Plötsligt jagar drömmen mig


Dagbok / onsdag, september 12th, 2018

Oj. oj. oj.

Bråda tider för mig just nu. Mycket som händer och mycket som händer snabbt. Det finns så mycket att berätta, och jag hinner inte berätta allt nu.

Men någonting vill jag ändå avslöja! 

Som jag redan skrev tidigare så jobbar jag väldigt mycket just nu. Jag har mitt “day job” på Yrkesakademin med projektet våga satsa. Kvällar och helger har jag gett till mina företagskunder som ökat stadigt den senaste tiden. Det är alla möjliga typer av uppdrag. Receptskrivande, reklamtexter, tidningsartiklar, samarbeten här på bloggen, planering av kurser och föreläsningar.

Det har känts så surrealistiskt. Jag som inte ens försökt sälja in mig någonstans? Förut fick jag knacka på många dörrar för att få ett gig, och nu gör jag… ingenting? Kan det ens fungera så? Måste man inte jobba jättehårt för framgång?

På jobbet har jag nu befunnit mig i den sitsen att mitt arbetskontrakt börjat gå mot sitt slut. Projektvärlden fungerar på det viset att man anställs för viss tid och människor kommer och går (liksom de olika projekten). Men jag sökte givetvis “min” tjänst igen och lämnade in CV. Då var det bara att vänta och se.

Veckan som följde trillade ytterligare jobb in på min lilla medie/konsultbyrå. De var det där jobbet som fick bägaren att rinna över, men på ett bra sätt. Och min framgång började kännas som ett problem. Nu började jag på riktigt oroa mig för hur jag skulle hinna med allt, och jag har som ni vet hög tolerans då det gäller mina passion projects så det var rätt mycket på bordet.

På måndag fick jag veta att jag fått tjänsten som projektplanerare på våga satsa-projektet i ett år till.

Och vad gjorde jag då?

Jag tackade nej!

 

Men tackade JA till MIG!

Jag var tvungen att göra ett val (jobbet eller företaget). Jag valde företaget.

Jag kommer alltså fr.om oktober månad leva småföretagarliv igen då jag slutar jobba med våga satsa. Helt crazy!

Eller nej, inte alls crazy.  För den här gången blir det en helt annan approach till det hela.
För det första väljer jag företagandet av rätt orsaker. Inte av desperation, inte för att rymma från ett sämre alternativ, inte för att jag är arbetslös, inte för att jag är understimulerad.

Helt enkelt för att det finns en efterfrågan på mina tjänster och jag är villig att möta den efterfrågan på heltid.

Men det hände verkligen inte över en natt. Mark my words, det tog mig SJU ÅR att komma till denna punkt. Ungefär sex år längre än jag trodde i min spröda ungdom där jag startade denna resa. HÅ. HÅ. HÅ.

 

Nytt för denna gång är att mitt hjärta (mina drömmar) och hjärna (simpel logik) för en gång skull tycks gå åt samma håll. Så har det ju inte varit förut.

Jag kan se nu mina tidigare försök lite klarare. En resa som verkligen inte varit unik – jag har gjort de flesta klassiska misstagen som en företagare kan göra. Jag har gjort affärsplaner baserade på förhoppningar. Jag har mött en annan verklighet än den på pappret och tvingats anpassa mig till den med de resurser jag haft till förfogande. Mycket små alltså. Men jag ser också lärdomen i det jag varit med om. Jag skulle inte vilja ha något ogjort (men däremot vill jag aldrig gå igenom det igen).

 

Det senaste året har jag verkligen fått sätta mig in i det här med att starta företag. Jag har satt prestigen åt sidan. Lyssnat och lärt mig. Det har med andra ord varit ett helt otroligt givande år på YA för mig, och vilka kontakter jag knytit! Allra minst min kollega Linda som jag nog ser som en vän nu efter vårt täta samarbete.

Jag är nöjd med min insats med våga satsa – och glad att få sluta på topp. Jag får nu återgå till mitt tilltuffsade, men ändå så fina företag som börjar vända sin kurva från nedåt till uppåt igen.

 

Men jag slås av hur underligt det känns. Vändningen har liksom skett i tysthet. Inga sömnlösa nätter. Jag bara gled in i det här igen. Jag har svårt att förstå det. Jag är ju van med tuffare tag än så.

Nu vet jag att verklig framgång för mig är den som känns bra.

Att inte behöva pumpa en massa reklam, buzz och fyrverkeri för varje erövring bara för att bevisa min duglighet för andra. Låta mitt arbete vara mitt brand.
Att bara få ta mig an saker och ting i stillhet bakom kulisserna, leverera kvalitet, och att det faktiskt räcker bra.
Jag behöver inte blåsa upp någonting. Jag behöver inte ens vara omtyckt (duktiga flickors problem nummer ett). Jag behöver bara göra bra ifrån mig och det kan jag kontrollera.

Det är HEALING för mig, det ska ni veta.
Allt jag velat är att mitt arbete ska vara gott nog. Att jag ska kunna leva på det jag kan och bara vara jag. Det är min plats i världen. Varken mer eller mindre. 

Jag känner hur min värdighet sakta men säkert kommer tillbaka till mig efter många års tragglande. Jag är för fasen… stolt över mig själv! Jag känner lycka! Jag känner känslor som jag inte haft förut. Ett lugn som bara erfarenhet kan ge.

Äntligen är tiden mogen för min ultimata dröm. Tjänsteföretagare på heltid.

Det trodde jag nog aldrig skulle hända, men uppenbarligen så händer det ju.

Och uppenbarligen är det aldrig för sent att bli den du kunde ha blivit.


28

  1. Wohoo! <3 Så rätt det blev! 🙂
    Man brukar ju säga det om kärleksrelationer t.ex. – att det inte ska vara så jävla jobbigt om det är rätt – och det passar verkligen in på ditt företagande just nu! 😀
    Jag önskar dig fortsatt gott flyt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *