5 random funderingar


Dagbok / söndag, juli 8th, 2018

ETT
I veckan deltog jag i en gruppträning på gymmet som leddes av en finskspråkig tränare. Inget konstigt med det såklart. Men jag reagerade på ett uttryck som jag inte hade hört förut i träningssammanhang.
Vi låg på rygg på golvet och skulle lägga ihop benen i en stretch. Hon föreslog att vi skulle göra en “salmiakki”.
Innan jag ens hann reflektera över saken hade mina knän hade fallit åt sidorna och bildat formen av en romb.
Alltså – Only in Finland! 😀

TVÅ
Jag har med helt okej framgång odlat frön från frukter som jag förtärt här hemma, som citron, mango och avokado. Men hej – jag har ju ingen limeplanta! Det måste jag ju självklart ha, tänkte jag. Tog en lime ur fruktskålen och skar och skar och skar – men inga frön fanns att finna! Så konstigt! Jag har aldrig tänkt på det. Den limesort som vi köper i butiken har alltså inga frön – jag måste köpa en annan sort som enligt google kan finnas i asiatiska livsmedelsaffärer. Så nu vet jag – och ni – det.

TRE
Ni vet när det serveras avec på festligheter? Oftast finns det två sorter på brickan – en konjak av varierande klass och en likör av varierande smak, till exempel gräddlikören Baileys (en av världens mest kända likörer). Jag gillar båda, men väljer efter humör. Ibland är jag sugen på det ena, ibland på det andra. Gemensamt för alla likörer är att de är söta, och det faller inte alla i smaken kanske. Men VARFÖR insinueras det alltid att konjak är för MÄN medan baileys är för KVINNOR? Jag blir obekväm vilket jag än väljer! Dessutom förstår jag inte logiken? Säg att vissa spritsorter skulle vara “manligare” än andra – knäcker inte rimligtvis Baileys lite högre då som ju faktiskt görs på ultramanlig irländsk whisky? Äh, jag fattar inte. Gör ni?

FYRA
Om jag hade haft någon disciplin som bloggare hade jag gjort denna punkt till ett eget inlägg – men här kommer det. Om ni är som mig, kortväxt och med en ovana att köpa osmickrande, formlösa loppis-blusar som är alldeles för vida i sidorna så har jag ett tips! Ta på dig ett par jeans med hög midja och blusen/t-shirten i fråga. Vik först upp ärmarna ett varv (som tonåringarna gör, mycket snyggare för armarna). Ta tag i blusen, för tyget åt en sida och knyt ihop, ganska högt upp. Voila – timglasfigur! Blusen sitter tajtare, men ändå snyggt draperad över magen (du har fortfarande full kontroll över tyget i andra sidan). Den höga midjan gör att benen ser längre ut och midjan smalare.

Problemet är bara att det är så hiskeligt svårt att få till den där knuten! Oftast räcker inte tröjans tyg till för att få ihop knuten – och går den ihop blir looken för stram och inte alls så där ledigt snyggt som tänkt. Dessutom lossnar knuten så fort du rör på dig. Vilket leder mig till…
Tips nummer 2! Köp såna där genomskinliga gummisnoddar för håret och använd dem för att fästa “knuten” i sidan. Samla ihop tyget i handen, så mycket som du vill, och fäst “toppen” med en gummisnodd istället för att knyta ihop. På så sätt går det åt mycket mindre av tröjans tyg. Bredda “knuten” något och fäst med ytterligare snoddar i var sida så att den ser ut som en rosett. Du kan enkelt justera looken genom att dra i tröjan och lossa på “knuten” tills du är nöjd, gummibanden håller det på plats. Detta hade jag lätt kunnat illustrera med ett par bilder men det är viktigt att lära sig att skriva beskrivande texter också, tänker jag.

FEM
Jag har en palettbladsväxt här i fönstret som jag ofta stirrar på när jag sitter och jobbar. Jag har upptäckt att jag stör mig på den – och nu vet jag varför.
När plantan var liten och späd med några små blad tyckte jag om den – men nu när den växt till sig tycker jag den mest påminner om en brännässla! Alltså jag VILL tycka om den men jag kan bara inte.
Ungefär som med katter då. De är så gulliga, ljuvliga och härliga när de är små ungar, men sen som fullvuxna katter tycker jag mest de är irriterande och t.o.m lite motbjudande. Jag är verkligen ingen kattmänniska! Faktiskt ingen utpräglad djurmänniska över huvud taget.
Jag tycker djur är fina och trevliga och jag klappar gärna andras husdjur en stund och gullar med dem till och med. De är roliga att leka med en stund, absolut! Jag uppskattar att se vilda djur i naturen som vilken normalt funtad person som helst – men samtidigt har jag en ovilja mot dem. Kan någon relatera?

Känns så sjukt provocerande att erkänna att man är lite äcklad av djur. Jag skulle nog inte vilja ha husdjur själv (har haft alla de sorter som yngre . så inte vet jag var nånstans det intresset svalnade).

Men! Innan ni avföljer mig för det jag nyss erkände om mig själv! Som motvikt till min osympatiska (?) inställning till djur kan jag inflika att jag är väldigt barnkär och har alltid tyckt att barn är ljuvliga i alla varianter. Det ska nog mycket till för att avskräcka mig från umgänge med kids, faktiskt.
Det skulle vara riktigt empatistörda exemplar då – såna som sparkar boll med igelkottar.

Då föredrar jag nog djur, faktiskt.


0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *