Det finns ingen influencer som är god nog åt folket


Åsikt, Dagbok / måndag, september 3rd, 2018

Daniela, en finlandssvensk bloggkollega, publicerade idag ett tankeväckande inlägg med rubriken “en viktig fråga till er“. Ett inlägg där hon funderar över hur just bloggare (och andra influencers) påverkar andras mående, på gott och ont (i detta fall lutar det not mot mest ont) och hon hänvisar till den här videon:

Absolut tankeväckande frågeställningar.

Daniela kastar också bollen till sina egna läsare och ber dem kommentera hur hennes blogg får dem att känna sig – bättre eller sämre? 

Jag tycker att det är fint av henne att så ödmjukt inkludera sina läsare i bloggens innehåll och modigt lyfta frågan på bordet. Det är faktiskt inget skämt att influencers har makt att påverka många människor. Och, with great power comes great responsibility (tror det citat är från Spindelmannen) vilket jag är den första att skriva under. Även om man (bara) är en mikroinfluencer.

En del bloggare skriver rätt ofta att de inte har någon skyldighet att ta ställning till saker och ting, och det är visserligen sant, men det betyder inte att man är fri från ansvar heller för det man skriver. Tycker jag, då.

Det finns gott om exempel på hur en “dålig” influencer, i det här fallet, är. En som får läsaren att må dåligt – antagligen med sin överlägsenhet och perfekthet i största allmänhet. Kroppshets. All möjlig hets. Men däremot har jag extremt svårt att se framför mig en helt igenom “bra” influencer, alltså som skulle generera 100% good vibes runtomkring sig. Inte ens yoga girl lyckas ju med det. Responsen sitter ju i mottagaren. Alltid.

Jag är alltså inte helt vän med den här indelningen i bättre och sämre, goda och onda (om man vill spetsa till det). Det finns för det första inga goda spelare – och i så fall är de självutnämnda.

Good vibes- bloggaren. Hå hå. Ännu ett hopplöst ideal att leva upp till.

Men för att svara på frågan som Daniela ställde på bloggen:
Jag upplever Danielas blogg som mycket positiv och hoppfull (även på hennes sämre dagar) och skriven med omtanke och humor. Det är nästan befängt att tänka sig att någon skulle kommentera något negativt. Då söker man verkligen efter något att störa sig på.

Samtidigt känner jag en tyst protest inom mig. Och det är här mitt inlägg spårar ur i mitt eget strul med mig själv. Det kan knappt ses som ett tillägg till debatten, bara en personlig reflektion och förankring från min sida.

Nånting med det här, alltihopa, skaver i mig. Jag gillar inte riktigt det här att ge så total makt åt sina läsare – de kan inte hantera den (!!) är min första instinkt. Det är liksom FÖR SNÄLLT. Jag vill bygga en mur av kuddar kring Danielas blogg och alla andra bloggare som tänker att läsaren vet bäst. Men det säger givetvis mer om mig än om dem.

Det är de facto emot min personliga policy att utsätta mig för onödiga “folkrättegångar” och jag tänker att detta spörsmål, “hur får jag dig att må” är som att be om icke konstruktiv kritik.

Det är inget fel på dig och du gör inget fel förstås – MEN. 🙂

Liksom det tidigare trendande inläggen som bloggare körde med som var minst lika dräpande – “vilka är dina fördomar om mig?” Åh GUD JAG VILL VERKLIGEN INTE VETA!

Internet är inte vad det var för fem år sedan. Det är kyligare. Klä på dig dunjackan! Alltid denna polarisering. Aldrig någon nåd. Ett fel och man avföljer, för man kan inte understöda en person som man inte resonerar med till 100%.

Men jag är också en person med trust issues så det räcker och blir över, och det färgar min reaktion. Vilken färg? RÖD som i röd flagg. Eller kanske vit till och med – jag ger upp!

Som ni vet blev jag företagare när jag var väldigt ung och jag började rätt tidigt gå min egen väg. Jag började “ta för mig i världen” som det så fint heter när en ung kvinna fastslår att ett vanligt liv inte duger åt henne.

Att välja den här vägen för mig själv, uppåt, betyder (självklart) att andras livsval är dåliga. Jag får kanske sträva uppåt, men då måste jag göra det i lagom doser. Jag får inte visa en sådan iver! Jag måste alltid hålla min personlighet tillbaka, eftersom det blir för mycket för andra. Tro mig, den kritiska punkten är lågt satt. Du har med all säkerhet tummat på den själv någon gång! Men jag, ja jag tycks alltid vara över gränsen.

Jag har alltid varit den som får andra att må dåligt. Bara för att jag är jag.

Jag fick idag ett mycket positivt besked i min inkorg. Hoppade till. Kunde inte berätta åt någon. Jag brukade göra det förut, men jag har lärt mig nu att vissa saker är okej att hurra för, vissa inte.
Jag gick ut ut i trapphuset och gjorde min vanliga segergest med ett väsande “yesssss”. Sedan gick jag till min plats och fortsatte jobba. Jag längtade efter att få komma hem och berätta åt Jonas. Få vara glad och dessutom dela glädjen. Som ni vet är det också den största glädjen.

En seger för mig är en seger för oss – och ingen blir gladare än min man för mina erövringar.

I förra veckan drömde jag att jag sprang ett långt lopp. Jag kom i mål, lycklig och stolt över mig själv. Strax därpå kom en person fram och kommenterade min prestation med ytterst nedlåtande ton; men Malin, du vet väl att det finns människor som bara har ett ben? Tänk på dem också någon gång va? Mitt leende frös till is.
Jag drömmer också ganska ofta om olika sorters sabotage, att någon häller gift i min mat som jag serverar åt andra, jag får ett sms; “Du måste komma hit, person X har dött”. Isen i mina ådror.
När jag riktigt vill plåga mig själv drömmer jag om att någon försöker sabotera för Jonas, och jag tvingas se på utan att kunna ingripa. Det är vidriga drömmar. Hoppas de slutar snart.

Det säger kanske en del om mina undermedvetna processer och hur mitt liv format mig att vara misstänksam mot allt och alla. Och vilket dåligt samvete jag har ibland över att vara den duktiga. Samtidigt som jag sörjer min ensamhet och misslyckandet i det. Samtidigt som jag trivs bäst ensam för det är enklast så. Ja, det är lite komplicerat.

Jonas kan inte berätta om sin svensexa för då skulle man så lätt komma in på min möhippa och hur den var. Den obefintliga alltså. Där saboterar ju jag för honom lite. Kanske var det det jag drömde om?

 

Det känns verkligen att för varje dörr som öppnas för mig i livet så tvingas jag stänga ett fönster in till mig själv. Det är jobbigt. Det känns onaturligt för mig som vill skriva fritt, som nu. Men jag trivs med att nå mina mål och göra ett bra arbete, så det är väl värt det.

Och det är sorgligt, men jag litar helt enkelt inte på andra. Jag litar inte på att andra kan hålla sina känslor i schack och se förbi dem. Och jag litar verkligen inte på den stora massan. Att jag kan ställa en öppen fråga ut till cyberspace – hur får min blogg dig att må – och få en rättvis bedömning.

Gör ni det? HUR? Jag kan inte känna den där tilliten som ni har.

 

Influencers har makt att påverka den stora massan. Ja.
Men den enskilda läsaren är ju ingalunda maktlös för det. För att inte glömma fri från ansvar.

Ibland undrar jag om jag inte skulle ha mera vänner om jag inte bloggade.

Jag antar att vad jag vill säga är att vi alla ansvarar för att hålla nätet rent och snyggt, och att det här med makt handlar lika mycket om att ta den som att få den.

 

Fortfarande pms:iga hälsningar,

Malin


0

  1. Bra och tänkvärda inlägg – både ditt och Danielas! I slutändan tror jag inte att man ska lyssna allt för mycket på vad läsarna vill se mer av och vad läsarna tycker och tänker om en. Det skapar bara onödiga prestationskrav och till slut blir bloggen till något som inte längre återspeglar en själv och det man själv tycker om att skriva om. Jag skulle t.ex. bli knäpp av att följa någon sorts system över inlägg jag publicerar bara för att göra alla nöjda.

    1. Precis, jag håller med dig. Då blir man ju en bloggkaraktär till sist. Jag har nu ändå löst det så att jag håller mat-delen strukturerad och min dagbok “vild”. Men då igen har jag fått önskemål om att recepten kunde ha mera personlighet så det blir aldrig perfekt. Men det funkar för mig!

  2. Som en som driver en blogg som i princip går ut på att hjälpa folk att känna sig bättre trors sjukdom är det på sätt och vis viktigt vad mina läsare tycker. Men man märker ju ganska snabbt på kommentarer och feedback man får om man är uppskattad eller inte. Jag skriver im det som är viktigt för mig, men jag försöker alltid vara mån om att uttrycka mig på ett sätt som inte upprör eller irriterar eller kränker någon. Sen finns det ju alltid folk som mår så dåligt att dom trollar omkring på nätet, men det är undantag. Jag tror att man kan skriva om mångt och mycket, men det är sättet man uttrycker sig på som kan störa folk eller få dom att känna sig dåliga. Personligen gillar jag inte bloggar som inte ger läsaren något, utan bara går ut på att visa upp vad man har köpt, hur fint man har det hemma, hur ens egna vänner, partners barn m.fl är bäääst o.s.v. Jag jag jag och mitt mitt mitt. Och jag tycket det ena och jag tycker det andra. Klart man får visa, tycka, tänka och vara stolt. Men ibland finns ingen hejd, utan det är allt bloggarna går ut på. Det är blä-faktorn för mig. Därför tänker jag att det ju nog skulle vara trevligt om flera brydde sig om att reflektera över sina bloggar. Tycker om att Daniela är enpatisk och omtänksam. Att hon bryr sig om hur det hon skriver påverkar andra. Sen det där att nån finlandssvensk bloggare tror sig ha nån form av makt får mig nog att dra på mun. Till och med dom “stora” är det ju bara en pikuliten skara som följer. Men jag kan förstå att vissa inbillar sig att ha makt eftersom de har hållit på ett tag och har en trogen följarskara som ääälskar allt dom gör 😁 Nog kan man ju ha en populär blogg, men makt? På riktigt, makt?! Nää kom igen 😁 Det här var nu mina tankar bara. Intressant ämne att diskutera.

    1. Mmm. Jag antar att det ligger i hur man definierar “makt”. För mig, och i den här kontexten, tänker jag att makt är att kunna nå fler personer (och ha möjlighet att påverka andras åsikter) i större utsträckning än personen på gatan. Makt är alltså ett verkligt eller imaginärt överläge som någon har mot någon annan, även om det då är en “pikuliten skara”.
      Jag skulle annars vilja styra den här diskussionen bort från finlandssvenska blogosfären. Jag antar att du menar att mikroinfluencers inte har någon makt. Det är knappast relevant var bloggaren bor? Eller menar du att just finlandssvenska bloggare är för lokala för att ha någon påverkan i stora världen? Och att det är löjligt att tänka sig också? Hela definitionen av mikroinfluencer är ju att hen samlat ett lokalt nätverk kring sig som är trogna följare. Sen krävs ju förstås en viss skicklighet för att förstora bubblan.
      Själv har jag grovt räknat 50/50 läsare från Sverige och Finland. Och det växer för varje år. Jag vet inte om jag vågar påstå att jag känner någon viss makt. Men jag vet att utan bloggen skulle jag nog känna mig ganska maktlös.

  3. Oj vilket intressant inlägg!

    Först och främst, TACK för dessa ord: “Jag upplever Danielas blogg som mycket positiv och hoppfull (även på hennes sämre dagar) och skriven med omtanke och humor. Det är nästan befängt att tänka sig att någon skulle kommentera något negativt. Då söker man verkligen efter något att störa sig på.”. Hur fint skrivet?! Blev så glad!

    & Gällande det där med att ge makt åt sina läsare och tänka att de vet bäst. Ja, visst var jag lite nervös över vad jag skulle mötas av i kommentarsfältet, men samtidigt tänker jag, att är det något mina läsare verkligen vet bäst, är det hur de känner sig efter att de har läst min blogg. Ifall det skulle dyka upp en kommentar av någon som tycker hela bloggen är skit är det inget som skulle påverka mitt bloggande utan för den personen skulle det i så fall bara vara bäst att sluta läsa, men säg att det skulle komma fram att jag omedvetet ofta uttrycker mig på ett sätt som får flera att ta illa upp – då VILL jag ju verkligen veta det.

    Har också under åren konstaterat att det verkar som att jag till typ 95% har vettiga läsare som stöttar mig och kan ge feedback på ett bra och konstruktivt sätt, så, hur konstigt det än må låta, så har jag rätt stor tillit för dem.

    Som du konstaterar är ingen blogg perfekt men jag tycker, precis som du (om jag förstår rätt), att man ändå inte bara kan slänga iväg sitt ansvar. Och det här var mitt sätt att försöka ta ansvar för det jag skriver som ändå når ut till hundratals, ibland tusentals, människor. Huruvida man vill kalla det makt eller inte är väl en tolkningsfråga, men det vet jag åtminstone, att jag inte vill ha det på mitt samvete att dessa hundratals människor som läser min blogg påverkas negativt av den i den grad att de börjar må dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *