Dagbok,  Graviditet

Första trimestern


40% avklarat. Det är med andra ord en hel evighet kvar till BF. Men vart har man bråttom egentligen? Även om första trimestern kändes som en utdragen plåga för mig, ska strax utveckla, så gick det ju ärligt talat i ett huj. Och tur var ju det.

Tänkte alltså att jag skulle skriva ner några rader nu om hur jag upplevde första trimestern. Det kan ju vara bra att ha det nedskrivet någonstans tänker jag, man glömmer så snabbt. Har ju redan glömt det allra värsta känslorna jag hade då. Det är väl naturens nåd, antar jag. Glömskan.

Och faktiskt. Nu när jag mår bättre och har acklimatiserat mig något till alla hormoner känns det ju nästan löjligt att lista alla symptom. Det var ju “bara en fas”, tänker jag nu. Ingen big deal. Men  det visste jag ju inte då – att just mitt illamående skulle standard-klinga av i vecka 13. Det kunde ju lika bra ha fortsatt nio månader ut och tagit knäcken på mig totalt. Faktum är att det vore något slags självbedrägeri att bara sopa den här “lilla fasen” under mattan!

Nej ärligt talat, det var en riktig pärs både fysiskt och psykiskt. Jag tappade verkligen fotfästet där ett tag, kände bottnar jag inte känt på länge. Jag hade också en hel del ångest inför att “släppa nyheten” – så då är det ju klart allt känns happy clappy NU när den stora stenen har lyfts från ens axlar. Och alla omställningskrämpor ovanpå det.

Jag svävar ju nu. Lyckan har liksom flutit upp till ytan likt grädden i en kokosmjölksburk. Det är härligt.

Bilderna är tagna idag, 17 veckor gången.

 

Under denna skrämmande tid blev mobilen snabbt min närmaste rådgivare. Bara Jonas och google visste om mina innersta tankar.
Som alla andra googlade jag såklart massor i början av graviditeten och det tog ju inte länge förrän jag fastnade i familjelivs-träsket. Rekommenderas ej. Scrollade TIMTALS. Jag var bara så knäckt över hur jobbigt det kändes och ville få referenser till andra och läsa andras åsikter. Är det verkligen meningen att det ska vara så här tungt och hur sjutton ska man kunna jobba när man mår så här? Dessutom hålla det hemligt? DET ÄR INTE RIMLIGT! Men jag blev bara mer förvirrad.
Men där i en tråd läste jag någonting som verkligen etsade sig fast i mig. Det gick typ så här:

Välkommen till första trimestern – där drömmen om den perfekta graviditeten dör!

Och ja, det är verkligen en perfekt beskrivning av vad jag kände då. Som att drömmen dog. Nu tänker jag att det kanske fanns en poäng med det ändå. Kanske behövde en del av mig kapitulera och ge upp för att ge plats för det här nya livet. Släppa kontrollen.

Brytas ned (med våld).
Kanske är naturen jäkligt smart på det sättet.

Jag kände som sagt övergången väldigt starkt. Nån vecka efter att jag plussat firade kroppen baby-kick-off genom att starta igång en massa processer som kändes både skrämmande och helt knasiga. Det var verkligen allt på en gång.  Som att nå nu får jag sätta mig i baksätet och bara hänga med bäst jag kan. En total take over av min kropp!

Det knäppaste var nog mina nackmuskler som tappade all stamina. Jag satt på möten och stöttade mitt huvud med händerna för jag kände verkligen att jag inte orkade hålla upp det utan stöd. Jag hade också helt sjuk frossa och kände mig darrig hela tiden. Gick på stan och kände mig typ… svävande. Hög nästan?
Min syn blev dimmig och illamåendet kom som en oinbjuden, klängig gäst. Inte som det gör på film då, i plötsliga svackor, utan smygande. Och konstant. Som en tjock, blöt filt som du aldrig kan slänga av dig. Jag blev också helt sjukt trött. Alltså DÖDSTRÖTT. Tappat livslusten-trött. Migrän på det – och alla krämpor som tillhör det. På många sätt påminde den här tiden mig om när jag insjuknade i endometrios – och det var obehagligt att behöva återuppleva det.

Ett symptom som vi ändå hade litet roligt åt var hur oskärpt jag blev plötsligt. Mitt närminne blev helt knas! Det var ju nästan lite läskigt, ändå. Kan jag lita på mig själv?! Hörde vad Jonas sa, men det liksom fastnade inte. Och det var inte som att jag inte lyssnade utan jag kunde inte hålla tanken. Tar du påsen? Ja självklart. Glömmer påsen. Hade jag inte varit gravid hade jag trott att jag drabbats av burnout. Glömde pinkoden till precis alla bankkort jag har, både privata och firmans. Total blackout.

En annan sak jag vill nämna är det här med mitt drömmande. Jag har ju länge sysslat med drömtydning och hur flummigt det här än låter så har jag faktiskt tränat upp en ganska bra länk mellan mitt vakna jag och mitt undermedvetna genom att tolka mina drömmar. Alltså att jag för det första minns mina drömmar och för det andra att jag förstår “språket” i dem. Det är inget övernaturligt eller så utan helt enkelt en konversation med mig själv som jag haft jättestor nytta av när det gäller självutveckling. Jag till och med njuter av det. Nåja, det for ju helt till skogs när jag blev gravid. Det jag drömmer nu är nog så av “dålig kvalitet” och sådant hjärnskrot att det bara är att förkasta totalt. Det är som att dörren är stängd. Det måste vara meningen att jag ska sluta utvecklas nu och bli mer inåtvänd inför förlossningen. Koncentrera mig på min uppgift, typ.

Jag fick såklart växtvärk i magen. Det var inget mysigt med det heller, det gjorde emellanåt riktigt ont. Illamåendet och det onda var som värst på kvällen. Jag hade inte det klassiska morgonillamåendet utan istället hade jag kvällsillamående.

Jag försökte gå på gymmet och träna lite. Fit mum och allt det där jag hade sett framför mig före (HAH). Kände hela kroppen skrika NEJ FÖR F*AN! Men jag ville ändå testa att springa litet på löpbandet en dag. Till min förvåning kändes det inte alls i magen, som jag trott då, utan på ett annat ställe som jag inte ens tagit i beräkningen. BRÖSTEN! Det var outhärdligt. Satte mig på träningscykeln istället för att trampa litet men då blev jag så yr att jag tänkte trilla av. Nej, jag satte genast ut mitt gymkort till uthyrning och det ångrar jag inte.

Maten då? Tja jag tappade all aptit och det var deprimerande. Jag märkte verkligen under den här tiden hur mycket matlagningen och bakningen genomsyrar mitt liv och arbete. Det är en så stor del av min själ att uttrycka mig i köket. Det är alltså inte något jag bara valt att göra som en slump och det känns ju bra att veta det. Jag har nog tagit det lite för givet.

Som sagt, det är lite genant att skriva ner allt det här nu i efterhand. Nu när både kropp och knopp känns helt okej och jag inser hur överdramatiskt allt låter. Men jag vidhåller ändå att det kändes hopplöst och tungt där ett tag. Ofattbart jobbigt. Omskakande och bisarrt.

Å andra sidan är det lika förunderligt hur snabb psyket kan svänga om. Hur anpassningsbar man är. Nu är jag lugn som en filbunke och känner stort självförtroende. Allt det här är ju så natuuurligt såååå och det kommer nog att gå såååå braaaa (läs med ett harmoniskt kvitter).

Kanske är inte drömmen om den perfekta graviditeten helt död ännu. Se nu bara på den här glada bagaren, fniss.

Kan ni inte berätta om era första månader (ni som varit gravida alltså)?
Förfriska mitt minne! Jag har säkert glömt tusen saker ändå.

 


10

11 Comments

  • Christina

    Tröttheten, den tröttheten. Från dag 1 fram till nån gång i v. 10 så behövde jag alltid vila efter jobbet. Sen återkom energin igen sakta men säkert.
    Huden i ansiktet, på bröst och rygg gick bananas med acneutbrott. Så jobbigt att behöva sminka över det den första tiden.
    Illamående har jag tack och lov sluppit bra undan, kan känna av det ibland litegrann men det är bara kroppens sätt att påminna mig att fylla på med energi. Nu i v. 26+6 och i v. 25 kom benkramperna, karpaltunnelsyndrom i händerna och halsbränna som på beställning. Men, jag är glad att jag fått må så bra hittills och orkat jobba. Nu är siktet inställt på att orka till sista mars. 3 månader kvar på fredag. 💙

    • malinsdriftigheter

      Tack för att du delar med dig <3. Heja heja! Snart i mål!
      Jag har haft tur med huden; endast ett litet utbrott av typiska tonårsfinnar (mest på bröstet) i början men inget mer. Det måste vara jättejobbigt med akne, kan knappt föreställa mig. Jag skulle nog inte palla det så bra tror jag. Halsbränna har jag också haft men kopplar ihop det ganska mycket med illamående så det hör ihop. Jag undrar dock med de där benkramperna. Jag har reagerat på att jag har typ; restless legs i soffan. Måste byta ställning hela tiden och sitter och skakar dem omedvetet. Hoppas det bara är spända muskler eller nåt.

  • Malin

    Jag hade tur, kände inget annat än lycka de första månaderna..enda jag minns är att jag på slutet fick halsbränna from hell..aldrig haft förut & ej heller sen dess tack & lov 😅
    Ett tips åt dig: gravidyoga & äta dadlar!! (Googla dadlarnas effekt då man är gravid & efter), sj gravidyogade jag & åt dadlar vilket resulterade i en super förlossning, upp 9cm då vi kom in så direkt till förlossningen, inga mediciner/smärtstillande behövdes & ett stygn (som de egentligen inte hade behövt lägga dit).😊🙌😊
    Lycka till ❤

    • Tidstjuven

      Håller verkligen med om yogan (dadlarna har jag ingen erfarenhet av). 😊 Superbra både under graviditeten och ännu bättre att ha i bagaget på förlossningen.

    • malinsdriftigheter

      Tack för att du delar med dig <3.
      ÅH hatar halsbränna. Brukar sitta och morra åt den, så störande och det svider så förbannat. Jag ska be om lite bättre medicin mot det när jag träffar läkaren; just in case. Behöver jag det så tar jag ut det, annars inte. Ps. Jag tog ditt dadeltips till mig och bakade ett dadelbröd 😀 Det blev riktigt bra.

  • Carina

    Oj, det är 23 år sedan så jag minns inte riktigt. Men önskar att jag hade vetat det där om dadlarna… pinsamt nog var jag inte riktigt medveten om att jag var gravid förrän typ i 3dje månaden (jag vet jag vet men det var nu så…) mådde som en prinsessa största delen av graviditeten och egentligen först mot slutet började jag känna av sådant som halsbränna, förstoppning, ont i ryggen (alla okända för mig före det). Älskade att vara gravid, men fråga inte efter förlossningsstories av mig ” my lips are sealed”. Satsade väldigt mycket på yoga för gravida och det gjorde att jag kunde föda sittande!! Njut av din graviditet, för mig var det en av de bästa tiderna i mitt liv!

    • malinsdriftigheter

      Tack för att du delar med dig <3.
      Så fint att du fick en så bra upplevelse! Jag vet inte om jag riktigt tokgillar att vara gravid precis men jag gillar slutprodukten. 😉 Ska försöka skärpa mig med yogan, men mår lite illa av att böja mig ner så det får bli en massa huksittande och sånt. Men jag njuter av min fertilitet! Det är ju en ynnest, verkligen, att de fungerar.

  • Rebecka

    Det jag minns bäst från första trimestern är att brösten växte två kupstorlekar över typ en natt. Annars varit utan fysiska krämpor hela graviditeten. Efter att huvudet fixerats för några veckor sedan (39+1 i dagsläget) blir det dock otaliga toalettbesök både dagtid och nattetid vilket är otroligt frustrerande.

    Måste dock säga att även om min graviditet varit fysiskt lätt, så har det varit den mentalt svåraste tiden i mitt liv. Hade första tiden svårt att acceptera graviditeten, även om babyn är SÅ efterlängtad, levde i tron att ’bara magen dyker upp blir det lättare att acceptera’. Magen dök dock upp först i vecka 23 pga starka magmuskler som höll hela paketet inne. Men vartefter magen växt har jag haft svårare och svårare att acceptera den fysiska förändringen i kroppen. Funderade ett tag på att täcka över varje spegel i huset för att slippa se förödelsen som graviditeten orsakat min kropp.

    Känns nästan lite ’otillåtet’ att ha sådana tankar om gravidkroppen som bakar ett nytt liv. Men vill också få fram att även om man mår fysiskt bra, behöver en graviditet inte vara lätt och alla trivs inte i sin gravidkropp.

    • malinsdriftigheter

      Tack för att du delar med dig <3. Fint med ett perspektiv kring det mentala och kroppens förändring. Jag kan gott förstå dig och tycker inte att det är några orimliga tankar alls som du har. Jag t.ex hade en förhoppning om att magen skulle växa "framåt" när den i själva verket väller ut åt alla håll och kanter (kan säker delvis skyllas på svag core) och vilken kvinna tycker nu att det är kul... :/ Försöker vänja blicken i spegeln, jag också. Å andra sidan har jag inte tränat mig till en kropp som dig och kan inte relatera till det, så det måste kännas värre för dig! Du har ju faktiskt bokstavligen byggt något som du ser ge efter lite mer dag för dag. Jag har ju sett lite smågravid ut i ett par år nu redan så, steget är inte så långt till the real deal, hehe.
      Önskar dig ett stort lycka till! Vi får ta en dag i taget...

  • Sara

    Tröttheten alltså! Jag tror att jag misstänkte att jag var gravid då jag somnade på soffan på kvällen. Hände aldrig annars. Somnade också i bilen på väg hem från jobbet (passagerare). Sen kom illamåendet, och ingen aptit… Vid veckan 12 blev det bättre hos mig också 🙂 Vet inte om du menade exakt det, men hade ganska ångest att berätta överallt, eller speciellt på jobbet då eftersom jag var ganska ny där.

    • malinsdriftigheter

      Hehe, ja det var godnatt-time för mig kl 9 om kvällarna i början så det var ju högst ovanligt för mig, hehe.
      Om jag hade varit anställd ännu då jag blev gravid så hade jag nog haft ångest över det också, men kände mest att det var jobbigt att berätta åt släkt och familj för det var liksom så… intimt och sårbart… och jag är inte van att prata med dem på det sättet. Hade sådan hjärtklappning! I sociala medier var jag rädd för att outa det och inte få någon respons, haha. Så larvigt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close