Min största förebild


Dagbok / söndag, oktober 28th, 2018

Vi går raskt vidare i skrivutmaningen 30 bloggämnen (a.k.a första hjälpen för bloggare med skrivkramp) till rubrik nummer 3; min största förebild.

Här kunde man tänka sig att jag skulle överräcka en lång lista på betydelsefulla personer som jag ser upp till. Personer med hög moral, kämparglöd, mod och stor framgång.
Självklart har jag namn på personer som jag diggar och plockar inspiration ifrån. Men jag är inte den typen som idoliserar andra eller tänker på förebilder.

Med risk för att outa mig själv som världens mest osympatiska och självälskande person, men:

Min största förebild är faktiskt mig själv! Mig själv om fem år. 

Men, hear me out.

Jag inspireras jättemycket av olika människor och livsöden. Personer som vidgar ens vyer för vad som är möjligt. Jag kan inspireras av någons förmåga att uttrycka sig och förmedla en känsla. Jag kan inspireras av en fotografs bilder, en bloggares känsla för innehåll, en vloggares kreativitet, en företagares organisationsförmåga eller en helt vanlig människas snällhet och empati.

Men det känns konstigt att det är så vedertaget att “man ska ha en idol”. EN, kanske TVÅ. Det är den intervjufråga jag hatar mest av alla, för jag känner att jag måste krysta fram någon känd matprofil eller entreprenör bara för att det förväntas av mig.
Man får liksom inte karva ut en egen väg och se vad det leder till utan man ska alltid jämföra sig med andra och vilja ha någons annans liv. Alla förväntar sig att en driftig person ska ha en annan driftig person som motivation. Förstår INGEN att jag är självmotiverad?

Jag tycker att det här med idoler och förebilder är så knasigt på så många plan. Till att börja med är det inte en annan person som du idoliserar, utan det är den image som personen har som du idoliserar. En orealistisk bild. Du har ingen aning om vad det egentligen innebär att vara den personen i verkligheten. Inte en susning om vad som krävdes för att nå dit. Varför se upp till en glansbild? Det kan inte vara bra för självkänslan. Alla är vi ju bara människor, liksom. Och hur kan du veta att det livet är så himla fab, till att börja med?

Det är inte heller så bra att investera allt hopp och framtidstro i en annan person eftersom personen knappast kan  leva upp till ett sådant orealistiskt ideal så värst länge. När polstjärnan vacklar blir du ju tvungen att se dig om efter en ny stjärna. Kanske tappar du fotfästet, till och med.
För det andra, när du fixerar blicken på någon annan, en person som du beundrar, tar det ju onekligen fokus från dig och ditt eget potential. Hur ska du hitta några lösningar för ditt eget liv om du bara sneglar på andras? Där finns inte svaren. Bara ännu mera osäkerhet.

Det här gäller ju alla typer av förebilder som du har, inte bara stora namn.

Du kan aldrig härma dig fram till ett lyckat resultat. Du kan gräva hur mycket du vill på biblioteket, i sociala medier och podcasts – det finns ingen manual för framgång som skulle göra din väg rättvisa. Den handboken måste du skriva själv! Och det är ju en himla tur också! Att du har all kontroll själv.
När ska du förstå att du är helt fenomenal som du är?

Min största förebild är mig själv om fem år. Jag ser framför mig vad jag har åstadkommit då. Hur jag är, hur jag lever, vad jag gör. Det är min polstjärna i livet, bilden jag har i mitt huvud. Hennes förebild i sin tur är jag om 10 år och hennes förebild är rimligtvis jag om 15 år. Ni fattar va? Möjligheterna är oändliga för den bruden.

Liksom den jag är idag var en förebild för mig själv för fem år sen. WTF, redan för ett år sedan! Trodde aldrig jag skulle komma ur den svackan jag hade då. Det känns helt overkligt.

Å andra sidan. Det är klart att vi behöver ha “bra förebilder” i våra liv. Speciellt när vi är yngre. Tillfälliga handledare. Men jag tror att längre fram måste vi våga släppa handen och söka vår egen väg. Bilda vår egen uppfattning och så vidare. Tror inte ni det?

Jag tror att det som fångar vårt intresse och som inspirerar oss redan finns inom oss, i någon form. Det handlar inte om att försöka bli som någon annan!

Bli lite mer som dig. 

 

Och det var min söndagspredikan!
Hope you enjoyed it.

#30bloggämnen

1: Varför jag bloggar
2: 10 saker du förmodligen inte visste om mig
3: Min största förebild


3

En kommentar på “Min största förebild”

  1. Malin, du är bara för bra! Idoler och förebilder är helt klart last season, fast det är allt för få som fattat det. Du har igen hittat just rätt spikar i verktygslådan. För som du säger, det är ju oss själva vi egentligen vill vara, men en lite häftigare modigare version. Jag kan ju tycka att Yoga Girl och Liz Gilbert GÖR häftiga grejer, men inte vill jag ju VARA någondera av dem. På riktigt alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.