Mina erfarenheter och tankar kring panikångest


Hälsa & välmående / söndag, mars 4th, 2018

Ni som känner mig, eller har sett mig agera i olika sammanhang, har antagligen märkt att jag till min natur är ganska lättsam och skojfrisk (med reservation för eventuella sämre dagar) och jag har lätt för att entusiasmera andra. Jag skulle inte påstå att jag är någon sorts ljusbringande ängel (håhå, det där kändes löjligt att bokstavera ut) men i skalan över positivet och framåtanda ligger jag definitivt över genomsnittet. Därför känns det extra viktigt för mig nu att lyfta fram sidor hos mig som inte är så glansiga och att skriva om svåra ämnen. Även glada personligheter kan bära på tunga ryggsäckar.

Jag har vid flera tillfällen öppnat upp om min ångestproblematik. Det är inget att skämmas för, tycker jag. Men jag har inte skrivit om panikattacker förut, så det är precis vad detta inlägg kommer att handla om idag. Jag hoppas att ni får en bredare inblick i ämnet och kanske en större förståelse för vad det är som händer i kroppen – och varför.

Jag vill inleda min text med insikten om att panikångestattacker inte är ett symptom på mental sjukdom. Panikångest är en upplevelse – en abnorm upplevelse, ja- men inte en sjukdom. Alla kan drabbas och du skulle bli förvånad om du visste hur vanligt förekommande det är.

Obs! Jag skriver idag om allmän panikångest, som kan drabba alla, och som inte är kopplad till personlighetsstörningar och andra komplexa diagnoser. Jag är inte psykolog. Följande texter är mina samlade slutsatser från min egen research, främst på nätet. Vill understryka att jag inte är sakkunnig, bara en person på jakt efter svar och verktyg.

 

Förstå panikångest

Barndomens påverkan
Personer som utvecklar panikångest har åtminstone en förälder som de beskriver som arg, skrämmande, kritisk och/eller kontrollerande. De har svårt för att uttrycka sina behov (eller har helt enkelt inte haft utrymme att göra det) och de har under barndomen utvecklat en passivt aggressiv inställning till konflikter (locket på). De tycker att det är obekvämt att hävda sig själva, sätta gränser och det finns tendenser till kroniskt låg självkänsla, känsla av otillräcklighet och liten tilltro till den egna förmågan. Det gör att de här personerna känner sig extra beroende av andra människor, vilket är ångestframkallande.
Barn som går omkring på äggskal hemma blir överdrivet medvetna om sina kroppsliga reaktioner. De känner att de måste hålla sina reaktioner i “schack” inför den krävande föräldern och de är alltid “on edge”. De utvecklar en radar för att upptäcka hot och ett känsligt nervsystem (HSP).  Typiskt är att en förälder är arg och kritisk medan den andra är passiv och bär på tydliga rädslor. Båda föräldrarna upplevs som en opålitlig källa till trygghet och säkerhet för barnet. Barnet måste alltså förlita sig på föräldrar som de samtidigt är rädda för. Ett resultat av detta är att barnet utvecklar ilska och motvilja mot den kritiska föräldern samtidigt som de lär sig att de måste trycka ner sina känslor för att inte trigga den kritiska föräldern. Men känslor måste åka någonstans – och i det här fallet riktar barnet de undertryckta känslorna inåt istället. Mot sig själva. Den inre kritikern är född.

Om den icke optimala familjedynamiken fortgår utvecklas barnet till en vuxen med en starkt känslighet för ilska och dålig stämning. Som att ilska är något sorts reaktoravfall som de känner sig nödgade att ta hand om! De blir således det där berget som absorberar farligt avfall – och till ett väldigt högt personligt pris. Detta, i kontext med att de känner sig beroende av andra människor, blir väldigt fruktsam jord för en panikångestattack.

Den första attacken börjar med en stark inre konflikt
Den första panikattacken föregås ofta av hög stress, starka känslor av frustration, motvilja, avsky och undertryckt ilska. En konflikt har pågått som de inte fått eller kunnat ta tag i. De kanske är “låsta” på ett jobb där de känner sig exploaterade och där de är rädda för att uttrycka sitt missnöje (exakt vad som hände mig på ett extremt svårt sommarjobb 2009). De är “låsta” i en dåliga relation till en, eller flera personer som de samtidigt är i beroendeställning till. Deras uppbyggda självbild av att vare “duktig och snäll” kraschar totalt med de inre, verkliga känslorna. Undertryckta känslor kan inte fortgå hur länge som helst och när personen når sin gräns kulminerar det i en panikattack. En explosion av rå, fysiologisk och emotionell energi.

För mig personligen nådde jag min gräns på mitt på ett sommarjobb där jag som nyutexaminerad kock var belastad långt över min erfarenhetsnivå (och lönenivå). Den sommaren tog nästan död på mig. Jag minns att jag hade ångest redan när jag kom till jobbet den där dagen för jag visste att vi hade mycket matgäster på kommande. Jag hade, som vanligt, ansvar för att laga all den maten ensam. Jag var oerfaren och fattade inte att det inte var OK. Jag var superrädd för mina chefer, minns jag.
När jag skulle sätta igång och förbereda maten möttes jag av en helt tom kyl. Inga varor hade blivit beställda. Då brast det för mig. Jag kunde inte bryta ihop på plats så jag sprang hem- och skrev ett sms att jag blivit akut sjuk. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Åkte till akuten där det konstaterades stress. Jag minns än idag känslan av skam och panik som sköljde över mig när jag satt i väntrummet och fick SMS från min chef med orden: “Jag hoppas att du är sjuk på riktigt. ” Jag fick så dåligt samvete att jag åkte tillbaka till jobbet följande dag. Till den denna dag är jag känd som den enda kvinnan som klarat av en hel sommar i köket på den restaurangen, och det är inget jag är stolt över. 

Triggers

Panikångestattacker utlöses av en, eller flera triggers (utlösande faktorer). De kan vara interna (en tanke) eller externa (en situation). Utlösande faktorer för panikångest är notoriskt breda (i princip vad som helst kan vara en trigger för någon). De är ofta känslomässigt relaterade och mycket svåra att kontrollera.

Panikångest skapar en ond cirkel

Det första man bör förstå är hur en panikångestattack uppstår och hur den tar formen av en ond cirkel. Det är det här som jag upplever att utomstående inte räknar med när det drar sina snabba slutsatser om panikångest. “Kan du inte bara skärpa dig?” “Det är ju inte farligt?”

Om vi börjar med att utgå ifrån tankesättet “sinnet är mästaren och kroppen är slaven”. Alltså; kroppen gör vad sinnet tänker. En annan liknelse jag använder är “generalen och soldaterna”. När sinnet således triggas och upplever ett “hot” mobiliserar kroppen (utan att blinka) alla sina resurser för att ingå “fight-or-flight-mode”. Må det röra sig om ett riktigt eller ett inbillat hot – spelar ingen roll – slaven ifrågasätter inte mästaren!

Nu är det fara o färde! För att kickstarta dig utsöndrar kroppen adrenalin och stresshormon och även om den inte SER fienden (kanske den ligger i bakhåll någonstans) så antar den att 1. du ska springa från faran eller 2. slåss mot den. Symptomen på detta är hjärtklappning, skakningar, svårigheter att andas och tryck i huvudet. Dessa symptom har ju inte precis någon lugnande effekt på hjärnan; tvärtom! Du kommer att tolka dem som en verklig hjärtattack eller en stroke. Jag kommer att dö! Det är en otroligt kuslig känsla av undergång och katastrof som sinnet producerar.

KOD RÖD! Nu är det verkligen KRIG, tänker kroppen, och svarar med att tillverka ännu mer adrenalin och stresshormon, vilket föder ännu mer ångest och panik i sinnet. Den onda cirkeln är född.
Efter ett tag lugnar kroppen ner sig (stoppa trupperna – falskt alarm!), men det den kusliga känslan ligger i sig länge efteråt.

Rädd för att bli rädd

Den här onda cirkeln leder små småningom till att man utvecklar en ny rädsla, rädslan för sin egen fysiologi. Alltså att tappa kontrollen över kroppen, som vid en panikattack. Man blir med andra ord rädd för att bli rädd.

En av mina absoluta triggers är faktiskt känslan av att kroppen inte orkar. Att kroppen ska “ge upp” på sämsta möjliga tillfälle (typ, mitt i en skidrunda när det är långt “hem” eller ute på ett fysiskt krävande jobb).

Olika åtgärder för att hantera panikångest

Höja tröskeln
En person med panikångest har en sänkt tröskel för när “fight-or-flight-mode” sätter in. Ett sätt att motarbeta panikångest är att försöka höja tröskeln tillbaka till hållbarare nivåer. Istället för att bli bättre på att deala med kroppens panik (vilket för mig är totalt omöjligt) försöker man istället höja sinnets tolerans för stress.
Här finns det en mängd olika tillvägagångssätt som höjer stresstoleransen; exempelvis att se över sina kostvanor, livsstil och sömnrutiner.

Gradvis ta bort olika säkerhetsåtgärder 
Det är vanligt att utveckla diverse säkerhetsåtgärder mot sina panikångestattacker. Ni som lider av detta vet vad jag menar! Till exempel att gå på toa i tid och otid “för säkerhets skull” , att undvika kaffe pga rädsla för att bli kissnödig i ett jobbigt läge, att inte boka mittenplatsen på bion, att inte köra på okända platser med bilen, att ta trapporna fast andra tar hissen. Listan kan göras lång. Självklart är de här åtgärderna praktiska i och med att man undviker att bli triggad – men det bästa är att bota sin rädsla.

Bli okej med sin kropp
Det är givetvis även viktigt att försöka minska rädslan för kroppens funktioner. Här är KBT vanligt- att man helt “enkelt” utsätter sig för (en simulerad version) av det som utlöser panikattacken och synar händelseförloppet. Är det här en rimlig reaktion som jag har nu? Faller himlen verkligen över mig nu eller är det falskt alarm? Själv försöker jag utmana mina rädslor hela tiden, men under stressfulla perioder halkar jag enkelt tillbaka i det gamla.

Förlåta sig själv
Att bli kvitt ångest är ingen lätt sak då ångest faktiskt är en del av livet i små doser. Vad man däremot måste göra, och som tagit mig nästan 30 år att komma fram till, är att det faktiskt är okej att vara sårbar. Det är alltid mer okej att reagera som en människa än en robot. Ha medkänsla för dig själv.

Hur jag själv lärt mig att få grepp om min panik är att jag sökt kunskap om det och utbildat mig (själv) i psykologi; det blir genast mindre skrämmande för mig när jag förstår de bakomliggande faktorerna. Jag har lärt känna mig själv och lokaliserat mina triggers, t.ex min thalassofobi , rädsla för stora objekt under vattnet (och tydligen nära vattnet då även stora torrdockor på stranden skrämmer mig) samt att vara långt ifrån land. Men jag funderar nu allvarligt på att testa hypnos för detta. Främst vill jag få hjälp med det eftersom jag inte för mitt liv kan rationalisera varför jag har detta? Har inte varit med om någon olycka till havs eller så. Kanske handlar det om något mycket mer symboliskt – som rädsla för det undermedvetna? Fast i så fall tycker man att hypnos i sig skulle skrämma livet ur mig, men det gör det inte. Så många frågor… 


Det var allt jag hade att skriva om detta ämne för den här gången. Jag hoppas att du hade nytta av det. 🙂

Har du egna erfarenheter av panikångest? Skriv gärna av dig i kommentarsfältet, du kan vara anonym. Ni som inte har ångestproblematik – hoppas att ni fick en större förståelse för vad vi gått eller går igenom.

Kramar, Malin

 

Photo:

Jian Xhin Element5 Digital
Tim Goedhart


1

  1. Jepp, jag har egna erfarenheter av panikångest. Och jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag drabbades av panikångest då jag var 29 år, hade börjat studera (på nytt) och svärmor hade dött. Jag väckte min man på natten och grät och sa att jag inte kan andas. Han hörde ju att jag trots allt andades, så han lyckades lugna mig såpass att jag klarade av att vänta till morgonen och ta mig till HVC då. Ibland har mina panikattacker “bara” varit ångestattacker, ibland har de hört samman med att hjärtat har rusat (det lär heta paroxysmal takykardi), så jag har också genomgått EKG-undersökningar för att se att det inte finns något fysiskt fel på hjärtat.

    Jag lärde mig att kontrollera panikattacker med hjälp av KBT, som jag fick via studenthälsans psykolog. I korthet gick det ut på att jag i stället för att fly undan attackerna skulle “vända mig om” och känna efter i detalj vad som hände i min kropp när ångesten slog till. När jag gjorde så, började attackerna komma av sig.

    Att jag numera är delinvalidpensionär med diagnosen generellt ångestsyndrom är en helt annan historia 🙂 Kram!

    1. Tack för att du delar med dig. Jag har också haft hjärtrusningar ibland men jag har inte kopplat ihop det med ångest, men ska tänka på det nästa gång! Det gjordes också EKG på mig på hvc efter första episoden, det visade som tur inget. Men förstås mindre kul att veta – problemet sitter i hufvet! 😉
      Jag har ju aldrig varit till psykolog (av praktiska orsaker främst) utan försökt bota mig själv. Djupandas och försöker att inte kämpa emot samt rationaliserar läget. “Nu blir jag rädd men det är ingen fara, det går över, jag är trygg”. Jag skulle dock gärna testa KBT. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.