Vår vigsel


Bröllop, Dagbok / söndag, september 16th, 2018

Dags för del fyra i min “serie” om vårt bröllop. Jag har tidigare skrivit om förberedelserna, min styling och blomsterarrangemanget – och nu ska jag äntligen få ur mig den mest känslosamma delen; vigseln.

Jag har försökt tänka efter varför jag tycker att den här delen är så svårskriven.

Detta, att gifta sig och bli någons fru, är en gigantisk milstolpe i mitt liv (sett till mina personliga målsättningar). Och det är såklart oundvikligt att bygga upp förhoppningar och förväntningar kring något som man tänkt på så länge. Min vigsel är något som jag fantiserat om typ hela mitt liv (antagligen sedan jag började läsa sagor som liten). Plötsligt blir drömmen verklighet – och med ett knäpp i fingrarna så är det över.

Hur ska man få ner den känslan i text?
Att något kan vara så väldigt stort och samtidigt otroligt simpelt?
Och… Hur den lyckligaste dagen i ens liv också kan kännas som ett piku-litet trauma?
För att inte glömma tomheten som uppstår efteråt.
Ovanpå det, den oerhörda stoltheten av att åter igen ha åstadkommit något tillsammans med sin bästa vän och därav blivit ett ännu mer sammansvetsat team. 

Hela resan fram till bröllopet, från att vi friade till varandra och började planera för nästa steg, tyckte jag var så romantisk och pirrig. Vi kom varandra ännu närmare än förut och vi blev ännu en erfarenhet rikare. Men, det var egentligen ganska dumt att inbilla sig att bröllopet skulle bli någon slags storslagen final ovanpå detta fina. I efterhand kan jag konstatera att det var resan som var målet. Och fortsätter att vara det också.
Det känns viktigt att påpeka detta faktum eftersom man lätt får den bilden av att allt är en enda saga och man bör vara realistisk med sina förväntningar. Livet har en tendens att vara lite krångligare och dråpligare än drömmarna. Men det betyder inte att det är dåligt för det. Jag tänker att kanske någon som läser detta behövde få höra detta.

Eftersom det här var en så big deal för mig, och jag har så mycket att processera ännu, hoppas jag att ni har överseende med detta milslånga inlägg!

Ännu litet bakgrundsfunderingar innan jag går in på själva dagen.

Helt krasst så tycker jag om den byråkratiska sidan av vigsel-arrangemanget. Jag tänker hålla fast vid den känslan för den kändes bra före och den känns bra nu. När prästen sa att han stadfäster vårt äktenskap tänkte jag nästan spricka av stolthet. Är det romantik?
Jag medger alltså att jag har en beräknande sida (att gifta sig för social status och trygghet osv) men å andra sidan så är jag också en hopplös romantiker. Och nu när jag analyserar känslorna efteråt så förstår jag att det är just dessa två sidor av mig, den pragmatiska järnladyn och den översvallande drömmaren som kolliderade med varandra och skapade denna förvirring hos mig! Därför känns det också så svårt att svara på “hur det kändes”, eftersom jag har två versioner av vad som hände. Det var mycket romantiskt och vackert samtidigt som det var en gigantisk prestation. Förstår ni vad jag menar?

Jag har alltså haft en del sorterande i huvudet att göra innan jag kunde skriva om vigseln här. Jag skulle vilja skriva romantiskt och tårdrypande. Så där att ni verkligen förstår vilken enorm kärlek jag har för den här mannen och hur bra vi har det tillsammans. Men ni som är gifta kan säkert känna igen er i att inget bröllop är så där “perfekt” som på film och att det faktiskt är ganska läskigt och nervöst. Och att en vigsel som man sett fram emot i 20 år kan vara över på en sekund och man undrar vad som riktigt hände?

Jag är med andra ord lite besviken på mig själv att jag inte riktigt klarade av att vara närvarande i stunden och att allt gick förbi så snabbt.
Min hjärna tycks ha lite svårt att bestämma sig för om en vigsel är någonting bra eller en krissituation. Haha!

Men till storyn.

Jag fortsätter där jag slutade; lördag morgon. Jag hade fått hår och make up fixat och jag hade kommit hem igen. Under tiden jag befann mig i sminket hade Jonas åkt på ärenden och han hade inte kommit hem ännu. Jag fick en liten stund för mig själv och det var jätteskönt. Vid den här tidpunkten kände jag mig mest förväntansfull och glad.
Sen kom Jonas hem. I väntan på att blombutiken skulle öppna hade han åkt och fått bilen tvättad. Han hade också handlat mat och på vägen hem hade han hämtat upp blommorna. Vi åt lite mat, kyckling-taco sallad, enligt min rekommendation. En sån här dag ska man inte göra det svårt för sig, liksom. Vi har båda oroliga magar så vi tänkte att sallad nog är det säkraste kortet. Vi drack inget kaffe, av samma orsak. Såna här saker minns jag. Och att vi dubbelkollade vår packning flera gånger innan vi for hemifrån. Både i hissen och sen i bilen. Just in case.

Vi tog alltså klänningar och kostymer, blommor och annat med oss i bilen och styrde kosan mot Petalax, ca en halvtimmes färd från Vasa. På vägen dit började jag känna mig nervös och gjorde alltså så som jag alltid gör när jag blir ängslig; slutar prata. Bara samlar ihop mig och andas. Jonas kände sig också ängslig och gjorde som han alltid gör då han blir nervös; pratar ihjäl mig. Vill diskutera alla dessa detaljer, mikrobeslut som vi redan tagit. Nog var det det väl rätt att vi valde sådär och det här och det där? Jag tror nog det blir bra jag. Eller? Kanske det var dumt? Det var väl kanske inte så bra? Eller, vad tycker du – om det här och det där? Malin? Maaaliiiin? Vi kan ju inte sitta och vara tysta – vi måste ju prata bort tiden lite. 

Ingen bra kombination med andra ord, haha. När jag försöker hitta lugnet genom att samla mig, tänka att “gjort är gjort” och verkligen försöker landa i situationen så vill Jonas riva upp precis allt och diskutera en miljard små saker. IGEN. En timme före bröllopet. Och det är liksom inte ens några allvarliga funderingar, han vill bara ventilera och bolla “problem” med mig. Lite sådär casual. Vilket jag förstår, alla med sina jåånor – samtidigt som jag också behöver få hantera min nervositet genom att INTE älta någonting. Buhu. När jag vill fylla min hjärna med mindfulness vill Jonas fylla sin med prat.

Jag tror att det var här mitt “kom ihåg att njuta av dagen” for till skogs och jag satte i prestationsväxeln. Den konstnärliga ledaren. Jag måste vara stark och få alla igenom detta projekt. Sätta känslorna åt sidan och bara deala med det här stressiga (och alla andras känslor). Men det paradoxala med mig är att det ju är så här jag tar mig an krissituationer. Jag blir pragmatiska järnladyn, mitt hårdaste jobb-jag. Hon är ju jäkla bra att ha, ändå. Får mycket gjort och håller agendan. Men denna dag hade hon ju med fördel fått stanna hemma (det var ju varken ett jobb eller en kris).

Vi kom fram till Petalax i god tid. Vi gick upp till svärfars lägenhet där J:s syskon var på plats. Vi kom mitt i lunchen. Anna hjälpte mig att få på mig klänningen och fixade till de sista detaljerna i håret. Bröderna, inklusive min blivande man, pockade också på uppmärksamheten och ville ha assistans med kläderna vilket fick oss båda kvinnor att bestämt säga; nej nu får ni nog klara er själva en stund för bruden är nog viktigare.
Jag blev så småningom klar och kände mig ängslig att komma iväg. Jag manade på Jonas att skynda sig litet, jag ville att vi skulle vara först på plats vid kyrkan så att ingen såg oss. Det kändes viktigt på något sätt att få komma dit “ostört”.

Vi gick ut till bilen. Det blåste väldigt hårt så det var lite besvärligt att gå, men Anna hade satt allt så bra på plats, håret och slöjan, så det var ingen fara med det.

Vi körde upp till kyrkan i byn och är där en halvtimme före vigseln, precis enligt planerna. Men ett par gäster hade redan kommit! Nej! Jag tänkte snabbt, och bad Jonas köra ända fram till kyrkan och släppa av mig där. Jag vinkade glatt till gästerna när vi susade förbi dem. Man är ju professionell.

Jag gick in på sidan av kyrkan, i till sakristian, och satte mig där och väntade medan Jonas parkerade bilen. Det kändes som att han var borta en evighet. Jag satt vid ett bord och småpratade med vaktmästaren och kantorn. Prästen hade inte kommit ännu, han brukar komma strax före, förstod jag. Lite samma som i showbusiness, tänkte jag.

Jag har tidigare skrivit att vi inte haft några ärenden till kyrkan på länge förutom begravningar. Och av den anledningen kanske jag hade lite svårare att koppla på lyckan än vad jag trott innan.
Själv har jag sörjt Jonas mamma kanske som mest veckorna innan bröllopet. Funderat på vad hon hade tyckt och tänkt om alltihopa. Jonas har också tänkt jättemycket på sin farmor som han hade en mycket nära relation till. Hans farmor kände jag inte men hans mormor han jag prata med många gånger. Det kändes jobbigt att hon inte heller skulle vara med oss.
En kväll i början av augusti “söp vi till” efter en utekväll och bara grävde ner oss i sorg vid köksbordet. Efter den kvällen släppte vi de mörka tankarna. Vi bestämde oss för att ha tre tända ljus för dem i kyrkan, för att visa att vi tänker på dem.

Det var meningen att Jonas skulle tända ljusen till deras minne före vigseln. Men eftersom det blåste så hårt ute hade gästerna bett om att få komma in tidigare och därför hann vi inte riktigt med den ritualen i fred. Jag insåg detta redan när jag väntade på Jonas, och bad vaktmästaren göra det åt oss. Men lika bra det. Jonas verkade mest lättad över att det hade blivit gjort.
När han kom in i sakristian satte han sig bredvid mig och kantorn och småpratade litet. Gick på WC. Det kändes som vi var i väldigt god tid. Sen kom prästen och alla i personalen gick till sina poster. Det slog mig hur simpelt det här ändå är. För dem är kyrkan en arbetsplats. Detta är ett jobb och bröllop är en rutingrej. Det tog bort min nervositet, men också magin lite.

Faktiskt hände det mest besynnerliga jag varit med om. Det är lite svårt att förklara, men minuterna innan vi skulle börja röra på oss var det som att tiden stannade ett slag. Jag kände ett nästan övernaturligt lugn.
Jonas tittade på mig, log förundrat och sa;
vet du vad – för en sekund så glömde jag bort varför vi är här.
Ja, jag också, s
varade jag.

Jag är inte religiös, men med tanke på omständigheterna kunde man ju tro att det var Gud fadern själv som låtit litet av sin frid sänka sig över oss.

Vi gick ut ur sakristian, ut på råden, runt kyrkan fram till porten. Jag minns knastrande grus under mina klackar och hårda vindar som slet våldsamt i min klänning och slöja. Väl framme vid trappan råkade jag trampa på min underkjol och jag fastnade med klacken i den. Jonas, hjälp mig! Min sambos sista uppgift som ogift blev alltså att hjälpa mig ur denna knipa. Något som lustigt nog tycktes lugna honom. Han såg mycket glad och nöjd ut. Själv blev jag orolig för att jag gått och tappat magin med alltihopa i och med all stress.

Orgeln spelade de första takterna till “here comes the bride” och vi gick in. Jag log och tänker att nu är det äntligen dags. Cheer up!

Men. Jag var inte alls mentalt förberedd på hur svårt det skulle vara att gå med klänningen inne i kyrkan. För varje steg jag tog fastnade tyllen i den stickiga mattan och jag fick sparka mig fram.
Mina benrörelser syndes knappast under allt tyg, men tänk dig själv att marschera fram till altaret som som en av soldaterna vid buckingham palace. Det var lite underligt.
Jag slogs också av den seriösa stämningen i kyrkan, det gjorde mig ännu mer osäker efter klänningshaveriet. Vet inte vad jag hade förväntat mig heller, förstås. Men jag stålsatte mig och försökte låtsas som ingenting. Att jag såg ner i marken då och då kunde ju tas för plötslig blyghet. Kanske.

Vi kom så småningom fram till altaret och vår präst, en mycket snäll och munter man, såg glatt på oss. Vi sjöng första psalmen, måne och sol. Den psalmen hade jag valt av tre anledningar; för att den är enkel och jag kan den utantill. Den är ganska avdramatiserande och back to basics med sina fraser om vatten, vind, blommor och barn, men framför allt så handlar den om tacksamhet. Och det var den känsla jag ville förmedla allra mest. Hur tacksam jag är för kärleken i mitt liv. Kanske ville jag påminna mig själv också ifall jag gått och tappat känslan, och visst hjälpte det mig litet.

Sen kom alla de procedurer och ritualer som vi gått igenom på förhand. En psalm till; nr 82. En klassiker av Runeberg. Jag hade valt den eftersom jag tyckte att vi nog behövde ha en psalm som handlade om stundens allvar också.

Någonstans kom också prästens tal. Det var väldigt fint och handlade om oss två och vår kärlek. Jag blev faktiskt så rörd att jag ploppade ur min kropp igen (för jag hade ju stålet på så jag kunde inte gråta i det läget).  Det här är så skrattretande, men jag minns att han sa att Jonas är ingenjören och jag projektledaren. Och som tillägg till det sa han att jag startar projekt OCH avslutar dem. Det där började jag genast grubbla på (har jag avslutat alla projekt?) så jag missade ett helt sjok där. Men jag minns i alla fall slutklämmen om att vår kärlek är testad och genomtänkt. Att vi är olika men delar samma drömmar.

Jag fick min ring och i något skede sa vi JA till varandra också. Det kändes både högtidligt och mysko. Just den här delen har jag ju hypat så mycket i mina fantasier att det hela blev så surrealistiskt när det var på riktigt. Fast det borde ju vara tvärtom!

Jag fick lov att ploppa ner i min kropp igen för jag var ganska spänd på att lyssna efter ordet “stadfästa”. Efter det var det bestämt att kyssen skulle äga rum och det fick jag ju inte missa. I Finland säger ju inte prästen ” and you may kiss the bride” som de gör i amerikanska filmer så jag var lite nervös inför att ta det steget på rätt tidpunkt. Men som tur hade Jonas bra koll på det.

Sen sa prästen några avslutande ord och vi vände på oss. Stod en stund och traskade ut till den vanliga brudmarschen (vi kunde inte välja mellan de två vanligaste styckena så vi hade båda). Jag hade samma problem med klänningen som innan, men denna gång var jag ju förberedd så det gick bra. Vi gick upp till läktaren och väntade på att alla skulle gå ut ur kyrkan. Sen viftade vaktmästaren åt oss att kusten var klar, och vi gick ut på trappan.

Jag var ännu lite stel och tagen, gästerna också, så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jonas viskade åt mig och skämtade litet om den smått underliga stämningen. Då började det plötsligt regna ris på oss! Jag blev så överraskad att förstelningen bröts.

Jonas föreslog att vi skulle pussas.

Det hade jag inte något emot.

 

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.


14

  1. Tack för ännu en härlig skildring! Det är skönt att få höra hela storyn och inte bara det fina, romantiska svävandet på rosa moln. Jonas ser så lycklig och harmonisk ut på bilderna, svårt att tro att han faktiskt varit nervös innan! ? Din min på nästsista bilden är min favorit, där verkar skyddsmurarna vara nere, inget presterande mera, du bara njuter av stunden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.