Hellre en gång i himmelen än tio vid dess port


Dagbok / torsdag, juli 26th, 2018

Den här dagen, en intressant dag. En sån där dag där händelserna bara avlöser varandra, allt flyter på i ett flow av bara farten. En sån där dag då du knappt hinner tänka vad som riktigt hände – innan nästa grej tagit vid och tagit över stunden.

Det ser inte bättre ut än att jag får ta och blöda ut den här dagen i text också.

Dagen börjar med att jag vaknar (obviously), I detta skede kunde jag ha låtit min hand treva mot höger sida av sängen, mot min slumrande sambo (kanske kunde jag samtidigt ha kvittrat något riktigt ljuvligt som “gomorron älskling”), men det gör jag inte. Min vänstra hand gör vad den alltid gör som första morgonbestyr; söker efter mobilen.

Mitt finger sveper fram facebook. Det första som kommer mot mig i flödet är nyheten om att staden har fått en ny kommunikationsbyrå. Linn’s got the magic, det visste vi ju redan, men nu också en business! Så kul!
Jag har väntat på att något liknande ska hända väldigt länge, något som ska röra om i mediagrytan, något NYTT att läsa om och följa – så jag blev väldigt glad. Men också överraskad. Det är en sån jäkla satsning! Iiik! Det hade jag inte alls förutspått.
Men som Linn resonerar på sin blogg, om de tre R:en är med (rätt, roligt och realistiskt) så är det bara att köra!


Med det sagt, så fort man blir företagare har alla en åsikt om det. Det kan vara lite brutalt ibland. Jag har inga andra åsikter om just det här företaget – men jag har en viss (generell) åsikt om att starta bolag snabbt, som bottnar i mina egna erfarenheter. Jag tänkte dela med mig av dem.

Att starta bolag är inte praktiskt svårt alls – det är på riktigt ganska lätt – men mentalt är det ett sådant enormt kliv att göra. Jag får små attacker av PTS när jag tänker på det… Säger absolut inte bu eller bä om nya byråns chanser (herregud nej, tvivlar inte på att de är goda) men varje gång jag läser om nya start-up-ryck i nejden påminns jag om mitt eget bolagsbildande som tyvärr gick alldeles för fort fram och som kom att bli ett av mitt livs största trauman.

Jag rycktes med i momentumet, njöt av farten och möjligheten att få skapa något eget efter en tids kreativ limbo. Då kan man ha överseende med mycket annat. Vi löser det sen!
Jag litade blint på den andra partnerns kompetens (och hon säker på mig också, vi hade givetvis goda intentioner med bolaget båda två). Mitt misstag var att jag inte tog reda på någonting innan som jag inte ansåg låg på mitt bord, som hur man driver företag till exempel, hehe, för det kunde ju partnern så bra.
Idag ångrar jag att jag inte tog det lite lugnare och planerade verksamheten mer ingående. Vi gjorde upp så lösa planer på så lösa grunder; våra självutvärderade styrkor och svagheter (du kan det där och jag kan det där, det blir så braaa). Vi borde ha öppnat upp för lite hälsosamt tvivel och gjort upp EXAKTA planer på vem som gör vad och varför och hur – i alla fall för företagets första fas (låt oss säga första halvåret åtm).
Jag ångrar att jag inte lät allt sjunka in ordentligt innan jag skred till verket. Varför hade vi så otroligt bråttom?
Varför är ALLT så bråttom i företagsvärlden?

Ja, jag har gått och blivit en riktig tråkmåns på äldre dar. Men det är min fasta övertygelse att “är det en bra idé idag är det nog också en bra idé imorgon”. Is i hatten ni där hemma som planerar bolag alltså. 🙂 JA, det är enkelt att justera vartefter och JA bolag förändras så mycket med tiden, man byter uppdrag hit och dit och JA man måste smida medan järnet är varmt och JA risker måste man ta och det är ingen big deal. På pappret. Men i människan känns det sen.

Ansvarsfriskrivning. Eftersom det här är min personliga dagbok och blogg om företagande så hoppas jag att det är okej att jag skriver av mig litet om min egen bolagsresa utan att vi behöver dra några paralleller till det nya företaget som jag nyss nämnde (är så rädd för att någon ska tolka mitt inlägg som en diss till tjejjerna – det är det alltså verkligen inte). Kör hårt! Jag hejjar på er! 


Slut på sidospår – tillbaka till dagboken.

Under dagen har jag jobbat (som sig bör) och gjort veckans andra poddinspelning – denna gång om it-branschen! Företagaren i fråga var bekymrad innan över hur underhållningsnivån på avsnittet skulle bli. Snack om IT har en tendens att vagga folk till söms – men jag gjorde verkligen mitt bästa för att göra det intressant och det kan jag ju avslöja redan nu; jag kände mig riktigt inspirerad efteråt. IT är ju fasen… magiskt. Ni måste lyssna sen när det publiceras!

Sen hann jag bara hem innan sambon drog med mig till teatern bredvid (jepp, vi bor granne med teatern – lyx) för klippning av oss båda. Min svägerska Anna jobbar där som maskör och vi familjemedlemmar har ibland förmånen att få vårt hår tuktade av henne då hon har tid över. Tid som kan komma plötsligt. Men hon kan mitt hår utan och innan så det är inga problem.
Anna ska också göra min bröllopsfrisyr så vi hann diskutera det lite smått (ja, jag ska avboka den där frissatiden jag kämpade så hårt för att få, min magkänsla säger att det är en dålig idé att gå till okänd frissa i ett så känsligt läge, helt utan provkamning dessutom).

Klippningen drog ut på tiden då vi hade så mycket att diskutera. Fick en smärre chock när jag upplystes om vad klockan var. Kvart över fem! Då blev det bråttom att åtgärda nästa ärende på schemat – hämta vigselringen som varit på gravering. Sånt som man kanske vill låta ta lite tid men… äh, time’s a waistin’!

Vi hämtade ut min ring (med diamanter!! obs, på rea vi är ju inga Kardashians), och lämnade in våra förlovningsringar för putsning. Jag provade självklart ringen och den satt riktigt bra och den såg vacker ut tillsammans med den andra ringen. Vi är båda så nöjda med valet (vi valde ut den för två veckor sen, och det var en okomplicerad historia). Tänk så länge vi stod och valde våra släta (!!) guldringar i våras då vi förlovade oss – och hur lite tid jag tog på mig att välja denna vigselring bland alla tusen valmöjligheter. Efter en kvart hade jag bestämt mig för den och kände mig nöjd. Lustigt.

Sen blev det riktigt bråttom att ta sig hem, skruda om och ta sig till nästa ärende på schemat…

Klockan sex klev jag in hos en (för mig) ny massör som jag har hopp om ska kunna råd bot på mina muskelproblem – en gång för alla. I en timme knådade han mig tappert.
“Det här är riktiga egenföretagar-muskler” skrockade jag när han började närma sig axelpartiet. Jag skrattade, som jag alltid gör, men det är inget att skryta med faktiskt. Egentligen skulle jag vilja gråta en skvätt över alla krämpor som kommer ur nacken för mig.

Nedre ryggen var i bra skick, men övre ryggen tog sig (utan semifinal) direkt upp på hans top 3-lista över värsta han masserat hittills. Och nacken, ja den var något i “världsklass”. När han kom närmare halsen förändrades stämningen i rummet.
Han steg upp och gick efter en pall (han behövde sätta sig). Suckades och ojjandes för sig själv (så där som då man inte vet om man ska skratta eller gråta), och jag frågade (fortfarande med huvudet nedtryck i massagebänken); är det nåt fel? 
Då sa han att han bara är bedrövad *konstpaus* och att han tycker synd om mig. 
Då kände jag, att jag också tycker synd om mig.

Jag och min egenföretagar-nacke av stål. En utmärkelse som jag aldrig ville få.

“Men! Man måste komma ihåg – det är baaaara muskler, vi ska ordna upp det här.”
Det kändes skönt att höra. Jag ska boka en ny tid i nästa vecka.

Nu sitter jag och tittar på dagens post. Klockan är … jättemycket.
Bland annat har vi fått svaret på hindersprövningen (eller den där blanketten jag skrev om tidigare). Det verkar vara godkänt, eftersom vi fått det tillbaka.
När jag var liten trodde jag att man fick en släktutredning i det här skedet. Det hade iofs varit kul, men för ändamålet behöver de ju inte gräva djupare i släktböckerna än till kärnfamiljen – för kusiner får ju gifta sig! Men tänk vad kul det hade varit att veta HUR nära släkt vi är. För någonstans måste ju generna korsa sig.

Men det uppstod faktiskt en liten komplikation i hindersprövningen för oss eftersom de inte kunde hitta Jonas konfirmation i datasystemet. Tydligen är det ganska vanligt problem i och med digitaliseringen så det är inget att stressa upp sig över, men i semestertider var det inte så hävt att luska fram data snabbt, men vi behövde inte vänta länge på en lösning.
Det lustiga är att Jonas precis fått hem en låda med en salig blandning av gamla papper från sin pappas lägenhet, däri hans konfirmationsbevis låg.
Om inte han hade en gloria kring sitt huvud förut så fick han det nog då när han genast efter förfrågan scannade in beviset på datorn och sände det till pastorskansliet. “Du har nog bra ordning på dina papper” var responsen. Jag tyckte att det var så gulligt alltihopa. Som en ödets knuff framåt.
Jag själv då är ju inte Guds bästa barn… Att jag precis hade gått med i kyrkan igen efter en tids ateism kom aldrig på tal. Jag hade nog varit lite rädd för det. Därför hade jag också förberett ett litet försvarstal om att “Gud ibland mister ett av sina lamm”, osv. You know the story. Men jag kanske inte behöver dra det då. Äh, skämt åsido. Det är inte så noga. Jag kan i alla fall berätta att det var lika lätt att gå ur kyrkan som att gå med i den tillbaka. Några klick bara.

Jag noterar en post it-lapp på blanketten. Där har den snälla damen på pastorskansliet skrivit att vi ska komma ihåg att ta med detta till prästen. Och ett “lycka till”. Pirret som uppstår.


Nu är det alltså snart dags att förverkliga en av mina allra tidigaste och mest seglivade drömmar – att gifta mig. Jag har uppfyllt flera karriärdrömmar redan och jag kan säga detta pirret slår nog företagspirret (alla gånger).

Fortsättning följer.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *