Dagbok

Från djupet av mitt hjärta


Det pratas mycket om olika triggers nuförtiden och hur vi påverkas negativt av allt möjligt i samhället (andra människor val, reklam, etc). Fenomen som eldar på våra personliga komplex, vår mindervärdeskänsla, avundsjuka och annat som får oss att må riktigt dåligt. Speciellt i våra sociala medier får vi alla dessa triggers serverade lika snabbt som vi kan scrolla med fingret (och det är snabbt).

Men hej, inget nytt under solen!

Jag däremot kämpar med en annan sak. Något som jag tänkte försöka sätta ord på idag – och jag kan inte bestämma mig för om det är utomordentligt fånigt det jag strax ska försöka skriva om, eller bara sorgligt? Rent av sjukt? Är jag den enda som “lider av det här”? Är det ett tecken på att jag är HSP (högkänslig person) eller ändå rätt HVP (helt vanlig person)? Jag vet inte – jag har aldrig pratat om det här förut.

Här kommer det.

Jag får attacker av extrem längtan.
Och jag har haft det så här i 2 år nu.

Inte bara “åh, det skulle vara najs att göra det där och det där”. Det är ju bara på larv-stadiet av det jag känner.

Jag menar verkligen att jag går omkring med EXTREM längtan.

Det uppstår av diverse triggers, ja. Men det är inte en negativt känsla i sig. Det är mest tungt bara. Förstår ni vad jag menar? Det är inte som att jag ser något och blir avundsjuk, för jag vet att kommer att ha det en dag. Det är bara inte NU.

Jag vet inte om det är någon sorts 30-årskris som jag går igenom – eller, högst antagligen är det ju det – men jag spenderar sjukt mycket tid på att dagdrömma nuförtiden. Jag måste till och med ta mig egentid och gå ut på promenad bara för att jag ska få en stund över för min extrema längtan och få tänka de här tankarna.

Jag är typ – beroende av att tänka på allt som jag längtar efter?

Är det sjukt?

Är det kanske detta som menas med uttrycket “längta ihjäl sig”?

Är det 30-årskrisen i ett nötskal?

Min egen teori (för självklart är jag min egen psykolog i brist på en äkta terapeut i mitt liv) är att det kanske finns en undertryckt sida av mig som kämpar för att få finnas. Och nu när det snart blir legitimt för mig att få vara den personen (genomgår en ganska tillåtande och öppen tid i mitt liv) så börjar det typ, brista i sömmarna.

Jag pratar så klart om min ultrafeminima personlighet som jag tryckt undan så jävla djupt för jag har behövt vara

  1. så stark
  2. så tuff
  3. så tålig

så väldigt länge.

Nu när jag skriver det här inser jag att sedan min depression i tonåren måste ha kommit på kant med mig själv. Jag skämdes nämligen så otroligt mycket för min känslighet, min femininitet och för att jag mådde så dåligt och berördes så illa av situationerna jag befann mig i med alla relationer. Ingen annan gjorde ju det. Vad är det för FEL på mig? Men den rätta frågan jag borde ha ställt var – vad är det för fel på ER!?

Jag tror hursomhelst att jag efter den värsta krisen, när depressionen började släppa, gömde undan mitt känsliga jag (hon som inte kan hantera livet) och istället började utveckla min “manliga sida” istället. Det är ju bara att se på facit! Jag sökte mig till riktigt tuffa utbildningar och jobb. Ju tuffar desto bättre. Manliga chefer som skriker och gormar – yes det vill jag ha. Svårigheter vill jag ha. Jobba ihjäl mig – vill jag göra. Blod, svett, tårar. Få tjockare hud. Få respekt som yrkesmänniska. Skaffa mänskliga muskler.

X antal år senare – jag har kommit ut på andra sidan. Fått kontroll över mina känslor (inte som att de är undertrycka menar jag då, utan att jag kan hantera dem på ett hälsosamt sätt). Jag vet vem jag är, vad jag vill och hur jag ska göra det. Säga vad jag tänker på. Jag kan säga ifrån utan att darra på läppen. Förut var jag syrlig och konfrontativ med det (ett steg i rätt riktning men lite onödigt omtumlande för mig kanske), nu strävar jag efter att säga ifrån lite snyggare. Enklast är att inte låta saker och ting växa för stora. Morra lite lätt redan första gången nån går över gränsen istället för att explodera i hundskall den sjuttielfte gången. För då är det för sent att fixa. Folk kommer bara att tycka att man överreagerar i det skedet.

Jag vet också mina gränser, känner var jag börjar och slutar. Det känns tryggt. Jag behöver inte spänna de där musklerna längre (men är väldigt glad för att jag har dem dock, de är bra att ha). Men jag kan börja slappna av, släppa på garden. Unna mig det.

Vara sårbar.

Bli mitt riktiga jag igen. Hon som är mjuk i kanterna, med lätt till både tårar och skratt. Som tycker om att sjunga och dansa, leka och uttrycka sig. Hon som är en konstnär. En pysseltant. Som tycker borta bra, men hemma bäst! Gärna med små barn kring sig. Ljuvliga små varelser som ser på världen på samma sätt som jag; med stora ögon…

Som jag längtar.


0

2 Comments

  • Soulmama

    Vi är så lika på vissa punkter ??
    Men jag har veeerkligen svårt att slita mig från dagdrömslängtan. Hag lever mig in föööör bra. Faktiskt som en sorg att rycka sig ur…

    • malinsdriftigheter

      Det är lite bittersweet mest hela tiden, jo. Lever mig också in i det jättemycket!
      Man har den digitala världen, den verkliga världen och så den inre världen! Jag vill inte ge upp något av dem, men önskar den verkliga världen sku suga lite mindre, hehe. Då sku jag kanske rymma lite mindre till de övriga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close