fbpx
Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

Hur blir jag som förälder?

Jag närmar mig tredje trimestern och i det här skedet börjar min graviditet kännas allt mer verklig och påtaglig. Jag funderar mycket på hur vardagen kommer att förändras när barnet kommer, om jag kommer att förändras?

Vilken typ av mamma kommer jag att bli? Jag gjorde precis ett enkelt quiz på nätet med resultatet ”den coola föräldern”.
Eeeeh, inte vad jag alls såg framför mig, känns lite slappt men, tja… kanske.

Eller vad tror ni?

 

Så här säger i alla fall mitt horoskop om mitt föräldraskap:

Skytten är extremt självständig. Som förälder tvingas du ta hand om någon annan, som inte är du, vilket kan skapa problem för både dig och ditt barn. Du styrs av Jupiter, vilket innebär att du jobbar hårt. Att du kommer ta bra hand om ditt barn är ingen tvekan om. Du är dessutom spontan och kreativ och kan när som helst styra ihop en rolig aktivitet för dig och ditt barn. Men ibland har du en tendens att dra dig ur den roliga aktiviteten för att i stället lägga tid på dig själv.

Styrkor som förälder: Du är äventyrlig och klok
Svagheter som förälder: Du har brist på struktur och är självcentrerad

Tycker ni det stämmer in på mig?

 

Det finns säkert någon psykologisk orsak till varför man alltid tycker att horoskop stämmer in så bra på en själv. Jag tror nu inte på fullt allvar att min drivkraft kommer från planeten Jupiter – men jag kan ändå känna igen mycket av min personlighet i Skyttens beskrivningar. Jag är ju självständig och som jag tänker nu vill jag ju uppfostra självständiga barn också. Uppmuntra dem att tänka själva. Kultivera sina intressen. Kanske lära mig också, sånt som jag inte kan. Det vet jag i alla fall att Jonas ser fram emot.

Jag har egentligen två kolliderande ideologier inom mig. Dels vill jag ju kära ner mig i min lilla bebis och bara släppa alla tankar om ansvar och uppfostran. Behandla barnet som min lilla docka. Jag älskar ju barn, tycker det är det ljuvligaste som finns och jag har ju verkligen inte långt till mitt eget inre barn som vill upptäcka världen med dem. Vi kommer att ha så mycket roligt ihop!

 

Samtidigt finns det en röst i mig som vill disciplinera och upprätthålla familjens värderingar. Jag tycker att det är viktigt att vara väluppfostrad, ha rena kläder, vara artig, göra sitt bästa. Vi är inte rika, men det är ingen ursäkt för slapphet eller kaos. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle tumma på de här värderingarna, hur stökig eller viljestark ett barn skulle vara – så skulle jag inte ge mig. Det är mamma som bestämmer (och pappa förstås, men han behöver ju inte tänka när jag redan tänkt ut allt).

Att jag är självcentrerad i person och sedermera som förälder kan jag nog hålla med om till viss del. Jag kan verkligen inte se mig själv som den där självuppoffrande martyr-föräldern som låter barnen bestämma hur familjen ska göra. Jag kan vara principfast. Jag kan hålla mina känslor i styr, det har jag övat på. Också Jonas är ganska bra på att hålla fast vid sina principer, så vi är ju en enad front på det sättet.

Jag tänker att min kärlek och klokhet kommer att väga upp för min hårdhet. Jag kommer att förklara hela tiden. Varför. Gör. Vi. Så. Här. Med risk för att skapa lillgamla barn, då. Jag är bara så mån om att det måste finnas rättvisa och diplomati hemma, annars uppstår hemsk syskonrivalitet som jag själv har bitter erfarenhet av.

Så får det ALDRIG bli för oss.

Låter kanske hårt av mig att tvinga mina barn att anpassa sig efter de vuxnas liv – men uppsidan är att jag inte kommer att bli den klagande mamman som tycker synd om sig själv mest hela tiden. Jag får ”mitt” någonstans ifrån. Det finns harmoni och balans. En nöjd mamma är en glad mamma tänker jag!

Är det verkligen en så förskräcklig tanke?
Föräldraskap måste väl inte vara som Game of Thrones?

 

En sak som jag inte heller tror kommer att förändras för mig är min ärlighet. Jag tänker ”keep it real” redan från början.

Hör här – jag skulle verkligen inte åka till månen och tillbaka för mitt barn.
Vah, vad säger du?
Ja, men, men… det är ju omöjligt! Framför allt ser jag inte varför det skulle vara en så beundransvärd sak? Det är till och med snudd på självbedrägeri! Ser bara framför mig mammor som sitter i parken och lägger upp quotes om allt de skulle göra för sina barn – men de kan inte lägga ner mobilen en stund för dem. Så mycket för att resa till månen, då. Såna här luddiga kärleksförklaringar är ju enkla att säga av en anledning. För att de inte betyder något, egentligen. Vad som intresserar mig är – var går din konkreta gräns? Jag vet att du har en.

Då är jag åtminstone jag ärlig med att jag behöver lite mummy-time där i parken och barnet behöver lite -upptäcka världen själv -time och det mår vi båda bra av. I små doser, såklart.

 

 

Jag har nu alltså en ganska klar vision av hur jag vill vara som förälder. Det som jag inte kan förutspå är ju hurudant barn vi kommer få. Kommer min vision att sättas hårt på prov eller kommer den att vara överrustad? Kanske blir det enklare än jag trott – kanske blir det svårare.

Det enda som jag säkert vet är att jag kommer att göra mitt allra bästa – för det mesta.
Och det är good enough.

Jag är så tacksam för att jag ska få bli förälder. Det kommer att bli mitt livs projekt och jag ser så mycket fram emot det.
Det är en ära att få bli lilla V’s tokiga mamma. Jag är redan så stolt över det lilla knyttet som sparkar mig som bäst. Visserligen svär jag åt det, speciellt när han träffar revbenen, men jag kan ju försöka vårda mitt språk framöver.

Eller så är jag lite mer realistisk och inför en husregel om att bara mammor får svära, 3 gånger i veckan. Max.

Hur tänker ni?

 

3 Comments

  • Carinamarianne

    Tycker inte alls det låter hårt att barnet ska anpassa sig efter de vuxnas liv, utan precis rätt och riktigt. Tycker du har väldigt sunda åsikter om både dig själv och föräldraskap – du kommer att bli en underbar, tokig, fantasifull, äventyrlig och principfast mamma åt dina barn, det är jag helt övertygad om. Trots den ljuvliga bebin som det är väldigt lätt att kära ner sig i, och att bli fruktansvärt irriterad på (tro mig bebisar kan göra en galen av ilska) så är ju din och pappans relation nästan ännu viktigare. Att inte glömma bort den mitt i bebiförälskelsen.
    Det där med föräldrar med näsan i sina mobiler – don’t get me started. Är sååå glad att jag hade barn på det ljuva nittiotalet presmarttelefoner…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.