fbpx
Åsikt,  Dagbok,  Företagande & karriär

Jag kan inget om att skriva – ändå gör jag det

Ibland får jag ett starkt sug efter att börja skriva krönikor. Som att det kunde vara något sorts kall i livet för mig. Det är mitt skrivsug som talar – och kanske också pengapåsen. Jag skriver helt okej enligt mig själv – jättebra enligt andra (för att vara lekman) så varför skulle jag inte bara kunna ta och skriva ihop någonting och sända det till en tidning? Det kunde ju bli en hyfsad sidoinkomst för mig?

Ibland tänker jag göra just det. Testa mina skribentvingar utanför bloggens trygga bo, alltså – men det händer inte. Bloggen vinner alltid. Jag tänker att även om bloggskrivandet i sämsta fall är en liten hobby och i bästa fall långsiktig PR för mig så finns det en typ av frihet här som är så stimulerande för mitt skrivande. Jag bara öppnar ett nytt inlägg och börjar skriva utan betänkligheter.

Mitt skriv-sug börjar oftast i något som skaver i mig, något som jag vill ha sagt – litet eller stort. Vartefter tankarna breder ut sig på skärmen kommer jag på fler. Till sist känner jag att det är dags att avrunda – och då försöker jag alltid komma med någon slutknorr som syr ihop ursprungstanken med allt det andra. En röd söm som skapar logik i lapptäcket av tankar. Rutar in mina funderingar till något vettigt. Det är mitt perspektiv och mina tankar som tar färg av saker jag ser runtomkring mig – väldigt sällan jobbar jag mig utifrån in. Jag bara använder ord och uttryck utifrån för att bättre förklara det jag känner. Så att andra kan förstå det också.

Det är introspektion. Memoarer som skrivs i realtid.

På bloggen finns inga regler. Här får jag syssla med navelskåderi hur mycket jag vill. Skriva dåligt – för långt och utsvävande. Ta det lilla som finns i mitt hjärta och göra det jättestort och viktigt. Jag får inte betalt för min tid och mina idéer men åh, du store vilken kraftfull terapi det är! Så det ger ändå så mycket.

Men varför fläka ut sitt inre för allt och alla?
Självklart kunde jag hålla mina texter för mig själv och inte publicera dem här – men det skulle ta bort en stor del av det som driver mig. Jag har alltid känt att jag lider av en slags mental ensamhet som inte skulle avhjälpas med privata dagböcker. Jag vill få ur mig det jag vill få ur mig men allra helst vill jag att texten ska nå någon likasinnad. Kanske någon som mig som jag tyvärr inte har nöjet att känna – men nöjet att få nå. Då känns inte tankarna lika bortkastade.

För vad är det för vits att jag utvecklar mig själv i all oändlighet om det inte gynnar någon annan? Inte dokumenteras på något sätt?

Nåväl. Här kommer en text som jag skrev i förra veckan. En ”blogsk” (nyord?) spretig krönika med inslag av existentiell kris, avokados, game of thrones, tidens gång och tidens förgänglighet. Läs – eller scrolla vidare. Den är alldeles för lång. Kanske är den mera essä än krönika. Men den är min, och det gjorde mig gott att skriva den.

 

Stuck between a rock and a hard place – utvecklas eller dö?

 

Det sägs att det enda som med säkerhet aldrig förändras är att allt förändras.

Jag tänker mycket på samhället och utvecklingen just nu. Jag befinner mig trots allt i ett stort vägskäl i livet med avgörande beslut som kommer att påverka hela mitt liv framöver.
Jag tänker på det stundande ”mammalivet” och dess inverkan på mig – vem jag riktigt är utan ett arbetsprojekt?
Min vana trogen går jag totalt in det som jag känner förväntas mest av mig, inte för att det är vad jag vill utan mest för att testa marken.
Jag kastar ut påståenden i stil med ”nu blir jag snart en helt vanlig person med ett helt vanligt liv” till nära och kära – bara för att se deras reaktioner. Min man bara skrattar och undrar om jag tror på det här själv? För honom är jag The Malin och kommer alltid att vara det oavsett livskonstellationer. Men jag vet inte jag. Jag bara skriver och reflekterar och ventilerar, en dag i taget.

En tids omprioritering väntar, alltså. Jag vill tänka strategiskt nu. Funderar – vilka kort har jag på hand och vad är mitt nästa drag? Jag vill inte komma tillbaka till arbetslivet efter min föräldraledighet och se att världen rusat mig förbi – jag vill vara beredd. Jag vill hänga med. Jag vill inte bli uträknad och nedgraderat till något mindre än det jag är nu. Jag vill fortsätta utvecklas och arbeta för utveckling. Jag vill se mitt föräldraliv som en utveckling av mig – inte en avveckling. Men jag är bekymrad. Att driva utveckling var svårt redan utan barn, vem ska lyssna på mig sen efter flera år hemma?

Utvecklas eller dö?

Som jag ser det finns det två olika sorters människor; de som har ryggen vänd mot förändringen, de som följer strömmen (och automatiskt är lite sist på bollen) och de som är före sin tid. De som sätter bollen i rullning.

Den första gruppen, i motvinden, håller fast vid det som funkade för 20 år. De vägrar förändras och håller sin konservativa plats på spelplanen med livet som insats – som att det vore en rättighet att få stanna där. De är de mot världen – och de har rätt. Men gör de rätt? Jag tänker på småföretagare som kämpar mot marknadens jättar med bitterhet och minus i kassan som resultat. Förbannar människors köpbeteende. Förbannar den orättvisa världen. Men är det verkligen en fråga om rättvisa?

Ekonomin förändras. Före 1990-talet kunde affärer sälja varor på basis av produktens funktion. Logiska försäljningsargument och egenskaper som funktion, service och hållbarhet var ett konkurrensmedel. Bästa tillverkaren sålde mest. Detta är fortfarande en fin tanke men den håller inte längre. Idag är marknaden översvämmad av i stort sett likartade produkter och de säljs på basis av (lägsta) pris och emotionell manipulation.
Vi människor är – och kommer alltid att vara – får. Vi vill tro att folk tar sina egna, självständiga beslut men de flesta blir påverkade till dem i olika grad. Vi vill tro att vi tänker logiskt och har mjuka värden i åtanke, alltid, men vi tänker på vad som är bäst för oss själva i enlighet med övriga får. Jag sätter ingen värdering i det, jag bara konstaterar. Konsumenter idag tenderar att välja det bekvämaste och socialt tryggaste framför det mest logiska eller etiska. Inte går vi till ett café eller butik i utkanten om det får oss att känna oss malplacerade. Detta trots att pris och service är toppkvalité. Så är det bara. Det är enklare att förändra sin affärsidé enligt rådande mönster än att försöka förändra världen i sig. Man kan inte heller jobba med motståndsrörelser och polarisering av olika livsstilar. Lösningen på t.ex landsbygdens avveckling är knappast ett motstånd till staden. Snarare tror jag det handlar om att få dem att fungera ihop, som en fusion. *host, lokal pikning*.

Jag kämpar mot min egen får-hjärna varje dag. Försöker vara lite smartare än de andra fåren. Det går väl sådär, men jag tänker att medvetenheten i varje fall är till min fördel. I alla fall behöver jag inte vara naiv eller hålla på med önsketänkande. Den största orsaken till besvikelse är faktiskt att man intalat sig att någon eller något är bättre än vad det är och det är ens eget fel att man gått på den niten. Om man sätter sig själv åt sidan och bara artigt betraktar människor och fenomen får man en mycket klarare bild av verkligheten.

Utveckling är inte en generationsfråga, men vi har definitivt olika förutsättningar för att hantera den.

Som 30-åring befinner jag mig nu i det ytterst bekväma utvecklingsstadiet ”yngre vuxen”, eller ”livets raksträcka” som Mark Levengood beskrev det i ett avsnitt av framgångspodden förra året. Jag är fortfarande ung, men inte omogen. Jag tänker, likt en avokado kommer jag att vara alldeles lagom god nu tills någonstans vid 40-strecket då jag börjar få svart-bruna fläckar för att någon gång efter 50 – bli oätlig över en natt. I alla fall sett med arbetsmarknadens ögon. Privat, så vet jag inte.

Jag har aldrig varit 50 år. Därav mitt underläge, de äldre har ju varit 30 förut och kan ha åsikter om min tillväxtkurva. Visserligen i en annan tid men ändå – jag kan inte avgöra vad en 50-åring borde eller inte borde göra av sitt liv. Inte vill jag det heller.

Men trots att tidens gång är en väsentlig komponent i den här frågan om utveckling som jag försöker närma mig nu – så känner jag att det är fel att göra åldersfråga av det. Saken är den att jag skulle så hemskt gärna vilja arbeta i team med äldre personer. Jag vill inte att ålder ska ha någon betydelse för att bedriva utveckling!
Jag längtar efter ett inkluderande ledarskap där alla röster blir hörda! Men de äldre vill ha respekt, de vill inte bli ifrågasatta av 30-åriga flicksnärtor som mig med positiv energi och så mycket att se fram emot. De vill inte jobba med mig. Vi är inte jämlikar på riktigt, bara i teorin.

En tickande fertilitetsbomb är jag också.

Och de äldre har ju alltid rätt – se på mig nu i vecka 27. Rund och go, på väg ut. Ingen överraskning.
Hejdå. Tänk inte på jobbet nu.

 

Ibland känns det som att jag äcklar de äldre med min framåtanda. Jag tror att jag får dem att känna sig otillräckliga och passé. Och ju mer sura miner jag får desto mer breder jag på – tills jag slutligen inser att mina ansträngningar är fruktlösa och jag börjar kultivera ett bekvämt avstånd. Ger dem vad de vill ha – respekt och utrymme.
Det fungerar. Vi sitter alla på varsitt håll och surar. Klagar på vädret och organisationen. Jag har äntligen anpassat mig och det är så skönt.

Jag tänker nu vara så där ungdomligt självklar och ytlig och anta att ni alla läsare känner till GoT. Men för poängens skull – det första avsnittet på den åttonde och sista säsongen av Game of Thrones är utan tvekan vårens största streaminghändelse och manuset generade inte helt oväntat en citatstorm på Twitter.

Min favorit är denna replik levererad av Lord Varys; om att bli äldre.

“You overestimate our influence. Jon and Daenerys don’t want to listen to lonely old men…respect is how the young keep us at a distance, so we don’t remind them of an unpleasant truth…nothing lasts”.

Alltså – de äldre vet att ingenting består och vi unga vill inte bli påminda om det.

Är detta nyckeln till ålderdomen som jag saknat? Inte förstått? Är det det som jag gjort fel? Har jag haft fel inställning till utveckling hela tiden? Inte alls skapat framåtanda, som jag trott, utan bara ren och skär ångest?

Jag kan greppa tanken om utveckling i ett fräsch ekonomiskt utvecklingsperspektiv och jag kan vurma för allt det nya och spännande. Men kan jag förstå hur utvecklingen känns? När allt det jag har nu, plötsligt är passé? Hur kommer jag att reagera själv när ingen gillar mina idéer längre? När jag blir omodern och malplacerad? Jag har inte förändrats men allt runtomkring har det – och jag hade ingen aning om hur det hände eller när. Vad kommer den insikten att göra med mig?

Förmodligen förtränger jag faktum och lever på som vanligt med andra som också är helt passé – och det kan väl vara ett lyckligt liv?

Samtidigt är utveckling inget personligt.
Vinden blåser, tåget går. Jag väljer själv om jag följer med och lever lite till – eller stannar och dör. Men effekten av utveckling- den är i högsta grad personlig. Det märker jag minst på de 50+-kvinnor som kommer fram till mig och berättar hur inspirerande det är att följa min blogg. De älskar sociala medier. De fattar precis hur det går till och vet hur de skulle göra det.  De vill gå på intressanta kurser, känna energierna och kreativiteten flöda. De vill vara influencers och kunde bli det också.

Om de bara var lite yngre.

De står vid startlinjen. Det enda som hindrar dem egentligen är ett knapptryck på datorn och de är igång. Men där tar det stopp.

Jag kan känna hur utveckling känns när jag pratar med de här kvinnorna. Jag får en försmak på det som jag ännu inte har förstått i min ungdomsfiltrerade syn på livet. Det jag känner är faktiskt, sorg.

”Jag önskar att jag hade varit 30 år idag. Jag hade älskat det”.

Jag vill svara att det inte är för sent. Alla kan blogga och bli digitala – se bara på Dagny! Sveriges äldsta bloggare.

”Jo, men… Jag har inte energin som jag skulle vilja ha längre. Jag har inget driv”.

De här kvinnorna gör mig så förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag själv ska känna. Vet inte hur jag ska hjälpa dem. Skulle jag kunna ge dem ungdomen tillbaka skulle jag göra det utan att blinka.

Som den hopplöst inkännande kvinnan jag är får jag såklart skuldkänslor. Men igen – varför ska jag ha det? Jag är lika mycket i blåsten som alla andra. Jag gör det enda jag kan och det är att göra det bästa av tiden jag har. Har de gjort det? Gjort det bästa av sin tid? Är det rättvist att jämföra tidevarv med varandra? Lycka är väl subjektivt, ändå. Finns lika många unga kvinnor nu som hatar sociala medier och kanske hade velat leva på 50-talet? Se bara på alla rockabillys, retrotrender och vintagebutiker.

Alla vill fly till en bättre tid om det så är i det förflutna eller i framtiden.

Jag börjar tänka om.

Kanske är det inte alls så bekvämt att vara i mitten av utveckling. Kanske är det en för jävlig sits ändå. Vi 30- plussare ska driva den primära utvecklingen framåt nu till vår pension – men vi kommer inte att få njuta av den sen. Det kommer våra ungars ungar att få göra (de otacksamma krypen). De skulle bara veta hur lätt de har det! –  och så fick säkert 50-talets unga veta hut också.

Nej. Det blir rundgång i huvudet hur jag än försöker förstå mig på det här med utveckling. Stuck between a rock and a hard place – vi ska alla leva, utvecklas, avvecklas och dö.

Nu bygger jag ännu upp mitt liv. Förverkligar mina drömmar. Men i något skede kommer också jag att bli  trött, skrynklig och ful. Gammal och cringe.
Allt det jag älskar kommer att tas ifrån mig någon gång. Jag kan bara hoppas att det går långsamt och smärtfritt.

Jag vill tro att den som vinner är den som hade roligast på resan. Och därför väljer jag att köra hårt och försöka komma först i kön, oavsett var jag är i livet.

Jag släpper taget och går vidare. Släpper taget och går vidare.
Förändras, tar nya tag. Förändras, tar nya tag.

Vad annat kan man göra?

3 Comments

  • Carinamarianne

    Oj vad här fanns mycket att bita i! Fortsätt med personliga krönikor, de ger åtminstone mig väldigt mycket. Kan ju bara säga att jag alltför väl känner igen mig i beskrivningen av de 50-åriga kvinnorna… tid finns fast hur mycket, och rentav lite pengar också. Men energin, den har liksom dalat… jag är just en sådan som emellanåt suckar och önskar att jag var 30 nu och inte 54. Och sedan ändå inte. Men det där förbannade knapptrycket, det bara måste jag göra något åt. Kanske. Sedan.

    • malinsdriftigheter

      Kanske är det också ett typiskt drag för 30-åringen – tror att energin räcker för evigt. Men när vi pratar om energier – är det den fysiska kapaciteten eller själva psykologiska drivkraften/motivationen som dalar mest? Eller hänger de ihop? Hur känns det sen vid 50 + ? Ärligt nyfiken.

      • Carinamarianne

        Jaa, var ska jag börja. Det finns säkert 50+ Kvinnor som orkar med vad som helst, sportar, äter som man ska, sover som prinsessor. Men faktum är att du kan ha typ sovit bra i hela ditt liv och så bom fyller du 53 och plötsligt sover du som en kratta. Och då påverkar det i längden dig mentalt. Glömmer saker, minns inte vad folk heter. Samtidigt som du är superproffs och känner dig skönt kompetent utan att vara tvungen att bevisa något. Så det är lite dubbelt det där.

        För å ena sidan känner jag mig väldigt trygg och avslappnad i mig själv, men å andra sidan orkar jag inte lika mycket. Där tror jag delvis att skulle jag ha skött mig fysiskt lite bättre ( ugh, läs motionerat mer regelbundet) så skulle jag kanske inte vara så styv i lederna och vara så där energilös.

        Sedan råkar jag personligen ha haft det väldigt tungt och stressigt under en lång tid i mitt liv, med mycket åtaganden. Och det känner jag nu, att börjar ta ut sin rätt.

        Tyckte att vara 40 var kanon, medan 50 liksom var lite mer ångestfullt. Och det är nog både på ett mentalt plan (herreguud, har jag följt mina drömmer, vad är kvar?) och fysiskt (känner mig inte riktigt hemma i min kropp).

        Jösses, det här blev en lång utläggning, men tydligen hade jag behov att breda ut mig…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.