Starta andras


Företagande & karriär, Vardagsbetraktelser / lördag, april 7th, 2018

I veckan rundade vi på jobbet av vår andra starta eget-kurs som denna gång ordnades i Vasa.  En kortkurs i allmän företagskunskap, skulle man väl kunna kalla det.

Själv undervisade jag i konsten att skriva affärsplan, prissättning, komma igång med försäljning och marknadsföring.

Ett brokigt gäng på 15-20 pers i olika åldrar, alla med helt olika bakgrunder och ambitioner, fick under 5 kvällar lära sig det viktigaste som en behöver känna till kring att starta eget företag.

Vi insåg ganska snabbt att starta eget-grupp 2 skulle bli en större utmaning än vi trott! Den var ju så stor! Hur högt/lågt borde vi lägga ribban under kvällarna så att så många som möjligt får ut något av kursen? HUR ska vi göra alla nöjda? För – vi vill ju så förtvivlat att ALLA våra deltagare ska trivas hos oss! #peoplepleasers #sömnlösanätter #självkritikenhög #ansvarettynger

Det har med andra ord varit lite svettigt under kursens gång men nu känner jag, som tur, en liten våg av tillfredsställelse skölja över mig. Stämningen under sista kvällen kändes bra (=alla verkar nöjda) och när jag fick dela ut kursintygen och ta alla i hand med ett “lycka till med företaget” släppte det sista av min prestationsångest.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det bästa med att föreläsa är triumfen blandat med lättnaden som uppstår efteråt. I did it!

Man kan lugnt säga att jag steppat ut ur min bekvämlighetszon denna vår. Jag har föreläst om ämnen som jag själv haft stora problem med under min företagarresa, t.ex ekonomi. Ni förstår att jag emellanåt känt mig som ett stort skämt! Men då har jag fått påminna mig själv om att jag ändå har mer praktisk erfarenhet av företagande än många andra utbildare (och förstå sig påare) i branschen. Att uppmuntra till entreprenörskap utan att själv ha vågat ta steget ur tryggheten någon gång skulle nog kännas som ett mycket större hyckleri för mig.

För mig är det också ett stort mysterium hur företagsrådgivare kan slänga ur sig den ena “sanningen” efter den andra om hur “det ska gå till/brukar gå till” utan minsta ångest. Själv kan jag också haspla ur mig klichéer men sen ligger jag också hela natten och grämer mig och funderar om det nu var riktigt “korrekt”. Kunde man se det ur någon annan synvinkel? Kunde jag vara mer diplomatisk? Företagsframgång ter sig så enkelt för vissa. Men livet är ju aldrig enkelt. 

Jag har märkt att nu som jag närmar mig 30 jordsnurr börjar jag få bättre självförtroende. Mitt föreläsande har också blivit bättre rent pedagogiskt. Men jag kommer nog aldrig att sluta ifrågasätta mitt kunnande, mig själv och vilja bli bättre.

 

Jag och Linda satt häromdagen på kaffepaus tillsammans med personal från andra avdelningar.  Vår starta eget-kurs på tal och en kollega bytte skämtsamt namn på kursen till “starta andras”. Det är väl det vad vi gör?
Då slog det mig för första gången att vi faktiskt kan ha större inverkan på våra kursdeltagare än vi ger oss själva cred för. Vi är så upptagna med att korrigera det som är mindre bra att vi glömmer att klappa oss själva på axeln för det som är lyckat.

Visst, jag är självkritisk till min läggning och tycker alltid att jag borde vara mer framgångsrik för att få uttala mig om saker och ting (shit, när jag kom till min slide om mervärdesskatt kände jag mig nog ute på ovant territorium) men jag har ju trots allt mycket att ge. I alla fall till en nybörjare. Jag kan leverera den allmänna informationen och jag kan krydda den med mina egna erfarenheter. Min erfarenhet har varit dyrköpt och det gör den värdefull (peppar mig själv medan jag skriver detta, haha).

Och kanske, kanske var det någonting av allt det där som jag babblade om som slog rot hos en deltagare. Och kanske, kanske slipper de trampa i samma håligheter som mig den dagen de ska påbörja en liknande resa.

Den tanken värmer ett slitet företagarhjärta.
Kanske till och med läker såren, lite.

Och ps.
Inte är MIN EGEN entreprenörsresa riktigt över ännu. 😉 Inte är jag redo att pensionera mig från företagandet redan! Jag bara mellanlandar och samlar kraft nu, på okänd tid. Tankar planet… En läxa jag själv lärt mig – man kan inte vara ALL IN hela tiden – och att stå stilla är i alla fall bättre än att sjunka. 


  1. Att dela sina egna erfarenheter är väl guld värt för andra, trots att många ändå skall göra sina egna misstag också.
    Och så har jag lust att stjäla ditt “motto” om att det är bättre att stå still än att sjunka. Så rätt!

    1. Jo, du har rätt. Misstagen är ju en del av processen hur mycket man än försöker undvika dem. Mitt motto får du gärna ta – bara nåt som kom till mig när det kändes tungt. 🙂 En tröstande tanke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *