fbpx
Dagbok

I dagens tidning

Godmorgon! Äntligen onsdag. Jag har ett möte idag som jag väntat länge på så jag känner mig lite pirrig.

En annan orsak till lite pirr är att jag medverkar i en artikel i lokaltidningen idag. Jag känner blandade känslor just nu. Den här kampanjen har verkligen tagit mig ur min bekvämlighetszon och det är en process för mig.

Det är konstigt, ändå. Hur jag fungerar. Tidigare när det skrivits om mig i tidningen gällande mitt företagande eller annat jobbrelaterat har jag känt mig så nöjd och glad men då det nu gäller välgörenhet känns det helt annorlunda. Sårbart, på något sätt. Ovant! Det borde ju vara tvärtom, eller?

Jag måste erkänna att jag är så himla nervös för att folk ska tycka jag gör mig “märkvärdig” med min insamling.
Jonas tycker att jag är fånigt! Att jag ska vara stolt över min insamling och sluta angsta. Jag försöker. Antagligen kommer det att kännas bättre på fredag när jag fyller år och det kanske rasslar in någon donator till. Jag minns när de första kom in hur lycklig jag blev. Måste hålla fast vid den känslan när jag tvivlar!

Just nu är det trendigt att debattera om den barmhärtiga samariten-syndromet bland influencers. Och det är kanske det som trippat upp mig nu. Men samtidigt vet jag inte hur jag annars skulle göra? Hur ska jag få folk att skänka pengar till min insamling om jag inte tar ett steg fram i offentligheten med den? Till viss del måste ju ändå fokus hamna på mig hur jag än gör. Svårt.

Här kan ni läsa artikeln.

HÄR KOMMER NI TILL MIN INSAMLING PÅ NÄTET

Jag tänkte berätta litet hur det gick till när jag startade den här insamlingen “30 år av liv”. Mina personliga motivationer har jag redan bloggat om (här) men sådär rent praktiskt har jag inte skrivit om saken ännu. 

Innan jag tog mod till mig att kontakta Nina hade jag tagit det av allt material jag kunde hitta på nätet om project liv. Jag lyssnade till exempel på den här podcastintervjun med henne (lyssna nedan) och blev väldigt tagen av den. Jag rekommenderar er verkligen att lyssna på den, väldigt gripande.

Jag tänkte; att det här är en person som jag vill hjälpa och ett projekt som jag vill vara med och stöda. Jag tog kontakt per epost och vi började mejla fram och tillbaka.

Slutligen bestämde vi träff på project livs kontor i Vasa, men eftersom kontoret av någon anledning var låst för dagen (?) fick vi träffas på ett café istället.
Vi beställde kaffe och samtalade ganska länge om ditt och datt. Sedan kom vi in på att diskutera min insamling och det tekniska med den. Jag ville satsa på en crowdfunding direkt på deras hemsida och det skulle de ordna åt mig. Jag skulle sända in bild och text bara så skulle teknikerna fixa resten. Bra, så får jag en länk som jag kan sända runt i sociala medier.

Vi pratade också om vad jag eventuellt skulle kunna bidra med efter att kampanjen är slut, kanske allergi-matlagning för barn och deras föräldrar?
Jag skulle verkligen vilja arbeta mer med så kallad matnyttig välgörenhet, och gärna med barn och föräldrar, så det skulle passa mig bra. Vi får se nästa år vad vi kan koka ihop inom projektet.
Någon av er kanske har ett förslag på tema? 

Det var ett trevligt samtal tyckte jag och det var fint att få träffa Nina i verkligheten. Vilken kämpe hon är! Sån inspiration. Jag fick en riktig boost själv. 
Jag är också glad för att vi pratade ihop oss innan för det tog udden av min värsta prestationsångest inför insamlingen. 1500 euro är ett ganska svårt mål att nå med en födelsedagsinsamling (några hundra euro är det vanliga) så Nina var väldigt noga att påpeka att även om jag inte lyckas nå den önskade summan så är de ändå väldigt tacksamma för synligheten som kampanjen medför. Så oavsett det insamlade medlen så är det lyckat ändå.

Kanske mitt initiativ kan sporra någon annan att våga göra något liknande? Ni får ursäkta att jag är lite ängslig kring det här och på sätt och vis tar ut misslyckandet i förskott, men det är väl en copingmekanism från min sida. Inte meningen att vara negativ. 🙂 

Det är en sak att starta kampanjer vars resultat korrelerar med min arbetsinsats. Då kan jag bara jobba hårdare om jag märker att det inte fungerar. Men då det gäller en sådan här kampanj vars resultatet till 100% står och faller på andra människors välvilja blir jag nervös. Men, jag får helt enkelt se det här som en övning i att inte haka upp mig på resultatet och vara nöjd ändå. Samhällsarbete är tufft och inte lika snabbverkande som företagsprojekt, det har jag börjat lära mig nu efter ett år i projektvärlden då jag fått lite insyn i regionutveckling. 

Så här resonerar jag nu:
Jag kanske inte kommer att kunna säga att jag på min 30-årsdag samlade in 1500 euro till project liv, MEN jag kommer i alla fall att kunna säga att jag försökte. Och det måste vara good enough. Det måste vara det.

Mitt samhällsarbete tar ju inte slut här. Och kampanjen är inte slut ännu heller, mirakel kan ju ske!

Slutligen vill jag rikta ett stort TACK till redaktionen på VASABLADET för att ni uppmärksammade min insamling och tog upp ämnet i sig. 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close