En plågad brud i bloggförpackning


Dagbok / måndag, juli 9th, 2018

En sak ska man ha klart för sig som bloggare. Det finns ingen “bloggers code” som går ut på att man kan “förtjäna” likes och kommentarer som bloggare. Bloggvärlden är precis lika orättvis som den verkliga världen. Eller om man vill se det på annat sätt – lika rättvis i sin krasshet. Ingen har bett en att blogga och därför kan man heller inte förvänta sig att folk ska kommentera ens inlägg och ge respons. Hur “bra” bloggen än är.

Men ändå. Kommentarer kan värma något så oerhört! Och det den här bloggens senaste kommentar som triggade mig att skriva detta inlägg. Kommer till det snart.

Det här inlägget handlar egentligen inte alls om bloggstatistik eller att hantera sin status i bloggvärlden. Men jag måste börja där för att komma till det vad jag egentligen vill skriva om. Min sårbarhet! Håhå, min plågade konstnärsjäääääl. Mitt bekräftelsebehov och allt det där.

Men tillbaka till min lovande inledning om bloggarens otacksamma (men självpålagda) ämbete.

Man borde inte värdera en bloggs kvalitet enligt antal läsare. Men popularitet är vad samhället eftertraktar och när någon når den kritiska massan (krysset i grafen) går det framåt av bara farten. Var går gränsen i förljarantal för att du t.ex ska bli intresserad av att följa ett visst instagramkonto? Alla vill följa den som andra följer, visst?

Det är jättesvårt att “bli stor” om du fått en trög start. Även om du kickar ass! Snygg raket, men publiken råkade se bort PRECIS när du exploderade på stjärnhimlen. Too bad. Nu måste du ta ny sats och bara hoppas. Men då är det kanske något annat som lockar igen.

Mitt krassa antagande är att den bloggare som skriver om sådant som flest bloggläsande människor kan relatera till också har flest följare. I svenskfinland är det i alla fall familjeliv som intresserar mest. I något annat land/region kan det vara något annat. Ju fler personer som läser bloggar desto fler blomstrande underkategorier. Mat, hälsa, lifestyle… Men eftersom svenskfinland är så litet räcker nog inte läsarna till de nischade bloggarna, tror jag. Därför lyfter de aldrig i statistiken. Men det är som sagt bara mina egna teorier.

Men nog spekulationer – här kommer något jag vet.
Sen jag startade den här bloggen och gav mig själv fritt spelrum att skriva dagbok om vad som helst som faller mig in, utan förväntningar och press om att leverera, blev bloggandet också så mycket roligare. Jag tror att jag äntligen funnit min inre skribent. Började se mig själv som det också. Hon (eller han?) som ju är orsaken till att jag ville blogga från första början. Skrivsuget utan namn. Jag har haft så svårt att tillåta mig själv att ha ett skrivsug -som något fint. Det har alltid känts som något smutsigt.

Men mitt skrivande handlar inte längre om att få bekräftelse och sympatier, det handlar om att få skriva UT. Med er läsare som några slags vittnen till mitt liv, hur dramatiskt det än låter. Men det är så jag känner. Ni är vittnen till mitt liv som jag lever! Annars är det faktiskt bara Jonas som vet någonting om mig och vad jag går igenom på insidan. Visst, det är en vinklad berättelse jag skriver. Men den är min. Jag har rätt till min uppfattning. Jag har rätt att dokumentera den.

“There is nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and bleed.”
Ernest Hemingway

Med det sagt – i det långa loppet tror jag ändå på min blogg. Jag tror att den har potential att växa i samma takt som jag själv utvecklas i mitt liv. Men allt har sin tid – och just nu känns det inte så viktigt att lyckas som influencer. Jag känner ett visst lugn lägga sig över mig, faktiskt. Men jag är på inget sätt befriad från tvivel för det. Det bara knackar på mer sällan.

Men visst uppskattar även jag att få positiv feedback på mina texter. Mer än jag kanske velat erkänna tidigare! Speciellt de texter som jag skrivit i syfte att hjälpa andra vill jag få respons på. De inlägg som jag skriver utifrån min egen smärta och omvandlar till inspiration. Om jag då inte får någon feedback alls på dem blir jag osäker. Jag får liksom inget avslut – och inlägget börjar skava i mig. Det där obesvarade, tunga inlägget blir bloggens ömma punkt. Efter en tid känns det som att det måste bort och då går jag loss med raderar-knappen. Det känns ungefär som att slänga ett jobbigt papper i elden och se det brinna upp. Rätt så skönt.

Jag har alltså en del ännu att jobba med kring mitt självförtroende som skribent. Som att min vilja att skriva och uttrycka mig är lite för stor för mig. Men jag fortsätter, självklart! Jag behöver det för min personliga utveckling, faktiskt. Skriva av mig och allt det där.

Därför vill jag tacka min trogna läsare Carina för den här kommentaren på ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit på länge. Två veckor efter publicering skrev hon:

Jag var väldigt nära att radera det här inlägget just på grund av den här rädslan som jag beskrev tidigare. Men du gav mig det där “avslutet” som jag behövde. Så tack!

 

 


0

  1. Är så med dej i alla dina funderingar! Jag känner ju inte dej, vi träffades ju bara kort i din butik i Vasa för x år sedan :), men har ändå följt dej rätt länge nu och kan helt rakt bara säga att det senaste året har du verkligen blommat upp. Klyschigt uttryckt jag vet, men hittar inget annat sätt att säga det. Du delar och skriver så det både berör och inspirerar! ♥

    Jag slutade ju blogga sent i höstas och även om en del av mej saknar det (när det är som värst kompenserar jag det med lite längre Instagraminlägg ;)), så saknar jag inte den outtalade press jag kände att leverera. Nu var jag verkligen ingen “storbloggare”, men det fanns ändå ett stråk av att jag borde har växt, jag borde ha försökt mera osv. Men nej, så ville jag inte känna! Nu skriver jag färdigt min bok istället och vem vet, ur det kölvattnet kanske det blir en ny blogg småningom?!

    Keep up! Jag stalkar dej vad än du gör 😀

  2. Känner mig lite träffad som människan bakom önskeinlägget. 😬 Min avsikt har hela tiden varit att kommentera det, men jag fastnar i mina analyser av mig själv och hur jag själv ska gå vidare från nuläget. Jag tyckte om inlägget, vilket jag oftast gör med dina texter, du har så många intressanta tankar! Så sluta för allt i världen inte skriva och radera inget!

    Jag har varit mammaledig ett år nu och har känt mig tvungen att trycka på pausknappen för mitt eget liv (vid sidan av föräldraskapet) just för att det inte har funnits någon tid för mig själv. Jag är psykiskt utmattad (inga hela nätter sömn på dryga året), men har stegvis haft möjligheten att trycka på play igen och få lite egentid. Det har känts svårt, som om jag har tappat bort mig själv. Vem är jag, vad vill jag vara/göra/åstadkomma vid sidan av att vara mamma?

    Det finns mycket med mitt jobb som jag inte gillar så värst mycket, men å andra sidan har min inställning till jobb alltid varit att det är ett nödvändigt ont för att jag ska kunna förverkliga mig på fritiden. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle jobba med för att det inte ska kännas som just ett jobb. Men positivt med jobbet är kollegorna, att stöda och hjälpa andra i deras jobb. Det ger förutom lönen en känsla av att jag duger och behövs.

    I privatlivet har jag inte orkat underhålla relationerna till mina vänner på ett tag. I och med graviditeten blev det dessutom en säsongs paus från idrotten och mina vänner där och det har jag i efterskott förstått att har tärt på mig mer än väntat. Det är heller inresa många år sedan jag gick ifrån ett långt förhållande och jag kämpar ännu med hur jag ska förhålla mig till de gemensamma vännerna. Alla är trevliga och precis som vanligt när jag träffar dem, borde bara komma mig för att boka in fler träffar.

    Hur som helst har jag nu, delvis inspirerades dig, tagit ett litet kliv framåt; söker några nya jobb och försöker landa i vardagen och också låta mig själv finnas till. I september är hemmalivet med dottern slut och det ser jag bådefram emot och fasar i för.

    Här var en liten bit av mig själv, nu vaknade guldklimpen min så det blir grötdags här. Önskar er ett superfint bröllop och en fin sommar!

    1. Hej, tack för ditt svar. 🙂 Inser nu att jag kanske fick det att låta som att jag önskade mig ett svar av själva frågeställaren i sig men den tanken har alltså inte alls rört sig i mitt huvud. Ehum. Ärligt talat vet jag inte vart jag ville komma med inlägget alls! Jag bara skrev av mig.

      Kan nu också ta tillfället i akt att förklara att alla frågor som kommit in genom frågeformuläret har varit 100% anonyma – jag vet inte vem som skrivit åt mig där.

      Men roligt att du hör av dig och TACK för att du delar med dig av din livssituation. Jag tycker om din fras “jag fastnar i mina analyser av mig själv och hur jag själv ska gå vidare från nuläget”. Kan relatera. Inputs från andra är verkligen så otroligt viktigt! Man måste få ha ett bollplank att diskutera med så man kommer loss. Även om de inte fattar riktigt så kan de skaka loss en ändå (just för att man blir så frustrerad på dem om inte annat, haha).

      Jag är själv inte mamma ännu, men jag funderar mycket på hur det skulle kunna te sig för mig. Och jag är också rädd för att det ska bli som för dig, att känna sig lagd “på paus”. Det, i samband med den psykiska (och fysiska?) utmattningen, måste kännas mörkt och hopplöst.

      Om jag var din vän och satt på kaffe hos dig nu skulle jag antagligen säga att vet du, du är precis samma person som du alltid varit och du kommer att komma tillbaka till oss igen när tiden är mogen. DU är inte lagd på paus – men din baby är PÅ PÅ PÅ, och hen ropar mycket högre än oss alla just nu så det blir prio ett.
      Jag kanske har en naiv inställning till barn och umgänge- men jag ser framför mig mina framtida barn som nya teammedlemmar i det liv som vi/jag redan har. Kanske börjar de idrotta en dag och så kan vi alla idrotta tillsammans.
      Så om du bara står ut, lever med strömmen, tror jag att livet kanske till och med kan bli bättre än innan. Inga förhållanden/gupperingar är statiska hursomhelst så det är alltid i rörelse, och man stöter och nöter mot varandra för att hitta sin plats och balans.
      Allt som är säkert är förändring. Men alla förändringar är jobbiga i början, såklart. Innan alla ställt om sig. De gemensamma vännerna kan nog säkert se dig som en individ också, om du tar för dig och är DU med dem. Du har ju alltid varit DU oavsett förhållande-konstellationer. Det är det enda du behöver göra. Fortsätta vara du.

      Angående ditt jobbliv så tycker jag att du inte ska ha för hårda förväntningar på dig själv här – för det är faktiskt supersvårt att hitta ett stimulerande jobb häromkring. Det är alltså inte fel på DIG. Utan utbudet. Jag har sökt massor av kontorsarbeten och fått nej på alla, inte ens varit påtänkt. Mitt nuvarande jobb hade jag bara tur med, jag ringde en gammal kontakt och erbjöd mina tjänster. Det råkade sig så att de kört fast med projektet – men de hade nog inte tänkt tanken så långt som att de behövde anställa någon med nya ideer. Så där gled jag in som på ett bananskal. 🙂 Har aldrig hänt mig förut att jag haft sådan tur, kan knappt tro att det hände. Jag hade också helt nattsvarta tankar om min framtid innan det. Såg inga lösningar alls. Trodde att jag skulle få torka disk resten av livet, i alla fall tills skulderna var betalda. Viket skulle ta sjukt länge på en så dålig lön.
      Vad jag har lärt mig är att saker och ting tycks lösa sig själva om man bara tar en dag i taget och försöker se på sig själv som någon som inte kan bli mindre – bara större. Alla erfarenheter är hemåt och allt är en lärdom om man kan tänka sig att se det som det. Efter ett tag behöver du inte intala dig det längre med våld, det kommer automatiskt.
      Om du inte fick använda ordet pausknapp – hur skulle du beskriva din situation?
      Tack för att du läser min blogg och tack för frågan! Ha en fin sommar, allt blir bra ska du se.

      1. Tack för ditt peppande svar!

        Insåg nu att jag kanske inte är på paus utan istället utvecklar en helt ny dimension av mig själv. Det är svårt att veta vad som väntar bakom hörnet vid första graviditeten, man måste bara ta det som det kommer, går inte att förbereda sig på allt.

        Det finns mycket man kan oroa sig över på förhand, men jag kan lova dig att du inte kommer att ångra dig om/när ni skaffar barn. Alla känslor du tidigare haft tas gånger 100, eller kanske 1000, på gott och ont. Det går inte att beskriva den kärlek du känner för ditt eget barn, det måste bara upplevas. Samtidigt har jag aldrig varit så rädd som när dottern blev ordentligt sjuk i vintras (allt slutade väl).

        Egentligen är mitt liv mycket rikare nu än tidigare, men småbarnstidens stress gör mig lite spak och orkeslös. Hur känns det tro om vi skaffar en till? 😖

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *