Modig – men också feg


Dagbok / lördag, september 29th, 2018

Nyligen tackade jag nej till fortsättning på mitt arbete för att satsa på mina egna affärer och kunder. Företagare på heltid.

“Modigt” har många sagt.

Det är alltid roligt att få komplimanger, såklart. Jag ser själv upp till modiga personer och det är ju fantastiskt att någon kan ha så höga tankar om mig och få styrka av det. Att bli sedd. Tänk om ingen brydde sig eller märke något?
Samtidigt så sitter det där vackra modet främst i betraktarens öga, jag menar det är ju inget som jag går omkring och känner för egen del. Att jag skulle vara modig, alltså. Jag vill inte vara det, men jag måste ju.

Mod är fint att se på men tungt att bära. Varje gång någon säger att jag är modig så vacklar jag lite och känner osäkerheten tynga. Det känns inte som en komplimang i sig, bara som ett konstaterande. Och är det menat som en komplimang så önskar jag verkligen att jag kunde känna den där beundransvärda känslan själv i kroppen och inte bara utstråla den. Men vem blir nu sist och slutligen inspirerad av sig själv, liksom?

Mod är något som har krävts av mig för att nå mina mål. Det uppfyller mig inte alls att vara en så kallad “modig person”. Att man är modig betyder ju egentligen bara att man är på väg att köra ut på djupt vatten och göra något som är förenat med risker och osäkerhet. That sucks!

Jag önskar att jag inte behövde ha mod. Jag önskar att jag bara fick gå från klarhet till klarhet i ett konstant flow och bara njuta av färden.

Och vad skulle liksom uppfylla mig då som skulle ge en bättre känsla än att vara erkänd för sitt mod?
Jag antar att det jag längtar efter är ett erkännande för min kompetens framom min vilja och personlighet. Men för att få jobb måste man visa just de två sistnämnda. Ni guts no glory.

Men faktiskt så vill jag inte skriva om mitt mod idag. Jag vill skriva om min feghet. Jag tror nämligen att jag är en ganska normal person ändå. Ganska rädd och ängslig kring många saker.

Här kommer en lista med bevis på att jag är ganska feg krake, precis som alla andra.

  • Jag skriver ofta kommentarer på bloggar med stort mod och öppen profil, men jag är för feg för att gå in och läsa responsen efteråt. Gäller även helt harmlösa kommentarer. Jag går aldrig in två gånger på samma inlägg!
  • Jag skulle inte våga visa mig naken på foto eller visa upp mina upplevda skavanker jättetydligt på bild
  • Jag ser aldrig på skräckfilm, jag är för känslig och får absolut inget ut av det. Det är varken spännande eller kul, bara upprörande.
  • Jag är med i många samhällskritiska grupper och är påläst om sakfrågorna. Men jag klarar inte av att ha det som en ständig påminnelse i mitt flöde, ännu mindre är jag med i någon kamp för något. Jag går in nu och då och läser igenom inläggen när jag känner för det, men inte mer.
  • Jag skulle inte våga skriva en debattartikel i en dagstidning (men blogg är okej)
  • Å andra sidan skriver jag blogginlägg som jag aldrig publicerar pga ej PK
  • Jag undviker att se på tv-nyheter, formatet är så orienterat på att förmedla kaos och o-ordning och jag blir så påverkad av det. Jag vill ta till mig information i lugn och ro, speciellt svårsmält sådan.
  • När någon gör mig obekväm vänder jag alltid bort blicken, jag läser in alldeles för mycket av deras ögon och det skrämmer mig
  • Jag är rädd för brevluckan, eftersom jag är rädd för att få post. Jag vågar bara öppna kuvert när jag är ensam.
  • Jag skulle gärna lära mig att dyka men jag vågar inte
  • Jag älskar att sjunga men vågar inte göra det offentligt längre, jag har nyss lärt mig våga att sjunga för Jonas liksom! Det är så nära hjärtat och en så sårbar del av mig
  • Jag har svårt att njuta av mat och hembakat hemma hos andra på grund av min bakterieskräck. Jag får sånt obehag av vissa saker när jag vet precis hur allt görs + hur nonchalanta hemmakockar kan vara med hygienen. Ignorence would be bliss! Men jag vill inte såra någons känslor så det blir jättesvårt för mig att slingra mig ur det.
  • Jag vågar inte testa nya maskiner på gymmet ifall någon ser på.
  • Jag får fortsättningsvis panikångest av skidåkning och alla typer av friluftsaktiviteter som kräver fysisk uthållighet. Vet inte riktigt varför. Det känns bara otryggt av någon anledning.
  • Jag är rädd för övergivna hus, hamnar, fartyg, allt sånt
  • Skulle aldrig i livet våga åka ubåt (men flyg går riktigt bra- logiken?)

 

I vilka sammanhang är du modig? När är du feg? Varför är det så stora hopp?
Jag tror att jag tränat upp min mod-muskel ganska mycket när det gäller att våga förverkliga mina kreativa idéer och klara av olika jobbsituationer. Men det finns ju nog djupt rotade rädslor i mig som jag inte riktigt tar tag i. Men å andra sidan kanske det är i sin ordning. Det är ju en del av att vara mänsklig att tvivla och tveka.

Fegheten är bara dålig om den blir en broms för ens utveckling och chans till lycka i livet.

Vad tycker ni?


5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.