Jag är humlan


Dagbok / torsdag, augusti 30th, 2018

Idag är jag lite nedstämd. Med största sannolikhet är det pms som är boven i dramat, för jag har ingenting att vara nedstämd över. Men nu när jag ändå är här i deppigheten och vistas, om så bara för en kort stund, kan jag ju utforska vilka tankar som här finns.

Jag föreställer mig att jag är nere i källaren och rotar ett slag.

Ser mig omkring här i halvdunklet. Jag hittar inget nytt här, inga nya bekymmer. Ett antal gastar som plågat mig tidigare krälar fortfarande omkring på det ojämna golvet. Men de skrämmer mig inte längre.

Här finns ingenting som jag inte lärt mig att hantera.

Vissa av dessa kryp har jag till och med kunnat packa ner i lådor och föra till en annan avdelning i mitt psyke – avdelningen för självkänsla och karaktär; eller – “svårigheter som jag aldrig trodde jag skulle ta mig ur.” I det rummet ser man saker och ting i ett annat ljus, och där tycker jag om att vara.

Men nu är jag ju här i källaren bland gamla potatisar och damm. Jag sätter mig ner på en träpall och “känner efter”, så där som man borde göra lite oftare.

Min första instinkt är att sluta ögonen. Är det något som jag uppskattar med bottenvåningen av mitt inre så är det tystnaden. Den där inneslutna dovheten som bara ett rum under jorden kan erbjuda.
Väggen känns sval mot min rygg. Jag vill sitta här och ömsom blunda, ömsom stirra in i väggen så länge jag vill, utan att någon ifrågasätter om det är okej eller inte. Utan att någon kommer och gör ett problem av det. Ännu ett problem att lösa som inte är mitt utan någon annans.

Det är en underlig känsla att vilja bli sedd och samtidigt vilja försvinna.

Förstår ingen – att jag tycker att det är skönt att vara ensam med mina tankar? Att man kan vara riktigt trevlig och utåtriktad samtidigt som man faktiskt kan nära en liten, men ljum bitterhet mot andra människor? Och ett behov att få sitta med den också?

Förstår ingen – att min syrlighet inte är en avvikelse utan en del av den jag är. Vad jag försöker säga är att jag känner mig lite irriterad och ännu mer irriterad blir jag av att inte få vara det. Som en ilsken humla som blivit störd i sin jakt på blommor, men som för övrigt är en riktigt fredlig insekt. Lite gullig på ett sätt, men givetvis inte harmlös. Den har en giftig gadd som den sjävklart är beredd att använda om den måste.

Jag läste en sak häromdagen. Att humlan inte kan flyga, teoretiskt sett. Vingarnas bärkraft är för liten för kroppens storlek. Men detta vet jag humlan ingenting om och därför flyger den i alla fall.
Jag är humlan.

Humlan skiter i vad andra gör. Den ägnar hela sitt liv till att åka från blomma till blomma med ett fokuserat hummande. Manisk? ja, men nöjd med att vara det.

Kanske försöker jag säga att jag nog är en trevlig prick egentligen, trots mina dippar, men att jag tycker att det är tungt? Newsflash; jag kan faktiskt vara entusiasmerande för andra utan att känna det själv.

Gränsen mellan deppad och trött är ganska hårfin. Och riktigt eländig pms kan verkligen trycka ner mig hårt i skorna.

Jag vet inte riktigt vad som fattas mig. Visserligen är jag trött och jag har varit det en längre tid nu. Det kan ju bara vara det. Att jag är trött och hormonell. Förbannat, vilken slav man är under progesteronet.

Jag jobbar väldigt mycket. Jag jobbar heltid på en kontorstjänst och när jag kommer hem jobbar jag med mitt företag. Till företaget ramlar det in uppdrag hela tiden, mest receptskapande och tidningsskrivande. Allt ser riktigt ljust ut. Men vägen har varit lång och nu börjar allt slit kanske komma ikapp mig.

Jag är kanske humlan som irrade in i ett hus och söker vägen ut.
Och kanske jag är lite trött på att vara det.


0

  1. Va fint skrivet! Humlan <3
    Jag känner så igen mig i det där. Känner mig också som en humla ibland och som en slav under progesteronet. Just det där att vara märkbart irriterad och inte riktigt veta varifrån det kommer. Jag brukar dock inte veta vad irritationen beror på förrän mensen börjar. Då fattar jag. 😉 Lite samma känsla kan man också ha förrän en förkylning bryter ut. Eller efter nåt man gett allt för, som en tent för mig. Brukar känna mig helt tom efteråt en tid och man behöver lite tid för sig själv, att bygga upp sig igen. Kram!

    1. Tack 🙂
      Jag slutade nyss med minipiller och det känns som att jag blivit helt ur balans med humöret. Både nere och riktigt irriterad. Samtidigt så finns det ju en sanning i det som bubblar upp, jag tycker ju allt som jag tänker på! Men jag höll precis en rant för sambon om allt som är fel i samhället och det var ju kanske aningen felriktat mot honom! *omg* Och sen tomheten, ja.
      En annan skrev till mig (anonymt) efter detta inlägg och hon beskrev sin pms som en rullgardin som dras ner. Håller med…
      Kramar till dig Jessica! Vi kämpar på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *