Det duger inte att fastna i drömmar och glömma att leva


Dagbok / tisdag, maj 8th, 2018

Vad roligt det var att läsa svaren från min bloggenkät som jag publicerade igår. Jag blev riktigt glad, faktiskt.

Okej, inledningsvis fick jag en klump i halsen av oro. Såklart. Även om jag har tjock hud betyder ju inte det att jag njuter av att få kritik! Men jag litade på att ni är snälla! Jag stålsatte mig och läste.

Ni var väldigt snälla – och hjälpsamma också!

Klumpen i halsen blev varmare. Klumpen löstes upp till en stor, mjuk droppe och gled slutligen ner i magen med en mjuk duns.

Tänk; lavalampa.

Inget är så skönt som att bli positivt överraskad. Förundrad, till och med. Ni hade så smarta analyser! Ni måste känna mig väl för att kunna leverera så spot on feedback. Blev lite rörd faktiskt (obs, jag inväntar lite fler svar innan jag sammanställer responsen så jag återkommer till det senare).

På tal om lavalampa och klumpar som släpper.
Jag har stålsatt mig för så mycket , så länge nu. Hoppat upp på cykeln fast jag VET att jag kommer att ramla igen, kanske redan i nästa krök. I ett dike med brännässlor.
Speciellt tungt har det varit i vår när jag sökte till TV-programmet Strömsö. En liten grej som “bara” puttrat lite i bakgrunden men som ändå blev så konstigt stort och kafka-aktigt för mig.  Men efter att den proppen gick ur mig vände också allt – till det bättre.

Morran gick hem och blommorna växte upp igen. Jag slutade falla i kurvorna och upptäckte att mitt liv faktiskt ÄR jäkligt najs! Jag behöver inte försöka så hårt. Det finns annan typ av framgång än att komma med på TV. Riktig framgång, som ett förnöjsamt liv där allt i balans och allt fungerar och jobbet är lagom intressant, men heller aldrig tråkigt. Där kärlek finns och uppskattning. Det duger bra med att vara “en trevlig typ”. En person som kanske inte gör stordåd, men bra dåd – med viss regelbundenhet.

Allt känns så enkelt och flowigt nu. Jag har flyt! Det känns bra.

Egentligen var det ju ingen big deal alls själva castingen.  Tror knappast någon på Yle har tänkt särskilt hårt på min insats. Det var ju bara en kul grej. Jag är ju easy going, vafan. Ett wildcard. Jag är utfyllnadspersonen som jämnar ut fältet. Vattenglaset mellan vinprovningarna.

Jag tar väl knappast så hårt på det här med mat-tv. Jag har ju så mycket annat på G. Väl?

Önskar att det var sant!

Castingen var rätt roligt och jag tyckte det gick bra. Jag var inte nervös heller. Ångesten för mig låg snarare i att hela processen triggade så mycket gammal besvikelse i mig och lika gammal längtan! Usch! Som en burk lingonsylt som stått ute i en jordkällare, lite för länge, och fått ett lager svart mögel runt kanten men ändå har fullt ätbar (söt, men lite besk) lingonsylt innanför glaskanterna. En dröm som ännu duger – om du täcks öppna locket. Om du täcks ta in burken ur källaren och fejsa det äckliga möglet. Gammal sylt. En massa jobb utan utdelning på tallriken.

Att få göra mat i tv är liksom en dröm som jag haft så ur-länge. En gammal version av mig som kan gå all in på kommando. Som vet hur man tar en kamera men också vet vad Finlandssvensk Media vill ha – och att det inte är jag. Att det aldrig kommer att vara jag.
Jag har investerat äckligt mycket tid, utbildningar, pengar och nattsömn på att försöka nå ut som matprofil de senaste åren. Det har varit svårt att släppa. Men, jag kände i årsskiftet att jag nu slutligen nått en punkt i livet där jag med frid i sinnet kunde lägga det här på hyllan och göra det som “en liten trevlig hobby” ändå.

Då plötsligt den här möjligheten till mitt “drömjobb” dök upp och förstörde allt. En lömsk blandning av glädje och förnedring, dröm och mardröm, drabbade mig. Förbannat. Och jag hamnade i ett slags limbo i mig själv. En låsning.

Att söka jobbet över huvud taget gav mig så sakelis med ångest. Det är okaraktäristiskt för mig så jag borde ha anat oråd. Det tog mig flera dagar att uppbringa modet och energin som behövdes för att göra det. Sen konstaterade jag krasst och odramatiskt (läs; avtrubbat) att en sån här chans kommer så sällan att jag måste ta den. Göra. Den allra Sista. Ansträngningen.

När ansökan var gjord kände jag mig lugnare och kunde koncentrera mig på annat. Ett par veckor senare ringde sedermera Strömsö med inbjudan till casting – och då blossade allt upp igen. Fast då blev jag först ganska nöjd och glad. Jag fick en försmak av triumf, tror jag. En fantasi, såklart. Men en fin dagdröm.

Sen gick jag in i work mode – mitt mest sansade sinnesställe där endast pragmatism råder. Jag bestämde mig för att göra min casting till 100% MALIN. Som “jag” skulle göra jobbet, och inte låtsas vara någon annan. Malins mat, inte en krögares mat. Public service, inte “my service and you should pay for this, really”. Lilla jag, på gott och ont. Med den inställningen tänkte jag att jag kan ta NEJ:et med högt huvud. Med äran i behåll. För, vill de inte ha MIG så vill ju inte heller JAG ha jobbet. Och då skulle känslorna kvittera ut varandra och ekvationen sluta på noll, som i oberörd.

En månad gick och jag var helst slut på att vänta på besked. Helt slut på att tänka på detta varje dag. Jag tvivlade såklart starkt på att jag skulle få jobbet, det var ju sjukt många som sökt och fått provfilma så oddsen var ju toklåga.  Samtidigt måste jag ju förbereda mig på den lilla chansen att jag faktiskt får jobbet. Jag skulle ju vara en komplett idiot om jag inte planerade för ett eventuellt ja också! Man kan ju inte söka ett jobb som man inte är mentalt redo att ta eller åtminstone försökt sätta sig in i. Skulle jag faktiskt ha fått jobbet hade det ju vänt upp och ner på allt i mitt liv . Klart jag måste sätta mig in i att få ett offentligt jobb. Tänk bara alla kommentarer på Svenska Yle som jag skulle behöva stålsätta mig för. Kommentarer som jag fantiserade skulle vara ganska skeptiska till mig. En kock är en kock och Malin är, tja, för många saker på en gång för att vara en kock. Fanns det ingen bättre? Jag skulle antagligen få hat.

Som ni märker malde tankarna väldigt hårt i mig, och detta i flera månader! Ni som sökt många jobb vet hur sjukt dränerande det är att hålla en dörr öppen riktigt länge. Det blir jäkligt tungt i armen, eller hur?! Dessutom blir du så led att tänka samma tankar om och om igen att du till sist skiter i utslaget – bara det kommer någon gång. Bara plågan är över så du kan fortsätta med ditt liv.

Nå, beskedet kom till sist och det var ett fett nej. Med ett tillägg som jag nu enkelt sammanfattar till ett “men hoppas att du inte ger upp för det här”.
För 5 år sedan hade mitt yngre, naivare och hurtiga jag antagligen tagit det hela med en klackspark (vilket jag ju gjorde på den tiden med alla nej) och fortsatt sträva mot mitt mål att bli en framgångsrik receptkreatör (vilket jag också gjorde då).

Men den här gången ser jag verkligen meningen med motgången. Och det är inte alls någon efterkonstruktion. Drömmen om TV är verkligen död. Och det har den varit länge – jag har bara inte fattat det. Jag behövde den här mini-krisen för att verkligen begrava mitt gamla liv.

Mitt nya liv då? Det fick en ny lyster.
De senaste veckorna har jag fått så mycket uppskattning på jobbet som gjort mig så glad. Jag TRIVS verkligen med att arbeta med företagare och utveckling. Det inspirerar mig och jag känner hur jag faktiskt gör skillnad. På små sätt, men ändå.

Jag har förverkligat en massa personliga drömmar som ger mig mycket mer tillfredsställelse än vad jag hade trott. Som att planera resa, planera bröllop, flytt och min annalkande 30-årsfest. Vilken njutning det är att få känna lite frid och förnöjsamhet. Och så mycket kärlek vi fått för att vi äntligen tagit steget att förlova oss! Vi har haft det så tufft med utomstående saker som prövat vårt tålamod och tyngt ner oss. Sorg och besvikelser. Sjukdom och bråk. Otur och orättvisa. Det har aldrig varit “läge för något lyckligt” om man säger så. Men nu är det äntligen vår tur i solen, bokstavligen.
Men jag springer inte emot det. Jag glider på en badmadrass! En sån där rosa flamingo från Leilas General Store. Lugnt och fint, för jag har hela livet på mig att må bra och ha det bra.

Jag jobbar med min dröm-kokbok som blir 100% på Malins sätt och det finns ingen press att “bevisa något” med den. Det är bara njutning. Vissa projekt gör man för pengar och vissa för själen – och “Malins supermat” lägger sig i den sistnämnda kategorin.

 

I min bloggenkät önskade ni mer personliga grubblerier, deep stuff och flum från mig. En önskerubrik var också “mitt största misslyckande”. Jag tror att jag checkade av alla de boxarna med detta inlägg.

Jag tänkte att jag skulle kunna bli en rikskänd stjärna – men jag blev en lavalampa.
Inte så aktuell, inte stilren, inte creddig, men varm! Hot, i mina bästa vinklar. Folklig. Lite lustig. Rentav bubblig. Och ganska fin att se på när jag är istöpslad.

 

“I think you travel to search
and you come back home
to find yourself there.” 

Med kärlek,

Malin


0

  1. Ganska fin att se på när jag är istöpslad. Fint sagt. Tror faktiskt man behöver dra ur sladden emellan och vara riktigt grå och tråkig. För att sedan orka vara en RIKTIGT fräsig lavalampa igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.