fbpx
Dagbok,  Graviditet

Små, små fötter… Ultraljud i vecka 22

Äntligen, äntligen! Som vi väntat på den här dagen. Känns som en milstolpe i graviditeten att få komma på ultraljud och se hur babyn har det där inne i magen. Jag var faktisk inte alls nervös, inte Jonas heller. Vi satt i korridoren och småpratade om något helt annat än bebis medan vi väntade på att få gå in, så det säger ganska mycket om stämningen.
Vi gick in i vecka 22 idag med känslan att detta grejar vi. Nemas problemas!

På första ultraljudet i vecka 13 var vi ju helt utanför vår comfort zone. Jag visste knappt hur jag skulle förhålla mig till allt som var så nytt. Då fick vi ju mer en “riktig” bekräftelse på att jo, det fungerade faktiskt. Vi ÄR gravida och vi är på gång! Känslan inför dagens ultraljud var mer glad förväntan än oro – vi har ju sett magen växa varje dag och börjat vänja oss mentalt. Allt går av sig självt.

Det var samma sköterska som sist som gjorde undersökningen. Vi gick systematiskt igenom hela anatomin och hon konstaterade att allt såg jättefint ut. Det var häftigt att se, tyckte både jag och Jonas. Tänk att min kropp bygger något sådär perfekt och otroligt avancerat helt av sig självt.
Jag har ju berättat åt Jonas hur mycket babyn börjat sprattla omkring, sparka och knuffas och idag var det så kul att han fick se det för sina egna ögon på skärmen! Lilla vilden uppskattade ju nog inte alls att bli väckt ur sin sömn – så självklart började den jabba mig med armarna och gav oss lite show. Haha.

Men det bästa av allt, nu behöver jag inte hänvisa till “den” eller “hen” längre.

Kan ni se på bilderna vad det är?

Självklart är det en liten MINI-JONAS! En pojke.
Jag är så glad! Och han är så söt!

Men vet ni, nog är det är knepigt hur psyket fungerar. Hur det skyddar oss från oss själva. Nu när jag vet vågar jag ju berätta för er att jag innerst inne hade önskat mig en pojke och dessutom – att jag gått omkring och haft dåligt samvete för det! Jag har inte ens vågat hoppas på en pojke i hemlighet. Inte ens för mig själv. Fast jag hela tiden alltid sett mig själv som en mamma som väntar på sin pojke.

Det dåliga samvetet fick sin början egentligen några dagar innan jag blev gravid. Jag drömde att jag fick en utskriven lapp med laboratoriesvar. Där stod det att jag var gravid och lite längre ner… att allt indikerade på en flicka. Kände mig så oväntat skärrad och besviken i drömmen (en flicka?! åh nej… ångest) och när jag vaknade fick jag genast dåligt samvete. Så fult att ha en preferens! Det får man ju inte ha. Jag ska ju vara glad över att jag överhuvudtaget blev gravid!

Av den orsaken tror jag att jag helt enkelt började ställa in mig mentalt på att det är en flicka. Jag sa det åt alla, redan från början. Ville väl mota bort den där hemska känslan jag fick i drömmen och förbereda mig på att jag eventuellt får en flicka och “bädda mjukt” för det. Jag förstår det nu!

Men från början har vi ju nog pratat om babyn som att det är en pojke. När vi har fantiserat om vårt föräldraskap har vi tänkt på en pojke – och hejdat oss. Men ändå. Hjärtat VS intellektet…
Jonas sa efteråt; men nog visste vi ju hela tiden att det var en pojke,va? Och nog visste jag det redan på första ultraljudet när jag såg fostret också. Definitivt på andra. Men jag vågade inte känna det. När sköterskan slutligen berättade vad vi skulle få så ryckte jag knappt till, för det var så självklart för mig.

Nu känner jag mig riktigt lugn och nöjd! Drömmar slår in, stora som små, även de jag inte tillåter mig att hoppas på.
Bästa känslan i världen.

 

Tillägg 14.03: På grund av serverbyte så försvann detta inlägg och med det kommentarerna som ni hade hunnit skriva. Men jag hann i alla fall läsa dem och det är ju huvudsaken. Tack för lyckoönskningarna!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.