Hänt sedan sist


Dagbok / måndag, februari 26th, 2018

Idag backar jag bandet, ett halvår tillbaka, och skriver min väg framåt tills idag.

Sist vi hördes i de här sammanhangen var före årsskiftet. Då hade jag precis sålt min butik, börjat blogga på året runt och jag hade också börjat jobba 50% som projektplanerare (anställd) samtidigt som jag frilansade som medieproducent (egen firma).

Jag skulle vilja säga att min tillvaro de senaste månaderna mer eller mindre gått ut på att “landa” i ett nytt sorts liv och att hitta min nya form efter 5 år av egen, fysisk företagsverksamhet. En period av vila och mindre jobb låter rätt så trevligt så här i efterhand, men det var faktiskt ganska ångestfyllt – och tungt på sitt sätt.

I början hade jag mycket att göra. Jag lärde mig ett nytt jobb (på ny arbetsplats) samtidigt som jag försökte få styr på mitt företagarliv – tänker då främst på hela kontoret och alla papper som jag dragit med mig hem från den stängda lokalen. Det tog flera veckor innan allt var arkiverat och vi kunde börja röra oss någorlunda normalt i lägenheten!
Jag “tvingades” också (för första gången på 5 år) bekanta mig med begreppet ledig tid. Förstå mig rätt, jag tycker om att vara ledig! Men det var ovant i början. Bara en småföretagare med företagsskulder kan förstå detta, tror jag. Varje dag måste ge resultat, gärna i pengar, och det tar sin tid att slå ifrån sig skuldkänslorna av att ha icke-produktiva dagar. Klart att vila också är en produktiv sak men; arbetarklassbarn… 🙂
Jag tog givetvis på mig alla typer av jobb på firman som erbjöds (gjorde en hel del matfilmer) men jag fick det att passa in i vardagen med deltidsjobbet och behövde inte arbeta desto mera “extra”. Helgerna har varit, och förblivit lediga – och det har såklart varit bra för mig! Jag har tyckt om att bara vara “jag” för en gångs skull och pysslat på hemma med ett och annat.

Så småningom landade jag i det nya livet efter försäljningen och dammet lade sig.
Det uppstod tid för tanke, reflektion och… framtidsångest.

Så sent som för ett par veckor sen hade jag väldigt mycket oro kring min framtid. Osäkerheten i sig tär, liksom det faktum att jag fyller 30 i år och känner att det är dags att tänka lite långsiktigare. Stabilitet. Det är faktiskt värt något.
Det är tungt att hela tiden söka frilansuppdrag och även om jag hittills klarat mig varje månad – hur ska jag veta att jag har jobb nästa månad? Det kan ramla in lite vad som helst eller till och med ingenting. Och 50% anställning klarar jag mig inte på ekonomiskt. Efter många nattliga funderingar bestämde jag mig för att byta strategi från 50/50 till ett heltidsjobb på anställning.

Jag sökte lite olika jobb men fick nej på alla. Ångest.
Mitt 50 % kontrakt som anställd förlängdes bara 3 månader. Ångest.
Vad ska det riktigt bli av det här?

Måste jag faktiskt tillbaka till livet som kock/servitris? RUTA ETT? Mega.ångest.

Vi kommer nu till förra veckans måndag. Gjorde en pakt med mig själv: Fick rådet att inte grubbla mer på MIN FRAMTID och istället bara försöka lita på att allt ordnar sig. Jag tog rådet. Åkte på två dagars jobbresa för projektet. Jag koncentrerade mig 100% på jobbet och hade två riktigt bra arbetsdagar.
Sen kom jag hem.
Till en annan verklighet.

På onsdag fick jag besked om heltidstjänst. Mitt kontrakt förlängdes till hösten, 100%.
På torsdag ringde ett TV-program som jag sökt till och berättade att jag var välkommen på casting.
På fredag fick jag två nya uppdrag på fiman; ett tidningsjobb och ett matklipp.
På lördag-söndag gjorde jag och sambon upp en 3-årsplan för allt som ska hända i vårt privatliv steg för steg, nedskrivet i tabellform (vad förväntar ni er av en projektplanerare och en ingenjör, haha). Allt är på raden!

OH MY GOD. Fattar inte hur detta gick till? Ett halvår av ångest blåste bort.

Och idag är det måndag. Den mest stabila måndagen jag haft i mitt liv. EVER.
Jag och sambon samkörde till våra jobb i Runsor/Gamla Vasa. Jag fnissade och utbrast; “nu är vi nog den österbottniska drömmen!” Eller klichén. “Du har studerat på Novia och jobbar som ingenjör på Wärtsilä. Jag har gått SYI och VYH och jobbar på YA!” Vi kommer förmodligen aldrig att lämna Österbotten.
“Det är bra med lite stabilitet också”, svarade sambon.

Tror nog han dragit en lättnadens suck denna vecka också.

Och jag tror inte att mitt liv kommer att bli en kliché. Jag tror att vi på ytan kommer att leva precis som alla andra här, men ändå inte – och jag kommer att blogga om det, var så säkra!

Men de lediga helgernas tid. Det var nog ingen lång period i mitt liv.
Nu jobbar jag heltid + helger för att hinna med allt.
Och det är bra. Riktigt bra.


0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.