Det trettonde året med honom


Vardagsbetraktelser / måndag, mars 19th, 2018

Igår kväll kollade jag och Jonas filmen annihalation. En lagom kuslig scifi-rulle som jag valde främst på basis av att Natalie Portman är en av mina favvo-skådisar. Spoiler varning nu, men för inläggets skull behöver ni veta att filmens upplägg kretsar kring dna som muterar och blandas kors och tvärs.

Väl i säng efter ännu en allt för sen kväll för vad som är vettigt för en söndag (gruvan kallar ju faktiskt för oss båda) kunde jag inte riktigt släppa filmens tema.

Jag vänder mig mot Jonas;
"Tror du att dna kan blandas mellan människor som är riktigt, riktigt mycket med varandra?"
Jonas vrider sig i sängen. Han är inte mycket för kusliga, psykologiska thrillers, och inte för mina existentiella frågelådor heller.
"Grff. Jag hade ju precis lyckats glömma den där filmen".
Jag syftar givetvis på han och jag, och jag spär på;
"Jag tror det i alla fall! Att du och jag är uppblandade med varandra efter alla de här åren!"
"Nää jag tror inte att just dna kan blandas, men.."
"..men - energiiii?"
Nu ler han, jag måste se ut som en femåring som just greppat konceptet rymden.
"Jaaa, nånting händer väl nog".

Jag nöjer mig med det svaret.

Idag är det vår årsdag; eller vad man nu ska kalla det. Jag var 17 och han 21 när vi blev ihop i mars 2006.

Det känns väldigt avlägset. 12 år är en lång tid.

Ganska mycket händer i livet från tonåring till trettioåring. Snacka om vatten under broarna.

Skulle det vara så långsökt att tänka att vi inte bara växt upp tillsammans- utan också växt ihop tillsammans? Lite som två sammanväxta träd?
Jag är faktiskt glad, nu, över att vi inte haft så bråttom med att bilda familj och allt det där. Tänk hur mycket kvalitetstid vi haft tillsammans jag och Jonas. Det är ganska ovanligt! Vilken stabil grund vi byggt för vår framtida familj, med kärlek, vänskap och respekt för varandra. Jag är så stolt över oss.

Jag vill jättemycket saker i livet men även om det inte sker så har jag ju "oss" och det är inte så dåligt, faktiskt.
På sätt och vis har jag ju redan lyckats i livet.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *