Omgiven av fegisar


Företagande & karriär / tisdag, februari 27th, 2018

Att analysera “störande kollegor” är hett just nu. Tänker på böckerna och föreläsningarna om att vara omgiven av iditoter, psykopater, och what not.
Med Daniela s intressanta inlägg ” Icke passande för vissa yrkesgrupper att blogga?” färskt i minnet så kanske ni tror att jag är på väg att trampa i klaveret nu; alltså blogga om mitt jobb på ett osedligt sätt och kanske hänga ut någon av mina kollegor här. NEJ! Det skulle aldrig falla mig in. Jag ska skriva om mina tankar kring jobb och bloggande en annan gång.
Vad jag skulle vilja skriva om idag är en annan typ av störande “kollega”, eller snarare ett mänskligt fenomen, som jag jobbar mot varje dag. Nämligen, janten (och hans polare patriarkatet, men honom kan vi prata mer om senare).

Egentligen gillar jag inte ordet jante, det känns uttjatat och tycks tillämpas på lite allt möjligt som skaver. I ett försök att vara specifik uttrycker jag mig istället i termer som “fixed mindset”, småtänkande, ignorans och inskränkthet. Social feghet, till och med – vilket jag vet låter hårt, och jag vill nu absolut inte trampa på någon med social fobi – det är inte vad jag syftar på idag. Inte heller blyghet.
Här är det väl också på plats med lite självkritisk analys – jag utesluter inte att det är janten i mig som måste credda till ordet jante, ovan.

Nåväl, en bieffekt av denna search-and destroy-inställning till janten jag har är att jag utvecklat ett ganska sofistikerat luktsinne för att upptäcka den i alla dess former. Ordval, attityder, beteenden… Min radar sveper över alla, även mig själv. Det är väl som med alla typer av “uppvaknanden”, plötsligt ser man mönstret överallt.
Jag sätter mycket energi på att (försöka) förbereda mig för olika problematiska jante- situationer i vardagen. En teknik jag tränat på, som alltid fungerar, är att spegla det skaviga som en person säger tillbaka till hen; “du säger alltså att” –? Funkar givetvis på en själv också. Eller, att jag ställer en riktigt dum fråga bara för att lysa upp det orimliga i argumentet – med risken för att uppfattas som dum på riktigt, men det är OK.
Detta radar-svepande och fixande kräver ju dock en jäkla snabbhet, takt och närvaro som givetvis tar sin tid att bygga upp och som dessutom är en färskvara. Jag vet hur störigt det är att komma på det perfekta mothugget på en digg först i bilen på väg hem, men hej, jag kom i alla fall på en strategi! Nu gäller det bara att komma på den snabbare (och det är där som träningen kommer in).

Ett av de senaste dold-jante-fenomenen som blippat upp på min radar, och som verkligen stör mig på ett personligt plan, (tar sin tid att distansera sig) är vad jag kallar “smyg-ambition”.
Alltså, människor som nu ALDRIG skulle befatta sig med något så plastigt som entreprenörskap, hitta sin grej, personligt varumärke, strävsamhet, sätta upp mål, företagsamhet och att sälja (uh, S-ordet). Detta trots att de faktiskt GÖR allt det här, promotar sig själva, och uppenbarligen VILL alla de saker jag nämnde på något plan. Men de ser ner på sin framåtanda – och gör det till någonting skitigt. För att det blir “creddigare” så. Och lite mera “okej”. Men det är INTE OKEJ.

Tänk på det här. Varje gång dessa människor lyfter upp hur o-creddigt och skämmigt det är att vara öppet strävsam- ofta i samma andetag som de pläderar för något projekt som de håller på med – så blir det lite tyngre för oss övriga att andas. 

För att inte glömma deras egen inre kamp de måste dras med! Tänk att behöva credd-säkra varje uttalande? Jag skulle bli galen, och inte skulle jag kunna sova efter ett föredrag heller. Var jag för mycket? Var jag cool? Den enda frågan man borde ställa sig om nätterna är; gjorde jag mitt bästa enligt mina förutsättningar?

Om ni tillåter mig att vara riktigt rättfram, vilket måste vara okej då detta är min blogg, så skulle jag vilja säga att den här “creddigheten”, “ambitiös-men inte desperat”, bara är plain and simple – feghet. Man vågar liksom inte ta steget ut helt – och den här nedtoningen sänder en signal till de som lyssnar/läser att det ändå inte är riktigt okej att vilja något för mycket. Tro att man är nån. 

Är inte det jante- så säg.

Dessutom:
Att (mellan raderna) utrrycka att det är  “fult” att kämpa för mycket för något, att det är en sorts dygd i att kultiveta en (dryg) laid back inställning till sitt strävande – det ger en rätt snedvriden bild av verkligheten åt de personer som kanske inte har cash, kontakter, TUR och en stöttande familj bakom sig. Jepp, I said it. 😀

Först ska man skämmas för att man har ambition och sen ska man skämmas för man måste kämpa för det. Ne-e. Not on my watch.

 

Det är min övertygelse att:

Personer som äger sina ambitioner skapar space för andra att göra samma sak. 
De tar det plastiga ur det ocreddiga, det fula ur att sträva, det töntiga ur att ta plats.
De ger utrymme för andra att tänka högt och högre.

Och de mår bra av det själva också. Det är väldigt skönt att trivas i sig själv, det betyder att man inte behöver söka bekräftelse utifrån hela tiden. Man har mer energi också, har jag märkt. 

Slutligen, jag är inte omgiven av fegisar. Det skrev jag mest för dramatisk effekt.
Men kanske är det en bok som borde skrivas?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *