fbpx
  • Dagbok

    Bomullsbabyn och det så kallade fullbordade äktenskapet

    Det är en regntung och seg söndag. En maskin laddad med nerspyttade sängkläder och trasor surrar på och vi har nyss beställt pizza. Jonas undrar om jag har sett hur sött babyn sover? Han måste gå och ta en bild. Själv försöker jag som bäst ladda upp alla miljontals bilder jag har på ungen från mobilen till mitt one drive-konto. Alla bilder laddas upp och sparas; även de suddiga. Vågar inte ta bort en endaste en.

    Idag firar vi ett år som gifta, Jonas och jag. Folk brukar skratta när jag förklarar hur det gick till när vi ”friade” till varandra – det är ju så kalkylerat alltihopa. Det var ju så att vi bestämde att ville bli en familj och försöka få barn. Men före det ville jag nog vara gift, och före det ville vi nog förlova oss. Så det gick lite ”baklänges” fram – men å andra sidan är det ju helt logiskt tänkt!

    Vi förlovade oss 1 maj 2018, gifte oss 18 augusti 2018 och ca ett år senare – 31 juli 2019 – gick planen i lås när vi blev föräldrar till lilla V! Obs, jag avslöjar namnet i nästa inlägg då jag kommer att svara på frågor som ni skickat till mig på instagram.

    Som de nyblivna föräldrar vi är så firade vi inte bomullsbröllopet desto mer storslaget än med varsin kaffekopp och smulpaj från gårdagens släktbesök.

    Vi roade oss med att öppna ”ordet är fritt”-lådan som svägerskan haft fram på vår bröllopsfest med strikta instruktioner om att inte få öppnas förrän just idag. 

    Så många lappar var det inte i lådan, men flera lustiga.

    Som den här lappen; om det blivit något smått? Kul för oss att kunna säga JA! Fanns också fler andra (ganska givna) anspelningar på hur kvällen skulle kunna få sluta för brudparet. I den äkta sängen!

    Nå, ni ser ju facit klart och tydligt. En himla tur vi hade ändå att det gick så väl – tänk vad ledsamt om planen inte lyckats? Det är ganska vågat ändå av oss, av alla, att bara förutsätta att man ska fixa något så komplicerat som att skapa en helt ny person. Så där bara.

    Om jag ändå får vara lite mallig – som den historienörd och smygroyalist jag är så måste jag hänvisa till alla dessa kostymfilmer och serier om kungarikens öden som jag sett i mina dagar. Hur lyckad är inte jag? Jag levererade en tronarvinge, en son, inom ett år! Jag får behålla både huvud och kronan på den.

    Det (då) otänkbara faktum att det är mannens arvsmassa som bestämmer könet på barnet (och således är totalt utanför kvinnans kontroll) hjälpte dock ingen drottning på den tiden. Tänker på det ibland, hur orättvist det har varit att vara kvinna genom tiderna. Har också läst litet om bröllopsseder och bruk nyligen och försöker resonera med mig själv hur jag riktigt tänker när jag så gärna ville bli gift och dessutom gick med på att gifta mig i kyrkan. Egentligen står jag ju inte alls för den religiösa aspekten av det. Likväl känns det fint att vara i äktenskapet. Jag skulle göra det igen! Alla är vi hycklare i olika grad… 

    Folk säger att det inte känns annorlunda efteråt, att vara gift alltså. Livet fortsätter som vanligt. Men jag håller inte med för egen del. Det symboliska värdet och civila statusen betyder jättemycket för mig och det har varit ett härligt år! Känner mig som en ny person med nytt namn och allt.

    Jag är så nöjd med att vara fru! Det känns tryggt och redigt. Jag antar att det är den borgerliga familjekulturen som jag omedvetet strävar till att uppnå. Och självklart kärnfamiljen. Som skilsmässobarn är det ju idealet och vad i alla fall jag vill ge mina barn om jag bara kan. Obs, säger inte att det ÄR idealet, så himla omodern och konservativ är jag faktiskt inte, utan att det är idealet för mig. 

    Skulle gärna gräva lite djupare i det här med äktenskapet och förankra mina tankar bättre i historien och samtiden, men en bebis håller på att vakna och en pizza svalnar! Här kan ni läsa en intressant artikel om ämnet. 

    Konstigt bara hur liberal jag är inför andras livskonstellationer samtidigt som jag själv, med glädje och uppsåt målar in mig själv i ett normativt hörn pyntat med 50-talsvärderingar. 

    Nåväl. Jag får väl vidhålla rätten att få göra ologiska livsval, heh. 

     

  • Dagbok,  Föräldraskap

    En nystart och en rivstart

    Fjortonde augusti och hösten är här på riktigt. Mysigt, tycker jag. Jag har alltid älskat hösten – egentligen hela upptrappningen till vintern (även hemska november). Den här tiden på året känns det som att jag ”lever upp” igen – för att peaka någonstans i december, som är ”min” månad. Herregud, fyller ju 31 i år. Känns som att man bra kan sluta räkna åren nu. 31-39 har inte så stor betydelse.

    Men höst-lättnaden, ja. Jag hör alltså inte till dem som sörjer sommarens slut! Det är något med folk som återgår till rutinerna igen som känns lugnande för mig. Jag är en doer och ingen semestertyp. Vill helst att alla andra ska vara doers också. Då är allt i sin ordning.

    Njäh, sommaren är inte mitt element. Jag får ju alltid en släng av vad jag kallar summertime sadness. Det känns som att livet sätts på paus lite för länge för min smak.

    Men detta betyder inte att jag är en sån tokig, manisk människa som gillar att ha fullt ös. Jag trivs bäst när jag har något smått, lagom svårt och intressant som puttrar på spisen – så länge det är någorlunda konstant. Alltid något att se fram emot och förbereda. Alltid något på gång. Och på hösten är det okej att vara sån.

    Jag tänker att hösten både för med sig nya spännande saker samtidigt som den är så där ”tryggt tråkig”. Förstår ni vad jag menar? Det är nystart blandat med de samma, vanliga rutinerna.

    I måndags satt vi och reflekterade över skolstarten jag och Jonas, och jämförde erfarenheter som barn. Själv längtade jag alltid efter skolstarten och tyckte det var så roligt att börja skolan. För Jonas var det helt tvärtom. Ett år, berättade han, att han känt sig så stressad inför skolstarten att han spytt utanför dörren innan han gick in! Stackarn. Man önskar man hade funnits till för varandra redan då och hjälpt varandra. Sådär som vi gör nu. Är varandras ”föräldrar”, på sätt och vis.

    Men nu har vi ju ett eget barn att beskydda och ta hand om. Han är 14 dagar gammal idag och han håller oss minst sagt sysselsatta! Bara framtiden kan berätta om han brås på sin mor eller sin far då det gäller skolan, men vilket som så har han ju åtminstone en förälder som förstår honom.

    Det är förmodligen för tidigt att spekulera kring hurudan person han kommer att bli – men han verkar, tycker jag, vara rätt självständig till temperamentet. Han sover i sin egen säng från starten och har i alla fall inte ännu visat några tendenser på att kräva särskilt mycket närhet ännu. Han är inte så klängig. Jag menar, man har ju t.ex fått höra så mycket att DET ÄR MAMMA SOM GÄLLER I BÖRJAN och pappan som får ta ett steg tillbaka. Men för oss är det nog helt jämlikt med matningen och omsorgen och han verkar inte ha någon skillnad på oss två heller. Båda duger lika bra.

    Och mat och omsorg – ja det är ju verkligen ett heltidsjobb med en spädis! Vår kille är den konstant hungriga typen. Det känns som att man bara hinner avsluta en matning innan det är dags igen. Jag klarar inte av att amma honom vid varje tillfälle då jag får rätt ont av den bitska (men söta) lilla pirajan ännu – men att pumpa går bra (depåerna är fulla) och han tar sen också flaskan villigt utan att det påverkar helheten negativt. Han har bra sugteknik och jag har mjölk. Vi har fått bra med stöd från amningspolikliniken så bara mina bröst läker och härdas (ville lite för mycket i början och fick sår) så hoppas jag att jag kan helamma utan problem. Men – jag gillar det praktiska med att pumpa och ge flaska. Matningen går ju så mycket snabbare då och vem som helst kan mata.

    Barnsängstiden annars då? Tja. det går väl ut på att försöka hålla bebis nöjd (ett ganska tufft uppdrag vill jag tillägga). Ni vet, bebisar har verkligen noll tålamod så man får lägga på ett kol hela tiden. Kommer på mig själv ibland med att vyssja och hyssja och förhandla med honom redan ”du kommer iiiinte att svälta ihjäl, jag lovar”! Mamma måste bara gå på toa först schhhhh håll uuuut”! 5 minuter! Pappa fixar! Snaaaart schhhh såja”.
    Apropå barnsängstid så är jag nog väldigt aktiv och rörlig för att vara nyopererad. Jag har, som sagt, varken lust eller tålamod att ligga stilla.

    Vi pratar ganska mycket med pojken, speciellt Jonas! Han skojjar, tjoar och tjimmar med honom. Lite som Baloo och Mowgli – ”jag ska lära dig allt jag kan”! Det är beundransvärt med tanke på att han inte får mycket respons tillbaka. Jag har istället anammat en mjukare, tröstande kommunikationsstil och föredrar att viska ömhetsbetygelser till honom. När andra sjåpar sig och pratar högljutt och smått överdrivet med honom föredrar jag att hålla en privat konversation som kanske bara de som står närmast kan höra. Helst bara han och jag.

    Det är lite underligt, men det känns faktiskt ibland som att jag har ett större anknytningsbehov till honom än vad han har till mig. Det som att han tröstar mig lika mycket som jag tröstar honom! Han är verkligen både min smärta och min medicin.

    Jag har ju varit ganska ledsen efter förlossningen då den blev som den blev. Inte för att jag är bitter på något sätt eller önskar det hade varit annorlunda, egentligen. Jag kom ju för bebisen, inte för förlossningen. Jag är bara sorgsen för att jag inte minns så mycket och det jag faktiskt minns är så osammanhängande och i o-ordning. Jonas har fått fylla i väldigt många minnesluckor i efterhand åt mig.
    Hur ska jag ens kunna skriva en förlossningsberättelse här på bloggen?  Allt bara hände åt mig. Jag var bara kroppen som uthärdade allt. Och det var hemskt. Riktig hemskt. Det gjorde så ont och kändes så hopplöst. Vill inte ens tänka på hur jag hade mått utan smärtlindring. De pumpade mig verkligen full och jag tog tacksamt emot.
    Så typiskt mig att falla på en naturlig komplikation. Min kropp gjorde allt rätt, försökte pressa ut barnet outtröttligt och för för fulla muggar och ändå hjälpte det inte. Min naturliga förlossning hade, för ett par hundra år sedan, blivit min naturliga död. Tänk så sorgligt på en frisk mamma och ett friskt barn. Vi hade bara lite otur.
    Självklart var jag aldrig rädd för mitt liv – på ett modernt sjukhus, övervakad av både läkare, sköterskor och maskiner. Men min kropp kände inte så. Jag kom liksom i kontakt med något väldigt primalt där ett tag. Som djuret i fällan. Det var en hemsk känsla att vara fast i den skärselden med sig själv. Att veta att mina värkar inte tar mig närmare bebisen, bara närmare utmattningen. Då var profylax, dykövningar och studs på bollen inte mycket värda och jag är väldigt tacksam att jag fick mina sprutor och tid ensam med maken tills medicinerna tog slut och det blev dags att plocka ut pojken (som mådde hur bra som helst, bara 1 minuspoäng för gulhet).

    Men det var då. Det är bara ibland på nätterna jag blir ledsen och ältar förlossningen. Dagarna i bebisbubblan får en att glömma allt som varit jobbigt. Vi är ju så lyckliga som fick gå hem med en sån fin pojke, det får ju inte alla. Jag är så tacksam!

    Friska barn är det viktigaste och jag har inte blivit avskräckt ifrån att skaffa fler barn även om jag får glömma min tanke om pseudotvillingar. Kroppen behöver vila ett år från graviditet efter snitt och dessutom vill jag inte vara höggravid en sommar till, det var ingen höjdare faktiskt.

    Jag brukar se varje höst som en nystart, som det verkliga nyåret, och visst är det starten på ett helt nytt liv för oss nu som småbarnsföräldrar. Babyn påverkar ju alla delar av mitt liv även utanför hemmet; mitt sätt att jobba, träna, göra upp planer… Allt ska omkalibreras!

    Det är spännande tider!

    Tiden går så jättesnabbt nu så den nystarten kommer nog automatiskt. Dagarna rusar fram och det händer så mycket hela tiden. Vilken totalomvändning från tredje trimestern då jag trodde jag skulle bli galen av leda.

    Nu kommer jag förmodligen aldrig att ha tråkigt i mitt liv igen. Och det passar mig alldeles utmärkt.

  • Dagbok,  Föräldraskap,  Graviditet

    Himmelen utan en prick

    Tänk att jag håller ett barn på min arm,
    och ser mig själv i dess blick.
    Och vindarna vandra och solen är varm
    och himmelen utan en prick.

    31.7.2019, kl. 17.46.

    Onsdag, för en vecka sedan, kom vår son till världen.
    Gossen höll sin mamma på sträckbänken en hel vecka över den beräknade tiden.
    Sedan kämpade vi på i 3 långa dygn innan han slutligen kom ut på operationsbordet med ett gurglande läte.

    Han föddes i vidöppen bjudning med akut kejsarsnitt.
    Det kändes som för evigt; men slutstriden tog bara 12 minuter.

    Finns så mycket att skriva om detta samtidigt som det inte finns så mycket ord.
    I alla fall inte ännu.

    Itsenäinen poika, konstaterade läkaren.

    Ni vet var ni läste om denna bestämda typ först!

    Headstrong eller ej – för mig är han ”min lilla groda” och vi är så vansinnigt förälskade i honom.

    Vi hörs snart igen när jag återhämtat mig och njutit klart av bebisbubblan.

    Kram.

     

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Tredje trimestern

    Med fyra dagar kvar till BF känner jag att det är dags att börja dra ihop säcken med en kort sammanfattning av tredje trimestern.

    Här kan ni, om ni vill, läsa om första trimestern och andra trimestern.

    Kort sagt skulle jag väl sammanfatta ”trean” så här – nu bär man verkligen på ett barn.
    Det visste vi ju redan – men det är så mycket mer konkret och påtagligt nu. Jag bär på en minimänniska och det känns. En typ med egen vilja som ingalunda ligger stilla. En typ som jag t.o.m kan bli lite arg på. Var den där sparken nödvändig?! Mamma-misshandel!

    Samtidigt är jag stolt och fascinerad över hur stor och stark han är. Stadiga hjärtljud! Rediga rumplyft!
    Jag kan sitta och jaga ”lilla handen” som rör sig under huden, lite som en haj under vattenytan, och fnissa för mig själv. Din lilla filur… Och förbarma mig över den lilla stackaren när han får långvarig hicka, knäcker sina leder, kläms i magen eller hoppar till när jag fäller ner toalettlocket med en smäll. Vilket händer flera gånger om dagen. Förlåt!

    Om man i ”tvåan” fokuserar mycket på den egna kroppens omställning och att anpassa livet efter dessa så är trean mer ett uthållighetslopp. Prestationen är att stå ut och få dagarna att gå på något sätt. Livet som känguru.

    Bild från gårdagens promenad vid stranden här i Vasa. Skönt med värme men jag sväller upp av den. Ska bli så skönt att bli av med all extra vätska och pluffs!

     

    Det som jag tänker verkligen skiljer trean från ettan och tvåan är är den konstanta ryggvärken. Ganska logiskt, såklart. Men jobbigt. Benen är också tyngre än någonsin och en del krämpor som jag fick paus från i tvåan har kommit tillbaka; som tröttheten, illamåendet och halsbrännan. Som tur är jag ledig nu och kan ta många tupplurar – känns hanterbart.

    Det är nu också väldigt svårt att ligga på rygg. Känns som att man sakta kvävs… hjälp!

    Min kroppshydda väcker numera tydligt jobbiga minnen hos andra kvinnor. Ughf – jag minns den där tiden… 

    Tredje trimestern är inte känd för att erbjuda särskilt god nattsömn – men själv har jag varit riktigt bortskämd på den fronten. Jag vaknar en gång mellan 3 och 5 för att gå på toa och somnar snabbt om igen. Några enstaka gånger har jag vaknat jättetidigt och inte kunnat somna om förrän jag ätit något (hungrig bebis?) men det är allt. Så jag börjar inte mitt föräldraskap med minus på sovkontot i alla fall. Faktiskt är jag så uttråkad och utvilad att jag riktigt längtar efter kaos och vaknätter nu!

    Men så är väl naturen funtad. Kroppen gör det så obekvämt och segt för en att man riktigt längtar efter att få ut ungen. Jag känner mig jätteredo och pepp nu. Och lite smått desperat. Vi har så tråkigt och allt är klart och förberett för babyns ankomst. Alla väntar på dig – kom ut nu?

    Jag ser fram emot att åka in till bb och känner att jag, i alla fall mentalt, kan möta allt vad det innebär. För så här kan vi ju inte ha det så länge till – bebben och jag. We got work to do!
    Men det kan ta länge ännu om det vill sig. Det kan gå över tiden. Jag börjar greppa det nu också. Det hjälper att tänka att barnet trivs, är trygg och mår bra där han är.

    På måndag börjar Jonas jobba igen – semestern är över. Känns lite tråkigt att bebben inte hann komma före det men å andra sidan blir det skönt för mig att slippa semester-pressen. Helgerna är faktiskt värst. Känns som att man inte har något liv alls när andra njuter till max på sina sommarstugor, resor och fester. Mina största happenings nu på slutet är att gå en kort sväng på stan eller handla mat. Sommaren har ju inte heller bjudit på något badväder – förrän nu. Nu är det lite för sent för mig att ligga på playan. Meeeen – det kommer fler somrar. Så mycket bättre somrar dessutom – med min nya vän. 🙂 Så mycket att upptäcka tillsammans. Kan knappt bärga mig!

    Hur var din tredje trimester?

  • Dagbok,  Föräldraskap

    Den här bloggens framtid

    Att få barn är livsomvälvande. Hur dagarna kommer att bli för mig framöver kan jag bara fantisera om – men det hindrar inte mig från att dra upp linjer i sanden och planera höstens projekt.

    I skrivande stund har jag inget bättre för mig heller. Bara väntar och väntar på ”det nya livet” som jag både får varningar och avundsamhet för.
    Kommer att bli en så fin tid! Myyys!
    Ni ska veta det här – bebistiden kommer att bli en chock för er!
    Förresten, sjukt konstigt att bli ”varnad” för bebistiden – alltså mitt eget barn. Haha. Det lilla ”monstret”. Jag tror jag kan hantera honom (och det är inte heller så att jag kan ångra mig nu heller, men tack).

    Nåja, tillbaka till planerna.

    Ett av de största projekten under hösten/vintern är mitt bloggande som verkligen ska få ta mer plats nu under mammaledigheten.

     

    Mitt liv får ett nytt innehåll – ska bloggen få det också?
    Hur tänker jag kring exponering av mitt barn i sociala medier?
    Vad är mitt mål med bloggen; med andra ord vad ska det leda till?

    Jag tänker ganska mycket på framtiden och i vilken riktning jag vill styra det här ”skeppet”.

    Det är så viktigt att våga sätta kursen mot ett mål, ha en vision och tänka långsiktigt. Jag tänker inte för ”allmän pepp och drömmande” nu utan för de dagar när vågorna kommer och man börjar tvivla eller hemska tanke – sluta bry sig. Ge upp. Då måste man ha något att hålla fast vid så man inte sviker sig själv och allt man jobbat för.

    Jag tror många som ger upp sina drömmar, med bloggar som exempel, tänker så här:
    Äh, bloggar är döda ändå. Vem bryr sig om vad jag skriver? Det tar bara värdefull tid. Det tar mer än vad det ger. Det var en gammal dröm som inte lockar längre. 

    Men så finns det någon som tänker alla de här tankarna – men ändå fortsätter.
    Och den personen vinner.
    Alla gånger.

    Jag tänker att den personen är jag.
    Här kommer mina planer för bloggandet i höst.

     

    Drömmen om att driva en receptsajt

    Minns ni när jag skrev hur glad jag var över att jag kommit över domänen bakaglutenfritt.se? Nå, i höst tänker jag att jag ska börja utveckla den idén och börja planera en separat receptsajt som handlar om glutenfri bakning. Det innebär i praktiken att alla mina bakningsrecept kommer att styras dit i sakta mak. I början kommer jag att se på sidan som en kompletterande databas; men i framtiden hoppas jag att jag ska kunna driva sajten som ett arbete och som chefredaktör.

    Men det är långt dit, såklart.

    Än så länge har jag bara sökt upp ett wordpresstema som jag tycker passar min vision för sidan. Ta gärna en titt. 

     

    Det personliga bloggandet får mer utrymme

    I takt med att mina bakningsrecept får ett nytt (och ganska anonymt) hem blir min egen blogg en fristad för mina egna funderingar och personliga projekt. Visst kommer det att märkas att jag bakar mycket – men som exempel: Säg att vi har dop och jag berättar om dagen med lite bilder och text. Jag visar att jag har bakat en tårta och berättar litet om den. Själva receptet får man dock söka upp på bakaglutenfritt.se där tårtan presenteras utan omsvep som en glutenfri doptårta utan personlig koppling till mig. Förstår ni hur jag menar?

    Den tanken stöder också min tanke om att utveckla mitt fotograferande. Jag skulle vilja fotografera mycket mer och visa mina bilder här på bloggen. Låta bilder tala mer. Jag tror att familjelivet kommer att öppna upp för fotomöjligheter för mig. Älskar ju att fotografera barn, till exempel.

    Vilket för mig in på nästa punkt; barnets exponering och bloggens innehåll.

     

    Jag är mamma – men ingen mammabloggare

    Nej, det blir ingen baby take over här på bloggen och det blir heller ingen mammabloggare av mig. Ni kommer inte att få läsa långa och detaljerade romaner om barnets alla utvecklingsfaser och våra vardagsbestyr i detalj. Det är inte babyns blogg. Jag är mamma för honom – inte för er. Självfallet kommer även jag att vilja dokumentera varje litet framsteg som babyn gör men då är det faktiskt mitt publicistiska ansvar att plita ner den rapporten i ”mitt första år”-boken och inte i sociala medier. Jag kan skriva mera övergripande inlägg här. Hur det känns för mig. Vart livet tar oss.

    Min bloggstil fortsätter med andra ord som förut. Samlade tankar och funderingar, projekt och planer. Problem och lösningar. Jag kommer fortsättningsvis att vara JAG med den twisten att jag blivit förälder. Inte kommer jag gömma undan min unge eller blurra hans ansikte – men ni kommer inte att se mitt barn i fem olika vinklar på en filt på golvet heller, flera gånger i veckan. För då har jag ju helt tappat greppet om vad som är intressant! Läser själv inte mammabloggar eftersom jag upplever texterna som antingen för präktiga, för självklara, för upprepande eller för gnälliga. Jag vill tro att jag kan leverera bättre än så. Jag vill ha något mer nyanserat för er att läsa. Inte vad jag gjort på en dag utan vad jag tänker, vad som skaver, vad som kokar, vad som känns.

     

    Ingen glansbild – men jag kommer att behöva vara extra selektiv

    När barnet blir lite äldre tänker jag att han gärna får vara min sidekick i mina produktioner, om han vill. Jag tycker att det är viktigt att barnen får vara delaktiga i de vuxnas liv och leverne. De ska själva bli vuxna en dag och det här med matföretagande är ju mammas jobb och intresse! Det vore ju himla gulligt med en hjälpande hand i mina matlagningsfilmer! Men det är ju en helt annan typ av exponering än om jag skulle göra reality show av honom och berätta om alla hans wc-bestyr, koppor och raseriutbrott i sociala medier. Som så många gör! Blir redan så illa berörd av sådant att jag inte ens klarar av att vara med i föräldragrupper på facebook. Det är för mycket osakligheter och over sharing som är totalt onödig. För att inte nämna problemet med läsförståelsen. Du kan fråga om produkt X och Y – vilken är bättre? och få svaret – ”jag tyckte inte att något sådant behövdes och jag gjorde så här och så här”. Tack, nu vet vi.

    Mammagrupperna gör mig folkskygg på riktigt. Kanske är det också andra mammor som skrämmer mig mest med föräldraskapet? Har ju redan fått min beskärda del av konstiga kommentarer som gravid. Ibland gapar jag över hur gränslösa folk kan vara. Jag kommer nog att välja mycket noggrant vad jag förmedlar framöver, det är ett som är säkert… Och gör jag det ska det vara IRL, förtroligt mammor emellan.

    Förstå mig rätt. Jag vill inte sälla mig till dem som förmedlar en glansbild av hur livet med småbarn är och bidra till någon sorts hets – men ändå. Vad hände med god smak? Jag blir så konfunderad på mammor som är så noga med sina selfies med rätt filter och moderiktiga kläder men ungarna visar man gärna upp från värsta tänkbara vinkel i tid och otid. Varför? Och vem ger en rätten?

    Alla föräldrar måste dra sina linjer i sanden – och jag har gjort upp mina nu.

     

     

  • Malins mat

    Baka min enkla glutenfria limpa utan jäsning – recept ur min brödbok

    Inlägget innehåller reklam för min nya e-bok ”Lyckas med glutenfritt bröd”

    Söker du ett recept på enkel, glutenfri limpa? Då hoppas jag att du ska tycka om det här receptet. En söt-sur, lättbakad och god limpa med potential att bli hela familjens favorit!

    Min glutenfria limpa är superenkel att göra. Jag tänker att barnen kan vara med och röra ihop denna smet som inte behöver jäsa eller knådas. Du kan variera mjölsorterna efter egen smak. Jag gillar teffmjöl som gör degen mörkare, men det har en liten bismak (liksom de flesta glutenfria mjöl).

    Jag tycker den här limpan är godast med med ostskivor och gurka. Och ett glas mjölk!

    På tal om mjölk; jag bakar min limpa på finsk surmjölk – men den kan givetvis ersättas med svensk filmjölk eller tunn, naturell yoghurt.

    Om du vill kan du smaksätta smeten med brödkryddor som fänkål, anis och kummin.

    Glutenfri limpa utan jäsning

    Lättbakat glutenfritt bröd inspirerat av finsk surmjölkslimpa.
    Sverige: Byt ut surmjölk mot filmjölk eller tunn, naturell yoghurt.
    Måltid Bakning
    Kök Nordiskt
    Nyckelord Bröd
    Portioner 1 limpa

    Ingredienser

    • 5 dl surmjölk alt. filmjölk eller naturell yoghurt
    • 1 dl mörk sirap
    • 1,5 tsk salt
    • 1 st ägg
    • 3 dl boveteflingor
    • 2,5 dl teffmjöl
    • 2,5 dl rismjöl
    • 2 tsk bikarbonat
    • 1 msk psylliumpulver ex. fiberhusk
    • 0,5 dl hela linfrön

    Instruktioner

    • Sätt ugnen på 150 C.
    • Mät upp surmjölken i en skål och tillsätt sirap och salt.
    • Rör ner ägget och boveteflingorna.
    • Blanda teffmjöl, rismjöl, bikarbonat och psyllium i en skål. Vänd ner det i smeten och blanda väl. Tillsätt till sist linfrön.
    • Häll upp smeten i en brödform klädd med bakplåtspapper.  
    • Grädda brödet i mitten av ugnen i 40 minuter.
    • Ta ut brödet - ta tag i bakplåtspappret, lyft upp limpan ur formen och över på en plåt.
    • Pensla brödet med surmjölk och sirap, höj temperaturen till 200 C och grädda det ytterligare i 10 minuter. Detta för en knaprig yta och längre hållbarhet. Obs, vakta brödet hela tiden så att det inte bränns.
    • Låt svalna under en bakduk. När brödet har svalnat kan du förvara det i en plastpåse.

  • Dagbok,  Graviditet

    Blivande pappan vid havet

    Inget nytt på bebisfronten. Jag är i vecka 39 och börjar bli väldigt trött på att vara gravid. Sammandragningar har jag haft varje dag sedan mitten av graviditeten – men nu har de vanliga ”sammandrabbningarna” (som Jonas kallar dem) övergått i ganska kraftiga förvärkar, speciellt om kvällarna. Känner molvärk och tyngdkänsla i buken. En krumbuktande bebis med mycket energi (antagligen mitt eget fel eftersom jag äter som en häst) vars rörelser inte är så mysiga längre. Det gör, ärligt talat, rätt ont när han sträcker på sig.

    I början trodde jag att de här förvärkarna jag fått betydde att ”det var på gång” och jag blev så mentalt inställd på att föda. Nu. Jepp. Lets go! Kanske inatt händer det?
    Men de sabla pinande förvärkarna alltså – de klingar alltid av när jag går och lägger mig. På morgonen kan jag bara krasst konstatera att jag sovit gott utan störningsmoment och att bebin med andra ord inte har minsta planer på att komma ut. Sjukt frustrerande och dötråkigt. Jag önskar att jag inte haft de här förvärkarna – för de ger mig bara falska förhoppningar och gör mig deppad! Speciellt när jag tänker på att jag kanske måste ha det så här i flera veckor ännu ifall jag går över tiden. Vilket antiklimax!

    Hur ska jag stå ut så länge?

    Jonas har spenderat en del tid ute i skärgården på familjens sommarställe dessa veckor och byggt ett nytt och fräscht utedass tillsammans med sina bröder. Det har varit ett rätt omfattande sidoprojekt eftersom allt material ska fraktas dit i träbåten (över öppet hav) och så ska det ju byggas upp också. Vissa dagar har de inte kunnat åka ut till ön på grund av blåsten, så det har varit mycket diskussioner och planerande hit och dit. Men nu har bygget tagit fart och idag blev det nästan klart (inväntar karlns hemkomst som bäst).

    Det slog mig nyss att kanske det ändå är pappas projekt som bebin prioriterar? Han är ju definitivt en pappas pojke med sin kurvade näsa och +blod. Här har jag gått och sagt åt ungen att ”bara mamma fått klart bokföringen och sytt dina filtar etc. så får du komma ut, visst?”. Jag utgår ju ifrån att vi är bästis och bundis nu efter dessa snart 9 månader ihop. Men med tanke på mina ignorerade meddelanden (?!) så kanske mammas schema inte är så viktigt? För när Jonas lugnt viskar ”vänta där inne tills dasset är byggt” så lyssnar han! Ungefär som efter en extra hårdhänt akrobatiksession. När jag kvider och ber Jonas lägger handen på magen och bebben – ja, han stillar sig så snällt. Man tackar!

    Men det är fint att ha en god papparelation. Jag hoppas det fortsätter så på utsidan.

     

    På villan (som vi kallar sommarstugan för) har familjen en loggbok, häfte, där alla besök till ön antecknas. Det är ganska sakliga anteckningar, men roliga att läsa i efterhand. Ni vet, så där typiska texter som folk skriver på vykort. Ganska högtidliga och inga utsvävningar så där. Men ändå fina på något sätt.

    Jonas skickade denna bild åt mig idag.

    13.7-19.
    Jag och Robert åkte hit till ca 11.00.
    Planen är att bygga taket på utedasset.
    Malin börjar få värkar oftare så jag åker hem till kvällarna ifall barnet kommer snart. 

    Så mycket kärlek mellan raderna i denna loggbok.

    Tänk, vad fint att läsa detta om 20 år. Av blivande pappan vid havet.
    Följande sidor är ännu oskrivna, redo att fyllas med nya anteckningar.

  • Dagbok,  Graviditet

    Triggervarning: min perfekta graviditet

    Dags för en liten graviduppdatering! Jag är nu i vecka 38, 37 + 3. Det betyder egentligen att barnet kan komma när som helst! Graviditeten anses fullgången men beräknade födseln är ännu en tid fram; 24.7.

    Jag har ju tidigare bloggat om trimester 1 och 2 och borde kanske försöka mig på en sammanfattning av trean nu också. Men jag tror jag sparar det en tid ännu – den pågår ju ännu som bäst så jag har lite betänketid kvar innan jag summerar den.

    Jag har i alla fall inte uppfattat några tecken på att barnet skulle vilja anlända redan. Han verkar trivas väldigt bra med att böka runt i min mage och få mig att ömsom fnittra av förtjusning, ömsom skrika av smärta! Som tur varar de smärtsamma episoderna bara 2-3 sekunder. Men det är inte så kul om man råkar vara i mataffären och man får ett yxhugg i underlivet (insert; kvävt pip och tvärstopp i butiksgången).

    Jag hoppas att dessa ”dykningar” betyder att han är på gång så småningom. Å andra sidan kan det vara något så simpelt som en liten vridning av huvudet som jag känner – man har ju så mycket nerver därnere. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

    Alla säger så mycket. Rekommenderar så mycket. Berättar sina historier om hur det brukar gå till.
    Man ska se efter om man fått större läppar, invänta fullmåne (för då föder många) eller så ska man känna hur man plötsligt blir jättepigg – eller jättetrött. Alla är tecken! Gah, blir galen på att försöka läsa på om detta. Ingen vet när det ska ske eller vad som gör att det sätter igång, punkt. Men det blir ju ingen bra tråd på familjeliv att mötas av rådet – ”ha tålamod och tänk på något annat”. Folk vill ha spekulationer.

    Jag tar en dag i taget nu och försöker leva så normalt som möjligt.

    Ja, jag är sjukt trött emellanåt och det gör ont att bära på detta mobila motell men jag måste bota rastlösheten; om inte för mitt psyke så för att få tiden att ”gå lite snabbare”. Jag kan ju det – tack vare min så kallade perfekta graviditet. Det var i alla fall sammanfattningen jag fick på rådgivningen. Perfekta värden. Helt enligt boken och regeringens önskebudget.

    Okej – det sista lade jag till själv.

    Jag har bara varit på rutinkontroller och det känns så udda med tanke på allt man läser om vad andra gravida gör. Kan känna ett litet sting av avund faktiskt när någon får extra uppmärksamhet och skötsel och extra ultraljud osv osv. Men klart jag fattar att det inte är något man ska önska sig – besvär som kräver vård utanför planen. Ändå konstaterade jag häromdagen att folk med influensa nog tar upp läkarvårdens tid mer än jag gjort dessa 9 månader. Jag skapar ett liv liksom? Vill ingen granska mig noggrannare? Så mysko!

    Det känns typ som att jag skött detta projekt mer eller mindre själv. Men jag får ju vara glad för det, att jag är så low maintenance.

    Återstår nu bara att se om en perfekt graviditet innebär en perfekt förlossning. Min BM sade bestämt nej. Inget samband där. Å andra sidan – vad är en perfekt förlossning? För mig; en frisk bebis och en mor som kan tänka sig att eventuellt föda igen inom ett år eller två. Det är i alla fall min förhoppning för mig själv. Jag lägger ingen större värdering i detaljerna så länge det är resultatet.

    Men tillbaka till min perfekta graviditet.

    Vi var på bröllop igår och jag orkade bra igenom det – även om det SJÄLVKLART blev tungt åt ryggen och höfterna. Mina fötter svällde upp som bara den, fick en liten chock när jag tog av mig de lågklackade skorna som närmast ”blivit ett” med mina fötter.
    Jag har haft den här helgen som en milstolpe för mig själv hur länge som helst nu och undrat om det faktiskt ”kan gå” att gå på bröllop. Nu vet jag att jag det visst går att ha ett socialt liv i vecka 38 om man har lust, vilja och möjlighet. Tog till och med ett par danser med maken på dansgolvet! Han var så glad och tyckte det var så mysigt.

    Folk frågar när jag ska föda nu. Det är en given undring. Den stora skillnaden från tidigare är att folk numera blir uppriktigt förvånade när jag säger hur långt gången jag är. Du verkar ju så pigg?!
    Håhå. Jag är så osynkad med min samtid. Kände ju mig så DÖD tidigare i graviditeten och då fick man inga sympatier. Nu när  jag fått en ny glöd så här i slutet på trean tycker folk att man är nån slags superwoman. Men den medaljen hade jag nog hellre tagit i mitten av graviditeten, när jag kroknade och tyckte det kändes hopplöst segt och tungt. Men i alla bra filmer kroknar ju hjälten på mitten för att triumfera på slutet. Man får se det som good storytelling.

    På tal om det så känner jag en sådan lättnad just nu. Jag sände alltså nyss in en matartikel till en tidning (jobbsöndag – hurraaa). Det har stressat mig att den legat halvfärdig på datorn så här nära på förlossningen. Kan inte tänka mig att föda med ogjorda arbeten på mitt samvete – hur orimligt det än verkar. Det hade på riktigt förstört min vibe! Bara tanken att inte leverera något som jag varit så nära att skriva klart har gett mig ångest. Jag vill helst göra saker systematiskt men det är svårt som gravid. Det blir säkert ännu svårare med en baby – men jag ser fram emot utmaningen.

    En sak i taget nu! Nu kan jag äntligen släppa tanken på företagets åtaganden, i alla fall tills augusti, och bara vänta på babyn.

    Fick förresten en förfrågan om att hålla föreläsning på annan ort i september – men det tackade jag nej till. Så galen är jag inte. Dels skulle det bli mer eller mindre praktiskt omöjligt med en nyfödd. Dels skulle det inte vara roligt för mig heller eller kännas värt ångesten. Jag vet ju inte hur det känns att vara i bebisbubblan – men jag kan gott tänka mig att jag skiter i allt som heter marknadsföring just då. Vad som talar för ett JA på den förfrågan är såklart risken att bli ersatt med någon annan och inte få fler erbjudande sen, men sånt är livet för en företagarmamma. Det är lätt att döma när man har en arbetsplats som är skyddad av lagen. Känner bara hur ett spann av momshaming börjar svinga sig mot mig nu när jag skriver att det faktiskt suger litet att tacka nej till jobb just nu. Men jag har inte råd att vara så präktig som normen påbjuder. Jorden slutar ju faktiskt inte snurra bara för att jag får barn?

    Nåja. Till min mästerliga plan.

    Jag har tänkt extra mycket på min situation dessa veckor. Jag är ju en organiserad människa och vill ha en plan a, b, c för allt. Min hjärna smider alltid ränker. Dessa tankar jag nu ska lufta motsäger ganska mycket det jag nyss skrev om min dedikation till min karriär – men jag vill verkligen få detta sagt innan babyns ankomst. Det känns viktigt att ni förstår att detta är en medveten plan och inte något som bara kommer till mig så fort modersinstinkterna kickar in på bb.

    Jag har nu alltså officiellt garderat mig mot konstaterandet; ”ja ja när babyn kommer ändrar hon nog fokus från karriär till familjeliv”. Jag kan faktiskt tänka flera tankar samtidigt och ha framförsikt utan hormonell påverkan.

    Men så här är det. Jag vill bli en hemmamamma. Jag vill vara hemma med mina barn tills de börjar förskolan. Jag vill fortsätta jobba hemifrån i den här takten som jag gjort nu det senaste året.

    Om mammor kan plugga på kvällarna när barnen är med pappan (eller nattetid då de sover) kan väl jag hålla mitt företagande vid liv också – som hemmafru. Problemet är ju bara att det är en så okonventionell lösning. Jag ska alltså vara hemmamamma och jobba samtidigt? Hur redogör man det för Kela? De vill värdera allt i timmar och euron. Men så ser inte mitt liv ut, jag jobbar knyckvis. Jag har barnet med på jobbet, varje dag. Jag har ett sådant arbete där det TYP går att göra så.

    Jag tror faktiskt jag får ta och strunta i att ansöka om någon slags flexibel vårdledighet sen. Köra mitt eget race. Ser inget annat alternativ? Om jag inte lyfter stöd så är jag ju fri att göra som jag vill och den där lilla stödpengen är ju inte något man kan leva på hursomhelst? Det känns inte värt besväret att passa in i systemet då jag antagligen skulle klara mig mycket bättre genom att ställa mina dagar på ett sätt som passar mig (och oss) och inte Kela?

    Det känns hemskt att försöka passa in i mallen – den som jag inte passar in i från början. Samtidigt tycker jag att jag vore värd en liten slant för mitt moderskap – inte kommer jag ju att kunna jobba varje dag med småbarn. Det fattar till och med jag…

    Nå, jag backar och återgår till det jag redan skrev. En dag i taget.
    Det visar sig så småningom.

     

  • Malins mat

    Glutenfria muffins med rabarber och smuldeg

    Just nu översvämmas vi av rabarber från alla håll och kanter. Man känner att man måste ta och göra något av dem innan de växer sig stora som hus.

    Vad gör ni av rabarber?

    Jag gör rabarberkräm till min mans förtjusning (är det månne höjden av husmoderlighet?) och svägerskan har ett saftkok på gång vet jag. Jag älskar rabarbersaft och flädersaft och sånt – jag föredrar ju att dricka syrliga drycker. I övrigt så dricker jag väldigt litet saft nuförtiden. Det blir kanske ändring nu när man får barn?

    Hursomhelst – rabarberpaj är ju ett givet sommarbak. Jag velade fram och tillbaka mellan att göra smulpaj och muffins och därför landade jag nu i ett sorts mellanting! Mumsiga muffins med rabarber och smuldegstopping som jag serverade med vaniljvisp.

    ”Problemet” med rabarber i bakning tycker jag är att den är så tråkig att tugga på. Alltså, jag gillar inte tanken på en kaksmet med en massa jobbiga bitar av träig rabarber i. Det är ju nästan så att det förstör mer än vad det ger!

    Nej, rabarber ska kokas sönder innan man blandar ner den i en kaksmet eller deg, det är min åsikt.

    För att rabarbern ska komma till sin absoluta rätt har jag således gjort en snabb kompott av den. Du bara kokar upp den med lite socker och vatten (eller citron detta fall) och inväntar upplösningen (bokstavligt talat).

    Det går ganska snabbt.

    Jag lät kompotten svalna medan jag gjorde smuldegen och smeten.

    Dagens smet blev ganska havre-baserad. Hoppas att det är okej.

    Alla som bakar glutenfritt vill inte använda glutenfri havre av olika skäl men jag gör det eftersom jag inte reagerar på det negativt. Här i Finland är vi duktiga på att odla glutenfri havre (separat odlad havre alltså) och det finns flera märken att välja mellan.

    För det mesta maler jag mjölet själv i mixern. Det är bara att pulsa havregryn i maskin så får du ett grovt mjöl.

    Muffinsen byggde jag upp på så sätt att jag först fördelade smeten i formarna (det blev 10 st stora).
    Sedan fördelade jag rabarberkompotten ovanpå och smuldegen ovanpå det.

    Jag tyckte de blev riktigt snygga!

    Och självfallet goda också!

    Här kommer receptet.

    Glutenfria muffins med rabarber

    Mumsiga muffins utan gluten smaksatta med rabarberkompott och toppade med smuldeg.
    Måltid Bakning
    Kök Nordiskt
    Nyckelord muffins
    Portioner 10 st
    Författare Malin

    Ingredienser

    Rabarberkompott

    • 250 g rabarber i bitar
    • 1 st citron saften + skalet fint rivet
    • 1 dl socker

    Smuldeg

    • 50 g smör smält
    • 1 dl potatismjöl
    • 2 dl glutenfritt havremjöl
    • 2 msk farinsocker
    • 1 tsk bakpulver

    Muffinssmet

    • 2 dl glutenfritt havremjöl
    • 1 dl kokosmjöl
    • 1 dl potatismjöl
    • 2 tsk bakpulver
    • 1 tsk psylliumpulver fiberhusk
    • 0,5 tsk kardemumma malen
    • 50 g smör smält
    • 2 st ägg
    • 1 dl farinsocker
    • 1 dl strösocker
    • 1 dl mjölk

    Instruktioner

    Rabarberkompott

    • Koka upp rabarber, citronsaft, citronskal och socker i en kastrull.
    • Låt blandningen småputtra tills rabarbern kokat sönder i trådar. Ställ åt sidan.

    Smuldeg

    • Rör ihop alla ingredienser och ställ i kylen så länge.

    Muffinssmet

    • Sätt ugnen på 175 C och placera ut 10-12 st pappersformar i en muffinsplåt.
    • Blanda alla torra ingredienser i en degskål.
    • Rör ihop ägg, socker, smält smör och mjölk i en annan skål.
    • Vänd ner äggblandningen i den torra blandningen och rör om väl.
    • Fördela smeten i muffinsformarna. Toppa med rabarberkompott och slutligen smuldeg.
    • Grädda muffinsen i ca 15 minuter, tills toppingen smält ihop med muffinsen och fått litet färg.
    • Låt muffinsen svalna och servera med vaniljvisp.

     

  • Dagbok,  Graviditet

    Min gravidfotografering med Cecilia Calrén Photography

    Gravidfotografering – det är kanske ett nyord ändå? Men knappast nyare än babyshower. Ja ja vi blir allt mer amerikaniserade här uppe i norden – men hur kul är det inte med en riktig glammig fotografering i motljus? Prinsessa för en dag! Jag har testat och kan varmt rekommendera.

    Idag tänkte jag visa några bilder från min fotosession med superduktiga Cecila Calrén!

    Det var någon gång i början av min graviditet som jag efterlyste gravidfotografer här i området. Jag fick en del värdefulla tips men då det var så tidigt i graviditeten tog jag inte tag i saken och bokade. På den tiden var magen ännu så liten och jag hade svårt att föreställa mig hur det skulle kännas och bli senare. Jag sköt upp tanken, helt enkelt.

    Kort därpå tog Cecilia kontakt med mig. Hon berättade att hon var på väg att starta eget fotoföretag med specialisering på porträtt av nyfödda och gravida. Skulle jag vara intresserad av att låta mig förevigas för hennes portfolio?
    Jag kollade in hennes arbete och såg potentialen direkt. Den här nischen är precis vad som fattas i Österbotten just nu och det kommer att bli en megasuccé. Självklart ville jag vara med och skapa historia!

    En gravidfotografering är så mycket mer än bara en fotografering. Det är DIN stund, där du ska få känna dig vacker och stark. Det är ett perfekt sätt att skapa positiva och kärleksfulla minnen under graviditeten. Jag vill föreviga din kärlek och din längtan till det barn som nu växer inom dig.

    Cecilia Calrén Photography

    Vi bokade tid för klänningsprovning (Cecilia har eget lager) och jag föreslog fotoplats; min favoritpark Setterbergs park här i Vasa.
    En regnig och vårvinterdag visade jag henne platsen. Det såg för taskigt ut då. Fontänen och rabatterna var ännu övertäckta för vintern och den övergripande färgskalan var nog 50 nyanser av grå och brun. Men vi bokade in oss i början av juni. Och parken levererade, som jag lovade.

    Vi fotograferade sent på kvällen – det är alltså kvällsljus ni ser på bilden – och höll på tills solen gick ned.

    Svägerskan hjälpte mig att göra en uppsättning av min korta medelåldersfrilla (tack!!). Med mig på fotograferingen hade jag maken och svägerskan som skyndade med rocken mellan plåtningarna och rättade till hårtestar och kjol. Man behöver inte ha med sig några assistenter, det är inte ens vanligt, men jag ville ha det.

    Det roligaste var väl nog när jag tappert försökte sitta på huk på marken – men med mina närmast cementerade höftböjare kunde jag inte sitta rak i ryggen – ännu mindre komma upp därifrån! Haha. Hur stel? Men jag gjorde i alla fall ett tappert försök.

    Vill bara passa på och spräcka myten om att gravida skulle vara så himla smidiga. Inte jag i alla fall. Jag har testat att sitta i lotusställning som många gravida influencers gör på instagram. Ni vet, med benen i kors på sängen och håller i magen på bild men alltså herregud nej, det går inte alls. Min lår spärrar upp på sidorna. Magen får inte plats. Jag skriker av obehag och faller bakåt. Fattar inte hur folk gör? Ni vet såna där barbiedockor som man kan vända ut magen på och plopp så är de gravida? Lika smala som innan men med putmage.

    Inte med mitt dna. Ni ser ju hur svårt jag har att hålla mig för skratt.

    Som tur är fick jag göra precis som jag ville på fotograferingen! Jag fick bara förslag som jag kunde testa om jag ville. Så det kändes absolut som ”min” fotografering där jag bestämt alla detaljer.

    Jag är jättenöjd med bilderna! Vad tycker ni?

    Nu siktar vi som nästa på nyföddfotografering. Det blir spännande! Får se om jag får en liten linslus eller ej? hehe.

    Men oavsett så tror jag nog det blir riktigt bra. Cecilia vet hur man ska få bebisarna att trivas (men mer om det senare).

  • Dagbok

    Helt ärligt

    Idag är det en lite tyngre dag på bebisfabriken. Det ter sig såhär att varannan dag är jag i skick och känner mig ”nästan normal” och dagarna däremellan kraschar jag och orkar ingenting. Antagligen för att jag varit för aktiv och behöver vila upp mig dagen därpå.

    Nåväl, idag är det som sagt trögt och jobbigt i kroppen men jag kan ju inte bara ligga och stirra i taket heller. Eller bara sova (kom precis från en tvåtimmars-nap).

    Så, jag tänkte börja lyfta litet kommentarer jag fått på senare tid som blivit obesvarade.

    Jag börjar med en lång kommentar som kom in från det ovanligt deppiga inlägget ”Frågorna ingen ställer”.

     

    Jag tycker att människor ska få hålla vissa delar privata om det känns bäst så. Jag är nyfiken på att veta mera om din familj och din ekonomiska knipa, men jag har uppfattat det som att du inte vill gå in på dessa aspekter av ditt liv desto mera och det vill jag som läsare givetvis respektera!

     

    Först – tack så mycket för din omtanke, det värmer. Jag fick litet dåligt samvete också. Kanske är det så att jag går omkring och väntar på ett tillfälle att berätta allt som aldrig nämns – men att det tillfället aldrig kommer och då blir jag lite sorgsen. Det har såklart inget med er läsare att göra! Det var orättvist av mig att antyda det.

    Jag ser mig som en öppen person. Vidöppen, faktiskt. Jag kan prata om allt (med vem som helst egentligen) – men allt går inte att skriva om.

    Jag tänker ofta på det här – hur pass acceptabelt det är ändå att blogga personligt om exempelvis sexualitet, psykiskt illamående, ätstörningar, sjukdomar, arbetslöshet osv. Men en dysfunktionell familj – det ska man hålla tyst om. Det är så sjukt tabu.
    Jag skulle alltså gärna skriva mer om mitt liv i bakgrunden. Det är ju min historia och mitt liv, jag vill bli sedd för det jag är – hela mig. Det som jag kämpar med och alltid kommer att behöva kämpa med. Men det passar sig inte här på bloggen. Det skulle uppfattas som en krigshandling mot andra personer, något mycket osmakligt och fult, och det är det sista jag vill ha här på bloggen.

    Men som Molly Sandén sjunger ; helt ärligt – finns det någon som är hel?

    Jag har ju lärt mig att blockera ut det svåra och vara glad på riktigt ändå. Och det fungerar hyfsat bra, det är ett kallt krig och det syns inte utåt alls. Mina texter om att jag trivs med mitt egna liv och lever i en kärleksfull relation med ett arbete jag trivs med, det är 100% sant. Men det jobbiga med att vara jag försvinner ju ingenstans och någon gång måste den storyn få komma ut. Men hur? Kanske måste jag omvandla det till något annat format än bloggtext. Skriva en roman under pseudonym där jag får utlopp för allt det osagda. Se det ta form i en annan story. En historia som är delvis sann, delvis fiktion. Då får jag sagt det jag vill ha sagt utan att trampa någon på tårna.

    Som ni förstår har det varit tämligen enkelt för mig att kasta mig in i mitt entreprenörskap eftersom det är mitt andningshål från allt. Jag känner mig lycklig i den bubblan. Fri. Men det tar ju ut mig i offentligheten och det komplicerar allt.

    Och här känner jag att  jag vill släppa på trycket litet.

    Jag har blivit jämförd med Trump av en närstående (är hon inte EXAKT som han?) när jag kanske hade varit förtjänt av ett – du var bra på TV, Malin! Det måste ha varit nervöst att åka dit ensam.
    Av en annan har jag blivit uppringd med frågan ”alltså HUR fick du det där jobbet?!” när jag egentligen borde ha fått ett – Grattis till nya jobbet, Malin! Det är perfekt för dig.
    När jag kom in på ledarskapsakademin i huvudstaden undrade samma person främst vad man egentligen ska göra för att få komma in? En lantis som jag!

    Jag har alltid haft en ovana att släta över allt obehagligt genom att säga saker som folk vill höra. På bekostnad av mig själv. Men jag har sett mig som den starka som kan tåla det. Svaret på frågan ovan var ju att jag kommit in av en lycklig slump; tack vare en Vasa-kvotering!

    Kommer att tänka på en annan incident nu, där mitt överslätande definitivt gick för långt. När jag i ett desperat försök att lappa ihop vår relation avfärdade allt som hänt mellan oss med att ”jag antagligen jobbade så mycket att jag fick en psykos och inte menade det jag sa” – och det accepterades. Vi gick vidare.
    Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för detta otroliga svek mot min integritet. Hur kunde jag? Nå, den lappningen höll ju visserligen inte heller så länge. Nu är jag den känslokalla mobbaren istället och det känns ärligt talat bättre.

    Och sen kommer jag aldrig att glömma bokmässan i Göteborg, kanske det största framträdande jag någonsin gjort (och ensam), när jag satt på flygplatsen på väg hem. Jag var så nervös att missa planet att jag åkt dit flera timmar i förväg bara för att trampa runt i cirklar och gå sönder av leda. Jag kom på den dumma idén att ringa hem. Jag hann inte prata länge förrän jag blev avrundad med ett mycket ointresserat; ”okej – men jag kollar på ett program på TV nu så att… Då hade jag inte ens hunnit berätta om själva mässan och allt jag varit med om. Då brände tårarna bakom ögonlocken kan jag tala om. Men man lär sig och nu har jag ingen direktkontakt alls med någon av dessa. Bara högst formellt. Och det sjuka är att det fungerar så bra då alla är så duktiga på att ignorera elefanten i rummet. Jag tror jag kan hålla detta lilla ställningskrig för överskådlig framtid nu. Bara jag inte låter mig psykas.

    All kärlek är inte bra kärlek. Bättre fly än att illa fäkta.

     

    Angående ekonomin så är den kopplad till mitt entreprenörskap såklart och om det kommer jag nog att börja skriva om så småningom. Nu när jag känner att jag är på fast mark igen. Mitt senaste bokslut visade verkligen en personlig revansch för mig! Liksom, jag måste börja oroa mig för saker som vinstskatt. Jag har ju alltid haft ett minus att dra av det på. Någon jobbsöndag här framöver ska jag nog redovisa litet och reflektera öppet om det. Jag har kämpat så hårt för detta!

     

    Vad gäller att inte ha nära vänner och aldrig vara nöjd med det du gör så tror jag att det är många som kan skriva under det, här är en i alla fall. Spinn gärna vidare på det så kanske vi får igång en diskussion!

     

    Det här är en grej som jag fått många mejl om från personer som känner samma saker som mig. Ett nytt inlägg om vänskap och hur jag ser på det är på ingång! Jag hoppas att ni kommer att tycka att det är upplyftande läsning, trots allt. Jag har en del tröstande saker att säga om det nämligen som jag inte var kapabel till tidigare.

     

    Dina företagarrelaterade inlägg är för mig en inspiration och ger mig motivation att kämpa och göra mitt bästa i mitt jobb, fastän jag inte själv är företagare och knappast kommer att bli det. Du delar med dig av ditt driv och din kunskap och som läsare finns det alltid något att plocka med sig, om inte direkt till eget arbete så genom en utökad förståelse för andra.

     

    Alltså, så fantastiskt att höra! Det gör mig väldigt glad (och lättad) att även icke-företagare kan ta med sig något av mina funderingar. Samma principer går ju att tillämpa på så många delar av livet. Jag vet att jag använder mycket som jag lärt mig t.ex i restaurangbranschen på allt möjligt vad gäller hemmet, företagandet, bemötande av andra människor, planering osv. All kunskap och erfarenhet blir en helhet!

    Om att känna sig nöjd – det är också ett bra ämne. Jag försöker bli bättre på det. tycker att jag lärde mig en hel del i och med nya boken som sköts upp i all oändlighet. Ska det vara perfekt eller ska det bli gjort?

     

    Jag är väldigt imponerad av att du kan arbeta hemifrån, hur får man sådan disciplin? Det finns liksom för mycket som distraherar; tvätt, matlagning, städning, gräsklippning och inte minst småbarn då…

     

    Haha! Du tror för gott om mig. Hemligheten är ju att jag tillåter mig att ägna mig åt distraktionerna! Jag jobbar till ett visst klocklag eller tills att en viss mängd uppgifter gjorts, sen får jag göra något annat som att städa eller ta en långlunch på stan eller framför teven. Sen går jag tillbaka till datorn tills en viss tidpunkt – kanske tills jag börjar laga kvällsmat. Sen umgås jag kanske med maken. Blir det jobb kvar tar jag upp det igen på kvällen.
    Disk och tvätt har jag oftast satt igång efter frukost – före jag börjar jobba. Jag gillar morgonrutiner då jag går några varv i lägenheten och sätter igång saker och ting. Sen har jag ro på kontoret. Självklart finns det hetsiga dagar då allt ska göras på en gång och jag måste satsa 100% för att hinna med – men det är på det stora hela ganska sällan. Då kompenserar jag med att ta några halvdagar efteråt. Jag får ju inte betalt i min tid utan för servicen jag gör. Ju effektivare jag jobbar desto mera fritid för mig.

     

     

    Jag har också testat en hel del av dina recept då det i bekantskapskretsen finns personer med celiaki, och en del har jag också modifierat enligt egna preferenser. Tack för fina matinlägg med lockande bilder!

    Mina favoritinlägg är ändå de mer personliga som handlar om privatpersonen Malin och dina reflektioner över det som händer i ditt liv. Jag tar gärna del av mera uppdateringar om graviditeten och de funderingar som dyker upp om föräldraskap, barnuppfostran, roller i hemmet osv.

    Jag tror du har många läsare som helt enkelt inte hinner kommentera, men ändå uppskattar att kunna ta en kort paus och läsa dina inlägg.

     

    Det är ju en ständig dragkamp för mig här på hemsidan att hitta balansen mellan matiga inlägg, det professionella och de personliga. Jag oroar mig för att jag ”förstör” helhetsintrycket av mig själv om det blir för mycket personliga inlägg. Är min gravidmage avskräckande? T.ex.
    Många landar ju här enbart för att få matinspiration. Jag vill ju att bloggen ska vara ”fräsch” för eventuella företagskunder också, då det är litet av min portfolio. Idag borde jag verkligen ha lagt upp en god kaka, inte den här superprivata utläggningen.

    Samtidigt är det här ju min plattform och alla andra bloggare blandar ju friskt dessa saker utan konsekvenser för plånboken. Tvärtom!

    Men självklart är det min dagbok som är roligast att skriva! Nu när jag är mammaledig känns det verkligen som att den delen ska få ta ordentligt med plats här.

    Helt ärligt, finns det nån som är hel?
    Helt ärligt, finns det nån som aldrig nånsin gör fel?
    Helt ärligt,
    finns det nån som lyckats leva
    lyckligt med ett yttre gjort utav sten?
    Helt ärligt, helt ärligt
    Det känns som vi är gjorda av sand
    Vi bygger högt och rasar ibland
    Så hittar vi oss själva nånstans
    Där vi kan börja om, starkare imorgon

  • Dagbok,  Frågor och svar,  Graviditet

    Förberedelser

    Midsommardagen. Det är blåsigt och växlande molnighet hos oss (ömsom regn, ömsom sol) och vi bara tar det lugnt här i stan och umgås. Högtid eller ej – mina dagar är sig lika. Förberedelser och väntan.

    Mina dagar går i princip ut på att plocka med ett och annat här hemma, göra någon kort avstickare i närområdet (bil eller cykel) och sedan tar jag mig små tupplurar nu och då. Jag har aldrig varit den typen som kan ta en powernap ”så där bara” men nu hinner jag bara lyssna till vindbrisen från det öppna fönstret en kort stund innan jag slocknar som ett barn. Det är så skönt.

    Det är en folktom stad jag bor i just nu. Under midsommarhelgen sticker alla ut till sina sommarstugor. Vi skulle antagligen ha gjort det också om det inte hade varit för vädret. Det är inte värt besväret att ta sig ut till Js familjs sommarställe med våra små båtar då det blåser. Vi har ungefär 20 minuters båtfärd till ön. Det kan också bli problem att ta sig därifrån och i mitt tillstånd – hur kul är det? Äh. Jag är nöjd med att vara hemma.
    I morse när vi låg och drog oss i sängen sa Jonas att han tyckte vi haft en så trevlig och mysig kväll igår! Allt var bra. När vi åkte ut på en liten tripp till ett skärgårdscafé, cyklat en sväng på (den folktomma) stan, vattnat svägerskans blommor (hon bor på gatan mittemot), handlat förnödenheter och ätit en god midsommarmiddag bestående av goda röror, nypotatis i smörbad och stadsgrillad lax (läs; grillpanna på spisen).

    Säkert kommer vi att minnas den här midsommaren med värme också trots att den var anspråkslös. Midsommaren i stan då vi bara väntade på lilla V.*

    *Vill så gärna använda hans namn men vi måste hålla oss till efter födseln ifall vi skulle ändra oss. Han kanske inte ens ser ut som en V?

     

    Vi förbereder oss alltså som bäst för att få en ny familjemedlem, men det mesta är nu på plats (tror jag).

    För någon dag sedan fick jag hem en beställning från Jollyroom som bl.a innehöll en skötväska. Jag tänkte att den även skulle få betjäna som bb-väska så nu har jag äntligen fått börja packa den! Det var inte så lätt att välja ut kläder (behövs ens kläder på bb?) men jag valde i alla fall ut 4 ombyten. Mest jobbigt var det att välja bodys – ska jag ta kortärmade eller långärmade? Blev osäker så packade några extra.

    Fast egentligen spelar det ingen större roll för oss vad vi har med oss i klädväg då vi har tänkt att Jonas ska sova hemma. Han får ju ta med sånt som vi glömt eller inte tänkt på följande dag. Vi har faktiskt bara 5 minuters bilfärd härifrån till BB så allt ordnar sig. Lyxigt att inte behöva tänka på den aspekten.

     

    Jag har nu alltså packat babyns väska, amningsgrejs, påbörjat min necessär och börjat se ut mina egna hemfärdskläder men inte mer än så – det känns så länge ännu innan vi ska till BB! Vi var ju till läkaren i veckan och hon trodde nog inte att babyn skulle komma så fort. Han ligger rätt väg, tack och lov, men är inte fixerad och livmodertappen var bara lite öppen men ”omogen”. Vi måste hålla koll så att han inte svänger sig fel igen längre fram men sannolikheten för det anses ändå liten.

    Jag räknar nu med att gå över tiden med honom.

    Så gulligt ändå, att det där stenhårda huvudet jag känt och klämt på dessa dagar varit en liten rumpa! Han borde verkligen få sig lite hull på den beniga gumpen nu. Mera glass, kanske? Vad gör man inte för den lille…

    BB-väskans innehåll så här långt. 

    Så småningom gör jag väl en lista på sånt som vi ska komma ihåg att packa sen när det närmar sig. Som kameran, drickflaska, rådgivningskortet, ID-handlingar, tofflor och lite snacks. Sen vill jag nog kanske ha med laptop och hörlurar också – men det tror jag nog inte jag tar med inledningsvis utan det får Jonas hämta sen.

    Jag valde en skötväska som man kan ha som ryggsäck. Tänker lite 2 in one här. En praktiskt ryggväska som jag också kan ha min saker i sen som plånbok och vattenflaska! Bra ifall jag exempelvis bara ska gå något kvarter bort (till svägerskan kanske) och tar babyn i bärsjal. Orka dras med den där vagnen hela tiden? Det är i alla fall som det känns nu. Vi får väl se sen hur det lyckas.

    Jag har köpt en sån här bärsjal. Kunde tyvärr inte knyta den ordentligt nu eftersom jag inte ha någon midja, haha! Eller bebis att träna med…

    Överlag så gillar jag allt som heter wrap, knyt och linda in (och såklart bebisar) så därför känns denna lösning perfekt för mig. Jag är ingen ängslig fummelfia så det ska nog gå bra! Fick till och med lite beröm när jag svepte in babydockan på förberedelsekursen. Kändes fint att någon ”såg” mig på det sättet. Töntigt, jag vet men…

    Det ska vara stadigt, bestämt men tryggt och ömsint på samma gång. Det enda frågetecknet är väl vad bebisen tycker om att ligga i sjalen. De har ju sina egna viljor…

    Det låter kanske lite drygt av mig men jag har alltid känt att jag har ett bra handlag för dessa saker och att jag liksom är ”gjord” för att ha barn. Jag har ju länge sneglat på andra föräldrar och känt en sådan längtan i mina händer, som att de vill få komma till nytta någon gång (något annat än köksbestyr). Nu har jag snart min egen baby att handskas med. Gunga, vagga, tvätta och trösta.


    Jag tänkte nu ägna resten av bloggtiden (J tittar på formel 1) med att börja svara på frågor och kommentarer som jag fått här och på instagram.

    Apropå temat ”förberedelser” tänkte jag att den här frågan skulle passa bra.

    Hur känns det angående förlossningen?
    Vad har ni ännu inte skaffat till babyn?

     

    Förlossningen: Jag tänkte på det mycket förut och läste massor i ämnet – men nu har jag kommit till det nolläget att jag inte längre väntar på själva förlossningen i sig utan jag tänker på att få hem babyn. Jag har alltså flyttat fram mitt fokus och tänker bara på slutresultatet. På ett eller annat sätt kommer han att komma ut. Det kommer att vara slitsamt, jag ser inte fram emot smärtan (vem gillar att ha ont?) men jag kommer att klara det och det kommer att vara värt det. Jag har inte satt in några önskemål i ipana-databasen och tänkte inte skriva något förlossningsbrev heller. Jag tänker att vi nog hinner diskutera smärtlindringsalternativ när jag kommer dit och hinner vi inte så hade ett förlossningsbrev hursomhelst inte spelat någon roll.

    Det är klart att jag har tankar för hur jag skulle önska att allt gick till (föda på stolen, ta i barnet själv i händerna) men jag vill inte få några fix idéer som förstör för mig. Jag vill tro att jag kan föda naturligt men jag har ju inte gjort det förut så vem vet hur min kropp reagerar? Drar det ut på tiden kanske jag måste ta medicinsk smärtlindring även om jag inte ville det, men för att orka. Kanske det är för trångt, barnet blir stressat? Då får de rulla ut mig snabbt som attan och sprätta upp mig även om jag hade hoppats att få slippa kniven. Jag försöker vara beredd på allt. Men utgångsläget är att jag vill ”göra allt själv” som vanligt. Det är roligare för mig då.

    Barnet kommer som sagt förmodligen att gå över tiden och det enda jag tänker med det är att jag inte skulle vilja bli igångsatt. Jag skulle vilja att förlossningen kom igång av sig självt. Men inte ens det kan jag styra själv. Så varför oroa sig i förtid?

    Saker till babyn: Jag tror att vi skaffat allt som behövs i nuläget. För sakens skull har jag gjort upp en liten lista som översikt. Helt galet ändå hur mycket det är. Det känns inte som att vi ansträngt oss så mycket som det låter.

    Vi har;

    • Barnvagn med liggdel och sittdel, tillhörande bilskydd och isofix. Myggnät, regnskydd och sånt.
    • Spegel till baksätet
    • Spjälsäng och sängkläder, spjälskydd
    • Babynest och babysitter
    • Skötväska
    • Skötbord komplett med allt som behövs, blöjor, babyolja, tvättskum, zinksalva osv…
    • Massor av kläder (men de flesta i små storlekar) + allt som fanns i mammalådan
    • Bröstpump (manuell), nappflaskor, amningshjälpmedel (men behöver köpa fler bh-inlägg)
    • Amningsbh – har ju använt dem halva graviditeten redan, haha. så sköna!
    • Flera olika sovpåsar
    • Babyvakt
    • handdukar, trasor, filtar, lekmatta, babygym
    • En lekhörna i vardagsrummet med mjuka lådor som han får ha sina leksaker i – till en början i alla fall (innan han får eget rum)
    • Badkar med ställning, ett extra skötunderlägg ifall man vill byta blöja i WC
    • Har förresten ingen amningskudde men däremot tror jag min vanliga nackkudde kommer att fungera
    • Bärsjal
    • Blöjtunna – en sån där häftig grej som tvinnar in blöjan och kapslar in doften.

     

    Vad vi inte har är sånt som inte känns så viktigt i början och sånt som vi tänker kanske släktingarna vill bidra med i presentväg som leksaker, pekböcker och kläder i storlek 62 och uppåt.
    Jag skulle också behöva skaffa amningsvänliga kläder åt mig men vet inte riktigt var jag ska börja? Vill känna mig efter vad som faktiskt behövs innan jag köper nytt. Här hemma känns det inte så viktigt men när man börjar röra sig utanför hemmet kanske man borde göra det lättare för sig.

     

    Var du orolig över att det inte skulle gå att få barn? Jag tänker massor på det här nämligen.

     

    Jag tror nog att alla kvinnor tänker på det här innan – är jag fertil? Tänk om jag inte är det? Så jo, jag var nog orolig och hann nog bli rätt besatt i tanken trots att de ändå gick snabbt för oss, 2-3 månader beroende på hur man räknar. Det är ju ett skämt egentligen att jag hann bli så nojig – men har man bestämt sig har man ju bestämt sig och då är varje mens ett nederlag. Vad visste jag då om det var något fel på mig eller inte? Det är ju lätt att vara kaxig i efterhand.
    Med det sagt så kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för de som kämpar i åratal! Jag är så otroligt tacksam att jag inte behöver genomgå IVF eller ofrivillig barnlöshet. Personligen tog jag till ägglossningsstickor och prickade in exakt rätt datum och då tog det sig. Säger inte att det var stickorna som gjorde det men åtminstone blev det lite ordning på babyfabriken. Så mycket för den romantiska slumpen…
    Sen må det vara sagt att den där oron för att ”få till det” sedan övergår i en oro för att det inte ska hålla i sig, som sedan går över i en oro för att barnet inte ska vara friskt när det föds… osv.

    Jag tror aldrig man slutar oroa sig. Det finns ju faktiskt sjukt många rörliga delar som ska klaffa rätt i hela processen och det är verkligen jobbigt att inte ha kontroll. Ändå går det för det mesta bra.

    Det enda jag vet säkert är att vi alla ska vandra vår egen väg och göra vår egen resa. Det är lönlöst att jämföra sig med andra eller tänka att det ska gå på ett visst sätt och att allt ska följa normen. Livet är rättvist och orättvist i olika doser för olika personer. Jag har nu valt att njuta till fullo av min graviditet och föräldraskap, för allt annat vore otacksamt. Kanske någon blir ledsen när de läser att jag blev gravid på 2 månader trots min bakgrund med endometrios – och jag vill ju inte ha den effekten på folk, men samtidigt gör det ju min glädje extra logisk? Klart att jag är lycklig, liksom.

    Min glädje är ju inte bort från någon annans. Samtidigt har jag empati och förståelse för de som kanske triggas av mig och inte vill följa mig just nu på sociala medier. Det är komplexa och smärtsamma känslor att handskas med och jag tar det inte personligt om någon avföljer mig för att jag påminner dem om deras (upplevda) tillkortakommanden. Man ska göra det som känns bäst för en själv för att orka kämpa på!

    Min önskan är att alla som vill ha barn skulle få dem.
    Att man verkligen kunde få lägga in en gällande beställning och inte bara en intresseförfrågan.

    Livet är hopplöst invecklat och förbluffande magiskt på samma gång och som människa får man inte allt vad man vill ha. På gott och ont.

    Vill bara att ni ska veta att jag är ödmjukt tacksam för mitt liv just nu.