fbpx
Dagbok,  Graviditet

Carpar romantik nu

Lördag morgon. Jag vaknar till ett tyst, ljust rum. Vårt sovrum- i en lägenhet – i en liten småstad – på den finska västkusten. Check. Jag har sovit gott och känner mig utvilad – men huvudet snurrar. Nuförtiden drömmer jag så intensiva, groteska och dåraktiga drömmar att det tar mig en liten stund att orientera mig och minnas vem jag är när jag vaknar.
Just det ja, jag är den här unga kvinnan Malin. Den gravida. Min hand rör sig genast mot naveln som för att kontrollera att inte min baby rymt någonstans under natten. Lever den? Jo, den tumlar runt en aning. Magen vibrerar lätt.
Jag reflekterar kort över att jag ännu en natt drömt om rått kött.
Nötkött.

Sträcker mig efter mobilen som alltid ligger nära till hands. Klockan visar 06.48.
Jag har exakt 115 dagar kvar tills det förväntade datumet då jag ska bli någons mor.

 

De säger att mobilanvändandet kan liknas vid att ha ett spädbarn. Du har den alltid nära; men istället för att skrika sänder den pushmeddelanden men liksom för babyn känner du ett starkt behov av att lyfta upp den och kolla läget så fort den piper till. Den solklara fördelen med mobilen dock, tänker jag, är att du kan lägga den i flygplansläge när du sover. Det kommer vi inte att kunna göra med den kommande babyn, den riktiga alltså, och jag undrar hur jag kommer att må sen utan min goda sömn jag vant mig vid. Men det är ett senare problem.

Jag kramar Jonas, som ligger på min högra sida. Säger att jag ska gå på toaletten; men att jag inte orkar. Det är lögn, jag är bara lat. Han svarar med att gå istället för mig. Han kommer inte tillbaka till sovrummet utan börjar dona med något längre bort i lägenheten. Jag frågar om han kan lägga på kaffet? En undran som egentligen är en befallning.
Självklart är kaffet på gång. Han undrar om jag vill ha färskpressad apelsin och visst vill jag ha det. ”Det är bra så du får lite vitaminer i dig” mumlar han från köket. Jag vänder mig ur min förstelnade position som han lämnat mig i när han gick ur sängen. Greppar mobilen igen och börjar gå igenom meddelanden på instagram.

Klockan är närmare 8 innan jag kommer mig till toaletten och börjar min dag på riktigt. Jag ska på frukost- slash shoppingevent och han ska åka hem till sin far och hjälpa honom med diverse saker som en äldre, ensam man behöver hjälp med. Tänker att han är snäll, min Jonas. Och så tålmodig.

Tänk att jag fick vakna upp till detta liv idag, igen. En sådan tur jag har.

Speciellt en lördag som denna.

Det är förresten ”finvädre” idag säger han jag är gift med.

 

Jag har tänkt mycket på vardagsromantik på sistone. Så förrädiskt vardagsaktiga och triviala men – så alldeles ljuvliga. Man måste verkligen carpa dem när de uppstår även om de är lite diffusa och svåra att separera från ”ett helt vanligt liv”. En dag om 50 år kommer jag att minnas den här tiden i livet med så mycket värme och tacksamhet, det är jag säker på.

Nu är livet verkligen en romantisk film.
Jag vill inte säga att jag förstod det först i efterhand.

Tog på mig en av Jonas skjortor och knäppte ett par självporträtt idag.

Har redan på mig, och använder flitigt, mina nyligen införskaffade amningsbehåar. De är ju så förbaskat sköna att använda! Tajta, stadiga men utan byglar. Extra brett spänne i ryggen som knappt känns under dagen. Varken skaver eller kliar. För att inte glömma axelbanden som hålls på plats hela dagen. Halleluja!

 

Jag har många gånger tänkt på mig själv som gravid nu, förväntningar VS verkligheten, och hur det inte alls har känts som jag trott att det skulle göra innan.

Det där magiska och romantiska sättet att se på det hela, som ju motiverade mig att över överhuvudtaget göra den här resan från första början, har för det mesta glömts bort på vägen. Det är det ovärdiga i projekt gravid som lätt tar över; rådgivningsbesök, allas åsikter, vagnpanik, kissprover, förlossningsberättelser, kroppsförändringar (mer eller mindre äckliga) nervositet och illamående.

För att inte tala om hur grisigt alla säger att det kommer att bli sen när projekt gravid slutligen övergår i småbarnsvård. Jag kommer att läcka mjölk över allt och alla. Vi kommer att sova dåligt, börja bråka och inte få något gjort hemma och ungen, det vackra kärleksbarnet, kommer att bajsa så mycket att det letar sig ur blöjan och upp över hela väggarna. Det är inte om det händer. Det kommer att hända. Så gulligt av mig att tro att min unge ska bete sig bättre än andras och inte skita ner badrummet…

Men, kanske är det helt enkelt JAG som kommer att bete mig bättre än andra föräldrar och således hålla mig från att tala vitt och brett om ungens wc-ärenden som att det är nyhetsstoff?
Jag tror alltså att jag ska vara En. Bättre. Mamma. TM.

Också lite gulligt.

Det är med andra ord svårt att hålla fast vid min romantiska läggning just nu. Och nej, inte hjälper det alls att jag inte möts av en vacker gudinna i spegeln utan istället får se mitt vanliga jag – fast utan midja och ovanligt bred näsa.

Jag känner mig inte så där förtrollande vacker som jag uppfattat andra gravida förut. Jag har inte känt stolthet över min kropp som jag trodde att jag skulle göra – snarare har jag känt mig sårbar och helst velat gömma mig från omvärldens blickar. Det är babyns resa och jag… jag hänger bara med. Jag är en kapsel.

Men idag, den här morgonen med 58,9 % avklarad babybakning, vill jag känna det vackra igen. För visst är det sablars romantiskt ändå? När Jonas lägger örat mot min mage för att lyssna vad babyn gör och den lilla varelsen svarar med att sparka honom lite lätt i kindbenet. Det börjar så smått dåna över mig att den här typen i magen faktiskt redan har en egen vilja och att jag måste låta varelsen få en relation till sin far också som inte involverar mig direkt.

Jonas säger att jag ska ligga still och inte fnissa så mycket så att han kan höra bättre. Jag sväljer bubblet, slappnar av och låter dem konversera på sitt primitiva sätt. Tänker att snart kommer Jonas att gå under benämningen ”X:s pappa” för många barn. Det är så ljuvligt att tänka på. Förmodligen kommer jag själv också att nergraderas från MALIN till varelsens mamma i samma takt men det är inget jag funderar på ännu. Jag börjar med Jonas. Han är så perfekt tycker jag. Kommer att bli en så bra pappa.

Visst ÄR det romantiskt?

Bara det faktum att jag ska få barn med mitt livs kärlek. Att det kommer att springa omkring en människa i den här världen som är ett konkret resultat av vårt förhållande. Hur ska jag någonsin kunna se mig mätt på den människan?

 

Och folk vill tala om… bajs?!

 

 “Everything grows rounder and wider and weirder, and I sit here in the middle of it all and wonder who in the world you will turn out to be.”

– Carrie Fisher

kommentarer

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: