsdriftigheter

      I mitt fall så är jag ju inte fast vid en arbetsplats så jag kan ju vila halva dagarna hemma om jag vill och tycker. Och det gör jag för min egen skull. Men jag går ju back ekonomiskt nu då jämfört med andra gravida som får sjukpenning (de som lyckas få igenom det alltså) och det känns någonstans inte riktigt rättvist. Men det är priset man betalar.
      Jag skulle alltså behöva föra dubbelkrig, rätten för sjukskrivning för graviditet OCH rätten att som ensamföretagande hemmalallare bli tagen seriöst. Jag har ju inget “tungt” jobb ens. Behöver jag faktiskt ledigt från mig själv?
      Tror min bästa chans vore att flagga för mental ohälsa, att jag knäcks psykiskt av min situation, men det vägrar jag. För det vore ju ljug.

  • Linda

    Med den där tankegången blir du inte sjukskriven 🙂 du lallar inte hemma! Du jobbat faktiskt! Du drar ju kurser också! Det är tungt jobb för en höggravid kvinna! Ok att du KAN vila, men hur mycket jobb gör du när du vilar? Hur mycket inkomst får du då?

    Jag blir bara så irriterad på att folk som kan stå på sig o säger de rätta sakerna kan vara sjukskrivna flera år medan såna som du knegar på in i det sista.

    • malinsdriftigheter

      Jo, jag var väl lite ironisk där på kvällskvisten 🙂 . Min plan nu är att gå med på det här testet med järn och har det inte hjälpt inom 2 veckor så ringer jag och bokar läkartiden själv. Då är jag också närmare BF vilket säkert hjälper min sak. Hoppas !

    • Spunk

      Vet inte var min kommentar hamnar nu, men den är tänkt att vara fristående:

      Om du inte kan förmå dig att se till att bli sjukskriven för ditt eget måendes skull så tänk så här: Förlossningen är inte slutet, utan en fortsättning. Jag önskar er långa och harmoniska nätter och en lika harmonisk vardag från dag ett, men det finns en överhängande risk att det inte blir så. Kör dig inte slut redan innan babyn är född, för ju mer ork, kraft till återhämtning och energi du har att ge de första månaderna, desto bättre kommer allt att gå.

      Ta alla chanser till vila NU! Jag råkade rulla med ögonen då jag läste att du skulle vänta i två veckor. Ge det max fem dagar, tycker jag. Gör det för babyns och din mans skull om det känns fel att göra det för dig själv.

      • malinsdriftigheter

        Tack, jag förstår vad du försöker säga. Vad jag igen försöker få fram, även om jag fastnar i alla möjliga övriga kontexter i mina inlägg, är att jag nog tar alla chanser att vila. Jag jobbar en timme, vilar två. Eller jobbar en dag och vilar en hel dag. Så jag tar det där energi-ansvaret för mig själv, för alla. Det är inte det som är problemet. Jag kan fast ligga hela dagen i sängen hela dagen om jag vill, det är ingen som hindrar mig. Jag förstår att det inte kommer att bli lättare sen och ja, jag bävar inför det. Så jag tar det lugnt, precis som du råder till. jag hatar att jag måste göra det, men jag gör det.
        Jag tror att det är själva ordet sjukskrivning som gör att vi pratar förbi varandra. Det betyder olika för oss. Konceptet sjukskrivning för dig = bli befriad från arbetsbördan (arbetskontraktet). Sjukskrivning för mig = bli ekonomiskt kompenserad för att jag tar mig vilan (för en företagare är inte bunden att arbeta öht). Jag behöver inte vänta på ett frikort från staten för att vila, men jag måste övertyga dem om att jag är värd vilan för att få sjukpenning.
        Vad hela diskussionen kokar ner till för mig är att jag måste bära de ekonomiska ansvaret och konsekvenserna för de där “egna” sjukskrivningarna jag gör. Jämförelsevis – du orkar inte jobba längre så du säger upp dig från ditt jobb. Problem solved. Skulle du göra det? Nä! men jag gör det hela tiden. Slänger iväg min trygghet i fritt fall – just för att jag tar mitt personliga ansvar för mig själv (hälsan) och min familj. Det känns jobbigt att jag måste bokstavera detta för att du/ni ska förstå – men hela den här sjukskrivningsdiskussionen med sjukvården är blott en fråga om pengar för mig. I praktiken så kvittar det ju vad staten tycker jag har rätt till. Så blanda inte in mitt egenansvar i problemet – det tar jag hand om ganska bra, men du kan tycka synd om mig för att jag gör allt rätt men blir pank för det.

        • Spunk

          Det är definitit något jag inte fattar här och jag vet inte om du ska behöva förklara det för mig egentligen, men jag frågar ändå eftersom jag helt klart inte förstår: Skulle du ekonomiskt gå för mycket back för att kunna vara sjukskriven och få sjukdagpenning? Eller är det en “klara mig själv”-grej?

          Jag är gift med en egenföretagare och är själv lönearbetare under väldigt fria former, så jag är inte helt ovetande om att ordinera sig själv vila och sedan stå sitt kast genom att tjäna mindre (som min man gör) eller behöva jobba ifatt sena kvällar och söndag förmiddag (som jag gör och som min man delvis gör).

          I ditt fall tänker jag att du ju knappast kommer att bli kryare längre fram i graviditeten, så jag tänker det som något annat än mina eller makens skov med “oj, jag är magsjuk, det här tar säkert två dagar att reda upp, äsch, orkar inte sjuksriva mig för sånt, tar igen det sen…”. Som företagare betalar du ju både skatt och sjukförsäkring, så varför inte använda det? Finns det ingen chans att bli deltidssjuksriven och få ens lite kompensation för den tid du vilar? Jag har för mig att åtminstone gravida löntagare med tillräckligt mycket krämpor kan bli sjukskrivna på deltid…?

          Om det är så att alla varianter av sjukskrivning gör att du går back/inte har råd att vara sjukskriven så lovar jag att tycka synd om dig utan några som helst omsvep. Men är det så att du å ena sidan skulle kunna vara sjukskriven och få ekonomisk ersättning men väljer att inte vara det på grund av att du måste få känna att du klarar allt själv hela tiden så är jag mindre benägen att tycka synd om dig. 😛

          Jag älskar att klara mig själv och vet hur det är att tänka att det ändå är lika bra att göra och ordna allt själv på sitt eget sätt för det är ändå jag själv som har de bästa lösningarna. Med åren har jag ändå insett att jag har lika stor rätt som alla andra att använda de tjänster som bl.a. mina skattepengar går till, plus att jag ju också har märkt att jag inte alltid vet och kan bäst. (Till exempel går mina barn i skola för jag tror inte det skulle bli så bra att undervisa dem hemma, om någon behöver operera blindtarmen gör vi det inte hemma på köksbordet, jag kör på samma landsvägar som andra i stället för att röja egna vägar genom skogen etc.)

          • malinsdriftigheter

            Det finns ingen chans för mig att bli deltidssjukskriven sas det på rådgivningen. Jag har, direkt citat: ingen orsak. I så fall 100% närmare bf och efter att jag testat järntillskott i minst 2 veckor. Så, när du skrev att jag måste tänka på min make och mitt barns bästa om jag inte kan sjukskriva mig för min egen skull så tänker jag att du måste ha missat nåt. För jag har sjukskrivit mig själv och jag vilar. Du bara gick ju an om mitt mående att jag måste vila inför fas 2? Ska du nu byta spår och börja ifrågasätta varför jag inte ser till att få ut min sjukdagpenning? Klart som tusan jag vill ha ut den, men jag har ju ingen rätt till det enligt rådg. Jag trodde att bara vara gravid räcker men så var det inte.
            Och du har heller ingen rätt att insinuera här att jag inte ens försöker eller är självisk eller arbetsjunkie på nåt sätt för det vet du inget om.

  • Poppelina

    Till sjukvårdens försvar kan jag inflika att det också kan gå andra vägen. Du kan gå och kolla upp nåt som känns fel, starka magsmärtor för min egen del, vilka ganska fort ändå ebbade ut. Fastän jag själv kände mig ok att fara på jobb igen fick jag order om sängläge på sjukhus ett dygn för observation. De ville inte ens att jag skulle hämta matbrickan själv, trots att jag kände mig ”som vanligt”. Om de på riktigt tror att du eller bebisen tar skada av jobbet får du nog sjukskrivning, tror inte att yrkesvalet inverkar på detta annat än om man har något väldigt fysiskt eller farligt arbete.

    • malinsdriftigheter

      Ja, good point. Min bebis mår ju prima och jag själv har mått prima tills dess också så jag förstår ju såklart varför de vill avvakta och testa järn först.

  • Spunk

    Jag verkar helt ha misslyckats med att förmedla den ton jag själv tyckte jag hade i mina inlägg. De beskyllningar du ser i det jag skrivit var aldrig tänkta som beskyllningar och jag har svårt att läsa dem som beskyllningar också nu då jag kontrolläser vad jag skrivit. Jag fattade på riktigt inte om du ville eller inte ville ha en läkarsjukskrivning och filosoferade utgående från det. Grundtanken var att heja på mer vila och gott samvete över vila om det var så att du stod och vägde mellan alternativen. Men så var det tydligen inte.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close