fbpx
  • Dagbok,  Föräldraskap

    Den här bloggens framtid

    Att få barn är livsomvälvande. Hur dagarna kommer att bli för mig framöver kan jag bara fantisera om – men det hindrar inte mig från att dra upp linjer i sanden och planera höstens projekt.

    I skrivande stund har jag inget bättre för mig heller. Bara väntar och väntar på ”det nya livet” som jag både får varningar och avundsamhet för.
    Kommer att bli en så fin tid! Myyys!
    Ni ska veta det här – bebistiden kommer att bli en chock för er!
    Förresten, sjukt konstigt att bli ”varnad” för bebistiden – alltså mitt eget barn. Haha. Det lilla ”monstret”. Jag tror jag kan hantera honom (och det är inte heller så att jag kan ångra mig nu heller, men tack).

    Nåja, tillbaka till planerna.

    Ett av de största projekten under hösten/vintern är mitt bloggande som verkligen ska få ta mer plats nu under mammaledigheten.

     

    Mitt liv får ett nytt innehåll – ska bloggen få det också?
    Hur tänker jag kring exponering av mitt barn i sociala medier?
    Vad är mitt mål med bloggen; med andra ord vad ska det leda till?

    Jag tänker ganska mycket på framtiden och i vilken riktning jag vill styra det här ”skeppet”.

    Det är så viktigt att våga sätta kursen mot ett mål, ha en vision och tänka långsiktigt. Jag tänker inte för ”allmän pepp och drömmande” nu utan för de dagar när vågorna kommer och man börjar tvivla eller hemska tanke – sluta bry sig. Ge upp. Då måste man ha något att hålla fast vid så man inte sviker sig själv och allt man jobbat för.

    Jag tror många som ger upp sina drömmar, med bloggar som exempel, tänker så här:
    Äh, bloggar är döda ändå. Vem bryr sig om vad jag skriver? Det tar bara värdefull tid. Det tar mer än vad det ger. Det var en gammal dröm som inte lockar längre. 

    Men så finns det någon som tänker alla de här tankarna – men ändå fortsätter.
    Och den personen vinner.
    Alla gånger.

    Jag tänker att den personen är jag.
    Här kommer mina planer för bloggandet i höst.

     

    Drömmen om att driva en receptsajt

    Minns ni när jag skrev hur glad jag var över att jag kommit över domänen bakaglutenfritt.se? Nå, i höst tänker jag att jag ska börja utveckla den idén och börja planera en separat receptsajt som handlar om glutenfri bakning. Det innebär i praktiken att alla mina bakningsrecept kommer att styras dit i sakta mak. I början kommer jag att se på sidan som en kompletterande databas; men i framtiden hoppas jag att jag ska kunna driva sajten som ett arbete och som chefredaktör.

    Men det är långt dit, såklart.

    Än så länge har jag bara sökt upp ett wordpresstema som jag tycker passar min vision för sidan. Ta gärna en titt. 

     

    Det personliga bloggandet får mer utrymme

    I takt med att mina bakningsrecept får ett nytt (och ganska anonymt) hem blir min egen blogg en fristad för mina egna funderingar och personliga projekt. Visst kommer det att märkas att jag bakar mycket – men som exempel: Säg att vi har dop och jag berättar om dagen med lite bilder och text. Jag visar att jag har bakat en tårta och berättar litet om den. Själva receptet får man dock söka upp på bakaglutenfritt.se där tårtan presenteras utan omsvep som en glutenfri doptårta utan personlig koppling till mig. Förstår ni hur jag menar?

    Den tanken stöder också min tanke om att utveckla mitt fotograferande. Jag skulle vilja fotografera mycket mer och visa mina bilder här på bloggen. Låta bilder tala mer. Jag tror att familjelivet kommer att öppna upp för fotomöjligheter för mig. Älskar ju att fotografera barn, till exempel.

    Vilket för mig in på nästa punkt; barnets exponering och bloggens innehåll.

     

    Jag är mamma – men ingen mammabloggare

    Nej, det blir ingen baby take over här på bloggen och det blir heller ingen mammabloggare av mig. Ni kommer inte att få läsa långa och detaljerade romaner om barnets alla utvecklingsfaser och våra vardagsbestyr i detalj. Det är inte babyns blogg. Jag är mamma för honom – inte för er. Självfallet kommer även jag att vilja dokumentera varje litet framsteg som babyn gör men då är det faktiskt mitt publicistiska ansvar att plita ner den rapporten i ”mitt första år”-boken och inte i sociala medier. Jag kan skriva mera övergripande inlägg här. Hur det känns för mig. Vart livet tar oss.

    Min bloggstil fortsätter med andra ord som förut. Samlade tankar och funderingar, projekt och planer. Problem och lösningar. Jag kommer fortsättningsvis att vara JAG med den twisten att jag blivit förälder. Inte kommer jag gömma undan min unge eller blurra hans ansikte – men ni kommer inte att se mitt barn i fem olika vinklar på en filt på golvet heller, flera gånger i veckan. För då har jag ju helt tappat greppet om vad som är intressant! Läser själv inte mammabloggar eftersom jag upplever texterna som antingen för präktiga, för självklara, för upprepande eller för gnälliga. Jag vill tro att jag kan leverera bättre än så. Jag vill ha något mer nyanserat för er att läsa. Inte vad jag gjort på en dag utan vad jag tänker, vad som skaver, vad som kokar, vad som känns.

     

    Ingen glansbild – men jag kommer att behöva vara extra selektiv

    När barnet blir lite äldre tänker jag att han gärna får vara min sidekick i mina produktioner, om han vill. Jag tycker att det är viktigt att barnen får vara delaktiga i de vuxnas liv och leverne. De ska själva bli vuxna en dag och det här med matföretagande är ju mammas jobb och intresse! Det vore ju himla gulligt med en hjälpande hand i mina matlagningsfilmer! Men det är ju en helt annan typ av exponering än om jag skulle göra reality show av honom och berätta om alla hans wc-bestyr, koppor och raseriutbrott i sociala medier. Som så många gör! Blir redan så illa berörd av sådant att jag inte ens klarar av att vara med i föräldragrupper på facebook. Det är för mycket osakligheter och over sharing som är totalt onödig. För att inte nämna problemet med läsförståelsen. Du kan fråga om produkt X och Y – vilken är bättre? och få svaret – ”jag tyckte inte att något sådant behövdes och jag gjorde så här och så här”. Tack, nu vet vi.

    Mammagrupperna gör mig folkskygg på riktigt. Kanske är det också andra mammor som skrämmer mig mest med föräldraskapet? Har ju redan fått min beskärda del av konstiga kommentarer som gravid. Ibland gapar jag över hur gränslösa folk kan vara. Jag kommer nog att välja mycket noggrant vad jag förmedlar framöver, det är ett som är säkert… Och gör jag det ska det vara IRL, förtroligt mammor emellan.

    Förstå mig rätt. Jag vill inte sälla mig till dem som förmedlar en glansbild av hur livet med småbarn är och bidra till någon sorts hets – men ändå. Vad hände med god smak? Jag blir så konfunderad på mammor som är så noga med sina selfies med rätt filter och moderiktiga kläder men ungarna visar man gärna upp från värsta tänkbara vinkel i tid och otid. Varför? Och vem ger en rätten?

    Alla föräldrar måste dra sina linjer i sanden – och jag har gjort upp mina nu.

     

     

  • Malins mat

    Baka min enkla glutenfria limpa utan jäsning – recept ur min brödbok

    Inlägget innehåller reklam för min nya e-bok ”Lyckas med glutenfritt bröd”

    Söker du ett recept på enkel, glutenfri limpa? Då hoppas jag att du ska tycka om det här receptet. En söt-sur, lättbakad och god limpa med potential att bli hela familjens favorit!

    Min glutenfria limpa är superenkel att göra. Jag tänker att barnen kan vara med och röra ihop denna smet som inte behöver jäsa eller knådas. Du kan variera mjölsorterna efter egen smak. Jag gillar teffmjöl som gör degen mörkare, men det har en liten bismak (liksom de flesta glutenfria mjöl).

    Jag tycker den här limpan är godast med med ostskivor och gurka. Och ett glas mjölk!

    På tal om mjölk; jag bakar min limpa på finsk surmjölk – men den kan givetvis ersättas med svensk filmjölk eller tunn, naturell yoghurt.

    Om du vill kan du smaksätta smeten med brödkryddor som fänkål, anis och kummin.

    Glutenfri limpa utan jäsning

    Lättbakat glutenfritt bröd inspirerat av finsk surmjölkslimpa.
    Sverige: Byt ut surmjölk mot filmjölk eller tunn, naturell yoghurt.
    Måltid Bakning
    Kök Nordiskt
    Nyckelord Bröd
    Portioner 1 limpa

    Ingredienser

    • 5 dl surmjölk alt. filmjölk eller naturell yoghurt
    • 1 dl mörk sirap
    • 1,5 tsk salt
    • 1 st ägg
    • 3 dl boveteflingor
    • 2,5 dl teffmjöl
    • 2,5 dl rismjöl
    • 2 tsk bikarbonat
    • 1 msk psylliumpulver ex. fiberhusk
    • 0,5 dl hela linfrön

    Instruktioner

    • Sätt ugnen på 150 C.
    • Mät upp surmjölken i en skål och tillsätt sirap och salt.
    • Rör ner ägget och boveteflingorna.
    • Blanda teffmjöl, rismjöl, bikarbonat och psyllium i en skål. Vänd ner det i smeten och blanda väl. Tillsätt till sist linfrön.
    • Häll upp smeten i en brödform klädd med bakplåtspapper.  
    • Grädda brödet i mitten av ugnen i 40 minuter.
    • Ta ut brödet - ta tag i bakplåtspappret, lyft upp limpan ur formen och över på en plåt.
    • Pensla brödet med surmjölk och sirap, höj temperaturen till 200 C och grädda det ytterligare i 10 minuter. Detta för en knaprig yta och längre hållbarhet. Obs, vakta brödet hela tiden så att det inte bränns.
    • Låt svalna under en bakduk. När brödet har svalnat kan du förvara det i en plastpåse.

  • Dagbok,  Graviditet

    Blivande pappan vid havet

    Inget nytt på bebisfronten. Jag är i vecka 39 och börjar bli väldigt trött på att vara gravid. Sammandragningar har jag haft varje dag sedan mitten av graviditeten – men nu har de vanliga ”sammandrabbningarna” (som Jonas kallar dem) övergått i ganska kraftiga förvärkar, speciellt om kvällarna. Känner molvärk och tyngdkänsla i buken. En krumbuktande bebis med mycket energi (antagligen mitt eget fel eftersom jag äter som en häst) vars rörelser inte är så mysiga längre. Det gör, ärligt talat, rätt ont när han sträcker på sig.

    I början trodde jag att de här förvärkarna jag fått betydde att ”det var på gång” och jag blev så mentalt inställd på att föda. Nu. Jepp. Lets go! Kanske inatt händer det?
    Men de sabla pinande förvärkarna alltså – de klingar alltid av när jag går och lägger mig. På morgonen kan jag bara krasst konstatera att jag sovit gott utan störningsmoment och att bebin med andra ord inte har minsta planer på att komma ut. Sjukt frustrerande och dötråkigt. Jag önskar att jag inte haft de här förvärkarna – för de ger mig bara falska förhoppningar och gör mig deppad! Speciellt när jag tänker på att jag kanske måste ha det så här i flera veckor ännu ifall jag går över tiden. Vilket antiklimax!

    Hur ska jag stå ut så länge?

    Jonas har spenderat en del tid ute i skärgården på familjens sommarställe dessa veckor och byggt ett nytt och fräscht utedass tillsammans med sina bröder. Det har varit ett rätt omfattande sidoprojekt eftersom allt material ska fraktas dit i träbåten (över öppet hav) och så ska det ju byggas upp också. Vissa dagar har de inte kunnat åka ut till ön på grund av blåsten, så det har varit mycket diskussioner och planerande hit och dit. Men nu har bygget tagit fart och idag blev det nästan klart (inväntar karlns hemkomst som bäst).

    Det slog mig nyss att kanske det ändå är pappas projekt som bebin prioriterar? Han är ju definitivt en pappas pojke med sin kurvade näsa och +blod. Här har jag gått och sagt åt ungen att ”bara mamma fått klart bokföringen och sytt dina filtar etc. så får du komma ut, visst?”. Jag utgår ju ifrån att vi är bästis och bundis nu efter dessa snart 9 månader ihop. Men med tanke på mina ignorerade meddelanden (?!) så kanske mammas schema inte är så viktigt? För när Jonas lugnt viskar ”vänta där inne tills dasset är byggt” så lyssnar han! Ungefär som efter en extra hårdhänt akrobatiksession. När jag kvider och ber Jonas lägger handen på magen och bebben – ja, han stillar sig så snällt. Man tackar!

    Men det är fint att ha en god papparelation. Jag hoppas det fortsätter så på utsidan.

     

    På villan (som vi kallar sommarstugan för) har familjen en loggbok, häfte, där alla besök till ön antecknas. Det är ganska sakliga anteckningar, men roliga att läsa i efterhand. Ni vet, så där typiska texter som folk skriver på vykort. Ganska högtidliga och inga utsvävningar så där. Men ändå fina på något sätt.

    Jonas skickade denna bild åt mig idag.

    13.7-19.
    Jag och Robert åkte hit till ca 11.00.
    Planen är att bygga taket på utedasset.
    Malin börjar få värkar oftare så jag åker hem till kvällarna ifall barnet kommer snart. 

    Så mycket kärlek mellan raderna i denna loggbok.

    Tänk, vad fint att läsa detta om 20 år. Av blivande pappan vid havet.
    Följande sidor är ännu oskrivna, redo att fyllas med nya anteckningar.

  • Dagbok,  Graviditet

    Triggervarning: min perfekta graviditet

    Dags för en liten graviduppdatering! Jag är nu i vecka 38, 37 + 3. Det betyder egentligen att barnet kan komma när som helst! Graviditeten anses fullgången men beräknade födseln är ännu en tid fram; 24.7.

    Jag har ju tidigare bloggat om trimester 1 och 2 och borde kanske försöka mig på en sammanfattning av trean nu också. Men jag tror jag sparar det en tid ännu – den pågår ju ännu som bäst så jag har lite betänketid kvar innan jag summerar den.

    Jag har i alla fall inte uppfattat några tecken på att barnet skulle vilja anlända redan. Han verkar trivas väldigt bra med att böka runt i min mage och få mig att ömsom fnittra av förtjusning, ömsom skrika av smärta! Som tur varar de smärtsamma episoderna bara 2-3 sekunder. Men det är inte så kul om man råkar vara i mataffären och man får ett yxhugg i underlivet (insert; kvävt pip och tvärstopp i butiksgången).

    Jag hoppas att dessa ”dykningar” betyder att han är på gång så småningom. Å andra sidan kan det vara något så simpelt som en liten vridning av huvudet som jag känner – man har ju så mycket nerver därnere. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

    Alla säger så mycket. Rekommenderar så mycket. Berättar sina historier om hur det brukar gå till.
    Man ska se efter om man fått större läppar, invänta fullmåne (för då föder många) eller så ska man känna hur man plötsligt blir jättepigg – eller jättetrött. Alla är tecken! Gah, blir galen på att försöka läsa på om detta. Ingen vet när det ska ske eller vad som gör att det sätter igång, punkt. Men det blir ju ingen bra tråd på familjeliv att mötas av rådet – ”ha tålamod och tänk på något annat”. Folk vill ha spekulationer.

    Jag tar en dag i taget nu och försöker leva så normalt som möjligt.

    Ja, jag är sjukt trött emellanåt och det gör ont att bära på detta mobila motell men jag måste bota rastlösheten; om inte för mitt psyke så för att få tiden att ”gå lite snabbare”. Jag kan ju det – tack vare min så kallade perfekta graviditet. Det var i alla fall sammanfattningen jag fick på rådgivningen. Perfekta värden. Helt enligt boken och regeringens önskebudget.

    Okej – det sista lade jag till själv.

    Jag har bara varit på rutinkontroller och det känns så udda med tanke på allt man läser om vad andra gravida gör. Kan känna ett litet sting av avund faktiskt när någon får extra uppmärksamhet och skötsel och extra ultraljud osv osv. Men klart jag fattar att det inte är något man ska önska sig – besvär som kräver vård utanför planen. Ändå konstaterade jag häromdagen att folk med influensa nog tar upp läkarvårdens tid mer än jag gjort dessa 9 månader. Jag skapar ett liv liksom? Vill ingen granska mig noggrannare? Så mysko!

    Det känns typ som att jag skött detta projekt mer eller mindre själv. Men jag får ju vara glad för det, att jag är så low maintenance.

    Återstår nu bara att se om en perfekt graviditet innebär en perfekt förlossning. Min BM sade bestämt nej. Inget samband där. Å andra sidan – vad är en perfekt förlossning? För mig; en frisk bebis och en mor som kan tänka sig att eventuellt föda igen inom ett år eller två. Det är i alla fall min förhoppning för mig själv. Jag lägger ingen större värdering i detaljerna så länge det är resultatet.

    Men tillbaka till min perfekta graviditet.

    Vi var på bröllop igår och jag orkade bra igenom det – även om det SJÄLVKLART blev tungt åt ryggen och höfterna. Mina fötter svällde upp som bara den, fick en liten chock när jag tog av mig de lågklackade skorna som närmast ”blivit ett” med mina fötter.
    Jag har haft den här helgen som en milstolpe för mig själv hur länge som helst nu och undrat om det faktiskt ”kan gå” att gå på bröllop. Nu vet jag att jag det visst går att ha ett socialt liv i vecka 38 om man har lust, vilja och möjlighet. Tog till och med ett par danser med maken på dansgolvet! Han var så glad och tyckte det var så mysigt.

    Folk frågar när jag ska föda nu. Det är en given undring. Den stora skillnaden från tidigare är att folk numera blir uppriktigt förvånade när jag säger hur långt gången jag är. Du verkar ju så pigg?!
    Håhå. Jag är så osynkad med min samtid. Kände ju mig så DÖD tidigare i graviditeten och då fick man inga sympatier. Nu när  jag fått en ny glöd så här i slutet på trean tycker folk att man är nån slags superwoman. Men den medaljen hade jag nog hellre tagit i mitten av graviditeten, när jag kroknade och tyckte det kändes hopplöst segt och tungt. Men i alla bra filmer kroknar ju hjälten på mitten för att triumfera på slutet. Man får se det som good storytelling.

    På tal om det så känner jag en sådan lättnad just nu. Jag sände alltså nyss in en matartikel till en tidning (jobbsöndag – hurraaa). Det har stressat mig att den legat halvfärdig på datorn så här nära på förlossningen. Kan inte tänka mig att föda med ogjorda arbeten på mitt samvete – hur orimligt det än verkar. Det hade på riktigt förstört min vibe! Bara tanken att inte leverera något som jag varit så nära att skriva klart har gett mig ångest. Jag vill helst göra saker systematiskt men det är svårt som gravid. Det blir säkert ännu svårare med en baby – men jag ser fram emot utmaningen.

    En sak i taget nu! Nu kan jag äntligen släppa tanken på företagets åtaganden, i alla fall tills augusti, och bara vänta på babyn.

    Fick förresten en förfrågan om att hålla föreläsning på annan ort i september – men det tackade jag nej till. Så galen är jag inte. Dels skulle det bli mer eller mindre praktiskt omöjligt med en nyfödd. Dels skulle det inte vara roligt för mig heller eller kännas värt ångesten. Jag vet ju inte hur det känns att vara i bebisbubblan – men jag kan gott tänka mig att jag skiter i allt som heter marknadsföring just då. Vad som talar för ett JA på den förfrågan är såklart risken att bli ersatt med någon annan och inte få fler erbjudande sen, men sånt är livet för en företagarmamma. Det är lätt att döma när man har en arbetsplats som är skyddad av lagen. Känner bara hur ett spann av momshaming börjar svinga sig mot mig nu när jag skriver att det faktiskt suger litet att tacka nej till jobb just nu. Men jag har inte råd att vara så präktig som normen påbjuder. Jorden slutar ju faktiskt inte snurra bara för att jag får barn?

    Nåja. Till min mästerliga plan.

    Jag har tänkt extra mycket på min situation dessa veckor. Jag är ju en organiserad människa och vill ha en plan a, b, c för allt. Min hjärna smider alltid ränker. Dessa tankar jag nu ska lufta motsäger ganska mycket det jag nyss skrev om min dedikation till min karriär – men jag vill verkligen få detta sagt innan babyns ankomst. Det känns viktigt att ni förstår att detta är en medveten plan och inte något som bara kommer till mig så fort modersinstinkterna kickar in på bb.

    Jag har nu alltså officiellt garderat mig mot konstaterandet; ”ja ja när babyn kommer ändrar hon nog fokus från karriär till familjeliv”. Jag kan faktiskt tänka flera tankar samtidigt och ha framförsikt utan hormonell påverkan.

    Men så här är det. Jag vill bli en hemmamamma. Jag vill vara hemma med mina barn tills de börjar förskolan. Jag vill fortsätta jobba hemifrån i den här takten som jag gjort nu det senaste året.

    Om mammor kan plugga på kvällarna när barnen är med pappan (eller nattetid då de sover) kan väl jag hålla mitt företagande vid liv också – som hemmafru. Problemet är ju bara att det är en så okonventionell lösning. Jag ska alltså vara hemmamamma och jobba samtidigt? Hur redogör man det för Kela? De vill värdera allt i timmar och euron. Men så ser inte mitt liv ut, jag jobbar knyckvis. Jag har barnet med på jobbet, varje dag. Jag har ett sådant arbete där det TYP går att göra så.

    Jag tror faktiskt jag får ta och strunta i att ansöka om någon slags flexibel vårdledighet sen. Köra mitt eget race. Ser inget annat alternativ? Om jag inte lyfter stöd så är jag ju fri att göra som jag vill och den där lilla stödpengen är ju inte något man kan leva på hursomhelst? Det känns inte värt besväret att passa in i systemet då jag antagligen skulle klara mig mycket bättre genom att ställa mina dagar på ett sätt som passar mig (och oss) och inte Kela?

    Det känns hemskt att försöka passa in i mallen – den som jag inte passar in i från början. Samtidigt tycker jag att jag vore värd en liten slant för mitt moderskap – inte kommer jag ju att kunna jobba varje dag med småbarn. Det fattar till och med jag…

    Nå, jag backar och återgår till det jag redan skrev. En dag i taget.
    Det visar sig så småningom.

     

  • Malins mat

    Glutenfria muffins med rabarber och smuldeg

    Just nu översvämmas vi av rabarber från alla håll och kanter. Man känner att man måste ta och göra något av dem innan de växer sig stora som hus.

    Vad gör ni av rabarber?

    Jag gör rabarberkräm till min mans förtjusning (är det månne höjden av husmoderlighet?) och svägerskan har ett saftkok på gång vet jag. Jag älskar rabarbersaft och flädersaft och sånt – jag föredrar ju att dricka syrliga drycker. I övrigt så dricker jag väldigt litet saft nuförtiden. Det blir kanske ändring nu när man får barn?

    Hursomhelst – rabarberpaj är ju ett givet sommarbak. Jag velade fram och tillbaka mellan att göra smulpaj och muffins och därför landade jag nu i ett sorts mellanting! Mumsiga muffins med rabarber och smuldegstopping som jag serverade med vaniljvisp.

    ”Problemet” med rabarber i bakning tycker jag är att den är så tråkig att tugga på. Alltså, jag gillar inte tanken på en kaksmet med en massa jobbiga bitar av träig rabarber i. Det är ju nästan så att det förstör mer än vad det ger!

    Nej, rabarber ska kokas sönder innan man blandar ner den i en kaksmet eller deg, det är min åsikt.

    För att rabarbern ska komma till sin absoluta rätt har jag således gjort en snabb kompott av den. Du bara kokar upp den med lite socker och vatten (eller citron detta fall) och inväntar upplösningen (bokstavligt talat).

    Det går ganska snabbt.

    Jag lät kompotten svalna medan jag gjorde smuldegen och smeten.

    Dagens smet blev ganska havre-baserad. Hoppas att det är okej.

    Alla som bakar glutenfritt vill inte använda glutenfri havre av olika skäl men jag gör det eftersom jag inte reagerar på det negativt. Här i Finland är vi duktiga på att odla glutenfri havre (separat odlad havre alltså) och det finns flera märken att välja mellan.

    För det mesta maler jag mjölet själv i mixern. Det är bara att pulsa havregryn i maskin så får du ett grovt mjöl.

    Muffinsen byggde jag upp på så sätt att jag först fördelade smeten i formarna (det blev 10 st stora).
    Sedan fördelade jag rabarberkompotten ovanpå och smuldegen ovanpå det.

    Jag tyckte de blev riktigt snygga!

    Och självfallet goda också!

    Här kommer receptet.

    Glutenfria muffins med rabarber

    Mumsiga muffins utan gluten smaksatta med rabarberkompott och toppade med smuldeg.
    Måltid Bakning
    Kök Nordiskt
    Nyckelord muffins
    Portioner 10 st
    Författare Malin

    Ingredienser

    Rabarberkompott

    • 250 g rabarber i bitar
    • 1 st citron saften + skalet fint rivet
    • 1 dl socker

    Smuldeg

    • 50 g smör smält
    • 1 dl potatismjöl
    • 2 dl glutenfritt havremjöl
    • 2 msk farinsocker
    • 1 tsk bakpulver

    Muffinssmet

    • 2 dl glutenfritt havremjöl
    • 1 dl kokosmjöl
    • 1 dl potatismjöl
    • 2 tsk bakpulver
    • 1 tsk psylliumpulver fiberhusk
    • 0,5 tsk kardemumma malen
    • 50 g smör smält
    • 2 st ägg
    • 1 dl farinsocker
    • 1 dl strösocker
    • 1 dl mjölk

    Instruktioner

    Rabarberkompott

    • Koka upp rabarber, citronsaft, citronskal och socker i en kastrull.
    • Låt blandningen småputtra tills rabarbern kokat sönder i trådar. Ställ åt sidan.

    Smuldeg

    • Rör ihop alla ingredienser och ställ i kylen så länge.

    Muffinssmet

    • Sätt ugnen på 175 C och placera ut 10-12 st pappersformar i en muffinsplåt.
    • Blanda alla torra ingredienser i en degskål.
    • Rör ihop ägg, socker, smält smör och mjölk i en annan skål.
    • Vänd ner äggblandningen i den torra blandningen och rör om väl.
    • Fördela smeten i muffinsformarna. Toppa med rabarberkompott och slutligen smuldeg.
    • Grädda muffinsen i ca 15 minuter, tills toppingen smält ihop med muffinsen och fått litet färg.
    • Låt muffinsen svalna och servera med vaniljvisp.

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Min gravidfotografering med Cecilia Calrén Photography

    Gravidfotografering – det är kanske ett nyord ändå? Men knappast nyare än babyshower. Ja ja vi blir allt mer amerikaniserade här uppe i norden – men hur kul är det inte med en riktig glammig fotografering i motljus? Prinsessa för en dag! Jag har testat och kan varmt rekommendera.

    Idag tänkte jag visa några bilder från min fotosession med superduktiga Cecila Calrén!

    Det var någon gång i början av min graviditet som jag efterlyste gravidfotografer här i området. Jag fick en del värdefulla tips men då det var så tidigt i graviditeten tog jag inte tag i saken och bokade. På den tiden var magen ännu så liten och jag hade svårt att föreställa mig hur det skulle kännas och bli senare. Jag sköt upp tanken, helt enkelt.

    Kort därpå tog Cecilia kontakt med mig. Hon berättade att hon var på väg att starta eget fotoföretag med specialisering på porträtt av nyfödda och gravida. Skulle jag vara intresserad av att låta mig förevigas för hennes portfolio?
    Jag kollade in hennes arbete och såg potentialen direkt. Den här nischen är precis vad som fattas i Österbotten just nu och det kommer att bli en megasuccé. Självklart ville jag vara med och skapa historia!

    En gravidfotografering är så mycket mer än bara en fotografering. Det är DIN stund, där du ska få känna dig vacker och stark. Det är ett perfekt sätt att skapa positiva och kärleksfulla minnen under graviditeten. Jag vill föreviga din kärlek och din längtan till det barn som nu växer inom dig.

    Cecilia Calrén Photography

    Vi bokade tid för klänningsprovning (Cecilia har eget lager) och jag föreslog fotoplats; min favoritpark Setterbergs park här i Vasa.
    En regnig och vårvinterdag visade jag henne platsen. Det såg för taskigt ut då. Fontänen och rabatterna var ännu övertäckta för vintern och den övergripande färgskalan var nog 50 nyanser av grå och brun. Men vi bokade in oss i början av juni. Och parken levererade, som jag lovade.

    Vi fotograferade sent på kvällen – det är alltså kvällsljus ni ser på bilden – och höll på tills solen gick ned.

    Svägerskan hjälpte mig att göra en uppsättning av min korta medelåldersfrilla (tack!!). Med mig på fotograferingen hade jag maken och svägerskan som skyndade med rocken mellan plåtningarna och rättade till hårtestar och kjol. Man behöver inte ha med sig några assistenter, det är inte ens vanligt, men jag ville ha det.

    Det roligaste var väl nog när jag tappert försökte sitta på huk på marken – men med mina närmast cementerade höftböjare kunde jag inte sitta rak i ryggen – ännu mindre komma upp därifrån! Haha. Hur stel? Men jag gjorde i alla fall ett tappert försök.

    Vill bara passa på och spräcka myten om att gravida skulle vara så himla smidiga. Inte jag i alla fall. Jag har testat att sitta i lotusställning som många gravida influencers gör på instagram. Ni vet, med benen i kors på sängen och håller i magen på bild men alltså herregud nej, det går inte alls. Min lår spärrar upp på sidorna. Magen får inte plats. Jag skriker av obehag och faller bakåt. Fattar inte hur folk gör? Ni vet såna där barbiedockor som man kan vända ut magen på och plopp så är de gravida? Lika smala som innan men med putmage.

    Inte med mitt dna. Ni ser ju hur svårt jag har att hålla mig för skratt.

    Som tur är fick jag göra precis som jag ville på fotograferingen! Jag fick bara förslag som jag kunde testa om jag ville. Så det kändes absolut som ”min” fotografering där jag bestämt alla detaljer.

    Jag är jättenöjd med bilderna! Vad tycker ni?

    Nu siktar vi som nästa på nyföddfotografering. Det blir spännande! Får se om jag får en liten linslus eller ej? hehe.

    Men oavsett så tror jag nog det blir riktigt bra. Cecilia vet hur man ska få bebisarna att trivas (men mer om det senare).

  • Dagbok

    Helt ärligt

    Idag är det en lite tyngre dag på bebisfabriken. Det ter sig såhär att varannan dag är jag i skick och känner mig ”nästan normal” och dagarna däremellan kraschar jag och orkar ingenting. Antagligen för att jag varit för aktiv och behöver vila upp mig dagen därpå.

    Nåväl, idag är det som sagt trögt och jobbigt i kroppen men jag kan ju inte bara ligga och stirra i taket heller. Eller bara sova (kom precis från en tvåtimmars-nap).

    Så, jag tänkte börja lyfta litet kommentarer jag fått på senare tid som blivit obesvarade.

    Jag börjar med en lång kommentar som kom in från det ovanligt deppiga inlägget ”Frågorna ingen ställer”.

     

    Jag tycker att människor ska få hålla vissa delar privata om det känns bäst så. Jag är nyfiken på att veta mera om din familj och din ekonomiska knipa, men jag har uppfattat det som att du inte vill gå in på dessa aspekter av ditt liv desto mera och det vill jag som läsare givetvis respektera!

     

    Först – tack så mycket för din omtanke, det värmer. Jag fick litet dåligt samvete också. Kanske är det så att jag går omkring och väntar på ett tillfälle att berätta allt som aldrig nämns – men att det tillfället aldrig kommer och då blir jag lite sorgsen. Det har såklart inget med er läsare att göra! Det var orättvist av mig att antyda det.

    Jag ser mig som en öppen person. Vidöppen, faktiskt. Jag kan prata om allt (med vem som helst egentligen) – men allt går inte att skriva om.

    Jag tänker ofta på det här – hur pass acceptabelt det är ändå att blogga personligt om exempelvis sexualitet, psykiskt illamående, ätstörningar, sjukdomar, arbetslöshet osv. Men en dysfunktionell familj – det ska man hålla tyst om. Det är så sjukt tabu.
    Jag skulle alltså gärna skriva mer om mitt liv i bakgrunden. Det är ju min historia och mitt liv, jag vill bli sedd för det jag är – hela mig. Det som jag kämpar med och alltid kommer att behöva kämpa med. Men det passar sig inte här på bloggen. Det skulle uppfattas som en krigshandling mot andra personer, något mycket osmakligt och fult, och det är det sista jag vill ha här på bloggen.

    Men som Molly Sandén sjunger ; helt ärligt – finns det någon som är hel?

    Jag har ju lärt mig att blockera ut det svåra och vara glad på riktigt ändå. Och det fungerar hyfsat bra, det är ett kallt krig och det syns inte utåt alls. Mina texter om att jag trivs med mitt egna liv och lever i en kärleksfull relation med ett arbete jag trivs med, det är 100% sant. Men det jobbiga med att vara jag försvinner ju ingenstans och någon gång måste den storyn få komma ut. Men hur? Kanske måste jag omvandla det till något annat format än bloggtext. Skriva en roman under pseudonym där jag får utlopp för allt det osagda. Se det ta form i en annan story. En historia som är delvis sann, delvis fiktion. Då får jag sagt det jag vill ha sagt utan att trampa någon på tårna.

    Som ni förstår har det varit tämligen enkelt för mig att kasta mig in i mitt entreprenörskap eftersom det är mitt andningshål från allt. Jag känner mig lycklig i den bubblan. Fri. Men det tar ju ut mig i offentligheten och det komplicerar allt.

    Och här känner jag att  jag vill släppa på trycket litet.

    Jag har blivit jämförd med Trump av en närstående (är hon inte EXAKT som han?) när jag kanske hade varit förtjänt av ett – du var bra på TV, Malin! Det måste ha varit nervöst att åka dit ensam.
    Av en annan har jag blivit uppringd med frågan ”alltså HUR fick du det där jobbet?!” när jag egentligen borde ha fått ett – Grattis till nya jobbet, Malin! Det är perfekt för dig.
    När jag kom in på ledarskapsakademin i huvudstaden undrade samma person främst vad man egentligen ska göra för att få komma in? En lantis som jag!

    Jag har alltid haft en ovana att släta över allt obehagligt genom att säga saker som folk vill höra. På bekostnad av mig själv. Men jag har sett mig som den starka som kan tåla det. Svaret på frågan ovan var ju att jag kommit in av en lycklig slump; tack vare en Vasa-kvotering!

    Kommer att tänka på en annan incident nu, där mitt överslätande definitivt gick för långt. När jag i ett desperat försök att lappa ihop vår relation avfärdade allt som hänt mellan oss med att ”jag antagligen jobbade så mycket att jag fick en psykos och inte menade det jag sa” – och det accepterades. Vi gick vidare.
    Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta otroliga svek mot min integritet. Hur kunde jag? Nå, den lappningen höll ju visserligen inte heller så länge. Nu är jag den känslokalla mobbaren istället och det känns ärligt talat bättre.

    Och sen kommer jag aldrig att glömma bokmässan i Göteborg, kanske det största framträdande jag någonsin gjort (och ensam), när jag satt på flygplatsen på väg hem. Jag var så nervös att missa planet att jag åkt dit flera timmar i förväg bara för att trampa runt i cirklar och gå sönder av leda. Jag kom på den dumma idén att ringa hem. Jag hann inte prata länge förrän jag blev avrundad med ett mycket ointresserat; ”okej – men jag kollar på ett program på TV nu så att… Då hade jag inte ens hunnit berätta om själva mässan och allt jag varit med om. Då brände tårarna bakom ögonlocken kan jag tala om. Men man lär sig och nu har jag ingen direktkontakt alls med någon av dessa. Bara högst formellt. Och det sjuka är att det fungerar så bra då alla är så duktiga på att ignorera elefanten i rummet. Jag tror jag kan hålla detta lilla ställningskrig för överskådlig framtid nu. Bara jag inte låter mig psykas.

    All kärlek är inte bra kärlek. Bättre fly än att illa fäkta.

     

    Angående ekonomin så är den kopplad till mitt entreprenörskap såklart och om det kommer jag nog att börja skriva om så småningom. Nu när jag känner att jag är på fast mark igen. Mitt senaste bokslut visade verkligen en personlig revansch för mig! Liksom, jag måste börja oroa mig för saker som vinstskatt. Jag har ju alltid haft ett minus att dra av det på. Någon jobbsöndag här framöver ska jag nog redovisa litet och reflektera öppet om det. Jag har kämpat så hårt för detta!

     

    Vad gäller att inte ha nära vänner och aldrig vara nöjd med det du gör så tror jag att det är många som kan skriva under det, här är en i alla fall. Spinn gärna vidare på det så kanske vi får igång en diskussion!

     

    Det här är en grej som jag fått många mejl om från personer som känner samma saker som mig. Ett nytt inlägg om vänskap och hur jag ser på det är på ingång! Jag hoppas att ni kommer att tycka att det är upplyftande läsning, trots allt. Jag har en del tröstande saker att säga om det nämligen som jag inte var kapabel till tidigare.

     

    Dina företagarrelaterade inlägg är för mig en inspiration och ger mig motivation att kämpa och göra mitt bästa i mitt jobb, fastän jag inte själv är företagare och knappast kommer att bli det. Du delar med dig av ditt driv och din kunskap och som läsare finns det alltid något att plocka med sig, om inte direkt till eget arbete så genom en utökad förståelse för andra.

     

    Alltså, så fantastiskt att höra! Det gör mig väldigt glad (och lättad) att även icke-företagare kan ta med sig något av mina funderingar. Samma principer går ju att tillämpa på så många delar av livet. Jag vet att jag använder mycket som jag lärt mig t.ex i restaurangbranschen på allt möjligt vad gäller hemmet, företagandet, bemötande av andra människor, planering osv. All kunskap och erfarenhet blir en helhet!

    Om att känna sig nöjd – det är också ett bra ämne. Jag försöker bli bättre på det. tycker att jag lärde mig en hel del i och med nya boken som sköts upp i all oändlighet. Ska det vara perfekt eller ska det bli gjort?

     

    Jag är väldigt imponerad av att du kan arbeta hemifrån, hur får man sådan disciplin? Det finns liksom för mycket som distraherar; tvätt, matlagning, städning, gräsklippning och inte minst småbarn då…

     

    Haha! Du tror för gott om mig. Hemligheten är ju att jag tillåter mig att ägna mig åt distraktionerna! Jag jobbar till ett visst klocklag eller tills att en viss mängd uppgifter gjorts, sen får jag göra något annat som att städa eller ta en långlunch på stan eller framför teven. Sen går jag tillbaka till datorn tills en viss tidpunkt – kanske tills jag börjar laga kvällsmat. Sen umgås jag kanske med maken. Blir det jobb kvar tar jag upp det igen på kvällen.
    Disk och tvätt har jag oftast satt igång efter frukost – före jag börjar jobba. Jag gillar morgonrutiner då jag går några varv i lägenheten och sätter igång saker och ting. Sen har jag ro på kontoret. Självklart finns det hetsiga dagar då allt ska göras på en gång och jag måste satsa 100% för att hinna med – men det är på det stora hela ganska sällan. Då kompenserar jag med att ta några halvdagar efteråt. Jag får ju inte betalt i min tid utan för servicen jag gör. Ju effektivare jag jobbar desto mera fritid för mig.

     

     

    Jag har också testat en hel del av dina recept då det i bekantskapskretsen finns personer med celiaki, och en del har jag också modifierat enligt egna preferenser. Tack för fina matinlägg med lockande bilder!

    Mina favoritinlägg är ändå de mer personliga som handlar om privatpersonen Malin och dina reflektioner över det som händer i ditt liv. Jag tar gärna del av mera uppdateringar om graviditeten och de funderingar som dyker upp om föräldraskap, barnuppfostran, roller i hemmet osv.

    Jag tror du har många läsare som helt enkelt inte hinner kommentera, men ändå uppskattar att kunna ta en kort paus och läsa dina inlägg.

     

    Det är ju en ständig dragkamp för mig här på hemsidan att hitta balansen mellan matiga inlägg, det professionella och de personliga. Jag oroar mig för att jag ”förstör” helhetsintrycket av mig själv om det blir för mycket personliga inlägg. Är min gravidmage avskräckande? T.ex.
    Många landar ju här enbart för att få matinspiration. Jag vill ju att bloggen ska vara ”fräsch” för eventuella företagskunder också, då det är litet av min portfolio. Idag borde jag verkligen ha lagt upp en god kaka, inte den här superprivata utläggningen.

    Samtidigt är det här ju min plattform och alla andra bloggare blandar ju friskt dessa saker utan konsekvenser för plånboken. Tvärtom!

    Men självklart är det min dagbok som är roligast att skriva! Nu när jag är mammaledig känns det verkligen som att den delen ska få ta ordentligt med plats här.

    Helt ärligt, finns det nån som är hel?
    Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel?
    Helt ärligt,
    finns det nån som lyckats leva
    lyckligt med ett yttre gjort utav sten?
    Helt ärligt, helt ärligt
    Det känns som vi är gjorda av sand
    Vi bygger högt och rasar ibland
    Så hittar vi oss själva nånstans
    Där vi kan börja om, starkare imorgon

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    Förberedelser

    Midsommardagen. Det är blåsigt och växlande molnighet hos oss (ömsom regn, ömsom sol) och vi bara tar det lugnt här i stan och umgås. Högtid eller ej – mina dagar är sig lika. Förberedelser och väntan.

    Mina dagar går i princip ut på att plocka med ett och annat här hemma, göra någon kort avstickare i närområdet (bil eller cykel) och sedan tar jag mig små tupplurar nu och då. Jag har aldrig varit den typen som kan ta en powernap ”så där bara” men nu hinner jag bara lyssna till vindbrisen från det öppna fönstret en kort stund innan jag slocknar som ett barn. Det är så skönt.

    Det är en folktom stad jag bor i just nu. Under midsommarhelgen sticker alla ut till sina sommarstugor. Vi skulle antagligen ha gjort det också om det inte hade varit för vädret. Det är inte värt besväret att ta sig ut till Js familjs sommarställe med våra små båtar då det blåser. Vi har ungefär 20 minuters båtfärd till ön. Det kan också bli problem att ta sig därifrån och i mitt tillstånd – hur kul är det? Äh. Jag är nöjd med att vara hemma.
    I morse när vi låg och drog oss i sängen sa Jonas att han tyckte vi haft en så trevlig och mysig kväll igår! Allt var bra. När vi åkte ut på en liten tripp till ett skärgårdscafé, cyklat en sväng på (den folktomma) stan, vattnat svägerskans blommor (hon bor på gatan mittemot), handlat förnödenheter och ätit en god midsommarmiddag bestående av goda röror, nypotatis i smörbad och stadsgrillad lax (läs; grillpanna på spisen).

    Säkert kommer vi att minnas den här midsommaren med värme också trots att den var anspråkslös. Midsommaren i stan då vi bara väntade på lilla V.*

    *Vill så gärna använda hans namn men vi måste hålla oss till efter födseln ifall vi skulle ändra oss. Han kanske inte ens ser ut som en V?

     

    Vi förbereder oss alltså som bäst för att få en ny familjemedlem, men det mesta är nu på plats (tror jag).

    För någon dag sedan fick jag hem en beställning från Jollyroom som bl.a innehöll en skötväska. Jag tänkte att den även skulle få betjäna som bb-väska så nu har jag äntligen fått börja packa den! Det var inte så lätt att välja ut kläder (behövs ens kläder på bb?) men jag valde i alla fall ut 4 ombyten. Mest jobbigt var det att välja bodys – ska jag ta kortärmade eller långärmade? Blev osäker så packade några extra.

    Fast egentligen spelar det ingen större roll för oss vad vi har med oss i klädväg då vi har tänkt att Jonas ska sova hemma. Han får ju ta med sånt som vi glömt eller inte tänkt på följande dag. Vi har faktiskt bara 5 minuters bilfärd härifrån till BB så allt ordnar sig. Lyxigt att inte behöva tänka på den aspekten.

     

    Jag har nu alltså packat babyns väska, amningsgrejs, påbörjat min necessär och börjat se ut mina egna hemfärdskläder men inte mer än så – det känns så länge ännu innan vi ska till BB! Vi var ju till läkaren i veckan och hon trodde nog inte att babyn skulle komma så fort. Han ligger rätt väg, tack och lov, men är inte fixerad och livmodertappen var bara lite öppen men ”omogen”. Vi måste hålla koll så att han inte svänger sig fel igen längre fram men sannolikheten för det anses ändå liten.

    Jag räknar nu med att gå över tiden med honom.

    Så gulligt ändå, att det där stenhårda huvudet jag känt och klämt på dessa dagar varit en liten rumpa! Han borde verkligen få sig lite hull på den beniga gumpen nu. Mera glass, kanske? Vad gör man inte för den lille…

    BB-väskans innehåll så här långt. 

    Så småningom gör jag väl en lista på sånt som vi ska komma ihåg att packa sen när det närmar sig. Som kameran, drickflaska, rådgivningskortet, ID-handlingar, tofflor och lite snacks. Sen vill jag nog kanske ha med laptop och hörlurar också – men det tror jag nog inte jag tar med inledningsvis utan det får Jonas hämta sen.

    Jag valde en skötväska som man kan ha som ryggsäck. Tänker lite 2 in one här. En praktiskt ryggväska som jag också kan ha min saker i sen som plånbok och vattenflaska! Bra ifall jag exempelvis bara ska gå något kvarter bort (till svägerskan kanske) och tar babyn i bärsjal. Orka dras med den där vagnen hela tiden? Det är i alla fall som det känns nu. Vi får väl se sen hur det lyckas.

    Jag har köpt en sån här bärsjal. Kunde tyvärr inte knyta den ordentligt nu eftersom jag inte ha någon midja, haha! Eller bebis att träna med…

    Överlag så gillar jag allt som heter wrap, knyt och linda in (och såklart bebisar) så därför känns denna lösning perfekt för mig. Jag är ingen ängslig fummelfia så det ska nog gå bra! Fick till och med lite beröm när jag svepte in babydockan på förberedelsekursen. Kändes fint att någon ”såg” mig på det sättet. Töntigt, jag vet men…

    Det ska vara stadigt, bestämt men tryggt och ömsint på samma gång. Det enda frågetecknet är väl vad bebisen tycker om att ligga i sjalen. De har ju sina egna viljor…

    Det låter kanske lite drygt av mig men jag har alltid känt att jag har ett bra handlag för dessa saker och att jag liksom är ”gjord” för att ha barn. Jag har ju länge sneglat på andra föräldrar och känt en sådan längtan i mina händer, som att de vill få komma till nytta någon gång (något annat än köksbestyr). Nu har jag snart min egen baby att handskas med. Gunga, vagga, tvätta och trösta.


    Jag tänkte nu ägna resten av bloggtiden (J tittar på formel 1) med att börja svara på frågor och kommentarer som jag fått här och på instagram.

    Apropå temat ”förberedelser” tänkte jag att den här frågan skulle passa bra.

    Hur känns det angående förlossningen?
    Vad har ni ännu inte skaffat till babyn?

     

    Förlossningen: Jag tänkte på det mycket förut och läste massor i ämnet – men nu har jag kommit till det nolläget att jag inte längre väntar på själva förlossningen i sig utan jag tänker på att få hem babyn. Jag har alltså flyttat fram mitt fokus och tänker bara på slutresultatet. På ett eller annat sätt kommer han att komma ut. Det kommer att vara slitsamt, jag ser inte fram emot smärtan (vem gillar att ha ont?) men jag kommer att klara det och det kommer att vara värt det. Jag har inte satt in några önskemål i ipana-databasen och tänkte inte skriva något förlossningsbrev heller. Jag tänker att vi nog hinner diskutera smärtlindringsalternativ när jag kommer dit och hinner vi inte så hade ett förlossningsbrev hursomhelst inte spelat någon roll.

    Det är klart att jag har tankar för hur jag skulle önska att allt gick till (föda på stolen, ta i barnet själv i händerna) men jag vill inte få några fix idéer som förstör för mig. Jag vill tro att jag kan föda naturligt men jag har ju inte gjort det förut så vem vet hur min kropp reagerar? Drar det ut på tiden kanske jag måste ta medicinsk smärtlindring även om jag inte ville det, men för att orka. Kanske det är för trångt, barnet blir stressat? Då får de rulla ut mig snabbt som attan och sprätta upp mig även om jag hade hoppats att få slippa kniven. Jag försöker vara beredd på allt. Men utgångsläget är att jag vill ”göra allt själv” som vanligt. Det är roligare för mig då.

    Barnet kommer som sagt förmodligen att gå över tiden och det enda jag tänker med det är att jag inte skulle vilja bli igångsatt. Jag skulle vilja att förlossningen kom igång av sig självt. Men inte ens det kan jag styra själv. Så varför oroa sig i förtid?

    Saker till babyn: Jag tror att vi skaffat allt som behövs i nuläget. För sakens skull har jag gjort upp en liten lista som översikt. Helt galet ändå hur mycket det är. Det känns inte som att vi ansträngt oss så mycket som det låter.

    Vi har;

    • Barnvagn med liggdel och sittdel, tillhörande bilskydd och isofix. Myggnät, regnskydd och sånt.
    • Spegel till baksätet
    • Spjälsäng och sängkläder, spjälskydd
    • Babynest och babysitter
    • Skötväska
    • Skötbord komplett med allt som behövs, blöjor, babyolja, tvättskum, zinksalva osv…
    • Massor av kläder (men de flesta i små storlekar) + allt som fanns i mammalådan
    • Bröstpump (manuell), nappflaskor, amningshjälpmedel (men behöver köpa fler bh-inlägg)
    • Amningsbh – har ju använt dem halva graviditeten redan, haha. så sköna!
    • Flera olika sovpåsar
    • Babyvakt
    • handdukar, trasor, filtar, lekmatta, babygym
    • En lekhörna i vardagsrummet med mjuka lådor som han får ha sina leksaker i – till en början i alla fall (innan han får eget rum)
    • Badkar med ställning, ett extra skötunderlägg ifall man vill byta blöja i WC
    • Har förresten ingen amningskudde men däremot tror jag min vanliga nackkudde kommer att fungera
    • Bärsjal
    • Blöjtunna – en sån där häftig grej som tvinnar in blöjan och kapslar in doften.

     

    Vad vi inte har är sånt som inte känns så viktigt i början och sånt som vi tänker kanske släktingarna vill bidra med i presentväg som leksaker, pekböcker och kläder i storlek 62 och uppåt.
    Jag skulle också behöva skaffa amningsvänliga kläder åt mig men vet inte riktigt var jag ska börja? Vill känna mig efter vad som faktiskt behövs innan jag köper nytt. Här hemma känns det inte så viktigt men när man börjar röra sig utanför hemmet kanske man borde göra det lättare för sig.

     

    Var du orolig över att det inte skulle gå att få barn? Jag tänker massor på det här nämligen.

     

    Jag tror nog att alla kvinnor tänker på det här innan – är jag fertil? Tänk om jag inte är det? Så jo, jag var nog orolig och hann nog bli rätt besatt i tanken trots att de ändå gick snabbt för oss, 2-3 månader beroende på hur man räknar. Det är ju ett skämt egentligen att jag hann bli så nojig – men har man bestämt sig har man ju bestämt sig och då är varje mens ett nederlag. Vad visste jag då om det var något fel på mig eller inte? Det är ju lätt att vara kaxig i efterhand.
    Med det sagt så kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för de som kämpar i åratal! Jag är så otroligt tacksam att jag inte behöver genomgå IVF eller ofrivillig barnlöshet. Personligen tog jag till ägglossningsstickor och prickade in exakt rätt datum och då tog det sig. Säger inte att det var stickorna som gjorde det men åtminstone blev det lite ordning på babyfabriken. Så mycket för den romantiska slumpen…
    Sen må det vara sagt att den där oron för att ”få till det” sedan övergår i en oro för att det inte ska hålla i sig, som sedan går över i en oro för att barnet inte ska vara friskt när det föds… osv.

    Jag tror aldrig man slutar oroa sig. Det finns ju faktiskt sjukt många rörliga delar som ska klaffa rätt i hela processen och det är verkligen jobbigt att inte ha kontroll. Ändå går det för det mesta bra.

    Det enda jag vet säkert är att vi alla ska vandra vår egen väg och göra vår egen resa. Det är lönlöst att jämföra sig med andra eller tänka att det ska gå på ett visst sätt och att allt ska följa normen. Livet är rättvist och orättvist i olika doser för olika personer. Jag har nu valt att njuta till fullo av min graviditet och föräldraskap, för allt annat vore otacksamt. Kanske någon blir ledsen när de läser att jag blev gravid på 2 månader trots min bakgrund med endometrios – och jag vill ju inte ha den effekten på folk, men samtidigt gör det ju min glädje extra logisk? Klart att jag är lycklig, liksom.

    Min glädje är ju inte bort från någon annans. Samtidigt har jag empati och förståelse för de som kanske triggas av mig och inte vill följa mig just nu på sociala medier. Det är komplexa och smärtsamma känslor att handskas med och jag tar det inte personligt om någon avföljer mig för att jag påminner dem om deras (upplevda) tillkortakommanden. Man ska göra det som känns bäst för en själv för att orka kämpa på!

    Min önskan är att alla som vill ha barn skulle få dem.
    Att man verkligen kunde få lägga in en gällande beställning och inte bara en intresseförfrågan.

    Livet är hopplöst invecklat och förbluffande magiskt på samma gång och som människa får man inte allt vad man vill ha. På gott och ont.

    Vill bara att ni ska veta att jag är ödmjukt tacksam för mitt liv just nu. 

     

  • mammaledig
    Dagbok,  Graviditet

    Mammaledig

    Så var den här dagen här, dagen då jag blev mammaledig. Jag har ju gått mot den här efterlängtade checkpointen så länge nu – men likväl kom övergången för snabbt på! Kände mig inte alls redo att släppa mitt företag igår. Ta ledigt från jobb? Visst. Men ansvaret tar ju aldrig ledigt, även om det går på autopilot nu. Eller fritt fall? Hjälp!

    Det är ju i alla fall skönt att den här nya boken säljer sig själv. Tacka vet jag internet! Det är självservice och automation som gäller i min butik.

    Jag hade inte insett hur knepigt det skulle kännas. Att inte kunna sätta mig vid datorn som vanligt på morgonen och börja se över mina kampanjer, planera marknadsföring och reportage . Mina rutiner som jag hållit nu varje dag de senaste halvåret. Kände mig så låst, plötsligt. Jag kan ju inte ens logga in och betala företagets räkningar när jag vill utan allt ska skötas på söndagar! I alla fall om jag vill behålla min mammapeng. Och det vill jag ju. Jag vill ju vara ledig.

    Det är skrämmande att inse hur mycket av mitt vardagliga pyssel som faktiskt kan anses som JOBB.

    För mig känns det ju inte som arbete, det är ju mitt liv. Mitt livsprojekt.

    Jag fick ta ordentligt snack med mig själv för att ladda om i hjärnan.
    Jag kan inte jobba när jag lyfter mammapeng men; jag har ingen bebis att ta hand om heller (han ligger och myser på all inclusive). Så att.

    Vad ÄR egentligen mitt syfte nu?

    Att… ta hand om mig?
    Bara… vara?

    Hur gör man då? 

    Hm. Tänk tänk…

    Man har så klart HEMMASPA!

    Så klockan 8 på morgonen (ingen sovmorgon på det här vandrande hotellet) började jag tappa upp vatten till ett mintdoftande fotbad. Raspade fötterna, rakade benen och snyggade till bikinilinjen samtidigt som jag lyssnade på framgångspodden. Kanske inte världens bästa nedvarvning från entreprenörskapet – men jag valde avsnitt som inte direkt handlade om att nå framgång. Sånt som som jag vanligtvis hoppar över. Tråkiga avsnitt om vardagliga ting alltså, bah ha!

    Förresten. Här kommer ett tips till andra preggos angående trimning av kroppshår, minns att jag själv grubblade på detta förut. Skaffa er en beauty styler! Bästa köpet ever! De reades ut på matsmart för en tid sen och finns väl nog kanske ännu i lager? Så mycket lättare att nå alla ställen med den lilla trimmern och man behöver inte vara rädd för att skära sig. Kul att veva runt i blindo med en rakhyvel liksom… Nej.
    Obs! Vill inte på något vis vara med och hålla liv vid idén om att det finns något skönhetsideal under graviditeten. Man behöver inte göra sig fin för barnmorskan, haha! Tror inte någon bryr sig. För mig är det en fråga om bekvämlighet bara. Det sticks och kliar ju så förbannat om man bara låter allt leva sitt eget liv och det är jobbigt att åtgärda med stor mage. Viktigt att olja in sig också av den anledningen och mjuka upp huden. Med tanke på hur flitig jag varit på den fronten så skulle det vara hemskt orättvist om jag sprack från a till ö under förlossningen sen. Men vi får väl se.

    Är det förresten äckligt att jag skriver om dessa saker? Folk kommer ju delvis hit för att få matinspiration… Sorry! Försöker välja mina ord i alla fall!

    Efter mitt hemmaspa blev jag så trött att jag ville gå och lägga mig igen. Jag är annars ganska pigg och på språng nu i vecka 36 (otroligt, va) men nu och då märker jag att kroppen liksom ”motorbromsar” in och jag får stanna upp en stund – tills krafterna återvänder. Men, jag hade bjudit över svägerskan på morgonkaffe kl 10 så jag plockade upp lite innan hon kom. Kokade kaffe åt henne, det behöver hon. Hon har semester nu men är superbusy med alla möjliga ”roliga extrajobb” och meet ups. Hon är nog den enda person jag känner som är mer arbetsnarkoman än jag själv, men jag förstår henne. Semestern är definitivt till för att göra andra (roligare) projekt!

    Det är fascinerande att sitta och lyssna på henne vid kaffebordet när hon ringer runt åt folk (är det Ok att jag ringer ett samtal?) och pressar in allt och alla i sitt schema. Snacka om flexibel och tillmötesgående! Därpå ringde svärfar och påminde henne om att hon måste byta olja i bilen! Fasen också. Men det fick hon också in i schemat samma dag.

    Vi hann i alla fall kolla litet på alla barnkläder som jag vikt in i byrån. Sen for hon så småningom på ett lunchmöte och jag gick en sväng på stan och åt lunch på mitt vanliga hak – caféet sweet Vaasa. Bäst att vara hemifrån, tänkte jag. Borta från alla jobbfrestelser.
    Efter att jag suttit en stund i parken; smält min lunchsallad och tittat på folk (vem har jag blivit, egentligen?) hängde jag med svägerskan på oljebyte till ABC. Låter kanske inte så spännande men hej, jag har ju ”semester” och det var trevligt! Medan vi väntade på att bilen skulle vara klar satt vi i solen och åt glass. Sen drog vi en sväng till loppis. Hon skjutsade hem mig och jag vilade litet inför nästa äventyr – storhandel på MiniMani.
    Min man kom nämligen hem från jobbet med den tyngande känslan att han nog behöver styra upp något program för sin rastlösa fruga. Haha! Jag hade gått ganska hårt åt honom kvällen innan om att jag och han MÅSTE HITTA PÅ SAKER OCH UMGÅS UTANFÖR HEMMET INNAN DET ÄR FÖR SENT.

    Men det är ju sant!

    Jag kan knappt vänta tills han får semester efter midsommar. Jag vill UT ur den här lägenheten och se något annat. Carpa sommar och tumistid med honom.

    Snart är vi tre.
    Tänk. En liten familj.

    Vad kul det ska bli!

     

  • Malins mat

    Lyckas med glutenfri tårtbotten

    I två dagar har jag experimenterat fram en metod för glutenfri tårtbotten som inte smular; men som heller inte blir för kompakt, som inte smakar damm (det blir så av av bara potatisstärkelse) och som inte sjunker ihop efter gräddning. Bottnarna är också naturligt glutenfria och borde kunna smaksättas med kakao, vanilj eller citron om man så vill.

    Jag gjorde en liten gräddtårta av resultatet.

    Som ni ser blev det en sorts hybrid mellan gräddtårta och en naked cake. En riktig naked cake borde dock fyllas och dekoreras med smörkräm. Det blir för ostadigt med grädde! Jag ska återkomma med ett recept på det senare, kan inte riktigt släppa det här med en naken kaka här på bloggen. Kanske gör jag en chokladvariant som omväxling…

    Saken var den att jag dagen innan hade bakat en tårta åt svärfar som fyllde år; och då hade jag både jordgubbsmousse och grädde kvar i kylen att använda.
    Så det fick bli det igen.

    Alltså jordgubbar och grädde – finns det något mer somrigt?!

     

    Lyckas med glutenfri tårtbotten

    Jag lovade er på instagram (@malinsdriftigheter) att jag skulle dela med mig av receptet på mina tårtbottnar.

    Men, nu är det så bra (?) att inget recept behövs – detta är en METOD! Pedagogiskt värre, va? Det är den så kallade 3 glas- metoden (lika delar ägg, socker och vetemjöl) som jag gjort glutenfri. En annan väsentlig del i framgången är att jag bakar bottnarna separat – alltså jag gör ingen stor kaka som jag sen delar i 3 olika bottnar. Det är verkligen onödigt jobbigt och svårt – dessutom tar det jättelänge innan du kan monterns tårtan om du ska vänta på att den bjässen svalnar.

    3 glas-metoden

    Du behöver alltså 3 glas. Hur stora glas beror på hur stor tårtbotten du vill göra.
    Jag bakade en liten tårta på 20 cm i diameter (standardmått är 24 eller 26 cm) och då går det åt 4 ägg.

    Jag skulle rekommendera 6-7 ägg till en tårta på 24 cm och dubbelsats (8 ägg) till 26 cm.

    Så säg att du ska baka en tårta på 24 cm. Så här ska du tänka då:

    1. Ta fram 3 större dricksglas och knäck 6 ägg i ett.
    2. Mät upp lika mycket socker som ägg i glas 2.
    3. I glas 3 möter du upp 1/3 rismjöl, 1/3 kokosmjöl och 1/3 potatismjöl. Tillsätt också 2 tsk psylliumpulver (fiberhusk) och 2 tsk bakpulver.
    Obs! på bilden har jag endast 1 tsk av vardera eftersom jag bakade en så liten tårta.

    4. Vispa ägg och socker pösigt med elvisp och sikta sedan ned innehållet i det tredje glaset.

    5. Ta fram 3 (lika stora) springformar och spänn fast bakplåtspapper i botten.
    6. Fördela smeten jämnt i dem och grädda på 175 C i 15 minuter.

    Grädda max 2 formar i taget. Den tredje får vänta på sin tur…

    Låt dem svalna ordentligt efteråt.

    Tadaa! Helt perfekta, fluffiga men jämna bottnar! Sjukt nöjd är jag. De blev riktigt goda och smakade inte alls så där typiskt mesigt ”glutenfritt”. Det är förresten upp till dig att smaksätta med citronsaft, lime, vanilj eller kakao om du vill. Det här är ett bra grundrecept för alla fyllda kakor!

    Så, fyll med dem vad du vill.

    Jag gjorde som sagt det enkelt för mig och fyllde upp med överbliven jordgubbsmousse.
    Obs! Jag tycker inte att bottnarna behöver fuktas med någonting, men det är upp till dig förstås.

    Så – nu vet ni hur man gör!

    Enkelt, eller hur?

    Fråga gärna om ni undrar över något.

  • Dagbok

    Provbläddra i min nya bok: Lyckas med glutenfritt bröd

    Oj, vad den här veckan rusar fram! Nu har jag 3 arbetsdagar kvar att jobba med promotion av min nya bok innan mammaledigheten börjar (nästa veckas tisdag). Så, i samarbete med mitt eget företag nu då så tänkte jag bjuda er på en liten sneak peak på min bok!

    Nu har jag inte layoutat den här e-boken för att den ska se snygg ut när man bläddrar (med uppslag) så den ser aningen fjantig ut i ISSUU. Min bok läser du sedan en sida i taget, uppifrån ner på mobilen, läsplatta eller dator.

    För denna förhandstitt har alla texter som innehåller mina HEMLIGHETER till gott, glutenfritt bröd tagits bort men jag bjussar på några bilder och ett par recept i alla fall.

    Varsågoda att bläddra!

    Vill du också njuta av hemlagat, glutenfritt bröd som smakar gott och håller formen? Längtar du efter att få sätta tänderna i ett rejält, vackert artesanbröd med krispig skorpa och segmjukt inkråm? Eller är du helt enkelt bara trött på att slänga dina glutenfria bröd i soporna och behöver få ny inspiration?

    Då är den här boken för dig.
    Välkommen in i en helt ny värld av gott, glutenfritt bröd bakat från grunden på rena råvaror och med en rejäl skopa kärlek.

    Malin Vesterback, glutenfri bakningsexpert, lär dig alla knep för att lyckas med glutenfri brödbakning. I hennes nya bok Lyckas med glutenfritt bröd får du ta del av över 80 sidor bakningsinspiration och 53 nya recept i kategorierna snabba bröd, ljusa bröd, grova bröd och surdegsbröd. Det bästa av allt – recepten är grundrecept som du kan variera i det oändliga!

    När du lärt dig baka glutenfritt bröd enligt Malins metoder behöver du inga fler böcker i ämnet. Du har blivit en självgående glutenfri artesanbagare.

    Malin Vesterback är en finlandssvensk receptkreatör och entreprenör. På adressen malinsdriftigheter.com bloggar hon om sitt kreativa liv och publicerar regelbundet nya glutenfria recept. Välkommen att låta dig inspireras!

     

    Hur går det till när man köper boken?

    1. Gå till bokens produktsida här. 
    2. Om du vill betala med Klarna Checkout, klicka på LÄGG I VARUKORG.
      Vill du betala med snabbknappen (Paypal) klickar du PAYPAL – KÖP NU.
    3. Nu är du i VARUKORGEN. Gå vidare till kassan.
    4. Fyll i din faktureringsadress i klarna och klicka SLUTFÖR KÖP.
    5. Efter att betalning mottagits skickas du vidare till en kvitto-sida där du kan ladda ner boken (PDF) till din mobil eller dator.
    6. Du kan ladda ner filen max 3 gånger.
    7. Har du problem? Kontakta mig på hej@malinsdriftigheter.com så hjälper jag till.
  • Dagbok,  Föräldraskap,  Företagande & karriär,  Graviditet

    Mompreneur?

    Godmorgon världen. Jag har än så länge haft den stora lyckan av att sova gott under graviditeten (läs; klubbad säl) men nu börjar jag vakna allt tidigare. Det gör egentligen inget för jag känner mig utvilad, men jag vaknar till ryggvärk och lite småkrämpor och det är väl inte det trevligaste sättet att starta en dag på. Jag har därför växlat i humör hela morgonen och behöver skriva av mig.

    Jag hade världens ”entreprenörs high” igår kväll såhär efter boksläppet. Jag är så glad att ha kommit över den här tröskeln och nått mitt första säljmål.

    Nu är jag precis där jag vill vara med företaget före min föräldraledighet – med en passiv inkomst att underhålla. Det där som jag tjatat om så länge; gör pengar när du sover. Nu får jag leva som jag lär och landa i det på riktigt. Jag vill inte vara en sån där som bara snackar. Allt låter så bra, ni vet, men i handling händer inget. Jag vill vara på riktigt. Ingen fasad. Inga konstigheter.

    Okej, så jag skrev redan att jag inte vaknat på rätt ”sida” idag sådär rent kroppsligt, men det goa mentala ruset från igår kom snabbt tillbaka! Skönt, det var inte bara en tillfällighet (man vet ju aldrig var man har sig själv på riktigt med dessa hormonpåslag).

    Höll ett passionerat föredrag om passiv inkomst åt maken vid frukostbordet. Han lyssnade tålmodigt. Han är inte typen som tar ut någon seger i förskott och brukar inte liva upp sådär som jag  kan ”av bara tanken”. Ingenjören.
    Men när jag börjar bryta ned saker och ting i siffror väcks glöden. Siffror ljuger som ni vet aldrig och om summan är plus så är det är en trygg plats att gå igång på. Jag ska presentera lite uträkningar ikväll så får jag nog med honom på min entreprenörs high.

    Det är lustigt det här hur vi fungerar, jag och han. Det blir så tydligt efter 13 år.

    Bara en sådan grej när jag i förra veckan bakade ett proteinbröd och ville räkna ut hur proteinrikt det faktiskt var. Jonas började lägga sig i jättemycket och jag fattade inte varför? Jag ville ju bara få reda på värdet ”på högt” för att kunna jämföra mitt bröd med andra proteinbröd. Kan jag kalla det proteinbröd, liksom? Han däremot ville jag skulle räkna ut EXAKT och på ett HELT ANNAT SÄTT och började ”ifrågasätta” mina uträkningar.

    Först trodde jag att han bara ville klyva hårstrån med mig (det händer, gaaah), men när jag då frustrerat kontrade med mitt vanliga; ”nämen-varför-hakar-du-upp-dig-så-hårt-på-detta-du-fattar-ingenting-det-spelar-ingen-roll-du-sabbar-min-vibe” så stannade han plötsligt upp och sa tyst och sansat;

    Jag tycker bara att det är så intressant.

    Då smälter mitt hjärta och jag förstår.
    Han är ett så fint komplement till mig. Vi lär oss så mycket av varandra.

    Men nu blev det här inlägget lite puttinuttigt.

    Det var inte alls min intention.

    Egentligen ville jag skriva om vad som hände efter att Jonas åkt till jobbet.

    Jag satt och drack upp resterna av min heliga morgonkaffe (jag dricker 1 mugg kaffe om dagen som gravid – so; sue me) samtidigt som jag underhöll mig själv med att scrolla runt på instagram. Av någon förunderlig anledning hamnade jag in på profil av en ung tjej med entreprenörsdrömmar. Jag slås av hur bombsäkert allt är. Inläggen präglas av intetsägande texter om hennes fantastiska liv som entreprenör och hon uppmanar andra att ta kontakt med henne ifall de också vill leva ett likadant liv som henne. Jag blev självklart intresserad och började gräva lite mer. Hamnade därefter i ett TRÄSK av 21-åringar som driver online businessar och som titulerar sig själva som business coacher. Det står aldrig vad denna business ÄR för något och det finns ingen adress till denna otroliga onlinegrej. Jag misstänker att det handlar om någon typ av network marketing (örk).

    Några av dessa är också, enligt sina profiler, MUMPRENEURS.

    Alltså, jag ville kräkas upp hela frukosten. Blir så sjukt provocerad av detta fenomen. Jag blir nervös och det kliar i hela kroppen!

    Vad är det här för sjukt ideal som unga tjejer försöker leva upp till, affärsrådgivare, ljusår innan de ens är förtjänta av titeln? Innan de ens har en business på riktigt? Eller såklart, businessen är att ha en business och värva andra tjejer som vill ha en business om att ha en business. Så skruvat.

    Det är en sak att vilja bli någonting här i världen – det finns en hälsosam strävan i det. Jag uppmuntrar det. Men det här expresståget till rikedom och lycka som entreprenör tar ju ”fake it til you make it” till en helt ny nivå. Att spotta ut superlativ och ordbajsa ut fluffiga enhörningar bygger bara en jättemur av falska förhoppningar. Vill man faktiskt ha det? En falsk självbild? jag skulle tappa fotfästet helt. Inte undra på att psykisk ohälsa frodas på instagram.

    Det är illa nog att dessa tjejer (och killar) sprider ett falskt ideal som hetsar andra att gå i samma riktning (blinda leder blinda) – ännu värre är det att de lurar sig själva. Det gör så ont i mig att tänka på. Jag kan bara se det brutala uppvaknande som kommer att möta dem i det verkliga livet utanför instagram, och hur ont det kommer att göra. Verkligheten skiter i din instagramprofil, tyvärr. Det är bara en fin broschyr.

    Till nästa hemska tanke – är jag nu en blivande mompreneur? Uäääk! Jag sönderfaller i atomer av ångest! Vad i hela fridens namn är en mompreneur??!! Mitt företagsliv – blod, svett och tårar, en jäkla catchphrase på instagram? En het trend?

    Jag var tvungen att slå upp det på wiki.

    Mompreneur is a neologism defined as a female business owner who is actively balancing the role of mom and the role of entrepreneur.

    The term has a dedicated section on Entrepreneur magazine’s website. There is also a Canadian magazine devoted to the topic, The MOMpreneur Magazine. A 2011 MSNBC article declared the rise of the mompreneur to be a hot trend in the small business sector.

    Investopedia adds that ”mompreneurs are a relatively new trend in entrepreneurship, and have come to increase prominence in the internet age, with the internet allowing entrepreneurs to sell products out of the home rather than relying on foot traffic to brick-and-mortar business.

    U.S. News & World Report tries to dispel the myths about the mompreneur movement, including the belief that an innovative product idea will lead to easy money.

    Jag tror att jag fick en liten existentiell kris här och nu. Å ena sidan har jag sagt (halvt på skämt, halvt på allvar) att jag nu är en professionell hemmafru. Jag började jobba hemifrån som företagare på heltid. Å andra sidan äcklas jag av att ha fallit i den här uppenbara kvinnofällan ovan.

    Jag är ju litet av en mini-Martha Stewart och hela min business bygger ju på att jag är någon sorts domestic goodess då jag jobbar med mat och livsstil främst. Men det är ju mitt yrke, liksom. Jag tycker att det är smart och vettigt och definitivt mycket bekvämare att kocka hemma än på en restaurang för en pissig lön och obekväma arbetstider.
    Jag har också mitt första barn på väg och jag är mer än nöjd med hur jag ställt det hela för mig själv. Jag får mycket tid med mitt barn utan att behöva ge upp min karriär för det och det är jag ju jättestolt över att ha fått till. Han kan till och med hjälpa mig när han blir lite större!

    OCH NU LÅTER JAG PRECIS SOM DE HÄR TJEJERNA PÅ INSTAGRAM.

    Jag älskar att jag kan ha det så här bra och jag vill gärna inspirera andra, mammor som pappor, att ta makten över sina liv, lura systemet och kliva av ekorrhjulet om de kan.

    Men inte fasen vill jag vara en mumpreneur!
    Jag är en entreprenör. Jag är också (snart) förälder. Varken mer eller mindre.

    Det är tufft att vara kvinna. Man kan inte göra rätt.
    Jag måste bara göra det som jag tycker funkar för oss, vår familj. Jag måste hålla fast vid att detta var min målsättning från början och att jag banne mig kom hit och det tog tid. Jag offrade mycket på vägen.

    När träffade ni senast en äkta, inspirerande dadpreneur? Ja. Ni hör ju hör löjligt det låter.

    När träffade ni senaste en business coach vars enda business på CV:t är att vara – en business coach. Tja. Det är väl mer eller mindre dagligen?

    Ska man ta råd av en sådan person? Jag själv vågar knappt påstå att jag förstår mig på företagande och jag är ändå utbildare inom entreprenörskap. Jag kan bara berätta vad jag själv kommit fram till genom personliga exempel och visa var information finns att hämta. Hur det hela är uppbyggt. Skapa diskussion i mina grupper.

    Vad hänvisar en business coach utan egen företagarerfarenhet till?

    Andras erfarenheter.

    Jag skulle inte betala för det, men många gör det.

    Tale as old as time – Drömmar säljer. Men våga ifrågasätta de här luftslotten. Kräv siffror och bevis. Syna vad folk säger och fråga vad de har för erfarenhet som backar upp dem. Du behöver inte vara otrevlig. Om det är på riktigt har man inga problem att visa bokföringen eller CV:t. Det är egentligen ganska konstigt att man måste fråga rakt ut.

    MEN DUUU DÅÅ? Kanske du tänker.

    Ja. Jag ska snart gå igenom mitt eget bokslut och det kommer rapport här på bloggen som vanligt.

    Mitt kommande föräldraskap i kombination med mitt företagande kanske jag inte är lika bekväm med att redovisa i detalj, men jag kommer antagligen att skriva om det nu och då. Man får väl ta en dag i taget? Någon bättre plan än så kan man knappast ha i mitt läge.

     

    Tack för att ni orkade läsa mina funderingar! Väcker det här några tankar hos er? Skriv gärna vad ni tycker om de här fenomenen jag nuddat vid. Något speciellt som kryper i er? Jag kan ju inte vara ensam om att tänka så här, eller?

    Hoppas ni alla får en härlig, vettig och realistiskt underbar onsdag! Det är ni värda.