Just nu (vill jag leva)


Dagbok / tisdag, juli 17th, 2018

Samma snack varje dag om att göra sig fri

Idag har jag arbetat i underkläderna. Det är så fruktansvärt varmt i lägenheten! 30 grader varmt ute och nästan lika varmt inne. Jag hade nog tjänat på att åka in till kontoret idag, för där är det alltid svalt. Men jag vet inte, det är så deprimerande att sitta där ensam så jag fortsätter hemifrån.

Nu hade jag bara tänkt skriva en kort statusuppdatering med rubriken “just nu” innan jag lämnar skrivbordet för idag. Men då kom jag osökt att tänka på min favoritlåt av Thomas Ledin, och tankarna började vandra.

Just nu vill jag leva, just nu!
Just nu vill jag känna, just nu!
Känna luften i mina lungor
Känna blodet som pulserar
Känna ljuset i mina ögon
Känna tiden som passerar

Kanske kan den här sången få vara min statusuppdatering. Det känns som att det inte händer någonting alls! Alla är på paus. Men det händer ju faktiskt en hel del bakom kulisserna. Kanske är jag bara i stormens öga?

Jag tror att hösten kan bli alldeles otroligt bra. Har en bra känsla. Livet kommer att hända.
Vad tror ni?

Här hemma har telefonen gått varm hela dagen, men inte för mig utan för Jonas.
Alla vill ha hjälp med något.

“Stressigt på hemmakontoret idag?” frågade jag honom med ett flin.
“Va? – jag har ju semester” svarar han.
“Mmm, jag märker det. Telefonen går ju varm!”.
Jonas är det typiska mittenbarnet som håller ihop allt.
“Haha, jaa du menar det. Men så är det alltid, på jobbet också!”

Tänk. Det är jobb och idrott och familj och allt på en gång. Varje dag, året om, för honom.

Det kommer nog alltid att vara så också. Jonas kommer alltid att ställa upp för allt och alla och jag kommer alltid att ifrågasätta det åt honom! På samma sätt som jag alltid kommer att älta andra intellektuella personers åsikter och råd om allt möjligt (jämföra mig) så kommer Jonas alltid att hugga ner mina tankegångar med ett; vah, bullshit Malin! Vad läser du för idiotiska bloggar?! Och sen se diskussionen avslutad. Jag kommer att fortsätta sucka åt honom – för jag kanske velat få lite bollplank i mina tankar just då – vilket jag insisterar på. Vilket gör Jonas ännu mer frusterad! Haha, att jag aldrig lär mig vårt mönster. Men det är också bara… som det ska vara.

Jag bryr mig egentligen bara om honom (och mig själv), ingen annan. För det är min roll i spelet, som jag ser det. Hur skulle det fungera att vi båda bara tänkte på alla andra? Det skulle ju bli kaos. Han kan göra det så fokuserar jag på våra intressen som familjens eh, överhuvud (obs, självutnämnd sådan).

Jag har mycket tid att analysera oss. Han och jag har t.ex olika sätt att kommunicera och stöda. Jag ger honom nyanserad coaching grundad i intellektet, alltså främst sånt jag läst mig till (och de fraserna testar jag på honom). Han ger mig däremot raka bud baserat på 100% manlig livserfarenhet. Hå hå! 😀 Vi är med andra ord väldigt olika – men också väldigt bra för varandra.
Ibland kan jag höra från sovrummet när han diskuterar med någon i telefon – och så hör jag mina egna ord och argument. Då flinar jag lite för mig själv och tänker; pöh han lyssnar nog på mig! 😉 Det känns bra.
Han i sin tur sporrar mig till att fortsätta kämpa och han tror verkligen på mig, på riktigt. Han säger inte vad jag vill höra, men vad jag behöver höra. Som en äkta vän gör. Han är faktiskt en otroligt fin kamrat. Jag uppskattar det kanske mest av allt med honom. En vapendragare. Som jag alltid velat ha.

Igår gick vi till pastorskansliet här i stan och fyllde i blanketterna för hindersprövning. Blanketter tycker jag om, det känns tryggt. Jonas blir nervös av sånt, så jag ledde operationen, hehe.
Det kändes så fint att ta ställning till att bli en “hustru”. Jag vet inte jag hur man ska förhålla sig till dylika arrangemang i vår tid – men jag kände bara stolthet när jag fyllde i mitt nya namn; Vesterback. Malin Vesterback.

Och lycka, såklart.

Eftersom vi ska gifta oss i en annan kommun fick vi vigselbibeln redan. Den var inplastad.
“Det är bäst att vi behåller plasten på tills bröllopsdagen” resonerade Jonas. Jag lade den i handväskan och sen gick vi ut i sommarhettan, hand i hand. Men det blev så svettigt att jag fick ta och lossa mig ur Jonas grepp (av sanitära skäl). Kroppen, den skiter i romantik.

Vi traskade genom parken, över till Faros och köpte gelato. “Hindersprövnings-glass” kallade vi det. Sen gick vi hem. Bibeln kändes tung i min väska. Nu är det faktiskt på riktigt!
Jonas hade hakat upp sig på några punkter i blanketten och hoppades att det blev rätt. Jag intygade att allt blev rätt.  Jag läser bara väldigt mycket snabbare än vad han gör. Sen fick han chansen att fråga kanslisten igen om det jag nyss förklarat. Hon bara bekräftade allt som jag redan sagt. Inte undra på att han tycker att jag är så smart! Men inte f*n vågar han lita på mig för det. Snark!

 

Äktenskapet är att skapa, varje dag.
Något äkta tillsammans. Jag älskar den tanken.

 

Nu väntar jag på att Jonas ska komma hem från en “utryckning”. Sen ska vi ta oss ut till Brändö och dela på en kebabtallrik och sen ta några simturer på Smulterö. Det ska bli så skönt!

Fortsätt leva livet hörni!


0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.