Mina höga ambitioner betyder inte att jag är missnöjd med livet


Åsikt / söndag, oktober 21st, 2018

Tidstjuven skriver ett viktigt inlägg om att nöja sig. Jag har grubblat på det här i flera dagar nu. Inte på Maria då utan på mig själv. Det väckte skrivlusten som varit väck den senaste tiden, så tack för inspirationen M.

Först, om jag hade läst det hör inlägget för två år sedan hade jag nog blivit heligt provocerad, tror jag. Skriver detta med ett distanserat leende nu, men det är allvarliga saker.
Jag var då inne i en viktig, men påfrestande uppbyggnadsfas i mitt liv som jag behövde gå igenom för att lyckas med mina projekt. Inga gulliga hobbyprojekt då utan ett vågspel med allt som jag ägde samt vad jag skulle komma att äga i framtiden. Banklån har den effekten, man betalar med sina framtidsutsikter.

Det är ju så med företagande att det är först en tid efteråt – när idén lämnat stranden och verksamheten kommit ut på djupare vatten, som allvaret dånar över en. Point of no return. Du behöver mobilisera all drivkraft och muskelkraft som möjligt för att hålla dig flytande och ro båten i land. Risken att sjunka är överhängande och ditt öde hundra procent länkat till dig. Det var ju precis vad du ville ha, frihet, men inte på det här sättet. Inte utan livlina. Du har inget annat val än att tuffa vidare, med en båt vars tankmätare är trasig och innehållet osäkert, och det är en hel fasansfull, otrygg känsla. En känsla som du kanske trodde du var förberedd på – men hur kan man vara det? Du är ensam, rädd och du behöver steppa upp ditt game eller “dö”. Ditt mantra blir “jag ska lyckas” men vad du egentligen tänker är “jag får inte misslyckas”.

Jag utvecklade superkrafter som jag inte visste att jag hade, med den bieffekten att mitt skottsäkra pansar också gjorde mig till ett prestationsfreak med låg tolerans för medelmåttighet och “svag” arbetsmoral.

Det är intressant ur ett psykologiskt perspektiv. Jag behövde alltså utveckla en liten, men avgörande avsky för lågpresterande personer för att orka själv. Och det hjälpte mig då. Hur skulle jag annars ha haft motivation att jobba så hårt som jag gjorde? Jag var ju fast. Jag behövde en överlevnadsstrategi, någon att vara bättre än och hävda mig mot i mitt huvud. Men det var ju bara en teknik, min motivation i stunden i brist på bättre. Inte min egentliga drivkraft. Jag blir trött och ledsen när någon slänger narcissistkortet eller arbetsnarkoman-kortet på mig. En narcissist skulle aldrig skriva en så här nyanserad och öppensinnad blogg och en arbetsnarkoman skulle inte sova till 10 som jag gör nu om dagarna.

Och vad har det här med Marias text om att nöja sig med ett medelmåttigt liv att göra? Inte så mycket. Men det har allt att göra med uppfattningen om prestationsprinsessorna- och prinsarna att göra. Jag känner mig så ofta missförstådd i den här rollen.

Är det verkligen jakten på det perfekta som sporrar oss framåt?
Att ett enkelt, medelmåttigt liv inte är tillräckligt för oss? Mycket vill ha mer?
Mindervärdeskomplex? Keeping up with the Jones?
Är det faktiskt så ytligt? Har jag satt allt på spel bara för att ge mitt ego mat?

Nej, det tror jag inte på. Detta är alldeles för tomma kalorier att springa på! Klart att det kan vara folks orsak nummer ett till att sitta hemma i soffan och hacka på sig själva (jämförandet och hetsandet på instagram, tex) men aldrig att det är en drivkraft som håller i längden. HUR KAN NÅGON TRO DET?

Det är ju medelmåttornas bild av presterande som skaver. Inte de högpresterandes. De andra har problem med att hantera oss och får komplex, eller så skaver det att de känner att de måste få komplex. Förstår någon vad jag försöker förklara här? Så svårt att sätta ord på.

Men jag kan ju bara tala för mig själv. Jag jobbar inte hårt för att kunna visa fina bilder här på bloggen, om någon trodde det.

För mig är det definitivt ett medfött drag att vara driven och företagsam. Jag tror att människor, som mig, som har höga ambitioner också föds med kapaciteten att förverkliga dem. Med i paketet “kroppen” följer en hårdkodad programvara. Du kan se det som ett virus om du vill! Programmerad med ett simpelt, men brutalt kommando; att vägra “nöja sig” med mindre än det man kunde bli.

Kalla det själens röst om du vill, men den går inte att stänga av och den kan vara destruktiv som f’n om den inte hanteras rätt. Det krävs mod att leva sitt liv så här öppet och självsäkert.

Tro mig, alla vill nöja sig med det vanliga. Också jag vill passa in och ha ett svenssonliv som alla andra. Tryggt och bekvämt.
Jag har försökt många gånger att dämpa min lust för entreprenörskap. Om jag hade kunnat tygla den hade jag suttit i ett nybyggt elementhus på landet idag med man, tre barn, en hyfsad Opel, en hund och ett helt okej arbete som kökschef på abc eller något annat KPO-ägt matställe. Kökschef på Amarillo var den karriär som min lärare på YH såg framför mig. Hon såg att jag var duktig och driven. Det sorgliga var att det faktiskt var menat som en komplimang. Jag. Den lilla flickan. Kökschef. På Rosso, kanske? Wow.

Det var inte bara en komplimang. Det var ett realistiskt karriärsråd. En vettigt funtad person hade blivit glad men jag blev sorgmodig av det. Visserligen ville jag uppåt men mycket högre än så där. Jag vägrade tro henne.

Ni som följt mig länge här vet att jag fick en så förbannat svår livskris efter att jag blev klar från restonomutbildningen. Klar från skolan ett år i förtid för att mötas av exakt den verklighet som läraren målat upp för mig. För jag kom ju ut i världen och insåg att läraren hade rätt.

Detta är mina karriärutsikter i österbotten och detta ska jag nöja mig med.

Jag var så knäckt och besviken. Kände mig lurad av samhället som lovat att om man utbildar sig får man ett bra jobb och ett bra liv. Jag hade ju gjort jobbet! Nu ville jag få min belöning också. Men jag lärde mig en viktig lärdom, att samhället är ett work in progress som vi alla skapar tillsammans och ärligt talat så vet vi inte riktigt vad vi håller på med, ändå. Inte ens presidenterna.

Jag försökte verkligen gilla läget. Levde ett lugnt liv på landet med helgmys och skogspromenader. Vedhuggning och gräsklippning. Saftmajja och bullbak.
Det är lustigt hur vi gick från unga studerande i stan till “unga pensionärer” i en liten stuga. Jag var verkligen inte redo för detta, men det må påpekas för protokollet att det var min idé att flytta till landet. Må också tilläggas att vi nu bor i stan igen, i en studerande-tvåa, att det också var min idé och att det knappast var någon slump det heller.

I ren protest tog jag ett jobb jag var överkvalificerad för. Tänkte att det skulle bota min jobbiga drivkraft. Jag deltidsjobbade på ett eftis i grannbyn där jag stekte plättar åt hungriga skolbarn, blandade saft och torkade mjölk och fasttorkade flingor från små röda, nötta geometriskt formade bord. För att dryga ut kassan höll jag bakningskurser för medborgarinstitutet och så skrev jag recept i tidningen nu och då. Det var helt okej. Det blev inga stora pengar men det räckte för att dela jämnt på fasta utgifter hemma. Jag hade kunnat stanna där.

För spänningens skull hade förstås kunnat söka mig till det där jobbet som kökschef i stan. Antagligen hade jag kunnat få det också med lite klassiskt -jobba sig uppåt- tänk. Men i ett plötsligt infall orsakat av ett länge pyrande  kreativt undertryck valde jag att starta företag och förverkliga mig själv, som det så äckligt kallas. Och resten vet ni (hoppas jag).

Men för att återgå till det där “missnöjet” som andra inte tycks förstå. Varför dög inte livet på fjärden för mig? Det duger ju för de flesta? Tror jag att jag är bättre än alla andra? Och hur täcks jag tro något sånt i så fall?

Det handlar inte om en egotrippad jakt på materiell lycka eller att göra sig till bättre folk än andra för sakens skull. Det handlar inte om att det är något fult med att vara medelmåtta eller ha ett lågavlönat arbete. Herregud, att vara småföretagare är fasen lågavlönat! Och min jakt på pengar har väldigt lite att göra med egot och ganska mycket att göra med alla pengar jag förlorat. Pengar som som jag skulle behöva jobba ikapp nu som retroaktiv lön för att ens komma till brakeven och ens kunna drömma om ett litet elementhus i Österbotten med små, nätta rabatter.

Ja, för två år sedan hade jag nog blivit lite provocerad om jag läst ett blogginlägg som undrar om det är fult att nöja sig med det perfekta, utstakade österbottniska livet. För att man ska ju vilja ha mer.

Ja, NU ja. Bara för 10 år sedan var ju såna som jag några knäppa freaks.

Medelmåttorna har en jättekonstig syn på drivna människor. Bara för att idealet nu tycks vara den entreprenöriella, den som lever sitt liv till fullo och inte nöjer sig betyder inte det att det är särskilt vanligt förekommande. Det ter sig så på instagram kanske, men det är inte på riktigt.

Sanningen är att det är jäkligt ensamt här i ytterfilen. Jag undrar 1. var är alla prestationsinriktade människor och 2. Vill ni någon dag gå på kaffe med mig? Kontaktuppgifter hittas i fliken här ovanför.

Och tro inte heller att min drivkraft är något som jag kan STYRA, ännu mindre TYSTA NER.

Som jag redan skrev handlar det om en sort medfödd kodning. Ett aggressivt system som slår larm så fort jag ens tänker den blida tanken att nöja mig med något mindre än vad jag är kapabel till.

Mitt dna är inställt på expansion. Följer jag inte min själs begär blir jag så fruktansvärt olycklig. Inte missnöjd. Inte bitter. Jag blir suicidal.

Ja på riktigt – jag vill dö. Förstår ingen det?

Jag måste följa mitt hjärta och utforska min kapacitet! Och vet ni vad det bästa med det är?

Jag blir nöjdare.

Det senaste årets händelser har i själva verket gjort underverk för mitt “det måste finnas något mer”- sug. Jag känner inte längre något sug efter att resa eftersom jag precis (efter många års trånande) varit på en liten tripp till Mallorca och jag gjorde det mesta av det.
Jag känner inte längre något sug efter att söka något “bra jobb” för jag har precis fått uppleva ett år på mitt drömjobb, det som jag hade velat ha när jag blev klar från skolan men inte hade möjlighet att söka då. Ett år som projektanställd räckte för att knyta säcken för mig. Jag är nöjd.

Jag har inte ens så stora ambitioner med företagandet längre. Jag har nått mitt mål att kunna arbeta hemifrån som konsult, författare och föreläsare. Min enda målsättning är att upprätthålla denna livsstil, vecka efter vecka. Och varje månad som jag kan fortsätta så här är en enorm kick för mig just nu. Jag är nöjd med mitt arbetsliv.

Det enda som jag är missnöjd med är mina gamla företagslån (från de första projekten) som ännu tynger mig ganska svårt. Men för varje månad som går blir jag friare. Det är en helt fantastisk känsla att komma framåt varje månad.

Jag ångrar heller ingenting, för hade jag inte vågat pröva mina vingar hade jag inte suttit och skrivit detta idag. Ja, vem vet var jag hade varit idag. Förmodligen hade jag inte mått så himla bra. Jag hade imploderat och förstört allt. Self destruction mode.

Till er som känner att ni är likadant funtade som mig – ni ska inte ge upp era drömmar. Ni ska fortsätta klättra uppåt mot era mål. Ni är hungriga av en anledning, låt den leda er framåt och skit i vad andra säger. Jag upprepar, skit i vad andra säger och följ era hjärtan. Det är ert jobb att leva era liv som ni vill.

Till er som jagar den perfekta ytan och får stress av “alla andras perfekta ytor” – gör jobbet eller glöm er dröm. Allt har sitt pris och är du inte beredd att offra någonting för allt det där fina “som alla andra har” så har du problem. En förvrängd verklighetsuppfattning. När du förstår att alla måste betala med någonting för att uppnå någonting kanske du uppskattar ditt eget liv bättre. Vad har du själv fått offra för att ha det så bra som du har det? Herregud vad bra du gjort det. Ge dig själv lite credd istället för att snegla på andras hus.

Ni som vet med er att ni vill ha mer utav era liv, men inte vågar – ni är det mest normala personerna i hela bunten! Relax, ta stöd av varandra och ta små beslut från hjärtat varje dag. Det gör stor skillnad! Man behöver inte vara så extrem. Men man ska inte dissa sina ambitioner heller och tränga undan sin dröm bara för att den verkar så ouppnåelig. Låt drömmarna få finnas och gro. Prata om det högt. Drömmen behöver inte vara en aktiv gärning, det kan handla rätt och slatt om att få vara sig själv villkorslöst. När du vågar prata om dina innersta drömmar skapar du utrymme för andra att också dela med sig. Men någon måste börja.

Till er nöjda typer som inte kan förstå hur andra orkar “hålla på” och sträva efter bättre hela tiden – grattis, ni har vunnit livets spel. Det måste vara härligt att bara kunna landa i nöjdheten utan att ha behövt ta omväg via alperna, liksom. Men glöm inte att mycket av det ni njuter av nu 2018 faktiskt har kommit till för att någon var missnöjd och ville skapa förändring.

Jag skrev att jag för två år sedan hade blivit provocerad av Marias inlägg om att få vara nöjd med det mediokra. Jag vill bara förtydliga att det hade varit väldigt fel av mig.

Däremot hade jag verkligen behövt få läsa peppiga, upplyftande men informativa texter om någon som vågar följa sitt hjärta på gott och ont. Jag hittade ingen, och därav min frustration.

Idag är jag den personen som skriver texterna som jag själv hade velat läsa. Det är helt galet häftigt! Och trots alla fördomar om ambitiösa prestationsprinsessor och hetsande duracellkaniner som mig själv så vill jag förtydliga; jag är nöjd med mitt liv.

Man kan komma fram, landa i det, och ändå vara på väg någonstans.

Ett jättelångt inlägg blev det här. Mitt läsbarhetsplugin blinkar rött som i att upplägget behöver förbättras och luftas upp med lite bilder och underrubriker. Men det struntar jag i idag. Hjärtats texter är mycket sällan SEO-vänliga. Tack till er som orkade läsa så här långt.

 


6

  1. Det är spännande att vi har så olika perspektiv på saken trots att vi kommer från samma generation och båda är uppväxta i Österbotten. Ändå verkar vi uppleva helt olika krav/förväntningar från samhället. Intressant inlägg Malin och roligt att du spann vidare på det här ämnet!

  2. Jag hade en period av expansion för sju år sen när jag bytte bransch och började jobba som journalist. Blev oerhört frustrerad de första åren av att så få verkade förstå att jag måste köra på i en högre växel ett tag för att komma in i branschen. Det var lite som när du kör om nån på landsvägen – det går inte att sakta ner när du är halvvägs.

    1. Jag förstår! Jag tänker att det sista man behöver just då, när man accelererar i motsatta filen, är ju oförstående kommentarer och dömanden. Det är som att folk känner sig omkörda fast de bara betraktar det hela från gångbanan (på tryggt avstånd dessutom). “Du kör för hårt! Akta dig så att du inte blir utbränd!” Istället för ett heja, heja! Kör så det ryker!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.