Nu kommer det aldrig att bli lugnt igen


Dagbok / söndag, juni 3rd, 2018

Två semesterveckor har gått i ett huj – imorgon ska jag till jobbet igen. Det känns lite konstigt faktiskt, nu när jag landat här hemma i mitt gamla frilansarliv och vant mig vid det, men livet går vidare.

Det blir en rivstart! Nästa vecka har jag extremt mycket program. Tusen miljoner poddar att klippa och publicera på jobbet imorgon (nå, nästan tio i kö alla fall). Jag hinner med vad jag hinner, men eftersom jag ogillar att ha jobb på hög (och ännu mer ogillar jag att ha folk att vänta på mig) så kommer jag att lägga på många extra kol för komma ikapp. Det är Malins lag.

Även tisdagen är fullbokad med program. På dagen ska jag på seminarium om klimatsmarta proteiner i Solf, på kvällen ska vi planera bröllopet jag och J och se på en lokal i byn där vi ska gifta oss. Fick avboka örtvandring på Öjberget som jag hade tänkt gå på – men family first.

Onsdagen. Uuuuj då kommer veckans största angst-punkt! Jag ska vara med på mitt allra första nice run, ett motionsjippo här i stan. Måste erkänna att jag har lite ångest inför detta. Har förträngt att jag anmäl mig – men nu börjar det onekligen närma sig! Gah, jag vill bara ha det överstökat! Men det är kanske söndagsångesten som talar nu. Social press i kombination med fysisk utmaning är för övrgit det värsta jag vet. Ni vet, såna där saker som man “måste gilla i det här landet”, som skidåkning. Och nice run.
Jag skulle ju så gärna vilja vara den där tjejjen som trivs på sportiga jippon (och därför har jag anmält mig) men det enda jag brukar känna på dessa event är, tyvärr, starkt utanförskap. Leende utåt, men döende inombords. 🙂

Min största skräck är alltså inte hur jag ska ta mig igenom banan utan att jag ska VANTRIVAS där och vilja hem. Känslan när man bara härdar ut. Men det går ju bara inte för sig att desertera från en social lag-grej. Eller? Ser framför mig hur jag plötsligt viker av vid något vägskäl med ett “happ! Här var min avfart, dags att avrunda då! Tråkigt att sluta när det är som roligast – men vad kan man?! Ses på jobbet imorgon “.
Nå, jag överlever.

På torsdag ska jag jobba på annan ort. Åh, var dåå? Nå, i exotiska Närpes! Jag har träff med gänget på Dynamo house och det blir säkert trevligt. 1-2 fler poddinspelningar läggs till i kön också.

TGIF! På fredag kanske jag får ett litet andningshål. På jobbet försöker jag antagligen komma ikapp med poddarna och på kvällen tar jag väl det bara lugnt och andas långsamt in och ut. Över helgen måste jag nämligen ta itu med en annan hög som verkligen börjar växa till skräckinjagande nivåer nu. Bloggen och boken! Har oskojjat 5 ogjorda samarbeten att producera och publicera och fortfarande EN HEL BOK ATT SKRIVA. Hade tänkt komma långt med boken och skrivandet nu under semestern men bröllopsplaneringen tog så otroligt mycket energi av mig att jag inte orkade. I ai’nt wonder woman! En vecka semester till hade gjort stor skillnad. Men man tar det man får!

Jag klagar inte. Jag ville ha ett heltidsjobb. Jag vill skriva böcker och blogga.

Följande vecka ser redan mycket lugnare ut-  så då får jag mer gjort med allt annat (kommer ikapp).

Fast, den här takten. Den är ju inte hållbar. Bara jobba och jobba. Det första jag ska införa som fru Vesterback i höst är att börja ta det lite lugnare med alla projekt.

Men så var det ju flytt också på gång i höst. Och bok nummer fem har jag ju redan sprikat att sätta igång med efter nyåret nån gång… Och på jobbet kommer kanske nya utmaningar… 

Nä, lugnt blir det nog aldrig igen, känns det som.

 


0

  1. Jag skulle nog skippa nice run, helt utan dåligt samvete. Varför göra saker som man inte gillar liksom? Om hjärtat säger nej? Man behöver ju inte testa på allt 🙂 Nä, skippa det och gör nåt roligare istället! Eller så får du mer tid över till all det där andra som måste göras.

    1. Too late for that ? och jag skulle nog angsta ännu mer av att ställa in. Dessutom vill jag inte döma ut något som jag inte testat, så nu testar jag! Återkommer med rapport. I övrigt håller jag med om att man inte ska göra sånt som man inte vill…

  2. Du är nog för härlig Malin! Jag blir så glad av dina skriverier. Är själv en sådan som absolut ska klämma in lite extra i ett redan fullspäckat program, för det finns ju så mycket roligt att hinna med! Skulle jag inte ha en snäll man som känner mig väl och tvingar mig att ta det lugnt (han vet hur jag mår när det är för mycket) så tja… låt oss säga att en 53-årig kropp och knopp helt enkelt inte orkar lika mycket som en 33-årig. Eller visst, det finns säkert sådana – men ack och ve, dit hör inte jag tyvärr. Har de senaste åren blivit tvungen att inse att jag har begränsningar (! Whaaat!?). Så jag får nöja mig med att läsa om allt roligt och o-roligt du håller på med och heja på dig! För att sedan förivra mig igen med egna galenskaper…

    1. Åh jag blir så glad när du kommenterar! Och att du kan ha lite nöje av att läsa om min rastlösa vardag! Att du inte är bitter för dina begränsningar utan bara konstaterar det sådär lite halvt chockerad, halvt road . Alla har inte samma unnande inställning (om vi säger så…). Så tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.