So far so good


Dagbok / måndag, oktober 15th, 2018

Måndagen den femtonde oktober. Vore det inte för makens fasta rutiner med sitt jobb hade jag knappast känt av helgens övergång. Varje dag är vardag just nu för mig. Jag har mycket att göra men inte så att jag känner mig jäktad, bara rimligt upptagen.

Jag vill inte jinxa detta nu, men företagandet går bra. Det är såklart inga stordåd jag gör men det räcker till. Vissa arbeten jag gör nu kommer inte ens att komma i tryck förrän nästa år, men det är min dröm vi talar om och den är stor i sin litenhet. Den är häftig för att den är sann. Jag kan jobba hemifrån nästan varje dag, vara min egen chef och ställa mitt liv som jag vill så länge jobben finns.

Ännu är inget säkert såklart – men som de säger; so far so good.
Jag sitter med min handskrivna kalender nu och bockar av deadlines samtidigt som jag stolt skriver in nya. Varje litet uppdrag som ger ett plus i protokollet känns som en jackpot och det känns så overkligt. Det betyder att jag är på rätt väg och att det här livet som jag sett framför mig faktiskt är fullt möjligt.

En klok kvinna sa till mig; Du måste våga tro, Malin, att “ditt eget” kommer att växa.
Det var motigt först, men nu tror jag! Fortfarande med häpnadens finger i förvåningens mun, för jag har haft så många motgångar tidigare och det är så lätt att förvänta sig mer av den sorten, men jag tror.

Jag stod senast idag och blickade ut över den lövtäckta esplanaden (vi har en liten glugg mellan husen som jag kan se från köksfönstret) och tänkte tacksamma tankar av ovan nämnda sort. Allt är verkligen möjligt och det är med stor förväntan jag blickar fram mot 2019. När jag senare tog en promenad på stan (blir tungt att bara hänga i lägenheten) och jag kände den där krispiga (men förstås ovanligt varma) oktoberluften i ansikten riktigt pirrade det membranen. Ah! Vintern är min tid på året och jag kan riktigt känna hur jag livar upp ju närmare vi kommer december. Snart fyller jag 30! Vilken checkpoint.

Hela 2018 har varit en sådan revival för mig, men jag har väl inte fattat det förrän nu.

Ett nytt år, ja. Jag hoppas att det nya året kommer att bli något i stil med de senaste två veckorna. Kreativt och härligt! Dagar som jag spenderat hemma i köket (japp, det utan diskmaskin – men vem klagar?) kutryggad över koppar och kastruller. Hmmande och Mmmande. Lyssnat på podcasts och gamla schlagerdängor (och nynnat med, såklart). Trippat med mina tallrikar och matrekvisita kring hela lägenheten. Dammsugat. Diskat. Rafsat ner på klottpapper exakt hur mycket jag tagit ur varje mjölpåse. Hups – lite till. Fotograferat ditt och datt i vardagsrumsfönstret och på balkongen (det är bäst ljus där). Ibland har jag byggt en liten ministudio av målade träskivor på golvet. Det är ju inte frågan om några panoramauppslag när man fotograferar mat, så det är tacksamt.
Om kvällarna har jag suttit och renskrivit på datorn, klippt och klistrat ihop mitt material. Editerat bilder och laddat upp dem i olika dropboxmappar märkta med namnen på tidningar och företag.
Däremellan har jag föreläst om försäljning och marknadsföring och hållit bakningskurs, bloggat, spånat och skrivit projektförslag för en ny podcast, sprungit i butiker efter strömmingsfiléer och kål. Gå-sprungit till metviksparken efter en näve havtorn till en fotografering eftersom jag inte nämndes köpa i butiken det som är gratis att plocka i parken. Givetvis också prisat Vasa stad i mitt stilla sinne (men nu även här) för en sådan utomordentlig idé som havtornsbuskar i en park. Nog fick man väl ta? 😉
Jag har gått på flera olika events, sippat på skumpa och cider, visserligen i tjänsten men ändå! Jag har agerat stjärna (när jag hållit låda), manager (när jag förhandlat) och sekreterare (när jag styrt upp) och har gjort alla deras jobb hyfsat. Jag har bollat runt och skickat runt filer och dokument.  Alla recept har fallit de berörda i smaken även om de givetvis inte kunnat smaka. 

Jag och Jonas däremot äter så vi storknar av all mat och bakverk jag gör om dagarna. Nu är det förvisso paus nån vecka med matreportagen; men då borde vi istället passa på och äta upp bröllopstårtan som blev över. En liten kaka för 20 personer (!) som skulle få tas upp ur frysen snart innan den blir dålig. Jag får ta och ringa efter förstärkning till helgen så kanske vi får den uppäten.

Det enda som förbryllat mig är min hormonboll till kropp (det finns alltid ett solk i bägaren) men den ska väl också reda sig med tiden. Jag har haft ett par endometrios-skov nu (redan) efter p-pillerstoppet (i augusti) men inte så farligt ändå. Det kommer och går. Jag var bara inte beredd på att det skulle komma tillbaka så snabbt så jag ville inte riktigt tro det först.

Men nu när jag förlikat mig med tanken känns det okej. Alla med sina kors att bära! Det blir bara ännu viktigare för mig att äta hälsosamt och röra på mig framöver. Denna vecka tänkte jag därför lite lätt “tvinga” mig att komma igång med gym-träningen igen. Det borde ha god effekt på såväl kvinnokrämporna (mota Olle i grind är min taktik) som axlarna som stelnat ihop till följ av min tvivelaktiga hållning. Humöret är det som tur inget fel på och jag kan klara mycket så länge det står pall.

Drömmen vore att komma tillbaka till min träningsbubbla som jag hade innan bröllopet, ni minns väl min sjuveckors-challenge? Det var tider det. Hah!

Men jag vet att bara jag kommer igång så blir jag inspirerad igen.

 

 

Ha en underbar vecka! // M.V

 

 


5

  1. Malin, jag blir på så gott humör av att läsa om vad som är på gång för dig! Är hemma efter att ha drabbats av bältros (ålderdomen kommer minsann inte ensam) på höger sida i ansiktet. Mått riktigt skit och inte vare sig kunnat eller orkat läsa under hela veckan. Så nu tar jag mig an drösvis med blogginlägg! Och piggnar till hela tiden.

    Keep going girl!

    Hälsar Tant Carina

    1. Uj uj bältros är hemskt. Hade det faktiskt själv en gång på armen. Ovanligt när man är ung (jag vet) men det hade utlösts av stress, misstänkte läkaren. Det måste vara förjekligt i ansiktet, stackarn! Krya på dig, kul om bloggar kan muntra upp. Jag borde skriva något riktigt tassigt och lustigt nu till din ära! Kramar, Malin

  2. Åhh, har du också haft det! Trodde det bara var gamla tanter och gubbar som drabbades. Men stressrelaterat är det definitivt. På något sätt var jag inte förvånad när läkaren gav diagnosen, eller läkarna. Min psykologkollega sade några visa ord åt mig när jag grät en skvätt och sedan gick hem “Carina huden är kroppens yttersta gräns, nu är det din kropp som säger stopp!” Kram tillbaka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.